Don Bashams, år 1972, i boken, Fräls oss ifrån ondo!

Don Bashams, år 1972, i boken, Fräls oss ifrån ondo! INNEHÅLL. Flyttningen 6 Ett samtal vid lunchtid...11 Det enögda monstret.22 Klockan fem på morgonen 25 Sam Jenkins minns 36 Boken 44 Trons skola 50 Syster Sadies invändningar...58 Cleveland: Ohio..69 Hur de tar sig in...80 Vad vi står inför..89 Att gå in under villkoren.95 Att behålla befrielsen..103 Misstag, misstag..109 En eftermiddag på bion...115 Expansion 120 Där du är och med detsamma..133 Varandras lemmar...137

1 Don Bashams anteckningsblock, år 1972, i boken. Fräls oss ifrån ondo! I Bibeln fann jag inte någon samlad undervisning om Satan. Men med hjälp av ordböcker och kommentarer, och med hänsyn tagen till skilda uppfattningar ifråga om bibeltolkning, kom jag fram till följande bild av Satan och hans hierarki. SATANS UPPROR. Upproret mot Gud började i himlen. Satan, från början känd som Lucifer, anses av många bibelforskare ha varit en av de tre främsta ärkeänglarna i himlen. Dessa tre (de andra två var Mikael och Gabriel) härskade direkt under Gud över de himmelska skaror, som var av lägre rang och ordning. Alla var de skapade av Gud genom Jesus Kristus. Kol 1: 1 16. Men fullkomligheten i denna ursprungliga skapelseordning skulle inte bli bestående. Någon gång innan människan fanns på jorden, gjorde Lucifer (Ljusbäraren) uppror mot Gud och blev på så sätt Satan (Åklagaren). Orsaken till Lucifers uppror och följande fall var stolthet. Fem gånger i ett kort avsnitt upphöjer han sig och sin vilja mot Gud och Guds vilja. Jes 14: 12 15. Hur har du inte fallit från himmelen, du strålande morgonstjärna (Lucifer)! Hur har du inte blivit fälld till jorden, du folkens förgörare! Det var du som sa i ditt hjärta: Jag vill stiga upp till himmelen, jag vill ställa min tron högt ovanför Guds stjärnor. Jag vill sätta mig på gudsförsamlingens berg längst uppe i norr, jag vill stiga över molnens höjder, jag vill göra mig lik den Högsta. Nej, ned till dödsriket måste du fara. Fastän varken Bibeln eller bibelforskarna försöker fastslå, när upproret inträffade, så bevittnade Jesus Kristus, som i begynnelsen var hos Gud, fallet, när det än inträffade. Luk 10: 18. Då sa han till dem. Jag såg Satan falla ned från himmelen som en blixt. På grund av sitt uppror drevs Satan med sina änglar ut från himmelen, varpå Satan upprättade sitt eget rivaliserande rike i himlarymderna. Ef 6: 12. För den kamp vi har att utkämpa är en kamp inte mot kött och blod, utan mot, ondskans andemakter i himlarymderna. Eller mellanhimlen mellan den tredje himlen, som är Guds boningsplats, och den synliga himlen. 2 Kor 12: 2 4. Jag vet om en man som är i Kristus, att han för fjorton år sedan blev uppryckt ända till tredje himlen, till paradiset.

2 När Gud satte Adam och Eva i Edens lustgård, fanns Satan där i gestalten av en orm för att utföra sitt verk och ljuga. Orm är bara en av de många beteckningarna på Satan i Bibeln. Upp 12: 9. Och den store draken, den gamle ormen, blev nedkastad, han som kallas Djävulen och Satan. MÄNNISKANS FALL. Gud gjorde inte endast Adam mera lik sig själv än något annat skapat utan gav honom också gudomlig auktoritet över hela skapelsen på vår planet. 1 Mos 1: 26. Och Gud sa. Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika och må de råda över allt liv på hela jorden. Satan frestade Adam och Eva att göra uppror med samma motivering, som orsakade hans eget fall, stolthet. Så att ni blir såsom Gud. (1 Mos 3: 5). När Adam och Eva gav efter för frestelsen och var olydig mot Gud, bröts Guds plan med människan sönder. Som en följd av deras olydnad föll inte bara de från sin höga ställning utan även jorden, som Gud hade givit människan att härska över, blev förstörd. 1 Mos 3: 17. Och till Adam sa han. Eftersom du åt av det träd om vilket jag hade bjudit dig och sagt. Du skall inte äta därav, därför vare marken förbannad för din skull. 1Mos 2:17. Men av kunskapens träd på gott och ont skall du inte äta, för när du äter därav, skall du döden dö. Rom 5: 12. Därför är det så. Genom en enda människa har synden kommit in i världen och genom synden döden, och så har döden kommit över alla människor. SATANS RIKE. NÄR Adam lyssnade till Djävulen istället för till Gud, bröts hans gemenskap med Gud, och hans avkomlingar blev efterföljare till Satan, olydnadens söner. Ef 2: 2. Ni vandrade förut efter denna världs och tidsålders sätt, i det ni följde fursten över luftens härsmakt, över den andemakt, som nu är verksam i olydnadens söner. Dessutom övergick likaså det herravälde över denna planet, som Gud givit människan, i Satans kontroll. Därför kunde Satan, när han frestade Jesus, skryta med att alla riken i världen tillhörde honom. Lägg märke till att Jesus inte förnekade Satans påstående, även om han avvisade frestelsen. Satans anspråk var tydligen befogat.

3 Ordet överlämnad kan också översätta förrådd. Luk 4: 5 6. Och Djävulen förde honom upp på en höjd och visade honom i ett ögonblick alla riken i världen, och sa till honom. Åt dig vill jag ge makten över allt detta med dess härlighet, för åt mig har den blivit överlämnad, och åt vem jag vill kan jag ge den. Rikena i denna värld, över vilken människan skulle ha härskat, förråddes och överlämnades i Satans händer genom människans olydnad, vilket gjorde Satan till denna världens furste eller gud. Joh 14: 30. För denna världens furste kommer. I mig finns intet som hör honom till. 2 Kor 4: 4. För de otrognas sinnen har denna tidsålders gud så förblindat. SATANS HÄRSKAROR. MEN Satan utför inte sitt djävulska verk ensam. Han härskar över en omfattande hierarki, vilken innefattar de änglar, som följde honom i hans uppror (den tredjedel av den himmelska härskaran, som stod under hans befäl?). upp 12: 7. Och en strid uppstod i himlen. Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken, och draken och hans änglar stridde mot dem. Denna sataniska hierarki beskrivs i Bibeln med termer som tronänglar, herrar, furstar, väldigheter och makter. Ef 1: 20 21. Han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i den himmelska världen, över alla andevärldens furstar och väldigheter och makter och herrar, ja, över allt som kan nämnas, inte allenast i denna tidsålder utan också i den tillkommande. Ef 3: 10. För Gud ville, att hans mångfaldiga visdom nu, i och genom församlingen, skulle bli kunnig för furstarna och väldigheterna i den himmelska världen. Ef 6: 11 12. Ikläd er hela Guds vapenrustning, så att ni kan hålla stånd mot Djävulens listiga angrepp. För den kamp vi har att utkämpa är en kamp inte mot kött och blod, utan mot furstar och väldigheter och världshärskare, som råder i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarymderna. Det har framkastats, att när Paulus talar om furstar och väldigheter, skulle han tala om de högsta rangerna bland Satans änglar, de furstar som härskar över stora landområden i likhet med dem som nämns i Daniel 10. där beskrivs, hur fursten över Persien och fursten över Grekland kämpar mot ärkeängeln Mikael under tjugoen dagar och fördröjde

