Måste Jesus dö? Innehållsförteckning. Hanna Eklöf Uppsats 15 hp Korteboskolan Handledare: Bruno Frandell Examinator: Gunne Oscarsson

Måste Jesus dö? Innehållsförteckning Hanna Eklöf Uppsats 15 hp Korteboskolan Handledare: Bruno Frandell Examinator: Gunne Oscarsson 1

1. Inledning... 4 1.1 Bakgrund... 4 1.2 Syfte och frågeställning... 4 1.3 Avgränsning och metod... 5 1.4 Litteraturöversikt... 5 2. Seklet före Rosenius och Waldenström... 5 2.1 Nya tankar når Sverige... 5 2.1.1 Pietismen... 5 2.1.2 Herrnhutismen... 7 2.2 Förändringar av samhället... 8 2.2.1 Politiska och religiösa reformer... 8 2.2.2 Läsningen av Luther... 9 2.2.3 Schartau och gärningsläran... 9 2.2.4 1800-talets utbildning... 10 2.2.5 Läsarna... 11 2.3 Flera röster om subjektiv respektive objektiv försoningslära... 11 2.4 Rosenius... 12 2.5 Nyevangelismens framväxt... 14 2.5.1 Nyevangelismen... 14 2.5.2 Konventikelplakatet... 15 2.5.3 Kolportörer... 15 2.6 Waldenström... 15 2.6.1 Tidiga år... 16 2.6.2 Försoningslärodebatten... 17 2.6.2.1 Waldenström får ökat inflytande... 17 2.6.2.2 Kyrkopolitiska konsekvenser... 19 3 Jämförande redogörelser av den objektiva och den subjektiva försoningsläran... 22 3.1 Rosenius försoningslära... 22 3.1.1 Guds rättfärdighet och lagen... 22 3.1.2 Under lagen... 23 3.1.3 Guds kärlek... 23 3.1.4 Blev till synd... 23 3.1.5 Tillgodosåg lagens krav... 24 3.1.6 Under lagens förbannelse... 25 3.1.7 Fördömde synden... 25 3.1.8 Kristi rättfärdighet... 26 3.1.9 Frihet från lagen... 26 3.1.10 Ingen fällande dom... 26 3.1.11 Till lösen... 27 3.1.12 Offer... 27 3.1.13 Hela världen... 28 3.1.14 Frälsa från synden... 28 3.1.15 Syndernas förlåtelse... 28 3.1.16 Inte bara bevis på kärlek... 28 3.2 Waldenströms försoningslära... 28 3.2.1 Guds egenskaper... 29 3.2.1.1 Gud är oföränderlig... 29 3.2.1.2 Slår ingen annan för att skona... 30 3.2.1.3 Guds rättfärdighet är kärlek... 30 3.2.1.4 Guds helighet... 32 2

3.2.1.5 Guds vrede utsläcks inte... 33 3.2.1.6 Gud är allsmäktig... 34 3.2.2 Synden... 34 3.2.2.1 Tar bort synder... 34 3.2.2.2 Döden som syndens konsekvens... 34 3.2.3 Orsaken till lidandet... 35 3.2.3.1 För våra synders skull... 35 3.2.3.2 Dödad av människor... 36 3.2.3.3 Vår missgärning drabbade Kristus... 37 3.2.3.4 Dog utan synd... 37 3.2.3.5 För sin egen skull... 38 3.2.4 Syftet med och betydelsen av försoningen... 39 3.2.4.1 Befriar människan från synd... 39 3.2.4.2 Fler betydelser... 39 3.2.4.3 Seger över död och djävul... 40 3.2.4.4 Rening och rätt förhållande... 40 3.2.4.5 Gud har försonat oss med sig själv... 41 3.2.4.6 Syndernas förlåtelse... 42 3.2.5 Försäljning... 43 3.2.5.1 Efterskänkande av skuld utesluter betalning... 43 3.2.5.2 Återlösningen som bild... 44 3.2.6 Offer... 45 3.2.6.1 Inte i syndarens ställe... 45 3.2.6.2 Betydelsen av handpåläggningen... 46 3.2.6.3 Skuldoffret som förebild på Kristi offer... 46 3.2.6.4 Ingen ställföreträdande offerdöd... 46 3.2.6.5 Inte lidandet... 47 3.2.7 Betydelsen av i vårt ställe... 47 3.2.7.1 För... 47 3.2.7.2 Hypér... 47 3.2.7.3 Anti... 48 3.2.7.4 Inte istället för... 48 3.2.7.5 Tillräknad rättfärdighet... 49 3.2.8 Inte hela världens frälsning... 50 4. Syntes... 52 4.1 Arv och miljö... 52 4.2 Samtidens påverkan... 52 4.3 Waldenström och Rosenius... 54 4.4. Subjektiva försoningslärans korsdöd otillräcklig enligt Rosenius... 54 5. Avslutning... 57 5.1 Sammanfattning... 58 5.2 Personliga kritiska synpunkter på Waldenströms försoningslära... 58 Källförteckning... 63 Tryckta källor... 63 Webbsidor... 64 1. Inledning 1.1 Bakgrund Jesu död på korset kan sägas vara något av det viktigaste, kanske till och med det allra viktigaste, i 3

kristen tro. Både i den världsvida Kyrkans trosbekännelser och i den enskilde troendes liv är just Jesu korsdöd central. Bibeln, som för många kristna ses som den viktigaste urkunden till kunskapen om Gud och hans plan för mänskligheten, beskriver både själva korsfästelsen samt innehåller teologiska resonemang kring Jesu död på korset. Även för svensk frikyrkorörelses historia har detta ämne kommit att vara en het fråga, särskilt i slutet av 1800-talet, i samband med bildandet av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen och Svenska Missionsförbundet och, framför allt, i samband med två av deras respektive förgrundsgestalter, Carl Olof Rosenius (1816-1868) 1 och Paul Petter Waldenström (1838-1917) 2. Detta eftersom dessa två stod för två disparata läror kring betydelsen av Jesu död, så kallade försoningsläror, i detta fall den objektiva försoningsläran och den subjektiva densamma. För egen del kom jag i kontakt med dessa två försoningsläror och deras svenska, kanske främsta, förespråkare i samband med att jag skrev ett projektarbete under tredje året på Gymnasiet, i vilket jag bland annat jämförde bildandet av tre olika samfund. Redan då blev jag intresserad av frågan om varför Jesus måste dö och därför var det naturligt att återkomma till frågan nu några år senare. 1.2 Syfte och frågeställning I denna uppsats har jag för avsikt att närmare undersöka Paul Petter Waldenströms försoningslära, kallad den subjektiva försoningsläran. Frågeställningen är vad det är som gör att Waldenström kommer fram till det som han grundar sin försoningslära på. Vilka argument använder han och vad grundar han sina argument på? Pa vilka va sentliga punkter avviker Waldenstro ms fo rsoningsla ra fra n Rosenius och vilken fo rsoningsla ra svarar pa fra gan varfo r ma ste Jesus do? Jag kommer också kortfattat undersöka vad i hans samtid och århundradet innan hans leverne som kan ha påverkat Waldenström. 1.3 Avgränsning och metod Genom studiet av utvalda skrifter av Waldenström och Rosenius har jag för avsikt att undersöka de delar av deras teologi som har direkta beröringspunkter till deras respektive syn på Jesu korsdöd, exempelvis Guds egenskaper, syndafallets konsekvenser och synen på de gammaltestamentliga offren, men också enskilda begrepp i bibeltexten. 1 Nationalencyklopedin 2012, http://www.ne.se/sok?q=rosenius 2 Nationalencyklopedin 2012, http://www.ne.se/sok?q=waldenström 4

