Svenskar och assyrier/syrianer kring sekelskiftet 1900 Av Zeki Yalcin Örebro universitet, Forskarskolan demokratins villkor 1967 tog Sverige i en internationell överenskommelse emot 205 statslösa kristna flyktingar från Turkiet, Irak, Libanon och Syrien, och under de följande nio åren kom ytterligare 200 personer. En större medial uppmärksamhet i Sverige fick gruppen 1975 då några tusen Assyrians som den internationella benämningen löd plötsligt sökte asyl. Bakom beteckningen dolde sig en omfattande mångfald, även om de flesta av flyktingarna tillhörde samfund med anor i Mindre Asiens första kristna kyrkor. I denna artikel går Zeki Yalcin igenom ett antal källor från tiden kring sekelskiftet 1900 för att studera vilken medvetenhet som fanns om assyrierna/syrianerna i Sverige då, vilka kontakterna var och hur källorna skildrar de förföljelser de utsattes för. EFTER KARL XII:S VISTELSE i Osmanska riket i början av 1700-talet gav sig hundratals svenska resenärer, unga och gamla, religiösa och profana, österut till Orienten, i statens tjänst eller i Guds tjänst eller enbart för att söka äventyr. Under de år som kungen spenderade i Bender skapades onekligen ett starkt intresse för Orienten i Sverige. Om det var kaffet och andra exotiska frestelser som lockade, eller om det var ett kall från Gud som fick dessa äventyrare att ge sig iväg till Orienten, vet vi inte alltid. Ett är dock säkert, och det är att Orientens multietniska mosaik beskrivs i många av deras brev och reseskildringar. En del av dessa beskrivningar ger intressant information om förhållandena mellan Orientens olika folkslag, däribland mellan assyrier/syrianer och grannfolken i området. I det svenska samhället har assyrier/syrianer utmärkt sig, dels genom flitig småföretagsamhet, dels genom den namnkonflikt som förbryllat och fortfarande förbryllar många människor. Under senare tid har också det folkmord som gruppen utstod under första världskriget börjat uppmärksammas. Det handlar om en invandrargrupp i Sverige vars antal uppgår till omkring 60.000. Det finns dock inga helt tillförlitliga siffror om gruppens storlek i Sverige eftersom folkgruppens historiska kärnland, Mesopotamien, är splittrat mellan Turkiet, Syrien och Irak, och eftersom svenska myndigheter inte registrerar annan bakgrund än medborgarskap när människor söker uppehållstillstånd. Finns det något att lära om assyriers/syrianers historia från de svenska reseskildringarna? Hur och varför började den svenska missionsverksamheten i Orienten? Och vad rapporterade missionärerna om denna folkgrupp hem till Sverige? Hur pass framgångsrik var missionsverksamheten, och hur kunde kontakter mellan svenskar och assyrier/syrianer te sig i allmänhet runt sekelskiftet 1900? Det är med utgångspunkt i dessa frågor som jag i den här artikeln tänker se närmare på ett antal källor från den tiden. VITTNESBÖRD FRÅN OLIKA VERKSAMHETER Redan i förordet till sin bok Bland Persiens muhammedaner (1920) om sin tid vid gränstrakterna mellan Persien och Osmanska riket gör missionären L. E. Högberg följande notering: I det följande gives den missionsintresserade allmänheten några kyrkohistoriska data och händelser, drag ur folklivet och missionsverksamheten samt resebilder, hämtade från min verksamhet i Persien och Armenien, och slutligen en skildring av det blodsdop, som syrier och armenier under världskriget fått genomgå. Den svenska skrivningen för syrier är numera utbytt mot syrianer för att undvika förväxling med medborgarskapsbeteckningen i den arabiskmuslimska staten Syrien. Enligt Högberg var syrierna ett fredligt folk, som sysselsatte sig med jordbruk, boskapsskötsel och trädgårdsodling, och de visste inte vad nationalkänsla var, eftersom de sedan länge givit upp hoppet om