4 Guds svar på Daniels bön. Världshärskarna som råder här i mörkret kan motsvara de fallna änglarna, som håller världen i mörker genom att förhindra, att evangelium om Jesus Kristus sprids. Och till sist, med ondskans andemakter i himlarymderna avses kanske de lägre änglarangerna och kanske också det otal demoniska andar, som ockuperar jorden och fyller den närmast omgivande atmosfären. DEMONERNA. Änglarna är himmelska varelser, som Gud skapade för att de skulle vara hans budbärare. De som gjorde uppror tillsammans med Satan är förstås fallna änglar, som hellre lyder honom än Gud. De demoniska andarna verkar tillhöra en annan klass inom skapelsen. Fastän en del forskare nöjer sig med att identifiera dem som fallna änglar, så finns det andra teorier. Historikern Josephus talade om demonerna som andarna från avlidna onda människor, som kommer in i människor som lever, men det finns ingenting i Bibeln, som stöder den uppfattningen. En del bibelforskare tror, att demonerna är andar, som haft en kropp och som utgjort en klass av varelser före Adams tid. De skulle ha bott på jorden, innan Gud skapade Adam och Eva, men lierat sig med eller vilseförts av Satan och hans änglar, när dessa drevs ut från himlen. Denna teori skulle förklara, varför demonerna så gärna vill ta sin boning i en människa eller till och med i ett djurs kropp. De drivs att söka sin tillflykt i någon fysisk kropp, som Pember skriver i Earth s Earliest Ages, av sin önskan att undfly det oacceptabla tillståndet att vara avklädda. Åter andra forskare framkastar teorin, att demonerna är andarna från jättarna, avkomman av fallna änglar och jordiska kvinnor. Denna förbindelse ingår som ett tema i praktiskt taget all antik mytologi. Denna tanke får ett visst men magert stöd i Bibeln. 1 Mos 6: 2. Guds söner såg, att människornas döttrar var fagra, och de tog till hustru dem som de fann mest behag i. Dessa Guds söner (antagligen änglar) var samma andliga varelser, som tillsammans med Satan trädde fram inför Gud i Jobs bok. Job 1: 6. Men nu hände sig en dag, att Guds söner kom och trädde fram inför Herren, och Åklagaren kom också med ibland dem. Man kan spåra en antydan om en rangordning också inom denna demoniska sfär i de två grekiska ord, som översätts demon. Det ena ordet är daimon och det andra ordets diminutivform daimonion, som syftar på en demon med ringare kraft eller auktoritet. Jesu ord i Matteus tyder också på att det finns en skillnad.

5 Matt 12: 45. Då går han åstad och tar med sig sju andra andar, som är värre än han själv, och de går dit in och bor där, och så blir för den människan det sista värre än det första. STRIDEN. Enligt Bibeln utkämpas ett oupphörligt andligt krig mellan Guds rike och Satans rike. 1 Joh 3: 8. Och just därför uppenbarades Guds Son, att han skulle göra om intet Djävulens gärningar. Genom Kristi kropp, församlingen, verkar Gud för att återföra den fallna människan till sig. Kol 1: 13. Han (Gud) har frälst oss ifrån mörkrets välde och försatt oss i sin älskade Sons rike. Medan Satan, Guds ärkefiende, med sina härskaror försöker att avvärja Guds planer. 2 Kor 4: 4. För de otrognas sinnen har denna tidsålders gud så förblindat. Joh 10: 10. Tjuven kommer allenast för att stjäla och slakta och förgöra. Och att fördröja sin egen slutliga och oundvikliga undergång. Upp 12: 12. För Djävulen har kommit ned till er i stor vrede, eftersom han vet att den tid han har kvar är kort. Upp 20: 10. Och Djävulen, blir kastad i samma sjö av eld och svavel, och skall där plågas dag och natt i evigheternas evigheter. Befrielsetjänsten den auktoritet vi kristna fått över Satan och de onda andarna i Herrens Jesu Kristi namn förser oss med ett av vapnen i denna kosmiska kamp.

6 Kapitel 1. FLYTTNINGEN. Det kan inte vara Guds vilja, att vi skall flytta till en sådan här plats! Sa jag klagande till min fru, Alice, när vi körde längs den obekanta gatan, som ledde ut ur stan. Det var en inbjudan att komma och provpredika i East Side Church, som hade fått oss att köra de 56 milen från Toronto i Canada för att besöka den lilla industristaden Sharon i Pennsylvania. Helgen hade varit nog så trevlig, vad beträffar människorna i East Side. Men kontrasten mellan de breda, rena gatorna i Toronto och det dystra industriområdet i Sharon tycktes bara symbolisera de svårgripbara skillnaderna mellan de två platserna. Faktum var, att vi stod mitt i en andlig väckelse i vår församling i Hillcrest i Toronto, och det finns ingen predikant, som vill lämna en församling, där Gud gör under. Åtminstone ville inte jag det, och Alice kände det uppenbarligen på samma sätt. Jag förstår, vad du menar, sa hon. Efter det som hänt i Hillcrest verkar den här församlingen vara så självtillräcklig. Det var precis mitt i prick. Församlingen i Sharon hade just det slags lama det är söndag så det är dags att gå till kyrkan inställning, utan några förväntningar, som församlingen i Toronto hade haft, innan några av oss kom med i det som brukar kallas den karismatiska förnyelsen. Nu hade alla förutfattade meningar och all självtillräcklighet svepts undan, allt eftersom vi vecka efter vecka hade sett, hur den helige Ande verkade på ett övernaturligt sätt. Bland annat hade några anmärkningsvärda helbrägdagörelser skett som svar på bön. En av de första av dessa inträffade, när en ung kvinna kom till vårt veckobönemöte på kryckor och med svår smärta. Hon led av allvarligt nedsatt blodcirkulation i ena benet, vilket förut hade tvingat henne till flera månaders sjukhusvistelse och gjort henne delvis förlamad. Till slut hade hon tillfrisknat, men besvären hade återkommit, och hon hade måst börja använda kryckor igen. Hon kunde inte stödja på benet och hade ingen känsel i det, men ändå gjorde det outhärdligt ont att ens vidröra golvet med foten. Vi samlades runt henne. Redan medan vi bad, började blodcirkulationen att förbättras. Innan mötet var slut, hade hon lagt den ena kryckan åt sidan och började försiktigt belasta det skadade benet. Nästa morgon ringde hon och berättade, att hon hade lämnat den andra kryckan och var fullständigt helad. Händelsen gjorde att mäktigt intryck på församlingen. Vid sidan av helbrägda görelseundren förekom upplevelser av profetiska drömmare och visioner. Somliga av dem som besökte mötena hade kommit in i den andliga erfarenhet, som kallas dopet i den helige Ande. Denna erfarenhet skildras första gången i Nya Testamentet i berättelsen om pingstdagen och åtföljs vanligen av det fenomen, som kallas tungotal. Jag var djupt tacksam för allt det som hände. Under lång tid hade jag predikat, att det kristna livet erbjöd glädje och seger och helande. Det som hände var

