LITEN ORDBOK: KLIMATFÖRHANDLINGAR FINLAND VÄGEN TILL KLIMATMÖTET I PARIS NOVEMBER 2015 ANNEX I-LÄNDER (ANNEX I) Bilaga I till klimatkonventionen listar de stater som förband sig till att fram till år 2000 få ner sina utsläpp till 1990 års nivå. För Annex I-länderna har det i Kyotoprotokollet fastställts bindande utsläppsminskningar för åren 2008 2012. I bilagan har i praktiken alla industriländer antecknats, dvs. de 24 ursprungliga OECD-länderna, Europeiska unionen och 14 länder med övergångsekonomi. ANNEX II-LÄNDER (ANNEX II) I bilaga II till klimatkonventionen listas rika industriländer i väst, dvs. de 24 ursprungliga OECD-länderna och Europeiska unionen. Länderna i bilaga II har en särskild skyldighet att finansiera de åtgärder i utvecklingsländerna som syftar till att begränsa klimatförändringen och främja anpassningen. Annex II-länderna har dessutom skyldighet att främja överföringen av klimatvänlig teknik till utvecklingsländer och länder med övergångsekonomi. ANPASSNING Politik och förfaranden som har som mål att samhället ska vara kapabelt att anpassa sig till klimatförändringens effekter och hantera de risker effekterna är förknippade med. Man utgår från att klimatförändringen inte kan undvikas helt, och därför bör länderna utveckla sin förmåga att tåla riskerna och anpassa sig till följderna. Anpassningen är nödvändig även om den globala mängden växthusgasutsläpp inom den närmaste tiden kan reduceras i betydande grad. Detta beror på att den förändring som redan inträffat i atmosfären åstadkommer förändringar i klimatsystemet. FÖRHANDLINSSPÅR 2 UNDER AD HOC-GRUPPEN FÖR DURBANPLATT- FORMEN FÖR FÖRSTÄRKTA INSATSER (ADP WORKSTREAM 2, WS2) Det andra förhandlinsspåret som inrättades under klimatmötet i Durban 2011. Under arbetsförloppet ska man identifiera och studera olika alternativ som ska göra det möjligt att höja ambitionen i klimatåtgärderna före 2020, dvs. innan det nya klimatavtalet träder i kraft. De åtgärder som vidtas innan avtalet träder i kraft inverkar i hög grad på möjligheterna att nå tvågradersmålet. AVSKILJNING OCH LAGRING AV KOLDIOXID (CCS) Målet med avskiljning och lagring av koldioxid är att minska den mängd koldioxid som frigörs till atmosfären och därmed minska den globala uppvärmning som orsakas av mänsklig verksamhet. CCS är en process där koldioxidutsläpp från t.ex. energikraftverk tillvaratas, transporteras och lagras på lång sikt. Lagringen sker oftast djupt nere i underjordiska geologiska formationer, t.ex. i tömda naturgas- och oljefält. Såvitt man vet finns det inte några geologiska formationer i Finland som skulle lämpa sig för lagring av koldioxid. BEGRÄNSNING (ENG. MITIGATION) Med begränsning avser man i klimatsammanhang en minskning av växthusgaser som släpps ut i atmosfären till följd av mänsklig verksamhet, eller en ökning av mängden kolsänkor. Viktiga sätt för att begränsa klimatförändringen är att minska utsläppen, minska energiförbrukningen (inkl. spara energi och öka energieffektiviteten), ta i bruk förnybara energiformer, vårda kolsänkor (t.ex. skogar)samt minska förbrukningen av naturresurser samt hållbar förvaltning av dem. CHEFSFÖRHANDLARE Chefsförhandlaren representerar Finland på EU-möten på tjänstemannanivå och vid behov på partsmöten under klimatkonventionen. Chefsförhandlaren är ordförande för Finlands delegation ifall ministern inte är närvarande. Ansvarar i hemlandet för beredningen av Finlands ståndpunkter. COP COP, dvs. Conference of Parties, är FN:s klimatkonventions partskonferens som årligen samlar avtalsparterna för beslutsfattande och för att driva frågor vidare. Det