DEL 10 VIETNAMKRIGET Amerikanska vietnamuniformer några exempel av slagfältsarkeolog bo knarrström Efter att ha genomgått grundläggande infanteriutbildning på någon av de många baserna i USA, landade soldaterna på Tan Son Nhut eller Saigons internationella flygplats. Resan hade tagit många timmar och hettan slog emot dem som en vägg, men uniformerna var oklanderliga. Det var millimeterprecision i de påsydda förbandsbeteckningarna och trupperna var som klippta och skurna ur den mycket strikta Quartermaster Manual. från puts till smuts Puts och studs med noggrannhet in i minsta detalj. Bilden av soldaterna var dock en helt annan efter sex månaders tjänst i avlägsna posteringar, djungelstrider och patrullering i fiendens område. Oavsett vad reglementet föreskrev så hade de vid detta laget lagt bort all onödig materiel. En del pinaler fungerade inte i den fuktiga djungelvärmen, medan andra detaljer istället lades till. Stridsselar och uniformspersedlar modifierades och kompletterades med både äldre och nyare utrustning. Webbing från andra världskriget kombinerades med moderna amerikanska bärsystem i nylon, och erövrad fiendeutrustning kunde lika gärna ersätta utslitna ammunitions- eller granatfickor. Lokaltillverkade eller egenhändigt broderade tyginsignier och graffiti från spritpennor prydde efterhand både uniformer och hjälmöverdrag. Infanteristerna i armén och marinkåren var dock oftast igenkännbara, men det samma kan inte sägas om specialförbanden. Enheter ur exempelvis Special Forces och SEALS kunde till slut bli nästan generiska i sin uppenbarelse. Elitsoldaterna sågs inte sällan i blå levis-jeans med basket-sneakers på fötterna. Specialsoldater som stred tillsammans med lokalt rekryterade styrkor tenderade också att anamma provinsiella sedvänjor. Tigerrandiga kamouflageblusar var vanliga och dessa kunde vara av äldre fransk modell eller härröra från lokala skrädderier. Likaså varierade special- förbandens beväpning. Moderna automatvapen såsom Stoner 63 och CAR-15 samsades med äldre pjäser. Kulsprutepistoler från tiden runt andra världskriget, exempelvis brittiska Stenguns, tyska Mp40, ryska PPsh, amerikanska Thompsons M1A1 och den australiensiska Owen kan ses på bilder från tiden. Ett av favoritvapnen bland medlemmar i SEAL-grupperna var för övrigt den svenska 9 mm kulsprutepistolen 45b. Erövrade vapen användes inte så sällan av elitsoldater på djuppenetrerande uppdrag. Magasinskapacitet, robusthet och reliabilitet var nyckelfunktioner och genom att nyttja samma beväpning som motståndaren förvirrades fienden då de inte kunde urskilja vem som egentligen sköt mot vem. Dessutom räknade man iskallt med en konstant tillgång på användbar ammunition. djungelanpassning Efter att under 1950-talet ha fokuserat på kallare klimat såsom under konflikten i Korea och potentiella framtida slagfält i Nordeuropa, blev det under 1960-talet nödvändigt att ta fram ett amerikanskt uniformssystem anpassat för Sydostasiens djungler. Djungeluniformen OG-107 introducerades 1963 (infördes fullt ut 1967) och bestod av olivgröna byxor, skjorta och blus i bomull/poplin och bomull/satin. De förekom i flera olika modeller med smärre skillnader i fickor och sömmar. Soldaten försågs med fyra par olivgröna byxor i