7 levande illustrationer till den sanning, som jag trodde på. Det var då inte underligt, att tanken på att lämna församlingen i Hillcrest inte gjorde oss upprymda. Vi hade svarat ja på inbjudan att besöka Sharon av ren artighet. Vi hade ingen aning om varför församlingen i East Side hade valt just mig. Men både Alice och jag hade slagits av att brevet från dem hade kommit vid just denna tidpunkt. När vi 1961 lämnade en pastorstjänst i huvudstaden Washington för att flytta till Toronto, planerade vi att stanna tre år i Canada. Nu var det 1964, och så kom då brevet. Under den långa körningen tillbaka till Toronto fortsatte Alice och jag att diskutera saken. East Side saknade inte intressanta aspekter. Det var en sammanslagen församling, som tidigare varit två skilda församlingar, en baptistisk och en tillhörig Disciples of Christ. När de förenades, hade man kommit överens om att välja pastor från respektive samfund varannan gång. Den förre pastorn hade varit baptist, medan jag var ordinerad inom Disciples of Christ. Detta gjorde oss mycket intresserade, liksom sammanträffandet i tid. Men hur skulle vi kunna slita oss ifrån Hillcrest! Ingen av oss förstod, att besöket i Sharon var upptakten till en serie händelser, som helt skulle förändra inriktningen av våra liv. Inte heller förstod vi, att det bland dessa händelser skulle komma misslyckanden, som var raka motsatsen till de segrar, som vi just upplevde. Ett misslyckande skulle gälla vännen, vars svårighet skulle överstiga vår förmåga och slutligen kosta henne livet. Klockan var långt över midnatt, när vi kom tillbaka hem till pastorsbostaden i Toronto. Sedan jag kört hem barnvakten i min bil, låste jag dörren och bar resväskorna uppför trappan. I hallen tog jag Alice i handen. Ska vi ta oss en titt tillsammans? Det har jag redan gjort, log hon. Men jag gör det gärna en gång till. Tillsammans gick vi från rum till rum och tittade till våra fem sovande barn. Den första var Cindi, tretton år, som krupit så djupt ner under täcket, att endast spetsen av en uppnäsa stack fram genom ett blont hårsvall. Cindi deltog regelbundet i veckobönemötena. I nästa sovrum låg Sharon, vår lilla brunögda åttaåring. Hejsan pappa, mumlade hon sömnigt, när jag böjde mig ner för att kyssa henne. I sängen mitt emot hennes låg treåriga Lisa, vårt andra blonda, blåögda barn. Alice tryckte min hand, när vi tittade på henne. Jag förstod, att hon kom ihåg, hur Lisa några få månader tidigare hade blivit ögonblickligt helad från våldsamma magkramper under ett av våra bönemöten. Tydligen hade Gud inte bara rört vid henne fysiskt, för sedan dess talade hon om Jesus på ett lika konkret sätt som om lekkamrater, som hon kunde se och röra vid. Vi kunde inte förstå det, men vi gladde oss åt det. I det lilla sovrummet bakom badrummet sov sexåringen Glenn. Där han sov, såg han ut som en brunhårig ängel. Det var bara leksaksraketerna, flygplanen och fotbollshjälmen, som vi fick kliva över för att komma fram till sängen, som påminde om den lilla virvelstorm, som vi om dagen hade i huset.

8 Till sist var det Laura, som sov i sin barnsäng i hörnet i vårt sovrum. Hon var vår sex månader gamla kanadensiska baby och vårt tredje bloda, blåögda barn. Att se på henne var som att se både Cindi och Lisa som småbarn, eftersom likheten mellan de tre var så stor. Tillsammans tackade Alice och jag Gud för de fem dyrbara liv, som han hade anförtrott i vår vård. Några minuter senare sov vi själva djupt. Vet du, vi klarade oss riktigt bra utan dig och Alice den här helgen. Det var Earl Corbett, ordförande i församlingens styrelse, som morgonen därpå fällde den halvt skämtsamma kommentaren, när han tittade in till mig på expeditionen i kyrkan. Earl och hans fru, Irene, hade varit de första i Hillcrest, som hade mottagit dopet i den helige Ande, följt av ett påtagligt helande några dagar senare. Earls högra öga, som hade skelat och varit halvt slutet alltsedan födelsen, återställdes på ett förunderligt sätt genom bön. Dessa upplevelser sammantagna hade förvandlat honom från en blyg, tillbakadragen församlingsmedlem till en levande, vittnande kristen. Men med Earls fru stod det annorlunda till. Irene var stillsamt hängiven sin make och djupt intresserad i det nya andliga liv, som sjöd omkring henne, men hon tyckte inte fullt ut kunna komma in i de välsignelser, som andra fick del av. Trots att hon var lyckligare och känslomässigt säkrare än för, led hon ännu av ett fysiskt problem, som hade plågat henne sedan barndomen. Irene var epileptiker. Skicklig medicinsk vård hade gjort det möjligt för henne att fungera normalt för det mesta. Men vi var ändå bekymrade, eftersom bön inte tyckte kunna hjälpa henne. Varför, undrade jag, hade Gud givit Earl en sådan underbar helbrägdagörelse, medan Irenes tillstånd förblev oförändrat? Men ännu konstigare var det, tyckte vi då, att Irenes anfall inträffade som de gjorde, fast senare skulle jag ana den ödesdigra betydelsen av detta. De tycktes vanligen inträffa antingen under gudstjänsten på söndag förmiddag eller vid bönemötet på onsdag. Två veckor efter det att vi hade kommit tillbaka från Sharon, befann vi oss mitt i ett veckomöte, när Irene började visa symtom på ett epileptiskt anfall. Låt oss bedja för Irene, föreslog Alice. Earl, som satt bredvid sin fru, lade bedkyddande sin arm omkring henne, medan vi förenades i bön. Plötsligt började de främmande, djurlika, tjattrande ljud, som vi hade kommit att förknippa med Irenes sjukdom, att flöda från hennes läppar. Hennes kropp skakade våldsamt, och hon sjönk ner mot Earl. Några ögonblick senare lugnade hon sig, och skakningarna upphörde. Hon satte sig upp, och som hastigast trodde jag, att våra böner hade fått henne att snabbt återhämta sig. Sedan såg jag en glödande vrede i hennes ögon, precis som hos ett inburat djur. Det var ett uttryck, som jag många, många gånger under åren framöver skulle se hos dem som jag bad med. Vad är jag? jämrade Irene sig. Vad är detta för ett ställe? Hon började desperat