klimatmötet som ordnas i Paris i december är den 21:a partskonferensen, dvs. COP21. DURBAN-PLATTFORMEN (ADP) Ny arbetsplan som skapades under klimatmötet i Durban 2011 (Ad Hoc Working Group on the Durban Platform for Enhanced Action, ADP). Arbetsplanen är uppdelad i två förhandlingsspår. Det första förhandlingsspåret (workstream 1) har som mandat att under klimatkonventionen få till stånd ett protokoll, ett annat rättsinstrument eller ett överenskommet resultat med rättskraft som ska tillämpas på alla parter ( a protocol, another legal instrument or an agreed outcome with legal force ). Målet är att slutföra förhandlingarna senast 2015 och sätta i kraft det nya avtalet eller instrumentet 2020. Det andra förhandlinsspåret (workstream 2) har till uppgift att identifiera och granska olika alternativ som kan bidra till mer ambitiösa klimatåtgärder före 2020, dvs. innan det nya klimatavtalet träder i kraft. FOSSILA BRÄNSLEN Bränslen som uppkommit då forntida organismer fossiliserats. Fossila bränslen är ändliga naturresurser (olja, stenkol, naturgas) eller naturresurser som förnyas väldigt långsamt (torv). I dag står de fossila bränslen för ungefär 80 % av världens primärenergibehov. Mer information: Maria Vuorelma, överinspektör, miljöministeriet maria.vuorelma@ymparisto.fi, tfn 0400 143 945 PB 35,00023 STATSRÅDET ym.fi/pariisi2015
FÖRHANDLINGSGRUPPER Vid klimatförhandlingarna är länderna indelade i så kallade förhandlingsgrupper som samordnar sina ståndpunkter så att de genom gemensamma ställningstaganden kan ge större vikt åt ländernas åsikter. Sådana grupper är t.ex. AOSIS (Alliansen av små östater), G77, LDC (gruppen för de minst utvecklade länderna) och EIG (miljöintegritetsgruppen). Även EU:s förhandlingsposition samordnas, och EU framträder som en enhetlig grupp vid klimatförhandlingarna. Länderna kan höra till, och verka inom, flera olika förhandlingsgrupper samtidigt. GEMENSAMT MEN DIFFERENTIERAT ANSVAR (COMMON BUT DIFFEREN- TIATED RESPONSIBILITIES AND RESPECTIVE CAPABILITIES, CBDR-RC) Principen om gemensamt men differentierat ansvar är inskriven i FN:s klimatkonvention (UNFCCC). Begreppet rymmer två helheter. Alla stater har ett gemensamt ansvar som härrör från det gemensamma världsarvet och mänsklighetens allmänna intresse. Staterna har gemensamt ansvar för miljöskyddet vid användning av gemensamma resurser. Å andra sidan: eftersom resurserna är ojämnt fördelade och ländernas förmåga att lösa globala problem är ekonomiskt, tekniskt och strukturellt olika, är ländernas ansvar också differentierade. Denna princip skapar en begreppsmässig referensram för hur ansvaret och skyldigheterna inom miljöskyddet bör fördelas. GRÖNA KLIMATFONDEN (GREEN CLIMATE FUND, GCF) Den gröna klimatfondens huvudsakliga målsättning är att stödja en koldioxidsnål och klimatsäker utveckling i utvecklingsländerna. Under klimatkonferensen i Köpenhamn 2009 antecknades åtaganden om inrättande av en klimatfond och om klimatfinansieringsmål till utvecklingsländerna på kort och lång sikt. Dessa åtaganden fastställdes under klimatkonferensen i Cancún 2010. Målet är att den gröna klimatfonden ska kunna inleda sin verksamhet under år 2015. Fonden ska stödja en minskning av utsläppen och anpassningen till klimatförändringen samt främja den privata sektorns klimatåtgärder. HISTORISKT ANSVAR Historiskt ansvar avser i klimatsammanhang att man i dimensioneringen av framtida klimatåtgärder bör beakta inte bara nuvarande och kommande utsläpp, utan även historiska utsläpp långt tillbaka i tiden. Det är i synnerhet utvecklingsländerna som framhållit denna