Redaktör: Görel Byström Janarv Textbearbetning: David Berjlund Referensgrupp: Per Westblom, Olle Alkholm Omslagsfoto: James Ross/Getty Images Omslag

Redaktör: Görel Byström Janarv Textbearbetning: David Berjlund Referensgrupp: Per Westblom, Olle Alkholm Omslagsfoto: James Ross/Getty Images Omslag retusch: Joanna Ågren Grafisk formgivning & Art Direction: Samuel Forsström Tryck: SIB-tryck, Norsborg ISBN: 978-91-637-5539-2 Copyright Equmeniakyrkan 2014

VÄLKOMMEN Equmeniakyrkan är Sveriges nyaste kyrkosamfund. Vårt namn är nytt men vi har djupa rötter i den kristna kyrkans historia och den svenska folkväckelsen. Med 750 församlingar finns vi i nästan hela Sverige, från norr till söder och erbjuder mötesplatser för tro och livstolkning, gudstjänst och gemenskap och ett tydligt engagemang för vårt liv tillsammans i Sverige och världen. Det här är ett annat slags verksamhetsberättelse med berättelser från olika delar av Equmeniakyrkan. Med människor som på olika sätt är och gör kyrkan till vad den är. Man kan säga det kort också; vi är en kyrka för hela livet där mötet med Jesus Kristus förvandlar mig, dig och världen. Välkommen till Equmeniakyrkan vem du än är! Lasse Svensson kyrkoledare Sofia Camnerin bitr kyrkoledare Olle Alkholm bitr kyrkoledare 5

EN KYRKA SOM SÄGER IFRÅN BILDER Vi ska lyfta vittnesbördet och berättelserna, oftare med bilder än ord. MUSIKER Har varit med i rockbandet Zebra Crossing. 3 Brukar skämtsamt säga om kyrkoledarna: vi är tre en tänker, en skriver och en pratar. 6

BOK Kom nyligen med boken Försoning behövs. MUSIK Spelar gärna trumpet. UTSPEL Olle skulle gärna göra ett utspel med BRIS generalsekreterare Kattis Ahlström, för att uppmärksamma hur svårt vissa barn har det i Sverige. Equmeniakyrkan är Sveriges nyaste kyrka, med en trio i ledningen. Vad gör de, vad vill de, och vart är den här kyrkan på väg egentligen? TEXT andreas linderyd / DAVID BERJLUND FOTO PETER HOelstad PENNOR Olle har en särskild kärlek till reservoarpennor. 7

