LSS-insatser till barn och ungdomar En kartläggning inom Göteborgsregionens medlemskommuner November 2004 Lena Larsson
2
Förord Denna rapport är resultatet av ett kartläggningsarbete som har initierats och genomförts av FoU i Väst i Göteborgsregionens kommunalförbund. I kartläggningsarbetet har många personer varit delaktiga. Chefer och LSS-handläggare inom handikappomsorgen i Göteborgs 21 stadsdelar och 12 kranskommuner har, trots en ansträngd arbetssituation, visat ett stort engagemang för de frågor som kartläggningen berör. Kartläggningsarbetet har inneburit många intressanta diskussioner där intervjupersonerna har bidragit med information, reflektioner och goda exempel. Till er alla vill jag rikta ett jättestort TACK! Jag vill också tacka min handledare, fil.dr Lisbeth Lindahl vid FoU i Väst, som med sin kunskap och sitt engagemang har haft en mycket viktig roll i arbetet med kartläggningen och rapporten. Göteborg i november 2004 Lena Larsson 3
Innehåll Sammanfattning... 6 1. Inledning... 8 Syfte och frågeställningar... 9 Kommunerna i kartläggningen... 9 Hur kartläggningen genomfördes... 10 2. Kort om LSS...12 Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS)...12 Vem får insatser enligt LSS...12 Vilka insatser får man enligt LSS...13 Antal barn och ungdomar med LSS-insatser hösten 2003...14 3. Handikappomsorgens organisering... 17 Fem modeller för organisering av handikappomsorgen... 18 Handikappomsorgens organisering i Göteborg och kranskommunerna utifrån förvaltnings- och nämndtillhörighet...21 Finns det en separat LSS-handläggningen för barn och ungdomar?... 22 4. Handläggarnas ansvarsområde... 23 Att handlägga både utifrån SoL och LSS eller enbart LSS?... 23 LSS-handläggarnas ansvar för att verkställa besluten... 24 En organisation för samordning och planering inom funktionshinder området i Göteborgs stad... 25 Gränsen mellan barn och vuxen i LSS-besluten... 25 5. Vilka LSS-insatser får barn och ungdomar?... 27 Rådgivning och annat personligt stöd... 27 Personlig assistans...30 Ledsagarservice... 32 Kontaktperson... 33 Avlösarservice i hemmet... 34 Korttidsvistelse utanför det egna hemmet... 35 Korttidstillsyn... 36 Boende i familjehem eller bostad med särskild service för barn... 37 4
6. LSS-insatsernas betydelse för barn och unga med olika funktionshinder... 38 7. Vilka insatser får barn och ungdomar med neuropsykiatriska funktionshinder?...41 Insatser till barn och ungdomar med enbart neuropsykiatrisk funktionshinder...41 Insatser till barn och ungdomar med neuropsykiatriskt och intellektuellt funktionshinder... 42 Insatser till barn och ungdomar med neuropsykiatriskt och fysiskt funktionshinder... 43 Insatser till barn och ungdomar med neuropsykiatriskt, intellektuellt och fysiskt funktionshinder... 43 Barn med neuropsykiatriska funktionshinder som inte omfattas av LSS-lagstiftningen... 44 8. Är lagstiftningen tillräcklig eller ej?... 45 Hur fungerar LSS-insatserna för barn och ungdomar med beteendeproblematik?... 46 Problem med insatser för barn och ungdomar med beteendeproblematik...51 9. Samverkan med IoF och habiliteringen... 53 Samverkan med IoF när det gäller barn och ungdomar... 53 Samverkan med barn- och ungdomshabiliteringen... 55 10. Diskussion och slutsatser...60 Slutsatser... 66 Referenser...68 Bilaga 1. Befolkningsmängd 1 januari 2004 Bilaga 2. Antal insatser till barn och ungdomar med neuropsykiatriskt funktionshinder 5
Sammanfattning Denna rapport är resultatet av en kartläggning av LSS-insatser till barn och ungdomar i de kommuner som ingår i GR-samarbetet. GR består av 13 kommuner där Göteborg i sin tur är indelad i 21 stadsdelar. Vilka kommunerna/stadsdelarna är framgår av tabell 2 och 3 på sid. 15-16. Datainsamlingen har gjorts under tiden september 2003 februari 2004 genom telefonintervjuer med ansvarig chef för handikappomsorgen eller den tjänsteman som uppgiften delegerades till. Fyra frågeställningar har varit i fokus för kartläggningen: 1. Handikappomsorgens organisering. Hur handikappomsorgen är organiserad beskrivs i kapitel 3. Intervjupersonernas svar har sammanfattats i fem olika modeller utifrån handikappomsorgens organisering i relation till individ- och familjeomsorg och äldreomsorg. I kapitel 4 redogörs för handläggarnas ansvarsområde, något som också hör ihop med hur handikappomsorgen är organiserad 2. Vilka insatser enligt LSS får barn och ungdomar? De olika insatser som är aktuella enligt LSS beskrivs i kapitel 5. Där finns också uppgifter om hur många LSS-insatser som kommunerna och stadsdelarna hade beviljat barn och ungdomar den 1 september 2003. Det visade sig finnas ganska stora skillnader mellan olika kommuner/stadsdelar i hur många beslut om LSS-insatser som hade fattats. Dessutom var det skillnader i fråga om vilka LSS-insatser som hade beviljats. 3. Hur väl upplever personalen att insatserna motsvarar behoven hos barn och ungdomar med olika slags funktionshinder? I kapitel 6 och 7 redogörs för hur insatserna, enligt personalens uppfattning, motsvarar behoven hos barn och ungdomar med intellektuellt funktionshinder, fysiskt funktionshinder och neuropsykiatriskt funktionshinder. Av intervjusvaren framgick att många av handikappomsorgens insatser var uppbyggda utifrån barn och ungdomar med intellektuella funktionshinder. Oftast ansåg intervjupersonerna att insatserna ganska väl svarade mot behoven hos dessa barn och ungdomar. Det beskrevs däremot som svårare att hitta rätt insats för barn och ungdomar med neuropsykiatriska funktionshinder. Många intervjupersoner tyckte att det behövdes fler insatser som var anpassade för just den här gruppen funktionshindrade. En fråga som aktua- 6
liserades var att det inte alltid är den bästa lösningen att erbjuda särskilda insatser för varje diagnosgrupp utan det kan vara viktigare att utgå från enskilda individers behov. I stort sett upplevdes LSS fungera bra för de personer som omfattas av den, även om lagen uppfattades som fyrkantig och ofta måste kombineras med insatser enligt SoL. Situationen beskrevs som mer problematisk för de barn och ungdomar vars funktionshinder inte gav dem rätt till insatser enligt LSS, t.ex. barn med DAMP/ADHD. 4. Vilken samverkan finns mellan handikappomsorgen och individ- och familjeomsorgen respektive barn- och ungdomshabiliteringen? Det varierade ganska mycket hur intervjupersonerna tyckte att denna samverkan fungerade. I kapitel 9 beskrivs hur samverkan med individ- och familjeomsorg och barn- och ungdomshabilitering upplevdes. Oftast beskrevs en samverkan på individnivå, mellan handläggare i enskilda ärenden, men det gavs också exempel på en mer övergripande samverkan. Vissa var nöjda med den samverkan som fanns, medan andra ansåg att den behövde förbättras. Något som flera intervjupersoner efterfrågade var gemensam fortbildning för att ge alla berörda en samlad kunskap om de lagar som används. Den gemensamma värdegrunden som är en utgångspunkt för arbetet var också en fråga som beskrevs som viktig att diskutera. Den här studien har gjorts ur ett personalperspektiv. En slutsats är att det skulle behövas mer kunskap ur ett brukarperspektiv om hur olika insatser används och vilken betydelse dessa insatser har i de berörda barnens/ungdomarnas och deras familjers liv. 7
1. Inledning För ungefär 10 år sedan kom en ny lag om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Det är en rättighetslag för de personer som har omfattande och mycket långvariga, ofta livslånga, funktionshinder Socialstyrelsen konstaterar i sin lägesrapport över handikappomsorgen (2003) att reformen generellt sett har bidragit till förbättrade förhållanden för de barn och ungdomar som får LSS-insatser. Det finns dock områden som behöver vidareutvecklas. Rapporten lyfter särskilt fram behovet av informationsförmedling, uppsökande verksamhet, individuell planering och samordning mellan olika huvudmän. Vidare konstaterar Socialstyrelsen att det saknas kunskap om vad samhällets LSS-insatser till barn och ungdomar leder till. Vård och Omsorgsförvaltningen i Mölndals kommun gjorde hösten 2002 en inventering av alla barn och ungdomar med LSS-insatser. I samband med inventeringen tillfrågades familjerna också om hur nöjda de var med de insatser som de fick. Den undersökning som gjordes visade att nästan hälften av de barn och ungdomar som hade LSS-insatser genom kommunens försorg hade ett neuropsykiatriskt funktionshinder (definition se sid. 38). Som ett ytterligare led i inventeringen fick FoU i Väst uppdraget att göra intervjuer med några av de föräldrar som hade stor erfarenhet av LSS-insatser till sitt funktionshindrade barn. Resultatet av denna studie visade att familjer med funktionshindrade barn hade en annan situation än andra barnfamiljer. Deras livssituation påverkades i många olika avseenden (Larsson 2002). Det funktionshindrade barnets behov måste alltid prioriteras, vilket bland annat påverkade föräldrarnas hälsa, möjligheter till förvärvsarbete och sociala kontakter. Syskon till det funktionshindrade barnet fick mindre tid med sina föräldrar och upplevdes ofta komma i andra hand. Dessa resultat stämmer väl överens med de resultat som Socialstyrelsen redovisar i sin lägesrapport (2003). Utifrån erfarenheterna från Mölndal framstod det som viktigt att ta reda på mer om hur det ser ut i Göteborg och i närliggande kommuner när det gäller LSS-insatser till barn och ungdomar. FoU i Väst tog hjälp av en grupp chefer för handikappomsorgen (Härryda, Kungälv, Mölndal och Partille) i arbetet att planera en kartläggning. Det visade sig finnas många intressanta frågor och teman som cheferna ansåg vara viktiga att belysa. För att genomföra kartläggningen blev det dock nödvändigt att begränsa frågorna. Det bestämdes att kartläggningen skulle fokusera på hur handikappomsorgen organiseras, vilka insatser som ges och hur väl LSS-insatserna motsvarar barnens och ungdomarnas behov. Ett särskilt fokus skulle läggas på barn och ung- 8
domar med neuropsykiatriska funktionshinder som, åtminstone i Mölndal, hade visat sig utgöra en stor andel av dem som fick LSS-insatser. Handikappomsorgens samverkan med individ- och familjeomsorgen och barn- och ungdomshabiliteringen upplevdes också viktiga att belysa i kartläggningen. Syfte och frågeställningar Syftet med den här studien har varit att ge en aktuell beskrivning när det gäller LSSinsatser för barn och ungdomar utifrån några specifika frågeställningar. Barn och ungdomar med neuropsykiatriska funktionshinder har särskilt uppmärksammats. Kartläggningen omfattar Göteborgs 21 stadsdelar samt de 12 kranskommuner som ingår i GR-samarbetet (se tabell 2 och 3 sid 15-16). Förhoppningsvis kan en samlad och jämförande beskrivning ge berörd personal i de olika stadsdelarna och kommunerna en bild av den egna verksamheten i relation till andra kommuner och stadsdelar. Exempel på hur man gör i andra stadsdelar och kommuner kan vara till nytta också för den egna verksamheten. En kartläggning belyser vissa förhållanden och ger svar på en del frågor, men väcker också nya frågor. De frågeställningar som kartläggningen har utgått ifrån är: Hur organiseras handikappomsorgen i de olika kommunerna och stadsdelarna? Vilka insatser enligt LSS får barn och ungdomar? Hur väl upplever personalen att insatserna motsvarar behoven hos barn och ungdomar med olika slags funktionshinder? Vilken samverkan finns mellan a) handikappomsorgen och socialtjänstens individ- och familjeomsorg? b) handikappomsorgen och barn- och ungdomshabiliteringens team? Kommunerna i kartläggningen De 33 stadsdelar och kommuner som ingår i kartläggningen varierar mycket i fråga om folkmängd, vilket kan påverka förutsättningarna för handikappomsorgen. I en större stadsdel eller kommun bor det ofta fler personer som är berättigade till insatser enligt LSS. Detta kan innebära att det finns en större möjlighet att här erbjuda fler och mer varierade insatser inom den egna stadsdelen eller kommunen, än i en mindre stadsdel eller kommun där färre antal insatser beviljas. I en mindre stadsdel eller kommun kan man vara mer beroende av köpta insatser, samtidigt som det kan vara lättare att ha en helhetsbild och en god personkännedom när verksamheten inte är så omfattande. I bilaga 1 återfinns uppgifter om antal invånare den 1 januari 2004 i de stadsdelar och kommuner som ingår i kartläggningen. 9
Hur kartläggningen genomfördes Datainsamlingen gjordes under tidsperioden september 2003 februari 2004. De sifferuppgifter som har samlats in beskriver LSS-insatserna den 1 september 2003. Från början var det meningen att kartläggningen skulle genomföras på så sätt att en enkät skickades ut till alla berörda kommuner och stadsdelar. Det visade sig dock att en enkät inte var det bästa instrumentet för att samla in information, eftersom de frågor som skulle belysas krävde att den som svarade fick möjlighet att beskriva sina erfarenheter med egna ord. Det fanns också ett behov av att kunna ställa uppföljande frågor. En intervjuundersökning med personliga intervjuer bedömdes kräva alltför mycket tid och resurser, och valet av metod blev i stället telefonintervjuer där frågorna hade skickats ut i förväg till intervjupersonerna. Ett frågeformulär konstruerades i samarbete med den referensgrupp som hade bildats inför starten av kartläggningen. Intervjufrågorna har utgått från frågeställningarna på sid. 9. De fyra cheferna i referensgruppen kom med synpunkter och var också de som först fick pröva att besvara frågorna. När detta arbete var klart togs telefonkontakt med de 33 chefer som var ansvariga för beslut om insatser enligt LSS till barn och ungdomar i Göteborg och kranskommunerna. Vid telefonsamtalet beskrevs hur kartläggningen skulle gå till, och tidpunkt för en telefonintervju bestämdes. En del chefer har själva besvarat frågorna, i andra fall har chefen hänvisat till någon annan, oftast då en LSS-handläggare. Inför telefonintervjun skickades frågorna ut skriftligen till intervjupersonen. Varje intervju tog cirka en timme att genomföra. Svaren skrevs ned vid intervjutillfället. En del kompletterande uppgifter har inhämtats i efterhand. En planeringsledare i Göteborgs stad har i en telefonintervju beskrivit den förändrade organisationen i Göteborg. En person från Västra Götalandsregionen med samordningsansvar för råd- och stödinsatser har också besvarat några öppna frågor i en telefonintervju. Intervjupersonerna har fått ta del av rapporten och ge synpunkter på sådant som behövde korrigeras innan den har lämnats ut till andra läsare. Några begrepp och förkortningar I de stadsdelar och kommuner som ingår i kartläggningen används olika begrepp för att beskriva verksamheten. För att göra rapporten mindre krånglig att läsa används genomgående följande begrepp och förkortningar: Den verksamhet som omfattar beslut och verkställighet av insatser till funktionshindrade benämns genomgående handikappomsorgen. Den tjänsteman som fattar beslut om insatser för funktionshindrade benämns LSS-handläggare. 10
BUP GR Barn- och ungdomspsykiatrisk mottagning Göteborgsregionens kommunalförbund (13 kommuner). GR är också ett av fyra kommunförbund i Västra Götalandsregionen HSL Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) HO IoF handikappomsorgen individ- och familjeomsorgen LASS Lagen (1993:389) om assistansersättning LSS Lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (ändrad 2002:439) SoL Socialtjänstlagen (2001:453) Vgr ÄO Västra Götalandsregionen äldreomsorgen 11
2. Kort om LSS I det här avsnittet ges en kort beskrivning av Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS), vem som är berättigad till insatser enligt LSS och vilka olika insatser lagen ger rättighet till. Slutligen redovisas några sifferuppgifter om hur många barn och ungdomar som får LSS-insatser i hela Sverige och i de stadsdelar/kommuner som ingår i kartläggningen. Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) Lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) trädde i kraft den 1 januari 1994. Lagen har förändrats vid flera tillfällen. Under senare år har lagstiftningen ställt tydligare krav på kommunerna att planera för sin verksamhet. En förändring som infördes i lagen under år 2002 (2002:439) är att en kommun eller ett landsting som inte tillhandahåller en beviljad insats utan oskäligt dröjsmål, ska åläggas att betala en särskild avgift. Före 1994 var det Omsorgslagen som reglerade stöd och service till funktionshindrade. I och med att LSS infördes utökades den personkrets som har rätt till särskilt stöd och service. LSS är en rättighetslag för de personer som omfattas av lagstiftningen. De insatser som kan beviljas enligt LSS framgår av lagens nionde paragraf. Insatser enligt LSS får aldrig innebära en inskränkning i de rättigheter som den enskilde har enligt någon annan lag ( 4). Målet är att den enskilde ska få leva som andra ( 5) och verksamheten ska främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet för de personer som berörs av lagen. Verksamheten ska vara grundad på respekt för den enskildes integritet och självbestämmande. Den enskilde ska så långt det är möjligt ha inflytande och medbestämmande över de insatser som ges. I 10 framgår det att en person som har beviljats en insats enligt LSS också kan begära att en individuell plan ska upprättas. I en sådan plan ska det beslutade och planerade insatser redovisas, och även åtgärder som andra än kommunen eller landstinget vidtar. Beslut enligt LSS kan överklagas till Länsrätten. Vem får insatser enligt LSS? I den första paragrafen i LSS framgår det vilka som omfattas av lagen. Det är tre olika personkretsar som beskrivs: 12
