Människohandel och koppleri

UMEÅ UNIVERSITET 2008-03-18 Juridiska institutionen Examensarbete, 30 hp. Handledare: Karin Åström Människohandel och koppleri Samma brott men två paragrafer? Annika Andersson

Innehållsförteckning 1 Inledning...2 1.1 Syfte... 6 1.2 Metod och material... 6 2 Utgångspunkter... 7 2.1 Internationella bestämmelser... 8 2.1.1 FN:s konvention om avskaffande av diskriminering av kvinnor... 8 2.1.2 FN-protokollet mot människohandel... 8 2.1.3 EU:s rambeslut om bekämpande av människohandel... 9 2.2 Brottsoffer... 9 2.2.1 Offer för människohandel... 10 2.2.2 Vad är ett brottsoffer?... 12 2.2.3 Det idealiska offret... 14 2.2.4 Är offer för människohandel och koppleri brottsoffer?... 16 2.2.5 Brottsoffrens behov... 18 3 Människohandel och människohandelsliknande brott... 19 3.1 Människohandel... 20 3.1.1 4 kap 1a BrB... 25 3.2 Koppleri... 31 3.2.1 6 kap 12 BrB... 33 3.3 Tillämpning... 35 3.3.1 Fall 1... 36 3.3.2 Fall 2... 37 3.3.3 Fall 3... 38 3.3.4 Rättsfallsanalys... 39 4 Diskussion... 41 5 Slutsatser... 48 Källförteckning... 49 1

1 Inledning I artikel 3 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna stadgas att var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet. Denna grundläggande rättighet finns också upptagen i artikel 5 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Även på nationell nivå, i 1 kap 2 regeringsformen fastslås att den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Varje människa har alltså en starkt fastslagen rätt till sitt eget liv. Rätt till frihet, rätt att bestämma över sig själv och rätt att få vara sin egen. Tyvärr finns det många människor i världen idag som får dessa rättigheter kränkta, som inte längre kan bestämma över sig själva. Det finns människor som anser sig ha rätten att bestämma över andra, och i vissa fall inte bara bestämma över dem, utan även anser sig ha rätt att äga andra människor, att sälja och köpa dem, och att tjäna pengar på deras arbete. Det är enligt min mening den yttersta kränkningen av rätten till liv, och den går i Sverige under brottet människohandel. Människohandel innebär att människor rekryteras för att sedan transporteras inom ett land eller mellan olika länder, i syfte att de ska utnyttjas på olika sätt. Ett av de i Sverige mest uppmärksammade syftena är att människorna som handlas med ska utnyttjas för olika sexuella ändamål. Det kan handla om prostitution eller arbete på sexklubb, och det är främst kvinnor och barn som står i fokus för denna typ av brottslighet. 1 I Sverige har vi sedan lång tid tillbaka ansett att just prostitution är något samhällsfarligt som måste bekämpas, och för det ändamålet har en lagstiftning om koppleri funnits länge i den svenska rätten. När bekämpningen av fenomenet människohandel började tas upp i olika internationella dokument ansåg Sverige att det redan fanns en nationell lagstiftning som avsåg att motverka samma problem, nämligen i bestämmelserna om koppleri, där det stadgas att det är förbjudet att främja tillfälliga sexuella förbindelser. Förutom prostitution och andra former av sexuellt utnyttjande kan dock människohandelns offer även utsättas för tvångsarbete, slaveri, organhandel eller andra former av utnyttjande. 1 Proposition 2001/02:124 s. 8. 2

Brottet människohandel innebär flera olika handlingar som ingår i ett och samma led, det kan därför beskrivas som en typ av kedjebrottslighet. Typiskt för människohandel är att gärningsmännen utnyttjar landgränserna för att avskärma offren från omgivningen och därmed försätta dem i en beroendeställning och för att själva undgå lagföring, vilket för med sig att människohandel kan sägas vara ett internationellt och gränsöverskridande brott. 2 Kvinnor som blir utsatta för människohandel passerar ofta flera länder under sin resa. Det brukar talas om ursprungsland, transitland och destinationsland. Ursprungslandet är det land varifrån kvinnorna ursprungligen kommer, deras hemland, och alla de länder som kvinnorna passerar under resans gång kallas för transitländer. Destinationslandet är slutligen det land dit kvinnorna anländer för att uppfylla syftet med människohandeln. 3 Människohandlarna kan värva sina offer via falska annonser, postorderkataloger eller tillfälliga bekantskaper med löften om välavlönade jobb utomlands. När offren når fram till den slutliga destinationen blir de ofta fråntagna sina personliga papper och tillgångar vilket gör att de är väldigt utsatta och beroende av människohandlarna. Det är inte heller ovanligt att offren för människohandel tvingas skriva på någon form av kontrakt som förpliktar dem att betala av deras resa och uppehälle. Summorna i de kontrakten är ofta så stora att det är nästan omöjligt att någonsin kunna arbeta av skulden. Att offren för människohandeln blir utsatta för misshandel, hot och sexuella övergrepp är i inledningsskedet inte ovanligt för att bryta ner offrens självkänsla. 4 Handeln med människor är ett problem i många delar av världen och det visar tendenser till att öka. Av flera orsaker är omfattningen av problemet svårt att beräkna, människohandel är ett dolt fenomen som sällan anmäls, och det misstänks ha ett stort samband med den organiserade brottsligheten. 5 Det kan röra sig om runt 800 000 människor som blir offer för den gränsöverskridande människohandeln i världen varje år, och ännu fler faller offer inom gränserna av sina egna hemländer. 6 De rekryteras, transporteras, säljs och köps av människohandlare och medlemmar av organiserade brottsnätverk inom länder och över gränser, med avsikt att hänsynslöst utnyttja offren. Fall av människohandel för sexuella ändamål kan utifrån ibland se ut som att kvinnorna bedriver prostitutionsverksamhet i egen 2 Proposition 2001/02:124 s. 8. 3 Granström, Kroppar till salu ur Granström (red.), 2004, s. 219. 4 Granström, Kroppar till salu ur Granström (red.), 2004, s. 219. 5 SOU 2001:14 s. 427. 6 International Organization for Migration (IOM), Counter Trafficking. 3

