SOU 2001:14 263 7 Sexualbrott mot barn 7.1 En ny bestämmelse om våldtäkt mot barn bör införas Kommitténs bedömning: En särskild straffbestämmelse som tar sikte på de mest allvarliga sexuella övergreppen mot barn bör införas. Det bör inte förutsättas för straffansvar att gärningsmannen har använt våld eller hot. Brottet bör kallas våldtäkt mot barn. Kommittén har i uppdrag att finna en lösning som innebär att våldtäktsbegreppet omfattar allvarliga sexuella övergrepp mot små barn även om något tvång inte har använts. I sina inledande principiella överväganden har kommittén utförligt redogjort för varför samtliga sexualbrott mot barn som inte har fyllt 15 år bör regleras särskilt (se avsnitt 4.4). Kommittén har där också förklarat att det inte går att särreglera endast vissa allvarligare övergrepp mot små barn. Det är enligt kommitténs mening en fördel om det i lagen ges ett särskilt skydd mot sexuella övergrepp för samtliga barn under 15 år, bl.a. på det sättet att gärningsmannen vid ett sådant övergrepp inte till sitt fredande kan åberopa ett samtycke från barnet. På motsvarande sätt som när det gäller regleringen av sexualbrott mot vuxna bör kränkningen av barnets sexuella integritet ha en särskild betydelse för gärningens straffbarhet. Det sätt på vilket gärningsmannen har genomfört ett sexuellt övergrepp bör dock ha mindre betydelse när brottet har riktats mot ett barn än när det har riktats mot någon som har fyllt 15 år.
264 Sexualbrott mot barn SOU 2001:14 7.1.1 Bestämmelsen bör inte innehålla något krav på tvång Kommitténs bedömning: En ny straffbestämmelse som kriminaliserar allvarliga sexuella övergrepp mot barn bör inte innehålla något krav på tvång. För en sådan reglering talar inte minst det förhållandet att gärningsmännen enligt vad som framgått i praxis och forskning sällan behöver ta till våld eller hot för att genomföra sexuella handlingar med barn. Kvinnovåldskommissionen föreslog i sitt betänkande Kvinnofrid att det skulle införas en bestämmelse kallad våldtäkt mot barn. 1 Alla sexuella övergrepp mot barn under 15 år som omfattas av bestämmelserna i 6 kap. 1 4 skulle omfattas av den bestämmelsen. Som stöd för förslaget anförde kommissionen bl.a. att barn kan förmås att delta i sexuella handlingar utan att ett direkt fysiskt eller psykiskt tvång har använts och att utrymmet för att ett barn under 15 år frivilligt skulle delta i en sexualhandling var begränsat. Straffvärdet i sexuella övergrepp mot barn var regelmässigt sådant att det motiverade en särskild straffbestämmelse. Sålunda föreslogs att en ny bestämmelse av följande lydelse skulle införas i 6 kapitlet Den som sexuellt utnyttjar någon som är under femton år, döms för våldtäkt mot barn till fängelse, lägst två år och högst sex år. Är brottet med hänsyn till särskilda omständigheter att anse som mindre allvarligt, döms till fängelse i högst fyra år. Är brottet grovt, döms för grov våldtäkt mot barn till fängelse, lägst fyra och högst tio år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om den som har begått gärningen använt våld eller hot om brottslig gärning eller tillfogat allvarlig skada eller allvarlig sjukdom eller, med hänsyn till sin anknytning till barnet eller barnets låga ålder eller annars, visat särskild hänsynslöshet eller råhet. Regeringen menade att Kvinnovåldskommissionens förslag var alltför omfattande eftersom det skulle innebära att allt slags sexuellt umgänge med barn under 15 år skulle anses som våldtäkt även om varken våld eller hot hade använts. Vidare ansågs det mindre lämpligt att begreppet våldtäkt skulle omfatta olika handlingar i olika paragrafer. Förslaget skulle också medföra straffskärpningar för handlingar som inte kunde betraktas som så straffvärda att de skulle betraktas som våldtäkt, t.ex. 1 SOU 1995:60 s. 280 f. och s. 418 f.
SOU 2001:14 Sexualbrott mot barn 265 att två tonåringar, varav en straffmyndig, har sexuellt umgänge med varandra. 2 Kommittén instämmer i att det i och för sig bör införas en särskild straffbestämmelse om ansvar för allvarligare sexuella övergrepp mot barn. Skäl för en sådan ordning har kommittén redovisat tidigare under avsnitten 4.4 och något i 6.3.5. Dessa är som framgått främst följande. För straffbarhet för våldtäkt mot barn gäller i dag liksom för vuxna att gärningsmannen har använt tvång. Detta har lett till avgöranden där domstolarna prövat om barnet självt har medverkat och alltså inte behövt tvingas. Detta får anses som en orimlig ordning. Också det förhållandet att brottet sexuellt utnyttjade av underårig i 4 i vissa avseenden har samma tillämpningsområde som de andra bestämmelserna i 1 3 har ifrågasatts. 3 Sexuella övergrepp mot barn genomförs sällan med våld eller hot. Av publicerad domstolspraxis och kommitténs praxisundersökning framgår att gärningsmannen snarare använder sig av sin auktoritet eller utsätter barnen för mutor och kvalificerade övertalningar för att genomdriva sin vilja. Särskilt de små barnen verkar många gånger inte förstå vad som händer. Om gärningarna har pågått under en lång tid verkar barnen ha vant sig vid sin livssituation och finner sig så att säga i övergreppen. Det är emellertid självklart att gärningsmannen upplevs som hotfull även om han inte utövat något fysiskt våld och att övergreppet för barnet är både skrämmande och smärtsamt. En sådan gärning är därför lika straffvärd som sexuella övergrepp som riktats mot vuxna och som innehåller tvång. Det bör när det gäller ansvar för allvarliga sexuella övergrepp mot barn därför inte krävas att ett barn genom våld eller hot har tvingats till det sexuella umgänget. Trots att sexuella övergrepp mot barn alltid är svåra brott bör det också finnas en straffbestämmelse som innefattar ansvar för mindre allvarliga sexualbrott mot barn. Som påpekats i det lagstiftningsärende som behandlade Kvinnovåldskommissionens förslag finns det handlingar som inte är så straffvärda att de bör bedömas som våldtäkt mot barn. Typfallet är när två tonåringar, varav en är straffmyndig, frivilligt har sexuellt umgänge med varandra. Graderingen mellan de olika bestämmelserna och nyanseringen vid prövningen av sexuella övergrepp mot barn bör ske utifrån allvaret i det sexuella övergreppet. I detta avseende bör såväl den sexuella 2 Prop. 1997/98:55 s. 92 f. 3 Se bl.a. rättsfallen 1993 s. 310 och s. 616 beskrivna i det nämnda avsnittet 4.4. Jfr rättsfallen NJA 1993 s. 68 och RH 1994:43.