Personkrets 1: Personer med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd. Personkrets 2: Personer med betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder, föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom. Personkrets 3: Personer med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service. Enligt Socialstyrelsens statistik (2004), som avser funktionshindrade i alla åldrar, var det 51 500 personer som hade en eller flera insatser enligt LSS (exkl. råd och stöd) i Sverige den 1 oktober 2003. Det var 2 900 fler jämfört med år 2002, och en ökning med 6 %. Det totala antalet personer som hade LSS-insatser under 2003 uppskattades till mellan 53 000 och 55 000 personer, vilket motsvarar närmare 0,6 % av landets befolkning. När det gäller personer med psykiska funktionshinder var det ungefär 2 800 personer som fick insatser enligt LSS under 2003 vilket var 3 % fler än föregående år. Antalet LSS-insatser har redovisats till c:a 102 000. Ungefär 85 % av dessa gällde personkrets 1 dvs. de personer som omfattades av den tidigare Omsorgslagen. Vilka insatser får man enligt LSS? I LSS nionde paragraf finns en uppräkning av insatserna för särskilt stöd och service: 9.1 rådgivning och annat personligt stöd som ställer krav på särskild kunskap om problem och livsbetingelser för människor med stora och varaktiga funktionshinder 9.2 biträde av personlig assistent eller ekonomiskt stöd till skäliga kostnader för sådan assistans, till den del behovet av stöd inte täcks av beviljade assistanstimmar enligt lagen (1993:389) om assistansersättning 9.3 ledsagarservice 9.4 biträde av kontaktperson 9.5 avlösarservice i hemmet 9.6 korttidsvistelse utanför det egna hemmet 9.7 korttidstillsyn för skolungdom över 12 år utanför det egna hemmet i anslutning till skoldagen samt under lov 9.8 boende i familjehem eller bostad med särskild service för barn eller ungdomar som behöver bo utanför föräldrahemmet 13
9.9 bostad med särskild service för vuxna eller annan särskilt anpassad bostad för vuxna 9.10 daglig verksamhet för personer i yrkesverksam ålder som saknar förvärvsarbete och inte utbildar sig Kommunen där den funktionshindrade bor ansvarar för insatser enligt 9.2 9.10. om inget annat har avtalats. När det gäller insatser enligt 9.1, oftast kallat råd och stöd, ansvarar Västra Götalandsregionen för alla GR-kommuner utom för Kungsbacka som inte tillhör Vgr. I Kungsbacka ger kommunanställd personal råd och stöd till personkrets 1 och 2 medan Landstinget i Halland ger råd och stöd till personkrets tre. Insatsen daglig verksamhet ( 9.10) avser enbart dem som tillhör personkrets ett och två. Övriga insatser avser alla tre personkretsar. De två insatserna i 9.9 och 9.10 vänder sig enbart till vuxna, medan övriga insatser även är aktuella för barn och ungdomar. Antal barn och ungdomar med LSS-insatser hösten 2003 Totalt var det 14 029 barn och ungdomar i åldrarna 0-19 år som fick LSS-insatser i hela landet den 1 oktober 2003. De flesta, 8 734 var pojkar och 5 295 var flickor (Socialstyrelsen 2004). (Se tabell 1). Tabell 1. Samtliga barn och ungdomar 0-19 år med LSS-insatser i landet, fördelat på de tre personkretsarna (031001) 0-19 år Personkrets 1 Personkrets 2 Personkrets 3 Totalt Pojkar 7.798 6 930 8.734 Flickor 4.645 4 646 5.295 Totalt 12.443 10 1.576 14.029 Socialstyrelsen använder oftast en åldersindelning i sin statistik där barn och unga t.o.m. 22 år inkluderas. Den åldersgränsen beror troligen på att de elever som går i särskola oftast lämnar gymnasieskolan i 22-årsåldern. Utifrån en indelning i tre åldersgrupper: 0-6 år, 7-12 år och 13-22 år framgår det att de flesta barn och ungdomar som får LSS-insatser återfinns i den äldsta åldersgruppen. I Socialstyrelsen rapport (2004) kan man få besked om hur många personer i åldern 0-22 år som fick LSS-insatser den 1 oktober 2003 i landets olika kommuner. Där finns också uppgifter om hur stor andel av det totala antalet barn och ungdomar i åldern 0-22 år, som hade LSS-insatser i de olika kommunerna. De personer som enbart hade insatsen råd och stöd finns inte med i den sammanställningen. I tabell 2 redovisas siffrorna för hela landet och för de kommuner som ingår i kartläggningen I jämförelsen mellan kommuner/stadsdelar kan det också vara värdefullt att veta hur många barn och ungdomar som finns i respektive kommun/stadsdel. Den uppgiften återfinns också i tabell 2 och 3, i kolumnen längst till höger (SCB 2004; 14
Stadskansliet Göteborgs stad 2004). Observera att uppgifterna i den sista kolumnen i tabell 2 avser barn och ungdomar i åldern 0-18 år medan tabellerna i övrigt har indelningen 0-22 år. Tabell 2. Antal personer med beslut om LSS-insats 0-22 år samt andel av befolkningen 0-22 år med beslut om LSS-insats i procent i hela riket samt i de kommuner som ingår i Göteborgsregionen (031001). Antal personer med beslut om LSSinsats 0-22 år Andel av befolkningen 0-22 år med beslut om LSSinsats (%) Antal personer i åldersgruppen 0-18 år i respektive kommun Hela riket 16.652 0,68 Ale 42 0,53 6.846 Alingsås 82 0,80 8.640 Göteborg 908 0,74 96.221 Härryda 77 0,76 8.812 Kungsbacka 96 0,45 18.586 Kungälv 84 0,74 9.643 Lerum 70 0,60 10.168 Lilla Edet 23 0,60 3.262 Mölndal 154 0,92 14.182 Partille 96 0,91 8.991 Stenungsund 71 1,04 5.790 Tjörn 26 0,62 3.604 Öckerö 20 0.55 3.108 Totalt 1.749 0,71 197.853 I Västra Götalands län som helhet var andelen barn och ungdomar med LSS-insats i åldern 0-22 år 0,75 %, (dvs. 75 av 10 000 personer), alltså något högre än genomsnittet för hela riket (0,68 %). Den kommun i GR-samarbetet som har högst andel LSS-insatser för denna grupp barn/ungdomar var Stenungsund, medan Kungsbacka hade lägst andel LSS-insatser. I tabell 3 redovisas antal personer med beslut om LSS-insats 0-22 år samt andel av befolkningen 0-22 år med beslut om LSS-insats i Göteborgs olika stadsdelar 031001 (Stadskansliet, Göteborgs stad 2004). 15
Tabell 3 Antal personer med LSS-insats 0-22 år samt andel av befolkningen 0-22 år med LSS-insats i Göteborgs olika stadsdelar (031001) Stadsdelsnämnd Antal personer med LSS-insats 0-22 år Andel av befolkningen 0-22 år med LSS-insats (%) Antal personer i respektive stadsdel i åldersgruppen 0-22 år Hela riket 16.652 0,68 Askim 43 0,61 7.030 Backa 60 1,00 6.015 Bergsjön 31 0,62 4.964 Biskopsgården 60 0,84 7.130 Centrum 27 0,34 8.050 Frölunda 30 1,17 2.565 Gunnared 71 0,96 7.379 Härlanda 41 0,91 4.528 Högsbo 25 0,79 3.171 Kortedala 38 0,63 6.028 Kärra-Rödbo 26 0,79 3.274 Linnéstaden 49 0,79 6.186 Lundby 44 0,64 6.872 Lärjedalen 67 0,75 8.962 Majorna 56 0,92 6.087 Styrsö 9 0,67 1.340 Torslanda 51 0,78 6.524 Tuve-Säve 26 0,83 3.129 Tynnered 78 0,90 8.662 Älvsborg 43 0,75 5.700 Örgryte 35 0,52 6.789 Totalt: 910 0,76 120.385 Högst andel LSS-insatser för barn och ungdomar i åldern 0-22 år i Göteborg hade stadsdel Frölunda (1,17 %) medan stadsdel Centrum hade lägst andel LSS-insatser (0,34 %). Andelen LSS-insatser för barn och ungdomar i åldern 0-22 år i hela Göteborg var 0,74% 16
3. Handikappomsorgens organisering Handikappomsorgen organiseras på olika sätt i olika stadsdelar och kommuner. Stadsdelarnas/kommunernas storlek och olika förutsättningar påverkar organisationen. I en större kommun eller stadsdel kan man lättare specialisera arbetsuppgifter, och dela in verksamheten i mindre enheter. Detta kan innebära att personalen får en mer specialinriktad kompetens. I en mindre kommun eller stadsdel kan man inte i samma utsträckning specialisera olika arbetsuppgifter, men har kanske i stället en bättre överblick och helhetsbild av verksamheten. Närheten till andra verksamheter och god personkännedom kan dessutom underlätta samarbetet i en mindre stadsdel eller kommun. Hur verksamheten är organiserad kan också säga något om synsätt och prioriteringar. I kartläggningen har vi undersökt var handikappomsorgen finns i relation till individ- och familjeomsorgen respektive äldreomsorgen. Vissa kommuner och stadsdelar har valt att i sin organisation förena äldre- och handikappomsorgen. Då betonas omsorgen och omvårdnaden, något som äldreomsorgen av tradition har stor erfarenhet av och kunskap om. Ett annat sätt att organisera är att betona att handikappomsorg handlar om människor i alla åldrar och inte om omsorg av äldre. Inte minst utifrån ett barnperspektiv blir det då naturligt att handikappomsorgen knyts till individ- och familjeomsorgen. Flera intervjupersoner har beskrivit det som en fördel när handikappomsorgen utgör ett eget verksamhetsområde separerat från såväl äldreomsorg som individ- och familjeomsorg. Då har handikappomsorgen en egen chef, som enbart driver handikappfrågorna. I kartläggningen är Kungsbacka kommun det enda exemplet där handikappomsorgen inte bara har en egen chef utan också en egen nämnd. I följande avsnitt ges en övergripande beskrivning av hur handikappomsorgen är organiserad i de olika stadsdelarna/kommunerna. När det gäller stadsdelarna i Göteborg är det formellt så att de tre verksamhetsområdena HO, IoF och ÄO alltid tillhör samma förvaltning och nämnd (stadsdelsförvaltning respektive stadsdelsnämnd). Men om man tittar på hur organiseringen ser ut under den nivån kan man se exempel på samma organisationsformer som i kranskommunerna, dvs. ibland finns en koppling mellan IoF och HO, ibland mellan HO och ÄO och ibland är HO en del av IoF. 17
Fem modeller för organisering av handikappomsorgen Som ett resultat av undersökningen har vi fått fram hur handikappomsorgen, individoch familjeomsorgen och äldreomsorgen är organiserade i relation till varandra. Sammanfattningsvis kan man beskriva organiseringen i fem modeller. Nedan beskrivs dessa fem modeller och vilka stadsdelars/kommuners organisation som överensstämmer med respektive modell. Modell 1: De tre verksamheterna HO, IoF och ÄO finns på samma nivå i organisationen och är helt fristående från varandra. Handikappomsorg Individ- och familjeomsorg Äldreomsorg I modell 1 utgör handikappomsorgen en egen förvaltning med en egen förvaltningschef och även en egen nämnd. Motsvarande gäller också för individ- och familjeomsorgen och äldreomsorgen. Det är endast en kommun, Kungsbacka, som har en organisation som överensstämmer med denna modell. Modell 2: De tre verksamheterna finns på samma nivå i organisationen, utgör sina egna verksamhetsområden men sorterar under en gemensam chef för förvaltningen/sektorn. Handikappomsorg Individ- och familjeomsorg Äldreomsorg Modell 2 utgörs i stället av en gemensam förvaltning/sektor för handikappomsorg, individ- och familjeomsorg och äldreomsorg. De tre verksamheterna finns på samma nivå inom förvaltningen och utgör där var sitt verksamhetsområde med en egen chef. 18
Det finns också en gemensam förvaltningschef/sektorchef eller motsvarande, eller så är de tre cheferna direkt underställda stadsdelschefen. Den här modellen är den vanligaste inom ramen för kartläggningen. Den förekommer i sju stadsdelar och fem kommuner (Askim, Backa, Frölunda, Gunnared, Majorna, Tuve-Säve, Tynnered, Ale, Härryda, Kungälv, Tjörn och Öckerö). I Ale kommun fanns det vid kartläggningstillfället ännu ingen egen chef för handikappomsorgen, men tanken var att det skulle finnas det inom två år. Vid intervjutillfället hade kommunen en samordnare för de fem cheferna inom handikappomsorgen. Samordnaren var underställd förvaltningschefen. Modell 3: De tre verksamheterna finns på samma nivå i organisationen. HO och IoF är organiserade tillsammans medan ÄO utgör ett eget verksamhetsområde. Handikappomsorg Individ- och familjeomsorg Äldreomsorg Det som kännetecknar modell 3 är att handikappomsorgen och individ- och familjeomsorgen finns på samma nivå i organisationen och utgör ett separat verksamhetsområde med en gemensam förvaltningschef/sektorchef eller motsvarande. Äldreomsorgen utgör ett eget verksamhetsområde med egen förvaltningschef/sektorchef. Den här organisationsmodellen är den näst vanligaste och återfinns i Alingsås kommun och i nio stadsdelar: Härlanda, Högsbo, Kortedala, Kärra-Rödbo, Linnéstaden, Styrsö, Torslanda, Älvsborg och Örgryte. I Älvsborg var en chef ansvarig för alla tre verksamhetsområden HO, IoF och ÄO vid intervjutillfället. Stadsdelsnämnden hade dock fattat beslut om en förändring som innebar att de skulle tillsätta en chef för individ- och familjeomsorgen och handikappomsorgen och en annan chef för äldreomsorgen. 19
Modell 4: De tre verksamheterna finns på samma nivå i organisationen. HO och ÄO är organiserade tillsammans medan IoF utgör ett eget verksamhetsområde. Handikappomsorg Äldreomsorg Individ- och familjeomsorg I modell 4 finns handikappomsorgen och äldreomsorgen på samma nivå i organisationen och utgör ett separat verksamhetsområde med en gemensam förvaltningschef/sektorchef eller motsvarande. Individ- och familjeomsorgen utgör ett eget verksamhetsområde med egen förvaltningschef/sektorchef. Denna modell är ganska vanlig i Göteborgsregionen. Den överensstämmer med organisationen i två stadsdelar (Bergsjön, Lärjedalen) och fyra kommuner ( Lerum, Lilla Edet, Mölndal, Partille). Modell 5: ÄO och IoF finns på samma nivå i organisationen. HO utgör en del av IoF Individ- och familjeomsorg Äldreomsorg Handikappomsorg Modell 5 innebär att handikappomsorgen utgör en enhet inom individ- och familjeomsorgen. Det finns en chef för verksamhetsområdet individ- och familjeomsorg, inklusive handikappomsorg, och en annan chef för verksamhetsområdet äldreomsorg. Denna modell är inte så vanlig i Göteborgsregionen, utan återfinns endast i tre stadsdelar (Biskopsgården, Centrum och Lundby) och i Stenungsunds kommun. 20
Handikappomsorgens organisering i Göteborg och kranskommunerna utifrån förvaltnings- och nämndtillhörighet I alla Göteborgs olika stadsdelar har man en stadsdelsförvaltning och en stadsdelsnämnd som omfattar såväl handikapp- som äldre- och individ- och familjeomsorg. Alla tre områdena tillhör med automatik samma förvaltning och nämnd. När det gäller kranskommunerna framgår det av tabellen nedan (tabell 4) vilken förvaltning och nämnd som handikapp- äldre- och individ- och familjeomsorgen var organiserade inom. Uppgifterna har inhämtats under tiden oktober 2003-mars 2004. I kranskommunerna används ofta förkortningen IFO i stället för IoF för individ- och familjeomsorgen. Tabell 4. Hur HO, IoF och ÄO organiseras i förvaltningar och nämnder i Göteborgs kranskommuner. Handikappomsorg Individ-och familjeomsorg Äldreomsorg Kommun Förvaltning Nämnd Förvaltning Nämnd Förvaltning Nämnd Ale Vård- och omsorgsförv. Vård- och omsorgsnämnden Vård- och omsorgsförv. Vård- och omsorgsnämnden Vård- och omsorgsförv. Vård- och omsorgsnämnden Alingsås Socialförv. Socialnämnden Socialförv. Socialnämnden Vård- och äldreomsorgsförv. Vård- och äldreomsorgsnämnden Härryda Sociala Sektorn Socialnämnden Sociala sektorn Socialnämnden Sociala sektorn Socialnämnden Kungsbacka Förv. för handikappomsorg Nämnden för handikappomsorg IFO-förvaltningen IFO-nämnden Äldreomsorgsförv. Äldreomsorgsnämnden Kungälv Socialförv. Socialnämnden Socialförv. Socialnämnden Socialförv. Socialnämnden Lerum Vård- och omsorgsförv Vård- och omsorgsnämnden Socialförv. Socialnämnden Vård- och omsorgsförv. Vård- och omsorgsnämnden Lilla Edet Socialförv. Vård- och omsorgsnämnden Mölndal Vård- och omsorgsförv Vård- och omsorgsnämnden Socialförv. Arbets- och familjestödsförv. IFOnämnden Arbets- och familjestödsnämnden Socialförv. Vård- och omsorgsförv. Vård- och omsorgsnämnden Vård- och omsorgsnämnden Partille Stenungsund Vård- och omsorgsförv. IFO Vård- och omsorgsnämnden Sociala myndighets- nämnden Tjörn Socialförv. Socialnämnden Social- och arbetsförv. IFO Socialförv. Social- och arbetsnämnden Sociala myndighetsnämnden Socialnämnden Vård- och omsorgsförv. Sociala omsorgsförv. Socialförv. Vård- och omsorgsnämnden Sociala myndighetsnämnden Socialnämnden Öckerö Socialförv. Socialnämnden Socialförv. Socialnämnden Socialförv. Socialnämnden 21
Finns det en separat LSS-handläggning för barn och ungdomar? I de stadsdelar och kommuner som kartläggningen omfattar är det vanligast att LSShandläggarna har ansvaret för ärenden både för barn, ungdomar och vuxna (25 av 33 svar). I åtta av kommunerna/stadsdelarna har någon eller några av handläggarna inom enheten specialiserat sig på insatser till barn och ungdomar. En sådan uppdelning har också diskuterats i en del andra stadsdelar och kommuner. Där har dock slutsatsen varit att det finns alltför få handläggare för att det skulle fungera bra. Om det är få handläggare i en verksamhet och de dessutom är specialiserade på olika grupper (vuxna eller barn), blir verksamheten mer sårbar vid sjukdom eller ledighet. Det kan också finnas andra sätt att dela in en verksamhet på, exempelvis kan ansvaret fördelas utifrån en geografisk indelning där utgångspunkten är var familjen bor. Tabell 5. Typ av organisering av LSS-insatser för barn och ungdomar i stadsdelar och kommuner Typ av organisering En eller flera handläggare utreder och fattar beslut enligt LSS enbart för barn och ungdomar Någon/några handläggare är specialiserade på utredningar och beslut enligt LSS för barn och ungdomar men handlägger också vissa vuxenärenden. Handläggarna utreder och fattar beslut enligt LSS för både barn/ungdomar och vuxna. Stadsdel/kommun Frölunda, Linnéstaden, Lärjedalen, Mölndal, Partille Centrum, Högsbo, Kärra-Rödbo Ale, Alingsås, Askim, Backa, Bergsjön, Biskopsgården, Gunnared, Härlanda, Härryda, Kortedala, Kungsbacka, Kungälv, Lerum, Lilla Edet, Lundby, Majorna, Stenungsund, Styrsö, Tjörn, Torslanda, Tuve-Säve, Tynnered, Älvsborg, Örgryte, Öckerö. 22
4. Handläggarnas ansvarsområde Alla handläggare i kartläggningen fattar beslut enligt LSS för de funktionshindrade som omfattas av LSS-lagstiftningen. Den delegation som LSS-handläggarna har varierar mellan olika kommuner/stadsdelar. Det är inte ovanligt att politiker fattar beslut om vissa insatser, som exempelvis boende och daglig verksamhet, utifrån LSS-handläggarens förslag. Men hur gör man om det behövs kompletterande insatser enligt SoL? Och vad händer med de personer som har ett funktionshinder men inte bedöms omfattas av LSS? Här skiljer det sig åt mellan olika kommuner och stadsdelar i kartläggningen. Även när det gäller LSS-handläggarens ansvar för att de beslutade insatserna verkställs har det visat sig finnas skillnader. Att handlägga utifrån både SoL och LSS eller enbart LSS I kartläggningen har det visat sig finnas två skilda huvudprinciper när det gäller handikappomsorgens ansvarsområde. Den ena huvudprincipen innebär att handikappomsorgen vänder sig till alla funktionshindrade barn och ungdomar oavsett om de omfattas av LSS eller inte. För de funktionshindrade barn/ungdomar som inte omfattas av LSS, fattar LSS-handläggaren beslut om insatser enligt SoL. Om det visar sig att det finns sociala problem i en familj är det ofta individ- och familjeomsorgen som ska handlägga ärendet. Det kan också vara så att personal inom IoF och HO arbetar tillsammans i ärendet. Exempel från kartläggningen där denna ansvarsfördelning finns är stadsdelarna Askim, Frölunda, Kortedala, Linnéstaden, Tuve-Säve och Älvsborg. Den andra huvudprincipen för ansvarsfördelning utgår ifrån att handikappomsorgen enbart vänder sig till de funktionshindrade barn och ungdomar som omfattas av LSS. Detta är den vanligaste principen. I vissa stadsdelar och kommuner fattar LSS-handläggarna i princip enbart beslut enligt LSS, medan LSS-handläggarna i andra stadsdelar och kommuner också fattar kompletterande beslut enligt SoL. Nedan återges de olika variationer av beslutsfattande som har framkommit i intervjuerna. LSS-handläggaren fattar i princip enbart beslut enligt LSS. Om en familj med ett funktionshindrat barn behöver kompletterande insatser får de ansöka om detta hos en SoL-handläggare inom socialtjänstens individ- och familjeomsorg. 23
