Kulturhistoriska värdebeskrivningar över kyrkomiljöerna i Västerbottens län Dikanäs kyrka, Vilhelmina kommun, Västerbottens län Kyrkomiljön Byn Dikanäs ligger nästan längst upp vid den långsträckta Vojmsjön i norra delen av Vilhelmina kommun. Medan detta ännu var väglöst land var det på vatten- och vintervägar man färdades, och en av de viktigare i länet passerade Dikanäs på väg till Norge. Idag följer Sagavägen i spåren av den gamla handelsvägen mellan Höga Kusten i Sverige och Helgelandskusten i Norge och passerar Dikanäs på sin väg. För nybyggarna och de alltfler bofasta samerna i Vojmådalen under tidigt 1800-tal var dock vägen lång till närmaste kyrka. Dikanäsborna hade drygt 10 mil till sockenkyrkan i Vilhelmina (Volgsjö kapell) medan vägen över fjället till kapellet i Fatmomakke både var lång och besvärlig. Behovet var därför stort när man 1829 fick tillstånd att uppföra ett eget kapell. Det byggdes 1832 33 och användes länge bara sommartid. En fast predikanttjänst inrättades 1901 och ombildades till komministratur 1923. Idag är Dikanäs kyrka Vilhelmina församlings äldsta bevarade kyrka. Kyrkan och tillhörande begravningsplats är belägen i centrala delen av byn på en mindre höjdplatå. Kyrkan är orienterad i öst-västlig riktning. Kyrkplatsen omges av gles skog, med bebyggelse längre bort. Kyrkogården avgränsas med en bogårdsmur av kallmurad skiffer. Huvudinfarten med parkeringsplats leder rakt fram mot kyrkans huvudingång i västtornet. Kyrkogården Det är ovisst när den första begravningen på Dikanäs kyrkogård skedde. De äldsta bevarade gravvårdarna återfinns söder om kyrkan. På ett foto från 1890-talet ser man just ingen kyrkogård, däremot en hel del skog söder om kyrkan. De inhägnader i form av gärdesgårdar som syns på samma bild hör snarare ihop med jordbruket än med kyrkan. På en bild som sannolikt är tagen under 1930-talet (efter utbyggnaden 1932) ser man ett vitmålat brädstaket med horisontella bräder väster om kyrkan. Ett förslag till utvidgning och ordnande av begravningsplatsen upprättades av länsträdgårdsmästare Emil Söderling 1935 och genomfördes 1938. Då ska kyrkogården ha utvidgats åt väster och söder, en björkallé planterades längs infartsvägen och bogårdsmuren tillkom. År 1970 skedde ytterliggare en utvidgning, troligen mot norr, eftersom den största och nyaste delen av kyrkogården ligger där. Vegetationen är riklig och består främst av björkar, men relativt många granar och tallar finns också på området, samt enstaka rönnar. Gångarna är grusade. De flesta gravstenar är stående i gräsmatta. Söder om kyrkan finns ett äldre mycket enkelt järnkors samt ett par äldre gravstenar. Öster om kyrkan finns ett enkelt utedass med lockpanel och pulpettak samt en äldre timrad likbod med spåntäckt sadeltak. Båda är målade i Falu rödfärg med gröna dörrar. Likboden från 1874 används numera som redskapsbod. 1
Kyrkan Dikanäs kyrka uppfördes mellan åren 18311833, av Dikanäs 13 nybyggare. Inga arkitektritningar användes och kyrkan fick en mycket enkel och traditionell form. Från början utgjordes den av ett timrat långhus med torn i väster och en asymmetriskt placerad, utskjutande sakristia i öster. Tornet var uppbyggt av tre stegvis mindre kubiska volymer (som byggklossar), den översta avslutad med ett tälttak. Takfallen ska ha varit täckta med näver och takved. Ett foto från 1890-talet visar att fasaden då var rödfärgad, de rektangulära fönstren vita och takfallen täckta av spån. Kyrkan panelkläddes omkring 1890, men fick nuvarande stående locklistpanel i samband med Karl Martin Westerbergs restaurering 1932 34. Det var en genomgripande restaurering som till stor del gav kyrkan sitt nuvarande utseende. Sakristian revs, korfönstret i öster sattes igen och ett nytt bredare utskjutande kor (numera sakristia) tillbyggdes i öster. Tornet byggdes till på norra och södra sidan, med ny sakristia respektive