princip i förhandlingarna. ICKE-ANNEX I-LÄNDER (NON-ANNEX I) Länder som inte listats i bilaga I till klimatkonventionen. Till denna grupp hör sammanlagt 153 utvecklingsländer. Länderna har inte bindande förpliktelser om utsläppsminskningar under Kyotoprotokollet. INDC (INTENDED NATIONALLY DETERMINED CONTRIBUTION) Ett planerat nationellt fastställt bidrag genom vilket förhandlingsparterna meddelar vilka utsläppsminskningar de kan förbinda sig till efter 2020, detta med tanke på det avtal som ska ingås i Paris. Det viktiga med bidragen är framför allt vad landet uppger att det kommer att göra för att minska sina utsläpp, vilka sektorer utsläppsminskningsåtgärderna gäller och vilken utsläppsnivå landet eftersträvar inom en viss tidsperiod (t.ex. fram till 2025 eller 2030). Under klimatmötet i Warszawa 2013 kom man överens om att de parter som är i stånd att göra det skall meddela sina bidrag till det nya klimatavtalet inom det första kvartalet under 2015, dvs. före slutet av mars. Bidragen väntas allra senast lämnas in "i god tid" före Parismötet. Det gemensamma bidraget från EU och dess medlemsstater lämnades den 6 mars 2015. Sekretariatet för FN:s klimatkonvention offentliggör den 1 november ett sammandrag över de bidrag som länderna meddelat fram till den 1 oktober. IPCC, FN:s klimatpanel (Intergovernmental Panel on Climate Change) Expertorgan som utgörs av världens ledande klimatforskare och som tar fram vetenskapliga utredningar och rapporter om klimatförändringen till stöd för det politiska beslutsfattandet. IPCC inrättades 1988 på initiativ av FN:s miljöprogram (UNEP) och Meteorologiska världsorganisationen (WMO). IPCC:s utvärderingsrapporter innehåller en sammanställning av de senaste forskningsrönen om klimatförändringen och dess effekter och om möjligheterna att begränsa den. Dessutom tar IPCC bl.a. fram praktiska anvisningar som stöd för utarbetandet och rapporteringen av de nationella utsläppsinventeringarna samt tekniska rapporter om särskilda frågor. IPCC:s femte utvärderingsrapport utkom 2014. KLIMATFINANSIERING Syftet med klimatfinansieringen är att stödja dels utvecklingsländerna i genomförandet av FN:s klimatkonvention, dels den samhälleliga utvecklingen mot en koldioxidsnål och klimatsäker ekonomi. KLIMATFONDER Det finns många offentliga och privata fonder i världen som har som mål att stödja en koldioxidsnål och klimatsäker utveckling i utvecklingsländerna. Viktiga multilaterala fonder är bl.a. Global Enviroment Facility (GEF), Green Climate Fund (GCF), dvs. den sk. gröna klimatfonden, och Least Developed Countries Fund (LDCF). De fonder som är inriktade på anpassningen till klimatförändringen är i huvudsak offentliga fonder (bl.a. Adaptation Fund under Kyotoprotokollet, som finansierar projekt och program för anpassning till klimatförändringen i utvecklingsländer). KLIMATKONVENTIONEN FN:s ramkonvention om klimatförändring (United Nations Framework Convention on Climate Change, UNFCCC), den så kallade klimatkonventionen, antogs under FN:s konferens för miljö och utveckling i Rio de Janeiro 1992 och trädde i kraft 1994. Konventionen har ratificerats av 196 parter. Målet med konventionen är att stabilisera mängden växthusgaser i atmosfären till en sådan nivå att mänsklig verksamhet inte leder till en förändring av klimatsystemet. Konventionen fastställer de centrala institutionerna för en begränsning av klimatförändringen samt principerna för internationellt samarbete. Den förutsätter att parterna rapporterar sina nationella växthusgasutsläpp och vidtar åtgärder för att stävja klimatförändringen, men den ställer inga krav på bindande utsläppsminskningar. Vid den tredje partskonferensen år 1997 kompletterades konventionen med Kyotoprotokollet. Det klimatavtal som ska ingås i Paris i december kommer att lyda under klimatkonventionen. Det innebär att de allmänna principerna i klimatkonventionen även är tillämpliga på det nya klimatavtalet, som avses träda i kraft år 2020.
