Klimatprogram för Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland

Klimatprogram för Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland 1

Evangelisk-lutherska kyrkan i Finlands publikationer 2008:3 Tacksamhet, respekt, måttfullhet Klimatprogram för Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland Kyrkostyrelsen Helsingfors 2008

Beställningar: Publikations- och AV-försäljning PB 185, 00161 Helsingfors Tel. (09) 1802 315 Fax (09) 1802 454 e-post: julkaisumyynti@evl.fi ISBN 978-951-789-274-2 ISBN (pdf) 978-951-789-275-2 ISSN 1237-279X Bilder: Shutterstock Layout och ombrytning: Ad Helena Oy Helena Lyytikäinen Översättning till svenska: Henry Byskata Tryckeri: Esa Print Oy, Lahti 1200 st, 11.2008

Innehållsförteckning Förord...6 Till Kyrkostyrelsen...8 Klimatprogram för Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland...11 1. Inledning...11 2. Teologiska premisser...17 2.1. Kulturhistorisk översikt: Hur har den västerländska människans relation till naturen gestaltat sig?...17 2.2. Bibeln som källa för miljöansvar och förnyelsevilja...22 2.3. Teologiska och etiska grundvalar för kyrkans klimatprogram...32 3. Rekommendationer...42 3.1. Rekommendationer till församlingarna...42 3.2. Rekommendationer till kyrkans medlemmar...52 3.3. Rekommendationer till kyrkans förvaltning...57 3.4. Rekommendationer till kyrkans service- och missionsorganisationer samt till Kyrkans utlandshjälp...59 3.5. Utmaningar till det fi nländska samhället...60 Bilagor: 1. Övriga kyrkors samt kyrkoförbunds ställningstaganden i klimatfrågan...62 2. Unga vuxnas förslag till Kyrkostyrelsen...65 5

FÖRORD Vi människor som lever just nu har blivit ålagda ett aldrig tidigare skådat ansvar för framtiden. Det som vi nu gör eller låter bli att göra inverkar på de kommande generationernas, våra barns och barnbarns, liksom hela Guds skapelses liv. Vissa betydande sakkunniga uppskattar att vi endast har tio år på oss att vända den destruktiva utvecklingen och vidta åtgärder för att stävja klimatförändringen genom att på verkligt allvar begränsa utsläppen av växthusgaser. Om vi under den begränsade tiden inte tar denna utmaning på allvar, kommer det att krävas ännu svårare och mera radikala åtgärder. Och vad gäller deras möjlighet att vara effektiva skulle vi inte längre ha några garantier. Vår egen kyrka har tillsammans med andra kristna kyrkor tagit klimatförändringens utmaning på allvar. Kyrkorna har redan i många år ansett att klimatförändringen är den allvarligaste miljökrisen. Detta bekymmer härrör sig från den världsvida kyrkans erfarenheter. Klimatförändringen slår först och hårdast till redan nu mot de människor och folk som är de mest sårbara. Den åstadkommer översvämningar och torka, som utsätter miljontals av Söderns fattiga människors liv för stora risker. I det föreliggande klimatprogrammet fi nns kännbara rekommendationer till kyrkans centralförvaltning, församlingarna och också deras medlemmar. Med hjälp av dessa rekommendationer kan man vara med och bära ansvar för stävjandet av klimatförändringen. Dessa direktiv avviker nödvändigtvis inte från de direktiv andra aktiva instanser har gett, men de är viktiga för kyrkan och dess medlemmar. Kyrkan har någonting eget att bidra med när det gäller talkoarbetet för miljön. Uttryckligen är det nu fråga om mänsklighetens gemensamma talko. Vår kristna tro talar förutom till förnuftet också till vårt hjärta. Det fi nns tre ord i rubriken för klimatprogrammet: tacksamhet, respekt, måttfullhet. Skuldkänslan förlamar, den får oss att stanna upp. Tacksamhet över Guds goda gåvor sätter oss däremot i rörelse. Tacksamheten väcker människan till att i sina lösningar högakta naturens egen balans samt prisa Skaparen för hans gåvor. Ett annat viktigt ord är respekt. I klimatprogrammet konstaterar man att Gud som är närvarande i skapelsen gör det skapade delaktigt av sin helighet. Människan förhåller sig till det heliga med känslor av högaktning, förundran och också fruktan. Respekt är någonting annat än att man obegränsat utnyttjar skapelsen. En respektfull inställning får oss att se människan som en del av naturen, den begränsar människans naturliga girighet och riktar uppmärksamheten mot ett mera ansvarsfullt liv som medlem av skapelsen. Klimatförändringen utmanar den enskilde kristne att tänka över det egna sättet att leva. Det kristna budskapet har i århundraden betonat att förutsättningarna för ett gott liv inte i första hand är beroende av materiell konsumtion. När vissa grundläggande behov har tillfredsställts, har den verkliga glädjen i livet att göra med människor som är oss kära och med rikedomen i den skapelse som omger oss. De är Guds stora gåva till oss. Därför vore det viktigt att beakta måttfullhet 6