266 Sexualbrott mot barn SOU 2001:14 kränkningen som den sexuella handlingens natur ha betydelse. Också andra förhållanden såsom vilket förhållande barnet har till förövaren och hur lång tid övergreppen har pågått bör vägas in i bedömningen. 7.1.2 Brottet bör kallas våldtäkt mot barn Kommitténs bedömning: En bestämmelse med straffansvar för de allvarligaste sexuella övergreppen mot barn bör kallas våldtäkt mot barn. En sådan rubricering markerar både allvaret i gärningen och att det är frågan om en ny straffbestämmelse. Kommittén har övervägt om det allvarligaste sexualbrottet mot barn bör rubriceras våldtäkt mot barn eller något annat, t.ex. sexuellt övergrepp mot barn. Det kan göras gällande att rubriceringen våldtäkt mot barn både språkligt och sakligt passar dåligt ihop med brottsbeskrivningen som diskuteras här. Straffbestämmelsen om våldtäkt vilar på föreställningen om att den andra parten har en förmåga att avge sitt viljeuttryck och att han eller hon sålunda kan samtycka. Som tidigare har anmärkts har offrets samtycke den rättsliga betydelsen att gärningsmannen inte kan dömas för det brottet. Barn når sin sexuella självbestämmanderätt när de fyller 15 år. Dessförinnan kan de inte med en för gärningsmannen ansvarsbefriande verkan samtycka till sexuella handlingar. Med en annan brottsrubricering än våldtäkt, såsom sexuellt övergrepp mot barn, skulle markeras att det för straffansvar inte krävs att gärningsmannen använt sig av sådant tvång som krävs i våldtäktsbestämmelsen. Det skulle klargöras att barn kan inte våldtas. En rubricering som sexuellt övergrepp mot barn skulle vidare klargöra att det verkligen handlar om ett övergrepp och det skulle dessutom spegla att det är frågan om ett nytt brott som grundas på delvis andra överväganden än våldtäktsbrottet. Från rent språkliga utgångspunkter kan det alltså vidare ifrågasättas om rubriceringen våldtäkt mot barn är lämplig. Den ger sken av att det trots allt ställs ett krav på att gärningen skall ha genomförts med tvång (våld eller hot). Kommittén har emellertid stannat för att rubriceringen våldtäkt mot barn är den lämpligaste från både språkliga och sakliga utgångspunkter. Våldtäkt är den rubricering som historiskt har reserverats för det allvarligaste sexualbrottet. En reglering med skilda bestämmelser om sexualbrott mot barn och mot vuxna utesluter inte i sig att rubriceringen våldtäkt används ifråga om de allvarligaste övergreppen
SOU 2001:14 Sexualbrott mot barn 267 mot barn. Härför talar bl.a. att brotten har i princip samma straffvärde oavsett om de begås mot barn eller vuxna. Även om sexuella övergrepp mot barn inte alltid inrymmer ett direkt våld eller hot har gärningsmannen oftast använt sig av ett visst betvingande. Den sexuella handlingen, i synnerhet om det är frågan om ett litet barn, innebär dessutom i sig ett slags fysiskt våld; gärningen medför sannolikt alltid både smärta och skador. Vidare är ett sexuellt övergrepp mot ett barn regelmässigt förenat med ett psykiskt våld och det innebär en ytterst allvarlig kränkning av barnets integritet. Mot denna bakgrund är det enligt kommitténs mening inte fel att straffrättsligt beteckna en sådan gärning som våldtäkt mot barn. En sådan beteckning markerar allvaret i gärningen och ger också uttryck för den skärpta syn på sexualbrott mot barn som ligger bakom förslaget till ny reglering. 7.1.3 Straffansvaret bör omfatta allvarligt kränkande sexuella handlingar Kommitténs bedömning: Den som genomför en sexuell handling som är allvarligt kränkande med ett barn under 15 år bör kunna dömas enligt en ny bestämmelse om våldtäkt mot barn. Bedömningen av om den sexuella handlingen är allvarligt kränkande bör göras med hänsyn till den sexuella handlingens art eller till omständigheterna i övrigt. Innebörden av uttrycket sexuell handling bör vara densamma som när det handlar om sexualbrott mot vuxna Den som med ett barn under 15 år genomför en sexuell handling som är allvarligt kränkande bör dömas för våldtäkt mot barn. Prövningen av om handlingen är allvarligt kränkande bör göras med hänsyn till dess art eller till omständigheterna i övrigt. Straffansvaret bör alltså omfatta sexuella handlingar. Vad som bör omfattas av det uttrycket framgår av avsnitt 6.1.1. Vad som sägs där är givetvis tillämpligt också här. Sammanfattningsvis kan sägas att en handling bör bedömas som en sexuell handling om den har en påtaglig sexuell prägel för gärningsmannen eller offret och har varit ägnad att kränka offrets sexuella integritet.