Glöm den ensamme ledaren: Equmeniakyrkan utsåg tre Lasse Svensson, Sofia Camnerin och Olle Alkholm. Sofia och Olle har biträdande framför sin kyrkoledartitel, men de leder tillsammans. I pressade scheman får de in gemensam planering och reflektion, och de har kontakt varje dag, via mejl och telefon. Vi träffas i Equmeniakyrkans huvudkvarter vid Alviks torg i Bromma. Sushi och snabbmat, allvar och skratt Lasse bekräftar att samspelet fungerar bra. Vi trivs mycket bra ihop utan att för den skull inte våga vara oense, säger han, och Sofia håller med: Jo, vi går en del matcher. Med en i grunden stark tillit är det inga problem. Equmeniakyrkan är ny. För kyrkligt insatta är den fortsättningen på baptistsamfund, missionskyrka och metodism, för andra kommer det nog att ta ett tag innan man kan placera Equmeniakyrkan, säger Olle. Så hur beskriver han den? Vi är framför allt församlingarna och medlemmarna och alla de som deltar enligt den senaste statistiken är vi cirka 130 000 som mer eller mindre regelbundet är med i församlingsoch ungdomsarbete. Lasse framhåller regionernas stora roll, nära lokalnivån, och att man satsar på att starta nya församlingar. Och Sofia plockar in Equmeniakyrkan på kyrkokartan: Jag tror vi finns någonstans mellan det man tänker som frikyrkans innerlighet och gräsrotsengagemang, och Svenska kyrkans öppenhet, säger hon. Och vi tolkar medan vi går. Det blir tydligare nu: första året var start och pepp, nu ska innehållet vävas, säger hon och det säger Olle och Lasse också: dags att ta tag i själva uppdraget. Nu formuleras missionsstrategi och handbokstexter, och man samtalar om vad tro, dop och medlemskap ska betyda i kyrkan. Och syftet är att kyrkan ska fullgöra sin uppgift: att gestalta evangelium, säger Sofia, och preciserar: det handlar om gemenskaper och samhällsansvar. När kyrkan fungerar är den världens bästa plats, inte minst för barn och unga, ett tryggt rum där man inte mäts och värderas. Men vi har också en profetisk kallelse, säger hon. Den uppgiften handlar om att ta plats, och säga ifrån alla tre formulerar sig så, och områdena att kliva fram på är många: mänskliga rättigheter, fred och försoning, miljöfrågor, migrationsfrågor, religionsfrihet... Olle pekar på de 50 000 antireligiösa hatbrott som anmäldes i Sverige 2012, Sofia tar en direkt partipolitisk fråga: Att bara stå och titta på när Sverigedemokraterna ökar är inte okej. En trovärdig kyrka går hårt åt rasismen. Och det spelar roll vad Equmeniakyrkan säger och gör, säger Lasse. Tillsammans är vi många, och har ansvar att sätta sökarljuset på sammanhang där människor far illa av orättfärdiga system. Equmeniakyrkan ska vara tydlig utan att vara teologiskt inskränkt eller ställa sig utanför samhället. Att bry sig om människor i utsatthet skapar också förtroende det visar en undersökning från analysföretaget Kairos Future. Fast mest förtroendeingivande är det, enligt undersökningen, att hjälpa utan ideologisk agenda. Det kan omöjligt bli en kyrkas programförklaring. Vi vill hjälpa människor utifrån en tro på Jesus Kristus. Det är mötet vi vill lyfta fram, som vi har varit med om och som alla bjuds in till, säger Lasse. Och när undersökningen antyder att kyrkor ska vara försiktiga med opinionsbildning stämmer det också dåligt med kyrkans uppdrag, säger Olle. I dag handlar ju diakoni också om samhällskritik och omvärldsbevakning. De märkliga utvisningar vi ägnar oss åt i det här landet är ett exempel, där våra myndigheter inte tror på asylsökandes berättelser, och också misstror folk i våra församlingar som levt med de här människorna, säger han. 8

Alla tre möter en öppenhet för tro hos många människor. Frågan för kyrkan blir hur man kommunicerar sitt budskap, och hur nära man finns människors liv. Vi behöver visa att varenda människa är på allvar, säger Sofia. Och så behöver man visa allt bra som sker och görs i Equmeniakyrkan och i samarbetsorganisationer som Diakonia och Sociala missionen. Men mest handlar det om församlingarna: de är målet för kyrkoledarnas arbete, säger Lasse. Det är där folk väljer att vara med eller inte och antalet medlemmar och besökare är förstås inte oviktigt och det är framför allt där evangelium ska levas och mötena sker. Vi behöver tillsammans hitta tilltalet och mötesplatserna som berör och fördjupar, och den resan börjar med bibel och bön, säger Lasse. Sofia fyller i: Alla vi tre vill åka ut i församlingarna och säga: ni är grymt viktiga, vi kan göra skillnad och förändra världen. Faktiskt. De största förändringarna börjar alltid nedifrån. Stärks vi i tilltron att Gud är med oss kan vi skapa något fantastiskt. 3 HÖJDPUNKTER 2013 Lasse Svensson 1. Det är svårt att se förbi kyrkokonferensen i Karlstad. God stämning, gott värdskap och vi fick ett namn! 2. I de regionala rådslagen under hösten fick vi mötas, lyssna till de nya regionala kyrkoledarna och fira gudstjänst tillsammans. 3. Att få möta människor i USA, Nicaragua, de båda Kongoländerna, England, Indien och Japan, i församlingar och samfund som kämpar den goda kampen och svara på nyfikna frågor rörande Uniting Church in Sweden (Equmeniakyrkan på engelska) och be och fira gudstjänst tillsammans. Stort och fantastiskt berikande. Sofia Camnerin 1. Alla medarbetarsamlingar och rådslag i regionerna, stora mötesplatser, där det har varit större kärlek och värme än jag vågat tro. 2. Kyrkornas världsråds möte i Busan i Sydkorea var fantastiskt. Vi är med där, i den mest representativa kristna gemenskapen i världen, alla var på plats, och trots stora skillnader finner man varann, inte minst i fredsfrågan, den är helt central för alla. 3. Och så var det väldigt roligt att starta handboksarbetet med att få input från människor både från andra kyrkor och våra egna. Olle Alkholm 1. I Equmeniakyrkan tycker jag att det var konferensen i Karlstad med beslut om nytt namn. 2. De regionala rådslagen med välkomnande av regionala kyrkoledare. 3. En tredje sak tycker jag är alla besök vi får göra i lokala sammanhang där församlingar lever och arbetar. 9

