Ny regional indelning av Sverige Ett Borlängeperspektiv Rapport i maj 2016
Innehållsförteckning 1. Inledning... 3 2. Indelningskommittén... 3 2.1. Kommittédirektiv (Dir 2015:77)... 3 2.2. Tidplan... 4 2.3. Delredovisning februari 2016 (Fi 2015:09)... 4 2.4. Region 2 Mitten - Svealand... 5 3. Regionalt utvecklingsansvar... 7 4. Ansvarskommitténs betänkande... 9 4.1. Hållbar samhällsorganisation med utvecklingskraft (SOU 2007:10)... 9 4.2. Synpunkter från länsstyrelser, landsting och regioner... 10 5. Sjöstrands utredning... 13 5.1. Statens regionala förvaltning (SOU 2012.81)... 13 5.2. Enmyndighetsreformen... 14 5.3. Myndigheters lokalisering... 15 5.4. Länsstyrelser med särskilda uppgifter... 16 5.5. Kommunernas kontakter med statliga myndigheter... 17 5.6. Synpunkter från länsstyrelser, landsting och regioner... 18 6. Kommunernas inflytande i storregioner... 22 6.1. Västra Götalandsregionen... 22 6.2. Region Skåne... 23 6.3. Region Halland... 24 7. Skattesatser och skatteväxlingar... 25 7.1. Skattesatser... 25 7.2. Lokal och regional kollektivtrafik... 25 8. Behövs en kommunreform?... 28 9. Referenser... 31 Kollektivtrafik i Dalarna 2009-2016 Borlänge kommun 2 (32)
Ny regional indelning av Sverige 1. Inledning Dagens länsindelning är i princip densamma som Oxenstierna skapade för 400 år sedan. För att fungera optimalt i dag formerar sig län, landsting och myndigheter på olika sätt genom att omvandla landsting till regioner, bilda större regioner eller finna andra samverkansformer över länsgränser. Regionfrågan har utretts och diskuterats i många år. SKL har länge varit pådrivande om att den regionala indelningen behöver ändras. Nu har regeringen tillsatt Indelningskommittén som senast i augusti 2017 ska föreslå en ny regional indelning av Sverige. Förslaget ska utgå ifrån att senast 2023 dela in Sverige i färre och mer robusta län som kan hantera såväl dagens som framtidens utmaningar. Det har skett ett antal större ändringar i läns- och landstingsindelningen sedan de inrättades, men endast ett fåtal på senare tid. Två stora förändringar skedde 1999 då Region Skåne och Västra Götalandsregionen bildades. Frågan om en ny läns- och landstingsindelning har utretts ett flertal gånger, senast av Ansvarskommittén (2007) och Utredningen om den statliga regionala förvaltningen (2012). Förslagen i de båda utredningarna har inte lett till några indelnings- eller författningsändringar. 2. Indelningskommittén I juli 2015 tillsatte regeringen en utredning Indelningskommittén - som ska föreslå en ny läns- och landstingsindelning som innebär att Sverige delas in i väsentligt färre län och landsting än idag. Syftet är att skapa en ändamålsenlig indelning och effektiva organisationer som medför bestående fördelar bl.a. genom en bättre anpassning till demografiska, näringsgeografiska och miljömässiga förhållanden. Ordförande i Kommittén är Barbro Holmberg, tidigare landshövding i Gävleborg län, och vice ordförande Kent Johansson, som tidigare bland annat varit regionråd i Västra Götalandsregionen och landstingsstyrelsens ordförande i Skaraborgsläns landsting. 2.1. Kommittédirektiv (Dir 2015:77) Kommittén ska utgå från vilka behov medborgare och näringsliv har i olika frågor bl.a. transporter, arbetsmarknad, hälso- och sjukvård, utbildning, kultur och en god miljö. Kommittén bör därför i sitt arbete utgå från kommungränser och gränserna för de s.k. arbetsmarknadsregionerna eller funktionella regionerna. Indelningen ska också ge stabila ekonomiska förhållanden i de nybildade landstingen, bättre överensstämmelse mellan medborgarnas behov och deras möjligheter att utöva demokratiskt inflytande samt ökade möjligheter till ansvarsutkrävande. En ny indelning kan också möjliggöra en bättre samordning av arbetet med att vidta åtgärder för minskad klimatpåverkan, energiomställning och klimatanpassning samt att nå de nationella klimat- och miljömålen. Förslagen bör vara väl förankrade med berörda parter. I uppdraget ingår bl.a. att göra den utredning som krävs för indelningsändringar samt att analysera behovet av ekonomiska regleringar och anpassning av systemet för kommunalekonomisk utjämning. Kommittén ska föreslå namn på de nya länen. I uppdraget ingår även att föreslå en ändrad enhetlig beteckning för kommuner på regional nivå, om det visar sig lämpligt. Kommittén ska vidare föreslå hur landstingen ska tilldelas det regionala utvecklingsansvaret och utreda vilka förvaltningsutgifter detta innebär och lämna förslag på finansiering. I uppdraget ingår även att utreda om de verksamheter som i dag är koncentrerade till vissa länsstyrelser bör fortsätta vara det och analysera vilka eventuella organisatoriska åtgärder som kan vidtas för att Borlänge kommun 3 (32)
höja effektiviteten i länsstyrelsernas verksamhet. Kommittén ska analysera behovet av andra verksamhetsorter än residensstaden för varje ny länsstyrelse samt behovet av en samordnad regionindelning avseende vissa statliga myndigheter. 2.2. Tidplan Till regeringen ska Indelningskommittén senast lämna; 2016-02-29 - delredovisning som innefattar en lägesbeskrivning av dialogen med berörda parter, förslag på den fortsatta processen och en redogörelse för behovet av eventuella kompletteringar av uppdraget 2016-06-30 - delbetänkande om man bedömer det som möjligt att genomföra vissa förändringar med ikraftträdande den 1 januari 2019. 2017-01-31 - delredovisning 2017-08-31 - slutbetänkande Det slutliga förslaget ska utgå ifrån att Sverige senast år 2023 kan delas in i färre och mer robusta län. Kommittén har också möjlighet att föreslå att reformen genomförs redan år 2019. Indelningskommittén har bedömt att sådana förändringar är möjliga och går nu vidare i processen genom att ta fram ett delbetänkande till den 30 juni 2016 avseende något eller några nya län och landsting. Vid ett samrådsmöte i Stockholm den 18 maj 2016 meddelade Kommittén att man bestämt sig för att arbeta vidare med nya region- och länsgränser i mellersta och norra Sverige, men låter sju sydsvenska län Skåne, Blekinge, Halland, Kronoberg, Jönköpings län, Kalmar län och Östergötland tills vidare behålla dagens gränser och residensstäder. Man går nu vidare med planerna på storregioner för Norrland (Västerbottens, Norrbottens, Västernorrlands och Jämtlands län), Svealand (Örebro, Västmanland, Gävleborg, Uppsala, Dalarna och Sörmlands län) och Västra Götaland (Västra Götalands och Värmlands län). 