268 Sexualbrott mot barn SOU 2001:14 Bedömningen av om den sexuella handlingen har varit allvarligt kränkande bör ske efter något andra principer Bestämmelsen om våldtäkt mot barn bör i sina grunddrag utformas i nära anslutning till bestämmelsen om våldtäkt mot vuxna. Den avgörande skillnaden är att kravet på tvång inte bör finnas med. Således bör det inte uppställas något krav på att gärningsmannen har genomfört den sexuella handlingen med våld eller hot. Oavsett tillvägagångssätt bör en gärning som riktas mot ett barn under 15 år bedömas som våldtäkt mot barn om den sexuella handlingen är allvarligt kränkande. Bedömningen av om en sexuell handling skall anses allvarligt kränkande måste med hänsyn främst till avsaknaden av kravet på tvång göras efter delvis andra principer än dem som kommittén förordat i de fall då handlingen har riktat sig mot en vuxen person. Det bör i viss utsträckning kunna ställas lägre krav på vad som kan utgöra en allvarligt kränkande sexuell handling om övergreppet har riktats mot ett barn. En grundläggande utgångspunkt för prövningen av graden av kränkning blir redan den omständigheten att gärningen riktas mot ett barn. Barn skall vara helt fredade från att utsättas för sexuella närmanden. Prövningen av om en sexuell handling är allvarligt kränkande bör därför inte göras utifrån exakt samma kriterier som är fallet för en bestämmelse om våldtäkt mot vuxna. Bedömningen av den sexuella kränkningen bör i stället göras utifrån dels handlingens art, dels omständigheterna i övrigt. På motsvarande sätt som är fallet vid en våldtäkt mot någon som har fyllt 15 år bör gärningsmannens handlande stå i centrum för den rättsliga bedömningen. Domstolen bör således göra en objektiv prövning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet och prövningen bör inte göras utifrån offrets upplevelse av ett övergrepp. För bedömningen av kränkningens allvar bör alltså handlingens art få betydelse. Frågan om övergreppets natur eller vilken slags sexualhandling det har varit frågan om bör alltså i större omfattning än vad som gäller vid prövningen av övergrepp mot vuxna vägas in i bedömningen. Det bör således t.ex. anses att en gärning är allvarligt kränkande redan om någon genomför ett samlag med ett barn som inte ens har nått sin pubertet eller är könsmoget. Också samlagsliknande handlingar, dvs. främst orala och anala övergrepp, och andra åtgärder som att föra in främmande föremål i ett barns slida eller anus bör med hänsyn till sin art vara sådana att handlingen bör bedömas som allvarligt kränkande. Samma bedömning bör normalt gälla det fallet att
SOU 2001:14 Sexualbrott mot barn 269 en gärningsman utför ett oralt övergrepp på barnet, dvs. att gärningsmannen med sin mun berör barnets könsorgan. Övergreppet bör normalt ha innefattat en kroppslig beröring. Det är emellertid, som anförts i avsnitt 6.1.1, kommitténs åsikt att också andra handlingar skall anses som allvarligt kränkande sexuella handlingar. Sålunda kan tänkas att en gärning skall bedömas som våldtäkt mot barn om en äldre pojke förmår en yngre att klä av sig och tvingar ned honom på knä och håller fast honom, onanerar mot dennes ansikte tills han får utlösning över pojken och övergreppet har haft ett inte alltför kortvarigt förlopp. Frågan om en sexuell handling är allvarligt kränkande bör prövas också med hänsyn till omständigheterna i övrigt. Även om det således inte bör vara en grundläggande förutsättning för ansvar enligt en bestämmelse om våldtäkt mot barn bör det förhållandet att en sexuell handling har genomförts med tvång medföra att den kvalificeras som allvarligt kränkande. Ett sådant tillvägagångssätt bör dock många gånger även medföra att brottet bedöms som grovt (se nästa avsnitt 7.1.4). Andra omständigheter som bör tillmätas betydelse i detta avseende bör vara om gärningsmannen på ett särskilt försåtligt sätt har genomfört den sexuella handlingen, om han genom övergreppet har missbrukat ett särskilt förtroende eller om han annars har brustit i ansvaret för barnet. Sexuella handlingar som föräldrar samt styv- eller fosterföräldrar genomför med sitt barn eller ett barn de ansvarar för bör alltid anses allvarligt kränkande. Det är dokumenterat i forskningen att de sexuella övergrepp som barn utsätts för av dem de hyser kärlek och särskild tillit till medför de svåraste skadorna. Sviterna efter sådana övergrepp tar också längre tid att läka jämfört med om gärningsmannen är en okänd person för barnet. Det nu sagda om bedömningen av en kränkning bör i stor utsträckning vara tillämpligt också på sexuella övergrepp som begås av andra närstående såsom nära släktingar eller lärare och daghemspersonal. Det finns andra personkategorier till vilka barn kan utveckla ett särskilt förtroendefullt förhållande. Inte sällan uppkommer hos ett barn en slags beroendeställning till personer i dess sociala nätverk, t.ex. mammas nya pojkvän eller pappas s.k. särbo. Detsamma gäller t.ex. personal på fritidshemmet och ledare i en idrottsklubb som barnet är aktivt i. Det är inte ovanligt att s.k. pedofiler utnyttjar barn som på grund av brister i sin egen hemmiljö har ett särskilt behov av att knyta an till en vuxen. I samtliga de nu beskrivna förhållandena kan det göras gällande att barnet kan utveckla en beroendeställning till den vuxna personen. Den som genom att genomföra en sexuell handling med ett barn under 15 år och därigenom utnyttjar att barnet står i en sådan
