JAG FUNDERADE INTE ENS PÅ DET HÄR MED KLASS INNAN JAG BÖRJADE PLUGGA OM MEDELKLASSNORMER I UNIVERSITETSMILJÖN Lena Sohl Doktorand Sociologiska institutionen, Uppsala Universitet
JENNYS BERÄTTELSE Ja, jag tror att jag inte ens funderade på det här med klass innan jag började plugga i [en universitetsstad] och att det var ganska okänt för mig innan jag flyttade dit. Just det här med klassresa, det var ingenting som jag ens tänkte på innan jag började plugga. Jag tror att det handlar ganska mycket om att den plats som vi kommer ifrån, är en liten ort och hela den delen av Sverige är ganska befriat från adel och överklass. Det är ganska jämnt. Man visste att en del hade finare jobb och mer pengar och att en del hade mindre, men alla umgås ändå med alla på något vis. Skillnaderna är mycket mindre, tycker jag i alla fall. Eller jag upplevde det så. När vi var små kände man väl aldrig riktigt att vi tillhörde någon lägre klass, för nästan alla är arbetarklass och i den miljön vi växte upp så är det liksom bönder och arbetare.
EMMAS BERÄTTELSE Och jag ansågs ju vara en av dom duktiga i skolan, vilket gjorde att jag nästan ansågs ligga Det var som självklart att Emma skulle åka iväg någonstans och studera så där. Så jag kände mig aldrig att jag är arbetarklass, då när man var 14-15 år. Men sen när man var 19 och flyttade hemifrån, då var det så här, ja men herregud. Då insåg man att Det var så otroligt mycket man inte hade koll på.
MARIAS BERÄTTELSE Maria: Jag var på någon fest så här och så höll dom på och skämtade. Så lekte dom, dom hade så här ryska dockor. Så var det en tjej som satt på sängen och så här Nu födde jag en och så tog nån emot och så sade nån så här rysk president eller någonting. Och så kunde han så här hur många namn som helst. Lena: På ryska presidenter alltså? Maria: Ja. Det var helt så här Han var ungefär i min ålder. Herregud, jag kan typ en. [skrattar]
JENNYS BERÄTTELSE Och då kom jag dit första dagen, och det var någon övning som vi hade som hette, nu blir det detaljer men, Vackra platser. Det var väldigt så, att man skulle känna in och det var jätteflummigt tyckte jag, kommer jag ihåg. Och då minns jag att alla satt där och bara pratade på om sina känslor och så hur fantastiskt och underbart det här var och formulerade sig så fint och pratade om rumslighet och använde jättemycket konstiga, ja såna här begrepp som alla slänger sig med. Då kommer jag ihåg att jag tänkte Vad är det här för människor? [vi skrattar]. Just det här att de använder så mycket superlativ hela tiden, det är någonting som jag kommer ihåg att jag reagerade på nästan direkt. Att det var så här att är dom konstiga eller är det jag som är konstig?, eller ska man vara så här?.
MAN VILL NÅGONTING ANNAT Emma: Jag tror att kännetecknande för folk i dag i min ålder är inte att dom har försökt ta sig ur en miserabel miljö, där föräldrarna höll på att jobba ihjäl sig och hade tunga jobb och så. Utan det har att göra med hur man deltar i samhället och demokrati och hur insatt man är och hur mycket man reflekterar över saker och ting och lönefrågor, att man vill Att man vill så mycket mer än att bara efter studenten nöja sig med första bästa jobb. Man vill någonting annat.
DÅ ÄR DET INTE LÄNGE OKEJ ATT VILJA BLI RÖRMOKARE Emma: Det man vill från politiskt håll är att fler och fler av en årskull ska ha högre utbildning och när det liksom är målet, då är det ju inte längre, då är det inte längre lika fint eller okej att vilja bli rörmokare. Då känner man sig lite i underläge, gentemot alla dom som då åker iväg och pluggar. Och då Och då Skapar det också en slags osäkerhet, Ja, men jag som bara blev blev liksom Jobbar inom hemtjänsten. Det är inte fint. Man är inte stolt över det för att det låter så mycket bättre om någon har kommit hem och tagit 40 poäng i japanska på ett universitet.
DET VAR SOM INDIVID SOM JAG SKULLE HA LEDSNAT Jag jobbade ju som lagerarbetare ett tag efter gymnasiet. Jag skulle mycket väl ha klarat av att jobba som lagerarbetare resten av mitt liv jag också. Men inte Men rent intellektuellt sett skulle jag ha liksom Nej Det var som individ som jag skulle ha ledsnat. Det var inga problem, jag ansåg inte att det var mindre fint eller så, men jag skulle ha blivit urless efter ett antal år. Och jag kände väl själv att, har jag kämpat så här mycket för att få höga betyg på gymnasiet, så var jag inte beredd att bara slänga bort det då, kände jag.