SVENSKA KRYSSARKLUBBENS MEDELHAVSSEGLARE NR 1/2013

SVENSKA KRYSSARKLUBBENS MEDELHAVSSEGLARE NR 1/2013

Atlanticas båtförsäkring i Europa! Förutom det som ingår i vår båtförsäkring får du genom Europatillägget: En försäkring som täcker hela EU/EES området och Tunisien Valfri hemmahamn inom EU/EES Svensk kundtjänst och skadereglering Transport av båt ingår både på land och via båt Detta är en bra försäkring för dig som vill ta båten utanför Sverige och dessutom till en rimlig premie Din båt vårt gemensamma intresse! Läs mer på vår hemsida www.atlantica.se Kundtjänst 0200-27 27 27, utanför Sverige ringer du +46 8 56 206 780

INNEHÅLL nr 1/2013 4 10 Ledare 3 Artiklar Azorerna 4 Grekland bortom bergen 10 Med Winga 87 till Turkiet 14 Canal du Midi 16 Malörer man får ta 18 Omöjlig seglats längs Ukrainas kust 20 Scyllo-Charybdisk brygd 22 Fasta rubriker Sjörätt 26 Skeppsbiblioteket 27 Klubbnytt 28 Sjöboden 31 14 16 18 20 Omslagsbild Hamnen i Horta på ön Faial, Azorerna Foto: Bengt Björlin 22 Nästa nummer maj 2013 Nummer 2/13 Barn och ungdomar ombord (manusstopp 17/3) Nummer 3/13 Fyrar i Medelhavet och vägen dit (manusstopp 25/8) Nummer 4/13 Jubileumsnummer (manusstopp 20/10) Nummer 1/13 Ännu inget tema (manusstopp 20/1) Läs anvisningarna i den vänstra spalten på sidan 3 innan du skickar in dina bidrag! www.medelhav.se Odyssé Nr 1 Mars 2013 1

FÖRSTKLASSIG FÖRSÄKRING FÖR MEDELHAVET I SAMARBETE MED SVENSKA KRYSSARKLUBBENS MEDELHAVSSEGLARE I ÖVER 20 ÅR V I V E T VA D S O M K R Ä V S 2 Odyssé Nr 1 Mars 2013 Mariehamn +358 (0)18 29 000 fritidsbat@alandia.com Stockholm +46 (0)8 630 02 45 viggby@alandia.se Göteborg +46 (0)31 49 20 60 goteborg@alandia.se HELSINGFORS +358 (0)20 52 52 52 helsinki@alandia.fi www.alandia.com

odyssé Ansvarig utgivare Hugo Tiberg, tel: 08-754 15 04 Redaktör Björn Hansson, odysse@medelhav.se, tel: 0515-404 31, 0730-83 11 04 Layout Jonas Arvidsson, skidbladner@mac.com, tel: 0300-298 38 Övriga i redaktionen Arne Nilsson, Siv Ehnberg, Eva-Britt Östlund, Nina Brodd, Ingegerd Alvbring och Elisabeth Gröndahl Annonser Jan Burström, tel: 0910-77 84 73 Repro, tryck och bokbinderi IKEKO AB, Göteborg Certifierade enligt ISO 14001, ISO 9001, Nordisk miljömärkning (Svanen), FSC samt certifierad grafisk produktion. REDAKTIONELLT MATERIAL Tidningen Odyssé är en medlemstidning. Åsikter i signerade artiklar är författarens och delas inte nödvändigtvis av redaktion eller styrelse. Upphovsrätten till insänt material är författarens. Insändandet innebär i sig ett tillstånd för redaktionen att publicera i såväl den tryckta som den digitala versionen av Odyssé samt på föreningens webbplats. Vi vill helst ha material som inte tidigare publicerats där eller i andra media. Texter skickas till odysse@medelhav.se Texter skickas i formatet Microsoft Word med e-post eller som cd-skivor till redaktören, Järnvägsgatan 6, 521 51 Floby. Signatur accepteras men insänt material skall vara försett med för- och efternamn, telefon och adress. Bildtext skall skrivas för varje bild med referens till respektive bildfil och med angivande av fotografens för- och efternamn. Bilder skickas till odyssebilder@medelhav.se De bör ha formatet jpg eller tif och vara så lite komprimerade som möjligt. Färgläge RGB med tillräckligt många pixlar för att medge tryck med upplösningen 300 dpi. Detta innebär ungefär: Helsida = 3700 x 2460 pixlar Halvsida = 2592 x 1944 pixlar Kvartssida = 1600 x 1200 pixlar Glöm inte bildtexter. Helst ser vi att bilderna är digitala. I andra hand klarar vi också diapositiv, svartvit film och negativ färgfilm i formatet 24x36 mm. Papperskopior och inskannade bilder ger oftast för dålig kvalitet, men går att använda i nödfall. Bilder på cd-skivor, negativ, dia eller papperskopior sändes till: Jonas Arvidsson, Orsnäsvägen 27, 439 33 Onsala. UtgivningsPLAN för Odyssé v10, v18, v 40, v49 Material skall vara redaktionen tillhanda senast sex veckor före utgivning. PRENUMERATION Icke medlemmar inom Sverige 248 kr/år, utomlands 300 kr/år. prenumeration@medelhav.se ANNONSER Annonsmaterial skickas till: annonser@medelhav.se Omslaget sista sidan (210-250 mm + 5 mm utfall) 4 000:- halvsida (105x295 mm + 5 mm utfall) 2 500:- insida (210x295 mm + 5 mm utfall) 3 500:- Inlagan hel sida 2 000:- halv sida 1 500:- kvarts sida (90x135 mm) 1 000:- Lockande Medelhav! Äntligen vår! Våra montrar på båtmässorna bemannas av glada medlemmar som talar för vår vara, det vill säga medelhavssegling. Det är lätt att få besökare att stanna till, lyssna på våra erfarna seglares berättelser och drömma sig bort från snöslasket utanför Båtmässan till ett lockande, turkosfärgat hav. Och många blir då medlemmar. Så varmt välkomna alla ni som nyligen anslutit er till oss. Hoppas verkligen att ni skall känna glädjen i gemenskapen och få en riktigt bra nytta av våra skattkistor: Odyssé, medlemsträffarna, ombuden och naturligtvis vår egen hemsida www.medelhav.se! Just när det gäller webben, så vill jag återigen påminna om att det är ni själva som lägger in era uppgifter på vår webb när ni loggar ni in för första gången, eller ändrar adress, telefonnummer, e-postadress eller kanske byter båt. Missa då inte att skriva in uppgifterna i webbregistret! Det är bara ni själva som kan komplettera och korrigera just era uppgifter här. Är ni osäkra på hur man gör, skriv till webmaster@medelhav.se eller ring vår egen Maria Fasth på SXK Kansli så försöker vi hjälpa er. Hemsidan är öppen bara för oss medlemmar, det är vår egen skattkista! Gemenskapen i föreningen är en fantastisk vitamininjektion. Därför är det så mysigt att arbeta som funktionär. Jag gläds varje gång jag träffar på er vid medlemsträffar, vid seglingar eller vid mässorna. Nyss var jag på båtmässan i Düsseldorf, vandrade bland alla båtar och hörde plötsligt två glada, svenska röster alldeles intill mig, två män från en SXK-krets i sydöstra Sverige, tillika medlemmar hos oss. De kände igen mig från en medlemsträff och kom genast fram. Ett glatt och längtansfyllt samspråk om stundande seglingssäsong i Medelhavet blev genast resultatet av mötet. Strax efteråt var jag ombord på en utställningsbåt, livligt diskuterande med en representant. Plötsligt hör jag någon som igenkännande säger: Medelhavsseglarna?! Visst värmer glada möten där gemensamma intressen kan diskuteras. Samma glädje känner jag varje gång jag ser en båt med SXK MEDflaggan under spridaren. Det är så lätt att ta kontakt med någon som valt att gå med i Medelhavsseglarna. Vi vet att vi gärna hjälper varandra och vi längtar alla till det turkosfärgade, spännande och intressanta havet med antikens vagga längs stränderna! Medlemmars privata annonser införs gratis en gång. Annonsmaterial skickas till: annonser@medelhav.se Kansli för medlemsärenden: SXK-Med, Box 1189, 131 27 Nacka Maria Fasth, 08-448 28 82, maria.fasth@sxk.se ordforande@medelhav.se Odyssé Nr 1 Mars 2013 3