270 Sexualbrott mot barn SOU 2001:14 ställning bör också regelmässigt anses ha gjort sig skyldig till en allvarligt kränkande sexuell handling. Barn tar inte initiativ till sexuella handlingar. Det kan dock tonåringar göra. För den rättsliga bedömningen av om en handling är allvarligt kränkande bör det emellertid inte ha någon betydelse vem som har tagit initiativ till den. Även om t.ex. en fjortonåring har tagit initiativ till ett samlag med en styvförälder bör den sexuella handlingen kunna anses allvarligt kränkande. En annan omständighet som bör vägas in i bedömningen är barnets ålder. Allmänt bör gälla att ju lägre barnets ålder är vid övergreppet desto allvarligare är kränkningen. På motsvarande sätt som nyss sagts om bedömningen av ett sexuellt övergrepp som förövats av en förälder eller annars närstående person till barnet bör också omständigheten barnets låga ålder regelmässigt även föranleda att brottet bedöms som grovt. När det gäller äldre barn bör bedömningen av om en sexuell handling är allvarligt kränkande göras utifrån en mera allsidig prövning av omständigheterna i det enskilda fallet. Det bör ställas högre krav på att en gärning skall bedömas som våldtäkt mot barn om övergreppet har riktats mot en tonåring som snart når sin sexuella självbestämmanderätt än om den har riktats mot ett litet barn. Om det är frågan om en tonåring bör således omständigheter som t.ex. hans eller hennes utveckling och mognadsnivå, vilket förhållandet som råder mellan tonåringen och gärningsmannen, de sexuella handlingarnas natur samt på vilket sätt gärningen har genomförts ingå i bedömningen. Om det är en förälder eller en annars närstående person med ett särskilt ansvar för en tonåring som genomfört en sexuell handling med den unga personen bör den dock alltid anses allvarligt kränkande. En sexuell handling bör kunna bedömas som allvarligt kränkande även med hänsyn till andra omständigheter än de som nu nämnts, exempelvis att gärningen har haft ett utdraget förlopp eller har varit särskilt smärtsam eller innehållit förnedrande eller förödmjukande inslag. Sexuella handlingar med ett barn under 15 år kan, även om båda parterna är ungdomar, falla inom området för våldtäkt mot barn I en doktorsavhandling har Stina Jeffner analyserat ungdomars syn på våldtäkt. Ungdomarna menar visserligen att våldtäkt i princip är alla
SOU 2001:14 Sexualbrott mot barn 271 sexuella aktiviteter som sker efter det att tjejen har sagt nej. 4 Stina Jeffner beskriver dock hur ungdomarna allt efter olika omständigheter omtolkar vad hon kallar våldtäktsförståelsen. Att offret inte sagt nej på rätt sätt, att parterna varit alltför alkoholpåverkade, att gärningsmannen inte varit normal eller att flickan varit lättillgänglig är omständligheter som gör att det som ungdomarna först identifierar som våldtäkt ändå kan omtolkas till att avse något annat. Ungdomarna anser om dessa omständigheter förelegat istället att det inträffade varit endast vad de kallar dålig sex. Om flickan däremot inte är kär i gärningsmannen efter övergreppet har ungdomarna en större benägenhet att bedöma det inträffade som en våldtäkt. Det är anmärkningsvärt att sådana attityder fortfarande förekommer. Sådana överväganden hör givetvis inte hemma i den rättsliga bedömningen av en gärning. Det förhållandet att ungdomarna t.ex. är förälskade eller alkoholpåverkade kan inte medföra att en gärning skall betraktas som mindre allvarlig. Vid en fast åldersgräns för den sexuella självbestämmanderätten kommer det emellertid alltid att finnas situationer som kan falla in under en straffbestämmelse men som med hänsyn till omständigheterna inte kan anses som så allvarliga och straffvärda. Det kan exempelvis vara tonåringar som har samlag eller genomför andra sexuella handlingar med varandra trots att en av dem inte har fyllt 15 år. Om handlingen i ett sådant fall bygger på frivillighet och ömsesidighet och ungdomarna är någorlunda jämbördiga i ålder och mognad bör kravet på allvarlig kränkning inte vara uppfyllt. Gärningen bör i så fall inte omfattas av området för straffbarhet enligt en ny bestämmelse om våldtäkt mot barn. I andra fall bör det dock inte vara uteslutet att situationen har varit sådan att bestämmelsen om våldtäkt mot barn blir tillämplig. Om den äldre tonåringen har genomfört en sexuell handling som är allvarligt kränkande med hänsyn till handlingens art och omständigheterna i övrigt bör han sålunda anses ha gjort sig skyldig till det brottet. Härvid bör det förhållandet att gärningsmannen och offret har en relation i vanliga fall på motsvarande sätt som när det gäller vuxna inte automatiskt medföra att kränkningen inte skall anses allvarlig. Kommittén återkommer med en redogörelse för sina överväganden om en bestämmelse om särskild åtalsbegränsning i kapitel 9. Det skall dock redan här klargöras att det är uteslutet att göra en sådan bestämmelse tillämplig för ett så allvarligt brott som våldtäkt mot barn. 4 Stina Jeffner, Liksom våldtäkt, typ, Uppsala 1998, s. 223 f. Avhandlingen är nämnd också i avsnitt 5.1.1.
272 Sexualbrott mot barn SOU 2001:14 Gärningsmannens uppsåt i förhållande till barnets ålder Det bör i subjektivt avseende krävas uppsåt beträffande alla objektiva rekvisit utom beträffande barnets ålder. Det bör alltså vara tillräckligt att gärningsmannen hade skälig anledning att anta att barnet inte hade fyllt 15 år för att han eller hon, om övriga förutsättningar är uppfyllda, skall fällas till ansvar. Kommittén återkommer något till frågan om det subjektiva rekvisitet i detta avseende i kapitel 9 och i författningskommentaren. Bestämmelsen om sexuellt utnyttjande av underårig bör upphävas Som kommittén har redogjort för i avsnitt 6.3.5 finns det inget utrymme för den nuvarande bestämmelsen om sexuellt utnyttjande av underårig i 4 i den av kommittén förordade regleringen. Det område som den bestämmelsen kriminaliserar bör i stället omfattas av bestämmelserna sexuellt utnyttjande (såvitt avser dem som inte har fyllt 18 år), våldtäkt mot barn (såvitt avser allvarligt kränkande sexuella handlingar mot barn under 15 år) samt sexuellt övergrepp mot barn (se nedan avsnitt 7.2). 7.1.4 Våldtäkt mot små barn och andra fall av grovt brott Kommitténs bedömning: Utformningen av en bestämmelse med straffansvar för grov våldtäkt mot barn bör beakta de särskilda skyddsbehov och förutsättningar som barn har. Det bör i större utsträckning än vad som gäller beträffande övergrepp mot vuxna kunna komma ifråga att bedöma en våldtäkt mot barn som grovt brott. Kommittén har ansett att det bör införas en bestämmelse med straffansvar för ett brott som bör kallas våldtäkt mot barn. Ett sådant brott bör på motsvarande sätt som när det gäller en våldtäkt som förövats mot en vuxen person kunna rubriceras som grovt. De kvalificerande omständigheter som sålunda bör kunna medföra att brottet blir grovt bör utformas med beaktande av att det skall skydda barn som inte har nått åldern för sin sexuella självbestämmanderätt. Det bör i större utsträckning än vad som gäller beträffande övergrepp mot vuxna komma ifråga att bedöma våldtäkt mot barn som ett grovt brott.
