KONSTVETENSKAP Hans Hayden Professor, Konstvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet 1 Varför är humanistisk forskning viktig? I vad mån och hur kan man tala om nytta inom humanistisk forskning? Många svar av skiftande art har genom åren getts på denna fråga. Själva frågeställningen tycks i sig vara symptomatisk. För alltsedan 1800-talets vetenskapliga revolution och det moderna universitetets framväxt har det funnits ett drag av misstro förknippat med humaniora; misstro mot att de humanistiska disciplinerna kan betraktas som vetenskap, misstro mot att humaniora alls har någon egentlig samhällsnytta. Men kanske är frågan felställd, av den anledningen att den utgår från ett perspektiv där nyttan kan mätas och kvantifieras. Humaniora tvingas då att legitimera sig utifrån en naturvetenskaplig eller samhällsvetenskaplig norm. Istället borde man söka svar utifrån perspektiv som utgår från humanioras särart. Det går att se väsentliga delar av de metoddiskussioner som i varierande grad förts inom de olika humanistiska ämnena alltsedan 1800-talet, som uttryck för ett behov att ge legitimitet till det egna ämnesfältet. På kunskapsteoretisk nivå kan man här även räkna in alla försök som gjorts att precisera humanioras särart i förhållande till andra vetenskapsområden. Ett exempel är Wilhelm Windelbands numera klassiska distinktion mellan nomotetiska och ideografiska vetenskaper, ett annat Jürgen Habermas åtskillnad mellan naturvetenskapens tekniska, humanioras praktiska och samhällsvetenskapens frigörande kunskapsintresse. 1 I båda fallen kan man se att syftet till dessa indelningar både är praktiskt (att synliggöra och analysera epistemologiska skillnader) och retoriskt (att legitimera humaniora respektive en ideologikritisk samhällsvetenskap). Vad den vetenskapsteoretiska traditionen lär, är att om man alls vill tillskriva humanistisk forskning ett värde, måste man beakta och acceptera epistemologiska och metodologiska olikheter. Samtidigt kan det vara på sin plats att ställa en motfråga: vem är det som ställer frågorna vem är det som misstror? Svaret skiftar naturligtvis, så också över tid. Om tvivlet en gång i första hand formulerades inom universitetsvärlden, står det idag att söka i omvärlden: inom de politiska och ekonomiska sfärerna. 1 Se Willhelm Windelband, Präludien: Aufsätze und Reden zur Philosophie und ihrer Geschichte, Tübingen 1924 (1907), samt Jürgen Habermas, Erkenntnis und Intresse, Technik und Wissenschaft als Ideologie, Frankfurt a.m, 1968 1
Man kan som ett tydligt exempel ta den omtalade rapport som publicerades av Svenskt Näringsliv 2011 med titeln Konsten att strula till ett liv: Om ungdomars irrvägar mellan skola och samhälle. 2 I korthet handlade rapporten om det problem man såg i att högskoleutbildning blivit en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Vi har hamnat i en situation, menar man, där svenska lärosäten på ett ansvarslöst sätt drar till sig bidrag genom att ge populära men värdelösa utbildningar främst inom humaniora (kursen Harry Potter och hans världar som ges inom Litteraturvetenskap på Linnéuniversitetet är ett återkommande exempel). Studenterna i sin tur saknar förmåga att välja utbildningar som befrämjar deras framtida yrkesliv. Det förslag till lösning man presenterar är att differentiera studiemedlen, så att humanistiska studenter får sämre villkor än sådana som läser nyttiga utbildningar (ekonomi, teknologi, naturvetenskap). Rapporten möttes av massiv kritik. En av de som tydligt tog ställning mot resonemangen var Mittuniversitetets rektor Anders Söderholm som skrev på sin blogg: Förutom att själva ansatsen i rapporten är extremt instrumentell, ekonomiserad och bildningsfientlig så företräder man dessutom en sorts föreställning om att universitetens enda uppgift är att förse dagens näringsliv med den arbetskraft man idag behöver. Allt annat är onödigt. Hur ett universitetssystem och ett samhälle skulle se ut som enbart koncentrerade sig på anställningsbara ingenjörer skulle se ut ligger naturligtvis utom Svenskt Näringslivs horisont. 