Tillbaka mot Europa: Azorerna en given mellanlandning TEXT och bild: BENGT BJÖRLIN I början av vår långsegling, och även senare, fick vi höra från andra seglare att Azorerna skulle vara fantastiskt fina. Redan då bestämde vi: Dit skall vi förr eller senare. Det var nog det enda vi hade bestämt, Azorerna ville vi se. Senare blev sex år. När vi i fjol, efter två härliga säsonger i Karibien, kände att det var dags att återvända till Europa fanns det bara en rutt att välja på och det var via Azorerna. BENGT BJÖRLIN var under många år varit SXK-Med:s ordförande och redaktör för Odyssé. Bengt och hustrun Ritva gick med sin förra båt Vagabond 31:an Donna Mi kanalvägen till Medelhavet och seglade där sexton somrar och ett sabbatsår. Donna Mi togs hem till Sverige 2003 och byttes ut mot Miss Blue, en Hallberg-Rassy 352, med vilken de seglat till Kanarieöarna, Syd- och Mellanamerika samt Västindien. Nu befinner de sig så smått på hemväg. 4 Odyssé Nr 1 Mars 2013

Utsikt från Sao Jorge mot Pico, Portugals högsta berg. För att inte utmana ödet målade även vi. Kajen på Horta. Svårt att finna en plats att måla på. Odyssé Nr 1 Mars 2013 5

Vädergudarna hade visat sig från sin bästa sida under vår färd från Karibien till Azorerna; vi hade mycket sol och mestadels svaga vindar. Ibland var de alltför svaga. Vid flera tillfällen låg vi helt stilla under total tystnad på ett spegelblankt Atlanthav. Fåglarna som ibland följde oss hade landat, även de gripna av stundens allvar helt tysta. Efter tjugofyra dygn från St Martin kunde vi utropa: Land i sikte! Vårt mål, ön Faial och Horta på Azorerna låg framför oss. Det kändes skönt att komma i hamn och att vi klarat hela färden utan stormar och andra otrevligheter. Vi hade heller inte haft några problem med båten, Miss Blue hade skött sig utmärkt. Målarskrock Hortas marina är känd sedan långa tider för att vara rätt hamn för seglare från Karibien att mellanlanda i, vilket alla målningar på kajer och murar vittnar om. Seden bjuder alla att göra en målning innan de seglar vidare. Annars betyder det otur framöver. Från maj till juli är marinan full av båtar och ibland finns det inte plats utan man får ligga långsides vid inklareringskajen, ofta i dubbla rader eller ankra i hamnområdet utanför marinan. Inklareringen är en enkel procedur genom att allt finns i samma byggnad vid kajen. Nära marinan ligger Peters Café, bland seglare en legendarisk träffpunkt, och ett besök där är ett måste. Marina Praia da Vitória. Fyren Ponta dos Capelinhos på Faial. I bakgrunden till höger syns landet som tillkom efter jordbävningen. Vulkanutbrott Bästa sättet att se sig omkring på Faial är att hyra bil. Största sevärdhet är vid Ponta dos Capelinhos på västra sidan av ön där ett kraftigt vulkanutbrott började i mitten av september 1957 i havet cirka en kilometer från land. Askan spreds över ön. Nästan 300 hus blev förstörda. barnen evakuerades till närliggande Pico, boskapen till fastlandet. Nästan hälften av öns befolkning på 15 000 personer emigrerade, de flesta till USA. När vulkanen slocknade i oktober 1958 hade Faial fått en ny bergstopp, 160 meter hög. Ön hade blivit 2,5 kvadratkilometer större. Området liknar nu en öken. Fyren Ponta dos Capelinhos, som blev delvis begravd under askan, är inte längre i bruk som fyr men under den har man byggt ett museum som är värt ett besök. Vid bra väder kan man åka upp till Faials högsta punkt, 1 043 meter över havet, och se ner i caldeiran (kratern) där det ligger en liten insjö. Det var tyvärr ganska dimmigt när vi var där så vi fick bara en ögonblicksbild av den lilla sjön. Valfångeri Till grannön Pico tog vi färja från Horta till Madalena, Picos huvudstad, tillsammans med vännerna Margareta och Sune. När vi där såg en båt som rullade kraftigt på svaj i hamnen och en annan som låg och skavde fender mot kajen i dyningarna kändes det bra att ha lämnat Miss Blue i Horta. En liten marina finns i Lajes på sydsidan av ön men verkade lite oskyddad och svår att komma in i. Visserligen finns en bojad led men den såg trång ut. Det krävs nog bra väder för att ta sig in till marinan. Valfångeri var förr Picos huvudnäring. På museet i Lajes kan man se hur det gick till när man fångade och tog vara på valen. Den stora attraktionen är annars det väldiga berget Pico, med sina 2 351 meter över havet Portugals högsta. Det kan nog vara spännande att ta sig upp till toppen men man får ha bra väder och gott om tid vilket vi inte hade. Vi hyrde taxi runt halva ön under någ- 6 Odyssé Nr 1 Mars 2013

