Människan och döden 1 Inledning Vid mina besök på olika platser i Sverige har jag ofta tagit en promenad på kyrkogården. En vandring på en kyrkogård är för mig ett sätt att pröva mitt liv och min tro. I en sådan handling ligger ett tydligt påstående om vad jag tror. Döden är nämligen inte något främmande för min kristna tro och inte heller något skrämmande. Många moderna förkunnare har en stor svaghet i sin ovilja att syssla med dödens problem. En förkunnelse som inte ger något svar inför döden är ju egentligen mycket ytlig. För samtidigt sprider sig olika sekter genom sin undervisning om döden och framtiden. Spiritismen är exempelvis mer utbredd än de flesta av oss vill tro. Det kan man märka genom den stora mängden TV-program om de dödas andar. Den österländska läran om själavandring får fler och fler sympatisörer även i Sverige. Surrogatlösningar som de här får lätt tränga undan det kristna svaret. Naturligtvis är orsaken till detta intresse för döden att frågan upplevs djupt personlig. Men vi har samtidigt svårt att överföra döden till oss personligen. Det är en nästan outhärdlig tanke för många att det liv vi bär inom oss skulle upphöra - och det medan andra fortsätter sin väg som om ingenting hänt. Vi vill gärna hålla tanken på döden borta från oss. Vi tilldelar oss själva en liten privat evighet på jorden. Det anses sjukligt att tänka för mycket på döden. Vår kultur är istället fokuserad på det närvarande, ibland t o m besatt av nuet. Vi är sysselsatta med bekymren kring vår hälsa. Vår hälsa ska få oss att glömma att våra kroppar trots allt inte är odödliga. Denna hälsotrend kan mycket väl vara ett uttryck för vårt försök att lura döden och glömma vår dödlighet. I flera undersökningar har hälsan listats som den främsta källan till lycka. Kanske det är så därför att hälsan hjälper oss att glömma döden. Men slutet kommer. Vi måste konstatera att det här inte är allt. Vi upplever hela tiden en gräns för vårt liv - och vi anar något bortom gränsen. Det påstås då ofta att tron på ett liv efter döden tar bort tankarna på problemen runtom oss. Vi som kristna anses ha blivit likgiltiga för samhällsfrågor, eftersom vi har tänkt för mycket på himlen. Låt oss då erkänna att många kristna har misslyckats i att ge balans åt förhållandet mellan jorden och himlen. Men det finns också en mängd kristna som genom tron på Jesu seger över döden har fått mod att stå emot det onda i den här världen. Vi kan inte leva rätt i livet om vi inte siktar bortom det här livet. Evigheten ger oss ett mål som ger mening åt varje ögonblick av vårt liv. Nya Testamentets syn på döden Min uppgift idag är att tala om en kristen syn på döden. Men egentligen säger NT väldigt lite om döden. Den viktigaste tanken i NT inför framtiden är inte vår död utan vår uppståndelse! Inför tanken på uppståndelsen har tanken på döden blivit helt marginell. Ur en viss synpunkt sett finns det alltså ingen lära om döden i NT. Inte ens Jesus har något intresse av att avslöja dödens alla mysterier. Det centrala temat i Jesu förkunnelse är ju inte döden utan livet i Guds rike. Trots detta har tanken på livet precis efter döden alltid tilldragit sig stor uppmärksamhet. Kristna teologer har alltid lärt att människorna efter döden befinner sig i ett s k mellantillstånd med en föraning av himmelens sällhet eller av helvetets plåga. Men då ska det klart erkännas att Bibeln säger mycket litet om detta