KLIMATÅTGÄRD Med klimatåtgärder avses olika åtgärder som begränsar klimatförändringen och främjar anpassningen till den, t.ex. lagar, incitament och skatter. Klimatåtgärder som begränsar klimatförändringen är t.ex. utsläppshandel och satsningar på ren teknologi eller produktion av förnybar energi. Åtgärder som främjar anpassningen till klimatförändringen är t.ex. förändringar i planläggning, förebyggande av erosion eller odling av nya växtarter. KOLDIOXIDLÄCKAGE En situation där industriell produktion till följd av klimatpolitiken flyttas till länder som inte begränsar utsläppen eller där produktionen i övrigt är billigare. I Finland förekommer risk för koldioxidläckage i synnerhet inom den energiintensiva industrin. Risken minskar om det nya klimatavtalet blir omfattande, alltså om många länder ansluter sig till avtalet och förbinder sig till att begränsa sina utsläpp. På längre sikt kan utvecklingen av miljövänlig teknik minska betydelsen av koldioxidläckage. KOLSÄNKA Ett fenomen eller en process i naturen som binder koldioxid ur atmosfären. Naturliga kolsänkor är bl.a. skogar, mark och hav. KYOTOPROTOKOLLET Kyotoprotokollet är ett juridiskt bindande statligt avtal som slöts i Kyoto 1997 och som lyder under klimatkonventionen. I Kyotoprotokollet förbinder sig industriländerna att minska de sammanlagda utsläppen av sex växthusgaser med minst 5,2 procent fram till 2008 2012 jämfört med 1990 års nivå. Partskonferensen i Doha antog ett beslut om ändringar av Kyotoprotokollet. Genom Dohaändringen fogades en andra åtagandeperiod till Kyotoprotokollet för åren 2013 2020. Ändringen träder i kraft när tre fjärdedelar av parterna i protokollet har godkänt den. Av de 192 parterna i protokollet bör således 144 parter godkänna ändringen. De 35 industriländer som är parter till protokollet och som deltar i den andra åtagandeperioden har ålagts bindande utsläppsminskningsmål. Ländernas sammanlagda utsläpp motsvarar ca 14 procent av de sammanlagda globala utsläppen. LULUCF (LAND USE, LAND USE CHANGE AND FORESTRY / MARKAN- VÄNDNING, FÖRÄNDRAD MARKANVÄNDNING OCH SKOGSBRUK) Med LULUCF avses den sektor som orsakar utsläpp och sänkor till följd av markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk. Skogarna binder kol ur atmosfären och fungerar därmed som kolsänkor. I markskiktet uppkommer å sin sida betydande utsläpp till följd av förändrad markanvändning. PROTOKOLL I allmänhet ett separat internationellt avtal som hänför sig till ett gällande ramavtal. (Exempelvis Kyotoprotokollet.) Protokollen innehåller i allmänhet mer detaljerade bestämmelser än ramavtalen. RAPPORTERING Klimatkonventionen och Kyotoprotokollet förutsätter att parterna regelbundet och i enlighet med kraven rapporterar sina växthusgasutsläpp och klimatpolitiska åtgärder. Annex I-länderna ska årligen rapportera resultaten av sin nationella utsläppsinventering till klimatkonventionens sekretariat. En mer omfattande nationell rapport (National Communication) ska inlämnas till sekretariatet med ca 3 4 års mellanrum. I Kyotoprotokollet ställs det mer detaljerade krav på rapporteringen av utsläppsdata. För att ett land ska få använda Kyotomekanismerna måste rapporteringen vara i skick. Utöver nationalrapporten