ra timmar. Chauffören var en trevlig man som talade bra engelska och samtidigt var en bra guide. Vi fick ett fint utbyte av dagen. Pico är en stor vinleverantör; har producerat vin sedan 1800-talet. På öns nordsida nära havet ligger gamla stenhus med vinodlingar i trädgårdarna; nu sommarbostäder för portugiser från fastlandet. I en av dessa små byar var det mycket primitivt. El saknades i hela byn. På ön tillverkas även god ost. Vi provsmakade i en liten fabrik och gjorde den vänliga damen där glad genom att köpa med oss lite. På vandring bland hortensiorna. Ofångad val Efter ett par veckor tyckte vi att vi sett tillräckligt av Faial. Vi satte kurs mot Velas på Sao Jorge, drygt tjugo sjömil österut. Vädret var bra och vinden svag så det var inga problem. Men så behövde skepparn gå på toaletten. Väl där hörde han Ritva ropa från sittbrunnen: Bengt, kom fort med kameran. Hur gör man det snabbt när man är på toan som är belägen framme i fören? När jag tillbaka i sittbrunnen frågade vad som hänt berättade hon att tre valar i bredd hade kommit simmande mot Miss Blue. Fyra-fem meter från båten gjorde de en 90-graders gir och simmade vidare. Hon tyckte att det var mäktigt men samtidigt skrämmande att se dessa havets giganter på nära håll. Aj, aj! Här hade vi seglat tjugofyra dygn över Atlanten och inte sett vare sig val eller delfin, bara den giftiga portugisiska örlogsmannen. Så kommer det tre valar utanför Sao Jorge och jag var inte redo med kameran. Stor synd och skam. Men som man säger: När det regnar manna från himlen har den fattige ingen sked. Marinamys Sao Jorge har en ny mysig liten marina i Velas. Hamnchefen José Dias är en av de trevligaste av dem vi träffat. Hamnen är normalt skyddad men vid hårda vindar från sydost kan det bli så besvärligt att man får Igreja da Misericórdia Angra do Heroismo Terceira. gå därifrån. Sao Jorge var trevligt med avslappnad och vänlig befolkning. Jag mötte vid ett tillfälle en man på gatan när jag skulle till en bankomat. Jag hade den vanliga takten som vi har tillägnat oss från våra vandringar. Mannen tittade på mig, sa något vänligt och tecknade med händerna vad jag kunde tyda till: Varför har du så bråttom min vän, ta det lugnt. Vi hade några sköna dagar på Sao Jorge och besökte nordvästra spetsen Ponta da Rosais och fyren där. Det blev först buss och sedan en lång vandring som tog nästan hela dagen i disigt och småregnigt väder. Mot vinterhamnen Tyvärr blev vistelsen på Sao Jorge i början av juli lite kort men vi hade planerat att lägga Miss Blue i marina Praia da Vitória på Terceira för att i slutet av månaden resa hem till Sverige för en tid. Det blev motorgång över lugnt vatten. Vi kunde beundra och fota Sao Jorges höga kust med alla vattenfall som forsade nedför bergen ut i havet. Vi rundade Monte Brazil, den mäktiga klippan vid Angra do Heroismo på Terceiras södra sida och styrde in i bukten utanför marinan. Platsen är ganska oskyddad men det var lugnt och inga dyningar; vi ankrade för natten. Fortsatte så dagen efter till Praia da Vitória. Via VHF fick vi besked att marinan var fullbelagd. Vi ankrade nära praian (beachen) och tog dingen in för inklarering. Odyssé Nr 1 Mars 2013 7

Touradas á corda, tjurfäktning med rep. När managern Paulo fick veta att vi tänkte stanna ganska länge så ordnade han, enligt honom, den bästa platsen i marinan. Den skulle bli vår vinterplats, men det visste vi inte då. Tjurretning Terceira är den tredje i storlek av de azoriska öarna och har två städer, Angra do Heroismo och Praia da Vitória. Angra, den största, var mellan 16:e och 18:e århundradet ett stopp för skeppen mellan Europa, Afrika och Amerika. Staden utsågs 1983 av Unesco till World Heritage Site, det vill säga världsarv. Kända sevärdheter är bland andra Angrense Theater och det vackra biblioteket Publica e Arquivo de Angra do Heroismo. Teatern öppnades 1860. Den byggdes om 1988 men man behöll det ursprungliga utseendet. Här finns också flera vackra kyrkor att besöka och en vandring upp till fortet på Monte Brazil, där man har en hänförande utsikt över staden, är att rekommendera. Praia da Vitória är en trevlig liten stad. Även den har anor från 1600-talet. Vid enda stora gatan, Rua de Jesus, är de flesta av stadens butiker belägna. I staden ligger öns stora kommersiella hamn, fiskehamnen och den lilla välskyddade marinan längst in mellan två praior. Den stora begivenheten på ön är Touradas a corda tjurfäktning med rep som hålls i de olika byarna under sommaren. Man släpper iväg en tjur med ett långt rep kring halsen ut på gatan där personer springer omkring och retar den med färgade paraplyer och annat. Tjuren rusar efter; det gäller att 8 Odyssé Nr 1 Mars 2013 sätta sig säkerhet innan man blir stångad. Nästan alltid blir någon ordentligt nedstångad och skadad innan de som håller i repet hinner dra tillbaka tjuren. Vandringslederna på ön är välskötta och väl utmärkta. Vid Biscoitos finns en nytillkommen led genom ett stort område med vinodlingar, inrutade med kilometervis med stengärdsgårdar. Det är som att gå i en labyrint. Man kan också besöka vinmuseet här, vilket vi inte har gjort ännu. Terceira har också två grottor mitt på ön, Gruta do Natal och Gruta do Algarv do Carváo den senare mest intressant, mycket djup med en liten insjö längst ner. Slutsats Tyvärr har vi inte hunnit segla runt bland Azorernas öar som vi planerat. Orkanerna, speciellt Nadine, som drog förbi under sensommaren gjorde att vi ganska tidigt blev fast på Terceira. Men folket på öarna är mycket vänliga och vi stortrivs. Det finns många intressanta platser att besöka innan vi seglar vidare mot nya mål. ] Torget i Praia da Vitória.

