10 Sönd e Tref, 3 årg 28/8 2011 Att bygga en katedral Folket sade: "Aldrig någonsin skall vi överge Herren och tjäna andra gudar. 17Herren är vår Gud. Det var han som förde oss och våra fäder ut ur Egypten, ut ur slavlägret, han som inför våra ögon gjorde dessa stora tecken. Han skyddade oss under hela vår vandring och bland alla de folk genom vilkas land vi drog fram. 18Herren jagade undan alla folken för oss, även amoreerna som bodde i landet. Också vi vill tjäna Herren. Han är vår Gud. (Jos 24:16-18) 4Nådegåvorna är olika, men Anden densamma. 5Tjänsterna är olika, men Herren densamme. 6Verksamheterna är olika, men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt. 7Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta. 8Den ene får genom Anden gåvan att meddela vishet, den andre kan med samma Andes hjälp meddela kunskap. 9En får tron genom Anden, en annan genom samma Ande gåvan att bota, 10en annan får kraft att göra under. En får förmågan att tala profetiskt, en annan att skilja mellan olika andar. En kan tala olika slags tungotal, en annan kan tolka tungotal. 11Allt detta åstadkommer en och samma Ande genom att fördela sina gåvor på var och en så som den själv vill. (1 Kor 12:4-11) 46De började undra vem som var den störste av dem. 47Jesus, som visste vad de tänkte i sina hjärtan, tog ett barn och ställde det bredvid sig 48och sade till dem: "Den som tar emot detta barn i mitt namn, han tar emot mig, och den som tar emot mig, han tar emot honom som har sänt mig. Ty den som är minst av er alla, han är stor." (Luk 9:46-48) Förra söndagen handlade vår gudstjänst om att vara en god förvaltare. Idag går vi ett steg vidare på det temat. Och vi tar oss an detta med nådens gåvor och det ansvar och förtroende som Gud har gett till oss var och en. Och hur vi kan ta vara på det lite mer konkret. Det finns en liten berättelse som jag burit med mig under den här veckan: En man som var ute och promenerade passerade ett stenbrott där två andra män var sysselsatta. Han stannade och frågade den förste: Vad gör du? Mannen svarade lite buttert: Jag hugger sten, ser du väl!? Han gick fram till den andre mannen som nynnade för sig själv medan han arbetade, och frågade: Vad gör du? Mannen rätade på sig, log och sa: Jag är med och bygger en katedral. 1
Jag är med och bygger en katedral. Hur kunde han säga så? En ensam man kan ju inte bygga en katedral. Inte ens hundra man om alla är bra på precis samma sak. Nu är jag inte så bekant med hur man bygger hus eller katedraler Jag har läst en historisk roman som utspelar sig kring ett medeltida katedralbygge. Den heter Svärdet och spiran och är skriven av Ken Follett. Kanske någon av er också har läst den? Där har jag snappat upp lite av hur ett katedralbygge kunde gå till. Det behöver finnas en arkitekt, en byggmästare, stenhuggare, snickare som kan göra byggställningar av trä, murare, bildhuggare, smeder, glaskonstnärer som kan göra de vackra rosettfönstren av olikfärgat glas, hantverkare som kan arbeta i trä och textila material för att göra olika sorters inredning. Och dessutom behöver rätt person vara på rätt plats i bygget. Det blir inte bra om muraren börjar arbeta med rosettfönstren, eller glashantverkaren med väggarna. Och man behöver vara samspelta och vänta in varandra för att arbetet ska bli rätt gjort. Och egentligen är det väl likadant på de arbetsplatser där ni finns eller har varit? Det behövs olika professioner och man behöver samarbeta i god ordning för att arbetet ska väl utfört. Men vi här i Kållereds församling planerar ju inte att bygga någon katedral renoveringen av Apelgården är en utgift stor nog för ett bra tag framöver. Men det finns något riktigt och gott i den siste arbetarens perspektiv. Han såg sin del i en större helhet. Fastän han arbetade själv såg han sig som del i ett arbetslag som arbetade för en gemensam sak: att bygga en katedral. Och om vi går tillbaka till oss, vi som är Guds församling här i Kållered, så kan vi också betrakta oss som ett byggarbetslag. Vi som är döpta in i gemenskap med Kristus. Vi är EN kropp i Kristus, och den kroppen är kyrkan. Inte en kyrka av sten och murbruk som Kållereds kyrka, utan en kyrka av levande stenar, som Petrus skriver i Första Petrusbrevet 2. Men de som var kyrkan på Petrus tid är sedan länge hemma hos Gud. Nu är det vi som är Guds församling, här i Kållered. Och det är vi som tillsammans har glädjen och ansvaret för att kyrkobyggandet fortsätter, att nya generationer får lära känna Gud. Det är inte bara er kyrkoherde Lars Nordh som har det ansvaret, utan det tillhör oss var och en. För vi konstaterade ju förut att en ensam man inte kan bygga en 2