ska Annex I-länderna med två års mellanrum lämna in en mindre omfattande rapport (en så kallad Biennal Report). De utvecklingsländer som är parter i konventionen (non-annex I-länder) ska lämna in sina nationella rapporter (National Communication) till klimatsekretariatet inom tre år efter att de anslutit sig till konventionen. Dessa nationalrapporter ska uppdateras vart fjärde år. De utvecklingsländer som är parter i konventionen ska också med två års mellanrum lämna in en så kallad Biennal Update-rapport. De rapporter som parterna lämnat in i anslutning till klimatkonventionen och Kyotoprotokollet finns på klimatkonventionens webbplats. RATIFICERING En stats samtycke till att den förbinder sig till ett fördrag uttrycks genom ratificering. Samtycke kan även ges med ett godkännande. Ratificeringen eller godkännandet gör det möjligt för staten att bli part i fördraget. REDD+ (REDUCING EMISSIONS FROM DEFORESTATION AND FOREST DEGRADATION) Ett system för att stoppa avskogningen och bekämpa försämringen av skogarnas tillstånd i utvecklingsländerna. REDD+ inbegriper även bevarande av skogarnas kollager, skydd av skogar och hållbart skogsbruk. REFERENSSCENARIO Den utsläppsutveckling som skulle råda om ett visst projekt eller en viss klimatpolitisk åtgärd inte genomförs (kallas ofta även businessas-usual, BAU-scenario). Referensscenariot kan t.ex. vara ett utvecklingslands utveckling i fråga om koldioxidutsläpp om ett CDM-projekt inte genomförs eller Finlands utveckling i fråga om växthusgasutsläpp om den nationella klimatstrategin inte verkställs. Ett referensscenario behövs för att den utsläppsminskning som ett projekt eller en åtgärd åstadkommer ska kunna uppskattas. REFERENSÅR Det år som en utsläppsminskning sätts i relation till (t.ex. EU:s ut-släppsminskningsmål: en minskning på minst 40 % fram till 2030 jämfört med 1990 års nivå).
SKADOR OCH FÖRLUSTER (LOSS AND DAMAGE) Klimatförändringen orsakar länderna olika slag av skador och förluster i och med att extrema väderfenomen blir vanligare: orkaner förstör egendom, extrem torka förstör skörden och den stigande havsnivån minskar livsrummet, för att nämna några exempel. Vid klimatmötet i Warszawa (2013) etablerades en mekanism som ökar kännedomen om dessa skador och som hjälper utvecklingsländerna att utveckla beredskapen för risker. Åtgärderna inom mekanismen är i hög grad kopplade till bekämpningen av, och eftervården efter, naturkatastrofer. KAPACITETSUTVECKLING (CAPACITY BUILDING) Att utveckla det tekniska kunnandet, expertisen och institutionernas kapacitet i utvecklingsländerna så att dessa kan planera och genomföra de åtgärder som klimatförändringen förutsätter och på ett effektivt sätt hantera orsakerna till och följderna av klimatförändringen. TVÅGRADERSMÅLET Det politiskt fastställda målet är att begränsa uppvärmningen av den globala medeltemperaturen till högst två grader jämfört med förindustriell tid. Detta internationella klimatpolitiska mål fastställdes under partskonferensen i Cancún 2010. Tvågradersmålet grundar sig på IPCC:s bedömning om den temperaturförändring som växthusgasutsläppen orsakar och de målgränser för uppvärmningen, som kan minska klimatförändringens allvarliga följder. En förhandlingsfråga under Parismötet är om målgränsen eventuellt borde justeras, för en del av förhandlingsparterna anser att tvågradersmålet är för högt och att målet borde ligga på 1,5 grad. Dessutom är det meningen att i Paris komma överens om hur målet ska operationaliseras, dvs. hur målet ska nås. UTSLÄPPSHANDELSMEKANISMER I Paris ska det också förhandlas om på vilket sätt länderna