En arkipelag att ta sig tid i Azorerna består av nio öar men bland seglare pratas det mest om ön Faial och Horta. De flesta som kommer från Karibien eller USA har Horta som mål. Tyvärr är det nog också så att det ofta blir den enda ön för många. Bästa tiden att segla från Karibien är i maj. För en normal båt tar det tre veckor under bra väder. Vill man till sin hamn i Europa under sommaren samma år blir tiden lite för kort för att segla runt bland öarna. I september blir det tuffare väder och då kan seglatsen norrut bli hård. Vill man se mer av Azorerna är alternativet att övervintra med båten i en marina eller på land. Eller att som vi har valt, bo i båten över vintern. Få gör det; i marina Praia da Vitória här på Terceira finns folk ombord i tre båtar i vattnet och två på land. Vi har vänner i Ponta Delgada på Sao Miguel, den största ön, men där är det bara två båtar som övervintrar. Marina Praia da Vitòria är den billigaste av marinorna. Den ägs av kommunen medan de övriga, utom Vila Franco do Campo på Sao Miguel som tillhör Club Naval, administreras av Junta Autonoma do Porto. Marina Praia är också den mest skyddade marinan på Azorerna. Säsong Bästa tiden är maj-augusti. Efter det blir vädret ostadigare med hårda vindar och regn. Sensommaren 2012 drabbades öarna av hårda vindar som en effekt av flera orkaner på Atlanten. Det var speciellt en, Nadine, som låg kvar ovanligt länge och påverkade vädret på Azorerna. Godthåb (Nuuk) Reykjavik Det azoriska högtrycket har vi inte märkt så mycket av under vår tid här. Effekten av det märks nog mest ute till havs. Över land bildas det ofta moln och det finns risk för regnskurar och vindbyar. Marinor Marinor finns på de stora öarna men några av dem är utsatta för hävningar vid vissa vindar. Det kan, vid hårda vindar, bli så obehagligt att man måste lämna marinan. För övervintring är nog Marina Praia da Vitória det bästa valet. Där finns det plats för flest båtar på land. Standarden i marinorna är bra; vatten och el finns på pontonerna och ofta internet via WiFi. På Horta lyckades vi dock inte få uppkoppling på marinans nät. I en bar i marinan fick vi dock bra kontakt med cyberrymden. Ankring Vi har förstått att det finns få skyddade vikar att ankra i. Man måste nästan alltid vara beredd att ge sig iväg om det blåser upp. Utanför vissa marinor, till exempel Horta, Sao Jorge och Praia finns det möjlighet att ankra ganska skyddat sommartid. Kostnader De marinor som tillhör Junta Autonoma do Porto, Horta, Ponta Delgada, Angra do Heroismo, Flores och Santa Maria, har samma priser. Dygnspriset för en 35 fots båt är 12.28 inklusive 16% VAT och Svalbard 4% turistskatt. Marina Praia da Vitórias är cirka femtio procent billigare. El, vatten och WiFi ingår men dusch kostar extra. Portugal tar ut 2 /år i skatt för fyrar och utmärkning plus en cirkulationsskatt för utländska båtar som befinner sig i Portugal i mer Stockholm än 183 Inverness dagar. Den beräknas på motorstyrkan Göteborg och är 2.05 /Kw. Undantagna är båtar registrerade före 1986 eller båtar med motorstyrka under 20 kw. Levnadskostnaderna är låga, delvis beroende på att momsen är ganska låg, 16%. Supermarkets med ett bra utbud finns på de större öarna plus ett antal mindre butiker. Övervintring Att övervintra på Azorerna är kanske inte att rekommendera, vädret är lite för ostabilt, det blåser ofta vindar runt 40 knop och det regnar en hel del. Temperaturen är kanske inget klaga på, oftast ligger den runt femton grader och när solen kommer fram så är det som svensk sommar. Alternativet är att lägga upp båten på land under vintern och komma tillbaka året efter eller segla till Algarve eller Kanarieöarna. Webinfo Marinorna som tillhör Junta Autonoma do Porto nås på: http://www.marinasazores. com/, Marina Praia da Vitória: http://cm-praiadavitoria.azoresdigital.pt/marina/, Marina Vila Franco do Campo: http://www.marinadavila.com/ För väder använder vi PassageWeather.com när det gäller längre seglatser, Windfinder. com eller Windguru.cz för det lokala vädret. Som pilotbok använder vi Imray s Atlantic Islands av Anne Hammick. Den täcker Azorerna, Madeira, Porto Santo, Kanarieöarna och Cap Verde. Falmouth Lübeck Corvo Flores ago New York Bermuda Mobile Miami Azores La Coruna Madeira Islas Canarias Lisboa Gibraltar Port San Louis Faial Port Said Pico Graciosa São Jorge Terceira São Miguel Colon Balboa Antigua Barbados Trinidad Cape Verde Aden 60 nm Santa Maria Recife Fernando de Noronha Ascension Zanzibar Seychelles Odyssé Nr 1 Mars 2013 9

Vi tog hyrbil till Grekland bakom bergen TEXT och bild: CLAES WESSBERG Ioánnina. Vi hade kommit in på tok för tidigt till vår vinterhamn, Cleopatra Marina i Préveza. Orsaken var att Gefion efter åtta år behövde ny sprayhood och bimini, något som skulle handlas upp före uppläggningen för att vara färdigt till våren. Alltså hade Skepparen stämt träff med ett antal kapellskräddare. Med erfarenhet av grekiska tidsbegrepp kändes det bra att ha god tid på sig. Men under över alla under, båda konkurrenterna dök upp enligt överenskommelse och offerterna levererades prompt. Kanske det trots allt finns hopp för Grekland. Nåväl, nu hade vi några extra dagar över. Gefion hade åkt upp på land och allt var klart för vintervilan. Det är aldrig trevligt att bo ombord då båten står på land, mycket klättrande på stegar och besvärligt med det mesta. Dessutom var det varmt så här i början på oktober, mer än 30 grader. Vi hyr en bil, med luftkonditionering, och kör norrut, föreslog Förste Styrman som läst resehandböcker och fastnat för en lyrisk beskrivning av ett bergsområde som verkade ligga tio mil norr om Préveza. Enligt handboken skulle området vara ett av de naturskönaste i hela Europa. Aliasbyte Skepparen är aldrig nödbedd, speciellt som turen kunde avslutas i Aten med flyget hem. Inga flyg går till Köpenhamn från Préveza så här års och på så sätt kunde besättningen besparas en sex timmars bussresa på obekväm tid. Sagt och gjort. En bil hyrdes. Bagaget packades in. Skepparen och Förste Styrman bytte alias och blev Föraren och Kartläsaren och kursen sattes norrut genom tunneln under Cleopatras kanal. Alldeles norr om Preveza ligger ruinerna av den antika staden Nikópoli. Staden anlades av den romerska kejsaren Octavianus för att fira segern över Markus Antonius och Cleopatras trupper vid Aktium 31 f Kr och övergavs någon gång under tusentalet. I dag återstår bland annat en mycket imponerande stadsmur och en teater. Ett gäng entusiastiska italienska arkeologer, assisterade av en skara väsentligt mindre entusiastiska greker, jobbade med utgrävningar och restaureringar. Efter ett snabbesök gick färden vidare norrut med riktning Pindosbergen. Vägen är hygglig med grekiska mått mätt. Efter 2,5 timmar eller tio mil är vi framme i Ioánnina, huvudstaden i Epirusregionen. Fördröjd självständighet Staden har ett fantastiskt läge på en halvö som sticker ut i Pamvótissjön. Den gamla staden är omgiven av en välbevarad ringmur och bär spår av en lika brokig som intressant historia. Ursprungligen grundlagd någon gång på 600-talet e Kr av den bysantinska kejsaren Justinianus, fick staden ett 10 Odyssé Nr 1 Mars 2013

