Hon brukar nämnas i samma andetag som Ballad och Scampi. Kanske är hon inte riktigt lika namnkunnig som dessa eftersom hon com in på scenen sist. Men fort gick hon, comfortabel var hon dessutom. Därmed vann hon både målskott och hjärtan. Av Bengt Jörnstedt Bosse och Anita Petersson skaffade sin Comfort 30 redan 1979. De gillade sin Misil II, men med växande familj och krav kändes 24 fot utan ståhöjd i minsta laget.
Man tittade på bl a Omega 28 och Mistinguette, en storleksklass upp skulle räcka. Men en god vän råkade ha en Comfort 30, och det var vad det blev. Då tyckte vi att vi tog i en storlek för mycket, minns Anita med ett leende. Men det har vi slutat med för länge sen, tillägger hon. Det här har varit en perfekt båt för oss och barnen, liksom numera när vi oftast är ute själva. Seglarnas referensramar har förändrats under åren. På 70-talet tyckte man allmänt att 35 fot var stort, en 40-fotare var en bjässe som fick folk att höja på ögonbrynen. Numera är de storlekarna vardagsmat. Och den 30- fotare som en gång föreföll så stor har numera krympt till mer rimliga proportioner. Men det är fortfarande en högst funktionell och bekväm båt. 30 fot upplevs av många som en lagom storlek, ett slags brytpunkt. Tillräckligt liten för att vara lättskött och kunna hanteras enkelt ifråga om segel och alla slags manövrar. Och med sina ca 9 meters längd ändå tillräckligt stor för att få ståhöjd och plats för alla funktioner under däck: pentry, navbord, toalett, samt salong, stickkoj och förpik med totalt fem kojer. Och detta utan särskild trängsel, med en känsla av fullt tillräcklig volym. I alla fall när det är hygglig bredd på båten. Och det är det på Comfort 30, ca 3 meter. Detta har hon gemensamt med två berömda systrar från 70-talets första år, Balladen och Scampin. De här tre båtarna bildar en trio som ofta nämns i ett och samma andetag de s k halvtonnarna och de speglar den tidens nya trend med stor bredd över däck, men med smal vattenlinje och därmed lättdrivna skrov. När båtarna kränger bidrar bredden över vattnet reservdeplacementet till att göra dem styva. Då, under början av 1970-talet, havskappseglade man med vanliga familjebåtar av det här slaget. Internationellt var Half Ton Cup toppevenemanget för båtarna kring 30 fot, ungefär som ett VM. Franska Arpège var en av de heta i halvtonnarklassen och sågs med förundran när hon visade sig i Sverige 1968, överväldigande bredmagad mellan smala ändskepp. Peter Norlins Scampi kom året efter, liknande stil men med mycket effektivare linjer och en halvknop snabbare. Ytterligare ett år senare, sommaren 1970, dök värmlänningen Roffe Magnusson upp med sin Joker, båten som i sinom tid skulle bli Ballad, och här