nytt vapenhus. Tillbyggnadernas takfall följde långhusets takvinkel. Ingången flyttades till södra tillbyggnaden medan ett kvadratiskt fönster ersatte den tidigare västra ingången. Kyrkans naturstenssockel putsades, fönsteromfattningar och innerbågar byttes ut, lisener eller följare på vardera sidan om långhusets fönster tillkom, tornet kompletterades med kors och glob av trä och exteriören bytte kulör till ockragult. Ytterligare en stor utvändig restaurering genomfördes 1983 under arkitekt Bengt Lidströms ledning. Då bytte man plats på dörren och fönstret, så att ingången kom tillbaka på sin ursprungliga plats i väster. En ny ytterbro med hk-ramp tillkom och kyrkan målades återigen i vitt. Färgsättningen utvändigt har alltså ändrats från omålad, till faluröd (senast under 1890-talet), vit ca 1917, ockragul 1934, och återigen vit sedan slutet av 1950-talet. Fönsterbågarna är idag målade i engelskt rött (färgen väldigt blekt) medan såväl fönsterfoder som knutbrädor och lisenerna är ljusgråa. Ljudluckorna och dörrarna är brunröda och ytterbron mörkbrun. Spåntaket förnyades 1934, 1983 och 2010, senast med spjälkat furuspån. Vapenhuset i tornets bottenvåning flankeras idag av brudkammare i södra tillbyggnaden (tidigare vapenhus) och utrymmen för toalett och städ i norra tillbyggnaden (tidigare sakristia). I vapenhuset finns ett antal äldre träföremål, bl.a. en nummertavla och en fattigbössa. Kyrksalen är bred och förhållandevis låg, med ett plant tak som är välvt på sidorna och liksom väggarna klätt med gråvit slät brädpanel. Fönster- och dörrfodren samt boaseringslisten är marmorerade i gröngrått och följs upp med gröngrått på boasering och bänkar. Från mittgången fyller bänkarna ut hela kyrkorummet. Dess ryggstöd har rektangulära speglar medan de rektangulära gavlarna har två kvadratiska speglar marmorerade i vinrött. På det slipade och lackade trägolvet ligger en grågrön mittgångsmatta, ton i ton med bänkarna. Altarringen är rektangulär med breda, liggande marmorerade speglar. Altartavlan är målad av Torsten Nordberg 1933 och föreställer Jesus, den gode herden. Predikstolen vid norra väggen har en femsidig korg med marmorerade speglar, hörnkolonetter med spiralsniderier och profilerat listverk, och är liksom altarringen färgsatt i blågrått och rött. Predikstolen är daterad till 1786 och kommer liksom altarbordet och nummertavlan i vapenhuset från Volgsjö kapell i Vilhelmina (uppfört 1783 94, rivet 1837). Dess utformning i barockstil medger dock att den skulle kunna vara ännu äldre, och i så fall ursprungligen komma från Åsele. Ljuskronorna i trä och metall är enligt inventarieförteckningen från 1933. De har samma utformning som ljuskronorna i 2
Vilhelmina kyrka, men är färgsatta i blågrått i stället för vinrött. Kyrkorummet saknar läktare. En fristående hög kororgel placerades 1985 till höger om koret. Framför den står sedan 2009 dopfunten i form av en stor vril och på södra väggen sitter en nummertavla som kan vara samtida med kyrkan samt en kyrkklocka från 1843. I tornet finns Lapplands äldsta kyrkklocka (ej i bruk), som donerades av drottning Kristina till Åsele kyrka 1648 och skänktes till församlingen 1856. Den kyrkklocka som används är från 1933. Interiören har genomgått stora förändringar sedan byggnadstiden. Före restaureringen 1932 beskrivs inredningen som enkel. Väggar och tak var panelade och målade med vit limfärg. Bänkarna var smala och obekväma. Altarringen var av enklaste snickeri. Altarbordet var enkelt men marmorerat i grågrön ton. Orgeln stod på ett podium i sydöstra hörnet. Predikstolen var målad vit med oäkta guld. Altartavlan utgjordes av J Meurks allmogearbete av Jesus med utsträckta armar, vilken numera hänger i sakristian. Både utvändigt och invändigt skedde de största förändringarna i samband med restaureringen 1932 34. Som tidigare nämnts flyttades sakristian och ersattes