1.4 Litteraturöversikt Jag använder mig av tre av Waldenströms många skrifter, nämligen Biblisk troslära, Herren är from: Betraktelser öfver Davids 25:e psalm och Smärtornas man. Som referens använder jag mig också av tre böcker av C.O. Rosenius: C.O. Rosenius för vår tid: Bok 3: En dött för alla, C.O. Rosenius för vår tid: Bok 4: Rättfärdig i Jesus, och Hvad gjorde Gud? 2. Seklet före Rosenius och Waldenström 2.1 Nya tankar når Sverige Den subjektiva försoningsläran, som kom att företrädas av Waldenström, har rötter tillbaka till medeltiden, då den franske teologen Pierre Abélard (1079-1142) 3 tänkte i liknande banor. 4 Under 1700- och 1800-talen kom också dessa tankar att allt mer påverka den religiösa debatten i Sverige. 2.1.1 Pietismen På 1700-talet började trosinriktningar från andra länder att ta sig in i och påverka Sverige, på grund av kriget. 5 En av dessa nya rörelser var pietismen, ursprungligen en inomkyrklig rörelse i Tyskland med ledargestalterna Filip Jakob Spener (1635-1705) 6 och August Herman Francke (1663-1727) 7. Spener var påverkad av både lutherska och reformerta reformrörelser men också engelsk puritism. Han gjorde skillnad på vanliga kyrkobesökare och fromma sådana, varav de senare även möttes till uppbyggelsemöten i hemmen, så kallade konventiklar. Spener ville reformera kyrkan med målet att Bibeln skulle få en större betydelse, vilket skulle visa sig i att predikningarna kännetecknades av bibelförklaringar och att lekmän själva skulle studera Bibeln. Vad det gäller andlig kunskap går det inte att dra en tydlig linje mellan präst och lekman, menade Spener vidare. Eftersom troslära och moral borde vara nära sammankopplade skulle det teologiska studiet och predikningarna fokusera på uppbyggelse. 8 Tron måste få praktiska konsekvenser. 9 En viktig del av pietismens innefattade betoningen på att den enskilda människan var viktig. 10 En persons omvändelse, som något som kunde anknytas till ett speciellt datum i dennes liv, betonades starkt av Francke. En person som medverkade till att motståndet mot pietismen kom att öka under slutet av 3 Nationalencyklopedin 2012, http://www.ne.se/pierre-abaelard 4 Bexell 2003 s. 110 5 Lenhammar 2000 s. 20 6 Nationalencyklopedin 2012, http://www.ne.se/sok?q=spener 7 Ibid. 8 Lenhammar 2000, s. 20-21 9 Ibid. s. 21 10 Ibid. 5

1720-talet var den tyska alkemisten, läkaren och teologen Johann Conrad Dippel (1673-1734). 11 Genom Gottfried Arnold (1666-1714) 12 hade han kommit i kontakt med en individuellt inriktad kristendomstolkning. Inom denna inriktning menade man att den enda normen är det egna inre ljuset och den inre Kristus. Man ansåg att Bibeln varken var normerande eller Guds ord. Dessutom förkastade Dippel den klassiska försoningsläran 13. Hur illa människan än syndar mot Gud så kan detta inte kränka Guds fullkomlighet, menade han. Gud kan inte förändras i sin kärlek och någon försoning med Gud är inte nödvändig, vilket inte heller var det som Kristi försoning åstadkom. Detta är tankar som Waldenström kom att företräda i slutet av nästkommande århundrade. Det är genom att följa Kristus och utplåna den gamle Adam som människan blir rättfärdig, inte genom att räkna Kristi rättfärdighet som sin egen. Människan inte Gud behöver förändras och detta kan bli verklighet genom att hon går igenom fortgående etisk förvandlingsprocess. Dippel bodde en tid i Stockholm (innan han blev utvisad) och hans tankar nådde därigenom Sverige. 14 Idéerna spred sig som en löpeld. Ett meningsutbyte, innehållandes en debatt om försoning, där Dippel medverkade, blev allmänt känt i Sverige. 2.1.2 Herrnhutismen En av de nya uttrycksformerna för tron, som växte fram under första halvan av 1700-talet, kallades herrnhutism (efter staden Herrnhut där rörelsen hade sin början) och dess förgrundsgestalt var Nikolaus Ludwig von Zinzendorf (1700-1760). 15 Till skillnad från pietismen var rörelsen inte bara en idéströmning utan innebar också att man bildade samfund. I Sverige bildade rörelsen dock inget samfund utan herrnhutismen levde istället levde kvar som en mentalitet. Rörelsen kom dock att leva vidare i framtida samfundsbildanden. Även om Zinzendorf kände Francke väl var han skeptisk till den pietistiska botkampen och dess strävan efter helgelse. 16 Han såg religion som något som bara rörde hjärtat, en tanke som utvecklades hos honom när han mötte den tidens tänkande i Paris. Betoningen hos honom kom att ligga i trons tillit till Kristus som en trygghet. I anslutning till sin betoning på känslan menade Zinzendorf att förnuftet är skadligt och hör till ateismen. 17 Det är meningslöst att försöka harmonisera förnuft och känsla eftersom de båda är så 11 Ibid. s. 62; Nationalencyklopedin 2012, http://www.ne.se/sok?q=dippel 12 Wikipedia 2012, http://sv.wikipedia.org/wiki/gottfried_arnold 13 Den klassiska försoningsläran beskriver Jesu död som en seger över ondskan. I Sverige företräddes läran av Gustaf Aulén. 14 Lenhammar 2000, s. 63 15 Ibid. s. 80; Nationalencyklopedin 2012, http://www.ne.se/sok?q=zinzendorf 16 Lenhammar 2000, s. 82 17 Ibid. 6