självständighet under en egen regent. 1 Högberg berättar bland mycket annat om fyra syriska ynglingar som genomgått en bibelkurs hos honom och därefter missionerat på det svenska missionsförbundets vägnar bland muslimer i Persien. En syrisk pastor, Kascha Simon, var anställd hos Svenska missionsförbundet och tjänstgjorde i Urmia och hjälpte Högberg under dennes missionsresa genom flera av Nordvästpersiens byar och städer. 2 Det är känt att ett tiotal andra svenska missionärer var verksamma i Orienten mellan åren 1883 och 1928. Hur denna uppmärksamhet på Orienten började i Sverige och hur svenskarna lyckades missionera i dessa trakter är frågor som väcker intresse. Mot slutet av 1800-talet ökade de västerländska missionärernas verksamhet i Orienten markant. Extremen återfinns i den kristna staden Urmia i nordvästra Persien en stad med en assyrisk/syriansk befolkningsgrupp på 35.000. Här fanns 25 olika missioner representerade samtidigt under 1890-talet, bl.a. Svenska missionsförbundet. En annan missionsorganisation var den danska Kvindelige Missisons Arbejdere, KMA, bland vars personal man också kunde träffa på en och annan svensk kvinnlig missionär, som Alma Johansson från Blekinge. I staden Mezreh i provinsen Mamarut ul Aziz bildade KMA i början av 1900-talet ett skandinaviskt barnhem där Alma Johansson och danskan Christa Hammer tog hand om kristna föräldralösa barn. I ett telegram till den danske hovmarskalken Oxholm bad Hammer och Johansson om hjälp eftersom barnhemmet hotades med stängning av stadens borgmästare. Den svenske kronprinsen Gustaf Adolf, som också informerats om problemet, kontaktade utrikesdepartementets kammarherre Krag och minister Lagerheim och bad dem att ta tag i frågan. Krag vände sig till de skandinaviska utrikesministrarna för att kräva skydd för de skandinaviska missionärerna i Osmanska riket, men problemet fick en lösning först när barnhemmet införlivades med den tyska skolan i samma stad. 3 I slutet av 1880-talet fick Tur-Abdin ursprungsregionen för majoriteten av de assyrier/ syrianer som är bosatta i Sverige idag besök av svenska missionärer. Enligt Isho Qasho Malkes redogörelse i en intervjubok fick denne berättat för sig av sina äldre, bl.a. prästen Qasho Lah do, om ett besök av en svensk missionskommitté till den assyriska/syrianska staden Midyat år 1889. 4 Syftet var att starta en missionsstation. Missionärerna hade dock svårt att få gehör hos den lokala befolkningen och försökte till och med locka konvertiter genom löften till dem om att de skulle få flytta till Sverige. Enligt Isho s berättelse ogillades detta förslag av Midyatborna, som ansåg att svenskarnas kalla land inte var något särskilt angenämt ställe att bo på. De svenska missionärerna lär ha försökt att etablera en station också i byn Midin, utanför Midyat, men misslyckades även där. De återvände till Sverige ett halvår senare med nyvunna kunskaper i det syriska språket. 5 Midyatborna, som förkastat Sverige vad gäller bosättning, kunde knappast ha kunnat föreställa sig att deras barnbarn ett sekel senare skulle bilda Det nya Midyat i Södertäljestadsdelen Ronna. I Persien var svenska missionärer verksamma i Urmia, Khoy, Tillman och Haftivan, städer som till större delen beboddes av nestorianska assyrier/syrianer. De svenska missionärerna var framförallt verksamma bland armenierna, men de kom också i kontakt med assyrier/syrianer, som i Högbergs fall. 1886 utgavs på svenska den lilla skriften Kort öfverblick öfver de syriska kristnes historia. 