Statsrådets skrivelse till riksdagen om ett förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv (erkännande av yrkeskompetens för inlandssjöfart) I enlighet med 96 2 mom. i grundlagen översänds till riksdagen Europeiska kommissionens förslag av den 18 februari 2016 till Europaparlamentets och rådets direktiv om erkännande av yrkeskompetens inom inlandssjöfartens område samt om upphävande av rådets direktiv 96/50/EG och rådets direktiv 91/672/EEG samt en promemoria över förslaget. Helsingfors den 7 mars 2016 Kommunikationsminister Anne Berner Överinspektör Suvi Nevalainen
KOMMUNIKATIONSMINISTERIET PROMEMORIA EU/2016/0659 23.3.2016 KOMMISSIONENS FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV OM ERKÄNNANDE AV YRKESKOMPETENS INOM INLANDSSJÖ- FARTENS OMRÅDE SAMT OM UPPHÄVANDE AV RÅDETS DIREKTIV 96/50/EG OCH RÅDETS DIREKTIV 91/672/EEG (COM (2016) 82 FINAL) 1 Allmänt Europeiska kommissionen har den 18 februari 2016 lagt fram ett förslag (COM(2016) 82 final) till Europaparlamentets och rådets direktiv om erkännande av yrkeskompetens för inlandssjöfart. Direktivet ersätter rådets direktiv 96/50/EG om harmonisering av villkoren för att erhålla nationella förarbevis för gods- eller personbefordran på gemenskapens inre vattenvägar (nedan direktivet om villkoren för att erhålla förarbevis) och rådets direktiv 91/672/EEG om det ömsesidiga erkännandet av båtförarcertifikat för transport av gods och passagerare på inre vattenvägar (nedan direktivet om båtförarcertifikat). Förslaget innehåller kompetens- och utbildningskrav för personal ombord på fartyg på inre vattenvägar. Kraven gäller kompetens på besättnings- och befälsnivå och grunderna för deras beviljande, inklusive hälsokrav, krav på registrering av kompetens och arbetserfarenhet, godkännandekrav vid läroanstalter, i läroplaner samt för de simulatorer som används, dokument som utfärdas av förvaltningen samt det ömsesidiga erkännandet av dem inom EU-området. EU-lagstiftningen om inlandssjöfart har utarbetats med tanke på trafiken i Mellaneuropas stora, gränsöverskridande floder, av vilken orsak Finland hittills inte har tillämpat alla krav enligt EU:s lagstiftning om inre vattenvägar fullt ut. Finland har varit utanför tillämpningsområdet för direktiv 96/50/EG om harmonisering av erhållandevillkor för inre vattenvägar, som upphävs av direktivet. Finland tillämpar direktiv 91/672/EEG om det ömsesidiga erkännandet av båtförarcertifikat för transport av gods och passagerare på inre vattenvägar (Se RP 103/2011). 2 Förslagets bakgrund och syfte Meningen med Europeiska unionens direktiv för inlandssjöfart är att säkerställa att trafiken på de större gränsöverskridande floderna inom den Europeiska unionen (i synnerhet Donau, Rhen, Elbe, Oder-Neisse och Rhône med sina otaliga bifloder) ska vara kompatibel och harmoniserad. Direktiven gäller såväl tekniska krav på fartyg som besättningens kompetens och krav gällande arbetstider. De mest centrala direktiven inom Europeiska unionens lagstiftning över inlandssjöfart är: 1) rådets direktiv 76/135/EEG om ömsesidigt erkännande av fartcertifikat för fartyg i inlandssjöfart, enligt förändringar i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/100/EG, det s.k. direktivet om fartcertifikat för fartyg, 2) rådets direktiv 87/540/EEG om tillstånd att utföra varutransporter på vattenvägar inom nationell och internationell transport och om ömsesidigt erkännande av examens-, utbildningsoch andra behörighetsbevis, det så kallade direktivet om varutransporter på vattenvägar, 3) rådets direktiv 91/672/EEG om det ömsesidiga erkännandet av båtförarcertifikat för transport av gods och passagerare på inre vattenvägar, det s.k. direktivet om båtförarcertifikat, 2