skilda från varandra. Religion är erfarenhet och känsla. Det är bara genom Guds uppenbarelse i Kristus som vi kan närma oss Gud. Betoningen på Kristus hos Zinzendorf blev väldigt stark. Lidandets och blodets teologi är mitt område; vi är korsets församling; de andra har den oblodiga nåden, men vi har den blodiga.! är hans egna ord. Zinzendorf kom till och med att betona Kristi sidosår (som soldaterna stack upp i hans sida; Joh. 19:33-34). Han kopplade dessa sidosår till församlingens födelse och såg dem som dess ständiga källa till liv. 18 Efter hand kom den herrnhutiska teologin att fördjupas mot att likna Luthers korsteologi i allt högre grad. 19 I centrum var Kristus på korset och hans ställföreträdande lidande. Straffet var upphävt genom Kristi död, vilket skilde sig från pietisternas tankar, där även botgöring från människans sida krävdes. Fokus låg på Kristi lidande, men också på hans mänsklighet. Herrnhutismen hade stor betydelse för 1800-talets fromhetsliv. 20 Sammanfattningsvis var det rörelsens betoning på Kristustron, och då särskilt på försoningen och dess betydelse för den enskilda människan, som påverkade samtidens religiösa liv. Detta blev en motkraft till rationalismen och stämde väl in på romantikens tankar och andemening. Att herrnhutismen huvudsakligen inte var negativt inställd till den officiella svenska kyrkan möjliggjorde att människor av skilda kyrkopolitiska och andra åsikter lät sig inspireras av herrnhutismen. Att rörelsen heller inte hade särskilda lärouppfattningar bidrog också till detta och gjorde att rörelsens tankar kunde leva vidare inom många framtida rörelser. Herrnhutaren David Hollatz (1648-1713) 21 Nådenes Ordning kom att bli inspiration till Schartau, en frontgestalt i svensk 1800-tals-väckelse, medan en motsatt utgångspunkt i Anders Rutströms (1721-1772) 22 Världen i Jesu rättfärdig är vorden kom att inspirera en annan rörelses frontgestalt, nämligen C.O. Rosenius. Även exempelvis Hoof och Laestadius kom att påverkas av Herrnhutismen. 23 2.2 Förändringar av samhället 2.2.1 Politiska och religiösa reformer Genom freden i Fredrikshamn den 17 september 1809 blev den östra delen av det svenska riket en del av Ryssland, vilket fick konsekvenser också för kyrkan. 24 Inställningen att undersåtarna skulle följa furstens religion hade nu ersatts av tanken på att statens religion skulle bygga på folkets. Detta innebar inte att man tänkte sig att staten skulle vara religiöst neutral; istället väntade man sig att den 18 Ibid. s. 82-83 19 Ibid. s. 83 20 Ibid. s. 72 21 Wikipedia 2012, http://en.wikipedia.org/wiki/david_hollatz_(dogmatician) 22 Nationalencyklopedin 2012, http://www.ne.se/sok?q=anders+rutström 23 Lenhammar 2000, s. 73 24 Jarlert 2001 s. 12 7

religion som Bibeln uppenbarade skulle överensstämma med individens frihet. Detta innebar dock inte att den religiösa tvångslagstiftningen upphävdes. Däremot begränsades samhällets rätt att ingripa mot avvikande religiösa uppfattningar och skulle endast brukas mot dem som själva spred avvikande religiösa uppfattningar eller som på annat sätt störde samhällets lugn. Man kan sammanfatta det med att den enskilda människan inte skulle angripas för hur denna utövade sin lutherska religion. Regeringsformens paragraf 86, liksom tryckfrihetsordningen år 1810, öppnade upp för nya möjligheter att ge ut teologiska och religiösa skrifter, även om den senares omarbetade version gav rätt att dra in periodiska skrifter om dessa ansågs villrådiga för allmän säkerhet. 25 Även om revolutionen år 1809 gav förutsättningar för ett kyrkligt reformarbete, något som den tidigare kungen Gustav IV Adolf varit emot, skedde inga större förändringar de första decennierna. 26 Redan nu skedde dock förändringar i samhället som på sikt kom att minska kyrkans roll i samhället. 27 Nu följde nämligen en lång tid av fred där kyrkan inte på samma sätt hade rollen att hålla samman samhället och att ge tröst. 2.2.2 Läsningen av Luther Luther hade varit en viktig förgrundsgestalt i den svenska lutherska kyrkan ända sedan dess början i samband med reformationen på 1500-talet. 28 Under 1800-talet fick läsandet av Luther en verklig renässans och fler skrifter av Luther, som tidigare inte funnits på svenska, översattes nu. Detta läsande av Luthers skrifter kom att få stor betydelse för kyrkans historia under 1800-talet, särskilt den nyevangeliska väckelsen. Luthers texter kom att ses som auktoriteter inom flera olika kristna rörelser i 1800-talets Sverige. 29 Hans budskap kontextualiserades till samtiden och kom till och med ibland att korrigeras. 30 Medan en rörelse hänvisade till Luther för att befästa sin egen åsikt kunde en annan rörelse, hänsyftande till Luther, hävda motsatsen. 31 Luthers genomgripande princip om att både betona lag ( vad Gud krävt och nu begär av människan ) och evangelium ( vad Gud gjort för och nu ger åt människan ) utan att blanda ihop dessa, var en utgångspunkt som man delade på olika håll inom kyrkan. 32 Dock var man inte överens om hur denna princip skulle bli verklighet i praktiken. Frågan om saligheten ( Hur ska jag bli frälst? ) blev viktig när man bedömde kyrkans böcker. Gentemot de nya böckerna hänvisade man 25 Ibid. s. 15 26 Ibid. 27 Ibid. s. 16 28 Ibid. s. 20 29 Ibid. s. 24-25 30 Ibid. s. 22-23 31 Ibid. s. 24-25 32 Ibid. s. 25 8

till Luther. 2.2.3 Schartau och gärningsläran En ny kyrkohandbok stadfästes också år 1810. 33 En del läsare i Skellefteå-trakten motsatte sig denna. En viktig anledning till detta var att det dubbla kärleksbudet nu fått en plats i samband med trosbekännelsen. Kritikerna menade nu att man blandade lag med evangelium och vidare att barnen nu skulle döpas till ett förbund enligt Mose och inte till Kristi förbund. År 1819 utgavs också en ny psalmbok. 34 Till remissarbetet kom många synpunkter, bland annat från Henric Schartau (1757-1825). Något som han påpekade och som var en svårighet i flera av psalmerna var att de tycktes tala om två villkor för rättfärdiggörelse eller andlig rening. Schartau menade att det endast var tron, oberoende av gärningar, som frälste. Rent generellt fanns i den nya psalmboken en förskjutning från lutherskt kallelsemedvetande till borgerligt pliktideal. 35 Särskilt kritisk var man mot att det ofta talades om dygd i 1819 års psalmbok. Man efterlyste hänvisningar till Kristi försoning. Några rader som ofta kritiserades var: Och då jag levat som jag bort, För mig du öppnar himlens port, vilket blev Och fast jag levat som en lort i de radikala läsarnas polemik. 36 I 1848 års bearbetning av psalmboken ändrades dock formuleringarna till: Och får jag kraft av Jesu blod, Blir kampen lätt och segern god. Henric Schartaus var både kritisk till och inspirerad av herrnhutismen då han betonade rättfärdiggörelsen som en objektiv domsakt. 37 Han betonade en personlig tillämpning av den ortodoxa trosläran, ibland i direkt koppling till Luthers bibeltolkning (särskilt av Rom. 4:5). 38 Komminister Jacob Otto Hoof (1768-1839) blev, efter ett liv med kortspel, dans och dryckenskap som ung präst, förändrad efter en helvetesvision och efterföljande kris början av 1800- talet. 39 Likt herrnhutarna fokuserade han sin undervisning mycket kring trösten och tron i Jesu blod och sår, men han varnade också för de eviga straffen och manade sina åhörare till bättring. 2.2.4 1800-talets utbildning Att folkskolan inrättades år 1842 fick betydande konsekvenser. 40 Katakeskunskaperna förbättrades, samtidigt som denna undervisning nu inte längre var sammankopplad med sitt kyrkliga sammanhang. 33 Ibid. s. 34 34 Ibid. s. 36 35 Ibid. s. 37 36 Ibid. s. 40 37 Ibid. s. 78 38 Ibid. s. 78-79 39 Ibid. s. 75-76 40 Ibid. s. 51 9