mellantillstånd. Texterna om mellantillståndet är inte mer än en viskning. Budskapet om uppståndelsen är däremot en trumpetstöt. Ändå är det min personliga uppfattning att de bibliska texterna stöder tanken att människan inte förintas vid döden och att den kristne alltså inte kan skiljas från Kristus. Bibeln lär tydligt att människan är en helhet. Men den klassiska synen på livet efter döden är att döden temporärt skiljer på kropp och själ. Men om man ska tala om ett mellantillstånd bör det alltså betonas att detta gäller något temporärt och ofullkomligt. Människan är nämligen inte en hel människa om hon är skild från kroppen. Vårt egentliga hopp gäller inte en fortsatt existens bara för vår själ. Det kristna hoppet är inte hoppet om själens odödlighet utan vårt hopp är ett hopp om kroppens uppståndelse. Men detta nya liv har inte genomträngt kroppen (Rom 8:10: Om Kristus bor i er, så är visserligen kroppen död på grund av synden, men anden har liv på grund av rättfärdigheten. ). Och hemskheten i det här blir tydlig genom att döden till sist åstadkommer det fullständigt horribla att skilja kroppen från människan. Detta är för en jude något hemskt, eftersom en jude inte kan föreställa sig ett liv utan kropp. Ett kroppslöst tillstånd är alltså ett kristillstånd. Åtskiljandet av själ och kropp får därför inte beskrivas som en befrielse. Det är istället en fruktansvärd följd av syndens makt. Vad gäller den som dött i tron på Kristus har man lärt att mellantillståndet är av paradisiskt slag. I Jesu svar till den botfärdige rövaren använder han ordet Paradiset (Luk 23:42-43). Jesus lovar rövaren att bli delaktig av paradisisk glädje just denna dag. Frågan är då om rövaren skulle vara medveten om detta paradis? Är den döde medveten om sitt tillstånd i mellantillståndet? Många drar den slutsatsen av liknelsen om Lasaros (Luk 16:19-31). Både Lasaros och den rike mannen är ju medvetna om sin omgivning och de kan minnas det förflutna. Ett sådant medvetet minne förutsätts också i Upp 6:9-10 vad gäller de heliga under altaret. Men vad betyder det då att avlida, står det inte att de är insomnade? (1 Thess 4: 13-15) Betyder inte det ett stadium av omedvetenhet? Det första man behöver veta är att uttrycket somna in är en vanlig bild för att dö. Den kommer sig av att kroppen blir stilla. Men också att man slutar arbeta; patriarkerna gick till vila hos sina fäder. Men för kristna betyder sömn något mer, nämligen att döden är tillfällig. Sömn följs av ett uppvaknande. Det säger redan Daniel i 12:2. Och Jesus säger att Lasaros sover men han talar sedan om uppståndelsen vid Lasaros grav (Joh 11:11). Kroppen ligger stilla, den vilar och väntar på uppståndelsen därför talar vi om att insomna. Men det betyder inte att människan som person är omedveten mellan döden och uppståndelsen. Verbet koimaomai används i NT mer punktuellt om "att somna in" än den lineära aspekten "att sova". Kristna "somnar in" i betydelsen att de inte längre är medvetna om denna värld. De kan däremot vara medvetna om sitt nya liv. De lever andligen, som Gud gör (1 Petr 4:6), eller, med Paulus, de har sitt hem hos Herren (2 Kor 5:8). Livet efter döden innebär att vi är hos Kristus och det är en vinst enligt Fil 1:21-23. Paulus skulle inte ha betraktat döden som en fördel, om den inte inneburit en rikare gemenskap med Jesus. Paulus önskan att lämna jordelivet för att vara med Herren måste förutsätta en gemenskap som är djupare än den som nu gäller. Paulus säger att vid det tillfälle när han dör, kommer han att vara med Kristus. Ett tillstånd av sömn kan knappast vara bättre än den medvetna gemenskapen med Kristus i livet. Detta stadium efter döden betraktas alltså som kvalitativt bättre än det andliga livet på jorden. Och Jesus utlovar sin personliga närvara till rövaren, inte vid tidens slut utan "idag" (Luk 23:43). Det blir ett lamt svar om Jesus menar: " Idag ska du omedvetet vara med mig i Paradiset". Svaret är 2