när man eftersträvar materiell välfärd. Så uppmanar också kyrkans klimatprogram oss till att som medlemmar i kyrkan dryfta hur vi kan förändra vår livsstil så att den svarar mot den utmaning klimatförändringen nu ställer till oss. I fråga om dessa direktiv förlitar sig kyrkan på sakkunniga visavi miljöfrågorna. Kyrkans klimatprogram kallar församlingarna, kyrkans centralförvaltning och också kyrkans medlemmar med i detta klimattalko. Som tur är måste vi inte starta från noll. Kyrkan har sitt eget för församlingarna skräddarsydda miljösystem, Kyrkans miljödiplom. Detta har avlagts redan av cirka hundra församlingar och många nya församlingar håller på att komma med. Nu har systemet reviderats till att ännu djupare beakta den faktiska klimatförändringen. Vi kallas nu framför allt till tre saker: till tacksamhet över den goda Gudens gåvor, att visa respekt för livet och Guds skapelse samt att söka en måttfullhetens livsstil. Åbo den 3 juni 2008 Jukka Paarma Ärkebiskop 7

Till Kyrkostyrelsen Vid kyrkomötets vårsession 2007 behandlades en medlemsmotion 1/2007 som berörde uppgörandet av ett klimatprogram för kyrkan. I motionen konstaterades att den globala klimatförändringen och dess effekter har blivit ett betydande tema inom den offentliga diskussionen i Finland. För att kunna bromsa den hotfulla miljöförstörelsen som människan förorsakat förutsätter det att hon genomgår djupgående förändringar i sin inställning till naturen. Eftersom kyrkorna och den kristna teologin i miljödiskussionen innehar en betydande roll som värdepåverkare, bör kyrkorna kritiskt se över sin egen tradition, så att denna inte mot sin vilja sprider negativa tankemodeller visavi miljön. Det vore skäl för kyrkan att skapa en bibel- och lärotolkning som beaktar miljösynpunkterna. Kyrkan borde också utgående från sina egna synsätt delta i den etiska diskussion som förs i samhället och vad gäller sin egen praktiska verksamhet prioritera val som får klimatförändringen att framskrida långsammare. För att nå dessa mål borde Kyrkostyrelsen grunda en expertarbetsgrupp, vilken man skulle ge i uppgift att uppgöra kyrkans klimatprogram. Som grund för behandlingen vid kyrkomötet låg konstitutionsutskottets betänkande 1/2007. Enligt detta är avvärjandet av klimatförändringen en samhällelig fråga, för vars lösning kyrkan inte för egen del har några särskilda redskap. Därför bör kyrkan i denna fråga eftersträva ett samarbete med politiska beslutsfattare, myndigheter och övriga samhälleliga påverkare. Kyrkan kan vara med och befrämja förverkligandet av de mål som uppställts i samhället när det gäller att skydda klimatet genom att påverka attityderna och genom att i sitt eget praktiska arbete förbinda sig till att stävja klimatförändringen. Genom att delta i avvärjningen av klimatförändringen visar kyrkan också att de kristna bör bära ansvar för skötseln av samhälleliga frågor. Utskottet konstaterade att klimatförändringen har visat sig vara ett hot för hela jordklotets ekosystem och avvärjandet av den är en central och allvarlig utmaning för mänskligheten. Vid uppgörandet av klimatprogrammet är det fråga om ett projekt som på ett naturligt sätt har att göra med de miljöprojekt som redan pågår inom kyrkan. Kyrkans miljöarbete stiger fram ur skapelsetron och det hör som en väsentlig del 8

