Fotbollens konvergensprocess Fotbollen blir allt större och viktigare i ekonomiska och politiska termer. Dessutom befinner sig den sedan länge i en konvergensprocess som innebär att de bästa landslagen närmar sig varandra med avseende på spelidéer och spelsystem. Fotbollskulturerna tenderar att glida ihop. I denna artikel synas denna process genom nedslag i de senaste turneringarnas expertanalyser och i tidningarnas berättelser av vad som hände under VM 2002 i Japan/Korea. Bill Sund Växjö universitet Inledning Fotbollen blir alltmer samhällelig. Den spelar en politisk roll och nominerades till Nobels fredspris 2001 (International Herald Tribune 2001-02-28). De senaste årens fördjupade ekonomiska globalisering (som dock stagnerat efter terrordåden i USA 11 september 2001), internationella marknadsanpassning och idéspridning, främst via TV och Internet, bör ha påverkat fotbollen i konvergerande riktning. Speluppläggen och metodiken sprider sig från land till land. Fotbollen har under senare år stärkt sin ställning som ledande sport. Dagspressen bevakar fotbollen intensivt. Alla dessa TV-matcher är säkerligen också en bidragande orsak till detta. Syftet med denna artikel är att närmare studera tidningarnas berättelser under VM-matcherna 2002, med naturlig koncentration på Sveriges matcher (domarnas debatterade insatser behandlas inte). Hur såg tidningarnas bevakning ut? Vilken bild av fotbollen förmedlade tidningarna? Hur förstods fotbollen: vilka tendenser förmedlades? Uppmärksammades konvergensprocessen? Undersökningen omfattar sportsidorna i de största morgontidningarna Svenska Dagbladet (SvD) och Dagens Nyheter (DN) under VM i herrfotboll Korea/Japan 2002. Med konvergens eller konvergensprocess menas, terminologin är hämtat från institutionell arbetsmarknadsekonomi (Bamber-Lansbury 1993), att fotbollslagen kommer att likna varandra alltmer i kompetens- och utvecklingsfrågor vid sidan om planen samt när det gäller själva fotbollsutövandet på planen (spelsystem etc.). Tidigare skillnader mellan fotbollslandslagen tenderar således att minska i en konvergensprocess, vilken kan vara mer eller mindre utdragen över tiden. Ett grundläggande antagande är att media är medveten om att fotbollen förändras och kan gå i en konvergerande riktning. Till dessa faktorer som talar för konvergens mellan fotbollslagen bör även läggas spridningen av kunskap, tränare och spelare mellan länderna. Huvudströmmarna är sedan länge att spelare och tränare flyttar från Latinamerika till Europa och att spelare flyttar från östra och norra Europa till södra och västra delarna. En ström av spelare går nu även från Afrika till Europa. Asien är fortfarande en utkant i dessa sammanhang (Lanfranchi- Taylor 2001). Pengarna och dynamiken finns främst i den italienska, spanska och engelska ligan. Resultatet bör ha blivit att fotbollen blivit alltmer likartad över världen. Trenderna sätts dock i Europa, men latinamerikanska spelare är ofta de skickligaste i världen. I globaliseringsdebatten har dock även framförts argumentet att globaliseringen kan samverka med starka lokala kulturer i en dialektisk process (Castells 1999, Beck 1998). Det innebär att nationella och lokala initiativ är drivkrafter. Här kan man peka ut städer som Madrid, Milano och Manchester. En milstolpe i denna fördjupade kommersialiserings- och spridningsprocess utgörs av 1992 års avtal mellan engelska fotbollsförbundet (FA) och Rupert Murdoch s kommersiella 40