2.3. Delredovisning februari 2016 (Fi 2015:09) I februari 2016 presenterade kommittén ett diskussionsunderlag för hur en ny läns- och landstingsindelning kan se ut. Underlaget delar in Sverige i sex regioner och kartan ligger till grund för fortsatta diskussioner. Grunden för kommitténs arbete är direktiven som lyfter fram ett antal perspektiv som ska påverka en ny indelning med väsentligt färre län och landsting. De nya länen ska vara ekonomiskt bärkraftiga för att kunna fullgöra sina uppdrag samt vara väl anpassade till befolkningens vardagsmönster. Kommuner och arbetsmarknadsregioner ska vara viktiga byggstenar. Den nya indelningen ska ge bestående fördelar. Indelningskommittén har träffat politiska företrädare från alla län och slutsatsen efter alla dessa möten är att det i de flesta men inte alla finns ett stöd för att bilda större län och landsting. I flera län finns också en önskan om att en förändrad länsindelning ska kunna träda i kraft den 1 januari 2019. I de allra flesta län framförs från landstingen eller regionerna att man inte vill dela sitt län utan att det finns ett värde att behålla länet intakt som en del i en större enhet. Väldigt många lyfter fram vikten av att statliga sektorsmyndigheter anpassar sin regionala indelning till de nya länen för att underlätta samverkan mellan staten och det regionala självstyret. Borlänge kommun 4 (32)
Utifrån tidigare gjorda utredningar, diskussioner i länen, yttranden från landsting och länsstyrelser samt egna analyser har Kommittén tagit fram fyra utgångspunkter för en kommande indelning. Jämnstarka regioner Kapacitet att bygga strukturer för regional utveckling Förmåga att ansvara för hälso- och sjukvårdssystemet, inklusive regionsjukvården. Utgå från befintliga samverkansmönster. Kommittén bedömer att den indelning som nu presenterats uppfyller de utgångspunkter man har satt upp. Kommittén har varit tvungen att göra avvägningar. Man har utgått från människors behov av exempelvis arbete, kommunikationer, infrastruktur samt hälso- och sjukvård samtidigt som förutsättningar skapas för utveckling och tillväxt i hela landet. För att landstingen ska ha tillräcklig ekonomisk styrka och tillräckligt skatteunderlag, kan det i vissa delar av landet krävas ytstora län. Indelningen Förslaget innebär att det skapas mer jämnstarka regioner med större befolkningsunderlag. Regioner som kan bygga strukturer för regional utveckling. Regioner som har förmåga att ansvara för hälso- och sjukvårdssystemet. I alla dessa finns regionsjukhus och flera universitet och högskolor. Endast i några fall föreslås en indelning som bryter arbetsmarknadsregioner. Denna indelning utgår från att de nya regionerna ska ansvara för hälso- och sjukvårdssystemet inklusive regionsjukvård och att dagens sjukvårdsregioner därmed bör avskaffas. Avsiken är också att de nya länen ska användas som indelning för EU:s strukturfonder under kommande programperioder. Av kommunallagen följer huvudregeln att län och landsting ska omfatta samma geografiska områden. Kommittén ser också att denna nya indelning ska gälla för de statliga sektorsmyndigheter som bör ha en samordnad regional indelning. Ett kommande förslag till ny indelning med väsentligt färre län och landsting innebär att antalet administrativa gränser inom landet minskar. Även med större län och landsting kan det finnas behov av samarbete mellan landstingen. För medborgarna är det viktigt att den individuella rörlighet som finns idag inom en rad olika områden finns kvar eller förbättras oavsett nuvarande och kommande administrativa gränser. 2.4. Region 2 Mitten - Svealand Invånarantalet i detta län skulle med dagens befolkning uppgå till drygt 1,7 miljoner invånare. I de befolkningsprognoser Kommittén har beställt beräknas folkmängden i det nya länet år 2050 uppgå till runt 2,1 miljoner invånare. Antalet primärkommuner är 64. Detta län har redan väl utvecklade samarbeten inom hälso- och sjukvården. När det gäller regional utveckling finns ett stort antal samarbeten inom olika delar av länet. Det blir ur ett befolknings-, skatteunderlags- och utvecklingsperspektiv starkt men skiftande län. Länsgränserna delar arbetsmarknadsregionerna för Uppsalas och Södermanlands läns del. Nästan hela Uppsala län samt flera kommuner i Södermanlands län hör till eller kommer att höra till samma arbetsmarknadsregion som Stockholm. Skulle indelningen göras endast utifrån arbetsmarknadsregioner skulle den alltså se annorlunda ut. Storfors kommun i Värmland ingår idag i en arbetsmarknadsregion som i övrigt ligger i Örebro län. Enligt prognosticerade arbetsmarkandsregioner för 2025 kommer dock kommunen att höra till Karlstads arbetsmarknadsregion. Inom hälso- och sjukvården finns ett väl utvecklat samarbete mellan landstingen inom detta län som idag, tillsammans med Värmlands län, utgör en sjukvårdsregion med universitetssjukhus i Uppsala Borlänge kommun 5 (32)
Dagens länsindelning Föreslagen ny länsindelning Län/region 1 Norra Län/region 2 Mitten Län/region 3 Östra Norrbottens län Västerbottens län Västernorrlands län Jämtlands län Dalarnas län Gävleborgs län Södermanlands län Uppsala län Västmanlands län Örebro län Östergötlands län Jönköpings län Kalmar län Kronobergs län Län/region 4 Sthlm Län/region 5 Västra Län/region 6 Södra Gotlands län Stockholms län Hallands län Värmlands län Västra Götalands län Blekinge län Skåne län Borlänge kommun 6 (32)