regi och de kan också få instruktioner om att påstå det om de anträffas av polisen. Upplägget är ofta väl organiserat och de som ligger bakom verksamheten kan styra den från i stort sett vilket land som helst. 7 Människohandel är som nämnts ett gränsöverskridande brott där kvinnors och barns många gånger särskilt utsatta situation utnyttjas och därför är de särskilt sårbara. I de länder där kvinnor och barn rekryteras råder oftast fattigdom och arbetslöshet, medan det i den rikare delen av världen finns en efterfrågan på människor att utnyttja, exempelvis för sexuella ändamål. Det finns alltså förutsättningar för en mycket lukrativ handel. Ett sådant mönster kan iakttas inom EU och även på andra håll i världen. 8 I Sverige har problemet med människohandel länge varit uppmärksammat, men inte ansetts vara ett nationellt problem, då det inom landet enbart varit fokus på människohandel som syftar till sexuell exploatering. 9 Dessutom har många av de handlingar som ingår i människohandel redan varit straffbara i Sverige, och det har ansetts vara tillräckligt för att bekämpa problemet. Exempelvis har det framstått som självklart att människohandlarna i alla fall gör sig skyldiga till brottet koppleri i 6 kap 12 brottsbalken. För koppleri döms den som ekonomiskt utnyttjar att en annan person har tillfälliga sexuella förbindelser mot betalning. Detsamma gäller den som upplåter en lägenhet för tillfälliga sexuella förbindelser. Det är alltså inte tillåtet enligt svensk lag att tjäna pengar på någon annans prostitution. Människohandel och koppleri ansågs i Sverige vara två olika symptom på samma problem, och de fall av människohandel som innan 2002 nådde svenska domstolar behandlades genomgående som fall av koppleri eller grovt koppleri. 10 År 2000 undertecknades en FN-konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet, med det kom ett tilläggsprotokoll om människohandel, det så kallade Palermoprotokollet. I och med Palermoprotokollet kunde länderna enas om en gemensam internationell definition i ett rättsligt bindande dokument för begreppet människohandel. Definitionen innebär att handel med människor betyder rekrytering, transport, överföring, hysande eller mottagande av personer genom hot om eller bruk av våld eller andra former av tvång, bortförande, bedrägeri, vilseledande, maktmissbruk eller missbruk av en persons utsatta belägenhet eller 7 Rikskriminalpolisens lägesrapport, 2007, s. 11. 8 Proposition 2001/02:124 s. 9. 9 SOU 2001:14 s. 427. 10 SOU 2001:14 s. 445. 4

givande eller mottagande av betalning eller förmåner för att erhålla samtycke från en person som har kontroll över en annan person i syfte att utnyttja denna person. Exploatering innebär att utnyttja någon genom olika former av sexuell exploatering, tvångsarbete, slaveri, träldom, eller avlägsnande av organ. I protokollet slås också fast att ett offers samtycke till exploateringen saknar betydelse när något av de använda medlen har använts. När det gäller barn behöver inget otillbörligt medel ha använts för att människohandel ska föreligga. Med barn avses varje person under 18 år. 11 I Sverige har vi sedan 2002 en paragraf i 4 kap 1a brottsbalken som stadgar att människohandel för sexuella ändamål är förbjudet, och sedan 2004 är alla former av människohandel straffbelagda. I Sverige brukar vi också prata om så kallade människohandelsliknande brott, och dit hör bland annat brottet koppleri. Koppleri är typiskt sett ett brott där staten är målsägare, och syftet med lagen är att motverka prostitution i alla former. Koppleri kan i många aspekter sägas likna brottet människohandel, och det är inte heller ovanligt vid bevissvårigheter att domstolen dömer människohandlare för koppleri eller grov koppleri istället för människohandel. Tomas Bodström och Elisabeth Markström, justitieutskottet, har framfört att brottet koppleri är förlegat och att det enbart borde finnas en brottsrubricering, nämligen människohandel. De menar att varje köp av någons kropp grundar sig i en exploatering och ett utnyttjande, och att kopplingen mellan en prostituerad och dennes hallick inte handlar om ett affärsmässigt förhållande. Deras åsikt är att dagens lagstiftning om koppleri och människohandel bör ersättas med brotten människohandel och grov människohandel, och därmed uppnå ett högre straffvärde och en enligt dem, mer tidsenlig lagstiftning. De anser att det idag är för svårt att få gärningsmän fällda för människohandel, som alltför ofta bara resulterar i en dom om koppleri. 12 11 FN:s protokoll om förebyggande, bekämpande och bestraffande av handel med människor, särskilt kvinnor och barn artikel 3. 12 Bodström & Markström, Koppleri är människohandel ur Svenska Dagbladet, 2007. 5

1.1 Syfte Mitt syfte med denna uppsats är att granska relationen mellan brottet människohandel i 4 kap 1 a brottsbalken och brottet koppleri i 6 kap 12 brottsbalken. Jag vill precisera gränsen mellan de olika brotten, både när det gäller lagtext och tillämpning, och fastställa varför det i dagsläget finns en gräns mellan dem. Jag kommer i mitt arbete avgränsa mig på så sätt att jag endast behandlar fall av människohandel för sexuella ändamål med kvinnor över 18 år. Det gör jag eftersom det är inom det området som båda paragraferna blir tillämpliga, och det är här de tycks likna varandra. Frågan jag ställer mig är om de två brotten verkligen är så lika så att de borde föras samman i en gemensam paragraf? Kopplingen mellan de olika brotten tycks i vissa fall vara stark, men är de verkligen liktydiga? Var lagstiftarens intentioner att de skulle vara så lika som de enligt rätts-tillämpningen i vissa fall är? Slutligen kommer jag att anlägga ett brottsofferperspektiv på min uppsats. Vad är skillnaden för de kvinnor som faller offer för människohandel respektive koppleri, spelar det någon roll för dem vilken rubriceringen för brottet blir? 1.2 Metod och material Till att börja med har jag använt mig av en traditionell rättsvetenskaplig metod för att besvara mina frågor, vilket innebär en granskning av lagtexten samt dess förarbeten och praxis. Jag har i mitt arbete börjat med att studerat lagtexten för att få en klar och tydlig bild över de två paragrafer jag ska jämföra. Vidare har jag använt mig av dess förarbeten, såsom propositioner och utredningar, när jag velat utläsa den svenska lagstiftarens tankegångar då dessa paragrafer har tillkommit och ändrats. För att visa hur tillämpningen av brotten människohandel och koppleri kan se ut i Sveriges domstolar tänker jag också redogöra för några utvalda rättsfall. De består av de nyare falls om finns i tillämpningen av människohandelsbrottet där det handlar om kvinnor över 18 år. Jag anser att fallen är intressanta för att belysa svårigheterna med rättstillämpningen för människohandelsbrottet. De visar på olika sätt vilka bevissvårigheter som finns och hur brottet koppleri kommer in i tillämpningen av människohandelsliknande brott. Ett av rättsfallen behandlar kvinnor under 18 år, men jag tycker ändå att det är intressant för rättstillämpningen då det är ett rekvisit där inte offrets ålder har någon betydelse som behandlas i domskälen. 6