istället: "Du ber mig att komma ihåg dig, när jag kommer i min ära. Jag ger dig mer: just idag ska du ha den medvetna glädjen av att vara i Paradiset." I 2 Kor 5 jämför Paulus det nuvarande livet med att bo i ett tält. Svårigheten är att sedan avgöra vad som menas med att Gud har en byggnad åt oss i himlen, en evig boning som inte är gjord av människohand. Är det en beskrivning av vårt liv i mellantillståndet eller av livet efter uppståndelsen? I 2 Kor 5 tycks vissa delar peka på uppståndelsen (v 2) men andra saker pekar mot ett mellantillstånd. Det är möjligt att man därför får kombinera tanken på mellantillstånd och uppståndelse, även om de är uppdelade i två faser genom uppståndelsen. Genast efter döden har vi en boning från Gud (v 1). Vi väntar på kroppens uppståndelse, men detta tillstånd är ändå att föredra framför det nuvarande livet. Paulus känner samtidigt förfäran inför ett sådant kroppslöst tillstånd. Att inte ha en kropp är för Paulus att vara naken ( vi vill ju inte bli avklädda v 4). Kroppen är en väsentlig del av personligheten. Men trots detta vill han hellre vara borta från kroppen och vara hemma hos Herren (v 8). Paulus tänker: "Jag kommer att lämna denna kropp vid döden, men jag är då hemma hos Herren". Avslutning Paulus ger oss alltså ingen detaljerad beskrivning av livet efter döden utan bara en spännande sanning vi är med Jesus. Det är egentligen det säkraste vi kan säga om mellantillståndet: Vi är med Jesus. Om det sedan ska beskrivas mer ingående måste man framhålla det ofullständiga i mellantillståndet, eftersom människan då inte fungerar i sin helhet. Mellantillståndet pekar bara på sluttillståndet. Vi har egentligen bara en förväntan som kristna - vi ser fram emot en evig, härlig gemenskap med Jesus efter uppståndelsen. Och det är en fullkomlig gemenskap, eftersom vi då lever med våra kroppar. Ett mellantillstånd är alltså bara en första fas av denna förväntan. Våra tankar kring mellantillståndet får inte dölja den överväldigande betydelse som ligger i Jesu återkomst och de dödas uppståndelse. Läran om mellantillståndet får inte undergräva tyngden i uppståndelsen. Men samtidigt får vi hålla fast vid att varken liv eller död kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus (Rom 8: 38-39), Vare sig vi lever eller dör, tillhör vi Herren (Rom 14:8). Döden är därför att komma till Kristus. "Med Kristus" - det är allt Paulus vet om mellantillståndet och det är inte lite! Döden är därför inte hopplös (1 Tess 4:13). Som kristen är jag klar för att gå genom den dunkla dörren för jag ser att dörren är tecknad med korsets tecken. Gudruns man Torsten var en av mina bästa vänner. Han dog vid 50 års ålder. När Torsten hade dött, satt Gudrun och jag och pratade om hans död. Då säger Gudrun: Han har det bra. Han är säkert helnöjd. Det är ett chockerande språk för dem som inte alltid har samma förtröstan. Just så chockerande som kristen tro är, helt i aposteln Paulus anda: Död, var är din seger? Död, var är din udd? Dödens udd är synden, och synden har sin kraft i lagen. Gud vare tack som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus. (1 Kor 15: 55-57). Vi ska leva - ett nytt liv - hos Jesus. Vi behöver därför inte sörja som de andra (1 Thess 4: 13). Vi bör lägga märke till att Paulus inte förbjuder oss att sörja. Det skulle vara omänskligt att inte sörja när någon har dött. Vi kan fira Jesu seger över döden vid en begravning men vi gör det med tårfyllda ögon på grund av vår sorg. Om Jesus grät vid Lasaros grav, har vi friheten att göra samma sak. Paulus förbjuder alltså inte sorg utan han förbjuder hopplös sorg. Vi har ett hopp! Och det kristna hoppet är inte att vi bara ska finnas till efter döden. Det fanns greker och romare som trodde på en slags odödlighet 3