Lasse Svensson, kyrkoledare Ålder: 43 Tidigare: pastor i Metodistkyrkan Bor: Vallda, Kungsbacka, Halland Medlem: S:t Jakobs församling, Göteborg, lägergården Västgården och fotbollsföreningen Lerkils IF Senaste film: Såg ungefär sist av alla i Sverige en franska filmen En oväntad vänskap. Klart sevärd, feelgood. Läser: Läser mest handlingar och en del teologi, gillade dock Desmond Tutus bok som jag läste för ett tag sedan. Om godhet. Gav hopp! Sofia Camnerin, biträdande kyrkoledare Ålder: 43 Tidigare: forskare och utvecklingsstrateg i Svenska Missionskyrkan Bor: Hässelby i västra Stockholm Medlem: Hässelby missionskyrka Senaste film: Jag ser dokumentärer på SVT, på sistone har Och förlåt oss våra skulder, om den första prästvigda kvinnan i Växjö stift, berört. Och Familjen Persson hittar hem, en fantastisk dokumentär om en familj som flyttar tillbaka till Sverige och lilla Ballingslöv från Pakistan, efter runt 40 år utomlands. Läser: Jag läser mest fackteologi, tyvärr inte mycket skönlitteratur, då blir det mest underhållande, gärna välskrivna men lättlästa böcker typ Analfabeten som kunde räkna av Jonas Jonasson. Olle Alkholm, biträdande kyrkoledare Ålder: 56 Tidigare: t f missionsföreståndare i Svenska Missionskyrkan Bor: Norrmalm, Stockholm Medlem: Immanuelskyrkan i Stockholm och Hassela golfklubb Läser: Kristian Lundbergs Det här är inte mitt land där han fortsätter att berätta och beskriva det han ser i Malmö och Sverige. Man kan lugnt säga att Sverige är ett annat land än det var för en generation sedan. 10

länder i olika världsdelar samarbetar Equmeniakyrkan med blåsmusiker spelar i brass och blåsorkestrar i Equmeniakyrkan av Equmeniakyrkans 703 pastorer är kvinnor studenter läser teologi vid Pwo Kayin Theological Seminary i Burma som Equmeniakyrkan stödjer är aktiva i musiklivet i Equmeniakyrkan varje vecka 11

12

Mångfald I 80 av Equmeniakyrkans 750 församlingar bedrivs ett aktivt mångfaldsarbete. Arbetet har djupa rötter kyrkan är ju internationell till sin natur. Det innebär kontakter med människor från olika delar av världen, med olika språk och tradition. När sådana möten sker runtom i Sverige varje vecka, blir det tydligt vad Equmeniakyrkan menar med att kalla sig en kyrka för alla. Följ med och se vad som händer i missionshuset i Nås, i dialogen mellan religioner i Malmö och bland invandrade kongoleser i Stockholm! 13