och Örebro. Även Uppsala universitet har nära samarbeten med sjukhus i Dalarna, Gävleborg, Södermanland och Västmanland för den verksamhetsförlagda utbildningen på sjukvårdsområdet. I arbetet med regional utveckling finns i flera av de nuvarande länen utvecklade samarbeten med Stockholm men även en stor mängd befintliga samverkansstrukturer mellan framförallt närliggande län i området. När det gäller EU:s strukturfonder hör Uppsala, Södermanlands, Örebro och Västmanlands län till programområdet Östra Mellansverige. Dalarnas och Gävleborgs län hör till programområdet Norra Mellansverige. Med undantag för ett län har inget av dessa sex län föreslagit någon ny indelning som innefattar något annat län än länen i nuvarande sjukvårdsregion. Det finns inga förslag på sammanslagningar med län norrut eller söderut från detta område. Däremot finns det olika uppfattningar om indelning inom området. Efter att ha rest runt och pratat med politiska företrädare för länen har Kommittén landat i att alternativet med dessa sex län är det som har bäst förutsättningar och störst stöd. Utmaningarna i detta län är att det blir ett till ytan stort län med olika förutsättningar i olika delar av länet. Det blir även ett stort antal primärkommuner. Den inomregionala balansen blir mycket viktig i detta län med tanke på dess storlek och skiftande förutsättningar. 3. Regionalt utvecklingsansvar I Sverige organiseras de regionala samhälls- och utvecklingsfrågorna på helt skilda sätt. Ansvaret för den regionala utvecklingen i länen axlas av tio regioner, sju samverkansorgan och fyra länsstyrelser. Regionalt utvecklingsansvar innebär att: arbeta fram och fastställa en strategi för utvecklingen i länet samordna insatser för att genomföra denna strategi besluta om hur medel för regionalt tillväxtarbete ska användas följa upp, utvärdera och redovisa resultaten av tillväxtarbetet till regeringen utföra uppgifter inom ramen för EU:s strukturfondsprogram upprätta och fastställa länsplaner för transportinfrastruktur, samt att även utarbeta kompetensplattformar. Borlänge kommun 7 (32)
Allt fler landsting omfattas av lagen om regionalt utvecklingsansvar i vissa län. Både Ansvarskommittén och Utredningen om den statliga regionala förvaltningen, föreslog att landstingen skulle överta det regionala utvecklingsansvaret. Länsstyrelse Det finns fyra län där staten genom länsstyrelserna idag har ansvar för den regionala utvecklingen: Stockholm, Västmanland, Västernorrland och Norrbotten (grönmarkerade på kartan). Från och med 2017 kommer landstingen i Norrbottens, Västernorrland och Västmanland att ta över det regionala utvecklingsansvaret från länsstyrelserna och bilda regioner. Regioner Det finns tio regioner som styrs av direktvalda politiker (genom allmänna val). En region har samma uppgifter som ett landsting, alltså främst hälso- och sjukvård, kollektivtrafik och kultur. Regionerna har tagit över statens ansvar för den regionala utvecklingen (blåmarkerade på kartan). Från och med 2017 tillkommer ytterligare fyra regioner. Regionförbund Det finns sju regionförbund som styrs av indirekt valda politiker från kommuner och landsting (gulmarkerade på kartan). Regionförbunden har också tagit över statens ansvar för den regionala utvecklingen. Landstinget i Uppsala län kommer från och med 2017 att bli region och ta över det regionala utvecklingsansvaret i länet. Region 2 Mitten/Svealand Från och med 2017 är det bara regionförbunden i Dalarna och Södermanland i region 2 som fortfarande har kvar ansvaret för den regionala utvecklingen i länen. I övriga fyra län är det landstingen som bär detta ansvar. Västra Götalandsregionen och Region Skåne Västra Götalandsregionen och Region Skåne utvecklades till större regioner redan för över 15 år sedan. Regionerna bildades på prov 1999 och blev permanenta 2010. I Skåne bildades regionen genom en sammanläggning av landstingen i Malmöhus län och Kristianstads län. Regionen tog även över ansvaret för hälso- och sjukvården från Malmö stad och det regionala utvecklingsansvaret från länsstyrelsen. I regionen finns 33 kommuner. I Västra Götaland bildades regionen genom en sammanläggning av Bohuslandstinget, landstinget i Skaraborg och Älvsborgs län. Regionen tog även över ansvaret för hälso- och sjukvården och viss kulturverksamhet från Göteborgs stad och det regionala utvecklingsansvaret från länsstyrelsen. I regionen finns 49 kommuner. Direktiv till Indelningskommittén Kommittén ska föreslå hur det regionala utvecklingsansvaret ska tilldelas landsting när detta bör ske en annan ordning om det i vissa fall inte är lämpligt Borlänge kommun 8 (32)
4. Ansvarskommitténs betänkande I januari 2003 beslutade regeringen att tillsätta en parlamentarisk kommitté med uppdrag att se över strukturen och uppgiftsfördelningen inom samhällsorganisationen. Som ordförande utsågs landshövdingen Mats Svegfors. Kommittén antog namnet Ansvarskommittén. I december 2003 överlämnade kommittén delbetänkandet Utvecklingskraft för hållbar välfärd (SOU 2003:123). I februari 2007 överlämnade Ansvarskommittén sitt slutbetänkande Hållbar samhällsorganisation med utvecklingskraft (SOU 2007:10). Ansvarskommittén har i sitt slutbetänkande föreslagit att nya, större län och landsting skulle bildas, att ett antal uppgifter med anknytning till regional utveckling skulle föras över från staten till landstingen och att landstingen skulle benämnas regionkommuner. Remissinstanserna var till övervägande del positiva till kommitténs förslag att inrätta direktvalda regionkommuner med ansvar för hälso- och sjukvård och regional utveckling. Ansvarskommitténs förslag ledde dock inte till några indelnings- eller författningsändringar. 4.1. Hållbar samhällsorganisation med utvecklingskraft (SOU 2007:10) I utredningen har Ansvarskommittén identifierat sex principer för ansvarsfördelning i samhällsorganisationen: demokrati och legitimitet finansiering rättssäkerhet likvärdighet hushållning och effektivitet, samt lägsta effektiva nivå Ansvarskommittén har även ställt upp ett antal kriterier för en framtida regionindelning och vad en ny region ska kunna ansvara för. Dessa kriterier kan i korthet beskrivas omfatta: Folkmängd Regionsjukhus Forskningsmiljöer Sammanhållna arbetsmarknadsregioner Regional identitet Ett riktvärde för invånarantal på mellan en och två miljoner invånare och som inte utan starka skäl understiger en halv miljon invånare Att varje regionkommun har ett eget regionsjukhus eller, om så inte är möjligt, etablera ett institutionaliserat samarbete med en regionkommun som har det Att varje regionkommun har minst ett universitet med betydande fasta forskningsresurser Att arbetsmarknadsregionerna, så som de beräknas se ut 2020, utgör byggstenar i läns- och regionkommunindelningen och inte bör delas, annat än om mycket starka skäl föreligger Att län och regionkommuner så långt möjligt avgränsas så att medborgarna kan känna anknytning dit. Borlänge kommun 9 (32)