har vi också upprinnelsen till det som skulle bli ännu en skapelse i samma stil: Comfort 30, lanserad av framför allt segelmakaren Ingemar Boding. Joker med förgreningar Ingemar Boding var en flitig och framgångsrik kappseglare på den tiden. Han hade seglat IW 31 i ett par år, men den båtens korta tid i racingens rampljus avbröts abrupt när Scampi & Co dök upp på arenan. Ingemar satsade på en Joker, och sommaren -71 vann han med sin röda båt Gotland Runt mot bland andra Scampi III med Peter Norlin som skeppare (och bl a övertecknad i besättningen). Det var efter den sommaren som händelsernas gång fick Jokerträdet att klyvas i två nya förgreningar: Ballad och Comfort 30. Det var rätt dramatiskt, minns Ingemar Boding den här tiden. Saken var den att i Värmlands djupa skogar fanns ett båtbyggeri som hette Arvika Plastindustri, lett av bröderna Kenneth och Jan Albinsson. Man byggde bl a Olle Enderleins Arietta och Tord Byqvists Mustang. När Jokern, ritad av värmlänningen Rolf Magnusson, skulle ut på seglarscenen så var det här hos Albinssons i Arvika som den seriebyggdes. Nu bar det sig emellertid inte bättre än att Arvika Plastindustri gjorde konkurs hösten -71. Rättigheterna till Jokern tillhörde emellertid Rolf Magnusson, som i det läget valde att satsa på ett säkrare kort och skrev kontrakt med väl etablerade Albin Marin i Kristinehamn. Där bytte man namn på Jokern, gjorde en del modifieringar och kallade henne för Ballad. Då gjorde Kenneth en egen båt, konstaterar Ingemar Boding. Ett nytt bolag, Comfortbåtar AB, bildades med Kenneth Albinsson och Ingemar Boding som ägare. Ingemar hade sålt segel till Arvika Plastindustri och byggt upp kontakten den vägen, plus det faktum att han ju varit varvets ambassadör genom sin Gotland Runt-seger med Jokern. Den nya båt som togs fram var alltså Comfort 30. Likheten med Jokern fanns där, men så hade också Kenneth Albinsson gjort en del av designarbetet på denna ifråga om överbyggnad och detaljer.
Skrovet har i stort sett samma grundspantruta som Jokern men har getts högre fribord genom en rak däckslinje utan språng, detta för att få mer volym och bättre ståhöjd under däck. Till det bidrar också en mer markerad, högre överbyggnad. Kölen är utvändig och gjord i bly; den blev därmed slankare, mer lättskött och utan den risk för plastskador och läckage som den inplastade kölen på Jokern erbjöd. Sittbrunnen fick högre sargar och hjärtstocken förlängdes uppåt för att inte en rorkult nere vid durknivå skulle störa benutrymmet. Ändå fanns förstås risk för påståenden om ett plagiat av Jokern. För att stämma i bäcken bjöd Albinsson&Boding in Albin Marins tungviktare Uno Eriksson och Pelle Brohäll till sjösättningen av den första Comfort 30:an. Albinherrarna hade inga synpunkter, och därmed var den saken klar. Och så satte man igång att sälja, och det var Ingemar Boding bra på. (Det var, inom parentes, han och Rutger Genberg, som f ö medarbetade med artikeln om Norrlandsseglingen i Segling nr 8/02, som under några av de tidiga 70-talsåren arrangerade en egen segelbåtsmässa i numera saligt avsomnade Ostermans Marmorhallar mitt inne i centrala Stockholm.) Comforten sålde som smör i solsken, inte i klass med välrenommerade och resursstarka Albin Marins Ballad, men nästan som Scampi. Trivsam, stor och praktisk salong, med en U-soffa på ena sidan och fri gång föröver med ena bordshalvan nedfälld. Med en utdragsskiva och en bit av ryggdynan får man en bred koj.