Abdgani från Somalia går i skolan och pratar svenska. Han får hjälpa till med översättning ibland när det behövs på onsdagseftermiddagarna i missionshuset. Men Gud är samma Nås i Dalarna är känt för sina Jerusalemfarare, 37 personer som 1896 utvandrade till det heliga landet. Drygt hundra år senare kom lika många människor till Nås, och byns missionshus blev en internationell samlingsplats. Text Åsa Runström Foto Magnus Fröderberg Strax efter två på eftermiddagen kliver ett par frusna tonårskillar in i missionshuset på Borgbygatan 11 i Nås. För bara några veckor sedan bodde de i Somalias huvudstad Mogadishu, nu har de cyklat hit, trots många minusgrader. Vi har fixat cyklar och vinterkläder till dem och deras familj, det var inga problem att få ihop, säger Per Erik Jont. Borden är dukade för eftermiddagsfika, och snart kommer ytterligare besökare, alla asylsökande från Somalia. Just nu är de inte så många. En del har blivit omplacerade för att de fått uppehållstillstånd, andra har fått avslag och återvänt tillbaka till sina hemländer, säger Siv Hansson. Allt började med att Vansbro kommun höll en informationsträff för Nåsborna. Migrationsverket skulle hyra nio lägenheter i byn som tillfälliga boenden för asylsökande. Nära 40 nya personer det märks i ett litet samhälle. Siv Hansson var med på träffen och kände att det var viktigt att välkomna de nya invånarna. Det kändes självklart att bjuda in dem till missionshuset, där hon är ordförande. Hon bildade en grupp tillsammans med Kerstin och Berit från församlingen, Lisbet från stickgruppen och Per Erik från Svenska kyrkan. Det viktiga var att göra en diakonal insats, säger Siv, de funderade en del på om ordet kyrka skulle stöta bort muslimer. På lapparna som de nyanlända fick bjöds de in till Coffee house på Borgbygatan. Kanske spelade ordvalet inte så 14

Siv Hansson är ordförande i Equmeniakyrkans församling i Nås, Abdifalan är asylsökande och har nyligen kommit till orten. Kommunikationen fungerar trots att det inte finns ett gemensamt språk. stor roll: Kerstin Jons berättar om hur en familj kom till missionshuset och bad när de hade det svårt. De var muslimer, men jag tror de kom hit och bad just för att det var en kyrka. Nu är det coffee house i missionshuset varje onsdag klockan två. Bakom predikstolen ligger mjukisdjuren, en leksaksspis står under den klassiska Jesustavlan, toalettens skötbord har kommit till användning och i ett hörn finns en stol där kvinnor kan amma i fred. Och det blev mycket mer än fika: många hade problem att förstå brev de fick på svenska, så nu hjälps man åt med kommunikationen med myndigheter med datorns översättningsfunktioner fungerar det, trots att man saknar gemensamt språk. Man följer med till sjukhus och tandläkare. Kerstin blev kontaktperson för en asylsökande familj från Afghanistan det var bara att köra, säger hon och på vägen har de lärt sig om asylregler, ramadan och vilka butiker i kommunen som har bäst utbud av mat som passar muslimer. Kontakter som ingen väntat sig, men som blev på riktigt. Lola från Somalia har lärt några svenska ord. Med dem och två fingrar beskriver hon varför hon tycker om att vara i missionshuset: Kristna och muslimer, men Gud är samma, säger hon, och för ihop fingrarna. 15

Västberga industriområde söndag kl 10 13 Amour et Verité TEXT ÅSA RUNSTRÖM FOTO MAgnus fröderberg Lokalen börjar fyllas på. Kvinnan i dörren säger välkommen och visar besökare var de kan sitta. Kören står redan på plats och sjunger, fyra kvinnor i klänningar i starka färger. Sångerna handlar om Gud och kärlek, som så ofta en söndag i kyrkan. Men de flesta sjungs på franska. Även predikan hålls på franska, men den simultantolkas med inlevelse till svenska. Känslan är som att vara på gudstjänst i Kongo, men utanför fönstren breder Västberga industriområde ut sig. Och församlingen Amour et Verité kärlek och sanning tillhör Equmeniakyrkan. Församlingen startade i Frankrike, 2012 blev de medlemmar i Missionskyrkan, ett av Equmeniakyrkans grundarsamfund. Att missionera är något som alla kyrkor ska göra så det kändes rätt, säger pastor Eric Kiakuama som reser till Sverige från Paris flera gånger i månaden. Vi tycker att det här är ett sammanhang där vi kan vara den församling vi vill vara, på ett självständigt sätt. De flesta av våra medlemmar är från Kongo-Kinshasa eller har sitt ursprung där. Men vi vill att alla ska komma hit, inte bara kongoleser. Så jag behöver lära mig svenska, för jag vet att det är en nyckel till integration. 16