4.2. Synpunkter från länsstyrelser, landsting och regioner I oktober 2015 har Indelningskommittén inhämtat synpunkter från länsstyrelserna och från landstingsoch regionstyrelserna på de kriterier som tagits fram av Ansvarskommittén för den framtida regionsindelningen och vad en ny region ska kunna ansvara för. Synpunkter från länsstyrelserna Knappt hälften av länsstyrelserna anser att Ansvarskommitténs kriterier i huvudsak är relevanta. De flesta anser dock att kriterierna bör kompletteras och att sjukvårdens behov tillmäts för stor betydelse. I stort sett alla länsstyrelser lyfter fram vikten av regional samordning med de statliga myndigheterna och de flesta pekar även på vikten av samverkan med det regionala självstyret. Många lyfter fram risker med stora avstånd, bristande lokalkännedom, långt för medborgarna till beslutsfattare och därmed risk för bristande legitimitet. Flera anser att kriteriet folkmängd bör vägas mot de tilltänkta regionernas yta. Även de problem som kan uppstå med stöd och samordning när det gäller kommunerna, om det blir för många primärkommuner i ett län, lyfts fram av flera länsstyrelser. Vikten av att länsstyrelserna har en fortsatt stark roll i arbetet med den regionala utvecklingen och länsstyrelsernas betydelse för att samordna och möjliggöra samverkan mellan många olika samhällsaktörer poängteras av många. De flesta länsstyrelser anser att regional identitet inte ska vara det avgörande kriteriet. Förslag på ytterligare aspekter/kriterier infrastruktur/transporter/kommunikationer antal primärkommuner antal ärenden befolkningstäthet utvecklingsmöjligheter etablerade samarbeten tillgång till service företagskluster demokratiskt inflytande Synpunkter från regioner och landsting En betydande majoritet av regioner och landsting anser att Ansvarskommitténs kriterier fortfarande i allt väsentligt är relevanta. Många framhåller vikten av en regionreform såväl ur det regionala utvecklingsperspektivet som utifrån hälso- och sjukvårdens utmaningar. Många lyfter fram invånarantalet som ett viktigt kriterium för såväl hälso- och sjukvården som den regionala utvecklingen. En del tycker däremot att invånarantalet inte är särskilt tungt vägande. Flera landsting resonerar kring kriteriet om att människor ska kunna känna anknytning till de nya länen, av dessa tycker vissa att det är av mindre vikt, medan andra lyfter fram anknytningskriteriet som mycket viktigt. Några tar upp frågor om de demokratiska utmaningarna och avståndet till medborgarna i en stor region. Ett stort antal pekar på och argumenterar för att hänsyn bör tas till befintliga samarbetsstrukturer vid en ny indelning. Flera landsting/regioner lyfter fram att de statliga myndigheternas skiftande regionala indelningar idag är ett problem och att en förutsättning för dialog och samverkan mellan självstyrelsen och staten är att relevanta myndigheter får en gemensam regional indelning. Borlänge kommun 10 (32)
Förslag på ytterligare aspekter/kriterier befintliga samarbeten funktionell utveckling kultur kollektivtrafik regionalt ledarskap socioekonomiska olika förutsättningar minst ett lärosäte med läkar- och tandläkarutbildning Byte av län I sonderingsrapporten Läget i regionsfrågan (SKL 2011) har SKL rekommenderat att man identifierar vilka gränskommuner som vill byta länstillhörighet så att deras önskemål kan beaktas i samband med den nya regionindelningen. I de allra flesta län framförs från landstingen eller regionerna att man inte vill dela sitt län utan att det finns ett värde att behålla länet intakt som en del i en större enhet. Borlänge kommun 11 (32)
Borlänge kommun 12 (32)
5. Sjöstrands utredning En samverkande statsförvaltning är en viktig utgångspunkt för regeringens förvaltningspolitik. Hur centrala myndigheter organiserar sin lokala närvaro och service är av stor vikt för den regionala utvecklingen, medborgarnas tillgång till statlig service och tillgången till kvalificerade arbetstillfällen i alla delar av landet. I juni 2009 beslutade regeringen att tillsätta en särskild utredare med uppgift att se över den statliga regionala förvaltningen. Generaldirektör Mats Sjöstrand utsågs till särskild utredare. I oktober 2010 lämnades delbetänkandet Sammanläggningar av landsting övergångsstyre och utjämning (SOU 2010:77). I december 2012 överlämnades slutbetänkandet Statens regionala förvaltning förslag till en angelägen reform (SOU 2012:81). I slutbetänkandet föreslog utredningen en ny indelning för att skapa robusta länsstyrelser. Antalet länsstyrelser föreslogs vara elva och flera länsstyrelser föreslogs få ansvar för mer än ett län. Vidare föreslogs att ett antal statliga myndigheter skulle följa en ny statlig geografi. Utredningen angav att landstingen, i egenskap av direktvalda politiska organ med egen beskattningsrätt, har förutsättningarna att kunna leda och samordna det regionala tillväxtarbetet med hög demokratisk legitimitet och effektivitet. Förslagen i de båda betänkandena har inte remitterats och inte heller lett till några indelnings- eller författningsändringar. 5.1. Statens regionala förvaltning (SOU 2012.81) För vissa nationella myndigheter är den geografiska organisationen helt eller delvis reglerad av riksdag och regering. Flertalet myndigheter bestämer dock själva sin regionala indelning. Allt fler frågor organiseras i dagsläget utifrån en annan indelning än län, exempelvis hälso- och sjukvårdsregionerna, koncentrationen av vattenförvaltningen och EU:s regionindelning NUTS som används för strukturfondsprogrammen i Sverige. Flera statliga myndigheter har också valt en annan indelning för sin verksamhet. Det som främst skiljer länsstyrelserna från andra myndigheter är att de är den statliga myndighet som på regional nivå gör avvägningar som omfattar flera samhällsområden. Detta gör länsstyrelserna unika och bidrar till att staten på regional nivå uppträder mer enhetligt samt att det sektorsinriktade perspektivet kan överbryggas. Utredningen har prövat länsstyrelsens nuvarande och tänkbara uppgifter mot ett antal principer och kommit fram till att dessa myndigheter bör ha uppgifter inom följande verksamhetsområden: Samhällsplanering och kulturmiljö Samhällsskydd och krisberedskap Naturvård och miljöskydd Lantbruk, skogsbruk och landsbygd Övrig verksamhet Regional uppföljning och utvärdering I kartläggningen av sammanlagt cirka 70 andra statliga myndigheter, har ett tiotal av dessa bedömts vara mest relevanta för en gemensam regional geografi. Det är myndigheter där det finns ett behov av regional samverkan inom staten och mellan staten och den kommunala nivån. De aktuella myndigheterna är verksamma inom samhällsplanering, krisberedskap och tillsyn. Länsstyrelsen, Trafikverket och Lantmäteriet är viktiga regionala statliga aktörer inom samhällsplanering. Borlänge kommun 13 (32)