med till förverkligandet av kyrkans samhällsansvar. Med dessa motiveringar ansåg utskottet motionen vara berättigad. Kyrkomötet beslöt 11.5.2007 att enligt konstitutionsutskottets förslag sända motionen till Kyrkostyrelsen för beredning och för åtgärder. Kyrkostyrelsen beslöt 15.8.2007 att tillsätta en arbetsgrupp att senast 31.3.2008 för Kyrkostyrelsen bereda en framställning till klimatprogram för Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, vilket ger kyrkan, församlingarna och kyrkans medlemmar klara rekommendationer och ur kyrkans synvinkel väcker diskussion kring klimatfrågorna samt inlemmar klimatfrågorna i kyrkans tro, lära och liv. Kyrkostyrelsen utsåg stiftsdekan Ouri Mattila till ordförande för arbetsgruppen och som medlemmar biskopens teologiska sekreterare Timo Helenius, TD Pauliina Kainulainen, kommunikationschefen för Finlands naturskyddsförbund Matti Nieminen, EM Sirpa Pietikäinen, professor Antti Raunio, NatK Hermanni Riikonen, meteorolog Markku Seppänen, koordinator för Kyrkans utlandshjälps (KUH) utvecklingspolitik Nina Suomalainen, sekreteraren för kyrkans barn- och familjearbete Mirkka Torppa samt som sekreterare sekreteraren för kyrkans samhällsarbete Ilkka Sipiläinen. Arbetsgruppen hade nio sammanträden. Som sakkunnig har i arbetet deltagit ledande branschsekreteraren vid Kyrkans central för det svenska arbetet Pia Kummel-Myrskog. Efter att Mirkka Torppa i december 2007 blivit tjänstledig deltog hennes vikarie sekreteraren för ungdomsarbetet Pekka Tukeva. Nina Suomalainens vikarie har från början av år 2008 varit Kyrkans utlandshjälps sakkunniga inom klimatförändring Katri Suomi. Som sakkunniga i specialfrågor rörande Bibeln och teologi har anlitats professor Lauri Thurén, TD, FM Pauli M.K. Niemelä samt professor emeritus Tuomo Mannermaa. När det har gällt att uppgöra praktiska rekommendationer till församlingsmedlemmarna har som sakkunnig anlitats miljöredaktör Pauli Välimäki och vid uppgörande av rekommendationer till församlingarna biolog Marja-Liisa Leinonen. Specialforskare Heikki Tuomenvirta från Meteorologiska institutet har kommenterat inledningskapitlets meteorologiska detaljer. Arbetsgruppens uppgift var att uppgöra klimatprogram för den Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Efter att ha slutfört sin uppgift överlämnar arbetsgruppen högaktningsfullt sitt betänkande till Kyrkostyrelsen. Helsingfors den 31 mars 2008 Ouri Mattila Timo Helenius Pauliina Kainulainen Matti Nieminen Sirpa Pietikäinen Antti Raunio Hermanni Riikonen Markku Seppänen Nina Suomalainen Katri Suomi Pekka Tukeva Ilkka Sipiläinen 9

10

Klimatprogram för Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland 1. Inledning Oron gällande förändringen av klimatet på jordklotet tilltar i världen. Också i Finland har man blivit medveten om att många av våra vanor och bruk hotar vår miljö och oss själva. Fler och fl er av oss kämpar dagligen med att träffa rätt val och frågar efter stöd att kunna leva på ett för klimatet och den övriga naturen skonsamt sätt. Klimatförändringen är ett vetenskapligt konstaterat faktum, som har undersökts i årtionden. Redan år 1896 förutsade den svenske fysikern-kemisten Svante Arrhenius att koldioxidutsläppen skulle komma att värma upp atmosfären. Vetenskapssamfundet har under årtiondenas gång fått allt mer bekymmersamma kunskaper om styrkan i fenomenet. För att sprida denna kunskap till beslutsfattarna har FN:s interparlamentariska panel för klimatförändringen IPCC redan publicerat fyra omfattande och detaljerade rapporter (1990, 1995, 2001 och 2007). Budskapet i dem är tydligt: ett alltför omfattande utsläpp av växthusgaser i atmosfären leder till svåra problem. Många osäkerhetsfaktorer fi nns med i förutsägandet av klimatförändringen, på samma sätt gäller detta att förutspå vädret. Ändå vet man med stor säkerhet att medeltemperaturen på jordklotet stiger under detta århundrade åtminstone med en grad, även om man nästan skulle få stopp på utsläppen. Men såvida man tillåter att utsläppen ökar med nuvarande takt, kan klimatet uppvärmas rentav sex grader. Mänsklighetens utsläpp är den avgörande faktorn när det gäller klimatförändringen. Vid sidan av uppvärmningen tilltar de extrema fenomenen vad gäller väderleken. Å ena sidan har vi översvämningarna, å andra sidan blir torrperioderna längre. Enligt IPCC stiger havsnivån fram till utgången av detta århundrade 20 60 cm, vilket bl.a. förstör låglänta jordbruksmarker och bosättningar. Effekterna av klimatförändringen syns redan nu på olika håll i världen och de förvärras med accelererande hastighet. Till en början känns effekterna i de fattigaste länderna och samfunden. Till de mest sårbara områdena hör små stater på öar, Afrika, de stora deltaområdena och de arktiska områdena. I Finland blir både somrarna och i synnerhet vintrarna kännbart varmare. Vintertid ökar nederbörden, men den kommer mest i form av regn. Vid århundradets slut har vi vanligtvis snöfria jular i en stor del av Finland. Trots att snötäcket blir tunnare torde risken för översvämningar tillta på grund av att skyfallen blir kraftigare. Klimatförändringen kommer att kosta. I Storbritannien uppskattar fd chefsekonomisten vid Världsbanken, Sir Nicholas Stern, i en rapport från år 2006 att om man ingenting gör, kommer klimatförändringen inom kort att årligen äta upp 5 20 % av mänsklighetens bruttonationalprodukt. Detta skulle förorsaka en obalans inom världsekonomin och denna obalans skulle starkt återverka också på Finland: så skulle t.ex. priset på mat stiga mycket snabbt. Om man ändå på fullt allvar sätter i gång med åtgärder för att minska 11