De flesta av medlemmarna i Amour et Verité kommer från Kongo-Kinshasa, men förhoppningen är att alla ska känns sig välkomna i den nya församlingen i Equmeniakyrkan. 17

Coexist motverkar konflikter I Malmö samarbetar kommun och trossamfund i Coexist Malmö för bättre stämning i staden, och för beredskap i skarpa lägen. Text Jan Hultman Foto Sten Högberg Under Eurovision Song Contest-veckan i Malmö 2013 hade Coexistprojektet ett mångreligiöst tält mitt i Malmö. 18

Inom Coexist möts företrädare för olika religioner, och arbetar tillsammans för större förståelse. Här är företrädare från Islamiska församlingen och Frälsningsarmén. Sten Högberg vikarierar som universitetspastor i Malmö och har länge varit aktiv i stadens olika nätverk för religionsmöten. Nu finns han med i Coexist Malmö, ett samarbete mellan Malmö stad och tolv församlingar en buddistisk, en judisk och tre muslimska, tillsammans med sju kristna kyrkor från olika traditioner. Han berättar om ett församlingsrally, där deltagarna besökte fyra kyrkor och två moskéer. Idén var, precis som med hela Coexist Malmö, att mer kontakt ger ökad förståelse samfunden sinsemellan, och mellan dem och staden och i längden bidrar till ett tryggare Malmö. Också när något händer. Skulle det exempelvis inträffa ett attentat med koppling till religiösa grupper, ska vi som församlingar ha kontakt och kunna agera, berättar Sten. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap tog initiativet till Coexist Malmö tillsammans med Nämnden för statligt stöd till trossamfund. En anställd på Stadskontoret samordnar, och man har med sig kunskaper från tidigare interreligiösa projekt, om hur stadens församlingar och organisationer kan vara en resurs för ökad samhörighet. Vi som är med har utarbetat en gemensam värdegrund, avtalet med Stadskontoret innebär också att varje församling ska bjuda på sin särart, den ska inte tonas ned, säger Sten Högberg. Mycket handlar om att företrädare för olika religioner syns tillsammans. Under Eurovision Song Contest-veckan i Malmö 2013 bjöd man på musik och temasamtal i ett interreligiöst tält på Stortorget. Sedan har gymnasieskolor och andra fått besök av Fråga religionen ett koncept där en företrädare för fyra religioner pratar om religion, respekt och fördomar. Det är den utåtriktade delen. Inåt handlar det om en process kring mänskliga rättigheter och religiös samverkan. Och om vi hittar resurser vill vi arbeta med krisgrupper som kan rycka ut som stöd om någon annan religion utsätts för hatbrott. 19

Mångfald i många församlingar Jag har blivit positivt överraskad av att mer än tio procent av Equmeniakyrkans församlingar har någon form av arbete med människor från andra länder. Och det genomgående är att församlingarna berikas av det arbetet. Inga Johansson på Equmeniakyrkan har varit med och kartlagt församlingarnas arbete med människor med utländsk bakgrund: ofta handlar det om språkcaféer, diakonalt arbete och stöd till asylsökande ett positivt, men ibland svårt arbete. Med ett grepp på helheten vill Equmeniakyrkan visa på goda exempel, initiera samverkan mellan församlingar och ge stöd. Ganska ofta hänger det på engagerade enskilda, men vi behöver strukturer för hur man beter sig när till exempel olika teologiska synsätt och idéer om gudstjänstens utformning möts, säger Inga. Inga Johansson är Equmeniakyrkans handläggare för kyrkan i samhället/ mångfald och religionsmöten. Det finns lärdomar och idéer som kan delas mellan församlingarna och som kan inspirera till att verkligen inkludera människor i församlingen. Mångfaldsarbetet är också en av nycklarna i Equmeniakyrkans satsning på församlingsutveckling. Och nya områden väntar: Equmeniakyrkans arbetsgrupp Mångfald och religionsmöten har också frågor om dialog mellan religioner på sitt bord. Där har vi inte varit så aktiva hittills, men vi behöver bli bättre, för arbete med religionsdialog kommer bli allt viktigare. Jan Hultman 20