Inom området samhällsskydd och krisberedskap krävs en omfattande regional samverkan. Av statliga myndigheter med regional organisation är länsstyrelsen, Polisen, Säkerhetspolisen, Försvarsmakten och Trafikverket viktiga aktörer. Vidare finns samband mellan myndigheter som svarar för statlig tillsyn. Exempelvis är Arbetsmiljöverkets tillsynsobjekt i många fall föremål för tillsyn även av Skolinspektionen eller den nya Inspektionen för vård och omsorg. Enligt förslag från utredningen ska följande myndigheter ha en gemensam regional indelning: Trafikverket Lantmäteriet Polisen Säkerhetspolisen Arbetsmiljöverket Skolinspektionen Inspektionen för vård och omsorg Den geografiska indelningen för strukturfonderna ska följa förslaget till statlig regional indelning. Inför den nya programperioden bör myndighetsstrukturen inom området prövas. Mindre justeringar ska göras vad gäller Försvarsmaktens och Elsäkerhetsverkets regionala indelning. Arbetsförmedlingen ska inom sin organisation ha tydliga funktioner för regional samverkan. 5.2. Enmyndighetsreformen Några av de största myndigheterna i Sverige har genomgått omfattande omorganisationer de senaste åren. Sedan 2004 har sammanlagt åtta av tio koncernmyndigheter slagits samman till så kallade enmyndigheter. Sammanslagningar har av såväl riksdag som regering motiverats med att en sammanhållen nationell myndighet är en bättre garant för en i förhållande till medborgarna likformig och rättssäker handläggning. En förtydligad struktur med utpekad ledning och klara ansvarskedjor har dessutom ansetts underlätta för såväl en enhetlig och likformig rättstillämpning som en ökad flexibilitet i organisationen. Försvarsmakten Tullverket Arbetsmiljöverket Skatteverket Försäkringskassan Åklagarmyndigheten Kriminalvården Skogsstyrelsen Kronofogdemyndigheten Arbetsförmedlingen Lantmäteriet Riksarkivet Riksrevisionen har 2010 granskat om statens mål att uppnå enhetlighet och en effektivare organisation har uppnåtts. I granskningen av enmyndighetsreformen redovisar Riksrevisionen i rapporten Från många till en sammanslagningar av myndigheter att man funnit indikationer på nya problem som har uppstått i samband med sammanslagningarna av exempelvis Försäkringskassan och Skatteverket. Granskningen visar att sammanslagningarna har lett till att den lokala förankringen har blivit svagare. Koncentrering av olika ärendetyper innebär att handläggare inte längre hanterar ärenden som är geografiskt kopplade till orten där de arbetar. Detta leder till att handläggarna inte längre har kännedom om de lokala förhållandena där ärendet kommer ifrån. Även Statskontoret har granskat utfallet av enmyndighetsreformen. I rapporten När flera blir en om nyttan med enmyndigheter pekar Statskontoret på att flera av myndigheterna tagit tillfället i akt att förändra sin serviceorganisation, antingen i samband med själva bildandet av enmyndigheten eller ett par år senare. Det gäller bland annat Försäkringskassan, Skatteverket och i viss mån Arbetsförmedlingen. Borlänge kommun 14 (32)
Vissa myndigheter, exempelvis Skatteverket och Försäkringskassan, har gjort omfattande förändringar av sina kundmötesorganisationer. Inom båda myndigheterna har det varit en uttalad ambition att styra över kundmötet till nya och mer effektiva kanaler. Syftet har varit att minska antalet personliga möten med handläggare till ökad kontakt via telefon och olika e-tjänster. Ett annat grepp är den servicesamverkan som Skatteverket, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen inledde för ett par år sedan och som har resulterat i att Skatteverket och Försäkringskassan planerar för en utveckling där en stor del av det lokala kontorsnätet på ett par års sikt ska bestå av så kallade servicekontor. Flera myndigheter har också organiserat kundtjänster med rikstäckande ansvar på ett färre antal platser i landet, exempelvis Kronofogdemyndigheten, Skatteverket och Försäkringskassan. 5.3. Myndigheters lokalisering Statskontoret fick i maj 2015 i uppdrag av regeringen att ta fram ett underlag som visar hur staten finns representerad i landet hur myndigheter fattar beslut om lokalisering hur man samverkar med andra aktörer och hur den regionala och lokala arbetsmarknaden påverkas av besluten, samt föreslå utgångspunkter som kan vara vägledande för myndigheternas fortsatta arbete med lokalisering. Bakgrunden är det övergripande ansvar regeringen har för att det ska finnas en balans mellan närvaro i landet och effektivitet i myndigheterna. I mars 2016 redovisar Statskontoret i rapporten Statliga myndigheters lokalisering ett samlat underlag (2016:8) sitt uppdrag. Frågan om lokalisering av statlig verksamhet har diskuterats med i stort sett samma argument sedan mitten av förra århundradet. De mest framträdande motiven har varit att avlasta starkt växande storstadsregioner och att bidra till en positiv utveckling i orter och regioner som av olika skäl har haft problem med svag tillväxt, vikande arbetsmarknad, minskande befolkning osv. Under perioden 2008 till 2014 har antalet statliga arbetsställen i genomsnitt minskat med 13 procent. Minskningen var genomgående i alla tätortsstorlekar, men mest i de minsta tätorterna, dvs. tätorter med en befolkning upp till 10 000 invånare. I absoluta tal försvann 133 arbetsställen på dessa orter under perioden. Andelen statliga jobb som finns i tätorter över 50 000 invånare har ökat i något högre grad jämfört med andra sektorer och i jämförelse med andelen av befolkningen som bor på dessa orter. Även antalet servicearbetsställen minskar, men finns i en majoritet av kommunerna. De statliga arbetsplatserna finns ofta på större orter, ofta i kommuner som kan anses utgöra länscentra i respektive län. 60 % av myndigheterna har sitt huvudkontor i Stockholms län. Myndigheternas beslut om lokalisering styrs till dels av uppfattningen att en alltför geografiskt spridd organisation försvårar den interna styrningen och gör organisationen mer sårbar. Myndigheterna bedömer också att större enheter underlättar möjligheterna till kompetensförsörjning och förbättrar arbetsmiljön för de anställda. Det gör även organisationen mindre sårbar, ökar kostnadseffektiviteten och ger större möjligheter för utveckling av medarbetarna. Myndigheterna genomför sällan kostnadsanalyser inför omlokaliseringar. I de fall de analysar konsekvenserna så avser de bara myndighetens egna kostnader. Få myndigheter tar uttalad hänsyn till utvecklingen på regional nivå i samband med beslut om lokalisering. Myndigheterna uppfattar inte att deras primära uppgift är att bidra till tillväxt i olika delar av landet genom lokalisering av verksamhet. Statskontorets analyser visar att det krävs en kritisk massa på arbetsmarknaden för att lokaliseringen av hela eller delar av en myndighet ska påverka den lokala eller regionala tillväxten. De direkta effekterna av myndigheters lokalisering varierar. Vilken effekt en lokalisering får är bland annat beroende av hur arbetsmarknaden fungerar, men det är också beroende av hur många arbetstillfällen som om- Borlänge kommun 15 (32)