och anpassa sig till klimatförändringen nu, är det tillräckligt om man för dessa åtgärder använder 1 % av BNP (bruttonationalprodukten). Länder som utvecklar sin teknologi kan härvidlag till och med dra nytta av klimatförändringen. Däremot kommer alla att bli lidande av att man dröjer med att vidta åtgärder, eftersom den överlopps mängd koldioxid som kommit ut i atmosfären inte försvinner på årtusenden. Klimatförändringen påverkar djupt och oåterkalleligt skapelsens välfärd. Det att klimatet blir varmare och väderleken extremare utgör både direkt och indirekt ett hot mot livet. Allt fl era människor blir sjuka, många förlorar sitt hem, många dör. Ekosystemen tar skada och ett betydande antal biologiska arter försvinner helt. Naturen i Finland kommer att genomgå stora förändringar, när de nordiska biologiska arterna får stiga åt sidan för nya arter som utbreder sig söderifrån. Skadeinsekter och svampsjukdomar hotar jord- och skogsbruket. Förändringarna när det gäller nederbörden påverkar salthalten i Östersjön och fi skbestånden. Att perioderna med värmeböljor blir längre gör också problemet med blågröna alger värre. Klimatförändringen har talrika multieffekter, vilka i sin tur har sina egna oväntade multieffekter. Svårast är det att förutsäga människans beteende under förändrade förhållanden. Man känner till att vattenbristen på de fl esta torra områden kommer att bli allt svårare, vilket gör att fattigdomen tilltar, liksom sjukdomar och dödlighet. Däremot känner man inte till hurudana konfl ikter som blir följden av t.ex. vattenbristen och hur många människor som blir tvungna att fl ytta på grund av klimatförändringen. Men miljöproblemen åstadkommer en tilltagande fl yttningsrörelse: enligt FN:s uppskattning stiger antalet klimatfl yktingar redan vid utgången av detta årtionde till 50 miljoner. Flyttningsströmmarna från Afrika och Asien till Europeiska unionen, dvs. också till Finland, kommer att öka dramatiskt. Med ett sekellångt perspektiv kommer man troligtvis att tala om hundratals miljoner. En sådan fl yttningsrörelse är av aldrig tidigare skådad art och man förmår inte ens föreställa sig dess effekter på samhällena. Klimatförändringen gör att världen blir mycket instabilare och mer oberäknelig än i dag. För att undvika det värsta scenariot, måste man få stopp på klimatförändringen. Kyrkorna och medborgarrörelserna på olika håll i världen kräver att industriländernas växthusgasutsläpp sänks i betydligt och med en snabb tidtabell. Så har t.ex. biskoparna inom den lutherska kyrkan i Norge av sitt lands regering krävt omedelbara åtgärder för att minska utsläppen. Kyrkornas världsråds (KVR) exekutivkommitté har i sin kommuniké framhållit att växthusgasutsläppen i detta nu ligger på betydligt högre nivå än man kan klara av och att det för att minska dem krävs mycket kraftigare åtgärder än vad man nu har vidtagit. EU (Europeiska unionen) har förbundit sig att minska sina växthusgasutsläpp från nivån för år 1990 med minst 20 % fram till utgången av år 2020. EU höjer sin målsättning till 30 %, ifall de övriga i-länderna förbinder sig till motsvarande mål och de ekonomiskt mera avancerade u-länderna förbinder sig till strävanden i tillräcklig utsträckning i förhållande till sina ansvars- och beredskapsområden. Under de kommande årtiondena bör man fortsättningsvis minska utsläppen. EU vill leda i-länderna till 60 80 %:s utsläppsminskningar fram till utgången av år 2050. Förverkligades en nivå på 80 %, skulle troligtvis jordklotets uppvärmning stanna på en nivå av högst två celsiusgrader. Enligt IPCC förutsätter detta att staterna samarbetar när det gäller att få stopp på klimatföränd- 12