LSS-handläggarna fattar kompletterande beslut enligt SoL för de personer som omfattas av LSS-lagstiftningen. En typ av kompletterande beslut är att bevilja avlösarservice enligt SoL för syskon till det funktionshindrade barnet. Syftet är då att ge föräldrarna avlastning. I många stadsdelar och kommuner kan LSS-handläggaren fatta sådana beslut om avlösarservice. På andra håll hänvisas föräldrarna att i så fall söka den insatsen genom socialtjänstens individ- och familjeomsorg. LSS-handläggarna fattar SoL-beslut i avvaktan på att ett LSS-beslut ska bli klart. LSS-handläggaren ger insatser enligt SoL till ett barn som hon/han ser kommer att tillhöra LSS personkrets, men där föräldrarna ännu inte är beredda att acceptera detta. En intervjuperson beskriver att det kan vara svårt att bedöma personkretstillhörigheten för ett barn: Det är en tuff stämpling med LSS för barn och unga. Om de inte uttryckligen söker det, eller att det är en fördel för dem att söka enligt LSS, är det smidigare att ge insatserna enligt SoL. Frågan om vilka beslut LSS-handläggarna fattar, hör ihop med den samverkan som förekommer mellan handikappomsorgen och socialtjänstens individ- och familjeomsorg. Detta belyses närmare längre fram i rapporten under rubriken Samverkan med IoF och barn- och ungdomshabiliteringen. LSS-handläggarens ansvar för att verkställa LSS-besluten LSS-handläggarna ansvarar för att utreda alla ansökningar om insatser enligt LSS. De fattar också beslut om insatserna, eller ger förslag till politikerna i ett tjänsteutlåtande, och har ett formellt uppföljningsansvar. Ibland kan LSS-handläggaren också vara den som ska se till att beslutet om en insats verkställs. Det innebär att LSShandläggaren är med och tar fram förslag och söker alternativ för hur beslutet skulle kunna verkställas. Detta sker i dialog mellan handläggaren och den verksamhet som föreslås utföra beslutet. I de flesta av kartläggningens stadsdelar och kommuner (23 av 33) är LSShandläggaren enbart utredare och beslutsfattare, inte verkställare av LSS-besluten. När dessa två funktioner är åtskilda, i en beställare/utförarorganisation, är det vanligt att handläggarna också finns i en separat enhet för myndighetsutövning. I två stadsdelar, Högsbo och Styrsö, är LSS-handläggaren också verkställare av besluten. Detta gällde vid slutet av 2003 också Lilla Edets kommun, men där pågick en omorganisation som skulle komma att innebära att beslutsfattandet och verkställigheten blir åtskilda. I övriga sju stadsdelar och kommuner verkställer LSS-handläggaren en del av besluten. Det gäller då vissa insatser som t.ex. vistelse på korttidshem, daglig verksamhet eller korttidstillsyn. 24
En organisation för samordning och planering inom funktionshinderområdet i Göteborgs stad Från och med hösten 2003 har organisationen för handikappomsorgen i Göteborg förändrats. Stadens 21 stadsdelar har delats in i fyra stadsdelsregioner, Nordost, Centrum, Väster och Hisingen. I varje region finns det en stadsdel som har ett resursnämndsuppdrag för funktionshinderområdet. Det finns två planeringsledare i varje stadsdelsregion som ska planera och samordna verksamheten för respektive region när det gäller boende, daglig verksamhet och korttidsvistelse. Uppdraget omfattar även förmedling av lediga bostäder (enligt SoL och LSS) samt kompetensutveckling för personal inom funktionshinderområdet. Utöver de åtta planeringsledarna i de fyra regionerna finns det en planeringsledare som är placerad centralt i Göteborg och har en samordnande funktion utifrån ett hela-staden- perspektiv. De regionala planerna gällande bostadsplanering som upprättas i varje region, ligger sedan till grund för det fortsatta planerings- och utvecklingsarbetet över staden. Ansökan om bostad enligt LSS görs till LSS-handläggaren i den egna stadsdelen. Innan beslut fattas ska handläggaren kontakta planeringsledaren som ger erbjudande om bostad eller informerar om att bostad inte kan erbjudas. Planeringsledarnas funktion fråntar inte stadsdelen ansvaret för LSS-insatserna. En stadsdel i var och en av de fyra stadsdelsregionerna har också ett särskilt uppdrag för hela Göteborg, t.ex. planering och samordning för flerfunktionshindrade barn och ungdomar eller att ta emot och utreda alla förhandsbesked. Det finns också resursnämndsuppdrag i Göteborg som fanns redan innan organisationsförändringen 2003, t.ex. koloniverksamhet för intellektuellt funktionshindrade och Dalheimers hus. Det finns också andra överenskommelser om samordning mellan stadsdelar som ger möjlighet för en stadsdel att köpa insatser från en annan stadsdel. I stadsdelen Majorna har man t.ex. verkställighet av ledsagarservice, kontaktpersoner m.m. som andra stadsdelar kan beställa. Detta är dock inte resursnämndsuppdrag utan är resultat av överenskommelser mellan de olika stadsdelarna. (Andersson 2004) Gränsen mellan barn och vuxen i LSS-besluten Den här kartläggningen avser barn och ungdomar. När är man då ungdom och när räknas man som vuxen enligt LSS? I lagtexten anges ingen åldersgräns för när en person övergår till att räknas som vuxen. Det ger utrymme för olika tolkningar, gränsen blir relativ. Av intervjusvaren framgår det också att denna gräns varierar mellan olika kommuner och stadsdelar. När det gäller de ungdomar som går i gymnasiesärskolan betraktas de oftast som vuxna vid 21-23 års ålder, när de har avslutat sin utbildning. Det är också den ålder som flera intervjupersoner har angett som gränsen mellan barn/ungdom och vuxen. I en stadsdel har man i stället valt gränsen 16-17 år, dvs. innan den unge påbörjar sina studier vid gymnasium/gymnasiesärskola. Där ses gymnasietiden som 25
avstampet in i vuxenlivet. Den planering och de förberedelser som sker under gymnasietiden utgör de första stegen i den unga personens liv som vuxen. En åldersgräns som många intervjupersoner har angett är 18 år, dvs. den ålder då ungdomar blir myndiga i Sverige. Ett skäl till att använda den åldersgränsen kan vara normaliseringstanken, att alla ungdomar oavsett eventuella funktionshinder bör ses som vuxna vid samma ålder. Tanken på normalisering har också beskrivits som skälet till åldersgränsen 19 år, eftersom det är den ålder när de flesta ungdomar lämnar gymnasiet och föräldraansvaret upphör. Samma gräns bör gälla för ungdomar med LSS-insatser, säger en av intervjupersonerna. Det är inte någon av intervjupersonerna som har beskrivit åldersgränsen som ett problem eller en begränsning för besluten enligt LSS. Ofta är det samma handläggare som beslutar om insatser för både barn och vuxna. Däremot är insatserna skilda åt beroende på målgrupp. De finns t.ex. olika boenden för barn och vuxna, avlösarservice till familjer med barn, korttidsvistelse för barn och ungdomar och läger för ungdomar. Genomgående beskrivs en hög grad av flexibilitet. Insatserna ges utifrån individens behov och inte utifrån hans eller hennes ålder. Även om kommunen har en gräns på 18 år så finns vissa insatser för barn och ungdomar kvar under den tid en person går i gymnasiesärskola, exempelvis elevhemsboende och korttidstillsyn för skolungdom över 12 år. En vuxen person kan bo kvar i ett barnboende en tid, och ett moget barn kan få ett vuxenboende innan gymnasiet är avslutat, om det bedöms vara den bästa lösningen. Förutom att se till behov och möjliga insatser för den unga personen kan också relationen mellan handläggaren och ungdomen/familjen spela en viss roll för när en ung person räknas som vuxen. Om det är ett svårt ärende där det finns en god relation kan handläggaren hålla kvar den personen längre i barn/ungdomshandläggningen. Handläggarnas arbetssituation kan också påverka när en ungdom börjar få insatser riktade till vuxna. Om arbetsbelastningen skiljer sig mycket åt mellan barnoch vuxenverksamheterna, kan detta påverka vid vilken tidpunkt en ung person flyttas över och räknas som vuxen. 26
5. Vilka LSS-insatser får barn och ungdomar? I det här avsnittet redogörs för vilka insatser som barn och ungdomar får enligt LSS, och omfattningen av insatserna i de olika kommunerna och stadsdelarna. Den här studien handlar om insatser för barn och ungdomar. Det innebär att insatser enligt 9.9 och 9.10 inte är aktuella eftersom de avser bostad och daglig verksamhet för vuxna. Alla siffror som redovisas från de olika stadsdelarna/kommunerna avser antal insatser 2003-09-01 och inte antal barn/ungdomar. Det är ganska vanligt att en person har mer än en insats. I. Rådgivning och annat personligt stöd Rådgivning och annat personligt stöd enligt LSS (ofta benämnt råd och stöd) innebär expertstöd från personal med särskilda kunskaper om funktionshindrades levnadsvillkor. Exempel på yrkesgrupper som ger råd och stöd är sjukgymnast, arbetsterapeut, förskolekonsulent, psykolog, kurator, logoped och dietist. Behandling ingår inte i råd och stöd. Råd- och stödinsatserna är kostnadsfria, däremot får den enskilde själv betala resor till och från habiliteringsteamet. Anhöriga till personer som omfattas av LSS kan också beviljas råd och stöd. Tidigare låg ansvaret för både beslut och verkställighet av insatsen råd och stöd enligt 9:1 LSS i respektive kommun/stadsdel. Det innebar att kommunen hade egen personal med expertkunskaper, t.ex. kurator, psykolog, logoped, förskolekonsulent och arbetsterapeut. Sedan 1999 är det Västra Götalandsregionen som har ansvar för insatsen råd och stöd enligt LSS i alla stadsdelar/kommuner som ingår i den här kartläggningen, utom i Kungsbacka kommun som tillhör Landstinget Halland. Inom Västra Götalandsregionen utförs råd- och stödinsatserna till barn och ungdomar av personal vid de olika barn-och ungdomhabiliteringsteamen inom regionen. De team som är aktuella för kommunerna/stadsdelarna i Göteborgsregionen framgår av tabell 6. Också andra kliniker och enheter inom Västra Götalandsregionen än barn- och ungdomshabiliteringen kan var utförare av insatsen rådgivning och annat personligt stöd, exempelvis psykiatri eller logopedmottagning. 27
Tabell 6. Förteckning över vilken barn- och ungdomshabilitering som utför insatsen råd och stöd enligt LSS till invånare i respektive stadsdel/kommun Team inom Barn- och ungdomshabiliteringen (Västra Götalandsregionen) Habiliteringen Väster : Centrum Habiliteringen Väster: Frölunda Habiliteringen Väster: Gamlestaden Habiliteringen Väster: Älvstranden Habiliteringen Väster: Mölndal Habiliteringen Kungälv Habiliteringen Söder: Borås/Alingsås Habiliteringen Norra Älvsborg: Vänersborg Stadsdelar/kommuner som tillhör respektive barn- och ungdomshabiliteringsteam Stadsdelarna Centrum, Härlanda, Linnéstaden, Majorna och Örgryte Stadsdelarna Askim, Frölunda, Högsbo, Styrsö, Tynnered och Älvsborg Stadsdelarna Bergsjön, Gunnared, Kortedala och Lärjedalen Stadsdelarna Backa, Biskopsgården, Kärra-Rödbo, Lundby, Torslanda och Tuve-Säve samt Öckerö kommun Kommunerna Härryda, Mölndal och Partille Kommunerna Ale, Kungälv, Stenungsund och Tjörn Kommunerna Alingsås och Lerum Lilla Edets kommun Kungsbacka är den enda kommun i denna kartläggning där råd- och stödinsatserna inte har överförts till landstinget. Kungsbacka har egen personal för att ge råd och stöd till personkrets 1 och 2, dvs. personer med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd och personer med betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder. Landstinget Halland ger råd och stöd till dem som tillhör personkrets 3. Eftersom ingen annan kommun än Kungsbacka har ansvaret för insatsen råd och stöd, finns det inga uppgifter om hur många barn/ungdomar/familjer som har den insatsen i de olika stadsdelarna och kommunerna. Rådgivning och annat personligt stöd enligt LSS eller habilitering enligt HSL? Av intervjusvaren framgår det att barn eller familjer mycket sällan får råd och stöd enligt LSS. I stället väljer barn- och ungdomshabiliteringarna att ge habiliterande insatser enligt hälso- och sjukvårdslagen (HSL). Det finns personer som tidigare har fått beslut om råd och stöd enligt LSS, och då fortsätter de besluten att gälla. Habiliteringens policy är annars att de som tillhör deras målgrupp inte ska behöva söka råd och stöd enligt LSS, utan få allt sitt stöd enligt HSL. Insatserna ska vara av så hög kvalitet att familjerna får det de behöver. Många av intervjupersonerna i kommunerna/stadsdelarna har uttryckt skepsis över detta förfarande, och menar att LSS är en rättighetslag som nu mer eller mindre sätts ur spel. Det är inga formella beslut om råd och stöd som fattas enligt HSL, utan enbart en bedömning. Det gör att det inte heller är möjligt att överklaga, om man är 28
missnöjd med en habiliteringsinsats. De beslut som fattas enligt LSS är däremot möjliga att överklaga. Intervjupersonen som representerade Västra Götalandsregionen framhöll att det tidigare var så att personer som hade beviljats insatsen råd och stöd, kunde ha exempelvis sjukgymnastik år efter år. 1997 blev det dock fastslaget i en dom från regeringsrätten att rådgivning och annat personligt stöd enligt LSS inte får innebära behandling. Detta är viktigt att känna till, framhöll hon, så att man inte bygger luftslott om exempelvis behandlingar som sedan inte kan ges. Det kan lätt uppfattas av en familj att om man bara ansöker så får man det man söker, men riktigt så enkelt är det inte. När det gäller barn under 18 år har habiliteringen ofta en kontinuerlig kontakt med barnet och familjen, åtminstone under barnets första tio år. Habilitering kan innebära behandlande insatser under lång tid om teamet vid barn- och ungdomshabiliteringen bedömer att det behövs. I och med att barnet tillhör habiliteringens målgrupp kan barnet och familjen alltså få behandlande insatser enligt HSL som inte skulle ha varit möjligt att få enligt LSS. En person som har fått ett beslut om rådgivning och annat personligt stöd enligt LSS kan inte få behandlande insatser inom ramen för LSS om beslutet är fattat efter regeringsrättsdomen 1997. Råd och stöd enligt LSS kan innebära konsultation, handledning och tidsbegränsade insatser, men inte en långvarig behandling. En familj som inte är nöjd med habiliteringsinsatsen enligt HSL kan inte överklaga det beslutet. Däremot finns det möjlighet att ansöka om att i stället få insatsen råd och stöd utifrån LSS. En sådan ansökan skickas till Mariestad, och två personer som är samordningsansvariga för insatsen råd och stöd fattar beslut om detta för hela Västra Götalandsregionen. Detta är dock en möjlighet som knappast alls utnyttjas, enligt intervjupersonen vid Västra Götalandsregionen. Hon anser emellertid att det skulle behövas en förtydligad gränsdragning när det gäller råd och stöd, och berättar att en statlig utredning i frågan pågår och att ett betänkande väntas bli klart under hösten 2004 (Skoglöf 2004). Råd och stöd enligt LSS till familjer med barn och ungdomar med neuropsykiatriska funktionshinder När det gäller barn och ungdomar med neuropsykiatriska funktionshinder är det inte självklart vem som ger dem och deras familjer rådgivning och annat personligt stöd. Om barnet eller den unge tillhör habiliteringens målgrupp finns ett ansvar för verkställigheten inom Västra Götalandsregionen. Men det kan vara en gränsdragningsfråga om det är psykiatrin eller barn- och ungdomshabiliteringen som ska utföra insatsen. Intervjupersonen vid Västra Götalandsregionen betonar att det flesta av dessa barn och ungdomar inte har något beslut om insats enligt LSS utan ansöker exempelvis utifrån att de har en utvecklingsstörning eller en psykosproblematik. På barn- och ungdomshabiliteringarna upplever man ofta att personalen på barn- och ungdomspsykiatriska mottagningar tror att habiliteringens personal har högre kompetens när det gäller dessa barn/ungdomar. 29
II. Personlig assistans Genom ett personligt stöd ska en person med funktionshinder ges möjlighet till ett självständigt liv. Personlig assistans är ett stöd för att klara vardagslivet, t.ex. att äta, klä på sig eller kommunicera med andra. Insatsen kan beviljas till personer med omfattande livslånga eller långvariga funktionshinder. Om behovet av assistans för att tillgodose de grundläggande behoven bedöms överstiga 20 timmar per vecka är det försäkringskassan som bedömer och fattar beslut om assistans både för grundläggande och övriga behov enligt LASS. Kommunen står för kostnaden för 20 timmar per vecka enligt LASS och försäkringskassan för resterande kostnad. Om behoven av assistans för att tillgodose de grundläggande behoven understiger 20 timmar per vecka är det kommunen som bedömer och fattar beslut om assistans både för grundläggande och övriga behov enligt LSS. När det gäller assistans enligt LSS står kommunen står för hela kostnaden. Utförandet av den personliga assistansen kan ske på samma sätt vid beslut enligt LSS eller LASS, dvs. den kan utföras av kommunal personal eller genom privat utförare. Flera intervjupersoner har påpekat att det är svårt, ibland kanske alltför svårt, för föräldrar att få personlig assistans till sitt barn, i synnerhet då till yngre barn. Barnets speciella behov bedöms ofta ingå i den omvårdnad som ett barn i den åldern kräver av sina föräldrar. I tabellen nedan finns endast personlig assistans enligt LSS medräknade, inte de barn och ungdomar som har personlig assistans enligt LASS. Av tabellen framgår att antalet barn och ungdomar med personlig assistans varierar mycket mellan olika stadsdelar/kommuner. De stadsdelar/kommuner som har flest barn/ungdomar med insatsen personlig assistans är Härryda (16) och Biskopsgården (11). I några stadsdelar/kommuner är det inte något barn eller ungdom som har beviljats insatsen personlig assistans enligt LSS (Alingsås, Frölunda, Högsbo, Lerum, Lärjedalen och Majorna.) 30