lokaliseras. Analyserna visar att myndigheterna i varierande grad kunnat dra nytta av näraliggande verksamheter, exempelvis för att kunna rekrytera personal med rätt kompetens. Statskontoret ser också att de indirekta effekterna på arbetsmarknaderna är små. En förklaring är att myndigheternas köp av varor och tjänster på den lokala arbetsmarknaden varit små. Att myndigheter finns i närheten av där man bor är viktigt för många medborgare, särskilt för dem som bor på landsbygden. Men den geografiska närheten är inte den viktigaste faktorn i kontakten med myndigheter. Att man får svar på frågor och att handläggningen går snabbt är viktigare oavsett i vilken typ av område man bor. Medborgarnas bedömning är att tillgången till vårdcentral och livsmedelsbutik är viktigare än att myndigheter finns i närheten av där man bor. Vägledande utgångspunkter för myndigheternas arbete med lokaliseringsfrågor Ramarna för myndigheternas arbete med lokalisering anges av gällande författningar. Regeringen har det samlade ansvaret för de statliga myndigheterna och har möjlighet att förändra ramarna för myndigheternas arbete. Lokalisering är en strategisk fråga för myndighetens ledning Myndigheternas lokalisering kan vara angiven av regeringen genom myndigheternas instruktion. Om inte, är det en fråga för myndigheternas ledning att besluta om. Beslut om lokalisering inom myndigheterna bör fattas av myndighetens ledning. Beslutet bör baseras på en samlad konsekvensanalys som dokumenteras. Myndigheternas lokalisering ska utgå från myndighetens uppdrag, som anges i instruktion, verksamhetsspecifika författningar och regleringsbrev. Myndigheterna ska vid beslut om lokalisering utgå från myndighetsförordningens krav att bedriva verksamheten effektivt och hushålla med statens medel. Samma krav ställs i förordningen om statliga myndigheters lokalförsörjning. Myndigheterna ska vid beslut om lokalisering utgå från de krav på servicegivande som verksamheten ställer. Myndigheterna bör överväga nya former för sin fysiska service för att möta den demografiska utvecklingen. Myndigheterna ska vid beslut om lokalisering ta hänsyn till regional tillväxt. Myndigheterna bör inför beslut om lokalisering samråda med länsstyrelsen och andra relevanta statliga myndigheter. Myndigheterna bör beakta att geografiska kluster av myndigheter kan skapa regionala arbetsmarknadseffekter och underlätta myndigheternas kompetensförsörjning. Myndigheterna bör överväga om de tillsammans med andra myndigheter på sikt har förutsättningar att skapa nya geografiska kluster av myndigheter utifrån regionala tillväxtbehov. Myndigheterna bör fortsätta att utveckla sin digitala service eftersom den är geografiskt oberoende. Myndigheterna bör beakta att digitaliseringen kan göra verksamhet geografiskt oberoende. 5.4. Länsstyrelser med särskilda uppgifter Det finns 21 länsstyrelser idag och alla har i uppdrag att arbeta för en hållbar utveckling i respektive län. Vissa länsstyrelser har dock arbetsuppgifter för flera län. Syftet är att verksamheten ska bli effektivare, mer rättssäker och att resurserna ska användas på ett bra sätt. Det kan exempelvis handla om ärenden som rör Allmänna arvsfonen, begravningsfrågor, bilskrotningsfonden, lotterier, lönegarantier, medborgarskap, stiftelser, överförmyndare mm. Länsstyrelsen i Stockholms län handlägger ärenden för Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Gotlands och Västmanlands län Länsstyrelsen i Östergötlands län handlägger ärenden för Östergötlands, Jönköpings och Kalmar län Borlänge kommun 16 (32)
Länsstyrelsen i Skåne län handlägger ärenden för Kronobergs, Blekinge och Skåne län Länsstyrelsen i Västra Götalands län handlägger ärenden för Hallands och Västra Götalands län Länsstyrelsen i Dalarnas län handlägger ärenden för Värmlands, Örebro, Dalarnas och Gävleborgs län Länsstyrelsen i Västernorrlands län handlägger ärenden för Västernorrlands och Jämtlands län Länsstyrelsen i Norrbottens län handlägger ärenden för Västerbottens och Norrbottens län Även denna uppgiftsfördelning bör anpassas till den nya länsstyrelseorganisationen. 5.5. Kommunernas kontakter med statliga myndigheter På uppdrag av utredningen om den statliga regionala förvaltningen genomförde SKL under våren 2010 en enkätstudie för att kartlägga den kommunala sektorns kontakter med statliga myndigheter. Det handlade om att belysa med vilka statliga myndigheter som kommuner och landsting har mest kontakt och om kontakterna upplevs som effektiva och ändamålsenliga. Kartläggningen skulle också belysa i vilka sammanhang som bristen på statlig samordning upplevs som mest påtaglig och i vilka fall det är ett hinder att myndigheterna inte har en regional indelning som överensstämmer med länsindelningen. I rapporten Kommunsektorns kontakter med statliga myndigheter (SKL jan 2011) redogörs för enkätsvaren. Av de 71 kommuner, som fick enkäten är det 42 som har lämnat svar. Det ger en svarsfrekvens på 59 %. Syftet med enkäten var att den skulle kunna bidra till att identifiera förbättringsområden i strävan mot en tydligare regional statlig förvaltning och en bättre samordning mellan staten och den kommunala nivån. SKL konstaterar att det finns en rad faktorer som är relaterade till statens regionala organise- Borlänge kommun 17 (32)