Eftersom den svenska lagstiftningen om människohandel grundar sig på de internationella regelverk som finns på området, har jag även för att uppfylla mitt syfte vänt mig till dessa rättskällor. Det har jag dock gjort helt översiktligt, för att fastställa den internationella rätten, samt för att kunna utläsa bakgrunden till den svenska lagstiftningen. I mitt arbete kommer jag också att anlägga ett brottsofferperspektiv, vilket innebär att jag granskar de två valda paragraferna utifrån utgångspunken att brottsoffer är en grupp som har ett viktigt behov av skydd, stöd och upprättelse. Jag har för att kunna sätta mig in i detta valt att använda mig av en del litteratur inom brottsofferteorierna, och jag vill genom dessa kunna skapa mig en bild av brottsoffer samt deras särskilda ställning och behov. I vissa delar av min uppsats har jag använt mig av källor via Internet. Det finns anledning att vara kritisk till sådana källor, men jag anser att jag i mitt arbete uteslutande har använt mig av tillförlitliga Internetsidor, som exempelvis den svenska regeringens. För att få ytterligare information och uppfatta andra infallsvinklar om fenomenet människohandel än de just lagstiftade har jag använt mig av en del fristående litteratur. För att ta reda på människohandelns utbredning och verkningar i Sverige har jag även tagit del av en lägesrapport från rikspolisstyrelsen. 2 Utgångspunkter I mitt arbete utgår jag i första hand från de internationella bestämmelser som finns på området. Människohandel är traditionellt sett ett internationellt brott som under en lång tid enbart behandlades inom den internationella rätten. Den svenska diskussionen om ett införande av ett särskilt människohandelsbrott hade också sitt ursprung i de internationella konventioner som finns på området, och därför är dessa en viktig del i mitt arbete. Jag kommer även att uppfylla mitt syfte ur ett brottsofferperspektiv. Med det menar jag att jag kommer att analysera mitt material med utgångspunkt i att människohandelns offers behov och intressen bör tillgodoses. Med att anlägga ett brottsofferperspektiv hoppas jag kunna belysa punkter och problem som kanske inte kommit fram lika väl utan perspektivet. På så sätt kan genomgången av det rättsvetenskapliga materialet bli djupare och intressantare på ett mänskligt plan. Att granska lagstiftningen och dess tillämpning ur de utsatta kvinnornas perspektiv känns viktigt för att belysa deras ställning och för att uppfylla mitt syfte. 7

2.1 Internationella bestämmelser Redan i slutet av 1800-talet börjades det tala om företeelsen att handla med människor i den internationella debatten om prostitution. Det var den så kallade abolitioniströrelsen som tidigare främst kämpat mot handel med svarta människor, som då även uppmärksammade den internationella handeln med prostituerade. De kallade den handel som bordellägare bedrev för att rekrytera prostituerade till bordeller i Europa och USA för handel med vita slavar. 13 Inom FN har arbetet med att bekämpa människohandel pågått under en lång tid, och slaveri i alla dess former har länge setts som ett grovt brott mot de mänskliga rättigheterna. I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948 sägs uttryckligen att ingen människa får hållas i slaveri eller träldom. 14 På senare tid har företeelsen människohandel behandlats i flera internationella dokument, och det är utifrån dessa Sverige grundar sin lagstiftning om människohandel. Därför kommer jag i det här kapitlet ge några exempel på sådana dokument, vilka av Sverige ansågs viktiga när den svenska lagstiftningen tillkom. 2.1.1 FN:s konvention om avskaffande av diskriminering av kvinnor FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, den så kallade CEDAW-konventionen, trädde i kraft år 1981. I artikel 6 stadgas att alla konventionsstater ska vidta lämpliga åtgärder för att bekämpa handel med kvinnor och utnyttjande av kvinnoprostitution. Förutom lagstiftning säger konventionen ingenting om vilka åtgärder som ska vidtas eller på vilket sätt staterna ska bekämpa handeln och utnyttjandet av kvinnorna. I konventionen finns inte heller någon definition av begreppet handel med kvinnor. 15 2.1.2 FN-protokollet mot människohandel 16 Som redan nämnts så innebar det så kallade Palermoprotokollet ett första steg mot en gemensam internationell definition av begreppet människohandel. FN:s konvention om gränsöverskridande organiserad brottslighet och dess tilläggsprotokoll om förebyggande, bekämpande och bestraffande av handel med människor, särskilt kvinnor och barn, öppnades i december år 2000 för undertecknande. 17 13 Granström, 2004, s. 214. 14 FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. 15 FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor. 16 FN:s tilläggsprotokoll om förebyggande, bekämpande och bestraffande av handel med människor, särskilt kvinnor och barn. 17 Proposition 2001/02:124 s. 10. 8