Att läskunnigheten nu ökade gjorde att många själva kunde läsa de traktater som delades ut. Dessa traktater hade bara delvis lutherskt innehåll och presenterade alltså också budskap som inte representerades av statskyrkan. Många präster vid denna tid hade inte någon teologisk utbildning. 41 Fram till år 1831 kontrollerades den blivande prästens kunskaper endast vid ett allvarsamt förhör inför biskop och domkapitel. Däremot hade de flesta präster, som verkade under 1700-talet, först genomgått universitetsstudier. Inte förrän år 1804 inrättades dock ett praktiskt teologiskt seminarium i Åbo. Redan några år senare fanns liknande utbildningar i Lund och Uppsala. År 1831 ändrades examenssystemet så att prästkandidaten, för att kunna vigas till präst, måste ha studerat teoretiska och praktiska kurser vid ett teologiskt fakultet. Under första hälften av 1800-talet rådde brist på egentlig teologisk utbildning hos de flesta biskopar. 42 Istället hade de från början andra yrkestitlar, såsom språkvetare, nationalekonomer eller naturvetenskapsmän. 2.2.5 Läsarna Begreppet läsare förekommer för första gången i detta sammanhang under 1700-talets andra hälft. 43 Från att först ha syftat specifikt på människor som anslöt sig till den herrnhutiska rörelsen, kom ordet senare att beteckna alla som utmärkte sig genom att läsa Bibeln och annan uppbyggelselitteratur flitigt. Läsning av Bibeln betonades också av den officiella kyrkans präster, men då syftades på söndagsläsningen i hemmen. Läsarna läste mer flitigt och tog till sig bibelordet som ett personligt budskap på ett helt annat sätt. Man läste och begrundade, men samtalade också med andra om vad man läst. Vidare levde man sig in i bibelberättelserna; man identifierade sig med berättelsernas syndiga människor, samtidigt som man tog Bibelns löften till sig personligen. 44 Läsarna såg också i Bibeln mönstret för ett individuellt handlande, ofta ett antiauktoritärt sådant.viktig var också pietismens betoning på den individuellt religiösa upplevelsen. 45 Detta gjorde det naturligt för människor att själva tolka det som de läste. Detta hade mer teologisk betydelse än politisk. Av stor betydelse i sammanhanget var att biskoparna stödde bibelspridningen, vilket gjorde att många hade tillgång till Bibeln. 46 Fortfarande hade prästen en viktig roll i den kyrkliga 41 Ibid. s. 45 42 Ibid. s. 46 43 Ibid. s. 73 44 Ibid. 45 Ibid. s. 74 46 Ibid. s. 73-74 10

gemenskapen, samtidigt som den religiösa friheten fanns inom hushållets nätverk. 47 2.3 Flera röster om subjektiv respektive objektiv försoningslära Teologiprofessorn O.F. Myrberg (1824-1899) skrev boken Den heliga Skrifts lära om Försoningen genom Jesus Kristus, som publicerades år 1874, och orsakade en häftig debatt. 48 Också fribaptisten Helge Åkesson hade på 1860-talet framfört liknande tankar. Lars Levi Laestadius (1800-1861) prästvigdes i Härnösand år 1825. 49 Han blev missionär i Arjeplog och Arvidsjaur, men arbetade också som präst. Laestadius intresserade sig för naturvetenskap och sökte förena sin läromässiga uppfattning inom kristendomen med en naturvetenskaplig åskådning. 50 Han menade att det finns svagheter i en traditionell, juridiskt färgad försoningsuppfattning och att denna uppfattning leder till en död tro. 51 Istället framlade Laestadius en psykisk försoningslära och menade att försoningen mellan Gud och människa inte kan liknas vid en förlikning mellan parter eller återställandet av ett rättsligt förhållande, lika lite som försoningen mellan föräldrar och barn kan det. 2.4 Rosenius Pietisten Carl Olof Rosenius (1816-1868) var det sena 1800-talets mest lästa uppbyggelseförfattare. 52 Redan under barndomen hade han tillgång till lutherska, pietistiska och herrnhutiska skrifter. Hans far fick dessutom reformerta traktater från Evangeliska sällskapet, vilket han var ledamot av. Den norrländska nyläsarmiljö där C.O. Rosenius växte upp var starkt påverkad av herrnhutismen. Läsningen av Pontoppidans Trosspegel som 15-åring resulterade i en djup och långvarig bättringskamp som gjorde att han blev genom Kristi kärlek frigjord och mycket lycklig, glad och salig. När han under studietiden i Umeå började hålla andliga samlingar kallades han för den lille reformatorn. När han som informator på Länna gård, söder om Stockholm, år 1839 kände sig isolerad andligen, tvivlade på att Bibeln var Guds ord och tappade modet begav han sig in till Stockholm och mötte där George Scott (1804-1874). 53 Med hjälp av Scott fick Rosenius ny frimodighet och visshet. De tankar på att bli präst, som han hade burit på, gav han upp. Istället började han arbeta som lärare på en privatskola. Nu började han också medverka i den metodistiska verksamheten. Han 47 Ibid. s. 74 48 Bexell 2003 s. 110 49 Ibid. s. 96 50 Ibid. s. 96-98 51 Ibid. s. 98 52 Ibid. s. 152 53 Ibid.; Nationalencyklopedin 2012, http://www.ne.se/sok?q=george+scott 11

ledde konventiklar och klassmöten samt predikade. År 1840 blev han sekreterare i missionsföreningen. Mellan 1840 och 1863 var Rosenius stadsmissionär i Stockholm genom en anställning av The Foreign Evangelical Society i New York, en anställning som George Scott förmedlat. 54 Detta var något nytt i Sverige: en fri lekmannapredikant som var obunden av formell församlingsbildning. Rosenius predikanden i hemmen och andra lokaler kom att utvecklas till en betydande verksamhet. Denna hans lekmannapredikantverksamhet gjorde att Rosenius vid ett flertal tillfällen kallades upp till polismästaren. Dock tyckte Rosenius att det var av stor vikt med en yttre kallelse. Rosenius fria tolkning av den Augsburgska bekännelsens artikel XIV (i Fjellstedts översättning: ingen bör predika [...] utan ordentlig kallelse ), gjorde att Rosenius aldrig predikade utan att först ha blivit ombedd att göra det. Han menade dock inte att man behöver vara prästvigd för att förkunna, utan hänvisade till Luthers tankar om det allmänna prästadömet. Rosenius tog år 1843 kontakt med Fredrik Gabriel Hedberg (1811-1893) 55, präst i Finland. 56 Denna präst hade två år tidigare låtit publicera en bok i Sverige med titeln Warnings-Ord i anledning af Pietismen i Finland; detta på grund av den finländska censuren som omöjliggjorde en publicering i hemlandet. På den tiden stod han fortfarande bakom pietismen, men år 1845 gav han ut då också i Sverige Pietism och Christendom där han gick till kraftfullt angrepp på Spener och den konservativa pietismen. 57 Detta gjorde Rosenius förvånad. 58 Fortfarande år 1844 såg Rosenius nämligen Hedberg som en miniatyr av Luther och sig själv som en mycket liten Melanchton. Hedberg hänvisade dock till Luther i sin kritik mot pietismen och menade att frälsningsvissheten endast går att finna i Bibelns löften. Samtidigt var han influerad av herrnhutismen och menade att man äger rättfärdiggörelsen i försoningen och där en gång för alla (universell rättfärdiggörelse). Man behövde inte, som pietisterna trodde, vänta på att bli förlåten, utan kunde känna visshet om det redan nu. Den ivrigaste förespråkaren av denna lära i Sverige var Oscar Ahnfelt. Rosenius förkastade inte den pietistiska uppbyggelselitteraturen likt Hedberg, men delade Ahnfelts uppfattning 59. Att Rosenius inte förkastade pietismen hade personliga orsaker. Det var ju nämligen genom läsningen av Pontopiddan som Rosenius kom till tro. Däremot uppmanade han Hedberg att tydligt kritisera den chartauanska teologisk-filosofiska nådeverks-anatomien. Rosenius ansåg nämligen Schartau värre än Spener. Uttryckssättet att världen skulle vara 54 Bexell 2003, s. 152 55 Nationalencyklopedin 2012, http://www.ne.se/sok?q=fredrik+gabriel+hedberg 56 Bexell 2003, s. 152 57 Ibid. s. 152-153 58 Ibid. s. 153 59 Ibid. 12