Tabell 7. Antal barn/ungdomar i olika åldrar med insatsen personlig assistans enligt LSS stadsdel/kommun 0-6 år 7-12 år 13-19 år Totalt Ale 1 2 0 3 Alingsås 0 0 0 0 Askim 0 0 1 1 Backa 0 1 7 8 Bergsjön 0 0 1 1 Biskopsgården 4 3 4 11 Centrum 0 1 0 1 Frölunda 0 0 0 0 Gunnared 1 1 1 3 Härlanda 1 1 3 5 Härryda 1 4 11 16 Högsbo 0 0 0 0 Kortedala 0 1 1 2 Kungsbacka 1 0 0 1 Kungälv 1 0 7 8 Kärra-Rödbo 0 1 0 1 Lerum 0 0 0 0 Lilla Edet 0 0 1 1 Linnéstaden 0 3 5 8 Lundby 0 0 1 1 Lärjedalen 0 0 0 0 Majorna 0 0 0 0 Mölndal 0 1 1 2 Partille 0 3 2 5 Stenungsund 1 1 0 2 Styrsö 1 0 0 1 Tjörn 0 2 7 9 Torslanda 0 1 0 1 Tuve-Säve 0 4 1 5 Tynnered 0 3 5 8 Älvsborg 0 1 2 3 Öckerö 0 0 5 5 Örgryte 1 3 0 4 31
III: Ledsagarservice Ledsagarservice ska göra det möjligt för den funktionshindrade personen att delta i samhällslivet. Det kan t.ex. handla om att möjliggöra besök hos vänner, att delta i fritidsaktiviteter eller i kulturlivet. Det är oftast äldre barn och tonåringar som beviljas den insatsen. De stadsdelar/kommuner som har flest barn och ungdomar med insatsen ledsagarservice är Alingsås, Partille, Härryda och Mölndal. I stadsdelarna Högsbo och Lärjedalen har inget barn eller ungdom ledsagarservice. Tabell 8. Antal barn/ungdomar i olika åldrar med insatsen ledsagarservice stadsdel/kommun 0-6 år 7-12 år 13-19 år Totalt Ale 0 0 1 1 Alingsås 2 4 6 12 Askim 0 1 2 3 Backa 0 1 2 3 Bergsjön 1 0 2 3 Biskopsgården 0 1 5 6 Centrum 0 0 1 1 Frölunda 0 0 1 1 Gunnared 0 0 10 10 Härlanda 0 0 2 2 Härryda 0 4 7 11 Högsbo 0 0 0 0 Kortedala 0 1 1 2 Kungsbacka 0 0 1 1 Kungälv 1 0 4 5 Kärra-Rödbo 0 5 0 5 Lerum 0 0 10 10 Lilla Edet 0 0 1 1 Linnéstaden 0 1 4 5 Lundby 0 0 2 2 Lärjedalen 0 0 0 0 Majorna 0 0 2 2 Mölndal 0 0 11 11 Partille 0 2 10 12 Stenungsund 0 0 2 2 Styrsö 0 0 1 1 Tjörn 0 1 1 2 Torslanda 0 0 6 6 Tuve-Säve 0 0 1 1 Tynnered 0 3 3 6 Älvsborg 0 0 6 6 Öckerö 0 2 1 3 Örgryte 0 1 2 3 32
IV. Kontaktperson Kontaktperson kan utses som ett personligt stöd, för att bryta isolering och för att underlätta ett självständigt liv. Det är oftast äldre barn och tonåringar som beviljas den insatsen. Även när det gäller denna insats är variationen stor mellan olika stadsdelar och kommuner. De som utmärker sig genom att ha många barn och ungdomar med insatsen kontaktperson är Alingsås och Lerums kommuner. Där är det 19 respektive 20 barn/ungdomar som har det. Motsatsen finner vi i stadsdelarna Gunnared, Härlanda och Styrsö och i kommunerna Kungsbacka och Mölndal där det inte är något barn eller ungdom som har kontaktperson (se tabell 9). Tabell 9. Antal barn/ungdomar i olika åldrar med insatsen kontaktperson stadsdel/kommun 0-6 år 7-12 år 13-19 år Totalt Ale 0 0 2 2 Alingsås 0 1 18 19 Askim 0 0 2 2 Backa 0 0 4 4 Bergsjön 0 0 2 2 Biskopsgården 0 0 2 2 Centrum 0 0 2 2 Frölunda 0 0 3 3 Gunnared 0 0 0 0 Härlanda 0 0 0 0 Härryda 0 4 0 4 Högsbo 0 0 1 1 Kortedala 0 0 3 3 Kungsbacka 0 0 0 0 Kungälv 0 0 10 10 Kärra-Rödbo 0 0 2 2 Lerum 0 4 16 20 Lilla Edet 0 0 2 2 Linnéstaden 0 0 2 2 Lundby 0 0 3 3 Lärjedalen 0 0 4 4 Majorna 0 0 3 3 Mölndal 0 0 0 0 Partille 0 0 3 3 Stenungsund 0 0 2 2 Styrsö 0 0 0 0 Tjörn 0 1 2 3 Torslanda 0 0 1 1 Tuve-Säve 0 0 1 1 Tynnered 0 1 7 8 Älvsborg 0 0 4 4 Öckerö 0 1 0 1 Örgryte 0 0 3 3 33
V. Avlösarservice i hemmet Avlösarservice ska göra det möjligt för anhöriga att få avkoppling och kunna uträtta sysslor utanför hemmet. Insatsen innebär att personal kommer hem till familjen och där tillfälligt tar över ansvaret för det funktionshindrade barnet. Insatsen kan ges regelbundet eller som en lösning vid akuta behov. Insatsen avlösarservice förekommer i alla stadsdelar och kommuner i kartläggningen, men i olika omfattning. Flest barn och ungdomar med denna insats, 25-30, finns i Mölndal, Partille och Härryda kommuner. I stadsdelarna Kärra-Rödbo och Styrsö samt i Stenungsunds kommun finns det minsta antalet barn eller ungdomar med denna insats, endast två personer per stadsdel/kommun (se tabell 10). Tabell 10. Antal barn/ungdomar i olika åldrar med insatsen avlösarservice stadsdel/kommun 0-6 år 7-12 år 13-19 år Totalt Ale 1 3 2 6 Alingsås 4 3 0 7 Askim 2 8 6 16 Backa 4 7 4 15 Bergsjön 4 2 1 7 Biskopsgården 10 1 0 11 Centrum 2 9 3 14 Frölunda 1 4 0 5 Gunnared 1 6 3 10 Härlanda 1 13 6 20 Härryda 6 12 7 25 Högsbo 2 5 0 7 Kortedala 1 6 5 12 Kungsbacka 1 1 0 2 Kungälv 3 7 9 19 Kärra-Rödbo 2 0 0 2 Lerum 5 5 6 16 Lilla Edet 1 1 1 3 Linnéstaden 0 10 7 17 Lundby 1 2 2 5 Lärjedalen 3 12 7 22 Majorna 5 5 9 19 Mölndal 0 22 8 30 Partille 6 12 10 28 Stenungsund 0 2 0 2 Styrsö 0 1 1 2 Tjörn 2 2 6 10 Torslanda 3 4 0 7 Tuve-Säve 1 7 1 9 Tynnered 2 8 9 19 Älvsborg 2 4 3 9 Öckerö 1 2 0 3 Örgryte 2 8 3 13 34
VI. Korttidsvistelse utanför det egna hemmet Syftet med insatsen korttidsvistelse är dels att barnet ska erbjudas miljöombyte och rekreation, och dels att anhöriga ska få avlastning i omvårdnadsarbetet. Korttidsvistelse kan erbjudas i olika former, t.ex. stödfamilj, korttidshem eller lägerverksamhet. Även insatsen korttidsvistelse finns i alla stadsdelar och kommuner i kartläggningen. I kommunerna Stenungsund och Partille finns det allra största antalet barn/ungdomar som har insatsen korttidsvistelse (53 per kommun). Stadsdelen Tynnered och Mölndals kommun har också många barn/ungdomar med korttidsvistelse (49 respektive 47). Stadsdelarna Styrsö och Tuve-Säve har det minsta antalet barn/ungdomar med korttidsvistelse, fem respektive nio barn/ungdomar (se tabell 11). Tabell 11. Antal barn/ungdomar i olika åldrar med insatsen korttidsvistelse utanför det egna hemmet stadsdel/kommun 0-6 år 7-12 år 13-19 år Totalt Ale 6 13 15 34 Alingsås 8 7 16 31 Askim 2 9 15 26 Backa 1 17 18 36 Bergsjön 1 3 7 11 Biskopsgården 4 9 16 29 Centrum 1 5 4 10 Frölunda 0 8 7 15 Gunnared 2 6 26 34 Härlanda 2 10 10 22 Härryda 5 19 22 46 Högsbo 2 9 8 19 Kortedala 1 10 10 21 Kungsbacka 1 5 7 13 Kungälv 2 22 22 46 Kärra-Rödbo 0 7 17 24 Lerum 4 17 20 41 Lilla Edet 0 5 5 10 Linnéstaden 0 5 21 26 Lundby 4 13 12 29 Lärjedalen 0 17 21 38 Majorna 0 6 18 24 Mölndal 0 24 23 47 Partille 3 22 28 53 Stenungsund 10 18 25 53 Styrsö 0 2 3 5 Tjörn 1 0 13 14 Torslanda 10 18 17 45 Tuve-Säve 1 8 0 9 Tynnered 1 25 23 49 Älvsborg 0 15 19 34 Öckerö 0 3 8 11 Örgryte 1 18 9 28 35
VII. Korttidstillsyn Insatsen korttidstillsyn erbjuds för ungdomar över 12 år. Vid den åldern upphör den kommunala barnomsorgens ansvar. Ungdomar med funktionshinder kan behöva omvårdnad och/eller tillsyn i anslutning till skoldagen och under lov, vilket denna insats ska tillgodose. Ofta ansvarar LSS-handläggaren för utredning och beslut medan skolan svarar för verkställigheten. Flest ungdomar med insatsen korttidstillsyn finns i Partille kommun (24) och i stadsdelen Lärjedalen (19). I stadsdelen Tuve-Säve är det inte någon som har insatsen korttidstillsyn, och i Örgryte endast en person (se tabell 12). Tabell 12. Antal ungdomar med insatsen korttidstillsyn stadsdel/kommun 13-19 år Ale 9 Alingsås 16 Askim 5 Backa 13 Bergsjön 7 Biskopsgården 2 Centrum 2 Frölunda 5 Gunnared 14 Härlanda 2 Härryda 11 Högsbo 2 Kortedala 6 Kungsbacka 4 Kungälv 17 Kärra-Rödbo 15 Lerum 11 Lilla Edet 7 Linnéstaden 8 Lundby 3 Lärjedalen 19 Majorna 14 Mölndal 11 Partille 24 Stenungsund 10 Styrsö 4 Tjörn 10 Torslanda 10 Tuve-Säve 0 Tynnered 13 Älvsborg 7 Öckerö 2 Örgryte 1 36
VIII. Boende i familjehem eller bostad med särskild service för barn Barn och ungdomar som trots olika stödåtgärder inte kan bo kvar hos sina föräldrar kan beviljas boende i en annan familj eller i en bostad med särskild service. I Mölndals kommun är det tio och i Alingsås åtta barn/ungdomar som har denna insats. I Ale och Lilla Edets kommuner samt i stadsdelarna Styrsö och Älvsborg har inget barn/ungdom denna insats (se tabell 13). Tabell 13. Antal barn/ungdomar i olika åldrar med insatsen boende i familjehem eller bostad med särskild service för barn stadsdel/kommun 0-6 år 7-12 år 13-19 år Totalt Ale 0 0 0 0 Alingsås 0 3 5* 8 Askim 0 0 3 3 Backa 1 0 1 2 Bergsjön 0 1 2 3 Biskopsgården 0 0 1 1 Centrum 0 0 3 3 Frölunda 1 2 1 4 Gunnared 1 0 3 4 Härlanda 0 0 1 1 Härryda 0 0 3 3 Högsbo 0 1 0 1 Kortedala 0 0 1 1 Kungsbacka 0 0 1 1 Kungälv 0 0 5 5 Kärra-Rödbo 0 0 1 1 Lerum 0 0 1 1 Lilla Edet 0 0 0 0 Linnéstaden 1 0 3 4 Lundby 1 1 0 2 Lärjedalen 0 1 1 2 Majorna 0 2 0 2 Mölndal 1 3 6* 10 Partille 0 2 5 7 Stenungsund 0 1 3 4 Styrsö 0 0 0 0 Tjörn 0 0 3 3 Torslanda 0 2 1 3 Tuve-Säve 0 1 2 3 Tynnered 0 1 2 3 Älvsborg 0 0 0 0 Öckerö 0 0 1 1 Örgryte 1 0 0 1 *= en person i åldersgruppen 13-19 år bor i bostad med särskild service för vuxna men har ändå räknats med i denna tabell. Övriga insatser enligt LSS som inte har framkommit i tidigare redovisade tabeller: Två personer i åldersgruppen 13-19 år har daglig verksamhet i stadsdelen Frölunda. Daglig verksamhet är en insats för vuxna som kan beviljas när en person har avslutat sin skolgång. 37
6. LSS-insatsernas betydelse för barn och unga med olika funktionshinder Följande indelning i olika grupper av funktionshinder har använts i intervjufrågorna: Neuropsykiatriskt funktionshinder: Autism, Aspergers syndrom, högfungerande autism, autismliknande tillstånd, Tourettes syndrom, DAMP, ADHD. Intellektuellt funktionshinder: Barn som testats och bedömts ha lindrig, måttlig eller svår retardation, eller barn som inte testats men som bedöms motsvara detta. Fysiskt funktionshinder: Motoriskt och/eller neurologiskt funktionshinder t.ex. cerebral pares, ryggmärgsbråck eller kroniska tillstånd t.ex. muskelsjukdomar. (Kadesjö 2003) Beror det på funktionshindret, hur lätt eller svårt det är att hitta fungerande insatser? Intervjupersonerna har beskrivit att det oavsett funktionshindrets art, alltid handlar om att hitta individuella lösningar för varje barn/ungdom. De ser det som LSShandläggarens ansvar och kompetensområde, och en nyckeluppgift i handläggningen. I kartläggningen framgår det dock att det är ganska vanligt att det upplevs som svårare att hitta bra insatser till barn och ungdomar med neuropsykiatriska funktionshinder än till barn och ungdomar med intellektuella funktionshinder. När det gäller barn och ungdomar som har ett intellektuellt funktionshinder blir det sällan eller aldrig problem med att tillgodose deras behov av insatser. Det finns mycket kunskap och en lång erfarenhet av insatser till den här gruppen, de kan oftast få ett mycket bra stöd. Bedömningarna kan oftast göras snabbt och det finns i regel en utredning med mycket tydlig grund för beslut. Insatser som ges är också i hög grad uppbyggda för att passa just den här gruppen funktionshindrade. Det finns ett rikt utbud av insatser att välja bland. Även om insatserna ofta motsvarar behoven kan det finnas svårigheter också när det gäller den här gruppen barn och ungdomar. Ett generellt problem som flera intervjupersoner har beskrivit är att det kan ta lång tid att få en insats verkställd, att 38
t.ex. hitta en stödfamilj. Ibland blir det nödvändigt att sätta in en annan insats i avvaktan på att beslutet ska bli verkställt. Några intervjupersoner har framhållit att det kan vara svårt för ungdomar med ett lindrigt intellektuellt funktionshinder att acceptera de insatser som erbjuds, eftersom de inte identifierar sig med den målgrupp som insatsen vänder sig till. Barn och ungdomar med fysiska funktionshinder har intervjupersonerna inte lika stor erfarenhet av. Det kan handla om ytterst få personer som en LSS-handläggare har handlagt ansökningar från. Personlig assistans anses ofta fungera bra för den här gruppen funktionshindrade. Av intervjusvaren framgår det att ungdomar med fysiska funktionshinder inte kan förflytta sig på lika villkor som andra ungdomar. De kan t.ex. inte spontant åka till stan i eftermiddag så som andra ungdomar gör. Flera stadsdelar och kommuner köper korttidsvistelse från Bräcke Östergård, Rehnströmska eller Ågrenska för fysiskt funktionshindrade barn och ungdomar. En synpunkt som kom fram var att insatser för den här gruppen barn/ungdomar inte handlar så mycket om avlastning, utan mer om gemenskap med andra och en meningsfull fritid, något som de kanske egentligen borde ha i sin hemmiljö. Många intervjupersoner såg barn och ungdomar med neuropsykiatriska funktionshinder som en växande grupp. Barn och ungdomar som har diagnosen autism eller Aspergers syndrom har rätt till LSS-insatser utifrån sin diagnos, men för dem med exempelvis ADHD/DAMP finns det ingen självklar rätt till det. Enbart dessa diagnoser gör inte att ett barn eller ungdom omfattas av LSS, utan en särskild utredning krävs där funktionshindret bedöms som omfattande och varaktigt. Intervjupersonernas erfarenhet är att det är mycket ovanligt att barn med enbart ADHD/DAMP bedöms omfattas av LSS-lagstiftningen. I nio stadsdelar/kommuner anser intervjupersonerna inte att det är några större problem med den här gruppen barn och ungdomar, än med dem med andra diagnoser. Intervjupersonerna från alla övriga 24 stadsdelar/kommuner beskriver tvärtom att det är speciellt svårt att tillgodose den här gruppens behov. De problem som beskrivs handlar om att: Personkretsbedömningen sätter begränsningar för barn och ungdomar med DAMP/ADHD. Ribban för att tillhöra någon av LSS personkretsar ligger högt. Det gör att många utestängs och dessa barn och ungdomar lätt kan hamna mellan stolarna. Det är svårare att göra bedömningar i dessa fall. LSS är ibland en för fyrkantig lag både när det gäller insatserna och dem som omfattas av dem. Det kan vara svårt och ta tid att få en beslutad insats verkställd. Det kan vara svårt att hitta platser för exempelvis korttidsavlastning. Ibland får man hitta andra lösningar i avvaktan på verkställigheten Det är svårt att motivera barnen/ungdomarna att acceptera insatser. LSS ger möjligheter, men steget före- att motivera- är svårt, säger en av intervju- 39
personerna. Många beskriver också svårigheter med att få med barn och ungdomar i de insatser som finns. Det är svårt att motivera dem att vara kvar i en kontinuerlig verksamhet, de avbryter gärna exempelvis en lägervistelse. Föräldrarna blir ofta ensamma med sina bekymmer för barnen. Det kan vara svårt att få personal att stanna kvar. Ibland saknas det tillräcklig kunskap om de här barnens funktionshinder. Det är svårt att hitta rätt insatser för den här gruppen. Utbudet är begränsat, och ibland finns det ingen insats som passar. Ofta är de här barnen/ungdomarnas funktionshinder osynligt. Insatserna möter inte alltid deras behov, de är mer utformade utifrån barn och ungdomar med ett fysiskt eller intellektuellt funktionshinder. Många barn/ungdomar som har ett neuropsykiatriskt funktionshinder har inte något intellektuellt funktionshinder och kan uppleva att de inte alls passar in i exempelvis de boenden eller korttidsverksamheter som finns. Det är inte heller ovanligt att barn/ungdomar med neuropsykiatriska funktionshinder har en beteendeproblematik. Det har t.ex. hänt att de har gett sig på andra barn/ungdomar och gett dem tjuvnyp enligt en av intervjupersonerna. En annan åsikt som framkom i intervjusvaren var att det inte är säkert att det egentligen behövs särskilda insatser för den här gruppen barn/ungdomar. Oavsett barnets diagnos gäller det alltid att hitta individuella lösningar. Barn med autism behöver speciell pedagogik och tydlighet, men det är något som andra barn inte heller mår dåligt av. Så här uttryckte en intervjuperson det: Funktionshindrade är ingen homogen grupp. Vad säger t.ex. att en 7-åring med Downs syndrom finner sig tillrätta med en 12-åring med ett helt annat funktionshinder? Det är svårt att lösa, att hitta bra verksamheter, och det ställer stora krav på verksamheterna och personalens kompetens. 40
7. Vilka insatser får barn och ungdomar med neuropsykiatriska funktionshinder? I intervjuundersökningen ställdes frågor om insatser för barn och ungdomar med neuropsykiatriska funktionshinder, enbart eller i kombination med andra funktionshinder utifrån följande grupperingar: Barn och ungdomar med enbart neuropsykiatriskt funktionshinder Barn och ungdomar med neuropsykiatriskt och intellektuellt funktionshinder Barn och ungdomar med neuropsykiatriskt, intellektuellt och fysiskt funktionshinder I kommunernas och stadsdelarnas statistik finns inte någon indelning efter diagnos, där utgår man endast ifrån personkretstillhörighet. Den indelning av personer med funktionshinder som har gjorts i intervjufrågorna har inte varit anpassad till de statistiksystem som finns i verksamheterna, vilket har medfört att alla inte har haft möjlighet att besvara dessa frågor. De kommuner/stadsdelar som inte har besvarat frågorna är Härlanda, Härryda, Högsbo, och Tynnered. I det här avsnittet redogörs för hur många barn och ungdomar som får de olika insatserna totalt sett. I bilaga 2 återfinns tabeller med uppgift om insatsernas fördelning per stadsdel/kommun. Insatser till barn och ungdomar med enbart neuropsykiatriskt funktionshinder Den här beskrivningen omfattar insatser till de barn och ungdomar som enbart har ett neuropsykiatriskt funktionshinder. Det är alltså personer som varken har ett intellektuellt funktionshinder eller ett fysiskt funktionshinder. Procentangivelserna avser andelen barn och ungdomar i respektive åldersgrupp i relation till samtliga barn/ungdomar inom funktionshindergruppen som får samma insats. För mer detaljerade uppgifter om antal insatser i olika stadsdelar och kommuner, se bilaga 2, tabell 18-24. Den vanligaste insatsen till den här gruppen är korttidsvistelse utanför det egna hemmet. Det är sammanlagt 139 barn och ungdomar som har den insatsen. Av dem 41