Protokollets tre syften är: 1. att förebygga och bekämpa handel med människor, med särskild hänsyn tagen till kvinnor och barn, 2. att skydda och stödja offren med full respekt för deras mänskliga rättigheter samt 3. att främja samarbete mellan staterna för att uppnå dessa syften. 18 2.1.3 EU:s rambeslut om bekämpande av människohandel I december år 2000 föreslog kommissionen i ett meddelande till rådet och Europaparlamentet, två rambeslut om åtgärder för att bekämpa människohandel samt åtgärder för att bekämpa sexuell exploatering av barn och barnpornografi. Innan det förslaget fanns inom EU sedan 1997 en gemensam insats om åtgärder mot människohandel och sexuellt utnyttjande av barn 19, vilken ganska allmänt behandlar definitioner, jurisdiktion, rättsförfarande, stöd till offren samt polisarbete och rättsligt samarbete. Genom den åtog sig medlemsstaterna att se över sina gällande lagar för att se till att bland annat människohandel är straffbelagt. 20 Förslaget om ett rambeslut om åtgärder för att bekämpa människohandel omfattade människohandel som syftar till antingen arbetskraftsexploatering eller sexuell exploatering, och är alltså till viss del snävare än Palermoprotokollet. Rambeslutet behandlar definitioner av straffbar människohandel, kriminalisering av anstiftan, medhjälp, främjande och försök samt gemensamma lägsta maximistraff och vad som ska anses utgöra försvårande omständigheter. Dessutom upptas i rambeslutet frågor om ansvar och påföljder för juridiska personer och brottsoffer. 21 2.2 Brottsoffer Vilka är de kvinnor som blir offer för människohandel för sexuella ändamål? Är de att betraktas som brottsoffer? Vad innebär det att vara ett brottsoffer? Är det någon skillnad för offren i de fall av människohandel som lagförs som koppleri? I det här avsnittet kommer jag att redogöra för hur offren för människohandel i Sverige kan se ut, och även ta upp olika sätt att se på begreppet brottsoffer. Vad krävs det egentligen för att ett offer ska vara ett brottsoffer? 18 FN:s tilläggsprotokoll om förebyggande, bekämpande och bestraffande av handel med människor, särskilt kvinnor och barn, artikel 2. 19 EU:s gemensamma insats om åtgärder mot människohandel och sexuellt utnyttjande av barn. 20 Proposition 2001/02:124 s. 11. 21 EU:s rambeslut om bekämpande av människohandel. 9

2.2.1 Offer för människohandel I de länder där kvinnor och barn rekryteras för människohandel för sexuella ändamål råder ofta fattigdom och arbetslöshet. I de fällande domar för människohandel i Sverige under 2006, då det handlat om ett utnyttjande för sexuella ändamål, rekryterade gärningsmännen till största delen kvinnor och flickor från Estland, Ryssland, Rumänien och Polen. 22 En stor del av de kvinnor som kommer till Sverige inom människohandel har alltså sitt ursprung i östra Europa och den forna Sovjetunionen, men även de kvinnor som kommer från andra delar av världen befinner sig i en situation som liknar förhållandena i dessa stater. I östra Europa har omställningarna under de senaste årtiondena varit stora, och de politiska förändringarna har varit kraftiga. Rättsväsendet i länderna förmår inte att bereda alla människor det skydd som de behöver, och bostads- och arbetsbristen är på vissa håll mycket stor. Arbetslösheten är ofta högre bland kvinnorna än bland männen, och de kvinnor som har ett arbete är ofta lågavlönade. Även den sociala omsorgen har försämrats, vilket innebär att stora delar av den offentliga barnomsorgen har stängts och pensionerna har dragits ner. Med det som bakgrund är det inte konstigt att kvinnorna i Östeuropa har starka ekonomiska motiv för att söka arbete utomlands. För en kvinna som lever under knappa förhållanden kan ett erbjudande om arbete på bordell i Västeuropa framstå som ett godtagbart alternativ. 23 När de gäller de unga kvinnorna från östra Europa kan det handla om kvinnor som lever i fattiga förhållanden och som är väl medvetna om att framtidsutsikterna för dem i hemlandet inte är särskilt ljusa. När dessa unga kvinnor får höra om möjligheten att arbeta i ett annat land är det många som tar chansen. 24 Nästan alla kvinnor inom den svenska människohandeln, vilket också visar sig i min senare rättsfallsgenomgång, kommer alltså från länder med betydligt lägre levnadsstandard och klasskillnader än Sverige. En stor anledning till den gränsöverskridande människohandeln tycks alltså vara de stora skillnader i välstånd som finns mellan staterna i östra och västra Europa. En sådan snedfördelning av resurser inom och utanför EU visar att människohandel är ett allvarligt samhällsproblem som grundar sig i stora klasskillnader i det globala samhället. Det faktum att kvinnorna kommer från fattiga och underutvecklade områden innebär ofta att de saknar erfarenhet av andra miljöer och har bristande språkkunskaper. Det gör att de är 22 Rikskriminalpolisens lägesrapport, 2007, s. 6. 23 SOU 2001:14 s. 421 f. 24 Granström, 2004, s. 211. 10

speciellt utsatta och kan anses befinna sig i ett underläge i förhållanden till gärningsmännen för människohandeln. Dessa har i sin tur ofta goda kunskaper om offrens levnadsförhållanden och deras ekonomiska och sociala förutsättningar i hemlandet, samtidigt som de också har goda kunskaper om förhållandena i Sverige. 25 Kvinnorna i de svenska lagförda människohandelsfallen under 2006 var i åldrarna 16 till 35 år. Kvinnorna tillhör inte sällan de mest utsatta grupperna i samhället i deras hemland, både på ett ekonomiskt och på ett socialt plan. Det kan handla om svårigheter med att få anställning i hemlandet, eller en uppväxt med mycket svåra hemförhållanden. Kvinnorna blir också särskilt utsatta då de sällan eller aldrig tidigare varit utanför det egna landets gränser, och har därmed bristande kunskaper om det svenska samhället och möjligheterna att söka hjälp. Ingen av kvinnorna i de svenska målen förstod svenska, och bara ett fåtal engelska. 26 Enstaka offer för människohandel som kommer till Sverige har förts bort med våld eller efter att ha drogats av gärningsmännen. Det allra vanligaste är dock att kvinnorna reser självmant till Sverige efter att ha ingått en överenskommelse med rekryteraren som de fått kontakt med via annonser eller internet. En del kvinnor tror att de ska erbjudas regelrätta arbeten som barnflickor, servitriser eller städare medan andra kvinnor vet att de kommer att utnyttjas på olika sätt men blir lurade när det gäller de verkliga villkoren, levnadsförhållandena, det ekonomiska upplägget, övergrepp och graden av personlig frihet. För det mesta behövs inget fysiskt tvång utan det räcker med att förövarna utnyttjar offrens hjälplöshet och målar upp en bild med löften om pengar som de har svårt att motstå på grund av deras utsatta situation. 27 Offren för människohandel hamnar inte sällan i en skuldfälla, där de är tvungna att betala tillbaka en summa pengar till gärningsmännen för resehandlingar och resekostnader. Denna skuldfälla går ut på att den som lånat pengarna aldrig kommer att tjäna tillräckligt för att kunna betala tillbaka till människohandlarna. Den ursprungliga skulden kan också öka då kvinnorna ofta förväntas betala för olika kostnader i destinationslandet. Denna skuldsatthet samt hot från människohandlarna att skada kvinnorna eller deras anhöriga gör att kvinnorna inte försöker fly. 28 Det är heller inte ovanligt att människohandlarna när kvinnorna anlänt till Sverige tar ifrån dem deras pass och andra resedokument. Ofta utsätts kvinnorna för 25 Rikskriminalpolisens lägesrapport, 2007, s. 7. 26 Rikskriminalpolisens lägesrapport, 2007, s. 6. 27 Rikskriminalpolisens lägesrapport, 2007, s. 10. 28 Rikskriminalpolisens lägesrapport, 2007, s. 10. 11