rättfärdig i Jesus blev Rosenius senare kritisk mot. 13 I Sverige kom Rosenius att bli den nyevangeliska väckelsens ledare. 60 Förutom att vara redaktör för Pietisten, var han detsamma för Missions-Tidning. Vidare var han år 1856 en av stiftarna till Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen, året efter föreståndare för dess kolportöravdelning och då också predikant i Betlehemskyrkan. Rosenius förde vidare luthersk-herrnhutiska tankegångar, vilka hade fokus på synd och nåd, Kristi ställföreträdande lidande, rättfärdiggörelsen endast av nåd och kristendomen som en personlig livsrelation. 61 Allt detta tolkades genom ett individualistiskt raster. Vidare var han kritisk mot läror om det inre ljuset och kopplade, liksom Luther, Anden till Ordet. Dessutom var han en flitig bibelanvändare, också i förkunnelsen. Även om Rosenius var kritisk mot den officiella svenska kyrkan och själv var lekmannapredikant, var han emot sakramentsförvaltning utanför kyrkans ordning. 62 År 1819 års psalmbok menade han var hopsatt av opånyttfödda lärare och snillen. Dock ville han stanna i den förfallna svenska kyrkan så länge Jesus är där. Han förespråkade dock ett friare verksamhetssätt, något som han hade funnit inom metodismen. En skillnad mellan Luther och Rosenius var att den senare menade att köttet eller syndafördärvet upphör att tillhöra människan när hon blir född på nytt istället plågar detta den troende utifrån. 63 Inte heller fick lagen lika stort utrymme hos Rosenius eftersom den troende har Guds krav inom sig nu när hon är en ny människa. En rimlig gissning är att Rosenius fått dessa tankar genom metodisten George Scott. Dock skiljer sig Rosenius tankar om helgelsen betydande från den om den fullkomliga helgelsen inom metodismen. 64 Enligt Rosenius innebär helgelsen möda och lidande för den pånyttfödda människan. 65 Rosenius anfäktelselära visar på hur influerad han var av Luther. 66 Rosenius menar här att den troende i helgelsens möda får lita till vad Gud gjort och sagt i första hand inte på känslofromhet eller på subjektiva upplevelser av Guds vrede. På så sätt blir den pånyttfödda människan medveten om sin synd och kan ta del av Guds nåd i Kristus. Rosenius var trogen sitt norrländska arv och kände sig mer hemma i konventikeln än i stora massmöten. 67 Han bedrev också en omfattande själavård. En av dem som han påverkade starkt var sångerskan Jenny Lind. Störst inflytande nådde han dock först efter sin död och det genom de urdrag av Pietisten som gavs ut först år 1873 och som fick namnet Betraktelser för hwar dag i året. 60 Ibid. s. 154 61 Ibid. 62 Ibid. 63 Ibid. 64 Ibid. s. 154-155 65 Ibid. s. 154 66 Ibid. s. 155 67 Ibid.

Denna har kommit ut i 36(?) upplagor, mer än 180 000 exemplar och har översatts till minst tio språk. Hans skrifter har sammanlagt tryckts i två miljoner exemplar på svenska och en miljon på över 30 andra språk. 2.5 Nyevangelismens framväxt 2.5.1 Nyevangelismen Nyevangelismen var en religiös rörelse som är som växte fram i samband med läsarnas konventiklar och som senare kom att leda fram till bildandet av flera frikyrkosamfund. 68 Bland annat betonade nyevangelismen den avgörande skillnaden mellan oomvänd och troende och tog också avstånd ifrån världsliga nöjen som dans och teater. På vissa plan innebar nyevanglismen en brytning med pietismens tankar. 69 Detta gäller i synnerhet kritik mot den så kallade botpietismens betoning på väntan, och varning för att tro för fort. 2.5.2 Konventikelplakatet Under 1840- och 1850-talen höjdes röster för anskaffande av konventikelplakatet, en lag som förbjöd samlingar utanför statskyrkans regi. 70 Detta skedde också år 1858 och samtidigt fastslogs en ny förordning angående särskilda sammankomster för andaktsutövning. 71 Denna förordning, som ersatte konventikelplakatet, gav kyrkans medlemmar ett generellt tillstånd att sammankomma till gemensamma andaktsövningar utan vederbörande prästerskaps omedelbara ledning, samtidigt som sammankomster under gudstjänsttid förbjöds. 72 2.5.3 Kolportörer Under andra hälften av 1800-talet kom kolportörerna att allt mer också bli predikanter. 73 Inom väckelsen menade man nämligen att förkunnaruppdraget inte var förbehållet något prästämbete utan att alla sanna kristna i Nya testamentet ges uppdraget att förkunna. Snart började också lekmän att förvalta nattvarden. 74 För dem som såg sig som förvandlade genom väckelsen var försoningen en högst betydelsefull fråga och den diskuterades därför överallt. 75 Från att teologiska och själsvårdsmässiga 68 Ibid. 69 Ibid. 70 Ibid. s. 206 71 Ibid. s. 206-207 72 Ibid. s. 206 73 Bexell 2003 s. 97 74 Ibid. s. 98 75 Ibid. s. 111 14