Zagori bortom bergen. kraftigt uppsving under det tidiga 1300-talet. Då flydde många välbärgade familjer hit från Konstantinopel som plundrats i samband med det fjärde korståget. Ioánnina föll i sin tur för en turkisk attack 1430 och förblev turkiskt till 1820-talet. Då försökte stadens envåldshärskare, albanen Ali Paşa, bryta sig ut ur det Ottomanska imperiet och etablera en självständig ottomansk-grekisk stat från Albanien till Peloponnesos. Sultanen Mahmud II var inte tilltalad av tanken. Följden blev en lång belägring av Ioánnina. Den slutade med att Ali Paşa blev mördad. Hans stat förblev en dröm tills Grekland blev självständigt på 1830-talet. Ioánnina är full av minnesmärken från de tidigare härskarna. Moskéer står sida vid sida med bysantiska basilikor och i centrum, Ali Paşas citadell, Its Kale. Mycket sevärt, men skepparen har som vanligt myror i byxorna och resan går snart vidare norrut. Bakom bergen Bilen behöver tankas. På macken införskaffas en storskalig karta över omgivningarna, allt för att underlätta den fortsatta färden. Först nu inser besättningen vad den gett sig in på. Av kartan framgår att hela området genomkorsas av mycket smala och vindlade småvägar med många hårnålskurvor. Zagori lär betyda bakom bergen, något som stämmer väl när man når krönet på passet som leder in i området. Utsikten är häftig, med gröna böljande bergsryggar och Pindusbergens mer än 2 600 m höga snötäckta toppar i bakgrunden. Enligt resehandboken skall här ligga 45 otillgängliga småbyar. Alla verkar lockande att besöka. Hungern har börjat sätta in och det gäller att hitta ett lämpligt näringsställe. Närmaste by heter Asprangeloi och kan nås utan problem. Husen är genomgående byggda av grå, lokalt bruten kalksten, även taken är av sten. Trots att det är ett populärt semesterområde för greker sommartid verkar det mesta stängt och tillbommat så här års. Vid det lilla torget hittar vi slutligen en taverna som verkar öppen. Ägaren ordnar ett par gyros, Greklands egen variant på hamburgare, och med hjälp av kartan kan vi planera vår fortsatta färd. Unika valvbroar Ett besök i Vikosravinen står högt på önskelistan. Så det gäller att hitta nattkvarter. Vi ser många lovande skyltar om rum eller hotell, men allt verkar stängt för säsongen. Vi kör först mot Vredato som enligt kartan skall ligga vid ravinens södra mynning. Vägen är rent alpin. Skepparens klocka som också innehåller höjdmätare visar på över tusen meter över havet i bergspassen. Värmen är inte längre ett problem. Här passerar vi också de första broarna som förmögna Zagoribor lät bygga un- En av Zagoris många broar. Odyssé Nr 1 Mars 2013 11

der slutet 1700-talet över de många floderna som genomkorsar området. Broarna är unika med vackra valvbågar, konstfullt sammanfogade utan murbruk av sten huggen på platsen. Så här i början på oktober är flodfårorna i de flesta fall helt uttorkade men man kan föreställa sig hur det ser ut under snösmältningen på våren. Ont om härbärgen En slingrig väg med nästan ingen trafik slutar i Vredato. Byn består av några enstaka hus och ett stängt vandrarhem samt en stig som går rakt ner i ravinen. Den verkar i det närmaste övergiven, men det ryker i en skorsten och två tvätterskor står böjda över en tvättgryta. Utsikten är fantastisk eftersom byn ligger högt och fritt på 1 200 m höjd. Hela området är populärt för trekking med väl utmärkta stigar som slingrar sig efter ravinens sidor eller efter floden Voïdomatis som skurit sig ner och bildat ravinen. Inget natthärbärge här inte, men eftersom dagen är långt gången får vi åka vidare, kanske är något öppet i huvudorten Tsepolovo. Lyxigt men ängsligt Tsepolovo visar sig vara en lite större by, med några hotell och pensionat. Allt stängt. Framför Hotel Drakolinni njuter emellertid en man sin eftermiddagsouzo. Han talar, som alla vi mött i området, bara grekiska, men det finns rum. Ett dubbelrum med frukost ligger på 40. Hotellet är rätt lyxigt men det känns lite ängsligt eftersom vi är de enda gästerna. Vi vandrar runt i den pittoreska byn som hänger på bergssidan. Smala gränder och stora, vackra, välskötta hus med stentak, allt byggt i den lokala kalkstenen. Det påminner något om bebyggelsen i Pyrenéerna eller i franska Jurabergen. I utkanten ligger en övergiven skola och en idrottsplats som sprängts in i bergssidan. Vid torget som skuggas av några enorma plataner ligger kommunalhuset och en vacker gammal kyrka, tyvärr stängd. Mörkret har fallit och man kan se några enstaka ljus från bergsbyar på andra sidan dalen i fjärran. Andlig spis i all ära men här krävs även lekamlig. Föraren är riktigt sugen efter allt hårt slit vid ratten, alltså tid för en sen middag. Vid torget ligger några tavernor som bara tillhandahåller drycker. Några lokalbor som spelar kort eller bräde visar på en liten taverna som verkar öppen. Vid ett bord i den folktomma lokalen sitter en man vid ett bord och dricker öl och tittar på snöfallet i TV. Hjälplöst kroppsspråk Vi frågar försynt vi kan få någon mat och gör de internationellt vedertagna gesterna för födointag. Vi har fått mat i oss på de mest udda Världsrekord i raviner. Vikosravinen. 12 Odyssé Nr 1 Mars 2013