6 Författaren var en icke namngiven syrier från Urumiah i Persien. Denne okände författare vädjade om bildandet av hjälpkommittéer under parollen Kommittéer för den syriska missionen, och han stod i kontakt med svenska missionärer, vilka troligen också översatte skriften till svenska. I skriften, som har en stark religiös karaktär, sätts ett likhetstecken mellan syrier och araméer, men en reservation görs för eventualiteten att benämningen syrier skulle kunna sammanhänga med namnet Assyrien. Parallellen med dagens situation är slående: folkgruppen suryoye, suroye, suraye eller suryaye så som de själva benämner sig på sina olika dialekter är fortfarande oense om sin etniska härstamning; assyrier eller araméer. Därav den s.k. namnkonflikten. NAMNKONFLIKTEN OCH DE OLIKA GRUPPERNA Assyrierna/syrianerna har under historiens lopp haft en rad olika benämningar: syrier, syriskortodoxa, jakobiter, nestorianer, kaldéer, melkiter, maroniter, syriankatoliker, araméer och
assyrier. Eller också, som i vissa västerländska källor, de syriskkristna. Det är en namnpluralism som har sitt upphov i religiösa, lingvistiska, kulturhistoriska och etniska likheter och skillnader. Folkgruppen är uppdelad mellan olika kyrkliga tillhörigheter, såsom västsyriska kyrkan (också kallad syriskortodoxa eller jakobitiska, med sin syriskkatolska utbrytarkyrka från 1662), östsyriska kyrkan (också kallad nestorianska, med sin kaldeiska utbrytarkyrka från 1552) samt maronitiska och melkitiska kyrkan (uppdelade på grekisk ortodoxi och romerskkatolicism). Den syriskkatolska, kaldeiska, maronitiska och romerskkatolska melkitkyrkan är s.k. uniatiska kyrkor, dvs. kyrkor som vid olika tidpunkter i historien, efter brytning med respektive ortodoxa anknytning, unierats med den romerskkatolska kyrkan. Övriga kyrkor är fristående ortodoxa. Utöver dessa förekommer även ett antal protestantiska församlingar inom de olika avgreningarna, efter västerländsk missionsverksamhet under 1800-talet. De gemensamma nämnarna mellan alla dessa grupperingar är den syriskkristna traditionen, det syriska liturgispråket samt ett gemensamt öde i det för övrigt starkt muslimskt präglade Mellanöstern. Den västsyriska kyrkan: syrianer och assyrier Förutom i religiöst avseende är folkgruppen uppsplittrad också vad gäller nationell identitet. Den svenska benämningen syrianer används idag framförallt av den västsyriska gruppen, som också står för majoriteten av folkgruppen bosatt i Sverige. Majoriteten av denna del av folkgruppen anser sig härstamma från araméerna, eftersom det talade språket nyvästsyriska är en avgrening av det arameiska språket, liksom liturgispråket klassisk syriska (som för övrigt har undervisats i Uppsala sedan början av 1600-talet). En annan del av folkgruppen kallar sig däremot assyrier och anser sig härstamma från de gamla assyrierna, som bildade ett storslaget rike på de trakter som gruppen härrör ifrån. Medan den senare falangen i historiskt-politiskt hänseende kan betraktas som modernister, med en nationalkänsla som vägledande, kan den förra falangen betraktas som pre-modernister, med religionen fortfarande som central för identiteten. I ett postmodernt sammanhang har dock alltfler medlemmar av gruppen, framförallt ungdomarna, börjat släppa greppet om såväl Gud som nationen och använder båda benämningarna. Den östsyriska kyrkan, maroniter, melkiter Även den östsyriska kyrkans medlemmar har anammat benämningen assyrier och ändrade 1976 sin kyrkobeteckning till Assyriska kyrkan. Den maronitiska gruppen har å sin sida tagit upp benämningen libaneser, efter statsbildningen i Libanon, och i hög grad gått upp i denna libanesiska nationella