3 Efter den hårda kritik som framfördes, backade en av författarna, Svenskt Näringslivs chefsekonom Stefan Fölster, men tog i en intervju till det vanliga populistiska tricket att kräva att hobbykurser som Ortsnamn och Harry Potter och hans världar försvinner från högskolorna. 4 Som om studiet av svensk kulturhistoria eller internationella populärkulturella fenomen i sig skulle vara av onyttiga! Huvudfrågan måste väl här liksom inför all högskoleutbildning vara huruvida kurserna i fråga är genomtänkta och av god kvalitet eller inte. Men vad Stefan Fölster uppvisar är en total oförståelse för vad humaniora skulle kunna betyda en ideologiskt motiverad oförståelse vars syfte är att förneka och som bortser från allt vad utbildningskvalitet och forskningsförankring heter. Såsom idéhistorikern Thomas Karlsson hävdar, vittnar nog de senaste decenniernas diskussioner om att det saknas en seriös forskningspolitik för humaniora. 5 Samtidigt som debatterna föranlett en rad viktiga distinktioner och argument för humanioras betydelse och nytta. Han redogör där för Helen Smalls bok The Value of the Humanities (Oxford 2013) som presenterar fem typer av positiva 2 Stefan Fölster, Johan Kreicbergs & Malin Sahlén, Konsten att strula till ett liv: Om ungdomars irrvägar mellan skola och samhälle, Rapport från Svenskt Närlingsliv, 30 juni 2011 3 Anders Söderholm, Konsten att strula till en analys, Rektors blogg 2011-07-08, Mittuniversitetet (www.miun.se/bloggportalen/rektorsblogg/dates/2011/7/konsten-att-strula-till-en-analys/) 4 Fredrik Söderling & Ewa Stenberg, Slag mot humaniora får hård kritik, DN 2011-07-01 5 Thomas Karlsson, Fem fronter för humanioras försvar, Under strecket, SvD 2014-04-11 2
argument som hon anser vara återkommande inom (den anglosaxiska) diskussionen: (1) människans individuella och kollektiva meningsskapande, (2) en utökad förståelse av vad nytta är, (3) ökning av den kollektiva lyckan, (4) ett incitament för demokratins fortlevnad, (5) humanioras inneboende värde. Tillsammans utgör argumenten ett omfattande men alls inte fullständigt svar på den inledande frågan om varför humanistisk forskning är viktig. Man skulle kunna göra en distinktion mellan dessa fem argumentationstyper och dels beskriva argument som präglas av en instrumentell förståelse av humanioras värde, dels sådana som utpekar humanioras autonoma betydelse. Humaniora producerar specifik kunskap som skiljer sig från andra kunskapsområden. Samtidigt kan man se hur humanioras kunskapsproduktion mycket väl kan interagera med andra vetenskaper och verksamheter utanför universitetet. Ifall kurser som Ortsnamn och Harry Potter och hans världar är seriösa, genomtänkta och forskningsanknutna, ger de både ämnesspecifik kunskap, en fördjupad förståelse för systematiskt och kritiskt tänkande och en orientering inom fenomen i det omgivande samhället. De leder kanske inte direkt till ett jobb (anställningsbarhet) men väl till att studenten har skaffat sig kunskap och färdigheter som kan användas inom en rad arbetssituationer (användbarhet). Jag tror att det i diskussionen om humanioras vikt och nytta och i formuleringen av seriös forskningspolitik för humaniora är av central betydelse att ha denna dualitet i åtanke och att låta de båda polerna balanseras mot varandra. 2 Konstvetenskap som universitetsdisciplin har de senaste tio åren genomgått en ganska kraftig förändring som omfattar struktur och volym såväl som innehåll och karaktär. Vad gäller den förra kategorin kan man urskilja några tydliga tendenser. För det första har i stort sett samtliga konstvetenskapliga institutioner i landet kommit att ingå som enheter i större institutionella kluster. Vid Stockholms universitet har Konstvetenskapliga institutionen hittills varit en självständig enhet, men även här kommer man att ingå i en sammanslagen storinstitution från om med årsskiftet 2015. Karaktären på dessa sammanslagningar skiftar, alltifrån att ha en rent administrativ och ekonomisk funktion till att åtminstone delvis omfatta innehållsmässiga samarbeten. Det senare gäller i första hand forskning och utbildning på forskarnivå, där större enheter i många fall innebär att en kritiska massa kan uppnås vid de högre seminarierna och att kurser kan planeras och ges i högre omfattning. En problematisk aspekt av sådana sammanslagningar gäller de individuella ämnenas relativa autonomi i institutionsklustren. Det kan till exempel gälla antagning av doktorander, där i vissa fall en gemensam ekonomisk ram gjort att mindre ämnen blivit missgynnade i förhållande till de mer dominanta. Samtidigt är det i mina ögon 3