4) rådets direktiv 96/50/EG om harmonisering av villkoren för att erhålla nationella förarbevis för gods- eller personbefordran på gemenskapens inre vattenvägar, det s.k. direktivet om villkoren för att erhålla förarbevis, 5) Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/87/EG om tekniska föreskrifter för fartyg i inlandssjöfart och om upphävande av rådets direktiv 82/714/EEG, det s.k. direktivet om tekniska föreskrifter för fartyg, samt 6) direktiv 2014/112/EU om genomförande av det europeiska avtal om arbetstidens förläggning i vissa avseenden vid transporter på inre vattenvägar, som ingåtts av European Barge Union (EBU), European Skippers Organisation (ESO) och Europeiska transportarbetarfederationen (ETF). Arbetstidsdirektivet för inlandssjöfarten ska verkställas senast 31.12.2016. Rådet och parlamentet behandlar direktivförslaget om tekniska föreskrifter för fartyg i inlandssjöfart, vilket upphäver direktiv 2006/87/EG. Finland förhandlar som bäst om att stå utanför tillämpningsområdet för direktivförslaget om tekniska föreskrifter. Enligt kommissionens förslag som nu är under behandling har det uppstått problem gällande den fria rörligheten för arbetskraft på fartyg i inlandssjöfart inom EU-området. Inlandssjöfarten är en ekonomiskt förmånlig och energivänlig transportform, och Mellaneuropas flodnätverk sträcker sig över ett stort område av Europa. Besättningen på fartyg i inlandssjöfart inom EU åldras och efterfrågan av befälhavare till fartygen överskrider utbudet. Målet med direktivförslaget är att öka säkerheten, göra arbetsplatserna inom inlandssjöfarten mera lockande samt modernisera och harmonisera kraven på utbildning och kompetens och främja det centrala erkännandet av dessa kompetenser inom medlemsstaternas område. 3 Förslagets huvudsakliga innehåll 3.1 Tillämpningsområde Till direktivets tillämpningsområde ska höra arbetstagare inom inre vattenvägar på följande fartyg: a) fartyg vars längd överskrider 20 meter b) fartyg vars längd, bredd och djup tillsammans uppgör en volym på minst 100 kubikmeter c) bogserbåtar och skjutbogserare som är ämnade för att: (i) bogsera eller knuffa fartyg som avses i a) eller b), (ii) bogsera eller knuffa flytande föremål (iii) flytta fartyg eller flytande föremål som avses i a) och b) d) passagerarfartyg e) flytande föremål med eget maskineri Direktivet tillämpas inte på personer som använder sig av lustjakter för sport- eller nöjesändamål som inte fungerar som passagerarfartyg eller av flottar, som inte rör sig självständigt. 3.2 Kompetens Villkoren för att erhålla förarbevis har bestämmelser gällande minimiålder, hälsotillstånd, utbildning och arbetserfarenhet. Förarbevisen berättigar till olika uppdrag på fartyg som trafikerar inre vattenvägar. På besättningsnivån finns det två behörigheter, på den operativa nivån tre behörigheter och på ledningsnivån en behörighet. Dessutom finns det specialbehörigheter i direktivförslaget som gäller till exempel sjövägsliknande vattenvägar, bruk av radar, fartyg som använder gas som bränsle, tilläggskrav gällande att köra i konvoj och tilläggskrav för passagerarfartyg. 3.3 Utbildning 3
Direktivförslagets bilagor innehåller kompetenskraven för de olika behörighetsnivåerna tillsammans med de praktiktider som krävs och de metoder som gäller vid utvärderingen av kunnandet. Kraven gällande utbildning ska även innehålla utbildningsprogrammens antagningsmetoder, prov och allmänna krav på lärarnas kompetens. Godkända utbildningsprogram ska meddelas till kommissionen. Dessutom innehåller direktivförslaget krav på godkännande av de simulatorer som används och befullmäktigande till kommissionen att ge tekniska minimikrav på dessa. Godkända simulatorer ska också meddelas till kommissionen. 3.4 Hälsokrav Alla som söker förarbevis förutsätts ha genomgått en utredning av hälsotillstånd Endast läkare som är godkända av förvaltningen kan göra hälsogranskningen. Förvaltningen ska befullmäktiga de läkare som gör dessa hälsogranskningar och föra ett register över dem. Läkarintyget ska alltid förevisas då man förnyar eller ansöker om ett nytt förarintyg. 