ställen i världen med hjälp av teckenspråk, men inte här. Mannen slår hjälplöst ut med armarna och det är bara att lämna lokalen. Snopna traskar vi ner mot hotellet, det blir att krypa till kojs hungrig, hur kul är det på en skala? Renoveringsarbete pågår i en liten taverna och som vanligt i Grekland arbetar man enligt systemet en arbetar; övriga tittar på och kommenterar. En av åskådarna frågar oss Sind Sie Deutsche? Vi förnekar ivrigt detta, det är ingen fördel att vara tysk i dagens Grekland, men förklarar samtidigt att vi pratar tyska. Mannen bor som pensionär på orten men har arbetat för Deutsche Bahn i Hamburg under mer än 20 år. På vår fråga om det finns något öppet matställe flyttas åskådarnas intresse från renoveringen till oss och det blir ett ivrigt pillrande på diverse mobiltelefoner och si, vi förs i triumf tillbaka till den taverna vi så snöpligt lämnade för bara en liten stund sedan. Nu har den öldrickande mannen ersatts med en trevlig dam som trollar fram sallad, souvlaki, lammkorv och vin. Vår tysktalande guide berättar att området ända fram till 70-talet hade flera tusen innevånare och egen högstadieskola, men att det vintertid bara finns några 100, mestadels pensionärer, som är bofasta. Mätta och belåtna drar vi oss tillbaka till vårt hotell. Nattsvart natt Under hela dagen har det oförklarligt nog stått en stor dieselgenerator och brummat nedanför hotellet. Plötsligt upphör brummet och det blir mörkt, det blir att natta sig i skenet av en ficklampa. Kanske har man inte betalat elräkningen eller försöker undvika den grekiska fastighetskatten som beräknas på elförbrukningen. Hursomhelst så är elen tillbaka på morgonen. Vi får en rejäl frukost i den tjusiga matsalen innan det är dags att åka vidare, nu mot Monodendri på andra sidan ravinen. Vi passerar flera fantastiska broar med ett eller flera spann och efter hårt arbete vid ratten och med hisnande bergscenarier på näthinnorna kommer vi fram till Monodendri. Från bergsbyn leder en stig ut mot ett litet kloster som bokstavligt hänger på en hylla under ett bergshang. Det är S:t Paraskeviklostret som grundlades 1413 av en lokal adelsman till minne av att hans dotter fick tillbaka sin syn genom ett gudomligt ingripande av helgonet som gett klostret dess namn. Klostret är restaurerat och innehåller en miniatyrkyrka, samlingsrum och några klosterceller. En smal stig som huggits in i klippan bakom klostret leder till en stor Lunch. Stigfinnare. grotta som tjänat som tillflyktsort för kristna under ottomanernas härjningar. Våghalsighetens gräns Stigen är smal och saknar räcken med ett lodrätt stup på kanske 700 meter nedanför. Förste styrman vägrar ge sig ut på stigen. Skepparen gör ett försök men ger upp då ett par meter av stigen rasat och ersatts med två slippriga trästockar. Det är svårt att beskriva utsikten från klostret ner över Vikosravinen. Ravinen påminner om Grand Canyon i USA men är djupare, något som kontrollerats av Guinness Book of Record enligt en skylt på platsen. Monodendri är under sommaren startplats för både raftingturer på Voïdomatis och trekking i ravinen. Man kan se vandringslederna som slingrar sig ner efter bergssidorna, med mera tid hade det varit häftigt att vandra leden men det får bli en annan gång. Åk dit själva! Mätta på intryck återstår bara för Gefions besättning att sätta full fart mot Aten för att flyga hem till vintervilan. Kanske gör vi ett återbesök till våren då alpängarna blommar. Fantastiskt att detta vidunderliga naturområde bara ligger tre timmars bilresa från Préveza. Åk dit och se själva, det är väl värt besväret! ] CLAES WESSBERG är urgöteborgare med rötter i mellersta Bohuslän. Har alltid sysslat med båtar och segling och med hustrun och seglingskamraten Britta iner 40 år ägt ett tiotal båtar. Somrarna har ägnats åt Nord- och Östersjöns kuster med Göteborg och senare Malmö som bas. Sen 2005 har april till september ägnats åt Europas atlantkust och Medelhavet. Senaste båten, s/y Gefion ligger för närvarande i Marmaris, Turkiet. Odyssé Nr 1 Mars 2013 13

Med Winga 87 till Turkiet Fungerar en äldre, typiskt svensk, båt i Medelhavet? TEXT och bild: BJÖRN carlén Visst var vi lite oroliga för hur vår 30 år gamla Birdie skulle fungera. Men skulle färden bli av fick vi nöja oss med den båt som fanns till hands. Det ångrar vi inte. Ankring utanför Göcekbukten i Turkiet. Vi hade satt in en ny Volvo Penta D2 40 i stället för ursprungliga MD 17 C. Men förutom komplettering med peke, elektrisk ankarvinsch, solpanel och badplattform med dusch var båt och utrustning i stort sett i original. Färden började i mitten av augusti 2009 från Göteborgs södra skärgård. Våren 2012 kom vi fram till Turkiet. Winga 87 är bara 8,7 meter lång, men 3,25 meter bred och ganska inventiös. Båten har en stor skyddad sittbrunn med stor överbyggnad och stora fönster. Sikten är utomordentlig. Motorbåtsstuket med pentry i sittbrunnen är den verkliga fördelen med båten, något som vi uppskattar till fullo också nu när vi har kommit till solen och värmen i Medelhavet. Som motorseglare med någorlunda seglingsegenskaper skulle nog båten fungera under kanaldelen av resan, trodde vi. Och det gjorde den också. Över förväntan. Vi hade tidvis dåligt väder med mycket regn i Hollands och Frankrikes kanaler. Då var det härligt att sitta skyddade i kiosken när mötande seglare, frusna och blöta hejade från sina stora, vackra men öppna, båtar. Vi hade shorts och t-shirts, de hade överlevnadsoveraller och mössa. Visst hade vi gärna haft en stor nyare båt, men vi började alltmer uppskatta den skyddade miljön i vår gamla båt. Enorm dubbelkoj Kanalresan blev alltså både trevlig och bekväm. Vaken tid umgicks vi i sittbrunnen. På kvällarna och vid regn satte vi upp kapellet och blev helt skyddade från vädrets ibland illasinnade makter. Att styra, laga mat och äta tillsammans gav fina upplevelser och god gemenskap för upp till fyra personer. Men hur skulle båten fungera i Medelhavet? Som sovbåt hade Birdie funkat fint på kanalresan. Akterruffen med sina två avskilda kojer och owner s cabin med ganska stor koj gav tre fullgoda sovplatser. Salongen under däck på Wingan fungerar däremot sämre. Den har två ganska smala kojer. Vi gjorde en enorm dubbelkoj i stället genom att sänka bordet och komplettera med nya madrasser. Vi satt ju aldrig vid bordet i salongen; den vakna tiden tillbringades i sittbrunnen. På så sätt fick vi tre avskilda sovutrymmen bra för gäster och önskad avskildhet som fungerade lika fint i Medelhavet som hemma i Sverige. På nordiskt vis I Medelhavet förändrades både väder och båt. Ett enkelt soltak ersatte kapellet så vi fick skydd för den heta solen. Kapellet har vi bara använt ibland vid de enstaka regntillfällen som förekommit, eller om vi velat vara mer privata i någon hamn. Vi har föredragit att så ofta som möjligt lägga till på nordiskt vis i hamnar med fören mot bryggan. Dels för att det är enklare att gå in mot bryggan med fören, dels för att vi kan duscha mer privat på badplattformen vid behov. Med peke och öppen pulpit blir det också väldigt enkelt att lägga till och hoppa i land. 14 Odyssé Nr 1 Mars 2013