ringen, att den teknologiska utvecklingen är snabb, att skillnaderna mellan u-länder och i-länder utjämnas, att befolkningstillväxten snabbt svänger i motsatt riktning och att den ekonomiska utvecklingen fortsätter stabil så att ekonomin i stället för varuproduktion inriktar sig på service-områden och utvecklandet av kunskapssamhället. Man bör betänka att följderna av också en tvågraders värmeökning är synnerligen allvarliga, men mänskligheten kan kontrollerat anpassa sig till dem förutsatt att det utvecklas ny teknologi och att man är villig till detta. En rik nation såsom Finland har en tämligen god beredskap för till och med en större värmeökning, medan man i de fattiga länderna har ytterst små möjligheter att anpassa sig och förbereda sig för effekterna av klimatförändringen och de katastrofer dessa effekter innebär. Inte heller är det många ekosystem som skulle klara av ens en tvågradig ökning av uppvärmningen. Klimatförändringen torde också öka ojämlikheten i världen och försvåra uppnåendet av utvecklingsmålen, minskandet av fattigdomen och bevarandet av naturens biodiversitet. Att stävja klimatförändringen hör till den hållbara utvecklingen, vilket i folkmun innebär att man tillfredsställer de nuvarande generationernas behov utan att utsätta de kommande generationernas möjligheter att tillfredsställa sina egna behov för risker. Det råder enighet i världen kring detta att man bör sträva efter en hållbar utveckling, men i den politik som är rådande i praktiken är det de ekonomiska motiveringarna för en kort tidsperiod som dikterar beslutsfattandet. En orsak till klimatförändringen är onekligen att måtten på den ekonomiska utvecklingen i allmänhet inte tillräckligt väl noterar att allmännyttiga produkter såsom rent vatten och en gynnsam väderlek borde kunna stå till förfogande också för de kommande generationerna. Ofta ser man fortsättningsvis miljöskyddet som en utgift och inte som en placering. Å andra sidan har man inom den ekonomiska vetenskapen ända från 1930-talet undersökt den hållbara utvecklingen, även om själva termen hållbar utveckling togs i bruk först på 1980-talet. När det gäller beslutsfattandet i vardagen har hållbarheten tillsvidare fått träda tillbaka. Klimatförändringen utmanar nu företagen, samfunden, de politiska beslutsfattarna och enskilda människor att värdera effekterna av sina utsläpp under en tidsperiod som är längre än vad som har varit brukligt. I stället för maximal ekonomisk tillväxt bör man börja sträva efter en skälig tillväxt. Detta förutsätter en attitydförändring, modiga politiska beslut och driftighet i fråga om nödvändiga förnyelser. Sterns rapport rekommenderar speciellt tre åtgärder som bör vidtas för att minska växthusgasutsläppen. Den första är att de som står för utsläppen betalar ett rättvist pris för sina utsläpp. Den utsläppshandelsmekanism som ingår i protokollet från Kyoto är ett framsteg, eftersom en del av industriländernas växthusgasutsläpp har börjat uttryckas i omkostnader, som det är skäl att minska. En höjning av miljöskatterna har gjort att omkostnaderna för utsläppen också nått många områden som ligger utanför utsläppshandeln, t.ex. trafi ken. Dessutom tar många företag och organisationer emot frivilliga avgifter, vilkas avkastning riktas till stävjande av klimatförändringen och anpassningen till förändringen. I globalt perspektiv är situationen ändå sådan att dagens generationer och i-länder inte betalar full avgift för sina utsläpp och skuldsätter sig således i förhållande till kommande generationer samt u-länderna. En annan rekommendation i Sterns rapport är en 13

snabb utveckling och ett snabbt ibruktagande av en ekoeffektiv teknologi. För att bli framgångsrik kräver den nya teknologin ett medvetet stöd så väl från den offentliga förvaltningen som från företag och konsumenter. Samtidigt bör man hålla i minnet, att teknologin inte ensam är tillräcklig som lösning på klimatförändringen, utan också sättet att leva bör förändras. Så bör t.ex. energianvändningen i i-länderna inom de närmaste åren vändas mot en minskning för att man tillräckligt snabbt skall kunna avstå från fossila bränslen. Dessa två rekommendationer kan Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland tillämpa i sin egen praktiska verksamhet och i sina diskussionsinlägg, liksom också andra aktiva i samhället. Däremot berör den tredje rekommendationen i Sterns rapport på ett särskilt sätt kyrkan, dvs. att undanröja hindren för en positiv förändring av levnadsvanorna. Till det har kyrkan någonting alldeles speciellt att bidra, någonting som stiger fram ur dess egen tradition. I det föreliggande programmet framför kyrkan konkreta rekommendationer till alla sina medlemmar samt till sin förvaltning från församlingsplanet ända till kyrkomötet. Dessutom öppnar man i programmet diskussionen med det övriga samhället, eftersom stävjandet av klimatförändringen förutsätter ett nära samarbete. Det viktigaste i programmet är kyrkans stöd för en förändring av attityder och levnadssätt. Mitt i oron för klimatförändringen utkristalliserar sig i rubriken för klimatprogrammet Tacksamhet, respekt, måttfullhet den evangelisk-lutherska kyrkans uppfattning om vad människan är kallad till. LITTERATUR Climate Change 2007. Synthesis Report. Interparlamentariska klimatpanelen IPCC 2007. www.ipcc.ch/ipccreports/ar4-syr.htm The Economics of Climate Change. Stern Review, Cambridge University Press 2006. http://tinyurl.com/ye5to7 Den nationella anpassningsstrategin gällande klimatförändringen. Jord- och skogsbruksministeriet 2005. www.mmm.fi /fi /index/ etusivu/ymparisto/ilmastopolitiikka/ilmastomuutos.html Europa-rådet 8 9.3.2007. www.consilium.europa.eu/uedocs/ cms_data/docs/pressdata/fi /ec/93140pdf Environmental Economics for Sustainable Growth. För Världsbanken redigerat av Anil Markandya, Patricia Harou, Lorenzo Giovanni Bellù och Vito Cistulli. Edward Elgar 2002. The Theory and Practice of Environmental and Resource Economics, red. Tomas Aronsson, Roger Axelsson, Runar Brännlund. Edward Elgar 2006. Climate Change and Africa. Red. Pak Sum Low, Cambridge University Press 2005. Special Report on Emissions Scenarios (SRES). IPCC, Cambridge University Press 2000. www.grida.no/climate/ipcc/emission/index.htm As Ranks of Environmental Refugees Swell Worldwide, Calls Grow for Better Defi nition, Recognition, Support. Pressrelease. United Nations University, Institute for Environment and Human Security 2005. www.ehs.unu.edu/article:130 Samtlige biskoper bak klimakrav. Pressrelease, Norska kyrkans utlandshjälp (NCA) 2007. www.nca.no/article/view/6891/1/564 14