SOU 2001:14 Sexualbrott mot barn 273 Vid bedömningen av om en våldtäkt mot barn är ett grovt brott bör särskilt beaktas följande kvalificerande omständigheter: barnets låga ålder, om gärningsmannen har använt våld eller hot eller har utnyttjat barnets särskilt utsatta situation eller om han annars har visat särskild hänsynslöshet. Slutligen bör det särskilt beaktas om brottet har begåtts av flera gärningsmän. Lagtexten bör endast omfatta exemplifierande omständigheter. Således bör också andra omständigheter än de uppräknade kunna medföra att en våldtäkt mot ett barn skall bedömas som grov. Det bör vidare på motsvarande sätt som i dag kunna komma ifråga att domstolen med beaktande av flera omständigheter rubricerar ett brott som grovt. En sådan bedömning gjorde Högsta domstolen i t.ex. rättsfallet NJA 1993 s. 616 (rättsfallet finns beskrivet i avsnitt 4.4). Domstolen åberopade sålunda till stöd för att bedöma våldtäkten som grov bl.a. att brottet hade förövats mot ett tioårigt barn samt att gärningsmannen hade missbrukat ett särskilt förtroende som han som god vän till familjen hade åtnjutit. Ett sådant brott bör även fortsättningsvis bedömas som grovt. Domstolen bör på motsvarande sätt som beträffande svårhetsgraden av andra sexualbrott göra en helhetsbedömning av samtliga omständligheter som förelegat vid en enskild situation. Den objektiva karaktären av övergreppet bör även fortsättningsvis ha en grundläggande betydelse för bedömningen. Barnets låga ålder. Enligt den nuvarande bestämmelsen om våldtäkt i 1 tredje stycket, som är tillämplig också på barn, skall vid bedömande av om ett våldtäktsbrottet är grovt särskilt beaktas bl.a. om den som har begått gärningen med hänsyn till offrets låga ålder har visat särskild hänsynslöshet. Detta är den enda omständighet som enligt kommitténs praxisundersökning mer regelmässigt tycks kvalificera ett våldtäktsbrott som grovt. Om offret är ett yngre barn bör det således normalt inte krävas några ytterligare omständigheter för att gärningen skall bedömas som grov. Med yngre barn tycks i praxis avses barn som är yngre än 10 12 år. Barnets låga ålder bör också fortsättningsvis kvalificera brottet som grovt. Allmänt sett bör, på motsvarande sätt som enligt gällande rätt, barnets ålder tillmätas större betydelsen ju lägre den var vid gärningen eller, om övergreppen pågått under lång tid, när de började. Visserligen är det inte säkert att ett litet barn ens upplever att det utsatts för ett sexuellt övergrepp. Detta gör dock inte gärningsmannens handlande mindre allvarligt. Sådana övergrepp medför rimligen regelmässigt fysiska skador. Ju yngre ett barn är desto mer utlämnat är det till de vuxna. Det är också dokumenterat genom forskningen att sexuella
274 Sexualbrott mot barn SOU 2001:14 övergrepp generellt leder till svårare psykiska skador om de ägt rum eller, om det är en serie övergrepp, om de inletts när barnet är litet. Gärningsmannen har använt våld eller hot. Givetvis bör den typen av farligt våld som enligt kommitténs mening bör föranleda att en våldtäkt mot en vuxen person rubriceras som grov medföra samma bedömning för en våldtäkt mot barn (se avsnitt 6.1.6). När det gäller brottet våldtäkt mot barn bör dock inte ställas krav på att våldet varit särskilt kvalificerat. Detta blir en följd om det för ansvar enligt en ny brottsbeskrivning annars inte krävs att gärningsmannen använt våld. Redan ett relativt måttligt bruk av våld eller redan en ringa misshandel bör medföra att en våldtäkt mot barn bör rubriceras som grov. För att ett brott skall bedömas som grovt på grund av hot bör det krävas att hotet hos barnet har framkallat eller har varit ägnat att framkalla fruktan för sin säkerhet och person. Det har framförts till kommittén att det inte är ovanligt att de som utsätter barn för denna typ av gärningar använder hot av ett annat slag än vad som förekommer vid övergrepp mot vuxna. Det är frågan om hot som är anpassade till just det enskilda barnet. Det finns gärningsmän som hotat att göra illa ett kärt husdjur eller ett s.k. gosedjur som tillhör barnet, att låsa in det mörkrädda barnet i garderoben eller att ständigt nypa barnet om han inte får som han vill. Denna typ av hot bör många gånger anses särskilt hänsynslösa eftersom de är så utstuderade. De bör därför kunna föranleda att en gärning bedöms som grov våldtäkt mot barn. Det bör dock på motsvarande sätt som beträffande våldtäkt mot den som har fyllt 15 år vara tillräckligt att ett hot har riktats mot en annan person som barnet vill skydda. Det kan sålunda tänkas att den som utnyttjar barnets beskyddarinstinkt genom att hota t.ex. ett yngre syskon för att genomföra övergreppet bör kunna straffas för ett grovt brott. Gärningsmannen har utnyttjat barnets särskilt utsatta situation. Barn som utsätts för sexuella övergrepp befinner sig naturligtvis alltid i en utsatt situation. Situationen blir dock särskilt allvarlig om en förälder eller en annan nära anhörig är ansvarig för gärningen. Samma sak gäller om gärningsmannen är exempelvis en av socialtjänsten utsedd fosterförälder eller kontaktperson. Dessa fall bör bedömas som grova. Det förhållandet att brottet har begåtts av nära anhöriga bör som framgått i avsnitt 7.1.3 som utgångspunkt föranleda att gärningen bedöms som allvarligt kränkande och därmed som våldtäkt mot barn. Det bör som nu sagts regelmässigt också ytterligare kvalificera gärningen. Gärningsmannen annars visat särskild hänsynslöshet. I stort sett samma fall som bör medföra att en våldtäkt mot en vuxen person
SOU 2001:14 Sexualbrott mot barn 275 utifrån denna omständighet bedöms som grov bör medföra att en våldtäkt mot barn anses som grov. Sålunda bör en gärningsman redan om han har varit så oaktsam att han har tillfogat barnet en allvarlig skada eller en allvarlig sjukdom genom gärningen kunna anses ha visat särskild hänsynslöshet och brottet bör bedömas som grovt. Detsamma bör gälla om barnet har utsatts för risken att smittas av en särskilt farlig sjukdom, t.ex. HIV. En gärning bör vidare bedömas som grov om den har varit särskilt förnedrande, t.ex. innehållit perversa inslag eller skett under särskilt förödmjukande former, om den har genomförts på ett utstuderat smärtsamt sätt eller med sadistiska inslag eller om den haft ett utdraget förlopp eller pågått under lång tid. Forskningen har entydigt visat att det medför svåra psykiska påfrestningar för ett barn att ett övergrepp har dokumenterats på bild eller film. Barnet lider svårt av att veta att andra kan fortsätta att titta på den kränkning det utsatts för och kanske också finner en sexuell stimulans i det. Barnet upplever att övergreppet inte tar slut. Det förhållandet att övergreppet har dokumenterats på bild eller film bör därför regelmässigt medföra bedömningen att gärningsmannen har visat särskild hänsynslöshet. Brottet bör alltså i sådana fall många gånger bedömas som grovt. Brottet har begåtts av flera gärningsmän. Som kommittén har redovisat i anslutning till övervägandena om en bestämmelse om grov våldtäkt mot den som har fyllt 15 år bör det uttryckligen framgå av lagtexten att domstolen särskilt bör beakta om brottet har begåtts av flera gärningsmän. Med flera gärningsmän avser kommittén mer än en, dvs. två eller flera. De överväganden som har redovisats i avsnitt 6.1.6 är tillämpliga i allt väsentligt också när det gäller våldtäkt mot barn. Som kommittén understrukit där bör det således vara ovidkommande för bedömningen huruvida gärningen skett i samråd och planerats eller om den har genomförts i stundens ingivelse. Det förhållandet att det är flera gärningsmän måste vara utomordentligt skrämmande i ännu högre grad för ett offer under 15 år. Gärningen bör således medföra att offret inte bara uppfattar en totalt utsatthet och skräck utan också en synnerligen stark integritetskränkning. 7.1.5 Straffskalor Kommitténs bedömning: Straffskalorna för våldtäkt mot barn bör vara fängelse i lägst två och högst sex år för normalgraden och fängelse i lägst fyra och högst tio år för grovt brott.