Slussning med vänner i Frankrike. Fördelen med att ha pentryt i sittbrunnen var också påtaglig i Medelhavet. Att slippa bära mat och servis upp och ner mellan sittbrunn och pentryt nere i båten sparar mycken möda och frustration. Att förbereda, laga och ha alla måltider med utsikt mot naturen i ankarvikar blir något vi alltid kommit att uppskatta. Rätt motorstyrka Beträffande själva seglingen har vi gjort som många med oss; när vinden passar seglar vi något långsammare än 40-50 fotare, men å andra sidan är motorgång inte ovanligt och då kommer vår motorstyrka till sin rätt. Ytterligare stor fördel med en mindre båt i Medelhavet är, förutom lägre inköpspris, billigare hamnavgifter, billigare allt den enklare byråkratin i olika länder. T ex undantas båtar under 10 meter regler om transitlog m m inom EU. I grekiska hamnar har vi bland annat bevittnat att myndighetspersoner som gjort inspektioner har krävt att ägare till större båtar måste segla tillbaka till ankomsthamn för att skaffa transitlog. Överhuvudtaget verkar det som om man inte bryr sig särskilt om mindre och äldre båtar. Kanske på gott och ont, men vi har i varje fall aldrig fått några frågor om moms eller andra administrativa uppgifter hit och dit tvärtom alltid mötts av trevligt bemötande och ofta humor. Det kanske är så att barn och seniorer ofta går hem i medelhavsländerna? Över förväntan Ett försök till summering av fördelar och nackdelar med vår mindre motorseglare blir följande: Vi har en något trängre båt än andra, kan inte ta emot barn och flera gäster samtidigt, seglar inte lika fort som andra. Men, tack vare den billigare båten kom vi iväg och har heller inte behövt göra några större uppoffringar i vårt liv för att kunna segla några månader höst och vår i ett underbart väder. Som pensionärer lever vi minst lika billigt i Medelhavet som här hemma; vi njuter av vädret lika mycket som andra och vår båt är lätt att hantera. Att kunna behålla sommarstuga och livet på sommaren i Sverige är en gåva väl värd att vårda. Alltså sammanfattningsvis: Fantastiskt! Allt över förväntan! Fungerar alldeles utomordentligt med en äldre och inte så stor båt. Både på kanaler och i Medelhavet och inte minst i hamnar och marinor! ] Göteborg-Marmaris, 2009-2012 Etapp 1: Hösten 2009 via Kielkanalen och Nordsjön in i kanalerna i Delfzijl, Holland. Över IJsselmeer och via Maastricht och kanaler till Paris härliga hamn vid Bastiljoperan. Vidare på kanaler och Saône/Rhône förbi Dijon till vinterhamn i Les Roches de Condrieu (beskriven i Odyssé nr 3/2010 ). Etapp 2: Våren 2010 ut i Medelhavet, runt Korsika till Rom. Etapp 3: Hösten 2010 från Rom efter Italiens västkust till Sicilien och vidare till Sibari i Italiens hålfot, där båten lämnades över vintern. Etapp 4: Blev inte av på våren 2011. Marinan i Sibari hade sandats igen och öppnade inte förrän i juli. Då hade vi återvänt till Göteborg över sommaren. Men på hösten gick vi från Sibari till Joniska havet med vinteruppläggning i Préveza, Grekland. Etapp 5: Våren 2012 genom Grekland, Korintkanalen, den grekiska övärlden till Marmaris som skall bli utgångspunkt för fortsatta vår- och höstseglingar i den underbara turkiska skärgården. Lunchmåltid i vid Kefalonia. BJÖRN CARLÉN, pensionär sedan 2009, gjorde resan till Marmaris tillsammans med fru och vänner. Seglar nu tills vidare efter den turkiska kusten. De har tidigare gjort resan genom Europas kanaler och då tillsammans med små barn. Som pensionärer tillbringar Björn med fru somrarna i Göteborgs södra skärgård. De planerar att tillbringa någon månad under vår och höst i Turkiet och seglar under sommaren Ballad hemma i Sverige. Odyssé Nr 1 Mars 2013 15