högst väsentligt att den relativa autonomin inte innebär att man sätter upp gränser gentemot varandra och motverkar de tvärvetenskapliga incitament och ansatser som här faktiskt föreligger. För det andra kan man med vissa undantag se en relativt sett kraftig minskning i volym inom konstvetenskap under de senaste decenniet, både vad gäller studentantalet och institutionernas personal. Vid två lärosäten har ämnet konstvetenskap helt lagts ner som självständigt ämne: Högskolan Dalarna och Karlstad universitet. Där finns dock fortfarande kurser med konstvetenskapligt innehåll fastän inom andra discipliner. Annars är det tydligaste exemplet på volymminskningen institutionen i Lund. Från att länge ha varit landets näst största institution, med två lärostolar, ett stort antal lektorer och en omfattande forskarutbildning, har man nu en professor, fem lektorer, två adjunkter samt tre finansierade doktorander. Liknande minskningar i volym kan även iakttas i Göteborg, Umeå och Linköping. Samtliga dessa miljöer har traditionellt sett varit mycket viktiga platser för utvecklingen av landets konstvetenskap. Men samtidigt visar institutionerna i Lund och Göteborg, som för bara för några år sedan närmast hotades av utplåning, tydliga tecken på att återhämtning. Kanske går det att se tecken på att inplaceringen i större tvärdisciplinära institutioner trots alla initiala problem har hjälpt till att skapa ekonomiska och intellektuella incitament för att utveckla livskraftiga forsknings- och undervisningsmiljöer. Ser man till de konstvetenskapliga miljöerna i mälardalsregionen kan man skönja en helt annan tendens, nämligen en kraftfull expansion. Institutionen i Uppsala blev i och med samgåendet mellan Uppsala universitet och Högskolan på Gotland 2013 landets största institution vad gäller fast anställd personal och grundutbildning, med två professorer, nio tillsvidareanställda lektorer och fem finansierade doktorander i konstvetenskap. På Södertörn har ämnet sedan etableringen 2003 befäst positionen som en av de nationellt sett starkaste utbildnings- och forskningsmiljöerna, där man verkligen lyckats dra nytta av det tvärdisciplinära sammanhang som nuvarande Institutionen för kultur och lärande utgör. Här finns två professorer och tre tillsvidareanställda lektorer samt ett halvtidslektorat under tillsättning. Man har ansökt om examinationsrätt för utbildning på forskarnivå och prövning sker i skrivande stund. Även vid Konstvetenskapliga institutionen i Stockholm kan man påvisa en tydlig expansion. Inte minst genom att två ytterliga huvudområden har etablerats inom institutionen, Kulturarvsstudier samt Curating, vilka båda ges som program på avancerad nivå. Den tydligaste förändringen här är dock ingen direkt expansion av studentvolymerna, utan snarare en omvandling från att vara en institution utmärks av mycket stora studentvolymer på alla nivåer till att idag i långt högre grad vara en plats som präglas av sin forskning. Där finns för närvarande fyra professorer, sex lektorer (samtliga på heltid), en disputerad forskningssekreterare, en disputerad intendent samt elva finansierade doktorander. Ytterligare tre heltidslektorat och två doktorandtjänster är under tillsättning. 4