år har Sverige haft fred, 2014 procent av svenskarna har en bibel De fem största asylgrupperna just nu i Sverige är från Syrien, Somalia, Eritrea, Afghanistan och statslösa. kilo väger världens största bibel. Den är gjord i trä, 2,5 meter tjock och de 8 048 sidorna är en meter höga. Det tog två år för en snickare i Los Angeles att skära ut texten i träsnitt. församlingar hör till Equmeniakyrkan diakoner arbetar i Equmeniakyrkan 211 av dem är kvinnor 21

22

BERÄTTA TRO Hur kan man berätta om kristen tro på ett vettigt sätt, och vad krävs för att det ska vara givande att läsa Bibeln? Sådant kan man tänka olika om. Och i möten mellan människor med olika ingång till frågorna når man längre än på egen hand. Equmeniakyrkan rymmer många synsätt och tolkningar, och många människor. Här talar några av dem, två och två, med varandra. 23

Evangelisation är inte prestation Ska man prata om tro kan man inte komma uppifrån med svaren. Man måste mötas i ögonhöjd. Det enas Britta Hermansson och Noomi Tönnäng om i ett samtal om vad evangelisation är i dag. TEXT Jan hultman foto magnus fröderberg Onsdag eftermiddag i Betaniakyrkan i Örebro. I en soffgrupp i källarvåningen sitter Noomi Tönnäng, som är församlingsutvecklare i Equmeniakyrkans Region Stockholm. Innan hon blev pastor jobbade hon med socialt arbete inom Hela Människan. Nu talar hon med Britta Hermansson, evangelist i Equmeniakyrkan, om något båda har erfarenhet av: evangelisation. Jag har svårt med det begreppet, börjar Noomi. Det låter som ett projekt vi som kristna ska utföra gentemot andra människor. Så jag vill inte använda ordet överhuvudtaget. Däremot delar jag gärna med mig av min tro. Jag är nog en pre-evangelist, säger Britta. För mig handlar det om mötet som uppstår innan avgörandet. Människor har redan det som behövs för att komma till tro, man måste ha förtroende för människors vandring. Båda talar om bilder av Jesus som står i vägen för människor: som den banala söndagsskole-jesus. För långt från livet, säger de i stället måste hans drag av lidande, utsatthet och sårbarhet lyftas fram. En del har inga bilder alls, varken bibelberättelser eller fördomar om kyrka och tro. Det är egentligen en underbar möjlighet, säger Britta. För ett nyckelord för mig är att mötas i ögonhöjd. Man kan inte komma uppifrån och leverera en färdig lösning. Noomi håller med: Jag blir alltmer stärkt i min uppfattning att vi ska dela våra erfarenheter. Jag har mött så många människor som har gudserfarenheter fast de inte har namn för det. Vi har ofta en föreställning om att det måste vara så stort och märkvärdigt. noomi tönnäng Hemma: Bor med maken Kurt i ett radhus i Örebro, granne med vattentornet Svampen. Stolt och tacksam över mina barn och barnbarn. Styrka: För det mesta en god lyssnare med stor uthållighet. 24

Britta Hermansson Hemma: Kungsladugård i Göteborg. Stolt över att jag går i den riktning jag längtar till. Styrka: nyfiken och genuint intresserad av människor. Själva har de hittat en tro som är trygg och som gör det möjligt att brottas med Gud. Men resan dit var inte rak. För Britta Hermansson var den ignatianska retreaten en viktig och öppnande upptäckt. Jag har slutat dela upp i livet i andligt och kroppsligt det är en helhet. Jag blev kristen när jag var 19 år. Det var revolutionerande. Men jag har insett att Gud har gått med mig hela livet utan att jag varit medveten om det, och det har gett mig en stor tillit. Noomi berättar om hur hon i 40-årsåldern började ifrågasätta sin tro i en jobbig men viktig process efter uppväxten i en miljö där allt var svart eller vitt. Det var en andlig våldtäkt på barn, i min aftonbön bad jag Käre Jesus, kom inte tillbaka förrän jag har blivit frälst. Nu är det viktigt för mig att se Gud i den människa jag möter, och så räknar jag med att Gud gör sitt arbete. Sedan måste vi ha respekt för dem som inte vill ha med Gud att göra. Det är en sak mellan den människan och Gud. Evangelisation handlar snarare om mötesplatser och frågor än om svaren, säger de, och det gäller hela människan, hur man mår och har det. En evangelist är ju den som bryter ny mark, som lever i glappet mellan kyrkan och världen utanför, men det finns många kontaktpunkter i samhället, det finns öppenhet och andlig längtan. Jag tror inte vi ska vara så ängsliga, säger Britta. Är de stora mötenas och omvändelsernas tid historia? Jag har svårt för tanken att vi ska proklamera vår tro, säger Noomi, då blir det så lätt en prestation, och ska jag hjälpa någon annan till tro blir den människan ett objekt. Jag menar att vi ska dela våra liv, bemyndiga varandra att gå vidare. Jag förundras ofta över allt som händer med människor utan att jag gör något, och känner tacksamhet, Gud gör samtidigt något med mig också. 25