Mellan 720 och 730 Comfort 30 har vi koll på, säger Ingemar Boding, som efter något års tillverkning tog över hela verksamheten. Jag drev den ensam i två år, sedan lurade jag över min studentkompis från Södertälje, Lennart Wickström, som blev platschef. Han hade ett bra jobb på KTH där han skötte Viggen-simulatorn, men tyckte det lät kul att bygga båtar. På den vägen är det. Lennart Wickström driver fortfarande Comfortbåtar i Arvika, framgångsrikt och sedan länge som huvudägare tillsammans med varvets tyske, effektive återförsäljare. Ingemar Boding har efter hand avvecklat sitt engagemang i företaget. Efter några år genomfördes en del förändringar på Comfort 30. Till 1975 ändrade vi bottenformen akteröver och lade in några hundra liter mer volym för att hon inte skulle sitta på häcken med folk i brunnen. Samtidigt bytte vi till en bättre köl, berättar Ingemar Boding. Sommaren -73 hade han kommit tvåa på Half Ton Cup i Danmark och var bästa svenska båt i stark internationell konkurrens. Den båt han seglade då hade en ny, effektivare blyköl, ritad av konstruktören Tord Byqvist. Den kölen blev nu standard på Comfort 30. Båtboomen var i fullt sving nu i mitten av 70-talet, och i samband med modifieringarna byggdes tre kompletta uppsättningar formar i Arvika. Ett par skickades till norska Sandefjord där ett företag byggde 120 båtar. Formar skickades också på mer äventyrlig uthyrningsstråt till Cork på Irland, senare till ett företag i Glasgow i Skottland; på bägge ställena hann entreprenörerna bygga ca 25 båtar innan betalningarna av skilda anledningar inställdes. Ett drygt dussintal Comfort 30 har också byggts hos Saxarplast i Åkersberga. Comfort 30 såldes bara som halvfabrikat, inga färdiga båtar byggdes på varvet i Arvika. Däremot förekom det att andra varv inredde ett större antal båtar, t ex Sweden Yachts i Stenungsund och Sune Carlssons varv i Saltsjöbaden där man färdigställde ett tiotal Comforter. (Sune byggde för övrigt en egen Comfort 30, Sexiga Mari, där riggen höjdes ett par meter upp i skyarna och segelytan motsvarade en hygglig Strandvägsvåning. Hans tajming var kusligt träffsäker.
Detta var 1973, kanske alla tiders mest bleksiktiga Gotland Runt-år, och Sunes lättvindsspjut försvann omedelbart under horisonten för att ej mer återses. Inte ens Sexiga Maris kraftigt höjda mätetal hon gick i klass III, en högre än de vanliga halvtonnarna kunde stoppa den segern. Men i blåst gjorde hon ingen lycka!) Bäst i lätt och hård vind Liksom så många andra unga familjer med halvtonnare kappseglade Bosse och Anita Petersson i begynnelsen med sin Combat. Vår dotter låg på toften och sov, jag stod med ena benet och höll emot så hon inte skulle ramla ner på durken, minns Anita de yngre dagarna. Detta spetsade både seglingskunnandet i allmänhet och känslan för vad den egna båten tålde och behövde ifråga om segel, trim och hantering. Den tydligaste åtgärden är arrangemanget för en självskotande fock, något som är ovanligt på båtar med mastheadrigg och stora överlappande genuafockar. Det är det bästa vi gjort, menar Anita. Det är bekvämt och väldigt roligt att kryssa med den, vi går väldigt högt i vinden. Fler och fler Comfort-ägare installerar motsvarande system, som i det här fallet är en enkelkrökt skena med stadig infästning till ruffen. I förstone skulle man tycka att systemet vore ogenomförbart på en båt som, liksom Comfort 30, har dubbla undervant, där det ena sitter framför skenan. På kryssen drar vi in focken mot masten, det är inga problem, menar Bosse. På undanvinen ner till 120 graders skenbar vind tycker han att det fungerar bra, trots att skotet då nästan bryts runt främre undervantet. För större vinklar måste skotpunkten flyttas ut till en ögla på relingen. Om främre undervantet flyttas akteröver (till skotskenan) skulle man kunna få en större akterrunda på focken, som då med maximal storlek når ända till mastens framkant.