men Paulus säger att de är utan hopp (Ef 2:12). Odödlighet är alltså inte detsamma som det kristna hoppet! Trots att hedningarna trodde på en odödlig själ hade de i varje fall inte ett hopp som liknade de kristnas. Vårt hopp är en trygg förväntan på ett evigt liv med Jesus. Kontrasten mellan hedningarnas dödsfruktan och de kristnas triumferande hopp var total. I allmänhet rådde hopplöshet. Därför är det så hemskt när kristna idag säger: Vi vet inte vad som händer efter döden. Vi vet inget om himlen. Det låter mer som hedningarna på Paulus tid! Paulus hade ett säkert hopp. Paulus ville inte att thessalonikerna skulle vara okunniga om det som sker i framtiden. Det finns absolut möjlighet att skaffa sig kunskap om en kristen syn på döden, om himlen och det eviga livet. Det är bara om vi studerar Guds Ord, som vi kan få hoppet tillbaka. Jag läste en vacker dödsannons för en tid sedan. Under en kvinnas namn stod det: Kort före skymningen blev allting ljust. Hur underbart: Kort före skymningen blev allting ljust. Under min barndom i Mariannelund fanns en originell kvinna som var medlem i församlingen, tant Adéle i Påtarp. Efter en jordfästning var hon mycket fundersam och sa till min pappa: Det är märkligt, det är märkligt, sa hon de sjöng Jag ser Jerusalem i morgonljus` redan innan kistan har nått botten. Javisst, vi sjunger Jag ser Jerusalem i morgonljus redan innan kistan har nått botten. Vi har ett hopp! Vi vet något om den kristna trons trotsighet. Vi ser redan nu det himmelska Jerusalem i morgonljus! Appendix 1 Odödlighet Det är få begrepp inom teologin som är så explosiva som begreppet odödlighet. Detta begrepp har ofta ansetts vara en naturlig del av kristen tro. Men begreppet odödlighet är naturligtvis inte unikt för kristendomen. En mängd olika folk har under tidens gång trott på själens odödlighet. NT har tre termer för att tala om odödlighet: odödlighet, athanasia (1 Kor 15:53-54, 1 Tim 6:16), oförgänglighet, aphtharsia (Rom 2:7, 2 Tim 1:10, 1 Kor 15: 42, 50, 53, 54) och som adjektiv oförgänglig (Rom 1:23, 1 Tim 1:17, 1 Kor 15:52, 1 Kor 9:25, 1 Petr 3:4, 1 Petr 1:23 1 Petr 1:4)). Det är betecknande att dessa ord aldrig används tillsammans med ordet "själ" och inte heller om människan i hennes nuvarande tillstånd. Gud är den ende som aldrig dör (Rom 1:23), Han är odödlig (1 Tim 6:16, Joh 5:26). Gud är sedan källan till all odödlighet. Människan blir odödlig genom att få del av Guds liv. Vår odödlighet är härledd från Gud och inte nedärvd genom vår natur. Vi äger odödlighet bara om den ges oss genom Guds vilja och nåd. I platonskt påverkad filosofi och teologi innebär odödlighet en medfödd kvalité för varje människa. Den tänkande själen är gudomlig, den materiella kroppen är av lägre värde. Den rationella själen är den odödliga delen av människan. Den har tvingats att vistas i kroppen men vid döden återvänder den till idévärlden. Kroppen har, som icke-rationell, ett lägre värde. Den är enbart en grav för själen. För Paulus däremot kan detta attribut av odödlighet bara tillskrivas Gud (1 Tim 6:16). Den rättfärdige är odödlig genom en framtida uppståndelse (Rom 2:7). Odödligheten är en gåva som vi mottar i framtiden. Den är alltså inte en kvalité som alla människor besitter redan nu. Den tillskrivs då inte heller enbart själen utan hela människan. Om någon del betonas är det i så fall kroppen, eftersom texterna talar om 4