Inom toppfotbollen studerar lagen varandras spelsystem, vilket leder till minskade skillnader (konvergens). Individuella glansnummer kommer därför alltid att skapa förvirring och öppna möjligheter. Här agerar D. Maradona, en av fotbollens största profiler. Foto: Thommy Nyhlén. TV-bolag Sky Sport. Detta avtal blev en modell för resten av fotbollsvärlden och denna typ av avtal har kommit att generera stora pengar till klubbarna, europeiska fotbollsförbundet/uefa och internationella fotbollsförbundet/ FIFA (Missiroli 2002). De stora fotbollsturneringarna är jättelika evenemang som via TV underhåller stora delar av världen. Medias fokusering och pengarna har ökat från mästerskap till mästerskap. Detta leder till att en plats i detta slutspel är mycket åtråvärd för medlemsländerna och ännu mer åtråvärt är det givetvis att överleva så länge som möjligt i turneringen och allra helst att vinna den. Dock har det hittills endast tillkommit ett fåtal lag/länder att nå ända fram och vinna turneringen. Medlemsländernas managers/förbundskaptener försöker givetvis hitta den vinnande formeln (koden) och i detta läge ligger det nära till hands att söka sina förebilder hos de bäst placerade lagen: alltså ytterligare ett skäl som talar för konvergens. Alla vill följa det ledande exemplet. Men den sökta förebilden kanske tillhör en annan fotbollskultur och då kan norm- och attitydproblem uppstå. Ett grundläggande uppbrott måste då ske. Den engelska fotbollen befann sig länge i ett sådant uppbrottsskede under 1980- och 90-talen. Med valet av de internationellt erfarna svenska ledarna Sven-Göran Eriksson (Portugal, Italien) och Tord Grip (Schweiz, Norge, Italien) skedde en viktig förskjutning mot övriga fotbollskulturer. Grovt taget kan man än idag tala om två stora dominerande fotbollskulturer: den brittiska och den kontinentala. Den sistnämnde fotbollskulturen kan sedan i sin tur delas upp i en centraleuropeisk och i en latinsk fotbollskultur (Sund 1997, Missiroli 2002)). Kunskapen om vad som krävs och hur man går tillväga för att sätta upp och driva vinnande lag kan sägas vara en typ av kapital, för att tala med Bourdieu, som kan benämnas fotbollskapital (Bourdieu 1989, 1990, Sund 2002). Att ackumulera (förvärva, befästa och utveckla fotbollskunskaper) detta kapital handlar fotbollens management om. Media, främst TV och dagspress, är en utomordentligt viktig aktör. Även i Sverige har fotbollen fått en allt starkare ställning. TV sänder förutom matcherna med eller utan expertkommentatorer - särskilda fotbollsmagasin och dagspressen trycker speciella fotbollstidningar. I media fokuseras tränarna och spelarna (TV-bilderna får sällan eller aldrig tala för sig själva); i media görs utspelen och berättelserna för den breda fotbollspubliken. Media har kort sagt en betydelsefull roll som länk mellan fotbollsetablissemanget (de 41
som har fotboll som yrke) och publiken, inte minst ungdomar. Traditioner och spelsystem I fotbollsstrategin ställs flera huvudfrågor och svaren på de frågorna har varierat inom fotbollskulturerna och mellan dem. Problemlösningarna är starkt relaterade till fotbollskapitalet (fonden av kunskap och resurser samt innovationsförmågan) i organisationen och hos ledarna. Problemen som ställs är: (1) Hur skall matchen genomföras: vilken idé har man? På vilket sätt och med vilken typ av formation av spelarna i det offensiva och defensiva spelet skall man spela? Hur skall balansen se ut mellan det offensiva och defensiva spelet? (2) Vad bestämmer valet av spelidé och vilket spelsystem som skall väljas? Har man en fastslagen idé eller ett spelsystem som utgångspunkt eller väljer man utefter motstånd och de spelare man har till förfogande? (3) Vilka spelare skall användas? Till att börja med kan man konstatera att ända fram till 1930-talet togs laget ut av lagledaren eller av en UK/uttagningskommitté (ända fram till 1950-talet i landslagets fall). Och fram till 1930-talet lades taktiken upp, som det hette, av spelarna själva med lagkaptenen (oftast centerhalvbacken) i en samordnande huvudroll. Med Herbert Chapman, legendarisk manager och tränare i Arsenal kring 1930 förändrades maktfördelningen i grunden mellan ledare och spelare (Studd 1998). Chapman blev den förste tränare som både tränade och tog ut laget, och dessutom bestämde han det taktiska upplägget (en dynamisk