som får korttidsvistelse är det ungefär lika många i åldersgruppen 7-12 år (48 %) som i gruppen 13-19 år (47 %). I gruppen barn 0-6 år är det endast sex barn (4 %) som har korttidsvistelse. Den näst vanligaste insatsen till den här gruppen barn och ungdomar är avlösarservice i hemmet. Totalt har 54 barn och ungdomar denna insats. De flesta (65 %) är i åldern 7-12 år medan 28 % är mellan 13-19 år. Också när det gäller den här insatsen är barn mellan 0-6 år den minsta gruppen. Det är bara fyra barn (7 %) som har avlösarservice som är under sju år. När det gäller ledsagarservice är det totalt 26 barn och ungdomar som har den insatsen. Tjugoen av dem (81 %) är i åldersgruppen 13-19 år och fem barn (19 %) är i åldern 7-12 år. Tolv barn och ungdomar med enbart neuropsykiatriskt funktionshinder har insatsen kontaktperson. De flesta (10) är i åldern 13-19 år medan resterande (2) är 7-12 år. Korttidstillsyn är en insats som riktar sig till ungdomar i åldern 13-19 år. Det är 22 ungdomar som har den insatsen. Boende i familjehem eller bostad med särskild service för barn/ungdomar är aktuellt för elva barn och ungdomar. De flesta av dem är tonåringar (10). Endast ett barn är mellan 7 och 12 år. Personlig assistans är den minst vanliga insatsen för den här gruppen barn och ungdomar. Det är endast fem barn och ungdomar med enbart neuropsykiatriskt funktionshinder som har den insatsen. Tre är i åldern 7-12 år, ett barn är yngre och ett barn är i tonåren. Insatser till barn och ungdomar med neuropsykiatriskt och intellektuellt funktionshinder Följande redogörelse avser de barn och ungdomar som både har ett neuropsykiatriskt och ett intellektuellt funktionshinder. Det är den kategori där de flesta insatserna för barn/ungdomar med neuropsykiatriska funktionshinder återfinns. (För mer detaljerade uppgifter om antal insatser i olika stadsdelar och kommuner, se bilaga 2, tabell 25-31). Också i den här gruppen barn och ungdomar är korttidsvistelse den vanligaste insatsen. Det är totalt 244 barn och ungdomar som har den insatsen. De flesta (51 %) är ungdomar mellan 13-19 år, men nästan lika många (44 %) är 7-12 år. Bland de yngsta barnen, 0-6 år, är det 12 (5 %) som har insatsen korttidsvistelse. Insatsen korttidstillsyn är aktuell för 76 ungdomar i åldern 13-19 år. Det är 119 barn och ungdomar, som har insatsen avlösarservice. Ungefär hälften (50 %) är 7-12 år, medan 37 % är äldre (13-19 år) och 13 % yngre (0-6 år). Det är totalt 32 barn och ungdomar som har insatsen ledsagarservice. De flesta (25) är mellan 13-19 år. Sex barn är i åldrarna 7-12 år och ett barn är mellan 0-6 år. 42
Boende i familjehem eller bostad med särskild service för barn/ungdomar är en insats som är aktuell för totalt 25 av dessa barn och ungdomar. De flesta (19) är mellan 13-19 år, medan fyra är 7-12 år och två 0-6 år. Ibland den här gruppen är det 21 barn och ungdomar som har insatsen kontaktperson. De allra flesta (18) är 13-19 år och resterande (3) är 7-12 år. Totalt 13 barn och ungdomar i den här gruppen har insatsen personlig assistans. Åtta är i åldern 13-19 år, tre är 7-12 år och två är 0-6 år. Insatser till barn och ungdomar med neuropsykiatriskt och fysiskt funktionshinder I kartläggningen har visade det sig att gruppen barn och ungdomar med både neuropsykiatriskt funktionshinder och fysiskt funktionshinder var mycket liten. Den gruppen fick totalt 15 insatser. Fem barn/ungdomar hade insatsen korttidsvistelse utanför det egna hemmet. Tre barn/ungdomar hade personlig assistans och tre hade ledsagarservice. Två personer hade avlösarservice medan det endast var en person som hade kontaktperson. En tonåring hade insatsen korttidstillsyn. Det var inte något barn/ungdom i den här gruppen som hade insatsen boende i familjehem eller bostad med särskild service. (Av bilaga 2, tabell 32 framgår barnens/ungdomarnas ålder och aktuell stadsdel/kommun). Insatser till barn och ungdomar med neuropsykiatriskt, intellektuellt och fysiskt funktionshinder Inte heller gruppen barn och ungdomar med funktionshinder inom alla tre diagnosgrupperna, neuropsykiatriskt, intellektuellt och fysiskt funktionshinder, visade sig vara någon stor grupp i kartläggningen. Totalt har dessa barn och ungdomar fått 72 insatser. Den vanligaste insatsen också i den här gruppen var korttidsvistelse utanför det egna hemmet. Det var 29 barn som hade den insatsen. Femton av dem var 13-19 år och tolv 7-12 år. Endast två barn var i åldern 0-6 år. Boende i familjehem eller bostad med särskild service för barn/ungdomar var aktuellt för fjorton personer, nio var 13-19 år, tre var 7-12 år medan två var 0-6 år. Det var elva ungdomar i åldern 13-19 år som hade insatsen korttidstillsyn. Åtta barn/ungdomar hade insatsen personlig assistans, sju av dem var 13-19 år och ett barn var mellan 7-12 år. Avlösarservice i hemmet var också aktuellt för åtta personer, två var 0-6 år och tre var i åldern 7-12 år medan tre var tonåringar. Endast en person (13-19 år) hade insatsen ledsagarservice och detsamma gällde för insatsen kontaktperson. 43
(Av bilaga 2 tabell 33-39 framgår i vilka stadsdelar/kommuner som insatserna ges.) Barn med neuropsykiatriska funktionshinder som inte omfattas av LSS-lagstiftningen Barn med diagnoser som ADHD/DAMP ingår också i gruppen med neuropsykiatriska funktionshinder men är oftast inte berättigade till insatser enligt LSS. Vilka insatser får en familj med ett barn som har ADHD/DAMP som vänder sig till kommunens handikappomsorg? Får familjen insatser enligt SoL via handikappomsorgen eller hänvisas den till individ- och familjeomsorgen? Det blev en naturlig följdfråga i intervjuerna, utifrån beskrivningen av LSS-handläggarnas och handikappomsorgens ansvarsområden. Tabellen nedan visar hur stadsdelar och kommuner vanligtvis förhåller sig till barn/ungdomar med ADHD/DAMP och liknande funktionshinder. Vem som beslutar om insatserna till barn/ungdomar med DAMP/ADHD har att göra med handläggarnas ansvarsområde ( något som har beskrivits tidigare i rapporten). Flera av intervjupersonerna har beskrivit att det kan finnas en kamp mellan verksamheterna om vem som ska ansvara för insatserna för barn med ADHD/DAMP. Den kampen handlar till allra största delen om ekonomiska faktorer. De här barnen och familjerna riskerar att ramla mellan stolarna eftersom LSS inte är tillämplig. Många av intervjupersonerna har dock beskrivit att det finns ett väl fungerande samarbete mellan handikappomsorgen och IoF och att diskussionen om vem som ska ansvara för insatserna inte är något som familjerna blir berörda av. Tabell 14. Förteckning över varifrån barn och ungdomar med ADHD/DAMP får sina insatser Insats via HO eller IoF Barn och ungdomar med ADHD/DAMP får sina insatser genom IoF. HO beslutar endast om insatser för de personer som omfattas av LSS-lagstiftningen Barn och ungdomar med ADHD/DAMP får sina insatser genom HO. HO beslutar om insatser för alla funktionshindrade barn och ungdomar. När IoF/IFO kopplas in beror det på social problematik. Barn och ungdomar med ADHD/ DAMP kan få sina insatser antingen genom IoF eller HO Stadsdel/kommun Alingsås, Bergsjön, Biskopsgården, Centrum, Gunnared, Härryda, Kungsbacka, Kungälv, Lerum, Lilla Edet, Lundby, Lärjedalen, Mölndal, Partille, Stenungsund, Styrsö, Tjörn, Tynnered, Öckerö, Örgryte Askim, Högsbo, Kortedala, Linnéstaden, Torslanda, Tuve-Säve, Älvsborg Ale, Backa, Frölunda, Härlanda, Kärra-Rödbo, Majorna 44
8. Är LSS-lagstiftningen tillräcklig eller ej? Av intervjusvaren framgår det att LSS oftast upplevs som en lag som ger många möjligheter för de personer som omfattas av lagstiftningen. De insatser som kan beviljas enligt LSS är strikt angivna i lagen. Speciallösningar kan skapas t.ex. i form av att mer personal sätts in eller genom utökade insatser, men inte genom att någon annan insats ges än de som räknas upp i LSS 9. Om någon annan insats behövs så ger man den utifrån SoL. Många exempel gavs på tillfällen när LSS inte räcker till. LSS är visserligen en rättighetslag, men den beskrevs som fyrkantig. LSS och SoL beskrevs genomgående som bra komplement till varandra, vilket illustreras av följande citat: Man mixar mellan lagarna så att det blir så bra som möjligt. Samma insatser kan beviljas enligt SoL som enligt LSS, och det finns också en annan möjlighet att utforma insatser precis som man vill enligt SoL. De exempel på insatser där LSS inte räcker till handlade om: Boendestöd Behandling och terapi (LSS ger endast möjlighet till omvårdnad) Föräldrastöd Stöd i hemmet, pedagogiska insatser i vardagen, t.ex. hemtjänst eller hemma-hos-insats Avlösarservice för syskon till det funktionshindrade barnet Stöd i skolan för ett barn som inte accepterar sitt funktionshinder och inte vill gå i skolan Möjligheten till skolgång i form av internat. De barnen/ungdomarna skulle kunna vara hemma på veckosluten. Praktik Boenden som inte är LSS-boenden eller andra speciallösningar. Även om LSS uppfattades som en stelbent lag upplevdes tillämpningen av den vara något mer flexibel nu, än när lagen var ny. Då var det var t.ex. mycket diskussion om att ledsagning inte fick omfatta omvårdnadsansvar. Detta skulle i så fall innebära att 45
en annan person än ledsagaren, skulle behöva hjälpa till vid den funktionshindrades toalettbesök. En annan synpunkt som framkom var att det kan finnas en risk med att fokusera enbart på ett barns funktionshinder, om man inte ser att det också handlar om föräldrarnas förmåga att stödja barnet. Hela LSS bygger på att familjer med funktionshindrade barn är välfungerande. När föräldrar inte orkar förutsätts det bero på barnets funktionshinder, men det kan också hända att det handlar om att föräldern inte klarar av sin föräldraroll. Att frågan är komplex och inte enbart handlar om lagens formuleringar illustreras av följande citat: Problemet är inte lagstöd utan att få folk att jobba med det riktigt svåra. Hur fungerar LSS-insatserna för barn och ungdomar med beteendeproblematik? En del funktionshindrade barn och ungdomar har en beteendeproblematik som en del av sitt funktionshinder. Detta är ganska vanligt när det gäller barn och ungdomar med neuropsykiatriska funktionshinder, men förekommer naturligtvis också i kombination med andra funktionshinder. Hur fungerar LSS-insatserna för dessa barn och ungdomar? I kartläggningen angavs i svaren från några stadsdelar att behoven hos barn och ungdomar alltid kan tillgodoses genom de LSS-insatser som ges. Jag skulle aldrig godkänna en insats om den inte kunde tillgodose barnets behov. I betydligt fler stadsdelar eller kommuner var svaret att behoven oftast eller ganska ofta kan tillgodoses för barn och ungdomar med beteendeproblematik. En erfarenhet som många beskrev var att det sällan räcker med LSS-insatser för att tillgodose de här barnens och ungdomarnas behov. De flesta har insatser enligt SoL eller en kombination av LSS och SoL. LSS räcker inte riktigt till. De svar som intervjupersonerna lämnade på frågan om hur man tillgodoser behoven hos barn och ungdomar med beteendeproblematik, har samlats under sju teman: Individualisering och flexibilitet Hög personaltäthet och kompetent personal Personalens bemötande och struktur i tillvaron Sammansättning av barn/ungdomsgrupper Köpta expertinsatser Samordning kring vissa insatser i Göteborg Nätverk och samverkan 46
Individualisering och flexibilitet Något som har framhållits från alla kommuner/stadsdelar är att det krävs individuella lösningar, kreativitet och flexibilitet för att tillgodose de här barnens och ungdomarnas behov. Dessa förutsättningar beskrivs som själva grunden för att kunna ge fungerande LSS-insatser. Ofta prövar LSS-handläggarna sig fram, och det kan bli en process med olika insatser innan de hittar den bästa utformningen av insatsen. När det gäller exempelvis korttidsvistelse kan ibland en stödfamilj fungera bra, men andra gånger är korttidshem ett bättre alternativ. Nedan beskrivs några konkreta exempel på individualisering och flexibilitet. För ett barn som beskrevs i intervjusvaren hade man prövat allt för att hitta en fungerande korttidsvistelse. När man till sist lyckades hitta en bra lösning, innebar den att barnet vissa helger får vara ensam på korttidshemmet med en personal. Förut ville det här barnet varken åka till korttidshemmet eller stanna kvar där. Nu är han glad och trivs med sina egna helger och föräldrarna är nöjda. Ett annat exempel handlar om ett barn som inte trivdes på korttidshemmet utan i stället fick en ledsagare. I och med det kunde barnet få möjlighet att genomföra egna aktiviteter. En annan lösning för att individualisera är särskilda klasser (inte särskola) för högfungerande personer med autism. De ungdomarna kan vara mycket duktiga och kan ha möjlighet att klara ett vanligt jobb under förutsättning att det är ordning och struktur i det. Det finns exempel på att man i den egna kommunen ordnar läger för barn med beteendesvårigheter. Det pågår även diskussioner mellan andra närliggande kommuner om att bygga upp verksamheter tillsammans. Små kommuner kan inte bygga allt helt eget. Också från mindre stadsdelar har det betonat att det är en viktig förutsättning att man kan samverka med andra eller köpa insatser från annat håll. En annan synpunkt var att man ofta kan skräddarsy lösningar i en liten stadsdel just för att det finns en god personkännedom. Ett exempel på det var att avlösarservice kan lösas med någon som redan känner barnet från skolan. Trots försöken att skräddarsy insatser beskrevs känslan att det ändå kan vara svårt för barn och ungdomar med neuropsykiatriska funktionshinder att känna att de hamnat på rätt plats. Hög personaltäthet och kompetent personal Genomgående i kartläggningen har det framhållits att det är viktigt med tillräckligt hög personaltäthet och kompetent personal. Verksamheterna för barn och ungdomar med beteendeproblematik kräver hög personaltäthet för att varje barn/ungdom ska få tillräckligt stöd och uppmärksamhet. Det är också mycket viktigt att personalen har tillräcklig kompetens om funktionshinder. Behovet av spetskompetens har lyfts fram. Ett särskilt problem har beskrivits när det gäller timanställd extrapersonal som inte har samma kompetens som den ordinarie personalen. Det är ofta ett tungt och krävande arbete som personalen har. Det är viktigt att de får utbildning och handledning, och att arbetssituationerna är hållbara så att personalen stannar kvar och verksamheten får en hög kvalitet. I flera 47
svar har det betonats att det är viktigt att hitta utvecklingsmöjligheter för de personliga assistenterna. Det är inte problemfritt att vara personlig assistent. Ibland är den person som får insatsen krävande och missnöjd som en följd av sitt funktionshinder, och det är inte säkert att den funktionshindrade alltid är en bra arbetsledare. Det kan vara situationer som sliter mycket på de personliga assistenterna. Ett exempel på vidareutbildning för personal som har beskrivits är en 1-årig påbyggnadsutbildning för personliga assistenter som anordnades av handikappomsorgen tillsammans med Bräcke. Ett annat exempel är utbildning för habiliteringspersonal. Personal som arbetar i ett boende för personer med autism och svår personlighetsstörning har också fått möjlighet till vidareutbildning genom en 10-poängskurs vid Högskolan i Halmstad. Samarbete med andra som har specialistkunskaper, t.ex. Nimbusgården i Lund där de är specialiserade på tydliggörande pedagogik, beskrivs också som ett exempel på en satsning för att öka kompetensen hos den egna personalen. Personalens bemötande och struktur i tillvaron När det gäller arbetssättet med barn och ungdomar med beteendestörningar tycktes alla vara överens om att bemötandet är A och O. En tydlig struktur runt barnet/ungdomen beskrevs också som mycket viktig. En annan viktig förutsättning är att personalen är noggranna med att dokumentera vad de gör. Tydliggörande pedagogik och små grupper är ett arbetssätt som har beskrivits i intervjuerna. Aggressionsutbrott handlar ofta om kommunikationssvårigheter. Det har framhållits att struktur och tydlighet är viktigt i arbetet med barn och ungdomar med autism och liknande funktionshinder. Det är viktigt att vi har rätt kommunikation och förstår varandra. Ett exempel på hur man arbetar med struktur och tydlighet var att, med föräldrarnas tillstånd, använda sig av videofilmning i verksamheterna för att se hur personalen bemöter det funktionshindrade barnet. De ser då om personalen använder rätt kommunikation, rätt stimuli och om de belönar rätt saker. Ofta tror vi att vi gör på samma sätt, men i verkligheten är det ofta inte så. När det krävs flera personer kring en funktionshindrad är det viktigt att alla gör likadant. Då blir tillvaron förutsägbar och den funktionshindrade kan förhålla sig till det. Sammansättningen av barn/ungdomsgrupper Något som framfördes av många var att det är viktigt att ha små grupper så att man kan individualisera och skapa en en till en situation för det funktionshindrade barnet. På korttidshemmen försöker man exempelvis styra så att gruppen blir den mest lämpliga och att det är rätt och tillräcklig bemanning. Det krävs tillrättalagda miljöer, 48
grupper som kan vara tillsammans och ha utbyte av varandra. En synpunkt som framkom var att det är viktigt att man träffar barnen innan man sätter ihop en grupp t.ex. för ett läger, och att man inte utgår bara från diagnosen utan också från barnens intressen. Korttidshemmen har ofta en gruppindelning utifrån olika målgrupper. LSShandläggarna beskrev det som en del i deras arbete att hitta den bästa insatsen för varje barn, något som detta citat är ett exempel på: Som LSS-handläggare håller man reda på det och matchar dit där man bedömer att det blir bäst. En vanlig uppfattning var att det är en fördel med särskilda verksamheter för barn med beteendeproblematik, och det framfördes önskemål om att fler sådana verksamheter. Det kan t.ex. vara svårt att få plats på läger för barn med beteendeproblematik. Men det finns också nackdelar med att barn och ungdomar med beteendestörningar finns i en egen verksamhet. Det påpekades att en sådan verksamhet kan bli väldigt tungjobbad och att barnen kan störa varandra mer än ha glädje av varandra. En synpunkt var att alla barn inte har utbyte av varandra och att det är viktigt att se till att det inte uppstår våld mellan barnen. I intervjusvaren framhölls det att det krävs en individuell anpassning, t.ex. att ett korttidshem inte tar emot utåtagerande barn och ungdomar samtidigt med småbarn. Man kan behöva dela upp barnen i mindre grupper i eftermiddagsverksamheten. I en stadsdel har handikappomsorgen startat en egen lördagsgrupp med 5-6 barn som träffas en lördag per månad och gör mycket roligt tillsammans. Köpta expertinsatser Det har framhållits från många kommuner/stadsdelar att när kompetensen eller resurserna inter räcker till på hemmaplan, så köper man platser av en annan kommun eller stadsdel. Man köper plats där kompetensen finns. Speciellt i mindre kommuner och stadsdelar finns det inte så många barn med beteendestörningar, och ofta väljer man då att köpa insatser utifrån. I kartläggningen har många betonat hur viktig verksamheten vid Bräcke Östergård, Ågrenska och Rehnströmska är. De erbjuder verksamhet och skapar också kompetens. Så här beskrevs behovet av köpta insatser i en stadsdel: Ofta hittar vi en institution som tar hand om alltihop, ingen familj klarar av det,. Det exemplifierades med en pojke med ett gravt intellektuellt funktionshinder som tuggade på sig själv och bet personalen, som nu hade fått ett specialiserat boende med mycket kompetent personal. En uppfattning som framfördes var att när man väl har hittat en lösning för ett barn, hittat rätt ställe så tar personalen väl hand om barnet och försöker göra det bästa möjliga för honom eller henne. Samordning kring vissa insatser i Göteborg Som tidigare har nämnts finns det en samordning av både planering och insatser mellan stadsdelarna i Göteborgs kommun. Viss samordning sker i form av resursnämndsuppdrag, medan andra är överenskommelser om samverkan mellan stads- 49