9 fumla med att öppna handväskan, som låg i hennes knä. Du är hos mig, Irene, försökte Earl trösta henne. Och vi är på bönemöte i kyrkan. Han sträckte på sig för att hjälpa henne att öppna handväskan. Lämna mig i fred! Replikerade Irene skarpt och slog till hans hand med en smäll. Vem är du? Jag känner dig inte! Hon reste sig ostadigt på fötterna och raglade mot dörren. Halvvägs mot dörren tog Earl tag i henne och tittade bönfallande på mig. Jag har inte sett henne så dålig förut. Kan någon köra oss hem? Det gör jag, Earl, svarade jag. min omsorg om Irene blandades plötsligt med en främmande, kvävande fruktan, som jag hade svårt att undertrycka. Ni andra stannar och beder! Earl och jag hjälpte Irene ut genom dörren och trängde in henne mellan oss i framsätet på min bil. medan jag backade ut från kyrkans parkeringsplats och satte kurs mot deras lägenhet, fortsatte Irene att slå omkring sig. Vem är du? Skrek hon mot Earl. Släpp ut mig ur bilen! Hon vräkte sig mot dörren och famlade efter handtaget, under det att hon försökte krypa över Earl. Irene, hör på mig! Det är Earl, din make! Vi kör just hem dig! Förstår du inte det? Vi hans ord kände jag, hur Irene slappnade av bredvid mig. Make? Hem? Jag har ingen make och inte något hem! Earl hade tagit fram sin näsduk och torkade hennes läppar och haka. Jag stannade utanför deras lägenhet. Skulle du vilja be gång till, innan vi går in? Frågade Earl. Jag nickade med bultande hjärta. Vad var detta för slags obestämd fruktan, som gnagde inom mig? Den tycktes inte direkt hänga samman med Irenes epilepsi, utan det var någon slags egen, bortglömd skräck, som spökade. Efter bönen tycktes Irene vara lugnare. Jag tar in henne nu, sa Earl, och som ett fogligt barn följde Irene honom ut ur bilen. Säg till ifall ni behöver mer hjälp, ropade jag efter dem. Jag kände mig lättad över att höra Irenes egen vanliga röst svara. Tack så mycket, pastor Basham. God natt. Tillbaka i kyrkan försäkrade jag folket, att Irene blivit bättre. Senare, när jag kommit hem, berättade jag för Alice, hur Irene hade fortsatt att bära sig konstigt åt i bilen. Jag kan helt enkelt inte förstå det! Slutade jag. Varför kan inte hon få bestående hjälp, så många andra bönesvar som vi fått? Alice nickade deltagande. Jag vet, älskling. Jag har också undrat över det. Men du förstår, ikväll fick Irenes uppträdande mig att undra, om inte hennes problem är något mer än. Hon avslutade inte meningen. Me än vad? Mer än bara ett fysiskt problem. Vad menar du? Det vet jag inte säkert, sa hon sakta. Men Don, det där var helt enkelt inte Irene! Under en minut kunde jag faktiskt föreställa mig, att jag såg något annat titta ut ur hennes ögon! Vad är det du försöker säga? Det vet jag inte.

10 Alice lyfte hjälplöst sina händer. Jag vet bara, att jag såg något ont, något som inte var en del av den Irene jag känner. Men låt oss vara förnuftiga, läxade jag upp henne. Jag medger, att hennes uppträdande var mycket egendomligt, men personlighetsförändringar är förmodligen ett av symptomen på den här sjukdomen. Jag var besluten att hålla det som hade hänt inom ett bekant område. Mycket riktigt, nästa morgon ringde Earl och sa, att Irene hade sovit gott under natten, och bortsett från att hon kände sig lite trött, tycktes allt vara väl. Vår oro över det inträffade avtog snart och kom i bakgrunden för en mera personlig angelägenhet. Fastän Alice och jag under resan hem från Sharon i Pennsylvania hade varit ense om att vi inte hade någon önskan att skifta pastorstjänst, så hade jag försummat att skriva och tala om vårt beslut för den kommitté i Sharon, som arbetade med pastorsfrågan. Några dagar efter händelsen med Irene fick jag ett brev från församlingen i Sharon. På ett församlingsmöte hade de beslutat att kalla mig att bli deras pastor. När Alice och jag bad över saken, kom Earls ord ständigt för mig. Vi klarade oss riktigt bra utan dig. Kanske var just detta det tillfälle, som Gud valt för en flyttning just därför att saker och ting faktiskt gick så bra här. När hans helige Ande hade tagit över ledningen, var det kanske dags för hans tjänare att stiga åt sidan, att stiga ned och att söka en plats och ett folk, där hans eld ännu inte hade fallit. Vi skrev till kommittén i East Side, att vi skulle komma.

11 Kapitel 2. ETT SAMTAL VID LUNCHTID. Vi började vår tjänst i Sharon i september 1964. De första månaderna i East Side församlingen gick snabbt, medan vi gled in i den mängd rutiner, som hänge samman med varje ny pastorstjänst. Det gällde att flytta in i pastorsbostaden, att skicka de äldre barnen till nya skolor, att träffa församlingens kommittéer, att systematiskt besöka medlemmarna förutom att under bön sätta upp de första målsättningarna. Från början av min tjänst i Sharon underströk jag bönens betydelse. Dessutom hänvisade jag i förbigående, men ofta, till den karismatiska förnyelsen i kristenheten och klargjorde, att jag stödde denna livsnödvändiga rörelse. Min förkunnelse kontrasterade ganska mycket mot den föregående pastorns, men vid slutet av det första året kände jag, att min inställning hade mottagits väl. När vårt andra år i Sharon började, tog jag också på mig uppgiften att undervisa en stor vuxenklass i söndagsskolan och att dessutom leda bibelstudier på söndagskvällarna. Det första andliga genombrottet inträffade som en följd av dessa bibelstudier. Alice och jag hade sett fram emot den tid, när vi skulle kunna börja ha bönemöten. Men erfarenheten hade lärt oss, att något sådan måste växa fram ur en äkta andlig hunger. Ett fungerande bönemöte är inte något, som man helt enkelt annonserar ut eller organiserar fram. Vi var därför förtjusta, när månader av ihärdig bibelundervisning skapade den hunger. En söndagskväll kom några av medlemmarna fram till mig. Varför börjar vi inte med veckobönemöten? Inte den vanliga sort, som vi hade för flera år sedan, utan en stund, där vi kan vara verkligt öppna och söka det sorts bönesvar, som Bibeln talar om. På så sätt föddes våra bönemöten på onsdagskvällarna, och nästan genast började saker och ting att hända. Vi fick påtagliga bönesvar, precis som i Toronto. En kvinna, som kom till sitt första möte med en viss nervositet, kom tillbaka nästa vecka och vittnade med tårar i ögonen om hur hon under många år hade lidit av hjärtklappning men hur denna helt hade försvunnit, när hon satt och tillbad tillsammans med oss. Och hennes helande visade sig vara bestående. Andra, som sökte Jesu kraft för att bli helade, insåg, att de aldrig verkligen hade känt Jesus själv, åtminstone inte på ett personligt sätt. Som en förvånad diakon kommenterade. Jag har varit medlem i den här församlingen i tjugosju år, och ändå tills ikväll visste jag inte, att det var möjligt att ha en direkt gemenskap med min Herre. Bland det som uppmuntrade oss under vårt första ett och ett halvt år i Sharon var periodiska besök av medlemmar i Hillcrest församlingen i Toronto. Vid två tillfällen tillbringade Earl och Irene Corbett veckoslutet hos oss i vårt hem. Vi var glada över att höra, att bönemötena i Toronto ännu fortsatte med kraft.