DATABANK: SKOGARNA I FINLAND Tillväxten i Finlands skogar har under senare tider legat kring 100 miljoner kubikmeter i året. De nuvarande skogstillgångarna är närmare 2000 miljoner kubikmeter. Man räknar med att våra skogars tillväxt klart ökar redan under de närmaste årtiondena, kanske till och med en tredjedel. En del av tillväxten beror på effektiviserad skogsvård, en del beror på att klimatet blivit varmare samt på att luftens koldioxidhalt har stigit. Särskilt Norra Finlands skogstillväxt ökar snabbt. Om förhållandet mellan olika trädslag i skogen bestämdes enbart utgående från klimatförhållanden, skulle förändringen vara betydande; björkens andel skulle fram till år 2100 i sydligaste Finland och på västkusten stiga till över 60 %, ställvis rentav 80 %. Granens förekomst skulle avta i Södra Finland, men den skulle bli vanligare i norr. Klimatuppvärmningen skulle också försvaga tallens möjligheter i Södra Finland. Ett hot för skogarna är att dagens skadeinsekter blir allmännare och att nya sådana kommer till landet. Speciellt det att vintertemperaturen stiger kan medföra en ökning av skogsskadorna; bl.a. kan den bruna tallstekeln sprida sig överallt i Finland. De biologiska arternas reaktioner på klimatförändringen varierar från art till art, varför det inte är möjligt att uppställa heltäckande prognoser. Esko Kuusisto i boken Maailmanlaajuiset ympäristöongelmat Uhkakuvista yhteistyöhön (red. Jaana Gustafsson), Åbo universitets fortbildningscentral, 2005 15

16

2. Teologiska premisser 2.1. KULTURHISTORISK ÖVERSIKT: Hur har den västerländska människans relation till naturen utformat sig? Översikt i ett nötskal I bakgrunden till klimatförändringen finns människans snedvridna relation till naturen och den ohållbara konsumtion som blivit en följd av detta. Ända från 1600-talet har det västerländska tänkandet dominerats av en mekanistisk syn på naturen, där verkligheten förstås som något av en maskin. Upplysningsfilosofin betonade förnuftet, med vars hjälp människan kunde höja sig ovanför naturen och lära sig att dra nytta av den man uppfattade inte längre naturen som en plats för Guds närvaro. Den teknologi som utvecklades möjliggjorde utsugning av naturtillgångarna. Kristendomens roll i den här utvecklingen är mångdimensionell: - Tanken på ett behärskande av naturen, som hör till den judisk-kristna tron, har tolkats lösgjord ur sitt saksammanhang så att man har motiverat människans rätt att i oskäligt hög grad utnyttja naturen. Den ursprungliga tanken på människans ansvar har åsidosatts. - I Bibeln finns det många ekologiskt betydande synsätt, som man inte i tillräckligt hög grad har lyft fram (t.ex. människans ansvar för djurens välmående). - Inom den kristna traditionen har man också upprätthållit uppfattningen om människans samhörighet med allt skapat (t.ex. Franciskus av Assisi). - Den nutida ekoteologin framhäver traditionens naturvänliga sidor. Den finländska kulturen och det lutherska teologiska arvet innehåller många ekologiskt betydelsefulla drag som betonar samhörigheten med naturen. Dessa lönar det sig att ta på allvar i kampen mot en accelererande klimatförändring. 17