Det går alltså att iaktta en allt tydligare centrering av ämnet i mälardalsregionen. Möjligen hänger detta samman med att flera av de ledande museer, auktionshus, tidskrifter, gallerier, ämbeten och myndigheter som är konstvetenskapens avnämare finns i regionen. Givetvis kan det även finnas en rad andra skäl personliga, strukturella, ekonomiska till denna utveckling. Utan att kunna belägga det är det mitt intryck att konstvetenskap de senaste decennierna nationellt sett tappat mark i relation till andra jämförbara humanistiska ämnen. Ett av de största problemen är volymen på forskarutbildningen stadigt krympt. Detta är en generell tendens över hela landet att antalet doktorander i ämnet stadigt minskat och att medelstilldelningen på de flesta håll är osäker och diskontinuerlig. Institutionen i Stockholm har traditionellt sett haft den i särklass största utbildningen på forskarnivå. Men även här kommer man att tvingas minska volymen i och med att utbildningsbidragen avskaffades 2014. Det finns dock på samtliga institutioner en medvetenhet om detta problem och dessutom en betydligt större öppenhet för nya lösningar mellan institutionerna. Ett sådant samarbete var de långt gångna planerna på en forskarskola i samarbete mellan institutionerna i Stockholm, Uppsala och Södertörn samt Nationalmuseum och Moderna Museet, ett initiativ som dock strandade på grund av bristande ekonomi. Ett annat initiativ togs av Lund som anordnade ett internat för doktorander och handledare 2013, vilket kommer att bli till ett återkommande evenemang vartannat år. En effekt av volymminskningen är att de högre seminarierna på de flesta håll saknar kritisk massa. Detta problem avhjälps dock på flera håll av att man har gemensamma seminarier och kurser med andra ämnen, vilket är en modell som nog kommer att bli vanligare i framtiden. Vad gäller ämnets innehåll och karaktär kan man peka på ett antal tämligen distinkta förändringar under den senaste tioårs perioden. I allt högre grad fokuseras undervisning och forskning på ämnen inom ramen för det moderna och samtida. I Lund och Umeå tematiseras verksamheten i hög grad utifrån detta (i Umeå börjar grundkursen med 1900-talet). Också på Södertörn kan man se en betoning av samtida perspektiv, även om man där snarare trycker på relationen mellan den egna samtiden och historien. I Stockholm finns numera två grundkurser, varav den ena (Visuell kommunikation) utgår från ett likartat tematiskt förhållningssätt mellan det samtida och historiska. Ser man till avhandlingsämnen så förstärks denna tendens. Den är inte heller ett nationellt fenomen, utan något som även märks internationellt. Detta förhållande har lett till problem vad gäller rekrytering av personal och i förlängningen institutionernas förmåga att upprätthålla kvalificerad forskning, undervisning och handledning rörande äldre epokers konst. Historiskt sett har det varit ett problem att starka forskningsfält som medeltidsstudier och studier i arkitektur och bebyggelse i allt för hög grad kunnat verka som slutna kärl, vars teoretiska och metodologiska premisser på många sätt varit åtskilda från övrig konstvetenskap. Detta är ett förhållande som lett till att dessa områden tappat mark. Samtidigt vore det i mina ögon förkastligt att 5
hålla äldreforskningen under armarna på konstgjord väg, genom riktade tjänster och doktorandutlysningar där sökfälten blir mindre och av sämre kvalitet. Däremot kan man tänka sig riktade insatser nationellt och regionalt beträffande kurser, inbjudningar av gästforskare, projekt och likande för att höja kompetensnivån och locka yngre studenter. En sak är helt klar: konstvetenskap kan lika lite som något annat humanistiskt ämne definieras utifrån sin egen historia, det är och måste vara en universitetsdisciplin stadd i konstant förändring, både vad gäller forskningens inriktning och den teoretiska och metodologiska utvecklingen. Man kan se medvetenheten om detta som ytterligare ett kännetecken för det senaste decenniets förändring, nämligen intresset för kritisk historiografi. Det fanns på 1990-talet ett utbrett intresse för historiografi i Uppsala, vilket bl.a. resulterade flera avhandlingar, vetenskapliga artiklar och monografier samt teman på flera konferenser. Ser man till den forskning som bedrivits och de avhandlingsprojekt som producerats under denna tid blir det uppenbart att kritisk historiografi är ett perspektiv som genomsyrar stora delar av verksamheten. Om man ska leta efter en gemensam målsättning för denna inriktning så är det att synliggöra den egna forskningspositionen i syfte att göra djupgående historiska omläsningar. Det är kanske ingen slump att ett diskursteoretiskt förhållningssätt präglat stora delar av det historiografiska