kraftigt tyg, en blus och fyra par skjortor i samma färg och material (tropical). Över vänster bröstficka satt en svart tygribba med U.S ARMY invävt i gult. Över höger ficka satt en ljus tygribba med soldatens namn i svarta bokstäver. Grad-, förbands- och utbildningstecken sattes vanligen direkt på skjortan, men särskilt officerstecknen sprättades ofta bort då de drog till sig intresse från fiendens prickskyttar. Under skjortan bars vita eller senare också gröna t-shirts även om värmen gjorde att man mestadels endast bar skjortan. Det förekom att soldater inofficiellt lät grönfärga sina vita t-shirts för att förbättra kamouflaget. Gröna handdukar bars runt nacken och de användes dels för att absorbera svetten i de varma djunglerna, och dels som grytlappar när vapen med brännheta pipor skulle förflyttas. Till tropikuniformen fanns även en olivgrön keps i baseball-modell med styv skärm. Hjälmen var fortfarande den beprövade M1:an av världskrigsmodell och veteraner vittnar om att de i Vietnam fick ut exemplar som överhuvudtaget inte genomgått några som helst renoveringar sedan 1945. År 1965 var produktionen av nya innerhjälmar dock i full sving och den äldre canvasinredningen ersattes av mer slitstark nylon. Hakremmarna fästes in i hjälmen med metallklipps istället för att sys fast. Ett vändbart kamouflageöverdrag (utvecklat redan på 1940-talet) kallat Mitchell pattern infördes 1963 och hölls på plats av ett elastiskt neoprenband. Det togs även fram en ny känga anpassad till tropiska förhållanden. Sulan hade trampskydd och bestod av läder och gummi. Övre delen och skaften utgjordes till största delen av grön kraftig kanvas. stridsutrustningen Många förband anlände till Vietnam med stridsselar av typen M1956. I detta kanvasbaserade bärsystem fanns både inslag av utrustning från andra världskriget (exempelvis spade M43), likväl som fickor och andra moderna detaljer i nylon. Ammunitionsgördlarna var vid denna tid anpassade till det dåvarande infanterivapnet M14. Systemet ersattes gradvis av M67 MLCE (Modernized Load Carrying Equipment). Utformningen var i princip densamma som i M56-systemet, med den skillnaden att delarna tillverkats i nylon och att ammunitionsfickorna anpassats för magasinen till den nyligen införda M16-karbinen. Eftersom det amerikanska bärsystemet i grunden inte ändrades (kanvasfickor från första världskrigets dagar kunde utan problem hängas fast i M67 bältet) så var en sammanblandning av effekter ofrånkomlig. Fältflaskor, stridsknivar, förbandsfickor, spadar och liknande kunde enligt vietnamveteraner ha stämplar från 1940-talet. Det var inte alls ovanligt att kvartermästarna bytte ut trasig modern materiel mot betydligt äldre motsvarigheter som fortfarande fanns i förråden. Särskilt vanligt var detta hos marinkåren som ofta av någon anledning släpade efter den regelrätta arméns modernisering. Faktaruta För denna SMB-exklusiva exempelstudie av uniformer använda i Vietnamkriget har vi valt att försöka ta foton ute i terrängen. Detta kan utan omsvep sägas ha varit en utmaning. Var någonstans i Sverige går det att hitta miljöer som tillnärmelsevis liknar förhållandena i Vietnam? Djungelmiljö kunde direkt avskrivas, men däremot letade vi efter områden med lämplig gräsvegetation. Platsen som valdes är ett strandparti strax norr om Barsebäck i Skåne. Strandgräs, ag och vass fick i juni (innan fröstängerna utvecklats) agera tropisk bakgrund av typen elefantgräs. Uniformerna, utrustningen och vapnen är en kombination av originaldaterade föremål (merparten) samt välgjorda kopior och replikor. Författaren vill tacka Johan Sparre, Magnus Wallin, Tobias Root och fotograf Uffe Larsen för deras insatser för att förbereda och genomföra denna fotosession.