I bakgrunden till klimatförändringen och andra allvarliga miljöproblem ser man i allmänhet människans snedvridna relation till naturen. Ur den har det uppstått ett ideal som går ut på konsumtion, vilket ur naturens synvinkel är både ohållbart och oskäligt. Det gäller i synnerhet den kultur som utformats i västerlandet och som inriktat sig på vetenskap och teknik. Denna kultur har spritt sig överallt i världen. Kristendomen är en av de centrala strömningar som påverkat det västerländska tänkesättet. Det har påståtts att kristendomens roll i utformningen av relationen till naturen huvudsakligen har varit negativ. I följande översikt över huvudlinjerna inom den europeiska kulturhistorien granskas påståendet närmare. Senare preciseras den kristna trons förhållande till naturen vid en närmare genomgång av bibliska, teologiska och etiska aspekter. År 1967 publicerade den amerikanske idéhistorikern Lynn White Jr. sin artikel Den ekologiska krisens historiska rötter i den ansedda tidskriften Science. Enligt honom är den västerländska kulturtraditionen människocentrerad på ett överlägset sätt. Rötterna till en sådan skadlig attityd fi nns i hög grad inom den judisk-kristna traditionen. White beaktade framför allt den tanke på härskande över naturen som stiger fram ur Gamla testamentets skapelseberättelser. White refererade också i sin artikel till den kristna traditionens positiva betoningar, som syns till exempel i den helige Franciskus av Assisis (1200-talet) nära relation till naturen. Den omfattande diskussion som väcktes av Whites artikel har ändå haft sin tyngdpunkt i de negativa effekterna av den judisk-kristna traditionen. Whites artikel för fram den kristna traditionens mångskiftande tolkningshistoria. I synnerhet under nya tiden har den kristna traditionen använts för att stöda människans strävan att dra nytta av naturtillgångarna så effektivt som möjligt. Den judisk-kristna traditionen innehåller ändå inte i sig själv denna betoning, utan det är andra kraftiga ideella strömningar som desto mera har påverkat ett effektivt utnyttjande av naturen. Som de viktigaste av dessa bör beaktas utvecklingen av den europeiska fi losofi n på 1600- och 1700-talen, dvs. under den vetenskaplig-tekniska revolutionens och upplysningens tid. Den västerländska uppfattningen om verkligheten började kraftigt förändras i början av 1600-talet. Men grunden härtill hade lagts redan i senmedeltidens tänkande. Från antikens Grekland ända till renässansen hade naturen uppfattats som en organisk helhet, där de olika delarna harmoniskt sammanföll. Inom kristendomen upplevde man att Gud var grunden för denna enhet. Å andra sidan inverkade det dualistiska sättet att indela verkligheten i två olika slags kategorier som sinne/kropp eller människan/naturen även på kristendomens och kulturens utveckling. Rötterna till en sådan tankemodell går tillbaka ända till Platon. De naturvetenskapliga insikterna började under 1600-talets gång dirigera människans strävanden att gestalta den verklighet som omgav henne. I enlighet med den kunskap som var stadd i utveckling utkristalliserade sig verklighetsuppfattningen som mekanistisk man tänkte sig att världsalltet är som en stor maskin, som lyder matematiska naturlagar. Ur den kristna teologins synvinkel ledde den nya mekanistiska verklighetsuppfattningen till en betydande förändring: det var inte längre möjligt att tänka sig att skapelsen var platsen för Guds närvaro. I och med upplysningsfi losofi n kom i stället tron på det nästan allsmäktiga förnuftet, med vars hjälp människan kan höja sig över naturen och lära sig att dra nytta av naturen för sina egna ändamål. 18