misshandel, sexuella övergrepp och hot. På så vis försätter gärningsmännen kvinnorna i ett underläge som både huvudmännen och de som köper sexuella tjänster sedan kan utnyttja. 29 På grund av det ovanstående borde offer för människohandel kunna räknas som speciellt sårbara och utsatta brottsoffer. 2.2.2 Vad är ett brottsoffer? Begreppet brottsoffer började användas i Sverige på 1970-talet, men det finns ännu ingen allmänt accepterad definition av ordet brottsoffer, och inte heller av vilka som är att räknas som brottsoffer. Begreppet omnämns i den svenska lagstiftningen, bland annat i lagen om brottsofferfond 30, men är inte närmare definierat. Den traditionellt juridiska termen för någon som blivit utsatt för brott är istället målsägande. Enligt 20 kap 8 rättegångsbalken är den målsägare mot vilken brott har begåtts, eller lidit skada av det, vilket endast blir aktuellt i de fall då gärningsmannen kan åtalas. I de fall där en gärningsman inte kan lagföras räknas inte heller offren som målsägande enligt lagens mening, och de har ingen rättslig status. FN har tagit fram en definition på brottsoffer i sin deklaration om grundläggande rättsprinciper för offer för brott och maktmissbruk. Där sägs att ett offer är en person som lidit psykisk, fysisk eller ekonomisk skada eller fått sina grundläggande rättigheter kränkta genom en handling som strider mot staternas straffrättsliga lagstiftning. I denna definition ryms även nära släktingar eller anhöriga till offret och personer som har lidit skada då de ingripit för att bistå offer i trångmål eller för att förhindra brott. Det sägs att en person kan betraktas som ett offer oavsett om förövaren är identifierad, gripen, åtalad eller dömd. 31 Begreppet brottsoffer har blivit kritiserat för att sätta en offerstämpel på den utsatte, vilken då kan tycka sig stämplas som ett svagt offer. Brottsoffer och offer behöver dock inte betyda samma sak. Många som utsätts för brott kan snabbt fortsätta med sina liv, medan andra, som kanske är särskild sårbara av någon anledning, inte återhämtar sig lika fort. 32 Att ha en offerstatus kan också innebära att man uppfattas som en person som kan ställa krav på sin 29 SOU 2001:14 s. 423. 30 Lag (1994:419) om brottsofferfond. 31 FN:s deklaration om grundläggande rättsprinciper för offer för brott och maktmissbruk. 32 Lindgren, 2001, s. 35. 12

omgivning att bli bemött med respekt och förståelse och som har rätt till särskilt stöd i olika former. 33 Andra kategorier som det talas om när det gäller brottsoffer är begreppen det medskyldiga brottsoffret och det passiva brottsoffret. Det medskyldiga offret kännetecknas av att det kan vara en tillfällighet att brottsoffret blev just offer och inte gärningsman. Det kan exempelvis handla om ett slagsmål där det är en ren slump vem som blev skadad. Det passiva brottsoffret talas det om då omgivningen snarare lägger skulden på brottsoffret istället för på gärningsmannen. Det kan handla om den våldtagna kvinnan som klädde sig utmanande eller inte protesterade tillräckligt mycket vid gärningen för att det ska ses som en våldtäkt. Brottsoffrets handlande kan bidra till att det ser ut som att de går med på händelsen utan att protestera, eller de kanske vid en undersökning saknar kroppsliga tecken på att ha blivit utsatta för våld. Personer som agerar passivt vid brott kan avskärma sig totalt från det som händer. Ibland talas även om det motsträviga brottsoffret. Det motsträviga offret beter sig tvärtemot hur ett idealt offer hade betett sig. Personen polisanmäler brottet men ändrar sedan sin berättelse och tar tillbaka tidigare lämnade uppgifter och vägrar samarbeta. Att offret uppträder provocerande får dock inte leda till att de formella rättigheterna åsidosätts eller ifrågasätts. 34 Jag tror att definitionen av brottsoffer ligger just hos själva brottsoffret, eftersom det bara är han eller hon som själv kan avgöra om de känner sig utsatta eller inte. Det är inte alltid rätt att sätta en stämpel på någon, vare sig det är stämpeln offer eller inte offer, det går att känna sig kränkt av båda. Att vara ett offer, ett brottsoffer kan ses som något positivt, det var inte mitt fel, jag blev utsatt, jag är bara ett offer. Men det kan också vara omvänt, begreppet offer kan ha en stark negativ laddning för många, då det antyder underlägsenhet och maktlöshet. Det finns de som enligt lag och definition räknas som brottsoffer men som knappt anser sig vara det, men även de som känner sig väldigt kränkta men som aldrig legitimt kommer ses som ett offer. Har någon lidit skada av ett brott, på vilket sätt det än må vara, ska denne kunna räknas som ett brottsoffer, om det ligger i hans eller hennes intresse. 33 Tham, 2001, s. 28. 34 Lindgren, 2001, s. 32 ff. 13