ring. Det handlar både om den geografiska indelningen i sig och om beslutsnivåer och mandat inom en myndighet motsvarar det som kan främja ett smidigt samarbete. När rapporten redovisades konstaterades att det skulle vara värdefullt att kunna ge en fördjupad och mer konkret bild av de upplevda problemen och dess orsaker. Det bedömdes också att det kunde finnas behov av beskrivningar som inte enbart utgår från kontakten med en enskild myndighet. Graden av samverkan mellan olika myndigheter eller flerfaldiga styrsignaler påverkar också den upplevda kvaliteten i kontakterna. Denna fördjupade kartläggning har genomförts utifrån ett antal samtal och intervjuer i syfte att belysa orsakerna till problemen i kontakterna. Resultaten presenteras i rapporten Fungerande samspel? (SKL jan 2011). Med utgångspunkt i enkätundersökningen och genomförda samtal och intervjuer redovisas kritiska synpunkter om de kommunala aktörernas samspel med vissa myndigheter under följande punkter: Otydlighet om ansvarsfördelning och roller. Skilda sektorsperspektiv och målkonflikter Organisatoriska förutsättningar Bristande effektivitet Bristande förståelse för kommunsektorns förutsättningar Skilda kulturer När det gäller organisatoriska förutsättningar lyfts fram att några myndigheter har en organisation med en geografisk indelning som inte är koordinerad med andra myndigheters eller med kommun- och länsindelningen. Det blir därför svårare att bygga upp en fungerande samverkan. Det är i första hand mindre kommuner som upplever detta som besvärande och som tvingas samarbeta på distans och med olika enheter inom myndigheten. 5.6. Synpunkter från länsstyrelser, landsting och regioner I Sjöstrands utredning Statens regionala förvaltning konstaterades att staten har ca 40 olika sätt att organisera sin regionala närvaro utifrån den svenska geografin. Utredningen belyser de svårigheter som kan uppstå i samordningen av de statliga myndigheternas verksamhet genom olika geografiska avgränsningar. I oktober 2015 har Kommittén inhämtat synpunkter från länsstyrelserna och från landstings- och regionstyrelserna. På frågan om det behövs en samordnad regional indelning för vissa statliga myndigheter, är i princip alla tillfrågade styrelser rörande överens om att svaret är ja. Statlig samverkan gynnas av att så många myndigheter som möjligt har samma regionindelning. När det gäller vilka uppgifter som ska skötas av länsstyrelserna respektive regioner/landsting är det viktigt att de tydligt definieras. Frågan om hur länsstyrelsernas samordningsansvar ska formaliseras och hur samrådsförfarandena ska lösas är minst lika viktig som hur myndigheterna är organiserade inom det geografiska området. Generellt svarar både länsstyrelser och styrelserna för landstingen/regionerna att de myndigheter som Sjöstrand redovisat i sin utredning är relevanta och bör ha en gemensam regional indelning som motsvarar de nya länen. Dock skiljer sig svaren i övrigt något beroende på om det är en länsstyrelse eller en kommunal landstings- eller regionsstyrelse som svarat. För att nå en regional indelning som upplevs relevant för invånarna, bör utgångspunkten vara att bygga på de förslag som växt fram i Sjöstrands utredning. Man framhåller också att statliga verksamheter med medborgarnära eller kommunnära verksamhet måste ha ett finfördelat kontorsnät och att samordning krävs. Någon pekar på att de så kallade en-myndigheterna inte bör rivas upp och indelas i nya regionala myndigheter. Borlänge kommun 18 (32)
Sedan Sjöstrands utredning presenterades har integrationsfrågan fått mycket stor betydelse. Många svarar att man i dessa frågor har kontakter med Migrationsverket, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Skatteverket och Polisen. Då kan en gemensam regionindelning vara av värde. Några påpekar att även rättväsendet polisen, domstolarna, åklagarmyndigheten och tullen - bör samordnas regionalt. Förvaltningsdomstolen och Miljödomstolen nämns också i sammanhanget. Det säkerhetspolitiska läget för vårt land bör också beaktas. Större likheter i geografisk inledning mellan relevanta huvudaktörer - Försvarsmakten, Polismyndigheten och Länsstyrelserna skulle underlätta arbetet. Inom Hälso- och sjukvårdens områden finns också ett visst behov av en fungerande regional struktur. Myndigheter som främst avses är Socialstyrelsen, Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU), Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV), Folkhälsomyndigheten, Vårdanalys, E-hälsomyndigheten och inspektionen för vård och omsorg (IVO). Slutsats Utöver de sju myndigheter som lyfts fram i Sjöstrands utredning Statens regionala förvaltning, framkommer att tillfrågade länsstyrelser och landsting/regioner anser att listan främst bör kompletteras med nedanstående sju myndigheter som också bör ha en regional indelning som följer indelningen av de nya länen/regionerna. Sjöstrands utredning Trafikverket Lantmäteriet Polisen Säkerhetspolisen Arbetsmiljöverket Skolinspektionen Inspektionen för vård och omsorg Komplettering Migrationsverket Försäkringskassan Socialstyrelsen Skatteverket Skogsstyrelsen Tillväxtverket/EFS-rådet Försvarsmakten Dessa myndigheter ligger också väl i linje med de myndigheter som kommunerna har flest kontakter med enligt SKL:s rapport Kommunsektorns kontakter med statliga myndigheter. Frågeställning Med undantag av förändring av ansvaret för det regionala utvecklingsansvaret, ingår det inte i Indelningskommitténs uppdrag att föreslå någon förändring av uppgiftsfördelningen inom eller emellan den statliga och kommunala nivån. Frågan kvarstår ändå. Finns det några uppgifter som i samband med omorganisationen bör föras över mellan myndigheter på central nivå, regional nivå och lokal nivå? Centrala myndigheter de nya länsstyrelserna Centrala myndigheter de nya regionerna Länsstyrelserna de nya regionerna Länsstyrelserna kommunerna Landstingen de nya länsstyrelserna Landstingen kommunerna Kommunförbunden de nya länsstyrelserna Kommunförbunden kommunerna Kommunerna de nya regionerna Kommunerna de nya länsstyrelserna Kommunerna de nya regionerna Borlänge kommun 19 (32)
Borlänge kommun 20 (32)
Sjukvårdsregioner EU:s strukturfonder Polismyndigheten Trafikverket Borlänge kommun 21 (32)