26

läsa bibeln VArför då? När man läser och tänker fritt kan bibeltexterna hjälpa en att förstå livet. Det enas Charlotte Höglund och Thomas Kazen om i ett samtal om bibelläsning. TEXT DAVID BERJLUND FOTO magnus fröderberg 27

Charlotte Höglund är pastor i Immanuelskyrkan i Stockholm. På Teologiska högskolan hade hon Thomas Kazen som lärare. Han råkade hamna där, säger han i grunden är han också pastor, nu är han professor i exegetisk teologi. Nu möts de, två intresserade bibelläsare, med lite olika temperament och ingångar. Thomas öppnar med en grundfråga: varför ska man läsa Bibeln? Charlotte svarar: För mig har Bibeln att göra med ett inre samtal med Kristus. Det som gör nerven är tron att Gud faktiskt talar till oss, Bibeln är relation. Snarare en väg in i en relation väl, säger Thomas: man tror ju på Kristus, inte på Bibeln? Jo, Charlotte håller med, och Thomas stryker under: Bibelns texter är fundamentala för kristen tro, i dem finns en brottningskamp med frågor om vad det är att vara människa. Men enskild bibelläsning är inte villkoret för en gudsrelation. Historiskt har man ju mest läst Bibeln tillsammans, i gudstjänsten. Fast Charlotte möter många som vill ha tips om hur man läser Bibeln. Hennes är: skaffa en bibel du trivs med, och skriv ner tankar om läsningen och livet i en loggbok. Och en metod ur den kristna historien är att be med Bibeln, säger hon. Man läser en kort evangelietext och lever sig in i den: vad ser jag, vad känner och hör jag? Så stannar jag till där jag blir berörd, och pratar i min bön med Herren om det som rördes upp. Thomas problematiserar: för bara 150 år sedan levde folk nästan som Bibelns människor, det var lätt att leva sig in i bibelberättelserna. Idag har vi en vetenskaplig världsbild och ett språk som är långt från Bibelns och ska det inte bli ett glapp mellan tron och livet måste man få möta texterna och tron med just det språk och de kunskaper man har, säger han. Man måste också få ställa de riktigt kritiska frågorna om texten, i stället för att smita förbi konstigheterna och folkmorden i Guds namn. Även när man läser en text i gudstjänsten måste man kunna säga att föreställningar i den bottnar i en patriarkal hederskultur, som vi inte kan stå för. Och... folk är ju inte dumma i huvudet, de har redan tänkt på det där. Som andra texter kräver bibeltexterna lite jobb. Bäst gör man kanske jobbet tillsammans. Charlotte berättar om sin morfar och hans bror, båda politiskt engagerade, i var sitt parti. Deras debattglädje gällde också tron och Bibeln de läste och dividerade, lyssnade, tyckte, engagerade sig, berättar hon. Idag tror jag många människor undrar om de har rätt att ha en åsikt om Bibeln, om man får tolka den. Och det påverkar lusten. Friheten är förutsättningen. Just den, säger Thomas, gör att han kan se konturerna av en Gud han kan närma sig. Han lånar en bild: En tavla kan man titta på, tycka om eller inte, man kan analysera den, och man kan måla själv. Så måste man få förhålla sig också till Bibelns texter. 28