kan samarbeta för att utsläppsmålen kan nås det tas alltså ställning till frågan om huruvida de utsläppsminskningsåtgärder som länderna genomför annanstans än i hemlandet kan räknas med i deras åtagande om utsläppsminskningar. Länderna kan använda olika slags flexibla mekanismer för att fullgöra sina utsläppsminskningsåtaganden under Kyotoprotokollet. De mekanismer som godkänts i Kyotoprotokollet är internationell utsläppshandel, mekanismen för ren utveckling (CDM) och mekanismen för gemensamt genomförande (JI). De kommer dock inte automatiskt att vara tillämpbara i det nya klimatavtalet. Med utsläppshandelsmekanismerna försöker man begränsa skadliga utsläpp på ett kostnadseffektivt sätt. VÄXTHUSGASER Den globala uppvärmning som mänsklig verksamhet orsakar beror till största delen på tre växthusgaser: koldioxid (CO2), metan (CH4) och dikväveoxid (N 2 0, dvs. lustgas). Av dessa är koldioxid den vanligast förekommande växthusgasen, och utsläppen och halterna av koldioxid är också de som ökar snabbast. Koldioxid stannar också kvar i atmosfären betydligt längre än t.ex. metan. I anslutning till FN:s klimatkonvention följs även utsläppen av så kallade fluorerade växthusgaser upp. Till dessa räknas HFC-föreningar (fluorerade kolväten), PFC-föreningar (perfluorkolväten), SF6 (svavelhexafluorid) och NF3 (kvävetrifluorid). De antropogena utsläppen, dvs. de utsläpp som människan orsakar, ökar kontinuerligt koldioxidhalten i atmosfären med den påföljd att klimatförändringen tilltar i styrka. FÖRHANDLINGSGRUPPER Afrikanska gruppen (African Group of Negotiators, AGN) AGN är en förhandlingsgrupp som består av samtliga 54 afrikanska stater och som för närvarande leds av ordförandelandet Sudan. Klimatförändringens negativa effekter drabbar sannolikt dessa stater hårt, samtidigt som staternas anpassningsmöjligheter är begränsade. Staterna önskar få så mycket stöd som möjligt av industriländerna för att kunna stärka sin funktionsförmåga. AILAC (INDEPENDENT ALLIANCE OF LATIN AMERICA AND THE CARIBBIAN) Förhandlingsgruppen för latinamerikanska och karibiska länder i klimatförhandlingarna. Gruppen erbjuder en "tredje väg" för tillväxtländerna som innebär att uppdelningen utvecklingsländer utvecklade länder ändras. Medlemmar är Colombia, Costa Rica, Chile, Peru, Guatemala, Panama och Dominikanska republiken. ALBA (ALIANZA BOLIVARIANA PARA LOS PUEBLOS DE NUESTRA AMÉRICA) ALBA är en grupp bestående av syd- och centralamerikanska stater (Bolivia, Kuba, Ecuador, Nicaragua och Venezuela) som tidvis för fram gemensamma mål. Gruppen anser att industriländerna ska ansvara för begränsningen av klimatförändringen. Gruppen framhäver industriländernas ansvar för tekniköverföring och finansiering av klimatåtgärder i tillväxtländerna och motsätter sig användning av marknadsmekanismer i klimatarbetet. AOSIS (ALLIANCE OF SMALL ISLAND STATES) Denna grupp av små öriken består av 44 öar och andra lågt liggande länder som hotas av att havsnivån höjs till följd av klimatuppvärmningen. Dessa stater ligger främst i Stilla havet och Karibiska havet. Gruppen kräver att klimatavtalet ska ha bästa möjliga genomslag och att det snabbt ska vidtas klimatåtgärder för att klimatförändringen ska stävjas. ARABGRUPPEN (LEAGUE OF ARAB STATES) Till Arabförbundet hör omkring 22 stater i Nordafrika och sydvästra Asien som också samarbetar kring klimatförhandlingarna. BASIC-GRUPPEN Till BASIC-gruppen hör fyra stora tillväxtländer: Brasilien, Sydafrika, Indien och Kina. Gruppen har deltagit i klimatförhandlingarna sedan 2009. Den kräver att de industriländer som orsakat klimatförändringen ska föregå med gott exempel i begränsningen av klimatförändringen.