katedral inte ens hundra kyrkoherdar. Utan vi alla behövs på olika vis och utifrån den ork och de gåvor som Gud har gett oss. Istället för att tänka på Lars som ensam med ansvaret, kan vi tänka oss Lars som en fotbollstränare och er som ett fotbollslag. Det blir inte så bra fotboll om bara tränarn är ute på plan och ska försöka spela en match ensam medan ni hela laget sitter på läktarn. :-) Ni behövs på plan om det ska bli någon riktig match. Och det är just vad episteltexten från 1 Kor 12 talar om att den helige Ande har gett oss var och en gåvor. Det kan både vara övernaturliga/andliga gåvor som att tala profetiskt eller att tala tungotal. Eller gåvan att be för att sjuka ska bli helande. Gud låter sånt hända också i vår tid. För korta ben har vuxit ut och obotliga cancertumörer försvunnit spårlöst. Det kan också vara mer naturliga gåvor som finns även i världen utanför kyrkan. Som att undervisa eller bygga saker, visa omsorg eller att vara en god ledare... Vad är du bra på? Just det kan vara en gåva från Gud till dig och indirekt Guds gåva till dem som du låter få nytta av den. Också sådana mer naturliga gåvor har Gud gett dig och mig med tanken att de ska komma församlingen och kyrkan till del. Fundera gärna på vilka gåvor Gud har gett dig. Det är inte själviskt eller högmodigt utan hör till god självkännedom. Något som är bra för att församlingen ska fungera dynamiskt. När du går hem sedan efter gudstjänsten kan du gärna ta med dig en lapp som ligger på kollektstocken där det finns en liten lista på några av de gåvor som Gud har gett. Men det finns också många fler gåvor särskilt Gamla testamentet lyfter också fram mer praktiska gåvor hantverksyrken som gåvor från Gud. Hantverkarna tjänade Gud på ett särskilt sätt när templet byggdes. Då fick hantverkarna skapa alla fantastiska föremål som behövdes i templet. Och allt skulle vara av yppersta kvalitet. Ett exempel kan vara den sjuarmade ljusstaken, Menorahn, stor som en man, eller större ändå och gjord i rent guld. Så Gud tog alltså skickliga hantverkare i sin tjänst. Är inte det lite häftigt att byggandet av Jerusalems tempel har stora likheter med vårt församlingsbygge här i Kållered. Jag vet att många av er redan har olika former av förtroendeuppdrag och ideella engagemang i församlingen. Ni bakar, fixade med vägkyrkan här i somras, ni sitter i kyrkoråd och annat. Kanske bidrar du redan utifrån den eller de gåvor 3
som Gud särskilt har gett åt dig? Eller så kanske skulle du behöva byta uppgift för att du ska kunna bidra och komma till din fulla rätt och församlingens största nytta? Och någon gång kan det vara klokt att pausa ett tag från uppdrag och ge utrymme för någon annan. Eller att ta som uppdrag att lära upp en efterträdare. Det är bibliskt. För Jesus och de första kristna är det en självklarhet att kristenliv lever man tillsammans, inte var och en för sig. Men så finns det en annan och en liten svårare sida. Den kommer fram när vi försöker leva i gemenskap med varandra. Vi hörde i evangelietexten att lärjungarna började undra vem som var den störste av dem. Kanske är det något som också vi kan känna igen oss i? Att vi jämför oss med varandra. Vi kanske försöker skapa oss inre rangordningar för vem som är mest framgångsrik, vem som har lyckligast liv, vem som är mest älskad. Men vad händer när vi gör så? Livet blir en kamp för att vara tillräcklig, för att duga. Vi blir självupptagna och får svårt att bereda plats för någon annan i vårt liv. Kanske börjar vi till och med se ner på andra eller oss själva? När lärjungarna jämförde sig med varandra ville de vara den störste: den klokaste och frommaste av Jesu efterföljare. Men Jesus visste vad de tänkte i sina hjärtan. Och istället för att kalla fram någon ur lärjungaskaran och berätta: han är den störste av er, kallade Jesus fram ett litet barn. Inte ens någon som hörde till de tolv lärjungarna. Vi kan ju gissa att lärjungarna blev förvånade. Barnet symboliserade hjälplöshet. Ett barn var någon som man inte räknade med. En vars vilja och önskan man inte frågade efter. Och så avslutar Jesus med de revolutionerande orden: Den som är minst av er alla - han är stor. Finns det frihet för oss som "alltid måste" lyckas väl, göra mest, vara bäst för att tycka att vi duger i våra egna - och kanske andras ögon? Kan det vara så att den är stor som inte alltid duger? Den som inte klarar av allting, men söker andras hjälp? Kan det vara så att den är stor som kan tillåta sig att behöva andra? Kan det vara något stort att vara så liten att jag vågar se och möta andras behov med kärlek. Utan att bli rädd eller att utnyttja den som är i behov och underläge? Texterna vi har tittat närmare på idag visar tydligt att din och min olikhet behövs. Och den är värdefull i sig själv. Därför blir det fel när vi försöker tävla 4
med varandra om att vara bäst. Då ser vi inte varje persons egenart och det fina som Gud har gett just den personen. Gud har gett dig och mig olika gåvor. Det är tack vare dem som vi tillsammans kan bygga upp Kristi kyrka. Vi kan titta oss omkring här i bänkarna och se vårt byggarbetslag. Hej! Hej! Tiden är inne för oss som församlingsmedlemmar att börja upptäcka och se vad Gud har lagt ner i oss. Jag är säker på att det finns mycket i er här idag som skulle kunna låta Kållereds församling växa och bli ännu mera livaktig och dynamisk. Tillsammans med varandra och Gud själv kan vi bygga vidare på katedralen Kristi kyrka. Hoppas vi ses snart igen på bygget! 5
6