identitet. Medan melkiterna i Syrien har antagit beteckningen kristna araber har kaldéerna i Irak valt att betrakta sig som irakier. Kaldeiska flyktingar i Sverige, från mitten av 1990-talet, lyfter dock fram kaldeism som en nationell identitet i diasporan. Dessa religiösa grupper betraktade sig själva som olika folkgrupper i enlighet med det orientaliska identitetskonceptet, vilket liksom det osmanska milletsystemet utgick ifrån religionen för att definiera tillhörighet. Efter mötet med den västerländska kulturen och dess identitetskoncept, vilket tar sin utgångspunkt i etnicitet istället för religion, har det sedan början av 1900-talet dock förekommit försök att förena dessa grupper kring en etnisk benämning. Såväl assyrianism som arameism kan betraktas som politiska ideologier med ambitionen att ena dessa syriskkristna grupper i Mellanöstern. Medan assyrianism kan härledas till början av 1900-talet är arameism något av ett 1980-tals fenomen ett den syrianska falangens svar på assyrianismen. Den danske resenären Johannes Østrup, som besökte Antilibanonbergen i början av 1890-talet, skriver i sin reseskildring från 1894 att bergens östra sluttningar till en stor del [var] bebodd af kristna, af hvilka några ännu ha bibehållit det gamla syrjänska språket. [ ] De här boende kristna äro romersk-katolska [ ] deras gudstjänst försiggår ännu på syriska. Østrup, som under sin vistelse bodde hos en s.k. khuri, en sockenpräst, skriver också att prästerna inte förstod det gamla liturgiska språket trots att de läste det i kyrkan samt använde en arabisk bibelöversättning för att förkunna de lästa orden för församlingen. 7 Bland annat torde dessa språkförhållanden vara orsaken till att den melkitiska gruppen valt att övergå till arabiska som liturgispråk. Den gryende arabiska nationalismen i början av 1900-talet medförde dessutom att en del av gruppens elit, bland annat patriarken själv, började betrakta sig
som kristna araber. Schismen splittrade så småningom gruppen mellan dem som ansågs sig vara kristna araber och dem som ville betrakta sig som greker i kraft av sin grekiskortodoxa tro. 8 FÖRFÖLJELSER, SVENSK MISSION OCH VÄRLDSKRIG I de svenska missionärernas brev återfinns redogörelser om förföljelser och pogromer mot kristna i allmänhet. Exempelvis skriver N. F. Höijer från Persien 1897, att tyvärr har turkiska regeringen här en mängd af agenter, som på allt sätt intrigera mot armenierna och sända sina vilda kurdiska horder öfver gränsen, hvilka svårt ansätta persiska byar. 9 Höijer, som bedrev sin missionsverksamhet främst tillsammans med tyska missionärer bland armenierna, skrev i ett annat brev (18 september 1897), att han i Urmia sett en mängd syriska flyktingar uppehålla sig. Äfvän deras hem i Turkiet hafva blivit ruinerade och många af deras anförvanter dödade af kurderna. Vi gjorde i Urmia en början till ett barnhem för syriska fader- och moderlösa barn. Vidare skriver han att den svenska hjälpstationen i Urmia drevs av en protestantisk syrier och att de hade anlitat en syrisk läkare för att vårda de sjuka. 10 Ett liknande barnhem, det syriska barnhemmet i Jerusalem, hade bildats långt tidigare av den tyske missionären Teodor Schneller. Det kom till redan 1860 efter drusernas massakrer mot maroniterna. Bidrag hade bland annat kommit från Jönköpings missionsförening. I egenskap av barnhemmets föreståndare skrev pastor Schneller 1896 till sina missionsvänner i Jönköping att pogromer förekom inte bara mot armenier utan även mot kristna i största allmänhet. 