frågor främst hade samtalats om i det privata, mötte man nu dessa frågor i tidningars insändarspalter, runt middagsbordet och i stormöten. Att man sade emot teologer, fariséer och skriftlärda blev vanligare. 2.6 Waldenström 2.6.1 Tidiga år Paul Petter Waldenström föddes 1838 i Luleå. 76 Hans far arbetade som provinsialläkare och var medveten ateist. När han, som ung student, kom till Kalmar för att arbeta som informator för landshövdning Skjöldebrands barn kom han i kontakt med en gammalpietistisk väckelserörelse i staden och genomgick en omvändelse. Efter att därför ha blivit utkastad från residenset så återvände han till Uppsala där han kom in i en grupp väckta studenter. Han lämnade nu den stränga kristendom som han tidigare hade mött; nu kom han istället i kontakt med nyevangelismen. 77 Vid samma tid disputerade han i klassiska språk på en avhandling om Ciceros vältalighet, tog kontakt med Rosenius, började predika, kompletterade sina studier till en pastoralexamen och vigdes till präst. 78 Efter ett förtvivlat brev från sin far tackade han nej till att bli missionär i Afrika och efter viss eftertanke avböjde han också en kallelse till professur vid Augustana College i Rock Island USA. 1863 blev Waldenström filosofie doktor. 79 Han var en språkbegåvning med stort intresse i latin, grekiska, hebreiska och arabiska. Han kom att göra en egen översättning av Nya testamentet med förklarande anmärkningar som blev färdig 1894. Vidare gjorde han inlägg vad det gäller den dåvarande bibelkommissionens arbete. Trots att han hade vigts till präst så kom han, efter att inte ha lyckats bli utnämnd till kyrkoherde, att arbeta som lärare. 80 1864 utnämndes han till lektor i Umeå. Från 1864 och fram till sin pensionering 1903 eller 1905 arbetade han som lektor i teologi, grekiska och hebreiska vid Gävle högre elementarläroverk. 81 1868 valdes han in som delegat i det första kyrkomötet. Både han och författaren Viktor Rydberg valdes in på lekmannamandat och båda sågs som dark hourses i det rent klerikala kyrkomötet. Waldenström deltog också livligt i samtalen vid plenarsamlingarna. 82 1872 deltog Waldenström för första gången, då som deltagare, i en enskild nattvardsgång 76 Dahlén 2003 s. 299, Hallingberg 2010 s. 168 77 Dahlén 2003 s. 299 78 Dahlén 2003 s. 299, Hallingberg 2010 s. 168 79 Dahlén 2003 s. 299 80 Dahlén 2003 s. 299 81 Dahlén 2003 s. 299, Hallingberg 2010 s. 171 82 Hallingberg 2010 s. 168 15

som inte hölls i någon kyrka. 83 När han 1876 själv ledde en nattvardsgudstjänst i Uppsala missionshus ingrep Uppsala domkapitel, eftersom detta stred mot konventikelplakatet, vilket ledde till en process ända upp i Högsta Domstolen. Waldenström kommenterade åtalet med att kyrkomötet kunde förbjuda Jesus att vara med vid nattvardsfiranden i bönehusen eftersom problemet ju då skulle vara löst. 84 1882 begärde Waldenström avsked från prästämbetet. 2.6.2 Försoningslärodebatten 2.6.2.1 Waldenström får ökat inflytande Hans allegori Brukspatron Adamsson eller Var bor du? (1863), skriven vid 24 eller 25 års ålder, gjorde Waldenström känd i hela landet. 85 Boken, som möttes både av hänförelse och kritik, blev en av Sveriges mest lästa böcker under slutet av 1800-talet. På 1870-talet fick Waldenström sitt stora genombrott som offentlig person, även om han redan tidigare var känd som predikant och skribent. 86 Han hade 1868 tagit över rollen som redaktör för Pietisten efter Rosenius död. Eftersom Rosenius själv hade utsett honom blev det naturligt att Waldenström år 1868, efter Rosenius död, tog över denna roll. 87 Denna tidning var en av samtidens mest spridda massmedier och fanns också i många avlägsna byar. Den utgavs då i över 12 000 exemplar, vilket var en väldigt stor upplaga på den tiden. Att Waldenström hade fått förtroende av Rosenius gjorde honom till väckelsens andlige ledare och en förgrundgestalt i Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen. Liksom Rosenius tidigare gjort publicerade Waldenström löpande utläggningar av Svenska kyrkans predikotexter och genast märktes att Waldenström framlade nya tankar. 88 Hans första utläggning i tidningen blev berättelsen om samtalet mellan Jesus och kvinnan vid Sykars brunn (Joh. 4). Här ifrågasatte Waldenström den allmänt vedertagna synen på försoningen där Jesus dör en offerdöd för att försona människan med Gud. Istället betonade Waldenström att Guds kärlek inte kan förändras. Att Waldenström lade fram en ny lära om försoningen kom att resultera i en av de mest omfattande teologiska debatterna på flera hundra år i Sverige. Det var också i Pietisten, i en predikan för Tjugonde söndagen efter Trefaldighet år 1872, som Waldenström tydliggjorde hur han såg på försoningen. 89 Eftersom det var människan, inte Gud, som förändrades i syndafallet, så var det också människan, inte Gud, som behövde försonas. I 83 Dahlén s. 2003 s. 299 84 Ibid. s. 301 85 Dahlén 2003 s. 301, Hallingberg 2010 s. 168 86 Hallingberg 2010 s. 169 87 Bexell 2003 s. 108 88 Ibid. 89 Bexell 2003 s. 108, Dahlén 2003 s. 301-302 16

frågan om försoningen skiljde sig Waldenström således från lutherdomen. 90 Trots att Waldenströms idéer väckte uppståndelse var de inte nya utan hade diskuterats av teologer många gånger i kyrkohistorien. 91 Näst efter Bibeln var dock Luthers skrifter och innehållet i Pietisten auktoriteter inom nyevangelismen. Dessa, av Waldenström övertygande och på ett enkelt språk framförda, tankar var man nu tvungna att ta ställning till. Resultatet av de debatter som följde blev att nyevangelismen delades. Innan Waldenström publicerade sin senare omdebatterade predikan hade han skickat manuskriptet till Thor Hartvig Odencrants (1817-1886) 92 och till Rosenius förra redaktionsassistent Amy Moberg för att få höra deras synpunkter. 93 Båda rådde honom att inte låta trycka predikan utan grundlig omarbetning. Moberg menade: Har Kristi stora verk icke haft någon betydelse för och inverkan på Guds hjärta, då skulle jag nästan vilja fråga Vartill skulle det då tjäna? Hon menade att offrandet av Kristus var en nödvändig följd av Guds rättfärdighet. Efter att ha tänkt igenom det noga publicerade Waldenström, trots de bådas invändningar, predikan utan att låta sig påverkas av de råd av teologisk karaktär som han fick. 94 Dock dämpade han den polemiska tonen. 95 Eftersom Gud är kärleken behöver han inte försonas, menade Waldenström. 96 Detta synsätt gjorde också att Gudsbilden förändrades. Det evangelium som Waldenström presenterade var något nytt för många. Det var den luthersk-ortodoxa försoningsläran, vanligen kallad för den objektiva försoningsläran, i vilken man menade att Gud försonade världen med sig själv när Jesus dog på korset, som Waldenström ifrågasatte. 97 Rosenius anhängare menade att Waldenström hade förvanskat lärofaderns teologiska arv. 98 De kritiserade Waldenström för att ha sammanblandat Kristi försoningsverk med den enskilda människans personliga gemenskap med Kristus och den förras mottagande av frälsningen. Mot detta påstående menade Waldenström att meningsmotståndare förbisedde människans omvändelse. Vidare menade han att hans nya lära bara var en naturlig konsekvens av Rosenius teologi. Här blev man i svensk kristenhet tvungen att ta ställning. Genom att ställa frågan: Var står det skrivet? frågade Waldenström om de vedertagna trosmässiga och etiska lärorna gick att finna i den bibliska texten. 99 Svaret på den frågan, vad det 90 Bexell 2003 s. 108 91 Ibid. 92 Wikipedia 2012, http://sv.wikipedia.org/wiki/hartwig_odencrantz 93 Bexell 2003, s. 110 94 Ibid. s. 108, 110 95 Ibid. s. 110 96 Ibid. 97 Ibid. s. 111 98 Ibid. 99 Ibid. s. 112 17