fotboll med långa passningar och snabba avgöranden). Mest känd är han för sin trebackslinje och sitt WM-system (tre backar, två halvbackar, två tillbakadragna inrar och tre toppforwards). Systemet var utgångspunkten hos honom. Chapman idéer kom att få utomordentligt stor betydelse för fotbollsutvecklingen i både England och i andra länder. Det var således en engelsman som i grunden kom att förändra fotbollstänkandet och angav svaren på problemställningen ovan. Han följdes sedan av fotbolls- och systemtänkare från andra länder som Vittorio Pozzo (Italien), Sebes (Ungern), Rinus Michels (Holland) och Houghton-Hodgson (England/Sverige). På kontinenten (Ungern, Österrike etc.) slog Chapmans idéer aldrig 42 igenom med samma kraft och det gällde framför allt i hans idé om att centerhalvbacken skulle vara en markerande stopper. I dessa länder, inklusive Italien m fl, behöll man istället de två backarna längst bak (liberon placerades sedan bakom dem). Man kan därför säga att fotbollen i detta avseende var mer konservativ på kontinenten. I Sverige gick vi ganska snabbt över till Chapmans spelidé. Men det skedde under hård debatt (Sund 1997). Ytterligare en viktig traditionell skillnad mellan den brittiska och kontinentala fotbollen kan sammanfattas med begreppen: direkt respektive indirekt fotboll; den indirekta fotbollen söker behålla bollen inom laget (långsam speluppbyggnad) innan man söker en avslutning (om det inte handlar om en kontrastöt ). Den direkta fotbollen söker däremot i princip i alla lägen avslutningar så snabbt som möjligt. VM 1998 och EM 2000 Finns det fortfarande några skillnader mellan fotbollskulturerna eller har toppfotbollen smält samman i synen på fotboll och med avseende på spelidéer och spelsystem? Svenska Fotbollförbundet har alltsedan 1974 gjort fortlöpande analyser av EM och VM-slutspel (dock inte under VM 2002, då man istället hänvisar till FIFAs sedvanliga dito). I analysen av VM 1998 framhålls att detta mästerskap var offensivt präglat: Backlinjespelarna spelade stor roll i offensiven. I VMs bästa lag Frankrike och Brasilien var ytterbackarna farliga anfallsvapen (VM-rapport 1998). Långa anfall gav betydligt fler mål än korta anfall eller med andra ord: en indirekt spelstil var effektivare. Här finns en udd riktad mot Drillos (Norges) långa, snabba uppspel. Organisationsmodellen 3-5-2 var vanligast precis som 1990. I USA-VM 1994 dominerade annars 4-4-2. Denna gång var det alltså vanligare att lagen utgick ifrån den klassiska tvåbacksmodellen, som ligger bakom 3-5-2. De flesta lag spelade med zonmarkering vilket kan sägas bygga på Chapmans idé om en backlinje där man försvarar varsin zon. I övrigt poängteras i den sammanfattande analysen dribblingarnas avgörande betydelse gentemot välorganiserade försvar. I analysen specialstuderas flera lag som Frankrike, Brasilien och Norge. De två ledande lagen, som båda tillhör den icke brittiska sfären, spelade med varsin grunduppställning: Frankrike med 4-5-1 och Brasilien med 4-4-2; Frankrike ändrade dock denna till 4-4-2 beroende på en spelares position. Norges spelorganisation var som Frankrikes 4-5-1. Den ändrades inte. Inget av dessa tre lag spelade således utefter modellen 3-5-3, vilket de flesta andra gjorde. Lagen från den kontinentala och latinska spelkulturen använde således en försvarsmodell som genererats i den brittiska fotbollskulturen. Skillnaderna mellan spelkulturerna hade vid detta VM minskat ytterligare; ett säkert försvarsspel (zonspel och press på bollhållaren) med många passningar i uppbyggnadsfasen kännetecknade många lag, dock inte Norge som satsade på en eller två avgörande passningar. Norrmännen höll fast vid sitt strikta system. Konvergensprocessen hade således gått förhållandevis långt. Hur såg det då ut i europamästerskapet 2000, två år senare? I Svenska Fotbollförbundets analys finns inte denna gång någon sammanfattande analys, som