11 Det verkar som om de svenska missionärerna följde missionsarbetets utveckling bland assyrier/syrianer i Persien. I en artikel i Missionsförbundet daterad 16 januari 1898 och signerad M. A. Asaturiants (troligen en armenier i den svenska missionens tjänst), beskrivs nämligen en rysk mission med två präster som startats bland nestorianerna. Enligt Asaturiants, som missionerade på Svenska missionsförbundets vägnar i Persien, hade de ryska prästerna under några få månader förmått rekrytera över 10.000 själar till den ryskortodoxa kyrkan. 12 Den 8 november samma år meddelade E. John Larsson att över 15.000 nestorianer i Urmiatrakten gått över till den grekiskkatolska kyrkan. Larsson skrev också att han hade träffat flera syrier som flytt från Persien till Tbilisi. 13 Att man flydde från sina hemtrakter och konverterade kollektivt tyder på att asssyrierna/ syrianerna var otrygga och rädda för sina liv. De som kunde fly och starta ett nytt liv någon annanstans gjorde det medan andra lät sig konverteras till den trosbekännelse vars folk kunde erbjuda dem skydd, exempelvis ryskortodoxin. Hur lyckades då svenskarna med sin missionsverksamhet i dessa trakter? När påbörjades den? English Church Missionary Society etablerade mellan 1825 och 1842 en verksamhet för översättning av missionsböcker till arabiska på Malta. Denna institution översatte också åtta läroböcker till arabiska mellan 1834 och 1839 på uppdrag av svenska missionärer som startat en verksamhet i Budja (Buca) i närheten av Smyrna (Izmir). I flera av missionärsbreven, samt i Högbergs memoarer, framgår att missionärerna hade lokala kompanjoner, som underlättade deras kontakter och färder i detta främmande land. Det bör dock påpekas att den svenska missionsverksamheten i Orienten endast var en bråkdel av en mycket större verksamhet som i slutet av 1800-talet omfattade uppemot 1.000 svenska missioner och över 3.000 infödda medarbetare på cirka trettio olika missionsfält världen över. Etnografen Erland Nordensköld, som 1906 tog initiativet till en stor missionsetnografisk utställning i Stockholm, skrev i Missionsförbundets tidskrift att varje svensk man och kvinna bör dock veta och förstå, att missionen är Sveriges för närvarande viktigaste förbindelse med naturfolken och de exotiska kulturfolken. Missionen är ju vår andliga kolonisation i främmande världsdelar. 14 Enligt T. J. Arne i dennes Svenskarna och Österlandet (1952) hamnade en stor del av de 10.000
föremål som missionerna sammanbragte i Statens etnografiska museum. 15 Under första världskriget var Per August Cosswa Anckarsvärd svensk ambassadör i Konstantinopel. Han hade haft sin tjänst sedan 1906 och kände väl till turkiska förhållanden. I sin stab hade ambassaden orientalisten docent Johannes Kolmodin, som bland annat behärskade 27 språk och tillsammans med Anckarsvärd skrev de långa och utförliga rapporterna om händelsernas utveckling till den svenska regeringen i Stockholm. Begreppet massaker förekommer vid flera tillfällen i dessa redovisningar. 16 Även om detta begrepp oftast användes för att beskriva situationen för de två största icke-muslimska folkgrupperna, dvs. armenier och greker, förekommer det också vid flera tillfällen tillsammans med uttrycket andra kristna. Eftersom dessa två diplomater väl kände till armenier och greker och berörde dessa framförallt i sina depescher är det logiskt att anta att de också hade kunskap om assyrierna/syrianerna, och inkluderade dem under de andra kristna, även om dessa inte uttryckligen nämns vid namn. Vid minst elva tillfällen använde den svenska ambassadören benämningen andra kristna i rapporterna om folkmordshandlingarna mot kristna grupper åren 1914 18. Följande exempel är daterat 2 september, 1915: Det är att märka, att förföljelserna mot armenierna skett på anstiftan af de turkiska myndigheterna och icke i första rummet är ett spontant utslag af fanatism hos turkarne, ehuru denna fanatism naturligtvis användes och spelar in. Tendensen, att göra Turkiet bebott endast af turkar, kan emellertid komma att framträda på ett förfärande sätt äfven gentemot grekerna och andra kristna. Det var en farlig sak att låta Turkiet förklara det heliga kriget, och Tysklands ansvar härvid kan komma att falla ganska tungt. 