3.5 Registrering Direktivförslaget innehåller krav på en viss typ av sjöfartsbok ( Service Record Book ) i vilken arbetserfarenhet ska antecknas. Det ska även upprättas ett elektroniskt register för registreringen av arbetserfarenhet. Ur registret ska information som gäller beviljande av förarbevis och arbetserfarenhet meddelas till databasen som Kommissionen driver. Denna information ska innehålla personuppgifter. Kommissionen ska ge ut användarrättigheter till databasen åt medlemsländerna och under vissa omständigheter till tredjeland och organisationer. Alla fartyg ska ha en fartygsdagbok, i vilken alla resor som fartyget gör ska antecknas. 3.6 Kontroll All verksamhet gällande beviljande, förnyande och avbrytande av behörigheter, utvärdering av kompetens, registrering av arbetserfarenheter och fartygs resor ska ha en fortgående uppföljning med hjälp av ett kvalitetssystem. Dessutom ska denna verksamhet utvärderas av en objektiv part med fem års mellanrum. Medlemslandet bör skapa ett tillvägagångssätt för att avvärja förfalskningar och lagstridigheter och bör utbyta information med andra medlemsländer. Förfalskningar och lagstridigheter bör göras straffbara. 3.7 Delegering av lagstiftningsbefogenhet till Europeiska kommissionen och övergångsbestämmelser I kommissionens förslag framförs det att kommissionen ska ges mycket breda befogenheter att kunna ge mera detaljerade bestämmelser kring förarbevis, registrering, standarder gällande information och kunskaper, prov, de simulatorer som används och godkännandet av dessa, hälsokrav och register. Direktivförslaget innehåller övergångsbestämmelser om hur innehavare av tidigare beviljade förarbevis ska behandlas. Detta gäller främst förarbevis för fartygets befälhavare, som inte har beviljats i Finland. 4 Förslagets rättsliga grund och förhållande till subsidiaritetsprincipen och proportionalitetsprincipen Den rättsliga grunden för förslaget är fördraget om Europeiska unionens funktionssätts (EUFfördraget) 91(1) artikel (inlandssjöfart). Förslaget kan behandlas i vanlig lagstiftningsordning. 4
Enligt kommissionen är förslaget förenligt med subsidiaritetsprincipen, eftersom det inte är möjligt att uppnå förslagets mål genom verksamhet på medlemsländernas nationella nivå. Skillnaderna i lagstiftning mellan medlemsländerna försvårar den fria rörligheten för varor och arbetstagare på den inre marknaden. Kommissionen anser att förslaget också överensstämmer med proportionalitetsprincipen då det inte överskrider vad som krävs för att uppnå målen. Förslaget syftar till att säkerställa den inre marknadens funktion och arbetskraftens fria rörlighet. Enligt kommissionen har man i förslaget uppmärksammat uppgifter på olika kravnivåer. 5 Förslagets konsekvenser 5.1 Konsekvenser för lagstiftningen Finland har hittills varit utanför tillämpningsområdet för direktiv 96/50/EG om harmonisering av erhållandevillkor för inre vattenvägar. Kommissionen har i sitt brev D(2001)17977 i november 2001 konstaterat att kommissionen inte motsätter sig att Finland befriar fartygsförare som enbart trafikerar nationella inre vattenvägar från att tillämpas av direktivet om villkoren för att erhålla förarbevis. Istället har Finland tillämpat direktiv 91/672/EEG om det ömsesidiga erkännandet av båtförarcertifikat för transport av gods och passagerare på inre vattenvägar (Se RP 103/2011), men det har inte inkommit någon begäran om erkännande av direktivet. Dessa direktivs förpliktelser och undantag har inkluderats i laget om fartygspersonal och säkerhetsorganisation för fartyg (1687/2009, sådan som den lyder i lagen om fartygspersonal 1321/2011) 15. Även om Finland inte tillämpar kraven på kompetens och utbildning på Finlands inre vattenvägar enligt EU:s lagstiftning över inlandssjöfart, har kommissionen i sitt motiverade yttrande till Finland av den 21 december 2001 (21.12.2001/SG/2001) ansett att verkställande av direktiven förutsätter ett nationellt ikraft sättande så att de i direktivet lagstadgade rättigheter som gäller övriga medlemsländers fartyg, trafikidkare och besättningsmedlemmar erkänns och undantagen i direktiven implementeras. I lagen