förbundet står bakom (EM-rapport 2000). Istället inleds häftet med en personlig reflektion av Lars Arnesson. I denna poängteras att vissa lag som Frankrike, Holland och Spanien använde en långsam anfallsuppbyggnad medan Italien, Portugal och Tjeckien kännetecknades av snabbare attacker och kontringsspel. Arnesson framhåller även att det både spelades med libero och med raka backlinjer om tre eller fyra man. De flesta lag spelade med zonmarkering, press och täckning. Finallagen Frankrike och Italien bytte spelsystem efter tillgång på spelare och motstånd till och med under finalen bytte Frankrike formation. Flexibiliteten var påtaglig hos de ledande lagen. Sverige spelade, enligt Lars Lagerbäck, 4-4-2 och balansen mellan offensiva och defensiva kvaliteter var något i defensiv favör. I övrigt spelade det svenska laget zonspel med press och täckning. Anfallen inleddes gärna med en lång boll. Uppenbarligen var det så att en syntes ägt rum, som innebar att lagen från de kontinentala och latinska skolorna spelade alltmer brittiskt i försvarsspelet och att det även kunde påbörjas högt uppe i banan. Detta spel kombinerades av vissa lag med ett indirekt anfallsspel (långsam anfallsuppbyggnad) medan andra föredrog att vända spelet blixtsnabbt och anfalla genom kontringar (Italien t ex). Syntesen var dock inte riktigt genomförd då de kvalificerade lagen från den brittiska skolan (Sverige och Norge), med visst undantag för England, inte ville/ förmådde hålla bollen inom laget som den andra skolan föreskrev. Alla spe-
lare hade dock i detta mästerskap en mycket hög standard, för att citera rubriken till analysen av Portugal (utförd av Lars Olof Mattsson). Kort sagt kan man säga att de ledande lagen kom att spela en fotboll som alltmer liknade varandras. Även England hade närmat sig den kontinentala skolan. Fotbollskulturerna befruktade varandra och konvergensprocessen var påtaglig. VM 2002 Kom VM i Korea/Japan att förstärka denna djupgående tendens? I FIFAs summerande analys tas följande åtta punkter upp (www.fifa.com): de små skillnaderna mellan lagen, kontrastötar, individuella glansnummer, spelet vid fasta situationer, pressen på motståndarens bollhållare, passningsspel, taktisk flexibilitet och teknisk kvalitet. Flera matcher avgjordes, menar man, genom tränarens fingertoppskänsla, genom individuella genombrott, kontrastötar, fasta situationer och genom enskilda fatala misstag. När det gäller spelsättet att pressa motståndarens bollhållare, företrädesvis på mittfältet nämner FIFA åtta länder som skickligt praktiserade detta och det var Irland, Sverige, USA, Danmark, Turkiet, England, Japan och Korea. Här återfinns länderna i den brittiska skolan med undantag för Danmark och Turkiet och de nya fotbollsländerna. Passningsspelet, menar man, var av två slag: dels det förutsägbara, inövade, dels det oförutsägbara, spontana passningsspelet mellan spelare under förflyttning. Man exemplifierar det förutsägbara passningsspelet inte oväntat med europeiska lag som Tyskland och Italien och det motsatta med Senegal och Brasilien. När det gäller den taktiska flexibiliteten, att ändra spelsätt och disposition efter rådande omständigheter och gå ifrån ursprungsupplägget, nämns Koreas, holländaren Guus Hiddinks, ändring från 3-4-3 till det ännu mer offensiva 3-2-5 i matchen mot Italien som ett utmärkande exempel. Brasiliens och Scolaris förstärkning av bakre fronten mot England med två defensiva mittfältsspelare tas också upp. Under rubriken teknisk kvalitet tas flera för hela mästerskapet avgörande aspekter upp. Här antyder FIFAs analytiker att totalfotbollen (Rinus Michels holländska skapelse på 1970-talet) återkommit i form av tekniska och intelligenta spelare som tog respektive lag (särskilt nämns Brasilien och Korea) blixtsnabbt från försvar till anfall och vice versa. Man understryker även den utomordentliga betydelsen hos spelare med en