kroppens uppståndelse. Kroppen är inte mindre verklig än själen. Gud skapade människan i en helhet. Kroppen är därför inte själens grav utan ett tempel för den helige Ande. Men denna kropp måste förvandlas vid uppståndelsen för att bli odödlig. Uppståndelse och odödlighet kompletterar varandra. Det är döda personer, inte okroppsliga själar, som uppstår. Men läran om odödligheten garanterar att denna uppståndelse inte blir temporär. Evigt liv och odödlighet motsvarar alltså varandra (Rom 2:7, 2 Tim 1:10). Alla människor kommer att ha en existens efter döden, men alla är inte odödliga i den paulinska meningen. Odödlighet tillskrivs hos Paulus enbart de troende. Om alla vore immuna mot döden är det märkligt att de icke-troende sägs överlämnas till den "andra döden" (Upp 20:6). Det är i Bibeln inte det mest önskvärda att bara få fortsätta att existera! Livet i gemenskap med Gud är människans högsta goda! Begreppet odödlighet säger ju ingenting om kvalitén i livet efter döden. Bibeln däremot betonar att ett liv skilt från Gud är död (även om det skulle vara "odödligt"!) men att gemenskap med Gud är sant liv. Detta liv har de som tror på Kristus (Joh 3:36) och det fortsätter efter döden (Fil 1:21-23). Bibeln betonar alltså kvalitén i existensen efter döden. Teologihistoriskt sett måste odödlighetsläran betraktas som en articulus mixtus (en blandad troslära), vars sanning mer grundats på förnuftet än på uppenbarelsen. Teologerna har ägnat detta begrepp mycket större uppmärksamhet än vad Skriften gör. Det är idag knappast möjligt att tala om odödlighet för en enskild del av människan, som skulle överleva döden och som skulle kunna skiljas från relationen till den levande Guden. Bibeln lär inte en själens fortsatta existens på grund av någon medfödd odödlighet. Istället är människan skapad av Gud och fortsätter att alltid vara beroende av Honom för sin existens. Vi kan inte peka på någon nedärvd aspekt av människan som gör henne odödlig. Odödlighet är alltså inte en mänsklig rättighet som tillkommit vid födelsen. Grunden för vår odödlighet är frälsningsläran och inte människosynen. Det är först vid uppståndelsen som den troende ikläder sig odödligheten. Däremot ärver vi död genom Adam och inte odödlighet (Rom 5:12). Människan är inte odödlig bara för att hon är en själ. Hon blir odödlig när Gud uppreser henne från de döda. Människan blir odödlig genom nåd. Evigt liv är inte en kvalité hos mig utan hos Gud. Livet står alltid under Guds kontroll och jag har del i det enbart i Kristus. Jag går in i döden som hel människa, som inte kan delas upp i dödliga och odödliga delar. Men jag går in i den i förtröstan till att Gud har kallat mig vid namn och ska göra det även efter döden. Jag står under den uppståndne Herrens beskydd. Jag är inte odödlig, men jag är en kristen som väntar på uppståndelsens odödlighet. Gud tänker inte bryta sin gemenskap med mig. Han vill tala till mig i all evighet. Denna visshet har sin grund utanför mig själv - i Jesus Kristus. Jag kan inte förtrösta på någon odödlig själ - eller på några goda gärningar. Jag är rättfärdig av nåd och genom nåd har jag del i uppståndelsens odödlighet (2 Kor 4:7). 5
Appendix 2 6 Tiden och döden Det har blivit ett mycket vanligt talesätt att man genom döden lämnar tiden och går in i evigheten. Aulén säger exempelvis att "evigheten är icke en utsträckt tid och bibelns himmelska rike kan icke definieras med våra rumsliga mått". Teologer av skilda slag betraktar alltså döden som en tidlös existens. Först kan det vara värt att fråga om det finns något sådant som en biblisk uppfattning av tiden. För det grekiska tänkandet är idévärlden tidlös. Det kristna perspektivet anser Cullmann vara att betrakta evigheten som oändlig tid. Upp 10:6 ("Ingen tid skall vara mer" 1917, eller "tiden är ute", 1981) ska inte tolkas som en tidlös existens utan som "Ingen tidsutdräkt ska vara mer, d v s ingen tid till omvändelse". Den svenske exegeten Hugo Odeberg har ställt sig nära