12 Och vi har fortfarande tro för att Irene skall bli helad, förklarade Earl glatt vid deras första besök. Irene var sitt vanliga, stillsamma jag, men så vitt vi kunde bedöma, hade det inte skett någon förändring i hennes tillstånd. De epileptiska anfallen kom verken mer eller mindre ofta nu än förut. Vid deras andra besök talade Earl vid vårt bibelstudium på söndag kväll. Folk blev djupt rörda av hans vittnesbörd om hur hans öga helats och av hans sakliga berättelse om andra under, som hade hänt på bönemötena i Toronto. En del av händelserna hade jag tidigare delat med mig av från predikstolen, men på något sätt tycktes de mera äkta, när de berättades av en lekman. Dessutom tyckte Earl under deras andra besök vara jublande glad över Irene. Hennes helande är nästan färdig, sa han till oss. Hon har inte alls haft så många anfall på senaste tid. Till och med läkarna kan se en förbättring och de låter henne ta mindre med medicin nu. Irene hade faktiskt förändrats och hade en sorts inre utstrålning. Gud har varit så god mot mig, sa hon. Tänk, att efter alla dessa år håller jag på att bli bättre! Detta var en helt annorlunda person jämfört med den kvinna, som hade uppträtt så våldsamt i min bil två år tidigare. Men varför kände jag då denna isande, förvarnande rysning, när de körde sin väg från pastorsbostaden på måndag morgon? Vi ses om några månader, ropade Earl, när de backade ut från infarten. Och då har vi ännu mer att berätta. Men nästa rapport, som vi skulle få höra från familjen Corbett, skulle vara av ett helt annat slag och skulle få genomgripande följder för min egen tjänst. Det anses allmänt bland förkunnare, att det första året eller däromkring i en ny församling är som en smekmånad. Både pastorn och församlingen visar sig från sin bästa sida. Pastorn känner inte folket tillräckligt väl för att bli djupt engagerad i deras problem. Församlingen å sin sida har en benägenhet att bedöma pastorn efter vad de hoppas, att han skall vara, istället för efter vad han verkligen är en man med en egen kamp och med egna svagheter. Det var när vi varit ett och ett halvt år i Sharon, som saker och ting började gå snett. Först gällde det inte några väsentligheter utan bara det slags förvirrande käbbel, som anstränger humöret och relationerna i vilken församling som helst. Ett tvisteämne gällde byggnaderna. Några år tidigare hade East Side byggt en ny kyrka, och när jag kom dit, använde de den gamla kyrkobyggnaden för att inhysa söndagsskolan. Men det fanns problem med den gamla byggnaden, termiter, ett läckande tak och ruttnande golvbräder. De flesta av de yngre familjerna i församlingen menade, att vi i det långa loppet skulle spara pengar genom att riva den gamla byggnaden och bygga ett nytt undervisningsannex. Men de äldre, som alltsedan barndomen gått till gudstjänst i den gamla helgedomen, var fast beslutna att bevara den. Det var den slags konflikt, som uppstår i varje församling. När sådant hänt i

13 tidigare församlingar, hade jag kunnat fungera som medlare mellan meningsriktningarna utan att själv ta ställning. När allt kom omkring var det församlingen, och inte jag, som skulle avgöra frågan. Men i Sharon verkade det, som om jag skulle bli tvingad att ta ställning. Om du inte röstar för att rädda den gamla kyrkan, sa en äldre man till mig, så är du inte längre min pastor. Röstningen utföll till slut så, att den gamla byggnaden skulle rivas, och jag besökte dem som skulle uppleva förlusten svårast. Gradvis försonade sig de flesta med majoritetsbeslutet. Men somliga gjorde det inte och dessa tycktes hålla mig personligen ansvarig. Den äldre man, som jag nämnde, han ofta talat om för mig, hur mycket mitt besök en gång i veckan betydde för honom. Det var en av de få saker, som hände i hans mycket kringskurna liv. Från och med dagen för omröstningen var han aldrig hemma, när jag knackade på dörren. Jag kunde se honom sitta på sin veranda, när jag svängde runt hörnet med min bil, men när jag kom fram till förstutrappan, var verandan tom. det var bara gungstolen, som rytmiskt gungade fram och tillbaka på de knirkande bräderna. Faktiskt började det snart verka på mig, som om det skulle uppstå starka reaktioner någonstans, vad jag än tog mig för. Jag hade skrivit en artikel för tidskriften Christian Lefe om våra möten på onsdagskvällarna. När tidskriftens redaktör, Bob Walker, ringde från en närbelägen stad en lördag, bad jag honom impulsivt, att han skulle tala i gudstjänsten följande förmiddag. Han tackade älskvärt ja, och hans tal var både inspirerande och blev till hjälp, vilket jag visste av kommentarer i efterhand. Men andra kommentarer var inte så positiva. Ingen hade några invändningar mot Bobs predikan. Men jag hade bett honom utan att fråga den kommitté, som skulle tillfrågas, och utan att ha fått tillstånd av de ansvariga kommittéledamöterna. Det hade inte funnits tid för detta, påpekade jag för folk, om vi skulle kunna få tag i denne upptagne man, medan han fanns i närheten av oss. Och hur som helst så var det i de flesta församlingar pastorns privilegium att erbjuda en gästande talare sin predikstol. Missnöjda kommentarer fortsatte att nå fram till mina öron. Istället för att avta allt eftersom tiden gick, växte kritiken tills slutligen den verkliga frågan kom upp till ytan. Bob Walker var, verkade det, evangeliskt konservativ, medan East Side var en liberal församling, som inte gick in för känslosamhet. Att Bobs predikan inte hade varit det minsta känslosam, betydde uppenbarligen inte något. Någon djupt rotad fruktan eller öm punkt hade vidrörts. Jag försökte framföra min djupt grundade övertygelse, att varje församling både behöver traditionens styrka och evangelisationens skärpa. Men jag hade en känsla av att en djup klyfta, som vidgade sig allt mer, hade öppnat sig vid mina fötter. Andra motsättningar förekom, som rörde upp vattnet under en dag eller en vecka, men det var ingenting som inte ömsesidig kärlek och tålamod skulle kunnat upplösa.