av det nya tillbyggda indragna korpartiet, som skiljdes från långhuset genom en vägg med bred öppning. Den handhyvlade panelen på väggar och tak byttes ut mot maskinhyvlad slätspont och även golvet byttes ut. Den nuvarande bänkinredningen och altarringen tillkom, liksom altartavlan och predikstolstrappan. Orgeln flyttades och el installerades. Elektrisk uppvärmning med radiatorer och bänkvärmare installerades 1948. Vid Bengt Lidströms restaurering 1983 skedde något av en återgång till den gamla planlösningen. Huvudentrén placerades åter i väster, koret inreddes till sakristia och avbalkades med en ny vägg. Tornets tillbyggnader fick nya funktioner (se ovan). Ny takpanel av slätspont lades ovanpå den befintliga från 1932. Predikstolen flyttades från skärningen mellan långhus och kor till sin ursprungliga placering vid den norra väggen och eftersom kyrkorummet återigen blev kortare så reducerades antalet bänkar. Väggar och valv målades om i äggoljetempera. Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning Dikanäs kyrka utgör en tämligen enkel representant för den nyklassicerande sakrala träarkitekturen från tidigt 1800-tal. Här ser man hur det traditionella mönstret för en kyrka vid den tiden gestaltades av församlingsbor, utan inblandning från staten i form av Överintendentsämbetet. Säkert sneglade man på andra nyklassicistiska kyrkor, kanske exempelvis Lycksele kyrka invigd 1799, som har en likartad men mer genomarbetad utvändig gestaltning. Det plana innertaket med välvda sidor är andra gemensamma karaktärsdrag. Dikanäs kyrka har efter uppförandet genomgått ganska stora förändringar både utvändigt och invändigt, framförallt vid Karl Martin Westerbergs genomgripande restaurering 1932 34. Utvändigt innebär förändringarna främst de additiva tilläggen av torntillbyggnader och inskjutet kor (numera sakristia), samt en redan tidigare påbörjad strävan mot mer sakral prägel i och med panelningen och den ändrade färgsättningen från rött till vitt. I synnerhet torntillbyggnaderna har påtagligt ändrat karaktären och gett kyrkan en tyngre och bastantare prägel än den ursprungliga mer smäckra och välproportionerade, men förändringarna är tydligt avläsbara som tillägg. Även invändigt innebar 1930-talets restaurering en strävan mot mer genomarbetad och sakral prägel, 3
och även om restaureringen 1983 till viss del innebar en återgång till ursprunglig planlösning så är kyrkorummets golv, väggpanel, bänkar, altarring och altartavla från 1930-talet. Av särskilt värde är den ärvda äldre fasta inredningen, såsom predikstol, altarbord, fattigbössa och vapenhusets nummertavla, vilka kommer från Volgsjö kapell, samt kyrkklockan från 1600-talet som skänkts från Åsele. Inventarier som återstår från före restaureringen 1932 är bl.a. nummertavlan i koret och den mindre kyrkklockan intill, samt den samiska konstnären J Meurks altartavla i sakristian. Samma konstnär målade altartavlan till Fatmomakke kyrka, som för övrigt troligtvis uppfördes med Dikanäs kyrka som förebild. Det låga taket och avsaknaden av läktare i kyrksalen bidrar i hög grad till upplevelsen av kyrkans ålderdomlighet. I motsatt riktning verkar kororgeln från 1985 som genom sin placering tar onödigt mycket uppmärksamhet samt den nya dopfunten, som genom sin utformning bryter av mot övrig inredning och kan te sig som lite främmande och kitschig i sammanhanget. Att särskilt tänka på vid användning och förvaltning av kyrkomiljön och byggnaderna Dikanäs kyrka, uppförd av församlingsborna själva, är ett exempel på fjällvärldens enkla kapellbyggande och traditionen att kapellförsamlingar fått överta äldre inventarier från moderförsamlingen. Kyrkogårdens få äldre gravanordningar har kulturhistoriska värden och är viktiga för förståelsen av kyrkomiljöns långa historia. Dikanäs kyrka har Lapplands äldsta kyrkklocka från 1647 (ej i bruk). Klockan är skänkt