delar. Majorna verkställer t.ex. beslut om avlösarservice för många stadsdelar medan Tynnered ordnar korttidsvistelse i form av lägervistelse för hela Göteborg. Inom lägerverksamheten organiseras särskilda grupper och läger för barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Det är samma grupp som träffas och så långt möjligt också samma personal vid gruppens träffar och sommarläger. Samordningen av insatser har beskrivits som en fördel, eftersom det innebär en ökad kompetens hos den personal som får specialisera sig kring en viss insats. Några framhåller att dessa insatser aldrig skulle kunna byggas upp enbart för en liten stadsdel. Ett exempel på samordning är att fem stadsdelar har gått samman kring specifika insatser, t.ex. korttidsboende och speciell avlösarservice för barn och ungdomar med autism. Nätverk och samverkan Ett problem som beskrevs när det gäller insatserna är att föräldrar och barn/ ungdomar inte alltid är överens. En synpunkt är att det är viktigt att ta vara på föräldrarnas kunskaper. Föräldern har kunskap och är fortbildning för personalen. I många svar har aktörerna runt barnet betonats. Det är viktigt att skapa fungerande nätverk runt vart och ett av barnen/ungdomarna. Oftast krävs individuella lösningar och ibland av specialiserade utförare. Nätverksmöten och individuella planer kan vara hjälpmedel i samverkan kring ett barn eller en ung person. Något som framhölls är vikten av att prata om olika förväntningar på insatsen. Det finns olika behov och intressen när det exempelvis sker en placering. Ibland kan föräldrarna ha orealistiska förväntningar på vad insatsen kan komma att ge barnet, t.ex. att ett barn som inte alls fungerar i en grupp med andra barn ska få kompisar. Samverkan med IoF framlyftes som viktig. Det är inte ovanligt att HO och IoF för en gemensam diskussion när det gäller barn eller ungdomar med svåra beteendestörningar. Ett exempel som gavs i intervjusvaren var att familjer som har ett barn med ADHD/DAMP ofta kan få hjälp med exempelvis hemma-hos-personal genom IoF. Samverkan kring behandling har också beskrivits i intervjuerna. Om en behandlingsinsats bedöms kunna göra nytta, samarbetar handikappomsorgen och individoch familjeomsorgen och betalar hälften var. Handikappomsorgen står för boendet och IoF för behandlingen. Flera kommuner/stadsdelar är engagerade i ett samarbete inom ramen för ett EU-projekt. Projektet handlade om ungdomar som riskerar att hamna utanför den öppna arbetsmarknaden, men som inte heller vill ha traditionell daglig verksamhet. Projektet strävade efter att hitta lösningar i samverkan mellan myndigheter. EUsamordnaren håller i detta och exempelvis arbetsförmedling, försäkringskassa, AMI och BUP deltar i projektet. 50
Problem med insatser för barn/ungdomar med beteendeproblematik Ofta har barn/ungdomar med beteendeproblematik ett neuropsykiatriskt funktionshinder. De problem som intervjupersonerna beskrev när det gäller att tillgodose behoven hos barn och ungdomar med beteendeproblematik, handlar både om bedömningen av deras behov och möjligheten att hitta så bra anpassade insatser som möjligt. Ett problem som beskrevs är att det saknas tillräcklig kunskap om exempelvis neuropsykiatriska funktionshinder. Det kan också vara svårt både för barnet/ungdomen och för föräldrarna att acceptera insatsen i fråga. De synpunkter som framkom kan sammanfattas i följande punkter: Dessa barn/ungdomar blir ofta kända ganska sent inom handikappomsorgen och det kan också vara svårt att bedöma deras behov av insatser. Det behövs fler insatser för den här gruppen barn/ungdomar. Det är svårt och tar tid att t.ex. hitta en stödfamilj. När man väl är överens med familjen om en insats så vill familjen ha den insatsen snabbt, vilket ofta inte är möjligt. Det är svårare att hitta lämpliga insatser för normalbegåvade barn/ungdomar än för barn/ungdomar med ett intellektuellt funktionshinder. Något som kan vara mycket svårt är att hitta lösningar fungerar över lång tid för de barn/ungdomar som har en svår beteendeproblematik. Det krävs individuella lösningar för dessa barn/ungdomar. Sådana lösningar är ofta bra, men samtidigt kan de bli väldigt sårbara. Det kan exempelvis vara så att en insats blir helt beroende av en viss person. Det behövs mer kunskap. När det gäller exempelvis autism finns det ganska mycket kunskap om den diagnosgruppen. Man vet hur man ska jobba med dem, det finns intresseföreningar osv. Men när det gäller andra olika syndrom finns inte samma kunskap. Det är inte lätt att möta barn/ungdomar med beteendeproblematik. Det drar med sig mycket annat, t.ex. i en gruppbostad. De här barnen/ungdomarna syns och hörs. Hot och våld kan drabba både boende och personal. Det kan vara svårt att t.ex. hantera en person som spottar på andra hela tiden. En synpunkt var att det ibland är jättesvårt för tidigt störda barn att få behandling via regionen. Vi tycker inte att vi klarar det på något bra sätt. Vi behöver expertstöd, bättre kunskap hur vi ska bemöta de barnen. Det händer att vi köper in sådant stöd. Tidigare fanns råd och stöd kommunen. Då jobbade vi mycket tätt. Det fanns kurator, psykolog, logoped, talpedagog, förskolekonsulent osv. I dag är det en brist, den helheten saknas. Barn/ungdomar med beteendeproblematik har ofta svårt att finna sig tillrätta i en grupp. 51
Även om det t.ex. är ett fint korttidsboende så blir det inte bra om inte barnet/ungdomen kan identifiera sig med andra funktionshindrade barn som är där. I en liten kommun vill ibland inte föräldrarna att någon ska veta att de har den insatsen. Då vill de lösa det inom familjen eller helt utanför kommunen. 52
9. Samverkan med IoF och habiliteringen Från handikappomsorgens sida samarbetar man med många olika parter, t.ex. skola, förskola, fritidsverksamheter, försäkringskassa m.m. I den här kartläggningen är det dock enbart samverkan med IoF och med barn- och ungdomshabiliteringen som berörs. Samverkan med IoF när det gäller barn och ungdomar I alla stadsdelar och kommuner som ingår i studien finns en samverkan mellan handikappomsorg och individ- och familjeomsorg. Kartläggningen ger en enhetlig bild av att det finns en samverkan i individärenden. Genomgående beskrivs att samverkan sker utifrån behoven. Det är inte så att man samverkar för samverkans egen skull, utan enbart för att lösa individers konkreta problem på bästa möjliga sätt. Av flera svar framgår det att det ofta finns en mer upparbetad samverkan när det gäller vuxna, t.ex. personer med dubbeldiagnoser (psykiatri missbruk). Vilket samarbete förekommer mellan HO och IoF? De flesta beskrev den samverkan som finns mellan handikappomsorgen och individoch familjeomsorgen som tillräckligt bra. Något som i stort sett alla betonade var dock att man hela tiden måste arbeta för att denna samverkan ska fortsätta att fungera. Andra beskrev snarare behovet av en bättre samverkan med IoF. Tabell 15. Behovet av utökad samverkan mellan Ho och IoF enligt intervjupersonerna Behov av utökad samverkan mellan IoF och Ho Det fungerar bra. Men samverkan behöver vidmakthållas och vidareutvecklas. Det fungerar bra men kan säkert bli ännu bättre. Det behövs en bättre samverkan. Stadsdelar/kommuner Askim, Centrum, Härlanda, Högsbo Kungsbacka, Kärra-Rödbo, Linnéstaden, Lundby, Tjörn, Torslanda, Tynnered, Älvsborg. Backa, Bergsjön, Biskopsgården, Frölunda, Majorna, Mölndal, Stenungsund, Styrsö, Tuve- Säve, Örgryte Ale, Alingsås, Gunnared, Härryda, Kortedala, Kungälv, Lerum, Lilla Edet, Lärjedalen, Partille, Öckerö. 53
När handläggare från handikappomsorgen och individ- och familjeomsorgen samarbetar i individärenden sker det alltid efter att familjen har tillfrågats och gett sitt tillstånd till samarbetet. Nedan redogörs för de olika former av samarbete som intervjupersonerna har beskrivit. På handläggarnivå kan handläggare från HO och IoF gemensamt ta emot besök av en familj, eller göra ett hembesök tillsammans. Ett sådant samarbete kan innebära att det finns två handläggare i samma ärende, en från HO och en från IoF. Det kan också innebära att en är formell handläggare och att den andra verksamhetens handläggare bistår med sin specialkompetens. Handläggarna för LSS och socialsekreterarna inom IoF kan utnyttja varandras kunskaper för information/konsultation. De kan också träffas regelbundet för att diskutera mer allmänna frågor. Ett exempel på hur man kan skapa ett forum för samverkan gavs i ett av intervjusvaren. Där beskrevs det att personalen inom IoF känner till vilka tider LSS-handläggarna träffas (en gång i veckan) och då är välkomna dit för att diskutera ärenden, få konsultation, samverka eller överlämna ärenden. I kartläggningen beskrevs en samverkan på en mer övergripande nivå. Chefer för olika verksamheter träffas regelbundet och diskuterar verksamheterna. Nätverksarbete och gemensamma arbetsgrupper med deltagare från olika verksamhetsområden är andra exempel. Det finns också några exempel på gemensamma informationstillfällen och utbildningsdagar för LSS-handläggarna och handläggarna från IoF. Det beskrevs som en svårighet att få till sådana utbildningstillfällen även om ambitionen finns. I en stadsdel har man funderingar på att någon inom IoF skulle praktisera inom LSS och vice versa, för att lära av varandra mer praktiskt. Då skulle det finnas någon i båda verksamheterna som vore lite mer insatta och som man lättare kunde vända sig till. I en kommun har man börjat diskutera sammanslagning av vissa verksamheter, t.ex. att skapa en enda enhet för familjehem/stödfamiljer, för både IoF och HO. Ett problem som belyses i många av intervjusvaren är gränsdragningen mellan verksamheter och bristen på ekonomiska resurser, att varje verksamhet försöker minimera sina kostnader och därmed hålla ärenden ifrån sig. Å ena sidan vill man hitta bra lösningar för den enskilde men å andra sidan vill man inte åta sig något som inte ingår i uppdraget, något man inte har budget för. Denna fråga arbetar man med i stort sett överallt, för att försöka förhindra att människor hamnar mellan stolarna. På flera håll beskriver man att detta fungerar bättre nu än tidigare, att man har skapat bra rutiner för ett samarbete. Så här uttrycktes det i en stadsdel: Det är glasklart var ett ärende hör hemma, ingen riskerar att falla mellan stolarna. Det beskrevs som en fördel när det är få personer som har ett övergripande ansvar, och att dessa personer känner till varandras områden och har kontroll över vart pengarna tar vägen. Då blir det ingen stor fråga vems bord ett visst ärende tillhör. När det gäller barn och ungdomar beskrevs samverkan mellan IoF och HO som särskilt viktig för dem som har neuropsykiatriska funktionshinder. En synpunkt som framkom är att dessa ungdomar ofta aktualiseras för sent, när de redan är unga vuxna, och att det vore viktigt att kunna nå dem tidigare. 54
Ett behov som framfördes är en gemensam utbildning för handläggare inom såväl handikappomsorg som inom individ- och familjeomsorg. Det skulle behövas en gemensam kunskap och en samsyn om de olika lagstiftningar som gäller. Vilken värdegrund man utgår ifrån är också viktigt att diskutera. Okunskap kan lätt skapa missförstånd och onödiga konflikter. Ett problem som upplevdes i samverkan med IoF var att socialsekreterarna ofta har svårt att acceptera att de inte kan överlämna ett ärende till LSShandläggaren. Det fungerar inte så, eftersom LSS förutsätter att den enskilde själv begär en insats. Socialsekreteraren kan be den enskilde att få kontakta LSS-handläggaren, uppmuntra en person att söka insatser enligt LSS osv. men inte överlämna ärendet. Sammanfattningsvis verkar det finnas en bra samverkan mellan HO och IoF i många kommuner/stadsdelar. Faktorer som underlättar samverkan är t.ex: HO och IoF är organisatoriskt uppbyggda på ett liknande sätt, dvs. det finns chefer på samma nivåer i de olika verksamhetsområdena där en samverkan blir naturlig. HO och IoF finns nära varandra lokalmässigt. Det är lätt att ta spontana kontakter. Personalgrupperna är inte så stora. Personalen har lärt känna varandra, och det finns en kontinuitet i personalgrupperna. Samverkan med barn- och ungdomshabiliteringen Ansvaret för rådgivning och annat personligt stöd enligt LSS finns sedan januari 1999 hos Västra Götalandsregionen (Vgr) och inte hos de kommuner som ingår i den här kartläggningen (Kungsbacka kommun undantagen). Som tidigare nämnts i rapporten har detta inneburit att de allra flesta familjer med funktionshindrade barn får sina behov av råd och stöd tillgodosedda inom ramen för habiliteringsinsatser enligt HSL, och inte enligt LSS. Överlämnandet av råd och stöd enligt LSS till Västra Götalandsregionen har också fått konsekvenser för samverkan mellan handikappomsorgen och den personal som beslutar om och utför insatsen råd och stöd. Tidigare fattade LSS-handläggarna beslut också om råd och stöd, och kommunerna hade sina egna team som utförde dessa insatser. Nu verkställs råd och stöd för barn och ungdomar i en samlad habilitering, dvs. en habilitering med olika slags expertkompetens, som vänder sig till alla målgrupper med habiliteringsbehov. Barn- och ungdomshabiliteringens verksamhet är uppdelad på ett antal team, där varje team vänder sig till flera kommuner/stadsdelar (se tabell 6). När samverkan mellan handikappomsorgen och barn- och ungdomshabiliteringen beskrevs gav många intervjupersoner spontana synpunkter på den förändring som blev följden av att råd och stöd enligt LSS överlämnades till Vgr. De gjorde 55
jämförelser mellan hur det var före övertagandet och hur det blev efteråt. Jämförelserna ger en ganska entydig bild och det känns därför viktigt att återge huvuddragen i dem. Hur samverkar handikappomsorgen och barn- och ungdomshabiliteringen? LSS-handläggarna vet inte med automatik om en familj har råd- och stödinsatser från barn- och ungdomshabiliteringen. Det sker ingen automatisk överrapportering. Detta är dock något som handläggarna brukar fråga familjerna om, och de tror att de i de allra flesta fall vet vilka av de familjer de själva har kontakt med som också har insats från barn- och ungdomshabiliteringen. Däremot känner de inte till de familjer som enbart har kontakt med barn- och ungdomshabiliteringen. Med familjens tillåtelse kan habiliteringens personal ta kontakt med LSS-handläggaren och vice versa. I någon stadsdel är det mer eller mindre praxis att man träffar en ny familj tillsammans, för att komma överens om vem familjen ska ha kontakt om och informera om LSS-insatserna. På individnivå beskrivs samverkan genomgående som en samverkan vid behov, kring enskilda ärenden. Samverkan sker utifrån den aktuella situationen, när det finns behov av det. Det kan exempelvis innebära att LSS-handläggarna och habiliteringens personal träffas och gör upp vem familjen ska träffa, eller att man gör gemensamma hembesök. Ibland innebär det att samarbeta kring individuella planer. Många beskriver det som ett enkelt samarbetsförfarande utifrån vad som är aktuellt just vid det tillfället. Personal från handikappomsorgen och habiliteringen kan också utnyttja varandra för rådgivning i olika frågor. Hur ofta en sådan samverkan sker varierar mellan olika kommuner och stadsdelar. Många intervjupersoner beskriver en god samverkan utifrån familjernas och barnens behov. Ett exempel på det är detta citat: samma samarbete som finns med habiliteringen borde finnas med IoF också. På andra håll beskrivs en mer sporadisk samverkan med större geografiskt avstånd till teamet, sämre kontinuitet för den enskilde och ibland en oklarhet om vem som gör vad. Flera intervjupersoner har beskrivit att teamets personal finns längre från den övriga verksamheten för funktionshindrade barn och ungdomar och har blivit mer konsulter. I vissa kommuner/stadsdelar förekommer också gemensamma träffar mellan LSS-handläggare och barn- och ungdomshabiliteringen, och/eller samverkan på en övergripande chefsnivå. Samverkansfrågor diskuteras och i någon stadsdel planeras gemensamma informationsmöten där personal från habilitering och handikappomsorgen berättar om sina verksamheter. Det finns också exempel på projekt eller satsningar där samverkan sker med barn- och ungdomshabiliteringen. Gränsdragningen mellan bas- och specialisthabilitering diskuteras på flera håll. På Hisingen byggs det upp ett nätverk som ska se över vem som gör vad när det gäller arbetsterapeuter och sjukgymnaster. Fr.o.m. hösten 2003 finns det också en partsgemensam arbetsgrupp för stadsdelarna i nordväst och habiliteringen. 56