6. Kommunernas inflytande i storregioner I rapporten Kommunernas region kommunernas inflytande i regionen (SKL 2013) belyses kommunernas relationer till regionerna i det regionala utvecklings- och tillväxtarbetet. Hur ska region och kommuner samarbeta kring frågor där båda parter har en tydlig roll? Hur ska kommunerna ges ett inflytande och involveras i det regionala tillväxtarbetet? Det här är diskussioner som idag förs i berörda län och som kommer att föras framöver. När rapporten skrevs var det bara Västra Götalandsregionen, Region Skåne, Region Halland och Region Gotland (kommunen) som hade ansvar för både hälso- och sjukvårdspolitiken och den regionala utvecklingspolitiken. Region Skåne och Västra Götalandsregionen utvecklades till större regioner redan för över 15 år sedan. Efter en försöksperiod på drygt 10 år blev regionerna permanenta genom införandet av lagen om regionalt utvecklingsansvar. Lagen som trädde i kraft den 1 januari 2011 omfattade även Hallands län och Gotlands kommun. 6.1. Västra Götalandsregionen I Västra Götaland bildades regionen 1999 genom en sammanläggning av Bohuslandstinget, landstinget i Skaraborg och Älvsborgs län. Regionen tog även över ansvaret för hälso- och sjukvården och viss kulturverksamhet från Göteborgs stad och det regionala utvecklingsansvaret från länsstyrelsen. I regionen finns 49 kommuner med närmare 1.650.000 invånare. Västra Götalandsregionen har bland annat upplevt att: Sammanslagningen har möjliggjort investering i utbyggnad av kollektivtrafik. Man har kunnat enas kring vilka infrastrukturinvesteringar som bör prioriteras. Näringslivets konkurrenskraft har kunnat stärkas inom bland annat fordonsindustrin och bredda inriktningen på hållbara transporter, logistik och energi och miljö. Samverkan i strategiska utvecklingsfrågor har fått en tydlig struktur. Samverkan blir bredare och mer kraftfull då fler aktörer arbetar mot ett gemensamt mål. Kommuner som tidigare inte har samverkat på grund av tidigare administrativa gränser gör det numera. Västra Götalandsregionen har utvecklat en institutionaliserad samspelsstruktur mellan regionen och de 49 kommuner som finns i regionen. Man har skapat fyra kommunalförbund verksamma i regiondelar som sinsemellan har mycket olikartade demografiska och näringsgeografiska strukturer. Förbunden huvudsakliga uppgifter är att i utbyte med regionen hantera de regionala utvecklingsfrågorna i respektive område: Göteborgsregionens kommunalförbund Sjuhärads kommunalförbund Fyrbodals kommunalförbund Skaraborgs kommunalförbund Samspelet mellan regionen och de fyra kommunalförbunden kom så småningom, alldeles i början av 2000-talet, att utformas i en formaliserad struktur mellan region och kommunerna med tre beredningsgrupper för regionutveckling, kultur samt miljö. Från 2011 har beredningsmodellen reformerats. De tre beredningsgrupperna har slagits samman till en beredningsgrupp kallad Beredningen för hållbar utveckling (BHU). Denna beredning ska på samma sätt som de tre beredningarna tidigare utgöra ett beredningsorgan till Regionstyrelsen med syftet att öka kontaktytorna mellan regionens kommuner och regionen i gemensamma utvecklingsfrågor. BHU:s sammansättning består av politiker från dels regionen, dels från de fyra kommunalförbunden som vardera utser fyra ledamöter (16 personer). Totalt består BHU av 29 politiker. Borlänge kommun 22 (32)
Det är ett par strategiskt och principiellt intressanta problem som är förknippade med denna ordning som skapats i Västra Götaland och som bör utgöra en del av de politiska överväganden som ligger i kommunernas deltagande i den stora regionens utvecklingspolitik. I SKL:s rapport visar man på några svagheter med Västra Götalandsmodellen: Regiondelsintressen: att de fyra regiondelarna allt för starkt driver ett eget regiondelsintresse i förhållande till regionen Förankring: att regionen använder sig av den formaliserade modellen med BHU som garant för att regionen förankrar viktiga regionpolitiska beslut bland kommunerna. I rapporten Visst funkar det (Västra Götalandsregionen 2016) bemöter man kritiken. Man menar att det i själva verket är hos de fyra kommunalförbunden den politiska förankringen sker. Att det senare förankras vidare till kommunerna kan dock inte garanteras. 6.2. Region Skåne I Skåne bildades regionen formellt 1999 genom en sammanläggning av landstingen i Malmöhus län och Kristianstads län. Regionen tog även över ansvaret för hälso- och sjukvården från Malmö stad och det regionala utvecklingsansvaret från länsstyrelsen. I regionen finns 33 kommuner med lite drygt 1.300.000 invånare. Region Skåne har bland annat upplevt att: Kollektivtrafiken har knutit samman regionen och underlättat resor för både arbete och studier. Många små arbetsmarknadsregioner har utvecklats till två stora. Kraftsamling har möjliggjort etableringen av två världsledande forskningsanläggningar inom partikelfysiken, som bidrar till utveckling i hela regionen. Samverkan har kunnat öka mellan kommuner och Region Skåne samt att möjligheterna till politisk dialog förbättrats. Kopplingen mellan utvecklingsfrågor och infrastruktur-/kollektivtrafiksatsningar samt beslutskraft och finansieringsförmåga har ökat. Det regionala nätverksbyggandet mellan näringsliv samhälle FoU har ökat. I jämförelse med Västra Götalandsregionen har Region Skåne istället utvecklat en struktur med informella organ av nätverkskaraktär. Sammanslagningsprocessen i Skåne skedde i flera steg. Den första sammanslagningen gällde skapandet av Skåne län den 1 januari 1997, när Kristianstad län gick ihop med Malmöhus län. Ett andra mellansteg var bildandet av ett regionförbund som övertog det regionala utvecklingsansvaret från staten den 1 juli 1997. Kommunförbunden i de två tidigare länen slogs samman och bildade en gemensam organisation, där Kommunförbundet Skåne ser sig som en förhandlingspart mellan kommunerna och Region Skåne, men framför allt en utvecklingsorganisation för kommunerna. Man ordnar samordnarträffar mellan sitt presidium och Region Skånes presidium. I mellanperioden gjordes ett omfattande utredningsarbete, där frågor kunde diskuteras och kritiker kunde bjudas in att delta. Arbetet med olika sakfrågor tog flera år. Här blev det tydligt att kommunerna och regionen var beroende av varandra, Det var kommunerna som till en väsentlig del drev förändringsagendan. Kommunerna var irriterade över röran av organisationer som på olika sätt förväntades samordna kommunal verksamhet, inklusive planeringsförbund och kommunalförbund. Därför var det inte aktuellt att bilda några nya inflytandeorgan à la Västra Götaland, eftersom ett syfte var att rensa i floran av sådana organ. Istället skapades informella organ av nätverkskaraktär i de fyra hörnen av Skåne, vilket uppfattades som smidigare. Borlänge kommun 23 (32)