om fartygspersonal 15 verkställs direktivet om båtförarcertifikat, direktivet om varutransporter på vattenvägar och direktivet om villkoren för att erhålla förarbevis på så sätt att direktivet om villkoren för att erhålla förarbevis inte tillämpas på fartygsförare eller besättning på fartyg som trafikerar Finlands inre vattenvägar, ej heller de bestämmelser i direktivet om varutransporter på vattenvägar som behandlar erhållande av förarbevis eller krav gällande yrkeskompetens och utbildning. I Finland tillämpas i regel krav för sjöfarten på de fartygsförare och besättning som trafikerar inre vattenvägar, med stöd av den nationella lagstiftningen och traditionell inhemsk sjöfartskompetens. I vissa fall grundar sig kompetenskraven på direktiv 2008/106/EG, som behandlar kompetens i den internationella konventionen för sjöfolks utbildning, certifiering och vakthållning (STCW - Standards of Training, Certification and Watchkeeping, nedan STCWkonventionen). Även om Finland inte förutsätter att man tillämpar direktivet om båtförarcertifikat på Finlands inre vattenvägar så tryggar Finland fritt tillträde till de inre vattenvägarna för de fartygsförare och besättningsmedlemmar som uppfyller kraven i direktivet om båtförarcertifikat. Finland ämnar i första hand att även i fortsättningen stå utanför tillämpandet av direktivet om harmonisering av erhållandevillkor. I andra hand strävar Finland efter att man i tillämpandet av direktivet ska kunna göra lämpliga undantag. Det vore motiverat att förbli på utsidan av tillämpandet av direktivet tack vare Finlands inre vattenvägars speciella natur. Jämfört med de inre vattenvägarna i Mellaneuropa, vars trafik är livlig och kräver speciella kunskaper inom flodtrafik, sker trafikering i Finland närmast i sjöar, varvid navigeringen och kunskapskraven avviker från flodtrafik. I tredje hand har Finland be- 5
hov av enhetliga kompetenser på kustvattenområden och inre vattenvägar, eftersom trafiken som äger rum mellan dem är kontinuerlig och enhetlig. Kompetenserna som i Finland tillämpas på kustvatten och inre vatten är enhetliga. Finlands inre vatten är inte i kontakt med något annat EU-lands inre vatten, med undantag av Torneåfloden, vars trafik närmast består av småskalig lustjaktstrafik. Generellt sett är floderna i Finland antingen låga eller uppdämda, vilket förhindrar allt annat än småskalig trafikering (direktivet ska tillämpas på fartyg över 20 meter långa). Finland har en tät och skyddad skärgård, och i Finland använder man traditionella, nationella kompetenser för befäl och besättning inom kustområden, skärgården och inre vattenvägar. Med stöd av dessa nationella kompetenser kan sjöfolk röra sig både på inre vattenvägar och i skärgården. En skeppare och jungman kan i den inhemska trafiken röra sig både till havs och på inre vattenvägar. Förarbrevet duger å andra sidan på små fartyg och under korta resor. Den nuvarande trafiken rör sig obehindrat från de inre vattenvägarna till havsområden och tillbaka, och detta är essentiellt med anledning av trafikeringsbehoven. Inlandssjöfarten är alltså en integrerad del av sjöfarten både vad gäller tekniska krav och kompetenskrav. Att stifta enskilda kompetenskrav som enbart ska gälla inlandssjöfarten kan ha en negativ inverkan på sjöfartens säkerhet. Om man blir tvungen att avlägsna innehåll gällande sjöfart från utbildningar kan det till och med innebära säkerhetsrisker. Fartygens och arbetskraftens fria trafikering från inre vatten till havsområden förutsätter att de behörigheter som gäller havsområdet är enhetliga med de behörigheter som gäller på inre vattenvägar. I Finland sträcker sig pendlingsregioner inte heller över andra medlemsländers inre vattenvägar, så arbetskraftens rörlighet över medlemsländernas gränser skulle i praktiken inte förbättras till denna del. Behörigheten för personal på fartyg i sjötrafiken finns i lagen om fartygspersonal och säkerhetsorganisation för fartyg (1687/2009) och med stöd av den i statsrådets