CARTAGENAGRUPPEN En klimatförhandlingsgruppering som bildades 2010 av 27 industrioch utvecklingsländer och som strävar efter ambitiösa mål i de internationella klimatförhandlingarna och en övergång till ett lågutsläppssamhälle. Bland deltagarna finns bl.a. Antigua och Barbuda, Australien, Bangladesh, Belgien, Colombia, Costa Rica, Etiopien, Frankrike, Tyskland, Ghana, Indonesien, Malawi, Maldiverna, Marshallöarna, Mexiko, Nederländerna, Nya Zeeland, Norge, Peru, Samoa, Spanien, Tanzania, Thailand, Östtimor, Uruguay, Storbritannien, Sverige, Danmark och Europeiska kommissionen. G77 En gemensam förhandlingsgrupp för utvecklingsländer från Asien, Afrika och Latinamerika. G77 bildades under FN:s konferens om handel och utveckling (UNCTAD) 1964, och gruppen omfattar 131 utvecklingsländer. Vid klimatförhandlingarna framträder G77 tillsammans med Kina (G77/Kina). G77/Kina strävar överlag efter en enhetlig förhandlingsposition för att få ökat inflytande och större vikt, men gruppen har i många frågor delat sig i undergrupper, såsom gruppen för små öriken (AOSIS) och gruppen för de minst utvecklade länderna (LDC). GRUPPEN FÖR DE MINST UTVECKLADE LÄNDERNA (LEAST DEVELOPED COUNTRIES, LDC) De minst utvecklade länderna som uppfyller FN:s ekonomiska och sociala råds (ECOSOC) kriterier har också en egen grupp vid klimatförhandlingarna. Klassificeringen utgår från tre kriterier: (i) låg bruttonationalinkomst per capita, (ii) svaga mänskliga resurser och (iii) sårbar ekonomi. Invånarantalet i landet ska dessutom ligga under 75 miljoner. Gruppen består av 48 länder som klassas som minst utvecklade länder, i huvudsak vissa stater i Afrika och södra Asien som inte haft någon betydande inverkan på klimatförändringens utveckling men som sannolikt drabbas hårt av klimatförändringens negativa effekter. Gruppen kräver att industriländerna själva tar ansvar för de problem de orsakat, eftersom industriländerna har de bästa resurserna när det gäller att begränsa klimatförändringen och anpassa sig till den. GRUPPEN FÖR MILJÖINTEGRITET (ENVIRONMENTAL INTEGRITY GROUP, EIG) En samarbetsgrupp som bildades 2000 och dit Mexiko, Sydkorea, Schweiz, Monaco och Liechtenstein hör. Gruppen vill att klimatavtalet ska vara effektivt och ställa upp klara regler för hur klimatförändringen ska begränsas, men samtidigt på ett flexibelt sätt beakta ländernas varierande och föränderliga kapacitet. LMDC (LIKE-MINDED DEVELOPING COUNTRIES) Till gruppen av likasinnade utvecklingsländer hör Algeriet, Argentina, Bolivia, Kuba, Kina, Demokratiska republiken Kongo, Dominica, Ecuador, Egypten, El Salvador, Indien, Iran, Irak, Kuwait, Libyen, Malaysia, Mali, Nicaragua, Pakistan, Filippinerna, Qatar, Saudiarabien, Sri Lanka, Sudan, Syrien och Venezuela. I gruppen finns tillväxtländer av väldigt olika slag, men en gemensam nämnare är att de kräver att industriländerna ska ta huvudansvaret för begränsningen av klimatförändringen. PARAPLYGRUPPEN (UMBRELLA GROUP) Till denna förhandlingsgrupp hör industriländer som är Annex I-länder, men som inte hör till EU: Australien, Japan, Kanada, Kazakstan, Island, Norge, Ukraina, Nya Zeeland, Ryssland och Förenta staterna. Det är fråga om en lös koalition utan officiell medlemslista. SICA (CENTRAL AMERICAN INTEGRATION SYSTEM, SISTEMA DE LA INTEGRACIÓN CENTROAMERICANA) ELLER ODECA (ORGANIZACIÓN DE ESTADOS CENTROAMERICANOS) SICA/ODECA är en ekonomisk, kulturell och politisk organisation till vilken Belize, Costa Rica, El Salvador, Guatemala, Honduras, Nicaragua och Panama hör.