gäller alla trosläror, kunde man finna genom det privata bibelstudiet, menade Waldenström. Denna fråga var dock inte okänd för svenskarna vid denna tid, utan fanns med i husförhören och Luthers lilla katekes. Vad det gällde dopet och nattvarden skulle man både kunna svara med Luthers förklaring och nämna det Bibelställe och därigenom svara på följdfrågan Var står det skrivet?. Särskilt starkt motstånd mot Waldenströms försoningslära fanns inom Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens styrelse, särskilt via G.E. Beskow (1834-1899). 100 Man såg det nämligen som att Waldenström angrep Svenska kyrkans bekännelse. Man kom fram till att man inte kunde stå bakom en teologi som varken var Luthers och Rosenius 2.6.2.2 Kyrkopolitiska konsekvenser Waldenström förklarade och lade ut sin nya tanke i flera skrifter. 101 En bok som nådde många var Herren är from, vars första utgåva publicerades år 1875. I en stor del av hans många skrifter diskuterade han just försoningsfrågan. Att han kände behovet av att försvara läran var naturligt på grund av den massiva kritik han mötte. Ett kritiskt inlägg som blev mycket omtalat var ett av den skånska väckelseprästen P.P. Welinder (1819-1883), kyrkoherde i Norra Åsum. År 1873 skrev han i tidskriften Församlingsvännen om Waldenström att det som i densamma är sant och bibelenligt, är icke nytt; att det som i densamma är nytt, är icke sant och bibelenligt och att det hela förekommer som en besynnerlig blandning av svåra självmotsägelser.. Waldenström ägnade mycket tid åt nytestamentlig textkritik, något som han tyckte var betydelsefullt i kampen för det rena gudsordet. 102 Han menade att sju av böckerna i Nya testamentet inte är apostoliska skrifter eller att deras apostoliska ursprung åtminstone är tvivelaktigt. De sju bibelböcker som han ifrågasatte var Hebréerbrevet, Jakobsbrevet, Andra Petrusbrevet, Andra och Tredje Johannesbrevet, Judasbrevet och Uppenbarelseboken. Dessa böcker, menade han, får därför inte vara grunden för den kristna läran utan måste bedömas efter de apostoliska skrifter som är erkända. Den del av Bibeln som Waldenström erkände som äkta verkade han, enligt hur han uttryckte det, stå nära verbalinspirationsläran (synen att Bibeln är given ord för ord genom den helige Ande). 103 I sin bok Biblisk Troslära (1914) skrev han att han såg Bibeln såsom ofelbar regel för religiös tro och rättfärdigt liv, menar Rune W. Dahlén. Dock kan man se i hans kommentarer, både till Psaltaren och till Nya testamentet, att han inte helt trodde på ofelbarhetsläran. Han omfattade inte någon bokstavstro men hade respekt för Guds ord och auktoritet, samtidigt som han yrkade på 100 Ibid. 101 Bexell 2003 s. 112 102 Dahlén 2003 s. 302 103 Ibid. s. 302 18

vetenskaplig noggrannhet gällande textkritik och översättning. Både Svenska kyrkan och EFS:s ledning kom fram till att Waldenströms försoningslära stod i strid med en del av Svenska kyrkans bekännelse, nämligen det lutherska grunddokumentet, den Augsburgska bekännelsen. 104 Prästedens förpliktelser gjorde att det blev viktigt för prästerna att ta ställning i frågan. Det fanns dem som menade att EFS inte borde ha provinsombud och kolportörer, som stod bakom Waldenströms lära, i sin organisation. 105 Åsikten om att organisationen borde bryta med de missionsföreningar, som anammat denna lära, framfördes också. Eftersom G.E. Beskow i Blasieholmskyrkan menade att Waldenström hade saboterat grunden för hela läran om Kristi frälsningsverk tilläts Waldenström inte längre att predika i Blasieholmskyrkan och en tid senare inte heller i Betlehemskyrkan. Nu tvingades alla inom den nyevangeliska väckelsen, både lekmän och präster, att ta ställning i försoningsfrågan. 106 Den vidsynte P.M. Elmblad, styrelsens ordförande inom EFS, yrkade dock på att även Waldenströms åsikter rymdes i organisationen. Resten av styrelsen gick dock inte på hans linje och Elmblad avsade sig ordförandeskapet år 1876. Det blev sedan ännu tydligare att han stod på Waldenströms sida i försoningsstriden. En naturlig följd av att Waldenströms försoningslära sades strida mot Svenska kyrkans bekännelseskrifter blev att Waldenström yrkade på att EFS inte längre skulle låta sina präster, som utbildades på Johannelunds teologiska institut, att vigas till präster och därför inte heller vara bundna till den lutherska bekännelsen. 107 Vidare ville han också att missionärens bundenhet till samma bekännelse skulle lösas upp. Hans åsikter förstärktes förmodligen av den nattvardsstrid som pågick, där man frågade sig om man skulle behöva godkännande från Svenska kyrkan för att leda nattvard. 108 Dessutom hade en diskussion kring begreppet statskyrka ägt rum. 109 Waldenström fick dock inte möjlighet att föra fram sina åsikter vid årsmötet eftersom han och hans anhängare ströks från delegatlistan. 110 Därmed begärde Waldenström utträde ur EFS. Vid årsmötet fick de kyrkotrognas förslag flest röster. En vecka efter EFS:s årsmöte, nämligen den 12-14 juni, ägde det allmänna fria kyrkomötet rum, ett namn som valdes i polemik mot Svenska kyrkans allmänna kyrkomöte, 104 Ibid. s. 112 105 Ibid. 106 Ibid. 107 Ibid. s. 120 108 Ibid. s. 115 109 Ibid. s. 117-118 110 Ibid. s. 121 19