Brassarna har just vunnit VM finalen 2002 mot Tyskland. Det räcker inte enbart med skickliga tekniska och taktiska spelare. Ett vinnande lag måste ha lång kultur och tradition. Foto: Pressens Bild. fri och tillika ansvarsfull roll i flera lag i positionen mellan anfall och mittfält och exemplifierar med Rivaldo, Ronaldinho, Sas, Raúl, Totti, Wilmots, Tomasson, Recoba, Verón och Aimar. FIFA framhåller i avsnittet om spelsystem att omkring ett dussin olika spelsystem kom att användas under turneringen. Men samtliga kan grupperas i två huvudgrupper: de som är baserade på den konventionella 4-4-2 formationen och de med sina rötter i den traditionella 3-5-2 uppställningen. Dessa grundvalar är med andra ord dels Chapmans raka backlinje (nu 4-4-2), dels det klassiska tvåbackssystemet, förstärkt med en back. Konvergensprocessen stannade således upp vid två huvudansatser, men samtliga spelsystem var förstås beroende av skickliga spelare och ledare: kvalitet och flexibilitet för att använda FIFAs honnörsord. Fotbollen har förändrats mycket sedan 1930-talet, men ännu finns det klassiska tankegodset kvar och uppgiften för analytikerna består i att förstå och förklara relationen mellan spelarna och spelsystemet. Görs systemen med utgångspunkt från spelarna eller kommer systemet först? lyder en av de viktigaste debattfrågorna inom fotbollen sedan Chapmans och Pozzos dagar. Fotbolls-VM i tidningarna Satsningen på fotbolls-vm var omfattande i dagspressen. Landet greps av fotbollsfeber under några veckor. Man hoppades på en upprepning 1994- års festligheter när det svenska laget grävde guld i USA och fann brons. Efter det svenska lagets sorti i åttondelsfinalen minskade dock press- och mediabevakningen högst påtagligt. Riksdrakarna SvD och DN gick ner från 4-6 sidor till 1-2 sidor per dag. Uppmärksammade lag, förutom det svenska laget, var i första hand England och i andra hand lag som Danmark, Brasilien, Frankrike och Italien. Såväl SvD som DN gav före VM ut specialnummer innan turneringen startade. I SvDs specialedition (2002-05-29) sätts varje lag in i sitt lands kulturella kontext. Där finns uppgifter om antal spelare i landet, antal professionella spelare och om respektive lags resultat i tidigare mästerskap. Här finns också en grafik med varje lags spelsystem, spelartrupp och trolig startelva. För varje land fokuseras en person i bild och text. Oftast är det en tongivande spelare som Brasiliens Ronaldinho eller Italiens Totti, men det kan även vara en spektakulär förbundskapten som Sven-Göran Eriksson. I DNs specialutgåva i samma 43
format finns ett någorlunda annat upplägg: varje lag presenteras genom en sammanfattande artikel som tar upp en eller flera aspekter. I t ex Argentinas fall diskuteras särskilt hur förbundskaptenen Bielsa poängterar det offensiva flankspelet och lagets speluppbyggnad genom Juan Sebastian Veron. Genom specialutgåvorna sökte tidningarna ta till vara intresset för fotbolls-vm samtidigt som man ville fördjupa intresset genom förhållandevis utförliga och samlande presentationer av varje lag. Tidningarna blev ett viktigt komplement till TV-tittandet för den fotbollsintresserade allmänheten. Vilken bild eller vilka bilder förmedlade då dessa tidningar av turneringen? Hur såg upplägget ut? Det var givetvis fokuserat på Sveriges matcher. Sedan kom de andra intressanta lagen (se ovan). Dramaturgin var given i två frågeställningar. För det första: Hur var läget före matchen? Och för det andra: Varför gick som det gick under själva matchen? Svaren förmedlades nästan huvudsakligen genom intervjuer av en eller flera fokuserade nyckelpersoner. Laget (kollektivet) framhölls vid tillfällen när det gick riktigt bra (t ex Sveriges matcher mot Nigeria och Argentina). Denna fokusering inramades sedan inför matcherna av grafiker med spelsystem och speciella uppspelsvarianter etc. Dessutom skrev krönikörerna Sune Sylvén (SvD) och