14 Den första allvarliga splittringen gällde onsdags mötena. Trots all den glädje och kraft, som dessa kvällar gav, hade jag länge varit medveten om, att det endast var en liten del av församlingen, som deltog och jag hade oroat mig över detta. Både från predikstolen och vid mina hembesök hade jag försökt att öka intresset för deltagande. Trots en pålaglig brist på framgång i dessa rekryteringssträvanden var jag helt oförberedd på att mötena hade väckt så stor förbittring, som jag nu fick veta, att de hade gjort. Ord som exklusiva och privata började sippra fram till Alice och mig. En ilsken kvinna kallade dem till och med slutna samlingar. Jag rannsakade minnet och samvetet för att se, om det fanns något berättigat i dessa anklagelser. Plats och tid fanns anslagna i kyrkans entré och pålystes varje söndag i församlingens programblad. Inte desto mindre stod det klart, att ett stort antal människor kände sig utestängda, uteslutna från en utvald innegrupp. Hade vi, som gick på mötena, fallit i den fällan, att vi ansåg oss själva vara bättre, eller mer andliga, eller mer hängivna än de som inte kom på mötena? Av alla de sätt, på vilka vi sårar och vanärar Kristi kropp, hade jag alltid mest fruktat sådana andliga klickbildningar. Jag tänkte på detta, medan jag gick hem en eftermiddag, och möttes av Alice vid dörren till vårt hus med ett brev i handen. Med ett plågat uttryck i ansiktet räckte hon fram det till mig. Det kom från ett ungt par, som hade brukat delta i våra bönemöten i Toronto. Jag förmodar, att du har hört den tragiska nyheten om Irene Corbett, började brevet. Earl tycks ta hennes död mycket bra, men jag tror, att han skulle uppskatta att höra av dig. Sakta sjönk jag ned i den stol, som stod närmast dörren. Det hade gått så bra för Irene, fortsatte brevet, att vi hade hoppats, att hon skulle bli helt helad. Men tydligen hade anfallen börjat igen och varit värre än någonsin, och det hjälpte inte hur mycket medicin hon än fick. Earl var rädd för att lämna henne ensam, medan han var på arbetet. Irene var därför hos sin syster, när det hände. Vi antar, att hon fick ett anfall, när hon stod längst upp i trappan till källaren. Hon ramlade ner, innan någon kunde fånga upp henne, och slog huvudet i källargolvet. Hon dog på sjukhuset utan att återfå medvetandet. Brevet fick falla från mina fingrar utan att jag läste sista delen. Jag kände Alice lägga handen på min skuldra. Ledsen, älskling, sa hon. Jag suckade och reste mig upp. Stackars Earl. Jag skulle tro, att han varit alltför uppriven för att skriva. Jag gick fram och tillbaka i vardagsrummet, kände mig förlamad och försökte att anpassa mig efter nyheten. Varför? Undrade jag, när hennes helande hade varit så nära. Varför? Vad hade berövat henne det och berövat henne själva livet? Plötsligt kände jag mig på något sätt ansvarig för hennes död. När allt kom omkring hade jag varit hennes pastor under tre års tid. Genom min förkunnelse hade hon fått höra om Jesu Kristi helande kraft. Hon hade deltagit i de kraftladdade bönemöten, där under hade inträffat, men förvägrats att själv uppleva ett under. Kanske ändå, om jag hade givit henne mer

15 personlig uppmärksamhet eller bett mer brinnande. Alice tycktes förstå, vad jag tänkte. Ge dig inte själv skulden, Don, sa hon stilla. Du gjorde allt du visste om. Det gjorde vi alla. Samma kväll satte jag mig och skrev ett långt brev till Earl och försökte säga allt som passade och kunde vara till hjälp, sanningar som jag trodde på men förvisso inte upplevde just då. När min depression inte hade lättat följande morgon, började jag att oroa mig. Jag hade förlorat församlingsmedlemmar förr, sådant händer varje pastor. Dessutom hade jag under två år inte direkt haft det pastorala ansvaret för Irene, även om hon var en nära vän. Men hennes död tycktes på något sätt vittna för mig om alla andra misslyckanden i tjänsten. Jag började värdera mitt arbete i Sharon i negativa termer. Jag påminde mig om att i en församling på mer än sex hundra medlemmar var det bara några dussin, som upplevde meningsfulla, andliga svar på sina behov, och att min tjänst antingen inte nådde flertalet av mina församlingsbor eller ännu värre fick dem att känna sig utstötta och som andra klassens församlingsmedlemmar. Jag visste, att detta var en ohälsosam tankekedja, men jag kunde inte bryta mig ut ur den. Det var som om någonting hade lägrat sig över mig under natten, som jag inte hade kraft att stå emot. Allt eftersom dagarna gick och det inte lättade, upplevde jag en förändring, där glädjen och effektiviteten i tjänsten ersattes av ett ihärdigt uthärdande. Detta var illa nog, men dessutom öppnade min dåliga sinnesstämning dörren, så att ett mera akut problem kunde återkomma. Det gällde det där, som jag hade känt röras upp inom mig den kväll, då jag körde Irene Corbett hem. Det var en känsla av fruktan, av hemsökande inre skräck utan verkligt namn. Så länge som jag kunde komma ihåg, hade detta spöke periodvis stigit upp inom mig. Det som gjorde det särskilt skrämmande var, att jag aldrig visste när det skulle visa sig utan bara at det skulle göra det. Det var odefinierbart, mäktigt och obarmhärtigt och i dess grepp tycktes även de enklaste rutinsaker erfordra enorma kraftansträngningar. Jag bad emot det, jag använde mitt förnuft för att ta spjärn emot det, och jag sökte hjälp hos andra. Men ingenting hjälpte. Till sist kunde jag ingenting annat än att eländigt hanka mig fram, tills det gav sig iväg. Det kunde hålla på några minuter, några timmar eller några dagar. Ibland var jag fri från det i månader och det hade jag nyss varit och då vågade jag hoppas, att det hade försvunnit för alltid. Men det kom alltid tillbaka. Denna gång dök det upp igen en eftermiddag, när jag var på väg för att avlägga mina sedvanliga besök på sjukhuset. Där jag körde på Sharons gator, kände jag plötsligt skräckkänslor inför tanken på att gå in i sjukhuset. Löjligt! Där gick jag in och ut ett halvt dussin gånger i veckan! Men när jag närmade mig parkeringsplatsen, växte sig fruktan så stark, att jag var tvungen att köra runt kvarteret två gånger, innan jag kunde förmå mig att köra in. Jag klev ur bilen och smällde igen dörren så hårt, att en kvinna i närheten vände sig om och stirrade på mig. Så gick jag mot sjukhusets entré. Allt förmår jag i honom, som ger mig kraft, sa jag högt.