varav det senare fanns befäst i grundlagen. 111 Dock var inte detta alternativa kyrkomöte allmänt; främst var det Waldenströms meningsfränder inom den nyevangeliska vänstern som deltog. Endast ett fåtal metodister och baptister fanns med. En av de frågor som man ställde sig vid mötet var: Kan en statskyrka vara en kyrka i biblisk mening? Svaret blev Nej. Waldenströms åsikt var att Svenska kyrkan inte var en kyrka i biblisk och luthersk mening. Därför diskuterade man alternativ till Svenska kyrkan. 112 Man ville anta en församlingsordning efter Guds ord. 113 Senare samma år bildades Svenska Missionsförbundet (SMF). 114 Även om Waldenström var en av dem som drev frågan om bildandet av en organisation var han inte närvarande när beslutet togs. En grundläggande tanke var att den enskildes bekännelse skulle vara i centrum och att lärooch ordningsfrågor skulle underordnas detta. 1884 blev Waldenström invald i riksdagens Andra kammare. 115 Där kom han sitta, utan att vara partiansluten, i tjugo år. Han ansågs vara en god talare i talarstolen och fick mycket uppmärksamhet, men han hade svårt att driva sina frågor, rent realpolitiskt, eftersom han inte fick någon permanent utskottsplats. Waldenström blev en av de mest inflytelserika personerna i Sveriges kyrkohistoria på sin tid, vilket kan förklaras av att han sågs som den högste andlige ledaren inom den antiklerikala nyevangelismen, att han blev allt populärare och att han var skicklig på att tala inför folk. 116 Hans teologi hade ett starkt och brett genomslag. Medan han frambringade irritation hos vissa sågs han av andra som någon ny och fräsch som rörde om i grytan. Han blev lite av en ny reformator när han reagerade på kyrkans dualistiska syn på synd och frälsning och istället gav folket en ny Gudsbild, där kärlek var Guds helt dominerande väsensegenskap. 117 Paul Petter Waldenström kan räknas till en av 1800-talets mest kända personer. 118 I ett ansett kyrkohistoriskt verk i USA benämns han den största frikyrkoledaren, den starkaste religiösa kraften i Sverige under mer än ett halvt sekel. 119 Skämtpressen såg det som tacksamt att skämta om honom och karikatyrteckningarna avlöste varandra. Ärkebiskop Nathan Söderblom sade i samband med hans död år 1817 att Waldenström lämnade ett nytt och mer evangeliskt gudsbegrepp i arv åt Sveriges folk. En bok med titeln Waldenström och hans försoningslära, skriven av den svenskamerikanske 111 Ibid. 112 Ibid. s. 121-122 113 Ibid. s. 122 114 Senare Svenska Missionskyrkan (SMK) och nu Gemensam Framtid (GF); Ibid. s. 124 115 Hallingberg 2010 s. 169 116 Bexell 2003 s. 110 117 Ibid. s. 110-111 118 Dahlén 2003 s. 299 119 Hallingberg 2010 s. 171 20

pastorn i Iowa, Ernst Anderson, ger en annorlunda bild av Waldenström än den gängse. 120 Anderson menar att Waldenströms livsverk som helhet var disparat och inte fullt konsekvent: Mycket tyder på att han själv ej läste sina egna skrifter. 121 Anderson menar att det inte är svårt att förstå att Waldenström blev populär hos många svenskar. Enligt Anderson kännetecknas svenskar av det enkla och osammansatta. Waldenström var väldigt lärd, men han hade en utåtriktad läggning samtidigt som både hans språk och tankar kännetecknades av enkelhet. Oavsett vad man anser om Waldenström och hans livsverk så påverkade han Sverige på ett påtagligt sätt. 122 Vid Missionsförbundets 100-årsjubileumskonferens 1978 sa Tage Erlander: Waldenströms försoningslära fick en avgörande betydelse för det demokratiska genombrottet i Sverige. Han slängde ut en svår dogmatisk lärofråga till folket och lät gemene man ta ställning själv om hur man skulle förstå försoningen. Nu gällde inte längre vad kyrkoherden och bekännelseskrifterna påstod. Lät själva Bibeln, så får ni se!(...)kunde man nu själv bestämma om de himmelska tingen, var man givetvis kompetens att besluta i kommunala angelägenheter om skolor och kyrkbyggen och även om politiska riksfrågor! 123 I avsnittet I kyrkan och bönesalen i Claes Lundins reportagebok Nya Stockholm (1890) skriver Lundin att predikanten Waldenströms klarhet, logiska styrka och redighet gjorde att Immanuelskyrkan var en av de mest eftersökta gudstjänshusen i huvudstaden. 124 3 Jämförande redogörelser av den objektiva och den subjektiva försoningsläran 3.1 Rosenius försoningslära 3.1.1 Guds rättfärdighet och lagen Både Gud eller hans lag är helig och oföränderlig, menar Rosenius. 125 Lagen säger att den som syndar ska dö. Även om lagen är både helig och god så kan den inte förändra människan till att göra Guds vilja; människan har inte det som lagen kräver. 126 Eftersom Gud ville vara en rättfärdig Gud som står vid sitt ord så finns det ingen möjlighet för Gud att göra någon eftergift. 127 Detta fick till följd att människan, i sig själv, är förlorad, utan 120 Ibid. s. 171-172 121 Ibid. s. 172 122 Ibid. s. 181 123 Ibid. s. 181-182 124 Ibid. s. 187 125 Rosenius 1974, En dött för alla, s. 42, 126 Ibid. s. 62, 63 127 Ibid. s. 91 21

möjlighet att räddas. Enligt lagen, som dömer människan till döden eftersom hon syndar, måste synden försonas och Guds kränkta rättfärdighet tillfredsställas. 128 Detta eftersom Gud hatar det som han alltid har hatat; Hans heliga väsen kan inte förändras. 129 Annars skulle vi behöva bli frälsta uteslutande av Guds nåd, på så sätt att Gud varken räknar med oss eller tänker på sina krav, menar Rosenius. 130 3.1.2 Under lagen Det viktigaste budskapet i Bibeln och kärnan i evangeliet är att Gud sände sin Son i världen för att göra det som lagen aldrig kunde uträtta, menar Rosenius. 131 I enlighet med Guds vilja kom Jesus Kristus att stå som medlare i alla människors ställe. 132 Rom. 5:19: Liksom de många blev gjorda till syndare därför att en enda man var olydig, så skall genom en enda mans lydnad de många bli rättfärdiga. Eftersom Gud gjorde Jesus till synd för vår skull så måste Jesus också hålla lagen i vårt ställe, menar Rosenius. 133 Med andra ord blev han underordnad lagen, för att han skulle köpa dem fria som stod under lagen (Gal. 4:5) och det som lagen aldrig kunde uträtta, därför att vår syndiga natur satt den ur kraft, det gjorde Gud(...)Han sände sin egen son(...) (Rom. 8:3). Det vill säga, allt det som lagen kräver av oss människor, men som vi inte kan ge, det har lagen fått av Kristus, på ett överflödande sätt. 134 3.1.3 Guds kärlek Att Gud sände Kristus för att uppfylla lagen i vårt ställe var ett verk endast av Guds kärlek och ett bevis på just denna kärlek, vilket vi kan läsa i Joh. 3:16: Så älskade Gud världen, att han utgaf sin ende Son. 135 3.1.4 Blev till synd Rosenius nämner också: Den som aldrig hade syndat har Gud för vår skull gjort till synd, för att vi genom honom skulle bli rättfärdiga inför Gud (2 Kor. 5:21). 136 Gud lät allas vår missgärning drabba honom ( Jes. 53:6). 137 Jesus blev gjord till synd för oss (2 Kor. 5:21). 128 Rosenius 1913 s. 19-21 129 Rosenius 1974, Rättfärdig i Jesus, s. 14 130 Ibid. s. 22 131 Rosenius 1974, En dött för alla, s. 62 132 Ibid. s. 42 133 Ibid. s. 42 134 Ibid. s. 43 135 Rosenius 1913 s. 31 136 Rosenius 1974, En dött för alla, s. 41 137 Ibid. s. 43 22