276 Sexualbrott mot barn SOU 2001:14 Det bör inledningsvis understrykas att en uppdelning av ett nytt brott, våldtäkt mot barn, i en normalgrad och en grad för grovt brott inte skall medföra att övergrepp som nu bedöms som grovt brott hänförs till normalgraden av det nya brottet. Förändringarna skall alltså inte medföra en mildare syn på dessa brott. Straffskalan för våldtäkt mot barn av normalgraden bör vara fängelse lägst två år och högst sex år. Straffskalan för grov våldtäkt mot barn bör vara fängelse lägst fyra år och högst tio år. Detta är samma straffskalor som gäller och som föreslås alltjämt gälla för motsvarande sexualbrott mot vuxna. Det kan visserligen göras gällande att de angivna straffskalorna är för låga i förhållande till vad som föreslås beträffande övergrepp mot vuxna. Straffskalan är emellertid vid en jämförelse med andra brott i brottsbalken förhållandevis sträng. Den nya brottskonstruktionen innebär dessutom att det för ansvar för våldtäkt mot barn inte förutsätts att gärningsmannen har använt något våld eller något hot. Våldtäkt mot barn skulle därmed omfatta fler och andra typer av handlingar än våldtäkt mot en vuxen person. Handlingar som om de riktats mot någon som har fyllt 15 år bör bedömas som t.ex. sexuellt utnyttjande enligt den nya bestämmelsen därom bör om de riktas mot ett barn många gånger bedömas som våldtäkt mot barn. Mot denna bakgrund anser kommittén att dessa straffskalor är tillräckligt stränga. I praktiken skulle den tänkta regleringen dessutom medföra en straffskärpning. Fler brott skulle bedömas som grovt. En förälder som t.ex. har samlag med sitt eget barn anses i gällande rätt många gånger ha gjort sig skyldig till grovt sexuellt utnyttjande av barn. För det brottet är det enligt 4 andra stycket föreskrivet fängelse lägst två och högst åtta år. En sådan gärning skulle med de överväganden som kommittén här har redovisat som regel bedömas som grov våldtäkt mot barn. 7.2 En ny bestämmelse om sexuellt övergrepp mot barn bör införas Kommitténs bedömning: En särskild straffbestämmelse som tar sikte på sexualbrott som inte omfattas av en bestämmelse om våldtäkt mot barn bör införas. Brottet bör kallas sexuellt övergrepp mot barn. Graderingen mellan de två bestämmelserna om sexualbrott mot barn bör ske utifrån främst om gärningen kan bedömas som allvarligt kränkande eller inte.
SOU 2001:14 Sexualbrott mot barn 277 7.2.1 Bestämmelsen bör vara subsidiär till den om våldtäkt mot barn Alla handlingar som innefattar sexuella övergrepp är inte så straffvärda att de bör bestraffas som våldtäkt mot barn. Det bör därför, som redan har anmärkts, också införas en straffbestämmelse om ansvar för sexualbrott mot barn i annat fall än som bör omfattas av en bestämmelse om våldtäkt mot barn. Graderingen mellan de olika bestämmelserna och nyanseringen av sexuella övergrepp mot barn bör ske främst utifrån allvaret i det sexuella övergreppet. Vid den bedömningen bör såväl den sexuella kränkningen som den sexuella handlingens natur och omständigheterna i övrigt ha betydelse. En gärning som består i att någon genomför sexuella handlingar med ett barn under 15 år är alltid ett övergrepp. Brottet bör därför kallas sexuellt övergrepp mot barn. Innebörden av uttrycket sexuell handling bör vara densamma som när det handlar om sexualbrott mot vuxna Straffansvaret bör omfatta sexuella handlingar. Vad kommittén anser bör omfattas av det uttrycket framgår av avsnitt 6.1.1. Det som sägs i det avsnittet är alltså tillämpligt också här. Sammanfattningsvis kan sägas att en handling bör bedömas som en sexuell handling om den har en påtaglig sexuell prägel för gärningsmannen eller offret och om den har varit ägnad att kränka offrets sexuella integritet. Det straffbara området i en bestämmelse om sexuellt övergrepp mot barn En ny bestämmelse om sexuellt övergrepp mot barn bör liksom den om våldtäkt mot barn inte förutsätta att gärningsmannen har använt något särskilt tillvägagångssätt vid övergreppet. Den bör således bli tillämplig om någon förmår ett barn under 15 år att företa en sexuell handling eller utsätter ett barn för en sådan handling. Genom en sådan ny bestämmelse skulle det framgå att åldersgränsen för den sexuell självbestämmanderätten är 15 år och att straffskyddet för barn är ovillkorligt. De gärningar som bör omfattas av den nya bestämmelsen bör motsvara i allt väsentligt tillämpningsområdena för den nuvarande bestämmelsen om sexuellt utnyttjande av underårig (4 första stycket
278 Sexualbrott mot barn SOU 2001:14 andra meningen). Följande exempel på när en bestämmelse om sexuellt övergrepp mot barn bör bli tillämplig kan lämnas. En man förmår ett barn under 15 år att onanera åt honom utan att det vid gärningen har förekommit andra mer kränkande inslag. Om någon kort smeker en liten pojkes penis eller slickar en flicka i underlivet bör också gärningen kunna falla inom tillämpningsområdet för en ny bestämmelse om sexuellt övergrepp mot barn. Det bör dock vara frågan om sådana handlingar och smekningar som är endast något mer kvalificerade än vad som bör omfattas av uttrycket beteende som kan kränka offrets sexuella integritet (se om det uttrycket i avsnitt 6.4 och 7.3). Det skall vidare understrykas att en ny bestämmelse om sexuellt övergrepp mot barn bör bli tillämplig endast när bestämmelsen om våldtäkt mot barn är utesluten. Om en handling således är allvarligt kränkande bör den medföra straffansvar för våldtäkt mot barn. Rättsfallet NJA 1996 s. 461 som kommittén tidigare diskuterat kan illustrera detta. Den sexuella handlingen bestod i att gärningsmannen gnidit sitt könsorgan mot barnets stjärt eller lår och fått utlösning, men både han och barnet var påklädda under tiden. En sådan gärning bör som utgångspunkt bedömas som sexuellt övergrepp mot barn. Om gärningsmannen emellertid som gärningsmannen i det aktuella rättsfallet under lång tid systematiskt använder barnets kropp som ett hjälpmedel för att bereda sig själv sexuell tillfredsställelse bör det dock kunna komma ifråga att bedöma förfarandet som allvarligt kränkande och gärningen följaktligen som våldtäkt mot barn. Det bör således vara frågan om en helhetsbedömning av samtliga omständigheter vid gärningen. Också andra förhållanden som bl.a. vilket förhållande barnet har till förövaren och hur lång tid övergreppen har pågått bör alltså vägas in i bedömningen och kunna kvalificera ett brott som våldtäkt mot barn. Vid en sådan helhetsbedömning bör det undantagsvis kunna komma ifråga att bedöma också sådana sexuella handlingar som samlag och samlagsliknande handlingar som endast sexuellt övergrepp mot barn. Om således en ung person har haft samlag med t.ex. en tonåring strax under 15 år kan gärningen bedömas som sexuellt övergrepp mot barn i stället för våldtäkt mot barn. Av betydelse för bedömningen i detta avseende är som anmärkts under avsnitt 7.1.3 omständigheter som tonåringens utveckling och mognadsnivå, vilket förhållande som råder mellan tonåringen och gärningsmannen, de sexuella handlingarnas natur samt på vilket sätt gärningen har genomförts. Vad som här närmast åsyftas är s.k. ungdomsförseelser.