16 Sa Ni något till mig? Undrade en man, som stod på sjukhus trappan. Jag pratade bara för mig själv, sa jag med ett nervöst leende och sköt upp dörren framför mig. När jag kände den sötaktiga, antiseptiska sjukhus doften, tvärstannade jag. Magen vände sig i mig, och för en kort stund trodde jag, att jag skulle bli sjuk där mitt i vestibulen. Jag störtade ut genom dörren och tog ett djupt andetag med frisk, kylig luft och försökte strunta i att mannen, som stod på trappan, stirrade nyfiket. Skärp dig nu, Basham, tänkte jag. på det här sjukhuset har du varit hundratals gånger. Jag visste, att fruktan egentligen inte hade något att göra med byggnaden eller med de människor, som fanns där inne. Den hade istället sitt ursprung inom mig själv. Ändå kunde jag inte gå in. Jag stod där på trappan i två eller tre minuter och kände mig smärtsamt medveten om mig själv. Sedan jag tagit ännu ett djupt andetag, vände jag mig om och gick in igen. Med en nickning besvarade jag receptionistens artiga God eftermiddag, pastorn, och gick med långa steg till hissen. Två timmar och åtta besök senare lämnade jag sjukhuset och satte kurs hemåt med en sprängande huvudvärk. Alice, var är aspirinet? Var det första jag sa. Försiktigt gick jag in i köket, eftersom varje höftig rörelse gjorde, att det bultade ännu värre i huvudet. En besvärlig dag igen? Frågade Alice och räknade upp fyra vita tabletter i handen på mig. Jag nickade. Det där skrämselspöket slog till igen. På sjukhuset. Jag tittade på Alice över randen på mitt glas. Kan du tänka dig, hur det kändes att försöka be med sjuka, när jag själv måste kämpa så? Jag svalde aspirinet och gick ut i vardagsrummet, satte på teven och sjönk ner i närmaste stol. Morgonen därpå blev inte mycket bättre. Fruktan var borta den hade krupit tillbaka in i det okända gömsle, där den fanns mellan attackerna men insikten om att detta var ett område, där min kristendom verkade kraftlös, förvärrade rent av min depression. Ingenting fungerade, från det att jag steg ur sängen den morgonen. Det tog längre tid än vanligt för barnen att bli klädda, vilket gjorde frukosten till och med mera jäktig än vanligt, vilket betydde, att jag, när jag skulle ge mig av till expeditionen, var så uppjagad, att jag glömde att kyssa Alice adjö. Det var förstås helt och hållet barnens fel, inte mitt. Nervositeten hade ingenting att göra med det obehagliga bankbesök, som jag måste göra om några timmar. Vilket uselt sätt att börja en dag på, muttrade jag, medan jag låste upp dörren till mitt arbetsrum och klev in. Hur grått och dävet luktade inte den här kyrkan, i vilket fall som helst! Jag satte mig ner vid skrivbordet och slog upp Bibeln, som var väl innött sedan svunna dar, när jag funnit tillfredsställelse i dess sidor. Kanske skulle det hjälpa att läsa en psalm. Men efter fem minuter slog jag igen Bibeln. Den morgonen tycktes David vara alltför andlig för mig. Istället började jag arbeta på min predikan, men anteckningarna var precis lika torra och livlösa, som de hade varit dagen innan. Jag lutade mig tillbaka i stolen och stirrade ut genom fönstret. Var alla predikanter tvungna att gå igenom sådana depressionsperioder? Vad hade hänt med

17 den glädje och seger, som jag haft de sista månaderna i Toronto och det första året i Sharon? Kämpade sig varje pastor igenom sina plikter, och förverkligade han sin höga kallelse som ett tråkigt rutingöra? Det gjorde han förstås åtminstone ibland. Men jag kunde inte låta bli att tänka på, hur jag i nästan femton år varit ordinerad pastor, men det var ändå endast vid sällsynta tillfällen, som jag hade närmat mig den effektivitetsnivå, som jag drömt om på seminariet. Så få människor verkade ha fått hjälp under dessa år, och ingen på senare tid. Hur skulle jag kunna fortsätta att predika seger, när mitt eget liv just nu inte kunde visa upp något annat än missräkningar? Mina ögon föll på en packe böcker på skrivbordet, som alla handlade om skilda aspekter av den karismatiska förnyelsen. Jag snurrade på packen, så att jag inte skulle behöva se titlarna. De fick mig endast att känna mig värre däran. Till för några veckor sedan hade jag tyckt dem vara spännande och nyttiga. Faktiskt hade jag börjat arbeta på ett eget bok manuskript. Nu kändes det som skrymteri att ens ha dem på skrivbordet. Hopsjunken i stolen den morgonen kunde jag inte se, att just dessa besvikelser inom kort skulle driva mig till en andlig upptäckt. Den upptäckten skulle befria mig från mycket av det som band mig själv och på samma gång slunga mig in i en tjänst, som skulle bli mycket mer krävande, än vad jag någonsin kunnat drömma om. För tillfället kunde jag inte se något av Guds hand i det som hände. Jag suckade och reste mig upp. Dumheter, att du tycker synd om dig själv, Basham, mumlade jag, där jag gick fram och tillbaka i mitt arbetsrum. Men att säga det förändrade inte faktum. Jag var på humör för självmedlidande, så jag lät det flöda och letade efter saker att klaga över. Jag stannade framför en tavla på väggen. Kyrkan i Hillcrest, Toronto. Det påminde inte endast om Irenes tragiska död utan också om andra obehagliga minnen. Jag erinrade mig, hur en medlem i den välbärgade församlingen, som mycket väl visste vilken blygsam lön som församlingen betalade mig, ändå verkade förvånad över att jag inte anställde en hemhjälp. Det skulle göra saker och ting så mycket lättare för Alice. Vet du inte, sa jag till den minnesbilden, att fem dollar i pastorns hand inte räcker till fler hamburgare än vad de gör för en bankdirektör? Under de månader, då jag haft andlig seger, hade jag knappt ägnat ekonomin en tanke, men nu återvände alla mina penningbekymmer med kraft. Redan på seminariet hade Alice och jag varit medvetna om hur lite pastorer tjänar, och våra år i pastorstjänst hade inte förändrat tänk vad vi saknar mönstret. Löneökningarna hade mer än väl uppvägts av vår snabbt växande familj. Endast genom ständiga inskränkningar hade vi lyckats förbli skuldfria. Nåja, nästan skuldfria. Vi hade för länge sedan tagit vår tillflykt till det obehagliga med nödvändiga knepet att samla ihop våra skulder till en enda. När räkningarna nådde en kritisk nivå, brukade jag låna 500 dollar i bank och betala skulderna. Medan vi sedan betalade av lånet, brukade räkningarna hopa sig ännu en gång, så att när lånet var