Thomas Kazen: Man måste få möta bibeltexterna och tron med det språk och de kunskaper man har. 29

PASTOR 2.0 Petra är på väg in i pastorsyrket, för Tobias har det hunnit bli vardag. De är överens om utmaningen: att hitta verktyg för att nå människor som inte tror alls. TEXT ÅSA RUNSTRÖM FOTO magnus fröderberg 30

31

Tobias Frelin delar sina dagar mellan att vara låtskrivare och församlingsföreståndare i Triangelkyrkan i Enskede*. Petra Jonsson studerar till pastor på Teologiska högskolan. Ursprungligen kommer hon från Tyskland, där hon var advokat, specialiserad på asylärenden. Nu sitter hon och Tobias med varsin kopp kaffe vid ett stort panoramafönster i Kulturhuset, mitt i Stockholm, fyra våningar ovanför stadsmyllret, och Petra berättar att det började att det var en pastor som föreslog att hon skulle studera teologi. Det var inte något jag tänkt på innan, men det kändes rätt. Som advokat försöker du lösa problem när något har gått fel, som pastor kan du skapa något positivt tillsammans med andra, säger hon. Jag ville jobba för Guds församling, och för andra människors väl, säger Tobias Frelin. En del blir läkare eller sjuksköterskor, för mig handlar det om människors andliga välmående. Och så upptäckte jag under utbildningen att det är väldigt roligt att kommunicera kristen tro. Petra har varit ordförande i Västerortskyrkan i Vällingby. Hur det blir att vara pastor är svårt att veta i förväg, tycker hon. Fast hon litar på Guds vägledning, att det finns en tanke med var hon hamnar. Jag tror att det blir mycket administration, men också dagliga samtal om tro, och om hur det är att leva tillsammans som människor. Tobias, mitt uppe i det vardagliga pastorsarbetet, säger att det nog varierar hur många sådana samtal det blir. Men allt vi gör genomsyras ju av vad vi tror på. Och folk reflekterar gärna över predikan, och tycker att det är skönt att det finns en kille i kyrkan som är där för att man ska prata tro med honom. Han säger att mycket i pastorsrollen formas utifrån den man själv är, och att mycket handlar om att kunna möta människor i olika åldrar, med olika känslor. Det där testas ofta först när man är igång och jobbar, och han betonar betydelsen av praktik för att fatta jobbet. Petra har praktiska kunskaper med sig från arbetet med asylärenden, där hon mötte människor i mycket utsatta situationer, och tror att hennes bakgrund också kan vara en fördel. Min pappa är katolik, mamma protestant och min bästa vän i grundskolan var muslim. Så när man pratar om de här grupperna är det konkreta personer jag tänker på, och jag tror att man måste vara bra på perspektivbyte och empati. Tobias har ett ben i musikbranschen, det är en värld som på många sätt är olik församlingen. Det gör att jag kommer ur bubblan lite, till en snabb, trendkänslig värld, och både får fundera över hur kyrkan relaterar till den längtan som finns där, och brottas med schablonbilderna av en pastor. Jo, fördomar om kyrkan möter de båda två Petra säger att det ibland blir helt tyst när hon berättar att hon läser till pastor, som om man sagt något riktigt opassande och båda säger att det behövs verktyg för att vara pastor i ett sekulärt samhälle, bland människor som inte tror. Jag hoppas att kyrkan ska bli en tydligare tillgång i samhället, att en kommun ska kunna se det som en fördel att vi finns där, säger Tobias. Och så handlar det om trovärdighet. När folk ser att man tror på det man säger, då når man fram. När han går på stan, varje dag, tänker han på att alla människor har behov av en djupare andlighet och på hur kyrkan kan nå dem och visa att kristen tro kan vara ett svar på det andliga sökandet. Petra känner igen sig: På skolan pratar vi om den andliga längtan som finns, och att vi av någon anledning inte fångar upp den, fast vi har en öppen plats dit alla är välkomna. Fast jag är inte så oroad, Gud har lett kyrkan genom stora kriser förr. * Sedan texten skrevs har Tobias Frelin bytt jobb, och är idag pastor i Immanuelskyrkan i Stockholm. 32