SOU 2001:14 Sexualbrott mot barn 279 Också en ny bestämmelse om sexuellt övergrepp mot barn kan bli tillämplig på sexuella handlingar mellan ungdomar Som kommittén nyss har påpekat och som berörts i övervägandena om den nya bestämmelsen om våldtäkt mot barn kommer det att finnas fall där två tonåringar, varav den ena har fyllt 15 år och den andra inte har det, genomför sexuella handlingar med varandra som kommer att bedömas som sexuellt övergrepp mot barn. På motsvarande sätt som i gällande rätt bör det i sådana fall finnas en begränsning i åklagarens rätt och plikt att åtala. Kommittén redogör närmare för sina överväganden i detta avseende i kapitel 9. Gärningsmannens uppsåt i förhållande till barnets ålder Det bör i subjektivt avseende krävas uppsåt beträffande alla objektiva rekvisit utom beträffande barnets ålder. Det bör alltså vara tillräckligt att gärningsmannen hade skälig anledning att anta att barnet inte hade fyllt 15 år för att han eller hon, om övriga förutsättningar är uppfyllda, skall fällas till ansvar. Kommittén återkommer något till frågan om det subjektiva rekvisitet i detta avseende i kapitel 9. 7.2.2 Något utrymme för ett grovt brott finns inte Kommitténs bedömning: Den som har förmått ett barn att företa eller utsätter barnet för en sexuell handling som är allvarligt kränkande bör anses ha gjort sig skyldig till våldtäkt mot barn. Någon särskild bestämmelse med straffansvar för grovt sexuellt övergrepp mot barn bör därför inte införas. Som kommittén har redogjort för i förra avsnittet bör särskilt allvarliga fall av sexuellt övergrepp mot barn bedömas som våldtäkt mot barn. Det skall här erinras om att det finns fall där även om den sexuella handlingen inte är sådan att den som utgångspunkt bör bedömas som allvarligt kränkande bör kunna medföra ansvar enligt en bestämmelse om våldtäkt mot barn om det t.ex. är en förälder som har begått brottet eller om övergreppen har skett vid upprepade tillfällen under lång tid. I sådana fall är övergreppet alltså särskilt allvarligt och bör bedömas som våldtäkt mot barn. Med den systematik som kommittén sålunda förordar har det inte ansetts finnas något utrymme för en bestämmelse med ansvar för grovt sexuellt övergrepp mot barn.
280 Sexualbrott mot barn SOU 2001:14 7.2.3 Straffskalan Kommitténs bedömning: Straffskalan bör motsvara den som föreslås för en ny bestämmelse om sexuellt tvång mot den som har fyllt 15 år. Bestämmelsen om sexuellt övergrepp bör dock föreskriva ett lägsta straff. De gärningar som bör omfattas av en ny bestämmelse om sexuellt övergrepp mot barn är till sin art sådana att de i princip alltid innehåller ett utnyttjande. Kommittén menar att gärningarna regelmässigt utgör ett övergrepp. Detta synsätt bör avspeglas i straffskalan. Det föreskrivna straffet bör därför vara fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Som kommittén har förklarat i det förra avsnittet finns det inte något utrymme för en strängare straffskala. 7.3 En ny bestämmelse om sexuell kränkning av barn bör införas Kommitténs bedömning: En särskild straffbestämmelse som tar sikte på sexualbrott som inte innefattar en sexuell handling, i den mening detta uttryck har i bestämmelserna om grövre sexualbrott, bör införas. Straffansvaret bör omfatta beteenden genom vilka barn utnyttjas sexuellt på ett sätt att det innebär en kränkning av barnets sexuella integritet. I den nya bestämmelsen bör föreskrivas ansvar för den som främjar att ett barn utför en sexuell posering eller annars utsätter barnet för ett beteende som kan kränka barnets sexuella integritet. Brottet bör kallas sexuell kränkning av barn. Kommittén har i det föregående redovisat sina överväganden angående nya bestämmelser om våldtäkt mot barn och sexuellt övergrepp mot barn. Gemensamt för dessa bestämmelser är att de förutsätter att en sexuell handling har kommit till stånd. Kommittén diskuterar i detta avsnitt om en bestämmelse bör införas som tar sikte på sexualbrott som inte består i att gärningsmannen genomför en sexuell handling, i den mening detta uttryck har i bestämmelserna om grövre sexualbrott, med barnet eller förmår barnet att företa eller utsätter barnet för en sådan handling.