förordning om fartygs bemanning och fartygspersonalens behörighet (166/2013) (s.k. bemanningsförordningen). Registrering av sjöfolks arbetserfarenhet och redares skyldighet att anmäla information om sjömännens tider i sjötjänst finns i lagen om registrering av fartygspersonal (1360/2006). I lagen om läkarundersökning av fartygspersonal (1171/2010) samt i social- och hälsovårdsministeriets förordning om den synförmåga och hörsel som fordras av fartygspersonal föreskrivs om kraven på fartygspersonalens hälsotillstånd. I lagen om godkännande av läkare som sjömansläkare (47/2009) föreskrivs om godkännande av att läkare gör sjömansläkargranskningar. Utbildningen av fartygspersonal ingår i den allmänna yrkesutbildningen och om detta föreskrivs i lagen om yrkesutbildning (630/1998) och i lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning (631/1998) samt med stöd av dessa i undervisningsministeriets förordning om yrkesinriktade grundexamina (216/2001). I undervisningsministeriets bestämmelse (66/011/2014, i kraft från 1.8.2015) föreskrivs om grunderna för grundexamen för utbildningar som hör till andra gradens utbildning. Om en reglering enligt direktivförslaget skulle verkställas nationellt som sådant skulle det sannolikt förutsätta ändringar åtminstone i lagen om fartygspersonal, lagen om fartygs tekniska säkerhet och säker drift av fartyg samt lagen om läkarundersökning av fartygspersonal. Allmänt sett skulle kraven på arbetserfarenhet enligt direktivförslaget skulle vara märkbart högre än inom den inhemska sjöfarten. Förutom utbildningskraven gällande kompetens för inlandssjöfart finns det minimikrav på ålder och krav på arbetserfarenhet som varierar mellan 180 och 500 dagar beroende på var utbildningen har genomförts. På grund av den korta seglingssäsongen för de inre vattenvägarna i Finland bedöms de höga kraven på arbetserfarenhet som orimliga. Dessutom skulle direktivet enligt förslaget utöver de huvudsakliga kompetenserna ytterligare föreskriva särskilda specialkompetenser som innehåller krav på vidare skolning för sjövägsliknande vattenvägar, bruk av radar, körning i konvoj, LNG-bränslen och transport av passagerare. 6
Vad gäller utbildningen vore en minimilängd på två års utbildning lagstridig enligt lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning, eftersom lagen om yrkesinriktad vuxenutbildning (631/1998 12 1 momentet) föreskriver att fristående examina är yrkesexamina som genomförs genom att uppvisa sin yrkeskunskap vid examenstillfällen som man kan delta i oberoende av hur yrkeskunskapen införskaffats. Att införa minimikrav på utbildningarnas längd i den nationella lagstiftningen vore därmed problematiskt. 5.2 Ekonomiska konsekvenser och konsekvenser för myndigheters verksamhet Enligt expertbedömningen vore det i Finland inte möjligt att avstå från den nuvarande utbildningen för inrikestrafik, utan man vore tvungen att i tillägg till det nuvarande systemet grunda ett utbildningssystem i enlighet med direktivförslaget Kompetens för inre vattenvägar gäller inte havsområden, så vid kuster och i skärgård skulle man också i fortsättningen agera med behörighet för inrikestrafik. Utbildningssystemen skulle alltså finnas till för dem som vill arbeta såväl vid kusten som på de inre vattenvägarna eller på fartyg som trafikerar både till havs och på inre vattenvägar. Dessutom borde man grunda ett utbildningssystem som enligt direktivförslaget berättigar till kompetens på inre vattenvägar, och befälhavarna på fartygen borde förutom kompetens till havs också ha kompetens för inre vattenvägar. På grund av detta är det essentiellt att också i fortsättningen möjliggöra användningen av nuvarande förarbevis också på inre vattenvägar, eftersom möjligheten att röra sig från inre vattenvägar till kusten, skärgården och tillbaka bör bevaras. Att grunda en normhierarki för kompetens, utbildning, registrering och övervakning och en ny nivå för informationssystem, rapporteringsskyldigheter och övervakning