Figur 1. År 1971 fanns knappt 200 000 amerikanska soldater kvar i Vietnam men kriget rasade vidare med oförminskad styrka. Bilden porträttterar en sergeant vid ett infanteriförband som flugits in till gränsen mot Laos för att skydda amerikanska batteriplatser under den sydvietnamesiska arméns operation Lam Son719. Sergeanten, som lagt av alla typer av gradbeteckningar, är beväpnad med en splitterny M16 med en 40 mm M203 granatkastartillsats. Hjälmen av typen M1 har det klassiska hjälmöverdraget (ERDL) för de amerikanska trupperna i Vietnam. I neoprenbandet runt hjälmen har sergeanten stoppat in en flaska myggmedel och ett paket cigaretter. Ett litet oreglementerat katolskt kors dekorerar hjälmens front. Uniformen är av standardiserad tropikmodell (2nd pattern) liksom även kängorna. Det väl använda bärsystemet uppvisar en typisk blandning av M56- och M67-utrustning. I pistolbältet (M56) sitter två ammunitionsfickor till M16-magasin. Dessa invändigt metallförstärkta kanvasfickor från tidigt 1960-tal är övergångsmodeller som både kan husera M14- och M16-magasin. Fastsatta i fickorna sitter två typer av handgranater; den äldre Mk2 och den modernare M67. På selen (M67) vid vänster axel sitter en M56 kompass- eller förbandsficka och strax under denna hänger en M18 rökgranat. Splittervästen av typen M69 väger omkring 3,5 kg och lades sällan av när trupperna riskerade artilleribeskjutning. Figur 2. Sergeanten har knutit sin halsduk som en bandana över huvudet och denna bärs under hjälmen. Därmed förhindrades att svetten rann ned i ögonen, och nacken fick ett extra skydd mot de alltid närvarande myggorna och stickflugorna. Han bär sin stridspackning ovanpå splittervästen. Ryggsäcken är av typen M67 (tropical) med ett huvudfack och tre externa extra fickor. Under arméfilten sticker handtaget till en M1942 machete fram. Två M18 rökgranater med olika färg är fästade intill en av ryggsäckens fickor. Till höger i bältet hänger en M67 fältflaska, och till vänster en fältflaska M56. Ofta bar soldater på patrulluppdrag 4-5 vattenflaskor varav en del ofta var av aluminium och daterade till andra världskriget. Under ryggsäcken och mellan vattenflaskorna syns en allmän extraväska av typen M1961 Butt pack. Väskan sitter fast både i selen och i bältet.
Figur 3. Special Forces. I april1967 gjorde Special Forces insatser för att inhämta underrättelser och störa fiendens verksamheter i närheten av den framskjutna operationsbasen Phuoc Vinh vid norra Sydvietnams kustområde. Som så ofta genomfördes operationerna tillsammans med lokalt rekryterade sydvietnamesiska specialförband. Soldaten på bilden återskapar en av Special Forces elitsoldater som går point man i Recon Mission 4. Patrullen infiltrerade under några dygn Viet Congs grupperingsområde och lyckades sätta upp ett bakhåll för fiendens styrkor. Special Forces och SEALS hade få eller inga restriktioner när det gällde beväpning, utrustning och uniformering. Soldaten som återskapats här bär en sovjetisktillverkad PPsh41 vilken erövrats vid ett tidigare tillfälle. Vapnet var genom sin magasinskapacitet (71-skotts trummagasin) och eldhastighet (900 skott/min) idealisk för den typ av patrullinsatser som utgjorde Special Forces kärnverksamhet. Uniformen består av en skjorta med tigerstripe- kamouflage. Eftersom tyget aldrig blev ett officiellt amerikanskt kamouflage, beställde förbanden själva in tigerstripe-blusar som tillverkats av olika skrädderier i Sydostasien eller som fanns i Sydvietnamesiska arméns lager. Därmed kunde det i en enhet samtidigt finnas en uppsjö olika mönster och varianter (man har i efterhand räknat till 19 olika typer). Byxorna är av standardmodell (tropical) och soldaten har i detta fall valt ett par armékängor av läder. Huvudbonaden är en s.k. boonie hat med kort brätte vilken infördes från 1967. Mössan tillverkades i bomull/poplin och kom i olivgrönt, ERDL och senare även i tigerstripe-kamouflage. Bajonetten och ammunitionsfickorna M56 hör till M14-geväret och extramagasinen till den ryska kulsprutepistolen förvaras i en claymoreväska (ej synlig). En M18 rökgranat sitter fastsatt på en av ammunitionsfickorna. Bajonetten M6 bärs här som stridskniv och är fäst på spadfodralet M56. Fältflaskan (en av flera) är av typen M67. Stridspackningen M67 har försetts med palmblad vilket förstärker kamouflagetygets egenskaper. Ett taktiskt rep, vilket bland annat användes för flodövergångar, sitter fastsatt högst upp på ryggsäcken.
Figur 4. Stilstudie av soldat ur Special Forces beväpnad med en CAR-15 (Colt Automatic Rifle). CAR-15 är i stora drag en M16 med kortad pipa och vapnet togs fram med tanke på militär personal i trånga utrymmen såsom helikoptrar och fordon. Emellertid blev CAR-15 med teleskopkolv ett favoritvapen bland de amerikanska specialförbanden.