Behärskandet av naturen började man förstå så att människans uppgift var att höja sig till att bli överlägsen den övriga naturen och att hon hade rätt att tillgodo göra sig den för enbart egna syftemål och endast för sig själv. Ett sådant synsätt blev mera allmänt under 1800-talet också inom den kristna teologin, även om detta inte går att utläsa ur de äldsta skapelseberättelsernas tolkning. Efter upplysningstiden har denna tolkning haft mycket stort infl ytande i västerlandet. Upplysningsfi losofen Francis Bacon t.ex. ansåg att människan med hjälp av vetenskapen och tekniken kunde få tillbaka sin ursprungliga makt över naturen, den makt som hon delvis förlorat i syndafallet. En betydelsefull bakgrund till detta tänkande utgjordes av René Descartes och hans fi losofi på 1600-talet. Han åtskilde själen och anden (res cogitans) samt materien och kroppen (res extensa). Många representanter för den kristna tron godkände denna dualistiska indelning, ty den ansågs trygga andens, trons och moralens verklighet från den materialistiska vetenskapens tryck. En dualistisk indelning i ande och natur stärktes under 1800-talet i och med Kants åsikter. Som en motkraft till den mekanistiska gestaltningen av verkligheten uppkom under 1800-talet romantiken, som ville åstadkomma en återvändo till ett mera helhetsmässigt, organiskt sätt att förstå världen och människoandens väsen. Romantikens strävanden var ändå på många sätt förbundna med det människocentrerade tänkandet och de förändrade inte den västerländska kulturens huvudströmningar. Den teknologiska utvecklingen har gått starkt framåt bland annat i världskrigens kölvatten. Den västerländska uppfattningen om den vetenskapliga kunskapens väsen och det mekanistiska förhållningssättet till naturen har under 1900-talet anammats i stor utsträckning också inom andra kulturer. I praktiken har man globalt sett nått en sådan konsumtionsnivå att den överskrider gränserna för naturens hållbarhet. Å andra sidan har t.ex. kvantfysiken blivit en utmaning för hela den klassiska vetenskaps- och verklighetsuppfattningen. Diskussionen om vetenskapens ansvar fortsätter. På senare tid har många människor inom vetenskapsvärlden, medborgarorganisationer och olika religioner på ett nytt sätt blivit intresserade av att ta reda på de yttersta orsakerna till miljöproblemen. I diskussionen är det viktigt att beakta de gamla teologiska och fi losofi ska modellernas påverkan på uppkomsten av människans tänkande och attityder. Kyrkornas roll 19

är att självkritiskt bedöma sin teologiska traditions konsekvenser samt målmedvetet sträva efter att ur sin tradition lyfta fram betoningar som försvarar livet på jorden. Otvivelaktigt har man använt vissa drag inom den kristna tron, såsom tanken på härska över naturen, som motiveringar för tankemodeller som är skadliga ur modernt perspektiv. Å andra sidan har det inom kristendomen vid sidan av särskiljandet mellan naturen och anden alltid löpt en linje som betonar människans och naturens samhörighet. Så är t.ex. många mystiker kända för sin nära relation till naturen, speciellt till djuren. Utöver Franciskus av Assisi kan man lyfta fram den keltiska kristendomens helgon från 400 700-talen på de brittiska öarna samt många av den östliga kyrkans heliga män och kvinnor. Också inom Luthers teologi intar naturen en viktig plats. Också vår tid känner kristna som har betonat livsuppehållande drag som fi nns med i Bibeln och den kristna traditionen. T.ex. innebar Albert Schweitzers (1875 1965) etiska mystiks ledande tanke aktning för allt levande. Ovan nämnda artikel av Lynn White Jr gav inspiration till en tilltagande förnyelserörelse inom den kristna teologin, en rörelse som är känd under namnet ekoteologin. Det handlar om en strävan att tolka den kristna traditionen inför moderna utmaningar så att den förmår utforma människans relation till naturen och hennes värderingar i en riktning som befrämjar livet. Inom diskussionen i Finland lönar det sig också att fästa blicken vid vår egen kulturs traditionella förhållningssätt till naturen, något som alltjämt påverkar otaliga fi nländares livsstil. Också i dag berättar många fi nländare att de upplever Guds närvaro när de rör sig i naturen, speciellt i skogen. Ett visst avståndstagande till naturen förekommer också, men å andra sidan berättar t.ex. den blomstrande sommarstugekulturen om behovet att komma i beröring med naturen och dess skönhet och stillhet. Inom den fi nländska kristenheten stiger antalet andakter och gudstjänster som hålls ute i naturen. Det är möjligt att många fi nländare upplever sig möta samma goda Gud i skogen som vid kyrkans altare. En sådan andlig relation till naturen är en rikedom, som ger motivation och kraft att verka för naturens och samtidigt för människans bästa. De kristna kyrkornas infl ytande inom den västerländska kulturkretsen tar sig många uttryck. I dag kan man se att den kristna traditionen uppvisar en hög grad av en sådan positiv kraft till förändring som behövs när det gäller förnyelse av människans inställning till naturen. LITTERATUR Arto Haapala & Markku Oksanen (red.) (2000): Arvot ja luonnon arvottaminen. Helsingfors: Gaudeamus. Tarja Kallio-Tamminen (2006): Kvanttilainen todellisuus. Fysiikka ja fi losofi a maailmankuvan muovaajina. Helsingfors: Yliopistopaino. Markku Oksanen & Marjo Rauhala-Hayes (red.) (1997): Ympäristöfi losofi a: kirjoituksia ympäristönsuojelun eettisistä perusteista. Helsingfors: Gaudeamus. Kari Väyrynen (2005): Ympäristöfi losofi an historia: maaäitimyytistä Marxiin. Tammerfors: Sällskapet för europeisk fi losofi (Eurooppalaisen fi losofi an seura). 20

21