skulle innebära en märkbar ökning i den administrativa bördan för myndigheterna. Kostnader skulle uppstå både för tilläggsresurser och för informationssystemen. Eftersom målgruppen för direktivets tilllämpningsområde i Finland endast berör ca 200 personer (kommissionens uppskattning 226 personer, Trafiksäkerhetsverkets (Trafi) uppskattning 15.3.2015 ca 200 personer), vore en ändring av systemet för en så liten målgrupp en oproportionerligt tung och opraktiskt åtgärd. Om den behövliga utbildningen inte kan tillämpas eller inkluderas i den allmänna yrkesutbildningen skulle det innebära att studerande själv ska betala för den, och detta skulle leda till stora utgifter för den privata företagaren, och det skulle sannolikt återspeglas i lönenivån. Rederiet ansvarar ofta för kostnader som gäller utbildningen av sin personal, i synnerhet då det handlar om fortgående verksamhet, så i detta fall skulle kostnaderna falla på rederiet. Yrkesutbildningarna i Finland grundar sig på kompetens och ett minimikrav på yrkesutbildningens längd vore en främmande tanke i en finsk verksamhetsmiljö. En minimilängd skulle kunna bli aktuell i de fall då det gäller utbildning som genomförs utanför den allmänna yrkesutbildningen. Utbildningen skulle i sådana fall ändå vara dyr och betalas av eleven eller arbetsgivaren, och därmed inte vara lockande ur elevens eller arbetsgivarens synvinkel. Enligt expertutlåtande är affärsverksamhet på Finlands inre vattenvägar för nuvarande inte särdeles ekonomiskt lönsamt. Det uppskattas att direktivförslaget ytterligare skulle försämra verksamhetsförutsättningarna inom branschen. Man kan uppskatta att ca 100 fartyg som utövar kommersiell verksamhet på de inre vattenvägarna och ungefär 200 personer berörs direkt av konsekvenserna. Direktivförslagets indirekta konsekvenser kan eventuellt också återspeglas i bland annat affärsverksamhet inom turismen. I Finland använder man samma behörighet vid kusten och på inre vattenvägar, och den fria rörligheten hos fartyg och personal på fartyg är viktig för att trygga tillgången till arbetskraft. Om man följer andra kompetenser på inre vattenvägar än vid kusten och i skärgården skulle 7
det forma ett hinder för arbetskraftens rörligheten mellan områdena och eventuellt ha en negativ effekt också på trafiken i kustområdet. 5.3 Miljökonsekvenser Förslaget bedöms inte ha några märkbara miljökonsekvenser. De olägenheter för miljön som inlandssjöfarten orsakar kan i Finland idag bedömas vara ganska små tack vare de små trafikvolymerna. Den nationella regleringen kan ur miljösynvinkel anses vara tämligen god. 6 Ålands ställning Förslaget gäller utbildnings- och duglighetskrav för inlandssjöfart, vilket enligt 18 14 punkten i Självstyrelselagen för Åland (1144/1991) hör till landskapet Ålands lagstiftningsbehörighet. 7 Den nationella behandlingen av förslaget och behandlingen i Europeiska unionens institutioner Statsrådets skrivelse har beretts vid kommunikationsministeriet i samarbete med Trafiksäkerhetsverket. Förslaget till förordning och utkastet till U-skrivelse behandlades 24 mars i ett skriftligt förfarande i trafiksektionen, som lyder under kommittén för EU-ärenden. Dessutom har två verksamhetsutövare inom branschen betts om uttalanden: Intercarriers Oy och Mopro Oy. Behandlingen av förslaget har påbörjats i rådets arbetsgrupp för sjöfart 24 februari 2016. Det finns ännu ingen information om behandlingens tidsschema i Europaparlamentet. Ansvarsnämnden i Europaparlamentet är Europaparlamentets utskott för transport och turism (TRAN) (rapportör Joëlle Bergeron (EFDD)). Riksdagens ståndpunkt ska tillhandahållas statsrådet så snabbt som möjligt. 