Hur tycker intervjupersonerna att samverkan mellan handikappomsorgen och habiliteringen fungerar? En god samverkan. I ganska många av svaren beskrivs ett nära och gott samarbete med barn- och ungdomshabiliteringen. Samarbetsförfarandet tycks ofta vara enkelt och obyråkratiskt, det är en öppen kontakt och man ringer varandra eller träffas vid behov. Det finns ett par exempel i intervjusvaren där det framhålls att det också finns fördelar med att råd och stöd är separerat från de andra insatserna. En del är rädda att gå till socialen. Då kan det vara lättare att få råd och stöd någon annanstans.. Det kan också vara så att habiliteringen ibland är familjens företrädare gentemot socialförvaltningen. Detta kan innebära ett stöd för familjerna. Ett par förutsättningar som underlättar samarbetet är enligt intervjupersonerna: Närheten, att det inte är någon restid. Det underlättar samarbetet Personkännedom, ett personligt nätverk där personal känner till varandra i kommunen och på habiliteringen. Ett specialfall i den här studien är Kungsbacka. Där ger kommunens personal råd och stöd till personkrets 1 och 2. Det finns ett fungerande samarbete med barn-och ungdomshabiliteringen exempelvis vid utlåtanden och individuella planer. Man känner väl till de personer som arbetar där och har ett gott samarbete. När det gäller personkrets 3 så är det landstinget som ger råd och stöd till den gruppen barn och ungdomar. En mindre bra samverkan. I kartläggningen ges många exempel på att handikappomsorgen inte har den samverkan de skulle vilja ha med barn- och ungdomshabiliteringen. I flera svar beskrivs att det tidigare fanns regelbundna träffar när man t.ex. diskuterade personkretstillhörighet, men att det inte fungerar så numera. En viss samverkanströtthet kan urskiljas i intervjusvaren. Exempelvis att det inte förekommer någon regelbunden samverkan med habiliteringen, bara enstaka möten. I svaret poängteras att detta inte beror på illvilja eller motsättningar, utan det handlar mer om organisation, tid och prioriteringar. Det är många olika parter som personalen inom HO förväntas samarbeta med, och att jobba ihop sig prioriteras inte så som arbetssituationen ser ut. Andra exempel framfördes på problem för samverkan. Ett problem är den oklarhet som råder om vad som ingår i kommunens basverksamhet och vad som ska ligga på regionen. Det finns också en oklarhet om roller och befogenheter, vilket innebär ett problem för samverkan. Det händer ibland att familjer tycker att de har blivit lovade något av habiliteringen som LSS-handläggaren sen inte kan uppfylla. Sekretessen upplevs ibland som ett problem eftersom samtycke från familjen krävs för samverkan mellan handikappomsorgen och habiliteringen. 57
Intervjupersonernas synpunkter på hur samverkan har förändrats efter överlämnandet av råd och stöd till Västra Götalandsregionen En jämförelse mellan före och efter överlämnandet ingick inte i de frågor som ställdes i intervjuerna, men många intervjupersoner har spontant gjort en sådan jämförelse. Ingen av dessa personer har beskrivit förändringen i positiva ordalag. Den främsta anledningen till att regionen nu ansvarar för råd och stöd ansågs vara att habiliteringen ska fungera likadant i hela regionen. Många utgår också från att det handlar om att spara pengar. Innan övertagandet hade varje kommun eller stadsdel byggt upp sitt eget team. De beslutade också själva om insatsen råd och stöd, och det var många familjer som då hade den insatsen. På många håll fanns ett mycket närmare och bättre samarbete med teamet när det tillhörde den egna kommunen/ stadsdelen. Några ställde sig dock frågan om det kanske var lite för mycket råd och stöd som beviljades tidigare och om de kanske hade en alltför nära samverkan. Intervjupersonernas synpunkter på att råd och stöd har överförts till regionen sammanfattas nedan: I många kommuner och stadsdelar har det inneburit att det är ett längre geografiskt avstånd till barn-och ungdomshabiliteringen. Förr fanns råd och stöd ofta närmare kommunens/stadsdelens invånare. Familjer med funktionshindrade barn beviljas numera i princip inte råd och stöd enligt LSS utan i stället enligt HSL. Det innebär att beslutet inte kan överklagas. Så här sa några av intervjupersonerna: Det innebär en sämre rättssäkerhet för familjerna. Man nekar folk en rättighet. Man kan bli satt på en väntelista utan att kunna göra något åt det. Det finns inget krav på verkställighet som i LSS-beslut. Familjer med funktionshindrade barn får mindre stöd än tidigare. Det har uttryckts en oro för att detta kan innebära att en del familjer far illa. Tidigare var teamet ofta ett stöd för familjen under lång tid, och det var lättare för familjerna att få kurators- och psykologhjälp. En intervjuperson ger exemplet att det finns familjer som klarar sig bra för det mesta, men så kan det bli kris i familjen, och då finns det inga upparbetade kanaler och kontakter. Förr visste de, att blir det problem kan jag alltid ringa. Några andra citat belyser samma problem: Det är svårare för familjerna nu, de måste själva verifiera att de tillhör målgruppen. Det var enklare och smidigare tidigare. Nu är budskapet ofta att det inte är tillräckligt utrett, hårdare krav som signalerar: Kom inte hit. Det är inte självklart att få insatsen råd och stöd. 58
Ett problem är oklarheten kring var barn och ungdomar med neuropsykiatriska funktionshinder ska få råd och stöd. Ofta kommer de till BUP och där har man inte alltid funktionshindertänkandet. För personalen som arbetar inom HO har överlämnandet av råd och stöd inneburit att det finns mindre kunskap i stadsdelarna och kommunerna om vilka personer som har råd och stöd. Vi vet inte hur råd och stöd når ut till dem som behöver det. Det blir mer anonymt. Övertagandet innebar också en ökad personalomsättning och att vissa tjänster som tidigare fanns i kommunen försvann, t.ex. en arbetskonsulenttjänst i en av stadsdelarna. De resurser som överfördes till regionen ska nu räcka till för fler. Det innebär att det har blivit minskade resurser för familjerna: Vid förändringen slutade mycket personal. Den enskilde tappade kontinuiteten. Kompetens försvann från kommunen. De resurser som fanns har smetats ut, nu ska samma bemanning räcka till två kommuner i stället för en en klar nackdel för de funktionshindrade. I intervjusvaren har det också beskrivits att LSS-handläggarna i praktiken ger ett visst kurativt stöd. Man måste också lyssna och ge råd, man kan inte säga: Åk till habiliteringen i Frölunda. 59
10. Diskussion och slutsatser Denna kartläggning omfattar de kommuner som ingår i GR-samarbetet, dvs. Göteborg (med 21 stadsdelar) och 12 kranskommuner, dvs. totalt 33 olika enheter. Materialet har samlats in genom telefonintervjuer under tiden september 2003 - februari 2004. Diskussionen i detta avsnitt utgår från de frågeställningar som har varit i fokus för kartläggningen. Vilka de är framgår av rubrikerna nedan. Hur organiseras handikappomsorgen i de olika kommunerna och stadsdelarna? I rapporten beskrivs hur handikappomsorgen (HO) är organiserad i relation till äldreomsorgen (ÄO) och individ- och familjeomsorgen (IoF) i de kommuner och stadsdelar som ingår i studien. Den vanligaste organisationsformen är att HO, IoF och ÄO utgör egna verksamhetsområden med var sin chef, men att de har en gemensam förvaltning och nämnd. Det är också vanligt att HO organiseras tillsammans med IoF medan ÄO utgör ett eget verksamhetsområde. Att i stället HO och ÄO organiseras tillsammans är mindre vanligt. I några fall utgör HO en enhet inom IoF. Kungsbacka kommun avviker från de andra genom att varje verksamhet har sin egen förvaltning och också sin egen nämnd. Vilken betydelse har då organiseringen? Och vilket sätt att organisera är bäst? Något entydigt svar på den frågan ger inte den här kartläggningen. Det skulle kräva en fortsatt studie med en mer ingående analys och jämförelse mellan enheter för att kunna besvara denna fråga. Något som ändå har framhållits i intervjuerna är att det är en fördel när handikappomsorgen har en chef som enbart ansvarar för den verksamheten och som då har förutsättningar att driva just de frågorna. IoF och ÄO kan vara stora enheter där handikappomsorgens frågor annars riskerar att drunkna. Det skulle kunna tolkas som att en organisering där HO är ett eget verksamhetsområde skulle vara att föredra. Å andra sidan har intervjupersoner också framhållit att samarbetet med individoch familjeomsorgen underlättas om de finns nära varandra i organisationen. Socialstyrelsen (2003) drar slutsatsen att kommuner och andra huvudmän behöver bli bättre på att poängtera det specifika med att arbeta med människor med funktionshinder. Det finns i dag en risk att verksamheten i alltför hög grad präglas av äldreomsorgen (sid. 7). I rapporten konstateras också att många föräldrar har svårt att få förståelse för familjens behov av stöd när besluten om insatser fattas av handläggare som främst har ett äldreperspektiv. 60
Hur organiseras då utredning och beslut om insatser enligt LSS för barn och ungdomar inom handikappomsorgen? Resultatet av intervjuundersökningen visar att LSS-handläggarna oftast fattar beslut om insatser både för barn och vuxna. Det är sällan som det finns särskilda handläggare enbart för barn och ungdomar. När det gäller LSS-handläggarnas ansvarsområde fanns det också skillnader bland de kommuner/stadsdelar som ingår i kartläggningen. Det som var gemensamt mellan kommunerna var att alla LSS-handläggare utreder och fattar beslut om insatser och har ett formellt uppföljningsansvar. Men i vissa stadsdelar/kommuner har LSS-handläggarna också ett visst ansvar för verkställigheten av besluten. Det vanligaste var dock att beslutsfattande och verkställighet var åtskilda och att LSS-handläggaren inte hade ansvar för verkställigheten. Även i fråga om vilka beslut som var delegerade till LSS-handläggaren fanns det vissa skillnader mellan olika kommuner/stadsdelar. I en del fall fattar politiker beslut om vissa insatser, som exempelvis boende och daglig verksamhet, utifrån att handläggaren ger förslag i ett tjänsteutlåtande. Hur omfattande delegation LSShandläggarna har varierar mellan olika kommuner/stadsdelar. En del handläggare fattar också beslut om kompletterande insatser enligt SoL till de personer som tillhör LSS personkretsar. Dessutom fattar vissa LSS-handläggare också beslut enligt SoL till personer med funktionshinder som inte omfattas av LSS (exempelvis barn och ungdomar med DAMP/ADHD). Hur handikappomsorgen är organiserad torde ha en ganska stor betydelse för kommuninvånarna, och de skillnader som finns mellan kommuner och stadsdelar väcker flera frågor. Är det självklart att handikappomsorg ska vara liktydigt med omsorg om dem som omfattas av LSS? Vilken kompetens finns inom IoF om funktionshinder när det gäller exempelvis barn och ungdomar med DAMP/ADHD? Är det rimligt att föräldrar med ett funktionshindrat barn och ett icke funktionshindrat barn som är i behov av avlastning, måste söka den insatsen från två olika förvaltningar? Vilka insatser enligt LSS får barn och ungdomar? I rapporten finns en redogörelse för vilka insatser barn och ungdomar får enligt LSS och omfattningen av dessa insatser. De vanligast förekommande insatserna i kartläggningen var korttidsvistelse utanför det egna hemmet och avlösarservice i hemmet. Också i Socialstyrelsens rapport (2003) var korttidsvistelse utanför det egna hemmet den vanligaste insatsen enligt LSS till barn och ungdomar. Det är ganska stora skillnader mellan olika kommuner och stadsdelar när det gäller hur vanlig en viss insats är. I två kommuner hade man t.ex. 19 respektive 20 beslut om kontaktperson för barn och ungdomar, medan det i några stadsdelar inte fanns någon enda sådan insats beviljad. Det var stora variationer i antalet insatser, även när det gällde övriga insatser enligt LSS. En fråga är vad dessa skillnader kan bero på. Några försök till förklaringar skulle kunna vara: 61
Kommunerna och stadsdelarna ser olika ut när det gäller befolkningens storlek, åldersfördelning och antalet barn med funktionshinder vilket kan påverka antalet insatser för olika åldersgrupper. Vissa insatser kan helt eller delvis ersätta varandra, t.ex. ledsagarservice i stället för kontaktperson, korttidsvistelse utanför det egna hemmet i stället för avlösarservice osv. Dessutom ges ofta kompletterande insatser enligt SoL, vilka inte finns med i statistiken över LSS-insatser. För att jämföra vad barn/ungdomar får tillgång till i olika stadsdelar/kommuner skulle det behövas en helhetsbild av vilka insatser som ges till varje enskilt barn/ungdom. Traditioner och tillgång till en viss insats i det egna närområdet kanske påverkar vilken insats LSS-handläggaren väljer. Kommuninvånarna kanske inte har tillräcklig kunskap om LSS och vilka insatser funktionshindrade har rätt till. Socialstyrelsen (2003) har lyft fram behovet av informationsförmedling och uppsökande verksamhet. Vi vet inte hur det ser ut i fråga om det i de kommuner/stadsdelar som ingår i den här kartläggningen Kan det vara så att bedömningarna skiljer sig åt mellan vissa kommuner/stadsdelar? Är det t.ex. så att det är svårare att få ett beslut om en viss insats om man bor i en kommun än i en annan? Kan det påverka antalet barn/ungdomar med en viss diagnos om det finns en läkare med specialistkompetens i en kommun eller stadsdel? Skulle det t.ex. kunna innebära att fler barn med neuropsykiatriska funktionshinder blir diagnosticerad vid en tidig ålder i vissa kommuner? Socialstyrelsen (2003) konstaterar att barnboende enligt LSS har minskat de senaste åren. I den här kartläggningen varierar antalet barn/ungdomar som har insatsen boende i familjehem eller bostad med särskild service mellan 0 och 10 i de olika kommunerna/stadsdelarna. En intressant fråga är om de kommuner/stadsdelar där inget eller få barn/ungdomar har ett barnboende i stället erbjuder fler andra insatser till familjerna. Skulle det vara möjligt att undvika att ett barn placeras utanför familjen om familjen får tillräckligt stöd i sin vardag? Är det möjligt att hitta mer flexibla insatser för korttidsvistelse och skulle det i så fall kunna vara ett alternativ till ett boende utanför familjen för vissa barn/ungdomar? Å andra sidan finns det många barn och ungdomar utan funktionshinder som bor någon annanstans än hos sina föräldrar. Ur den synvinkeln är det ganska orimligt att utgå ifrån att alla barn med funktionshinder skulle kunna bo hos sin ursprungsfamilj. 62
Uppföljning av insatserna LSS-handläggarna har det formella ansvaret för uppföljning av LSS-insatserna till barn och ungdomar. Av intervjusvaren framgår det att det varierar i vilken utsträckning de hinner med att göra dessa uppföljningar. En person (eller föräldrarna till ett barn) som har insatser enligt LSS kan begära att det ska upprättas en individuell plan. I intervjuerna har det inte ställts någon specifik fråga om de individuella planerna. Flera intervjupersoner har tagit upp just detta, att individuella planer används i en mycket begränsad omfattning. De personer som begär att få en individuell plan får det, men det tycks oftast inte vara något som LSS-handläggarna föreslår eller försöker arbeta med mer generellt. De hinder som har beskrivits för att använda individuella planer är att det tar mycket tid och att det är svårt att få andra berörda parter att komma till gemensamma möten. En fråga som man kan ställa sig är i vilken mån familjerna känner till rättigheten att begära att en individuell plan upprättas. Föräldrar till funktionshindrade barn har ofta en mängd olika kontakter att samordna vilket tar mycket av deras tid och kraft (Larsson 2002) och det förefaller lite motsägelsefullt att så få begär att det ska upprättas en individuell plan. Att individuella planer används i så begränsad omfattning är inte något som är specifikt för kommunerna i den här kartläggningen, utan är generellt för hela landet. Socialstyrelsen konstaterar i sin rapport (2003) att det är anmärkningsvärt att endast 6,5 % av dem som berörs av LSS har en individuell, samordnande plan. Hur väl motsvarar insatserna behoven hos barn och ungdomar med olika slags funktionshinder? Vad vet vi egentligen om insatsernas betydelse för personer med funktionshinder? Det finns väldigt lite forskning om detta, något som också Socialstyrelsen har påpekat (2003). I den här rapporten beskrivs situationen enbart ur ett personalperspektiv. Av intervjusvaren framgår det att insatserna är ganska väl anpassade till barn och ungdomar med intellektuella funktionshinder. Samtidigt tycks det vara så att ungdomar med ett lindrigt intellektuellt funktionshinder kan vara de som har svårast att acceptera de insatser som föreslås. Det framstår som betydligt svårare att tillgodose behoven hos barn och ungdomar med neuropsykiatriska funktionshinder. Många anser att det skulle behövas fler insatser just för den gruppen barn/ungdomar. En viktig fråga som har aktualiserats i intervjusvaren är i vilken utsträckning det är bra att ha insatser enbart för en viss diagnosgrupp, t.ex. för barn och ungdomar med autism. Fördelar med att ha särskilda verksamheter är att det då är lättare att anpassa miljön till just den gruppen och att personalen får stor kompetens och erfarenhet av just det funktionshindret. Å andra sidan kan sådana verksamheter bli tunga och svårjobbade. Det är inte heller självklart att barn/ungdomar med samma diagnos har mer utbyte av varandra än barn/ungdomar med olika funktionshinder. LSS beskrivs i kartläggningen som en ganska fyrkantig lag med ett antal tydligt angivna insatser. Huvudintrycket av kartläggningen är att LSS är en bra lag för de 63
personer som omfattas av den. Lagen utestänger emellertid de barn och ungdomar som inte tillhör personkretsarna. Ofta räcker insatserna enligt LSS inte till, utan det behövs en komplettering med insatser enligt SoL. En särskild problematik har beskrivits när det gäller de barn och ungdomar som har ett neuropsykiatriskt funktionshinder som inte betraktas som så omfattande att LSS är tillämplig. Barn med ADHD/DAMP har t.ex. ingen självklar rätt till LSS-insatser. Samverkan med IoF och barn-och ungdomshabiliteringen Socialstyrelsen (2003) konstaterar att det fortfarande finns stora brister i samverkan mellan olika huvudmän och olika förvaltningar, när det gäller personer med funktionshinder. Samverkan behövs inte enbart runt enskilda individer, utan också när det gäller planering och förebyggande arbete. Tidiga och samordnade samhällsinsatser kan göra att ett funktionshinder aldrig utvecklas till ett handikapp, alternativt lindras, med resultat att individen slipper ett stort lidande och samhället slipper omfattande kostnader. (Socialstyrelsen 2003 sid. 43). Handikappomsorgens personal samarbetar men med många olika parter. Individoch familjeomsorgen är en viktig samarbetspartner när det gäller familjer med en social problematik. Det är ofta också där som beslut om insatser fattas för de barn och ungdomar som har ett neuropsykiatriskt funktionshinder som inte omfattas av lagstiftningen i LSS (t.ex. ADHD och DAMP). En annan viktig samarbetspartner är barn- och ungdomshabiliteringen som ansvarar för både beslut och verkställighet av en av LSS-insatserna, nämligen rådgivning och annat personligt stöd. I de flesta av kommunerna/stadsdelarna beskrivs en samverkan med IoF som fungerar ganska bra, men trots det ansåg många intervjupersoner att samverkan skulle kunna förbättras ytterligare. Faktorer som underlättar samverkan är att HO och IoF finns nära varandra lokalmässigt, att personalgrupperna inte är för stora och att det finns en kontinuitet i personalgrupperna så att de hinner lära känna varandra. Något som också underlättar samverkan är att HO och IoF är organiserade på ett liknande sätt så att det finns chefer på samma nivåer i de olika verksamhetsområdena. Det förekommer oftast en samverkan på individnivå, dvs. att LSS-handläggare och handläggare från IoF samarbetar i enskilda ärenden eller använder varandra som konsulter. Ofta finns också en samverkan på en mer övergripande nivå, mellan chefer. Ett problem som har beskrivits i kartläggningen är att kunna åstadkomma gemensamma utbildningstillfällen för handikappomsorgen och individ- och familjeomsorgen. Exempel på områden att samlas kring är frågor om tolkning av lagarna och värdegrundsfrågor. Samverkan med barn- och ungdomshabiliteringen beskrivs som en samverkan vid behov, kring enskilda ärenden. Det varierar mycket mellan olika kommuner och 64