'Combat' seglas med fördle med självslående fock, trots främre undervant. Numera seglar Anita och Bosse nästan enbart med focken som försegel, även om det finns såväl genua 1-4 och spinnaker i segelgarderoben. Lättvinden blir förstås lidande, man avstår inte från halva försegelytan ostraffat. Men Bosse och Anita passade också på att utöka ytan när man senast bytte storsegel. Med en genomgående latta upptill kunde akterliket byggas ut, och man vann ett par kvadratmeter på kuppen, från 16 till 18 kvm. På Bosses och Anitas båt har focken en extra poäng. Man har som standard ingen skotskena för storen i brunnen, skotblocket sitter i en ögla på durken. När man krokar loss det har man en ren sittbrunn, vilket ju är skönt. Men under segling är det inte lika bra inte med en överlappande genua där man måste kunna få upp bommen på centrumlinjen. Detta kan bara ske med hjälp av en travare som dras upp i lovart om mittlinjen, försöker man få in storen med skotet blir seglet alldeles för hårt hemskotat med stängt akterlik. Om man nu har en fock som standardförsegel är det här inget problem eftersom storen inte backvindas på samma sätt och därför inte behöver dras in lika långt. Då kan det räcka med en ögla i durken, plus en bra kick som reglerar akterliket. Ska man peka på någon favoritvind för Comfort 30 så blir det lätta brisar. Hon har ända sedan begynnelsen ansetts vara en bra lättvindsbåt. När övertecknad kappseglade i Scampi mot Ingemar Boding i Comfort 30 på 70-talet hade vi ständiga problem i svag vind, dels på kryssen, men särskilt på länsen där Comforten gled iväg tack vare en mycket större spinnaker. De egenskaperna kan man fortfarande ha glädje av, det är ju alltid trevligt att inte ligga i limmet när det slutar blåsa. Men då duger förstås inte den självslående focken, då
krävs en hederlig genua i lätt duk, med fin buk och en däcksvepande kjol. Gör man sig besväret (att köpa och) att sätta det seglet kan även svagvinden bli njutningsbar med en Comfort 30. Sture Stenberg, Comfort 30-seglare ända sedan 1975 och inne på sin andra vända som ordförande i Comfort 30 Förbundet, poängterar seglingsegenskaperna som ett av båtens stora företräden. Comforten är egentligen bäst i riktigt svagt och riktigt hårt väder, säger han. Riggen från Benn s finns i två varianter, med dubbla och enkla spridare. Man började med den förra, men när de första årens kappseglingsintresse övergick till mer familjebetonad segling kunde man välja också en lite stadigare mast som var enklare att rigga och sköta. Bägge masterna har dubbla undervant. Någon prestandaskillnad har inte noterats, säger Sture Stenberg, och samma sak gäller den förändring som gjordes av bottenformen, det tycks inte påverka farten. Alla Comfort 30 har också samma LYS-tal, 1,09. Paret Petersson uppskattar balansen i båten, med rätt segelinställning kan man släppa rodret utan att båten svänger. Rena balansroder kan ju vara känsliga på den punkten, men på Comfort 30 sitter, liksom på många andra 70-talsbåtar, en skädda framför roderbladet. Även för motor har hon bra egenskaper. Manöverbarheten är fenomenal, man kan backa och svänga hur som helst, säger Bosse. Han har en MD 7 med segelbåtsdrev, vilket är en vanlig modell på Comfort 30. Traditionell inredning Eftersom Comfort 30 nästan uteslutande såldes som halvfabrikat förekommer viss variation under däck. Det är många som inrett sina båtar själva, och de kan se väldigt olika ut, säger Anita. Det fanns en standardinredning i teak, men den modifierades ibland mer eller, som hos Peterssons, mindre; Bosse lade ner rätt mycket möda på att slipa till
skarpa hörn, det här var en lite enklare inredning än i den Hallberg Rassybyggda Misil II man haft tidigare. På den var durken i 15 mm solid mahogny, på Comforten är det 10 mm plywood, säger Bosse, men tillägger: Annars är det ändå bra kvalitet på båten. Peterssons båt tillhör den 500-serie som båbörjades hösten 78. Man var då uppe i närmare 500 byggda båtar och gjorde en del modifieringar. Uppe i brunnen fick t ex luckorna mer rundade kanter, och nere i båten åtgärdade man ett problem med maststöttan. Från början hade masten stått på huvudskottet, men i ett skede flyttade man fram skottet och satte en rostfri stolpe under masten. Det fungerade emellertid mindre bra: Man trycker ner stolpen med vanten, förklarar Bosse.