17 I början av 1900-talet rådde en nästintill anarkistisk stämning i Persien då olika stammar, mer eller mindre oavhängiga från regeringen i Teheran, styrde och ställde efter eget tycke på landsbygden, rånade karavaner och gjorde vägarna osäkra. Situationens allvar nödvändiggjorde ett landsvägsgendarmeri och på förslag från ryskt håll vände sig den iranske schahen till Sverige för att erhålla organisatörer. Majoren, sedermera generalen H. O. Hjalmarson fick uppdraget 1911, och tillsammans med sju andra svenska officerare bildade han en officersskola i Teheran i februari 1912. Uppdraget kom att omfatta ett sextiotal svenska officerare, läkare, veterinärer samt familjemedlemmar till dessa. Två av officerarna, överste Edvall och polisofficeren Bjurling, gifte sig med inhemska kvinnor. Enligt källorna hette fru Edvall Isabella Gazala. Av namnet att döma torde hon ha en nestoriansk bakgrund. Källorna anger inte vad fru Bjurling hette förutom att hon var persisk undersåte av kristen religion, vilket innebär att hon torde ha varit av antingen assyriskt/syrianskt (nestoriansk) eller armeniskt ursprung. 18 När första världskriget bröt ut drog Sverige tillbaka sina officerare, men åtskilliga reservofficerare stannade kvar och i mars 1916 tog sig ett antal av dessa till Bagdad för att träffa turkiska och tyska officerare. Ett hemligt fördrag slöts mellan den tyska statens sändebud von Kardoff och svenskarna i Teheran. Tjugoen svenska officerare som skrev under fördraget tog tjänst som aktiva officerare i den tyska armén. 19 Det står dock inte klart om de svenska officerarna i den tyska officersarmén stannade kvar vid den orientaliska fronten eller om de tog tjänst vid andra fronter. Tyskland och de tyska officerare som koordinerade den turkiska armén spelade enligt Gabriele Yonans Ein Vergessener Holocaust en avgörande roll i folkmordet på kristna under första världskriget. 20 EFTERSPELET OCH SVENSK MEDLING FÖR NF En viktig händelse då svenskar kom i kontakt med assyrier/syrianer härrör ifrån mitten av 1920-talet, då Storbritanniens ockupation av Mosulprovinsen i norra Irak efter vapenstillestå ndsavtalet kom att innebära ett svårlöst politiskt problem. Nationernas Förbund kopplades in och gav Sverige uppdraget att mäkla fred. Statsminister Hjalmar Branting gav uppdraget till
utrikesministern Östen Undén, som tillsammans med Uruguays och Spaniens Paris-ambassadörer bildade en arbetsgrupp för att lägga fram ett förslag inför NF. Turkiet påstod att befolkningen önskade tillhöra det nya Turkiet och krävde därför en folkomröstning. Storbritannien påstod däremot att det omtvistade området hade historiska och ekonomiska band med Bagdad och därför borde tillhöra den nybildade mandatärstaten Irak. Vem som skulle ha rätten att exploatera oljan i området var dock den verkligt svåra frågan. Mosul hade vid den här tiden en etniskt och religiöst mycket blandad befolkning och i trakterna bodde också många assyrier/syrianer, bland andra de som tillhörde den kaldeiska kyrkan samt nestorianska och jakobitiska assyrier/syrianer från Tur-Abdin, Hakkari och Urmia som överlevt folkmordet under kriget och levde som