stadsdelar hur nöjda intervjupersonerna är med den samverkan som finns. Några har beskrivit en väl fungerande samverkan medan andra har berättat om mer sporadiska kontakter med habiliteringen. En övergripande samverkan, på chefsnivå och/eller i olika samverkansgrupper, t.ex. kring barn som far illa beskrivs i flera intervjusvar. Sedan några år tillbaka har Västra Götalandsregionen övertagit ansvaret för insatsen råd och stöd enligt LSS. I kartläggningen har många lyft fram skillnader före och efter förändringen och genomgående är det nackdelarna som överväger. Något som beskrivs som en stor nackdel är att råd och stöd i stort sett aldrig beviljas som en insats enligt LSS, utan i stället ges enligt HSL. Det innebär att det inte fattas ett beslut som kan överklagas och att rättssäkerheten för den enskilda människan riskerar att sättas ur spel. Frågan är om detta är en synpunkt som enbart berör de kommunala organisationerna och tjänstemännen, eller om detta även skulle ha kommit fram i en studie där vi hade frågat brukarna. Intervjupersonerna upplevde att de saknar närheten till den personal som ger råd och stöd och att förändringen har inneburit minskad kompetens i den egna kommunen/stadsdelen. Metoddiskussion En svårighet när det gäller metoden i den här kartläggningen är att veta hur intervjupersonerna tolkar barnens/ungdomarnas behov. I LSS beskrivs ett antal insatser som personer med omfattande funktionshinder har rätt till. Något man kan fundera över är om det finns en risk att en LSS-handläggare mer utgår ifrån hur insatserna är utformade i lagen än från barnens/ungdomarnas faktiska behov. I intervjusvaren finns det dock många exempel på att man genom att också använda SoL skräddarsyr insatser för ett visst barn. Behoven förändras och det kan krävas en anpassning av insatserna. Detta torde vara en viktig fråga inför framtiden, inte minst utifrån att de ekonomiska förutsättningarna kan se olika ut beroende på om insatserna ges enligt SoL eller enligt LSS. En annan svårighet är att veta vad som påverkar intervjupersonerna i deras svar. Om en intervjuperson tycker att det alltid är möjligt att ge de insatser som behövs till varje funktionshindrat barn eller ungdom, innebär det då att det just i den stadsdelen eller kommunen verkligen finns så goda förutsättningar? Eller skall det tolkas som att det tvärt om saknas kunskap om vilka behov som inte tillgodoses? Det krävs kunskap och erfarenhet för att se vad som eventuellt saknas i en verksamhet. Kan det också finnas en önskan att visa upp sin kommun eller stadsdel på ett positivt sätt, att allt fungerar så bra hos oss? Den bild som framträder ur det insamlade materialet är omfattande och mångfacetterad med olika beskrivningar och exempel. Det tyder på att intervjupersonerna inte har försökt avfärda frågorna så enkelt som möjligt, utan att de tvärtom har ansträngt sig för att ge en nyanserad beskrivning av hur deras verklighet ser ut. 65
Slutsatser Några slutsatser som man kan dra utifrån den här kartläggningen är: Det är inte oviktigt hur handikappomsorgen organiseras. Oftast är handikappomsorgen en mindre verksamhet än äldreomsorg och individ- och familjeomsorg, men handikappomsorgens verksamhet är specifik och behöver därför sin egen plats i organisationen. Många funktionshindrade behöver insatser enligt både SoL och LSS, och det kan vara viktigt att fundera över för- och nackdelar med att LSShandläggaren fattar beslut enbart enligt LSS eller enligt både SoL och LSS. Barn och ungdomar med neuropsykiatriska funktionshinder är en grupp som behöver uppmärksammas särskilt eftersom deras behov tycks vara svårare att tillgodose genom LSS-insatserna än andra funktionshindrade. En viktig fråga är om det behövs fler insatser som är riktade till just den gruppen barn/ungdomar, eller om det är en fördel med verksamheter som vänder sig till barn/ungdomar med olika funktionshinder. Antalet beslut om en viss insats kan variera ganska mycket mellan olika kommuner och stadsdelar. Det skulle behövas mer kunskap också om vad dessa skillnader beror på. Är det exempelvis så att det faktiskt inte är någon enda person som ansöker om kontaktperson i vissa kommuner/stadsdelar? Får de barnen/ungdomarna en annan LSS-insats i stället, som t.ex. ledsagare? Eller får de en annan insats enligt SoL? Det saknas kunskap om vad insatserna betyder för de funktionshindrade barnen och deras familjer, något som också Socialstyrelsen konstaterar (2003). Det skulle behövas mer forskning på det området. En kontinuerlig uppföljning av insatser är också viktig, något som LSS-handläggarna inte alltid har tid till. Den här kartläggningen har utgått utgår från ett personalperspektiv och ger alltså inte någon kunskap om hur familjerna eller barnen upplever de insatser de får. Förhoppningsvis kan kartläggningens resultat utgöra en grund för vidare studier om vad LSS-insatserna innebär utifrån ett brukarperspektiv, i den egna stadsdelen/kommunen. Samverkan med individ- och familjeomsorgen och habiliteringen behöver utvecklas ytterligare i många kommuner/stadsdelar. Ett behov som har framkommit är gemensamma utbildningsdagar för att få kunskap om varandras roller, vilken lagstiftning som gäller och också möjlighet att diskutera den värdegrund som arbetet vilar på. Slutligen kan det finnas anledning att fundera över vilken roll GR-samarbetet och FoU i Väst fortsättningsvis kan ha när det gäller handikappomsorg och handikappkunskap. I den här kartläggningen har det framkommit flera exempel på hur man arbetar med samma frågor i olika kommuner och stadsdelar. Ibland utvecklas arbetet 66
på liknande sätt i flera kommuner/stadsdelar och ibland finns det exempel på att man går tillväga på olika sätt. Hur skulle det vara möjligt att bättre ta till vara erfarenheterna från olika kommuner och stadsdelar? 67
Referenser Andersson, Y (2004), planeringsledare i Göteborgs stad, oktober 2004. Muntlig kommunikation Göteborgsregionens hemsida, www.gr.to Göteborgs stads hemsida, www.goteborg.se Uppgifter hämtade den 7 maj och 29 oktober, 2004 Kadesjö, C (2003) Muntlig kommunikation vid FoU i Väst/GR, september 2003 Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade 1993:387 Ändring 2002:439 Larsson, L (2002) Barn med funktionshinder och deras familjer intervjuer med åtta familjer i Mölndal om deras behov av stöd, FoU i Väst, Göteborgsregionen. Rapporten återfinns på hemsidan www.fouivast.com Skoglöf, C (2004), Västra Götalandsregionen, oktober 2004. Muntlig kommunikation. Socialstyrelsen (2003) Handikappomsorg - Lägesrapport 2003. Stockholm. Socialstyrelsen (2004) Funktionshindrade personer - insatser enligt LSS år 2003 Socialstyrelsen. Stockholm. Informationen finns även på Socialstyrelsens hemsida. Socialstyrelsens hemsida www.sos.se Uppgifter hämtade i augusti 2004. Stadskansliet, Göteborgs stad Uppgifterna lämnade av Peter Westlund, stadskansliet i Göteborg, maj 2004. Statistiska centralbyråns hemsida www.scb.se Uppgifter hämtade i augusti 2004. 68
Bilaga 1 Befolkningsmängd 1 januari 2004 Antal invånare den 1 januari 2004 i de stadsdelar och kommuner som ingår i kartläggningen. (SCB:s statistik www.scb.se och Göteborgsregionens hemsida www.gr.to) Tabell 16. Folkmängd, Göteborgs stad 2004-01-01 STADSDEL FOLKMÄNGD STADSDEL FOLKMÄNGD Askim 22.037 Linnéstaden 31.064 Backa 22.997 Lundby 34.121 Bergsjön 14.697 Lärjedalen 23.631 Biskopsgården 25.773 Majorna 28.567 Centrum 51.827 Styrsö 4.480 Frölunda 12.852 Torslanda 19.516 Gunnared 21.255 Tuve-Säve 10.899 Härlanda 19.743 Tynnered 27.592 Högsbo 16.677 Älvsborg 18.460 Kortedala 26.204 Örgryte 33.579 Kärra-Rödbo 10.653 Den totala folkmängden i Göteborgs stad var 478 054 personer. Tabell 17. Kranskommunernas folkmängd 2004-01-01 KOMMUN FOLKMÄNGD KOMMUN FOLKMÄNGD Ale 25.993 Lilla Edet 12.983 Alingsås 35.530 Mölndal 57.523 Härryda 31.208 Partille 33.192 Kungsbacka 67.653 Stenungsund 22.291 Kungälv 38.154 Tjörn 14.891 Lerum 35.890 Öckerö 12.081 69
Bilaga 2 Antal insatser till barn och ungdomar med neuropsykiatriskt funktionshinder I tabellerna nedan redovisas antal insatser till barn och ungdomar med neuropsykiatriskt funktionshinder (enbart neuropsykiatriskt funktionshinder eller i kombination med annat funktionshinder). Endast de kommuner/stadsdelar som har fattat beslut om minst en insats finns med i tabellerna. Härryda kommun och stadsdelarna Härlanda, Högsbo och Tynnered har inte haft möjlighet att besvara frågorna eftersom kommunernas/stadsdelarnas statistiksystem inte överensstämmer med frågornas indelning av barn/ungdomar med olika funktionshinder. I. LSS-insatser till barn och ungdomar med enbart neuropsykiatriskt funktionshinder Tabell 18. Personlig assistans för barn och ungdomar med enbart neuropsykiatriskt funktionshinder Kommun/stadsdel 0-6 år 7-12 år 13-19 Totalt år Ale 1 1 Centrum 1 1 Gunnared 1 1 2 Linnéstaden 1 1 Totalt antal insatser: 1 3 1 5 Tabell 19. Ledsagarservice för barn och ungdomar med enbart neuropsykiatriskt funktionshinder Kommun/stadsdel 0-6 år 7-12 år 13-19 år Totalt Alingsås 1 1 Centrum 1 1 Gunnared 1 2 3 Kungälv 1 1 Kärra-Rödbo 1 1 Lilla Edet 1 1 Linnéstaden 1 1 2 Lundby 1 1 Majorna 1 1 Mölndal 8 8 Partille 1 1 2 Torslanda 1 1 Tuve-Säve 1 1 Älvsborg 2 2 Totalt antal insatser: 0 5 21 26 70
Tabell 20. Kontaktperson för barn och ungdomar med enbart neuropsykiatriskt funktionshinder Kommun/stadsdel 0-6 år 7-12 år 13-19 år Totalt Alingsås 1 1 Frölunda 1 1 Kungälv 1 1 Lerum 2 1 3 Lundby 1 1 Lärjedalen 1 1 Majorna 1 1 Stenungsund 1 1 Älvsborg 1 1 Örgryte 1 1 Totalt antal insatser: 0 2 10 12 Tabell 21. Avlösarservice för barn och ungdomar med enbart neuropsykiatriskt funktionshinder Kommun/stadsdel 0-6 år 7-12 år 13-19 år Totalt Ale 1 1 2 Bergsjön 1 1 2 Centrum 1 1 2 4 Frölunda 1 1 Kortedala 1 2 3 Kungälv 1 1 1 3 Lerum 2 2 Linnéstaden 1 1 Lundby 1 1 Majorna 1 1 Mölndal 19 4 23 Partille 2 2 Styrsö 2 2 Tjörn 1 1 Torslanda 1 1 Älvsborg 1 2 3 Öckerö 1 1 Örgryte 1 1 Totalt antal insatser: 4 35 15 54 71
Tabell 22. Korttidsvistelse för barn och ungdomar med enbart neuropsykiatriskt funktionshinder Kommun/stadsdel 0-6år 7-12 år 13-19 år Totalt Ale 2 4 4 10 Alingsås 2 1 3 Bergsjön 2 2 Biskopsgården 2 2 Centrum 2 2 Frölunda 1 2 3 Gunnared 2 5 7 Kortedala 1 3 4 Kungälv 10 7 17 Kärra-Rödbo 2 2 Lerum 1 1 2 Lilla Edet 2 2 Linnéstaden 1 2 3 Lundby 4 5 4 13 Majorna 2 2 Mölndal 21 11 32 Partille 5 2 7 Stenungsund 1 1 2 Styrsö 2 2 Tjörn 3 3 Torslanda 3 5 8 Älvsborg 1 4 5 Öckerö 3 3 Örgryte 2 1 3 Totalt antal insatser: 6 67 66 139 Tabell 23. Korttidstillsyn för barn och ungdomar med enbart neuropsykiatriskt funktionshinder Kommun/stadsdel 13-19 år Ale 1 Bergsjön 1 Kungsbacka 1 Kungälv 4 Kärra-Rödbo 3 Lerum 1 Lilla Edet 1 Lärjedalen 2 Mölndal 3 Partille 2 Styrsö 1 Öckerö 1 Örgryte 1 Totalt antal insatser: 22 72
Tabell 24. Boende i familjehem eller bostad med särskild service för barn och ungdomar med enbart neuropsykiatriskt funktionshinder Kommun/stadsdel 0-6 år 7-12 år 13-19 år Totalt Centrum 1 1 Frölunda 1 1 Gunnared 1 1 Linnéstaden 2 2 Mölndal 1 3 4 Tjörn 1 1 Öckerö 1 1 Totalt antal insatser: 0 1 10 11 II. Insatser enligt LSS till barn och ungdomar som både har neuropsykiatriskt och intellektuellt funktionshinder fördelat på kommuner/stadsdelar. Tabell 25. Personlig assistans för barn och ungdomar med neuropsykiatriskt och intellektuellt funktionshinder Kommun/stadsdel 0-6 år 7-12 år 13-19 år Totalt Biskopsgården 3 3 Frölunda 1 1 Lerum 1 1 Lilla Edet 1 1 Linnéstaden 1 1 Lärjedalen 1 1 Partille 1 1 Tjörn 1 1 Torslanda 1 1 Älvsborg 2 2 Totalt antal insatser: 2 3 8 13 Tabell 26. Ledsagarservice för barn och ungdomar med neuropsykiatriskt och intellektuellt funktionshinder Kommun/stadsdel 0-6 år 7-12 år 13-19 år Totalt Askim 2 2 Backa 1 1 Bergsjön 1 1 Biskopsgården 2 3 5 Frölunda 1 1 Gunnared 7 7 Lerum 2 2 Lundby 2 2 Majorna 1 1 Mölndal 3 3 Partille 1 2 3 Stenungsund 1 1 Älvsborg 1 1 Öckerö 1 1 Örgryte 1 1 Totalt antal insatser: 1 6 25 32 73
Tabell 27. Kontaktperson för barn och ungdomar med neuropsykiatriskt och intellektuellt funktionshinder Kommun/stadsdel 0-6 år 7-12 år 13-19 år Totalt Ale 1 1 Alingsås 1 1 Backa 1 1 Centrum 2 2 Kortedala 1 1 Lerum 2 5 7 Lilla Edet 2 2 Lundby 1 1 Lärjedalen 1 1 Majorna 2 2 Tuve-Säve 1 1 Älvsborg 1 1 Totalt antal insatser: 0 3 18 21 Tabell 28. Avlösarservice för barn och ungdomar med neuropsykiatriskt och intellektuellt funktionshinder Kommun/stadsdel 0-6 år 7-12 år 13-19 år Totalt Ale 1 2 3 Alingsås 1 1 Askim 3 5 8 Backa 1 3 2 6 Bergsjön 3 3 Biskopsgården 3 1 4 Centrum 1 1 Frölunda 1 1 Gunnared 1 5 3 9 Kortedala 4 4 Kungälv 1 4 2 7 Lerum 2 1 1 4 Lilla Edet 1 1 Linnéstaden 6 4 10 Lundby 1 1 2 Lärjedalen 1 7 3 11 Majorna 1 2 4 7 Mölndal 3 3 6 Partille 1 8 4 13 Stenungsund 2 2 Styrsö 1 1 Torslanda 1 1 2 4 Tuve-Säve 1 1 Älvsborg 3 2 5 Örgryte 5 5 Totalt antal insatser: 16 59 44 119 74
Tabell 29. Korttidsvistelse för barn och ungdomar med neuropsykiatriskt och intellektuellt funktionshinder Kommun/stadsdel 0-6 år 7-12 år 13-19 år Totalt Ale 3 2 5 Alingsås 1 1 Askim 5 3 8 Backa 14 7 21 Bergsjön 2 2 4 Biskopsgården 3 4 9 16 Frölunda 4 4 Gunnared 1 6 17 24 Kortedala 1 1 2 Kungsbacka 3 3 Kungälv 1 9 1 11 Kärra-Rödbo 1 3 4 Lerum 5 5 10 Lilla Edet 3 4 7 Linnéstaden 3 2 5 Lundby 5 8 13 Lärjedalen 4 9 13 Majorna 3 7 10 Mölndal 1 2 8 11 Partille 11 8 19 Stenungsund 1 4 8 13 Styrsö 1 1 Torslanda 2 8 4 14 Tuve-Säve 1 1 2 Älvsborg 5 7 12 Öckerö 4 4 Örgryte 6 1 7 Totalt antal insatser: 12 107 125 244 Tabell 30. Korttidstillsyn för ungdomar med neuropsykiatriskt och intellektuellt funktionshinder Kommun/stadsdel 13-19 år Alingsås 2 Askim 2 Backa 3 Bergsjön 1 Biskopsgården 2 Gunnared 13 Kortedala 1 Kungsbacka 1 Kärra-Rödbo 3 Lerum 4 Lilla Edet 6 Linnéstaden 1 Lundby 3 Lärjedalen 5 Majorna 4 Mölndal 7 Partille 4 Stenungsund 4 Styrsö 1 Tjörn 1 Torslanda 4 Älvsborg 4 Totalt antal insatser 76 75
Tabell 31. Boende i familjehem eller bostad med särskild service för barn och ungdomar med neuropsykiatriskt och intellektuellt funktionshinder Kommun/stadsdel 0-6 år 7-12 år 13-19 år Totalt Alingsås (ungdomsboende) 2 2 Askim 1 1 Backa 1 1 Centrum 2 2 Gunnared 1 1 Kärra-Rödbo 1 1 Lerum 1 1 Lundby 1 1 Lärjedalen 1 1 Mölndal 1 1 2 4 Partille 2 2 Stenungsund 1 1 Tjörn 2 2 Torslanda 1 1 2 Tuve-Säve 1 1 2 Älvsborg 1 1 Totalt antal insatser: 2 4 19 25 III. Insatser enligt LSS till barn och ungdomar med neuropsykiatriskt och fysiskt funktionshinder Denna grupp visade sig vara den som omfattade minsta antalet insatser i kartläggningen. Det var endast 14 insatser som gällde denna grupp barn och ungdomar. Insatserna redovisas därför i en och samma tabell. Tabell 32. LSS-insatser till barn och ungdomar med neuropsykiatriskt och fysiskt funktionshinder. Kommun/stadsdel Insats Ålder Antal insatser Backa Personlig assistans 13-19 år 1 Kortedala Avlösarservice 7-12 år 1 - - Korttidsvistelse 7-12 år 1 Kungälv Personlig assistans 13-19 år 1 - - Kontaktperson 13-19 år 1 - - Korttidsvistelse 13-19 år 1 Kärra-Rödbo Ledsagarservice 7-12 år 1 Lerum Ledsagarservice 13-19 år 1 - - Avlösarservice 0-6 år 1 - - Korttidsvistelse 0-6 år 2 Partille Ledsagarservice 13-19 år 1 Tjörn Personlig assistans 13-19 år 1 - - Korttidstillsyn 13-19 år 1 - - Korttidsvistelse 13-19 år 1 Totalt antal insatser 15 76
IV. Insatser till barn och ungdomar med neuropsykiatriskt, fysiskt och intellektuellt funktionshinder Tabell 33. Personlig assistans för barn och ungdomar med neuropsykiatriskt, fysiskt och intellektuellt funktionshinder Kommun/stadsdel 0-6 år 7-12 år 13-19 år Totalt Kortedala 1 1 Lundby 1 1 Mölndal 1 1 2 Stenungsund 1 1 Tjörn 1 1 Älvsborg 2 2 Totalt antal insatser: 0 1 7 8 Tabell 34. Ledsagarservice för barn och ungdomar med neuropsykiatriskt, fysiskt och intellektuellt funktionshinder Kommun/stadsdel 0-6 år 7-12 år 13-19 år Partille 0 0 1 Totalt antal insatser: 0 0 1 Tabell 35. Kontaktperson för barn och ungdomar med neuropsykiatriskt, fysiskt och intellektuellt funktionshinder Kommun/stadsdel 0-6 år 7-12 år 13-19 år Linnéstaden 0 0 1 Totalt antal insatser: 0 0 1 Tabell 36. Avlösarservice för barn och ungdomar med neuropsykiatriskt, fysiskt och intellektuellt funktionshinder Kommun/stadsdel 0-6 år 7-12 år 13-19 år Totalt Ale 1 1 Gunnared 1 1 Kungälv 1 1 Linnéstaden 1 1 2 Lundby 1 1 Mölndal 1 1 Partille 1 1 Totalt antal insatser: 2 3 3 8 77
Tabell 37. Korttidsvistelse utanför det egna hemmet för barn och ungdomar med neuropsykiatriskt, fysiskt och intellektuellt funktionshinder Kommun/stadsdel 0-6 år 7-12 år 13-19 år Totalt Ale 1 1 Frölunda 1 1 Gunnared 1 1 1 3 Kortedala 1 1 Kungsbacka 1 1 Kungälv 1 1 Kärra-Rödbo 2 2 Lerum 2 2 Lilla Edet 1 1 Linnéstaden 1 2 3 Lundby 3 3 Mölndal 1 4 5 Partille 1 1 Tjörn 1 1 Älvsborg 3 3 Totalt antal insatser: 2 12 15 29 Tabell 38. Korttidstillsyn för skolungdom över 12 år för barn och ungdomar med neuropsykiatriskt, fysiskt och intellektuellt funktionshinder Kommun/stadsdel 13-19 år Gunnared 1 Kortedala 1 Linnéstaden 2 Lärjedalen 1 Mölndal 1 Partille 1 Tjörn 1 Älvsborg 3 Totalt antal insatser: 11 Tabell 39. Boende i familjehem eller bostad med särskild service för barn och ungdomar med neuropsykiatriskt, fysiskt och intellektuellt funktionshinder Kommun/stadsdel 0-6 år 7-12 år 13-19 år Totalt Frölunda 1 1 2 Kortedala 1 1 Kungsbacka 1 1 Kungälv 1 1 Gunnared 2 2 Lundby 1 1 Mölndal 1 1 2 Stenungsund 2 2 Torslanda 1 1 Älvsborg 1 1 Totalt antal insatser: 2 3 9 14 78