För att stadga upp maststöttningen byggdes en konsol med en fyrkantsbalk som bultade ihop maststöttan med huvudskottet föröver. På så vis förankrades hela konstruktionen på ett stabilt sätt och problemen upphörde när krafterna fördes ut i skrovet genom huvudskottet. Den här förbättringen har många Comfortägare med gamla systemet genomfört på sina båtar. Hur den ska göras framgår av de tekniska råd som Comfort 30 Förbundet har satt samman. Inredningen följer den traditionella layouten med pentry och navbord med stickkoj invid nedgången. Pentryt har ett tvålågigt kök, men på de flesta båtar ingen ugn. Med ugn missar man alla lådorna, säger Anita. I salongen är styrbordssoffan lätt U-formad, vilket ger en känsla av bekvämlighet och avskildhet. Dessutom kan den bilda en bredare koj genom att man drar ut en skiva och placerar en ryggstödsdyna mellan staplarna i U:et. Babordskojen är i smalaste laget att sova på, men breddades på 500-serien. Stickkojen är mycket rymlig, men vid navbordet är det trångt; här får man pressa sig in, och väl på plats får man sitta framåtlutad.
Såväl bakom ryggstöden som under kojerna finns det gott om stuvplats (vattentanken i plast och med 60 liters volym ligger framme i förpiken, bränsletanken ligger akteröver). Dessutom finns skåp och hyllor ovanför kojen den breda båtens företräden gör sig gällande. Comfort 30 har ett homogent skrov men ett däck i sandwichlaminat. Friskluftsventiler är det som vanligt dåligt med, och Bosse Petersson har installerat en extra, solcellsdriven sådan i förpiken. Inluft kommer via handskfacken i sittbrunnen, inne i vilka det sitter gömt ett halvskott för att hålla vattnet borta medan det är öppet för luft upptill; för den som ligger i stickkojen kan det alltså bli lite kallras ovanifrån. Men det håller torrt. Vi har ingen fukt i båten, säger Anita. Röstjärnen går igenom beslag i däck och kan röra sig i förhållande till däck. Detta är ett klassiskt läckageställe men det går att få bukt med med noggrann tätning. Röstjärnen sitter bultade i basmodulen, och här kan det vara idé att kontrollera dragningen, menar Bosse. Bultar till mantågsstöttor kan läcka, liksom fönstren på ruffsidan. Rännan för sprayhooden verkar vara ett läckageställe, men om den tätas och duken istället träs i en aluminiumränna framför sargen slipper man problem. Plastjobbet är utmärkt, enligt Bosse. Några böldpestproblem känner han inte till.
Jag har hört talas om det någon gång, säger Sture Stenberg. Men det tycks vara ovanligt, jag har aldrig varit med om det. Skrovet verkar vara rejält tjockt ner mot och utmed kölområdet. När Bosse skulle installera en logg någon meter framför masten var laminatet 32 mm tjockt, antagligen är det mellan 40 och 50 mm kring kölfickan. Bottenstockarna, däremot, kan behöva åtgärdas. Som vanligt är de i klenaste laget, men på de flesta Comforter har de förstärkts under åren. Är det inte åtgärdat när man köper en Comfort 30 ska man definitivt göra det själv. Svajköl är ju ett av problemen med för klena bottenstockar, grundstötningar ett annat. I det senare fallet kan Comfort 30- ägare glädja sig åt båtens blyköl, som i viss mån dämpar smällen. Begagnatpriset för en Comfort 30 ligger på mellan ca 150 och ca 230 tusen kronor. Skick och nyligen kompletterad utrustning segel, dynor, motor, instrument avgör som vanligt var på skalan man hamnar. Oavsett placering är det i alla fall en sak som gäller, menar Sture Stenberg: Man får mycket båt för lite pengar. Han är förstås jävig. Å andra sidan har han haft sin båt i nästan trettio år, så han bör väl veta vad han talar om.