SOU 2001:14 Sexualbrott mot barn 281 7.3.1 Ansvar för den som utsätter barnet för ett beteende som kan kränka barnets sexuella integritet Som framgår av avsnitt 6.4 menar kommittén att den nu gällande bestämmelsen i 6 kap. 7 tredje stycket BrB om blottning och annat anstötligt uppträdande bör, när handlingen riktas mot en vuxen person, få sin motsvarighet i en ny bestämmelse om sexuell kränkning. Där framgår vidare bl.a. följande. Straffansvaret i den nya bestämmelsen bör riktas mot kränkningar av den sexuella integriteten som inte är straffbara enligt andra bestämmelser rörande sexualbrott av allvarligare slag. Frågan om gärningsmannen handlat i syfte att söka reta eller tillfredsställa sin sexualdrift bör inte vara styrande för straffbarheten. I den nya bestämmelsen om sexuell kränkning bör det alltså föreskrivas ansvar för den som utsätter en person för ett beteende som kan kränka personens sexuella integritet. Den förordade bestämmelsen om sexuell kränkning avser den som har fyllt 15 år. Motsvarande straffbestämmelse bör gälla för kränkning av barn under 15 år. Brottet bör betecknas sexuell kränkning av barn. Den angivna brottsbeteckningen täcker vad som för närvarande föreskrivs om ansvar för den som sexuellt berör ett barn eller som annars uppträder mot barnet på det sätt som nu beskrivs i 6 kap. 7 tredje stycket BrB. Den innebär också på motsvarande sätt som närmare har utvecklats i avsnitt 6.4, en viss utvidgning av det straffbara området i förhållande till gällande rätt. Vad som sägs där bör alltså gälla även en motsvarande ny bestämmelse för handlingar som riktar sig mot barn. Vid bedömningen av om ett visst beteende är straffbart bör, liksom vid bedömningen av handlingar som riktar sig mot vuxna, hänsyn tas till bl.a. mot vem yttrandet riktas mot samt tids- och miljöförhållanden. Hänsyn bör självklart också tas till att handlingen har riktats mot ett barn. 7.3.2 Ansvar för den som kränker barnets sexuella integritet genom att främja att hon eller han utför en sexuell posering Även andra handlingar än dem som i det föregående avsnittet beskrivs som att gärningsmannen utsätter ett barn för ett beteende som kan kränka barnets sexuella integritet kan tänkas medföra en sexuell kränkning av barnet. I den nuvarande bestämmelsen om sexuellt ofredande anges att den döms för brottet som förmår barnet att företa
282 Sexualbrott mot barn SOU 2001:14 eller medverka i någon handling med sexuell innebörd (6 kap. 7 första stycket BrB). I förarbetena ges det inte någon närmare vägledning av vad som skall förstås med uttrycket handling med sexuell innebörd. Där sägs endast att det skall röra sig om en handling som utan att innefatta beröring har en klar och för en vuxen person otvetydig sexuell prägel samt att ett typexempel på en sådan handling är att barnet utnyttjas som modell för framställning av barnpornografisk bild enligt 16 kap. 10 a BrB. 5 I det betänkande som ligger till grund för den gällande bestämmelsen nämns som ett exempel att en man förmår ett barn att ha samlag med en uppblåsbar docka. 6 Frågan om vilka beteenden som härutöver avses med uttrycket handling med sexuell innebörd berörs inte i förarbetena och behandlas inte heller i refererad rättspraxis. Enligt kommitténs mening bör det mot den angivna bakgrunden vara tillfyllest att den nuvarande straffbestämmelsen i denna del förs vidare i en ny reglering endast då gärningen avser sexuell posering. Detta bör tas upp i en ny straffbestämmelse som lämpligen kan föras samman med ansvarsbestämmelsen i övrigt angående sexuell kränkning av barn. Kommittén har i det föregående (avsnitt 6.5) förordat en ny bestämmelse om sexuell exploatering av ungdom innefattande bl.a. straffansvar för den som främjar att ungdomar som inte har fyllt 18 år utför sexuella poseringar. Motsvarande uttryck bör användas i en ny bestämmelse om sexuell kränkning av barn. Ordet främja har samma innebörd i båda bestämmelserna. I uttrycket posera bör ligga en begränsning i det att handlingen skall utföras inför en eller flera personer eller framför en kamera för dokumentation på bild. Om poseringen består i att barnet deltar i en sexuell handling tillsammans med en annan person, t.ex. att barnet har samlag med en vuxen person vid framställning av pornografisk film, bör gärningen i stället bedömas enligt de av kommittén förordade bestämmelserna om våldtäkt mot barn eller sexuellt övergrepp mot barn. I den nu aktuella bestämmelsen bör alltså regleras situationer då barnet antingen poserar ensam eller poserar tillsammans med någon annan utan att det är fråga om att barnet utför eller medverkar i en sexuell handling. Det bör, i likhet med de av kommittén förordade bestämmelserna om våldtäkt mot barn och sexuellt övergrepp mot barn, i subjektivt 5 Prop. 1983/84: 105 s. 34 f. och 55 f. 6 Exemplet är hämtat från rättspraxis av 1977 års Sexualbrottskommitté och återgivet i betänkandet Våldtäkt och andra sexuella övergrepp (SOU 1982:61) s. 158 f.
SOU 2001:14 Sexualbrott mot barn 283 avseende krävas uppsåt beträffande alla objektiva rekvisit utom beträffande barnets ålder. Det bör alltså vara tillräckligt att gärningsmannen hade skälig anledning att anta att barnet inte hade fyllt 15 år för att han eller hon, om övriga förutsättningar är uppfyllda, skall fällas till ansvar. Kommittén återkommer något till frågan om det subjektiva rekvisitet i detta avseende i avsnitt 9.1. 7.3.3 Straffskalan Kommitténs bedömning: Straffskalan bör motsvara vad som för närvarande gäller beträffande sexuellt ofredande. Straffskalan för sexuell kränkning av barn bör motsvara vad som för närvarande gäller beträffande brottet sexuellt ofredande. Det föreskrivna straffet bör alltså vara böter eller fängelse i högst två år.
SOU 2001:14 285 8 Koppleri och prostitution 8.1 Utgångspunkter för en ny bestämmelse om koppleri Enligt straffbestämmelsen om koppleri i 6 kap. 8 BrB döms den som främjar eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar att någon annan har tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. Det skall sålunda vara fråga om flera förbindelser. Lagen (1998:408) om förbud av köp av sexuella tjänster (sexköpslagen) innebär att köp av en tillfällig sexuell förbindelse är straffbart. Kommittén skall mot den bakgrunden utreda bl.a. frågan om huruvida kravet i koppleriparagrafen om att det skall vara fråga om ett flertal sexuella förbindelser skall tas bort. Kommittén skall också undersöka om bestämmelserna om koppleri även i övrigt är lämpligt utformade med hänsyn till att de omfattar tillfälliga sexuella förbindelser. Med uttrycket avses troligtvis samlag eller annat sexuellt umgänge, men inte t.ex. nakenposering och stadigvarande förbindelser. 1993 års Prostitutionsutredning föreslog att koppleribestämmelserna skulle utvidgas till framställning av pornografiska bilder samt sexuell posering. Förslaget tog sikte på pornografibranschens och sexklubbsverksamhetens huvudaktörer och syftade till att jämställa dessa med den traditionelle kopplaren. Regeringen bedömde att det inte borde ske någon sådan ändring av koppleribestämmelsen. Motiveringen till detta var att konsekvenserna för tryckfriheten och yttrandefriheten inte hade belysts tillräckligt. 1 Enligt direktiven skall kommittén, med anledning av detta, utreda frågan om koppleriansvaret kan utvidgas till att omfatta det angivna syftet på något annat sätt än det som Prostitutionsutredningen föreslog. I anslutning härtill anges att det bör vara en utgångspunkt att förslagen inte skall leda till inskränkningar i de grundlagsfästa reglerna om 1 Prop. 1997/98:55 s. 106 f.