Artos & Norma Förlag Antal sidor: 130 Bandtyp: Inbunden Illustrerad: Illustrerad med bilder i färg och s/v ISBN: 978 91 7580 679-2 Översättare: Göran Fäldt Övrig information: Inledning av Per Beskow Ett utdrag ur boken IX Låt oss frambära det fläckfria offret till Gud, ty i dag är det skärtorsdag. En dag såg de en ö som inte var så långt bort från dem. När de började styra mot den, kom en god vind till deras hjälp, så att de inte behövde anstränga sig över sina krafter. När båten lade till i hamnen, sade gudsmannen
till dem alla att stiga ur båten. Han steg ur efter dem. När de började gå runt ön såg de breda strömmar av vatten som rann upp ur källsprång och som var fulla av fisk. Sankt Brendan sade till sina bröder: Låt oss fira gudstjänsten här. Låt oss frambära det fläckfria offret till Gud, ty i dag är det skärtorsdag. De stannade där till påskaftonen. Under vandringen runt ön fann de olika fårhjordar som alla hade vit färg. Fåren var så många att man inte kunde se marken alls. Sankt Brendan kallade samman sina bröder och sade till dem: Ta vad ni behöver till festen från flocken. Bröderna skyndade sig till flocken på gudsmannens befallning och tog ett av fåren. När de bundit det kring hornen följde det mannen som höll i repet, som om det varit tamt, till den plats där gudsmannen stod. Än en gång talade gudsmannen till en av bröderna: Ta ett fläckfritt lamm från flocken. Brodern skyndade iväg och gjorde som han blivit tillsagd. På Långfredagen, medan de höll på att förbereda gudstjänsten, visade sig en man för dem. I handen hade han en korg full av bröd som bakats under aska, och även annat som behövdes. När han lade fram detta inför gudsmannen, lade han sig tre gånger med ansiktet mot marken vid den helige faderns fötter och sade: Hur har jag kunnat finnas värdig, o Guds pärla, att du dessa heliga dagar skulle äta frukten av mina händers arbete? Sankt Brendan hjälpte honom upp från marken och sade när han omfamnade honom: Min son, vår Herre Jesus Kristus utväljer en plats åt oss där vi får fira hans heliga Uppståndelse. Mannen svarade:
Fader, här kommer ni att fira Påskens afton. I morgon har Gud emellertid förordnat så, att ni skall fira mässorna och vigilierna till hans Uppståndelse på ön ni ser här intill. Medan han sade detta beredde han sig att betjäna Guds tjänare och utföra allt som krävdes för påskaftonen. När så allt gjorts färdigt och burits till båten på påskaftonen, sade mannen till sankt Brendan: Din båt kan inte bära mer. Jag skall därför efter åtta dagar komma till dig med all den föda och den dryck du behöver, fram till Pingst. Sankt Brendan sade: Hur vet du var vi skall befinna oss efter åtta dagar? Han svarade: I kväll och fram till middagstiden på påskdagen kommer ni att vara på ön ni ser här intill. Därefter skall ni segla till en annan ö som inte ligger långt från den här ön västerut och som heter Fåglarnas paradis. Där stannar ni till Pingstoktaven. Sankt Brendan frågade honom också hur fåren kunde vara så stora som man kunde se att de var. De var faktiskt större än boskapen. Han svarade: Ingen mjölkar fåren på den här ön och vintern tar inte så hårt på dem. De är på bete hela tiden här, dygnet runt. Av den anledningen är de större här än på de platser ni kommer från. De tog sig ned till båten och började segla efter att alla ömsesidigt välsignat varandra. Boken har i sin utgivning på Artos & Norma ett rikt och översiktligt förord av Per Beskow.
Här nedan en avslutande del av ett föredrag om Sankt Brendans Sjöfärd Navigatio sancti Brendani abbatis av översättaren: Väl att märka är kvinnans fullständiga frånvaro i hela Navigatio. Det är tydligt ett verk ur den iriska munkkulturen. Män och kvinnor levde i olika kloster för män eller för kvinnor. Det säger något om denna tid men förmodligen inte allt. Under hela denna tid ända fram till renässansen avspeglar denna kvinnans frånvaro den starka lojalitetsregeln mellan männen och deras ledare eller hövdingar. Mannens kärlek stod främst till den hövding, kung eller kungason som rekryterat honom för sina krig och inte till kvinnan. Dog ledaren i strid, ville mannen inte komma hem levande utan ville bevisa sin trohet genom att dö i samma strid. Det är uppenbart ett mönster i alla kulturer under antiken och den tidiga medeltiden. Den institutionella platsen för vänskapen mellan männen och deras umgänge var den centralt placerade salen, the Hall, vår storstuga. I kapitlet VI får vi följa bröderna och Brendan till en sådan plats på en ö, dit de leds av en hund. Salen ligger i en stad, den enda större bebyggelsen för människor i hela Navigatio. Här får bröderna vila, blir betjänade och bjuds på allt de behöver. Navigatio kan som allegori ändå uppfattas som en kristen människas resa genom livet i denna värld, lika mycket för en man som en kvinna, en förberedelsetid för att nå helgonens förlovade land, som den kristna uppståndelsen kallas i Sankt Brendan Sjöfararen. Resan är som sig bör full av prövningar, men av sådana skäl som förklaras av en viss yngling i några av berättelsens sista rader: Här ligger framför dig det land du länge sökt. Du kunde inte finna det omedelbart, därför att Gud ville visa dig sina olika hemligheter i den stora oceanen.
Om man nu betraktar denna forntida odyssé som en kristens resa genom livet får man ändå observera dess fundamentala skillnad i förhållande till en annan sådan resa, John Bunyans klassiska The Pilgrim s Progress (1678). Individualismen präglar Bunyans mästerverk och hans resa går genom en personlig kamp mot frestelserna mot de kristna dygderna. Hos Brendan är det inte fråga om individens val mellan det moraliskt goda och frestelsernas onda ting utan om enheten i gemenskapen och om strävan att urskilja Guds vilja och tron på försynens vishet. Egentligen skulle man kunna kalla hela Navigatio en beslutens resa. Brendan fattar hela tiden beslut. Det typiska för ordenslivet och klosterlivet, diskussion råd beslut, är i själva verket den röda tråden i hela historien. I allt det oförutsägbara vilar på något sätt det förnuftiga hos människan. Med Guds hjälp, i gemenskap med andra, söker hon det yttersta mål som hon genom tron vet att Gud bestämt henne till. Det är också särskilt att lägga märke till att hela berättelsen avslutas med ett Amen. Läsaren, man eller kvinna, yngre eller äldre, får själv avgöra vilket slags förkunnelse författaren ursprungligen avsett. Göran Fäldt