Torbjörn Petersson (DN) regelbundna (kåserande) krönikor om händelseutvecklingen under VM. Upplägget var delat: hårt fokuserade intervjuer, grafik och perspektiv samt krönikor. Satsade man inte alls på analyser? Förklaringar till matchresultaten gavs självfallet. Här fanns både de individuella insatserna med (Anders Svenssons frisparksmål mot Argentina) och lagens kollektiva uppträdande (Tysklands lagmaskin Der Panzemannschaft). Givetvis är det en fullständigt omöjlig uppgift att rapportera och berätta om ett sådant stort evenemang utan att ha analytiska utgångspunkter. Denna analys finns där men är implicit och framträder i form av frågeställningar och i val av intervjuobjekt. Fotbollsförståelse Hur förstods då fotbollen som spelades? Detta är den stora och avgörande frågan. Låt oss börja med SvD och dess grafik. Redaktionen är noga med att berätta om vilka spelsystem lagen använder och i denna grafik, som sätts upp när Sverige spelar, markeras tre 44 olika typer av spelare: lirare, hårding och slitvarg. Den är ingen helt seriös kategorisering. Även vem som är kapten anges särskilt. Dessutom berättas vilka som sitter på bänken och vilka som finns i sjukstugan. Spelsystemet, eller formeringen av spelarna i t ex 4-4-2, är det helt centrala i grafiken och i de vidhängande förklarande textbitarna. En av utgångspunkterna utgörs med andra ord av spelsystemet i förståelsen av fotbollen. En annan utgångspunkt är de enskilda förbundskaptenerna och givetvis spelarna. Det är av denna anledning som huvuddelen av fotbollsförståelsen görs genom fokusering av enskilda individer, främst genom intervjuer eller uttalanden på presskonferenser o dyl. En helt annan typ av fotbollsförståelse uppvisas genom perspektivartiklar med ett analytiskt innehåll samt krönikor, vilka har karaktären av kåserier eller opinionsbildning utifrån någon aktuell aspekt. Intervjuerna utgör den hårda kärnan i rapporteringen och de görs både före och efter matcherna. Några av intervjuerna görs mycket omfattande, exempelvis Jan Majlards (SvDs klart ledande fotbollsreporter) intervjubetonade artiklar. I intervjun med Lars Lagerbäck (4 juni, efter Englandsmatchen), där även förre MFF-spelaren, tränaren Roland Andersson kommer till tals, framkommer att Lagerbäck fått insikt i både Lars Arnessons kontinentala fotbollsfilosofi (markeringsspel med libero) och Bob Houghtons Roy Hodgons ortodoxa brittiska spelidé med 4-4-2. Läsarens medvetandegörs om att olika skolor dominerat svensk fotboll över tiden. Jan Majlard följde sedan upp denna intervju med en analyserande artikel strax innan matchen mot Argentina (12/6) där han resonerar kring Lagerbäcks synvinkel på fotboll: vilken bl a är förmågan att inordna sig i spelsystem och jobba för laget. Läsaren påminns om det moderna svenska sättet att spela fotboll på. Men Majlard tipsar också om att de svenska spelarna måste våga hålla i bollen och installera ett uppehållande indirekt passningsspel för att därigenom reta de argentinska spelarna. Inför Nigeriamatchen intervjuas Thomas Lyth (av Gert-Owe Gärder), svensk spion på Nigeria, och han framhåller att Nigeria har stora kvaliteter (jargongutryck inom svenska tränarkåren). På frågan om hur Sverige ska kunna besegra Nigeria säger han: Det är Tommy och Lasses (förbundskaptenernas) uppgift att lösa. Helt klart är det ett lag med stora kvaliteter med både speed och teknik men ibland kanske de inte riktigt vet hur de ska använda sin talang. Offensivt agerar spelarna väldigt spontant Samma dag publiceras också en intervju med Fredrik Ljungberg (av Jan Majlard) där Ljungberg säger att det går inte att bara spela långbollar mot ett bra lag i ett VM-slutspel. Majlards vinkling i denna artikel är att Ljungberg behöver en Dennis Bergkamp (medspelare i Arsenal) bakom sig som spelar fram bollarna i djupet till honom. Efter 1-1 mot Argentina (13 juni) intervjuar Majlard återigen Lagerbäck och