2.2.3 Det idealiska offret Nils Christie, professor vid Oslo universitet, grundade teorin om det idealiska brottsoffret. Den går ut på att brottsoffer tillerkänns olika ställning beroende av vilka de är och vad de gjort eller hur de agerat, och det idealiska offret kan sägas vara en person som är oskyldig, utan delaktighet i handlingen och försvarslös. Till de idealiska offren räknas de personer som när de drabbas av ett brott, genast får fullständig legitim status som brottsoffer. Det idealiska offret kan alltså sägas ha en hög status och därför kan det vara positivt att inkluderas i denna kategori. Enligt Christie har det idealiska offret åtminstone fem speciella egenskaper. För det första ska det handla om en svag person. Sjuka och gamla människor utgör bra idealiska offer, och även mycket unga människor hamnar i denna kategori. Offret ska även vara upptaget med ett respektabelt projekt, exempelvis arbeta, eller ta hand om en vän eller liknande. Gärna något uppoffrande som tyder på välvilja. För att vara ett idealiskt offer bör han eller hon även befinna sig på ett ställe som hon eller han inte kan klandras för att befinna sig på. Ett bra exempel är hemma i sin lägenhet med låst dörr, eller mitt på en befolkad gata mitt på dagen, ett sämre exempel är i en mörk park mitt i natten. För att det ska finnas ett idealiskt brottsoffer krävs också att det har funnits en idealisk gärningsman. Den idealiska gärningsmannen ska vara stor och ond, och denne ska även vara okänd och inte ha någon personlig relation till offret. Christie tar upp ett exempel på ett brott med ett idealiskt offer där en äldre dam blir bestulen på sin handväska mitt på dagen, på väg hem efter att ha tagit hand om sin sjuka syster. Gärningsmannen är i det fallet en stor och främmande man. 35 Hur ser då det idealiska brottsoffret för människohandel ut? Jag skulle säga att hon är en ung kvinna som kanske var på väg hem från skolan när hon blev kidnappad av okända män och senare fysiskt tvingad att sälja sin kropp. Hon blev under resan till destinationslandet fråntagen sitt pass och andra identitetshandlingar, och även eventuella pengar. Väl framme hölls hon inlåst i en lägenhet eller bordell, utan minsta möjlighet att fly eller påkalla hjälp. Hon kan då inte sägas själv ha någon skuld i det som hände, och hon har aldrig haft någon chans att ta sig undan. Gärningsmännen är både fler, större och starkare, och hon är svag och försvarslös. Denna tes om det idealiska offret för människohandel kan till stor del styrkas av vad som framkommit om offer i människohandel, dels i media med exempelvis filmen Lilja 35 Christie, 2001, s. 48. 14

4-ever och andra historier. Men det har även tydligt kommit fram i rättspraxis, och i mitt kapitel om rättstillämpningen ges en mer ingående beskrivning av det. Det idealiska brottsoffret har också en motpol det icke-idealiska brottsoffret. Ett exempel på det kan vara en man som blir misshandlad av en bekant under ett besök i en bar. Han är lika stor och stark som gärningsmannen och han utför ingen respektabel aktivitet, och han både kunde och borde ha undvikit att befinna sig på den platsen. Här finns flera tydliga krav på ansvar som läggs på offret. Han borde inte ha varit på en bar, han borde inte ha blivit berusad, och han borde inte umgås med sådana människor. 36 En annan typ av icke-idealiska brottsoffer finns när det gäller sexuella övergrepp på prostituerade kvinnor, där kränkningen ofta inte anses som lika stor som hos en kvinna som inte är prostituerad. En prostituerad kvinna anses inte värna om sin personliga integritet lika mycket som en icke prostituerad. 37 Det ickeidealiska offret har inte alls lika hög status som det idealiska, och får svårt att få bekräftelse som brottsoffer även om de råkat ut för samma brott som ett idealt sådant. Typiskt för det icke-idealiska brottsoffret är att det ofta har svårt att få andra att se dem som offer, och har ofta även svårt att se sig själva som offer. 38 Ett typiskt exempel på ett icke-idealiskt brottsoffer när det kommer till människohandel är de kvinnor som reser utomlands av fri vilja, vilket i verkligheten är de allra flesta. Dessa kvinnor kan vara fullt införstådda med att de kommer att arbeta med prostitution, även om villkoren för arbetet är helt andra än de blivit lovade. När de befinner sig i destinationslandet blir de inte inlåsta, utan är tvärtemot fysiskt fria att röra sig som de vill, och har chans att både fly och skaffa hjälp utan att göra det. Tvånget består i dessa fall inte av ett fysiskt sådant, utan istället av hot eller andra påtryckningar. Det betyder dock inte att de inte är att räkna som brottsoffer, vid lagföring av brottet blir de till och med målsägande enligt lagens mening, även om de knappt vet om det själva. Dels för att de har dåliga kunskaper om den svenska eller internationella lagstiftningen, men även för att de till viss del tror att deras situation beror på dem själva; kanske anser de att de får skylla sig själva 36 Lindgren, 2001, s. 31. 37 SOU 1992:84 s. 293 f. 38 Christie, 2001, s. 54 15

2.2.4 Är offer för människohandel och koppleri brottsoffer? De kvinnor som blir offer för människohandel är att anses som särskilt utsatta brottsoffer som behöver stöd och hjälp. De kan ha blivit utsatta för både psykisk, och fysisk misshandel, sexuella övergrepp och de befinner sig dessutom ofta i stora ekonomiska svårigheter. Att de befinner sig i ett land som inte är deras eget förstärker denna utsatthet. De behärskar sällan någon svenska, och de har ingen att vända sig till. Beroende på var kvinnorna kommer ifrån och vad de tvingats genomgå i det nya landet har många av dem svårt att återvända till sig eget hemland. De kan känna skam och skuld och skulle i vissa fall utestängas från gemenskapen i det gamla hemlandet på grund av vad de varit med om. Oavsett om kvinnorna är införstådda med att de ska arbeta inom prostitutionsverksamhet eller inte är det gemensamt för alla kvinnor som blivit föremål för människohandel att de i slutändan blir tvingade, utnyttjade eller lurade och de är isolerade och manipulerade, och de har fått sina grundläggande mänskliga rättigheter åsidosatta. 39 En kvinna som blivit utsatt för människohandel för sexuella ändamål beter sig inte alltid som förväntas av en kvinna som utsatts för ett allvarligt brott. Offren kan vara livrädda för kontakt med polisen eftersom de saknar visum och pass, eller så kan de ha blivit utsatta för hot och andra påtryckningar av människohandlarna och är rädda för bestraffningar. Många av kvinnorna känner också stor skam och skuld över det som de blivit utsatta för. Det är inte sällan som dessa kvinnor sedan länge har ett bristande förtroende för olika myndigheter och talar inte gärna med poliser, eller så känner de inget förtroende för de tolkar som finns. Dessutom kommer tolkarna ibland från samma bakgrund och plats som offret, som därför kan känna oro för sin personliga säkerhet och att nedsättande information sprids om dem i deras hemländer. Det som räknats upp är flera problem som kan hindra polisen från en bra kontakt med brottsoffret. De kvinnor som blir utsatta för människohandel har ofta mycket olika bakgrund. Det kan vara kvinnor som utnyttjats i prostitution i många år, men det finns också de som prostitueras för första gången. 40 Som tidigare nämnts är målsägande den som vilken brott är begånget eller som därav lidit skada, om ett åtal för brottet kommer till stånd. För att en enskild person ska anses kunna vara 39 SOU 2001:14 s. 424. 40 Rikskriminalpolisens lägesrapport, 2007, s. 9. 16