från Åsele. Predikstolen i barockstil samt altarbordet och nummertavlan i vapenhuset hör till kyrkans värdefullaste inventarier och kommer från Volgsjö 1700-talskapell. Litteratur- och källförteckning Begravningsplatsinventeringen 1979 1983. Inventeringsblanketter i Länsstyrelsens arkiv. Flodin, Barbro. Kyrkobyggnader 17601860. Del 3. Övre Norrland. Stockholm 1991. Vård- och underhållsplanen för Dikanäs kyrka. Västerbottens museum 2004. Äldre exteriörbilder från ATA via söktjänsten Kulturmiljöbild på www.raa.se Inventeringsdatum: 2010-09-06 Ansvar karaktäristik och bedömning: Annika Lindberg, Historiska Hus AB och Andreas Grahn, Länsstyrelsen Västerbotten. Texten fastställd i feb 2012. Rapport: Andreas Grahn 4
Dikanäs kyrka, Vilhelmina kommun, Västerbottens län Ovan vänster: Dikanäs kyrka (till höger i bilden) ligger på en höjdplatå mitt i byn men omges av gles skog. Kyrkan angörs från väster. Den äldsta delen av kyrkogården ligger söder om kyrkan, medan den största delen ligger norrut. Kyrkogården är lummig med gräsgravar och mestadels stående låga gravstenar. Några äldre gravanordningar finns sydväst om kyrkan. Ortofoto från Länsstyrelsens webbgis. Ovan höger: Kyrkan med sitt enkla traditionella utförande byggdes av församlingsborna 1831 33, utan inblandning från Överintendentsämbetet. Kyrkan i Lycksele (invigd 1799) är en av många tänkbara förebilder. Tornets tillbyggnad i norr och söder på 1930-talet förändrade kyrkans proportioner och gav den en mer bastant prägel. Kyrkan saknade ursprungligen panel och taket var täckt av näver och takved. I slutet av 1800-talet var kyrkan rödmålad och hade spåntak. I början av 1900-talet hade den panel och var vitmålad. Restaureringen 1932 34 lade till torntillbyggnaderna och det indragna koret, ett par av följarna, den nuvarande panelen och tornprydnaden med kors och glob. Restaureringen 1983 innebar i två fall en återgång till utförandet före 1934: ingången flyttades från södra torntillbyggnaden tillbaka till västra gaveln och färgsättningen ändrades tillbaka från ockragult till vitt. Sydväst om kyrkan finns några äldre gravanordningar som är viktiga för förståelsen av kyrkomiljöns långa historia. Dikanäs kyrka är idag Vilhelmina församlings äldsta bevarade kyrka. Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2010 (där inte annat anges).
Dikanäs kyrka, Vilhelmina kommun, Västerbottens län Trots de genomgripande förändringarna av interiören på 1930-talet uppfattar man fortfarande kyrkorummet som ålderdomligt, mycket tack vare den låga takhöjden och avsaknaden av läktare, samt predikstolen som flyttades från Volgsjö 1700-talskapell när det revs några år efter att Dikanäs kyrka uppförts. Stora delar av kyrkorummets inredning är från K.M. Westerbergs restaurering 1932 34, däribland golvet, väggpanelen, bänkarna, altarringen, altartavlan och troligen även ljuskronorna. De har dock mer av ett traditionellt än ett modernistiskt formspråk. Kororgeln från 1985 avviker däremot från den ålderdomliga prägeln och är tydligt exponerad genom sin storlek och placering. Avsaknaden av läktare och bänkhavet som fyller ut hela kyrkan är viktiga karaktärsdrag att värna om, liksom kyrkorummets relativt enkla och avskalade karaktär. Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2010 (där inte annat anges).
Dikanäs kyrka, Vilhelmina kommun, Västerbottens län På bilderna ovan och nedan ser vi en del av det arvegods som visar på traditionen att kapellförsamlingar fick överta äldre inventarier från moderförsamlingen. Predikstolen från Volgsjö kapell är daterad 1786, men trappan byggdes till 1934. Kyrkklockan skänkt från Åsele är från 1647 och Lapplands äldsta. Nummertavlan i vapenhuset är från 1793 och kommer gissningsvis liksom fattigbössan (till vänster i bilden nedan) från Volgsjö kapell. Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2010 (där inte annat anges).