denna gång får förbundskaptenen beröm för sitt kolugn vid sidan om planen när alla nästan förtogs av nervositet minuterna innan slutsignalen. Mina spelare fick bara jaga i första halvlek, säger han. Jag måste säga, fortsätter han, att Argentina är det bästa lag vi mött som tränare. De utnyttjar hela planen med sin löpstyrka. Vi blev helt utspelade. På så sätt känns det lite grymt att ett lag som spelar en så positiv fotboll nu åker ur ( ) Men med tanke på hur bra de är presterade vi ett försvarsspel i världsklass. Detta är en typisk Majlard-intervju där synen på fotboll förstås genom att den ansvarige förbundskaptenen själv får uttala sig i det bestämda temat. Vilken typ av fotbollsförståelse fanns då i DNs spalter de aktuella dagarna? Metoden i DN är densamma som i SvD: alltså intervjuer, grafik och kommentarer samt en regelbundet återkommande krönika av Torbjörn Petersson. Sammanfattningsvis har tidningarna mycket gemensamt men där finns också vissa skiljelinjer. Någon lika dominant penna som Majlards finns inte i DN. Presentationerna av spelarna är utförligare i DNs spalter. Bilderna är större och flera: DN har ju ett större format ännu vid denna tid. Intervjuerna är legio även här och vissa är mycket omfattande; t ex en intervju med Henrik Larsson (2 juni) av Mattias Göransson och Ulf Roosvald. En intressant skiljelinje är DNs reportage om människor och fotbollskultur. Man gör breda nedslag i ord och bild i olika länder. England granskas 2 juni (Jens Littorin). Man finner även speciella speltekniska kommentarer insprängda här och där. Berndt Rosqvist rapporterar ( 4 juni) att han blivit överraskad av Italiens 4-4-2 modell mot Equador. Stephen Mendel-Ek noterar (6 juni) att det är bara Sverige som håller
fast vid lösa höga hörnor. Annars är hårda, flackt slagna hörnor, den nya trenden menar han med all rätt. I ett reportage samma dag om Nigeria (Leif Norrman) påvisas det gängse om fattigdom och bollskicklighet men även att Nigeria har över 100 miljoner invånare men bara 30 000 licensierade spelare mot Sveriges 200 000. Flera exempel på analytiska nedslag i DNs rapportering är att mittfältet var Sveriges segervapen mot Nigeria (Lars Grimlund, 8 juni). Berndt Rosqvist menar samma dag att Sverige ska använda den engelska taktiken mot Argentina: Det väsentligaste är att ha många spelare på rätt bollsida när Argentina sätter in stöten på den sista tredjedelen av planen. DNs medarbetare visar därmed att han kan sin fotbollsläxa. Detta är en gammal italiensk taktik som tagits upp av paret: Tord Grip- Sven-Göran Eriksson. Det förekom även förr på 1930-talet i Sverige under benämningen helsingsborgssystemet (Sund 1997). Trender i fotbollskulturerna Vilka fotbollstrender uppmärksammades då i SvDs och DNs spalter? Svaret kräver tolkningar, ty tidningarna är knappast ute efter att hitta nya trender inom fotbollen: så eftertänksamma har man inte tid att vara. Undantag finns dock, se ovan. Tidningen är en färskvara och manus ska föreligga på en bestämd tid. Tidningarna, båda två, är fullt upptagna med att skapa nyheter och redovisa läget mellan matcherna bland spelarna (skador, formtoppar etc) och berätta om tränarnas taktiska vedermödor. Strategiska diskussioner om vart fotbollen går och om fotbollens innehåll håller på att förändras överlåter tidningarna till andra krafter, till expertutvärderingar som t ex FIFAs analyser. Många förbundskaptener, som de svenska, har numera analytisk back-up i form av databearbetningar av matchsekvenser och hela matcher. Ändå är det så att en noggrann och systematisk läsning av det publicerade tidningsmaterialet inför och under världsmästerskapet ger underlag för studier av fotbollens utvecklingsnivå och utvecklingstakt, för att åter använda några relevanta termer från samhällsvetenskapen. Uppenbart är det så att fotbollskulturerna har närmat sig varandra och mer och mer börjar flyta in i varandra. Detta