Canal du Midi grundligt befaren på djupet TEXT och bild: ELISABETH GRÖNDAHL OCH HANS JOHANSSON Vi hade många gånger pratat om att på hemvägen gå Canal du Midi och Canal latéral à la Garonne ut i Biscaya. Så när vi efter sex år i Medelhavet skulle återvända till Sverige sökte vi efter information om framförallt djupet. Vi sticker 1,35 och fick olika uppgifter men bestämde oss för att gå på informationen 1,50 m djupt. Samma uppgifter fick vi om Canal de Bourgogne när vi gick ner. När vi, vid midsommar, låg i yttre gästhamnen i Sète för avmastning, blev vi avrådda att gå Canal du Midi. Djupet skulle inte räcka till, möjligtvis exakt i mitten, men det var inte realistiskt vid möte med bland annat breda hyrbåtar. Båtförarna var ofta ovana vid att framföra båt, så det gällde att se upp. Vi varnades av hamnkapten i Sète för skräp på botten. Det kunde till och med finnas bilvrak. Det var flera år sedan kanalen röjdes upp. Vi bestämde oss för att försöka. I värsta fall fick vi vända. Redan första sträckan visade sig vara för grund på vissa ställen; flera gånger körde vi genom lera. Andra slussen var en stor rund sluss med tre öppningar, ganska strömt och inte helt lätt. Här hade vi planerat att köpa vignette licensen som låter oss använda kanalerna men det var stängt. Vi gick vidare och hoppades att det skulle lösa sig, vilket det så småningom gjorde. Flerstegsmodell Slussarna i Canal du Midi skulle vara 63, men det visade sig att många bestod av flera slussar, till exempel slusstrappan i Béziers, som bestod av sju slussar med mycket trafik och lång väntan. Canal du Midi har 99 slussar. De flesta är uppåtslussar, ofta med kraftigt vattenpåsläpp. Regeln är att man inte får någon hjälp vid förtöjning även om det är fyra-fem meter upp till kajen. Vi kunde inte kasta tamparna så högt; stegarna fanns inte alltid där vi behövde dem. En av oss måste befinna sig i land. Det stora problemet var att komma tillräckligt nära kanalkanten för att hoppa. Det var för grunt; vi körde fast rejält och det var svårt att komma loss. Till slut kom vi på ett acceptabelt sätt: styra vinkelrät mot kanten och hoppa med båtshaken i handen. Sedan backade den andre rakt ut och styrde in i slussen. Inte Slusstrappan i Béziers. helt lätt eftersom vi ofta satt fast. Den som var i land fick med båtshakens hjälp hiva upp tamparna och lägga fast. Det behövdes mycket muskelkraft då det forsade in vatten i slussen framifrån och vi var ibland tvungna att förtöja långt fram. Carcassonne en höjdare! I kanalerna gick vi ofta på sjunkna trädstammar, grenar och dolda föremål. Det smällde hårt i botten, men det lät värre än det var. Vi njöt av alla vackra gamla träd som växte utefter kanalerna och skänkte skön skugga. Ett böljande landskap syntes mellan träden och ibland hittade vi fina tilläggningsplatser för natten. I Carcassonne fick vi hjälp av en mycket trevlig kvinnlig hamnvakt att hitta en tillräckligt djup plats att förtöja på. En höjdpunkt på resan var den gamla staden på en höjd med ringmur runt en av Frankrikes största turistattraktioner. Vi stannade i flera dagar och trivdes mycket bra. Nästa stad vi stannade i var Toulouse med vackra byggnader, torg, mysiga gåga- 16 Odyssé Nr 1 Mars 2013

tor, trevliga parker och fantastiska restauranger. Även här låg vi i en trevlig marina med hjälpsam personal. Natthamn i Canal du Midi Carcassonne I medlut Canal latéral à la Garonne har lätt nedåtslussning och rätt antal slussar, 53 stycken. Men äventyret var inte slut än; fortfarande var det ofta för grunt. I slutet av denna kanal, stötte vi på nästa stora problem. Kanalen var igenväxt av slingriga långa vattenväxter som fastnade runt propellern och rodret. Vi försökte på alla sätt styra oss sakta framåt, samtidigt som vi drog bort växterna. Till slut hjälpte inte det. Vi kom ingen vart. Motorn rök. Hade den gått sönder? Vi fick syn på två storvuxna karlar i land och kallade på deras uppmärksamhet. De hjälpte oss. Vi fick i land en lång lina som de med gemensamma krafter drog framåt samtidigt som deras hund skällde högljutt. Hans hoppade i land och försökte hålla ut båten från kanten samtidigt som männen drog. Jag försökte styra med ett roder som knappt gick att rubba. Då och då gled Hans ner i vattnet från den hala kanalkanten. Bogserades i mål Till slut låg vi vid en väntebrygga före nästa sluss, där vi kunde övernatta. Nästa morgon kom de hjälpsamma männen tillbaka med en motorbåt och bogserade oss in i slussen. Vi var räddade. Motorn fungerade. Vi kunde slussa ut i floden la Garonne och fortsätta. Vi tog oss igenom med ganska stor vånda och möda, men det var det värt. Trots uppgifter om ett djup på 1,5 meter är det svårt för båtar som sticker mer än 1,30 att gå denna väg. Vattenståndet i kanalen var vid denna tidpunkt normalt. ] Sluss i Canal du Midi ELISABETH GRÖNDAHL och HANS JOHANSSON har seglat i Medelhavet med sin S/Y Hera II, en Bavaria 34 (2007-2012). De tog kanalerna via Holland, Belgien och Frankrike ner och seglade i franska och italienska vatten. Hemvägen gick via Canal du Midi, Biscaya och Engelska kanalen. Odyssé Nr 1 Mars 2013 17

MALÖRER man får ta! TEXT och bild: LENA KEMPÉN LENA KEMPÉN, Luleå, seglar om sommaren längs Ljusa kusten och Höga kusten. Säsongen förlängs genom segling i kroatiska vatten. Hon inspirerar andra kvinnor till att ta rodret genom att anordna prova-på-seglingar samt skriver artiklar i båtpressen. Jag gnuggar sömnen ur ögonen och tittar på mannen i vårt medresande par som står med hängande armar vid pentryt. Du är vaken tidigt! Han slokar om möjligt ännu mer och svarar: Plånboken är borta. Jag har precis spärrat alla kort. Vid boj i Kornaterna. Han räknar upp de affärer, barer och bekvämlighetsinrättningar vi hann besöka den första kvällen i Biograd na Moru och jag förstår att detta är något han hunnit göra några gånger den senaste timmen. Så börjar en minnesbild ta form i hjärnan. Muttrade jag inte sent i går kväll över min egen mans dumdristighet att lämna sin plånbok fullt synlig mitt på navigationsbordet, när jag plockade upp den och förpassade den till förpikens hylla? Jag dyker in i ruffen och ser två svarta plånböcker. Tur att vi tog ut mycket kontanter! blir kommentaren. Vi är klara att lämna hamnen i Biograd för att bege oss mot Kornati i en hyrd Elan med fem år på nacken. Först ska bara servicegrabbarna fixa den trasiga plottern. Glaset är krossat och GPS-en helt utslagen. Vi får vänta medan de ordnar fram en ny apparat och sedan skruvar och mixtrar de för att få ordning på funktionerna. Det är skönt i solen uppe på däck, men det drar i nomadtarmen, när vi ser båt efter båt lämna hamnen. Till slut anser sig grabbarna färdiga, men som en extra säkerhet lämnar de en ipad med navigationsprogram inlagt. Den kan vi använda om plottern visar sig fallera. Kornaterna möter oss i strålande sol och vi lägger till vid en av de mångtaliga bojarna. Vinden friskar i när vi doppar tån i saltsjön Mir. Det blir inget bad här i dag. Bäst att kolla väderprognosen på VHF. Det lär vara en kuling i antågande. Vilken VHF-kanal som ska användas har jag noga förhört mig om på hamnkontoret. Svaret var visserligen svävande, så den angivna tiden skruvar jag vilt mellan kanalerna. Det är inte första gången vi kan konstatera, att det är hopplöst att få fram en väderrapport den vägen! Men vi har ju en padda! Den lånade ipaden slås på. Naturligtvis är den spärrad för 18 Odyssé Nr 1 Mars 2013