Cullmanns uppfattning. Han skriver: "Tänkare har infört idén om evigheten såsom ett tid - och rumlöst vara. Kroppen har utifrån denna uppfattning betraktats såsom ett hinder för fullkomligheten. För NT förhåller det sig på rakt motsatt sätt. Att icke vara formad betyder kaos. Det kroppsliga är en skapelse, som innebär fullkomning. På samma sätt förhåller det sig med tiden. En tidlös existens är en kaotisk existens. Till livet i den kommande tidsåldern hör såväl den fullkomliga kroppsligheten som den fullkomliga tiden." Vetenskap och teologi om tiden Även en vetenskapsman besvarar frågan om tiden som verklig med ett bejakande. Detta framgår klart av relativitetsteorin. Istället för tre rumsdimensioner och en särskild tidsdimension införde Einstein ett fyrdimensionellt rum - tid - kontinuum. Det innebär att man varken kan tänka sig tid utan rum eller tvärtom, vi lever i ett tid - rum. Bland filosofer - och mystiker - har det dock ofta funnits en strävan efter det oföränderliga, det säkra. Inom kristendomen har denna strävan efter det oföränderliga varit en tydlig del av tänkandet och av det praktiska livet. Modern teologi frågar sig dock hur detta ska kunna förenas med Bibelns beskrivning av en levande och aktiv Gud, som är involverad i förändring inom historien. Tiden i himmelen Cullmann skulle säga att människan fortsätter ett evigt liv relaterad till tiden. Detta är då "fylld tid" (kairos), tid där Gud handlar med människan. Men andra teologer vill påstå att människan redan nu kan uppfatta Gud utan tidskategorier. Frågan inför det sistnämnda alternativet blir ändå om detta bygger på en rätt definition av mänskligt liv. Ett evigt liv i en personlig mening kan inte förstås utan någon form av tid och rum. Gud kommer att garantera en verklig och meningsfull existens för människan, vilket måste betyda fortsatt personlig relation till Gud, medmänniskor och skapelsen. Nästa värld måste vara något slags materiell värld. Naturligtvis kommer detta att gå utöver klockans möjligheter att bestämma tiden. Vi mäter då vår tid utifrån "erfarenheter och händelser" och inte utifrån fysikalisk klocktid. Men en "händelse utanför tiden" är i sig en motsägelse.
7 Tiden och människan som person Vi säger här endast att sådana rums - tids - förhållanden måste behållas om mänsklig identitet ska kunna fasthållas. Enligt kristen helhetssyn på människan kan man inte bevara medvetenhet, minne, känsla och behov utan att koppla dessa till kroppen. Naturligtvis kan Gud i princip göra ett slut på rum och tid. Men frågan är alltså om han då bevarar den människa han skapat. Vi bör alltså inte vara ängsliga för att använda rums- och tidsmodeller när vi talar om den kristna odödlighetstanken. Det mest alarmerande ligger i anspråket på att som människa kunna få del av tidlöshet. För klassisk teologi har det varit klart att evighet som icke-tidslighet är begränsat till Gud själv. Att ens spekulera kring möjligheten att upphöjas till en tidlös sfär har ansetts som försök till ett felaktigt gudomliggörande. Den återlösta människan kan dock göras delaktig av gudomlig evighet, vilket sker genom det saliga gudsskådandet, enligt Thomas ab Aquino. Enligt den syn som jag företräder är tiden inte någon begränsning i sig utan en möjlighet. Tiden är visserligen en begränsning just nu, eftersom vi inte alltid kan uppnå våra syften på grund av synden. Risken är att hoppet om evigt liv reduceras till något obegripligt och omänskligt. Livet efter döden är naturligtvis inte bara en förlängning av den nuvarande fysiska existensen. Men det är en förlängning av det personliga livet, även om vi samtidigt bekräftar tanken på förvandling av människan och skapelsen. Per-Axel Sverker