flyktingar. De ville etablera en oberoende assyro-kaldeisk stat, alternativt en mandatärstat under brittisk eller fransk protektion. General Agha Petrus ledde en kommitté som lanserade dessa planer och önskemålen framfördes redan vid fredskonferensen i Paris 1919 och i de följande konferenserna i Sèvres och Lausanne. Som brittiska Foreign Offices dossier om frågan visar krävde de assyriska/syrianska ledarna ett ansenligt krigsskadestånd samtidigt som de argumenterade för upprättandet av ett land mellan floderna Zap och Tigris i söder och väster, Urmiasjön i öster och Bashkale i norr, en yta på totalt 35.840 kvadratkilometer (se karta). Det mesta av området var otjänligt för jordbruk, men 80 procent av landområdet ägdes redan av assyrier/syrianer, vilka utgjorde omkring 52 procent av befolkningen. Ett folkutbyte mellan de fientligt inställda muslimerna inom dessa eventuella gränser och de assyrier/syrianer som skulle hamna utanför var också planerad. 21 Huruvida de nestorianska, kaldeiska och jakobitiska assyrierna/syrianerna agerade gemensamt för dessa planer vet vi inte med säkerhet. Namnet på den tilltänkta staten och det faktum att Mardin och delar av Tur-Abdin, de jakobitiska assyriernas/syrianernas områden, lämnats utanför gränserna tyder på att de inte var inkluderade i projektet. Det är möjligt att planerna på folkutbyte var tänkta att ställa detta tillrätta, och det är också känt att den jakobitiska biskopen Mor Afram Barsom Severius, som representerade den jakobitiska gruppen på Paris-konferensen, stod i nära kontakt med kaldéernas och nestorianernas representanter. Detta framgår också av ett fotografi där de olika representanterna poserar tillsammans. I ett brev från Kaldeiska nationella rådet till den svenska beskickningen i Konstantinopel daterat 11 september 1919 talas det dock om att byta ut de kaldeiska representanterna vid Pariskonferensen: Rustem Nedjib bey, Said Antoine bey, Dr. Hanna Zebuni bey. Dessutom tas det starkt avstånd från synpunkterna vid överläggningarna från den kaldeiska gruppens representant Thomas Bajari. Skälen bakom den drastiska handlingen att byta ut sändebuden samt vad Bajaris synpunkter handlade om är inte klarlagt. Det är dock intressant från ett svenskt perspektiv att den svenska beskickningen informerades om förändringen. NF:s uppdrag till Sverige om fredsmedling mellan Storbritannien/Irak och Turkiet kom så småningom att utmynna i en undersökning på plats, och den svenske Bukarest-ambassadören, tillika tidigare militärattachén i Konstantinopel, Einar af Wirsén skickades till området tillsammans med den f.d. ungerske premiärministern Telekis, och den belgiske översten Paulis. Kommissionen hade till sin hjälp ett flertal medarbetare från olika länder. I sina memoarer skriver Wirsén om sitt uppdrag och nämner att de kristna hyste en stor rädsla för repressalier om turkarna återvände till området. Mosul hade skonats från massakrerna under första världskriget eftersom guvernören där hade vägrat att utföra en order från Konstantinopel, men man visste vad som hade hänt på andra orter, och de som hade klarat sig undan berättade, som Wirsén formulerar det, hårresande historier för kommissionens medlemmar. 22 Wirsén, som träffat ledare för de nestorianska assyrierna/syrianerna, skriver att detta onekligen var ett obändigt folk, men att det berodde på det hemska öde folkgruppen rönt. Efter folkmordet och fördrivningarna under första världskriget tvingades de sista spillrorna av gruppen bort från sina ursprungsbosättningar i Hakkariområdet, det sydöstra hörnet i Turkiet i gränstrakterna mellan Irak och Iran, medan kommissionens undersökning om Mosul fortfarande pågick. Flyktingarna bodde i Mosuls norra områden. 23 Företeelsen ledde till att en ny undersökningsko mmission, under ledning av den estländske generalen Laidoner, skickades till platsen. I samtida svenska tidningsartiklar kan resultaten som kommissionen kom fram till direkt avläsas, som i detta exempel från Svenska Morgonbladet dagen före julafton 1925, med rubriken Turkarnas blodsorgier i Mosul ett svart blad i samtidens historia :