perspektivet. Historiografi handlar här alltså inte i första hand om tematiska vetenskapshistoriska kartläggningar, utan om formuleringen av ett kritiskt perspektiv inom ramen för varierande ämnesval. Än viktigare än den epokmässiga förändringen är breddningen av ämnets formulering av studieobjekt och närmandet till vad som i den anglosaxiska världen benämns Visual Studies och i den tyskspråkiga Bildwissenschaft. Inom svensk konstvetenskap har en sådan breddning tydlig historisk koppling till Gregor Paulssons projekt i Uppsala på 1940- och 50-talen liksom med ideologikritiska omformuleringar under 1970-talet (där man gick från benämna studieobjektet konst och arkitektur till att tala om bild och bebyggelse ). Det gavs t.ex. en grundkurs i Visuell kommunikation som alternativ till den vanliga konsthistoriska grundkursen i Uppsala på 1980-talet. I Linköping inrättades 1985 kurser på grundnivå i Bildvetenskap inom Samhällsvetenskapliga fakulteten, som förutom traditionell konstvetenskap också omfattade konstsociologi, industriell bildproduktion, semiotik etc. Jämför man denna tid med situationen idag går det både att se likheter och skillnader. Även under 1990- och 2000-talet har det förts en livaktig debatt om konstvetenskapens gränser och uppgifter, men den stora skillnaden mellan dagens situation och 1970-talets är tämligen olikartade teoretiska perspektiv. Idag präglas svensk konstvetenskap av att dess teoretiska och metodologiska problemställningar befinner sig i gränslandet mellan traditionell konstvetenskap och visuella studier. Sammanfattningsvis kan man hävda att svensk konstvetenskap under det gånga decenniet fått en tydligare teoretisk prägel helt i linje med en internationell utveckling. Det vore nog ingen överdrift att säga att detta innebär det att svensk konstvetenskap stärkt sin vetenskapliga position inom svensk 6
humaniora, samtidigt som man tappat mark vad gäller volym och inflytande. Givetvis kan denna bild variera beroende på vilket lärosäte man studerar. För framtiden tror jag det är viktigt att följande områden betonas och förstärks: 1. Relationen mellan universitets- och museiforskning. Det är oerhört väsentligt att landets museer har disputerad personal och att museerna i högre grad än tidigare fungerar som forskningscentra. Men universiteten kan inte uppfattas bara som en fabrik för utbildning av personal, utan det behöver utvecklas ett mer dynamiskt samarbete mellan dessa båda områden. 2. Relationen mellan universitet och arkitektur- och konsthögskolor. Redan idag finns samarbeten, men de är i många fall sporadiska och beroende av individuella kontakter. Ett undantag är Umeå där konstvetenskapen har intensiva kontakter med konsthögskolan. Det internationella curatorprogrammet och masterprogrammet i kulturarvsstudier i Stockholm har fungerat som kontaktytor mellan universitet och omvärld och likande initiativ skulle också behövas både i utbildning och forskning. 3. Relationen mellan konstvetenskap och bildstudier inom andra humanistiska ämnen. Det är idag vanligt förekommande att doktorander och forskare inom andra discipliner på olika sätt använder bilder inte bara som illustrationer utan även som primärkällor. Här skulle konstvetenskapen ha en potentiell uppgift att initiera samarbeten, både i kraft av den egna specialiseringen på tolkning av olika typer av visuella material (estetiska bilder såväl som instrumentella) och för att vidga förståelsen av vad bildtolkning kan vara (att influeras av andra sätt att förstå visuella material). 4. Relationen mellan konstvetenskap och allmänt bildbruk. I vårt samhälle förmedlas i allt högre grad information, mening och propaganda genom bilder. Det finns ett uppenbart behov att förstå, tolka och kritiskt granska de olika typer av visuella flöden och bildkulturer som vi omges av. Här har konstvetenskapen en uppgift både att ta del i ett offentligt samtal och att fungera som del i utbildning av lärare, journalister och andra. Detta inbegriper även problematiken kring kulturarv och kulturarvsturism, där det behövs bättre kunskaper, såväl om fenomenet som sådant, om problematiken kring bevarande och om objekten och miljöerna själva. 7