gäller givetvis den absoluta toppnivån, den som framträdde under VM-slutspelet. För det första är det frapperande att de latinska och kontinentala lagen och fotbollskulturerna har arbetat in de nordeuropeiska spelidéerna i sin fotboll i form av zonspel, press på bollhållaren och understöd och det även högt uppe på planen. Sedan länge har även dessa fotbollskulturer tillgodogjort sig den mer fysiska fotbollen som spelats på de brittiska öarna och i norra Europa, inklusive Skandinavien. Detta har skett genom studier förstås, men även genom att nordeuropeiska tränare verkat och verkar i de italienska och spanska ligorna. För det andra har den nordeuropeiska toppfotbollen i allt högre utsträckning lärt sig fördelen med långsamma uppspel och indirekt fotboll. De nordeuropeiska lagen har också insett och lärt sig den enorma betydelsen av god teknik och bollskicklighet. Men fortfarande finns i detta avseende, med vissa undantag, en skillnad mellan de olika fotbollskulturerna. Ännu släpar t ex Sverige och England efter på denna punkt. Danmark ligger då bättre till. Brasiliens suveränitet (bäst i det historiska perspektivet) vilar just på kombinationen av god fysik, fantastisk teknik i fart och balanserad taktik. Fotbollskapital och konvergens Man kan sammanfattningsvis säga att det fotbollskapital som är nödvändigt att förfoga över och ackumulera alltmer flyter samman mellan fotbollskulturerna. Substans, som nämnts, tas från de olika spelkulturerna. Att det krävs ingående kunskaper och kompetens att driva och spela fotboll på högsta nivå visades även under VM 2002. Trots att de afrikanska lagen egentligen förfogar över och kan spela den fotboll som krävs för att vinna turneringen så gör de det inte. Inte heller det koreanska laget med sina skickliga taktiska manövrar hade slutligen någon riktig chans. Varför? Svaret kan formuleras som att det krävs både teknisk skicklighet och taktisk slughet men även något mer; det krävs ytterligare en dimension och det är denna dimension som också utgör hemligheten och tjusningen med fotboll. Förenklat kan man kalla den för kultur och tradition. Det var detta som fanns i finallagen Brasilien och Tyskland. I de bästa lagen finns givetvis också de bästa spelarna, spelare som kan bryta de förutbestämda mönstren. I VM 2002 spelade slutligen Ronaldo en helt avgörande roll. Referenser Beck, Ulrich: Vad innebär globaliseringen? Missuppfattningar och möjliga politiska svar, Daidalos, Göteborg 1998 Bourdieu, Pierre: Distinction: A Social Critique of the Judgement of Taste, Routledge, London 1989 Bourdieu, Pierre: In Other Words: Essays Toward a Reflexive Sociology, Polity, Oxford 1990 Castells, Manuel: Informationsåldern: ekonomi, samhälle och kultur. Bd 1, Nätverkssamhällets framväxt, Daidalos, Göteborg 1999 EM-rapport 2000, Svenska fotbollförbundet, Solna 2000 International and Comparative Employment Relations. A study of Industrialised Market Economies, ed by Bamber, Greg and Lansbury, Sage, London 1998 Lanfranchi, Pierre & Taylor, Matthew: Moving the Ball. The Migration of Professional Footballers, Frank Cass. Oxford, New York 2001 Missiroli, Antonio: European Football Cultures and their Integration; The Short Twentieth Century, Culture, Sports, Society, Vol 5, No.1(Spring 2002) Studd, Stephen: Herbert Chapman: Football Emporer, A Study in the Origins of Modern Soccer, Peter Owen, London 1998 Sund, Bill: The British and Continental Influence on Swedish Football, The International Journal of the History of Sport, Vol 14 No 2 - Fotbollens maktfält. Svensk fotbollshistoria i ett internationell perspektiv, Svenska fotbollförlaget, Solna 1997 - Social and Cultural Dimensions in the Swedish Soccer During Twentieth Century(under publisering, Soccer & Society) VM-rapport 1998, Svenska fotbollförbundet, Solna 1998 Dagens Nyheter International Herald Tribune Svenska Dagbladet www.fifa.com (2002-12-01) 45