Tusentals kristna offer för bestialisk grymhet. [ ] Man behöver inte läsa långt i rapporten, innan det intrycket kommer fram och sedermera med snart sagt varje rad befästes, att de händelser som däri skildras tillhöra något av det ohyggligaste som förekommit på länge. (23.12 1925) Kommissionen föreslog att Mosulområdet i sin helhet borde tillhöra Irak, vilket skulle bli verklighet, men ägnade också ett särskilt kapitel åt det assyriska problemet i sin rapport. Wirsén skriver i sina memoarer att de rekommenderade att vissa områden i Mosulprovinsen borde reserveras för assyrierna. 24 Av detta blev det dock inget, och massakrer på assyrier/syrianer ägde rum pånytt i samband med att britterna drog sig tillbaka från området 1933. Sett till världsläget idag och inte minst händelserna i Irak med omnejd kan historiskt källmaterial likt det som presenterats här belysa såväl nutida politiska problem i allmänhet som mer specifikt den assyriska/syrianska minoriteten i Sverige, dess moderna historia och självförståelse. NOTER 1. L. E. Högberg, Bland Persiens muhammedaner. Minnen och hågkomster från Svenska missionsförbundets arbete i Persien (Stockholm: Svenska Missionsförbundets förlag, 1920), 34. 2. Ibid., 110 ff. 3. Riksarkivet: UD 1902 vol. 2839, ark Barnhem i Armenien. 4. Jan Beth- awoce, Ëno mërli Cammo Išoc Qašo Malke Madcarle [Jag frågade, farbror Išoc Qašo Malke svarade; Djupintervju med Išoc Malke, på nyvästsyriska], (Södertälje: Nsibin, 1997), 45. 5. Ibid. 6. [Anonym] En syrier från Urumiah i Persien, Kort öfverblick öfver de syriska kristnes historia (Upsala: u.f., 1886). Jag har haft tillgång till Carolinabibliotekets exemplar av skriften, daterad 1892. 7. J. Östrup, Växlande horisont. Skildringar och intryck från en ridt genom öknen och Mindre Asien, övers. från da. Ernst Lundquist (Stockholm: Geber, 1894), 186. 8. William Ochsenwald, Religion, Economy, and State in Ottoman-Arab History, Analecta isisiana XXXII (Istanbul: Isis Press, 1998), 128 ff. 9. Missionsförbundet. Illustrerad tidning för Svenska missionsförbundets yttre mission 1897:17, 260. 10. Ibid., 331 f. 11. Ibid., 1896:8, 121 124. En osignerad översikt över den närvarande ställningen i hednavärlden, rörande främre Asien, meddelar att [f]örskräckelse och osäkerhet har utbredt sig öfver allt, och de kristna hafva blifvit aktade som slaktfår (s. 125). 12. Ibid., 1898:1, 9 11. 13. Ibid., 1898:24, 370. 14. Citerat eftet T. J. Arne, Svenskarna och Österlandet (Stockholm: Natur och Kultur, 1952), 34. 15. Ibid. 16. Riksarkivet: UD 1902 års dossiersystem, vol. 1148, grupp 21, Avd. U, ark III Depescher m.m. angående kriget från besk. i Konstantinopel. 17. Ibid. Min emfas. 18. Arne, Svenskarna och Österlandet, 127. 19. Ibid., 133. 20. Gabriele Yonan, Ein Vergessener Holocaust. Die Vernichtung der christlichen Assyrer in der Türkei (Göttingen: Ges. für Bedrohte Völker, 1989). 21. Foreign Office, London, FO 839/23:82893, Eastern Conference Lausanne Autonomy for Assyrian Christians. 22. Einar af Wirsén, Från Balkan till Berlin (Stockholm: Bonniers, 1943), 121. 23. Ibid., 124. 24. Ibid., 162. Artikeln har tidigare varit publicerad i Multiethnica nr 29 (juni 2003).