målsägande, förutsätts att brottet i fråga har riktat sig mot en enskild och inte mot allmänheten eller staten. Den som är målsägande har rätt att föra talan om ansvar för brottet och att föra talan om skadestånd i samband med ett allmänt åtal för brottet. Målsägande har också viss rätt till målsägandebiträde och stödperson. Människohandel är ett typiskt brott mot person, och den som utsätts för människohandel är att anse som målsägande, i de fall brottet lagförs. Koppleri däremot är utformat som ett brott mot staten, och de prostituerade kvinnorna i kopplerifallen innehar inte någon rättslig status som målsägande. Lars Heuman, professor i processrätt vid Stockholms universitet, har dock uttalat att i de fall gärningsmannen på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar att någon annan prostituerar sig bör den prostituerade betraktas som målsägande. Ett främjande som består i att någon lämnar anvisningar på prostituerades adresser eller hyr ut lägenhet till den prostituerade, bör dock inte medföra någon målsäganderätt. Om gärningsmannen däremot genom en mer varaktig psykisk påverkan bidrar till att annan person fattar ett beslut att prostituera sig så borde målsäganderätt tillerkännas den prostituerade. Om den prostituerade framstår som initiativtagare till brottet bör han eller hon inte betraktas som målsägande. 41 Det tycks dock som om de kvinnor som idag är inblandade i mål om koppleri som leder till åtal inte innehar inte någon rättslig status som målsägande, utan brukar istället av rätten betraktas som vittnen. Vittnen har inte någon lagstadgad rätt till skadestånd eller rätt att ha en stödperson under rättegången. När det gäller kopplerimål av människohandelsliknande karaktär brukar dock ett målsägandebiträde nästan alltid förordnas. 42 Som redogjorts för ovan får offren helt olika status beroende på vilket brott deras gärningsmän åtalas och döms för. Kvinnorna i de fall där människohandlarna blir åtalade för just människohandel har alltså rätt att föra talan mot gärningsmännen samt att föra skadeståndstalan. I de fall gärningsmännen åtalas för koppleri har kvinnorna mycket lite rättigheter och räknas oftast mer i den rättsliga processen som ett vittne till brottet än ett offer för det, även om de i själva verket är att räkna som brottsoffer. De har lidit skada av brottet. 41 Heuman, 1973, s. 463 f. Se även SOU 2001:14 s. 288. 42 Rikskriminalpolisens lägesrapport s. 36. 17

2.2.5 Brottsoffrens behov Att bli utsatt för ett brott kan ha en lång rad negativa konsekvenser för en människa. Det kan handla om fysiska och psykiska skador, ekonomiska skador och även andra sociala konsekvenser och praktiska problem. Skadorna och konsekvenserna kan både vara tillfälliga eller mer bestående. De fysiska skador som kan uppkomma vid brott är självklart många och olika, både lindriga och mer allvarliga. Det är dock inte ovanligt att det för brottsoffret är den psykiska skadan som är mest svårartad. Som tidigare nämnts finns det flera olika brottsoffer, och på vilket sätt en person reageras psykiskt efter ett brott är väldigt individuellt. För vissa personer kanske inte brottet leder till någon större psykisk reaktion, medan det för andra kan vara en mycket traumatisk upplevelse. De psykiska problem som brottsoffer drabbas av kan bland annat vara olika former av skuldkänslor, att de själva klandrar sig för vad som har hänt. I förlängningen kan det också uppkomma andra olika psykiska problem, beroende på vad offret blivit utsatt för och hur denne upplever det. 43 De olika former av sociala och praktiska konsekvenser som kan uppstå efter att man blivit utsatt för ett brott kan vara att offret exempelvis drar sig undan andra människor, eller mer drastiska saker som att byta yrke eller bostad. Offren kan också bli föremål för en hel del kontakt med olika myndigheter, försäkringsbolag och så vidare, vilket kan medföra praktiska problem. 44 Ett brottsoffer för människohandel kan drabbas av flera olika skador. Hon kan ha blivit misshandlad och utsatt för sexuella övergrepp, vilket kan resultera i fysiska skador. Även ekonomiska skador kan vara för handen, då vissa av kvinnorna utgett pengar till gärningsmännen för att få komma till destinationslandet. De olika sociala och praktiska konsekvenserna kan också bli stora, eftersom kvinnan ofta befinner sig i ett land som inte är hennes hemland. Även psykiska problem kan drabba brottsoffer för människohandel. Det är inte ovanligt att känna stor skam och skuld eller delaktighet i det inträffade. Hela upplevelsen av människohandel kan också vara en mycket traumatisk sådan. 43 Lindgren, 2001, s. 123 ff. 44 Lindgren, 2001, s. 137 ff. 18

3 Människohandel och människohandelsliknande brott. Runt om i världen har människohandel blivit ett omdebatterat ämne i politik och media. Människohandel är egentligen precis vad det låter som handel med människor, och har ofta blivit beskrivet som en grym brottslighet och kanske vår tids slavhandel. När det talas om människohandel för sexuella ändamål har det särskilt i Sverige till stor del kommit att handla om utnyttjandet av unga utländska kvinnor i prostitutionssammanhang, men det har även ansetts handla om ett uttryck för mäns våld mot kvinnor. 45 Sverige är inget undantag när det gäller fenomenet människohandel, och vårt land är först och främst ett destinationsland för människohandel, det är alltså hit kvinnorna tas för att bli utnyttjade. Rikskriminalpolisen uppskattar att mellan 200 och 500 kvinnor utsattes för människohandel till Sverige under år 2000. 46 I sin senaste lägesrapport, 2007:6 Människohandel för sexuella och andra ändamål, menar rikskriminalpolisen att det inte är möjligt att göra en uppskattning av hur många kvinnor som kan ha fallit offer för människohandel för sexuella ändamål inom Sverige under år 2006. Antalet människohandelsoffer som uppdagas är till stor det avhängigt de resurser som polisen lägger ner på att uppdaga denna brottslighet och polisens insatser skiftar kraftigt från län till län och från år till år. 47 Företeelsen människohandel skulle kunna beskrivas i utgångspunkt från de definitioner av begreppet som finns i EU:s rambeslut om åtgärder mot människohandel och det så kallade Palermoprotokollet. I dessa dokument delas brottet människohandel upp i tre väsentliga moment. Det första momentet innebär åtgärder för genomförandet av handeln. Hit hör rekrytering och transport av andra människor, både inom ett land och mellan flera länder. Hit hör också sådant som att ta emot människor, eller att inhysa dem, samt överlåtelser av människorna som är föremål för handeln mellan rekryterare och mottagare. Till handeln hör också senare överlåtelser exempelvis mellan olika bordellägare, eller överlåtelser av den faktiska kontrollen över personen i fråga. I det första ledet av brottet är det alltså fråga om olika former av att befatta sig med offren, vilka kan se helt olika ut i olika nätverk. 48 För att transportera kvinnor till Sverige använder människohandlarna oftast bil, buss eller färja, men 45 Granström, 2004, s. 212. 46 Proposition 2001/02:124 s. 15. 47 Rikskriminalpolisens lägesrapport, 2007, s. 4. 48 Proposition 2001/02:124 s. 8. 19