18 slutbetalt, var vi tvungna att låna alltsammans om igen. På det sättet höll vi våra kreditorer lyckliga, banken var lycklig och själv höll vi oss nätt och jämnt flytande. Den här förmiddagen skulle jag till banken ännu en gång. Jag plockade upp hatten och rocken och lämnade expeditionen, steg in i bilen och körde ner mot stan. Det var den andra turen till banken på sex månader. Vår ekonomiska situation hade blivit akut, sedan vi flyttade till Sharon. Vi levde lika enkelt som förut, men vår äldsta dotter, Cindi, hade börjat på gymnasiet, och Lisa hade börjat i lekskola, vilket som var värst för garderoben, visste jag inte. Där jag körde genom förmiddagstrafiken gav jag min förbittring näring med funderingen om att hela systemet var orättvist. En pastor måste ha lika mycket utbildning som andra yrkesmän, och han hade lika mycket ansvar, men han fick bara en bråkdel av inkomsten. Sophämtare tjänade lika mycket som jag. Inte heller tanken på det möte mitt på dagen, där jag förväntades vara närvarande, kunde få mig på bättre humör, där jag satt på en bänk utanför avdelningen för privata lån. Det skulle vara en del i det ovidkommande håll i gång, som gjorde livet surt för alla i församlingen, både för pastorer och lekmän. Aktiviteter, som inte motsvarade folkets verkliga behov. Aktiviteter för aktiviteternas egen skull. Och för det mesta, medgav jag modfälld för mig själv, var församlingen i East Side inte bättre än någon annan. Bönemöten och bibelstudier till trots, så arbetade vi mycket mer med att ordna förplägnad, förströelse och gemenskap (hur skulle jag inte komma att avsky den trefalden!) Än med att ta itu med vårt förhållande till Gud och till varandra. Just för tillfället hade vi en serie ändlösa kommittésammanträden för att finna metoder att få in pengar för att bygga det nya annexet, där vi skulle ha fler rum att ha fler sammanträden i. Varför gömde vi oss bakom en sådan rökridå av engagerat arbete? I min dysterhet tycktes det mig nästan, som om det funnes någon sorts stor, tyst sammansvärjning, som arbetade för att vår församling eller vilken församling som helst skulle förhindras att verka på en nivå av verklig betydelse, genom att ständigt plåga oss med bagateller. Men det möte, som jag skulle till nu, gällde för en gångs skull inte byggnadskampanjen i East Side. Det var pastorsförbundets månatliga lunch och det var vid de tillställningarna, som jag ofta mest påtagligt upplevde overkligheten i det som jag sysslade med. Medan jag fortfarande gick på seminariet, hade jag blivit medveten om det faktum, att jag formades för en roll. Jag skulle inte vara mig själv, jag skulle vara en Pastor, en Högvördighet, - om jag får be. Efter sju års utbildning var jag inte bara en kristen, som hette Don Basham. Jag var Hans Högvördighet Don Wilson Basham, fil. Kand., teol. Kand. En man vederbörligt skickad att spela pastorsspelet. Men det var ett spel, i vilket vi var de första förlorarna. Jag visste, att den depression, som jag för tillfället hade, i grund och botten härrörde från ett bristfälligt förhållande

19 till Gud. Men det var nästan omöjligt för mig att tala om detta, särskilt med andra pastorer. Spelets regler fordrade försiktighet andliga svar på personliga frågor. Var effektiva, var vänlig och tala nästan aldrig om Gud. Det var receptet. Till sist kallade den tjänsteman, som skötte lånen, fram mig till sitt skrivbord. Många blanketter och frågor senare lämnade jag banken med 500 dollars ökad kredit på checkkontot och med ett öga på klockan. Jag skulle genast vara på lunchen, där pastorsspelet skulle vara i full gång. Spelet började klockan tolv, spelplatsen var matsalen i en närbelägen restaurang och spelarna tolv förkunnare från platsen. Spelets namn var pastoral gemenskap. Från början hade jag hoppats att lära känna mina kolleger mera personligt vid dessa möten, men så hade det inte visat sig bli. Till och med på dessa informella samlingar hade vi nogsamt maskerna på oss. När jag gick in och satte mig, tittade jag runt bordet och tänkte på de problem, som vi alla visste att vi hade, problem som vi aldrig delade med varandra, problem som vi aldrig bad tillsammans över. Pastorn mitt emot mig, som var ny på platsen, hade skiljt sig från sin fru under sin föregående tjänst. Hans nuvarande församling hade anställt honom först efter påtryckningar från de överordnade i samfundet. Flera månader senare kämpade han fortfarande med att finna ett sätt, på viket han skulle kunna fungera som pastor för en fientlig församling. Bredvid honom satt en stillsam, gråhårig pastor, vars fru låg sjuk på lasarettet i obotlig cancer. Denne lyssnade utan kommentarer till kollegans redogörelse för ett premiesystem i söndagsskolan. Bakom de båda satt en undersätsig och skallig pastor med prästkrage, dånande röst och två asociala, tonåriga döttrar. Bredvid mig satt en glad, utåtvänd pastor, som hade en liten församling och som undervisade i engelska i en skola i en närbelägen stad. Han log alltid lika jovialt. Han hade haft det leende, som aldrig helt dolde smärtan i hans ögon, alltsedan den dag, då hans fru hade tagits in på ett mentalsjukhus. Varenda en i rummet, noterade jag, hade något privat elände. Jag visste, att dessa män kämpade lika ärligt som jag med sina problem. Men vi tycktes alla bundna av nederlag. Och hela tiden bidrog vår yrkesroll till att hindra oss från att dela med oss av det som djupast angick oss. Hur som helst, idag var jag så desperat, att jag beslöt att lägga av mig masken. Det skulle kräva lite manövrerande, för spelet pågick som planerat, man berättade gemytliga historier och höll sig noga till ytligt prat. Ändå var jag besluten att göra ett försök. Vid efterrätten började jag. ni förstår bröder, jag skulle behöva hjälp av er. Jag avsåg att tala om min fruktan, men av någon anledning sa jag. jag har varit i en riktig kris sista tiden. Min tjänst tycks vara ett slöseri med tid. Det känns, som om.. som om Gud hade övergivit mig. Har någon av er känt det så någon gång? Rummet blev plötsligt mycket tyst. Jag väntade på de första förstående orden.