8 Statsrådets ståndpunkt Statsrådet understöder i princip kommissionens mål att förenhetliga kompetensförutsättningarna på de livligt trafikerade, gränsöverskridande inre vattenvägarna inom den Europeiska unionen, för att ömsesidigt kunna erkänna kompetenser på de gemensamma penslingsregionerna i de inre vattnen mellan medlemsländerna och för att på så vis förbättra konkurrenskraften och arbetskraftens fria rörlighet inom unionen. Direktivförslaget är ändå framtaget med stark fokus på trafiken i de stora, gränsöverskridande floderna i Mellaneuropa, och därför anser statsrådet att kraven i direktivet är överdimensionerade med tanke på specialdragen inom den finska inlandssjöfarten, såsom den korta trafikeringssäsongen som det nordliga läget medför. I den utredning av konsekvensbedömningar som berör Europeiska kommissionens direktivförslag har man inte heller på ett tillräckligt sätt beaktat omständigheterna i norra Europa eller bedömt de ekonomiska konsekvenserna i andra områden än Mellaneuropas livligt trafikerade inre vattenvägar. Statsrådet anser det också viktigt att Finland inte heller i fortsättningen ska behöva tillämpa direktivförslagets krav på trafikidkare på Finlands inre vattenvägar eller fartygsbesättningar som endast trafikerar Finlands inre vattenvägar. Det finns inga sådana inre vattenvägar i Finland, vars sjöfart förslagets mål skulle sträva efter att förbättra. Att tillämpa förslaget i Finland skulle vara överdimensionerat med tanke på bland annat den korta segelsäsongen och övriga specialomständigheter. Enligt statsrådet vore det bästa sättet att nå detta mål till exempel att Finland skulle stå helt utanför direktivets tillämpningsområde eller att Finland skulle ha möj- 8
lighet att avvika från kraven i direktivet. För att undvika hinder på den inre marknaden skulle Finland ändå erkänna kompetenskraven i direktivet och trygga tillträdet till Finlands inlandssjöfart för de förare och besättningsmän som uppfyller kraven. I Finland är sjötrafiken mellan de inre vattenvägarna och kustvattenområdena enhetlig och oavbruten. Av denna orsak anser statsrådet att det är viktigt att det nuvarande systemet, enligt vilket behörighetskraven för inre vattenvägar och kustvatten är desamma, ska kunna bibehållas även i fortsättningen. Behörighetskraven i direktivförslaget skulle medföra ett överlappande system, vilket skulle ha en skadlig effekt på affärsverksamheten och arbetskraftens fria rörlighet. Statsrådet anser ytterligare att förslagets utbildningssystem vore alltför administrativt tungt i synnerhet då målgruppen i Finland endast består av ca 200 personer. Statsrådet anser det också vara viktigt att försäkra sig om att de krav på hälsotillstånd som är i bruk i Finland följer de internationella bestämmelserna för sjöfart också på inre vattenvägar, och att det inte finns någon orsak att uppgöra enskilda, överlappande krav för inre vattenvägar. Eftersom förslaget har utarbetats med fokus på trafiken på Mellaneuropas floder skulle det enligt statsrådet finnas orsak att reglera duglighetskraven på en nationell nivå i de medlemsländer som inte har gränsöverskridande inlandssjöfart, i enlighet med subsidiaritetsprincipen. Enligt statsrådet strider förslaget också mot proportionalitetsprincipen då man beaktar omständigheterna i Finland, eftersom det är möjligt att uppnå direktivförslagets mål gällande säkerhet och verksamhet på den inre marknaden också genom den nuvarande lagstiftningen. Förslaget innehåller flera bestämmelser som anger att kommissionen ska ges fullmakt att kunna ge delegerade bestämmelser och genomförandeakter för att kunna försäkra sig om att bestämmelserna som ingår i författningen verkställs enhetligt i medlemsländerna. Statsrådet anser att de ovan nämnda bestämmelserna i huvudsak är ändamålsenliga och nödvändiga. I den mera detaljerade utformningen av bestämmelserna ska man ändå försäkra sig om att bestämmelserna om delegeringen är tydliga och att fullmakten som ges till kommissionen är ändamålsenligt begränsad. 9 Författaren och de övriga handläggarnas kontaktuppgifter Kommunikationsministeriet / Avdelningen för tjänsteproduktion / Enheten för grundläggande tjänster / Suvi Nevalainen, tfn 029 534 2017 Trafiksäkerhetsverket / Trafikaktörer / Persontillstånd / Sjöfartskompetens Jukka Tuomaala, tfn 029 5346 466 9