det förekommer även att de reser med flyg. Kvinnorna kan i vissa fall få resa ensamma, men de flesta reser tillsammans med en så kallad transportör. 49 Det andra momentet handlar om de medel som används för att människohandeln ska kunna genomföras. Rekryteringen kan exempelvis gå till på flera olika sätt. Kvinnorna kan föras bort helt mot sin vilja, men de kan också bli vilseledda angående vilket slags arbete de ska utföra. I vissa fall kan kvinnorna vara införstådda med att de ska prostituera sig, men villkoren för prostitutionen är helt andra än vad de tror. Handel som genomförts med det senast beskrivna tillvägagångssättet tycks vara den vanligaste formen av människohandel för sexuella ändamål som nått Sverige, såsom destinationsland för offren. Det kan också förekomma att en person missbrukar sin ställning eller på annat otillbörligt sätt påverkar en annan person och därigenom orsakar att denna person blir föremål för människohandel. Alla de olika situationerna har gemensamt att offrets sårbarhet på något sätt utnyttjas i handelns olika led. Handlaren utnyttjar att offret befinner sig i en sådan situation att offret egentligen inte har något annat val än att underkasta sig utnyttjandet. 50 Det tredje momentet handlar om syftet med handeln. När det gäller människohandel som syftar till sexuella ändamål kan det vara fråga om flera olika former av sexuell exploatering av människor. Syftet med handeln kan vara att den som varit föremål för den ska prostituera sig, men det kan även handla om avsikter till andra slags sexuella utnyttjanden, såsom att någon genom de beskrivna åtgärderna ska förmås att uppträda på en sexklubb eller att medverka i en pornografisk film. 51 3.1 Människohandel I juni 1998 beslutade regeringen att tillsätta en kommitté med uppdrag att göra en översyn av bestämmelserna om sexualbrott. I samband med det skulle de dessutom utreda om den svenska lagstiftningen behövde kompletteras i något avseende för att fullt ut uppfylla åtagandena i EU:s gemensamma åtgärd från 1997 och i FN:s konvention om avskaffande av all diskriminering av kvinnor. Som ett led i detta skulle de utreda om det i Sverige fanns ett behov av ett särskilt brott som förbjuder handel med människor för sexuella ändamål. Under tiden utredningen fortgick, antogs inom FN det så kallade Palermoprotokollet, vilket innebar 49 Rikskriminalpolisens lägesrapport, 2007, s. 9. 50 Proposition 2001/02:124 s. 8 f. 51 Proposition 2001/02:124 s. 9. 20

att staterna åtog sig att införa en särskild bestämmelse om ansvar för ett brott som tar sikte på handel med människor, både för sexuella ändamål och för andra utnyttjanden, såsom tvångsarbete, träldom eller organdonation. 52 I mars 2001 kom 1998 års Sexualbrottskommitté med sitt slutbetänkande Sexualbrotten Ett ökat skydd för den sexuella integriteten och angränsande frågor, där det föreslogs att det skulle införas två särskilda bestämmelser för om straffansvar för människohandel för sexuella ändamål, ett brott för handel med vuxna med maximistraff åtta år och ett brott för handel med barn med maximistraff tio år. 53 Utredningen kom dock fram till att trots att bestämmelsen har en sexualbrottslig karaktär, genom att syftet ska vara att sexuellt exploatera någon, så passar den inte in bland sexualbrotten i 6 kapitlet brottsbalken, eftersom syftet inte behöver ha förverkligats. Utredningen menade istället att ett gemensamt drag i all människohandel för sexuella ändamål är att gärningsmännen utnyttjar sårbarheten hos en annan person och de som blir utsatta för människohandeln blir berövade sin frihet. Därför ansågs brottet människohandel passa bättre i 4 kapitlet brottsbalken, där handlingar som riktar sig mot just människors frihet och frid kriminaliseras. Dessutom var det troligt att en framtida ändring av paragrafen skulle komma till stånd, vilket skulle innebära att även människohandel för andra ändamål än sexuella skulle komma att behandlas i paragrafen. Då skulle människohandelsbrottet inte längre kunna räknas som ett sexualbrott. 54 I utredningen konstaterades också att många av de handlingar som gärningsmännen i människohandeln utför redan då kunde klassificeras som brottsliga. Till exempel var det straffbart för den som främjar eller på ett annat sätt ekonomiskt utnyttjar att en annan person har tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning genom bestämmelsen om koppleri. Det ansågs också kunna bekräftas av de avgöranden som fanns vid tidpunkten. Sexualbrottskommittén framhöll att de fall av människohandel som på senare år nått de svenska domstolarna har behandlats som fall av koppleri eller grovt koppleri. 55 Med det som bakgrund gjorde kommittén en utredning huruvida bestämmelsen om koppleri skulle kunna ändras så att även hela människohandelsförfaranden skulle kunna införas under samma paragraf. Det diskuterades flera olika lagtekniska lösningar av det, bland annat föreslogs att det i paragrafen om koppleri skulle kunna föreskrivas att den som genom tvång, förledande eller på ett annat 52 SOU 2001:14 s. 419. 53 SOU 2001:14 s. 42. 54 SOU 2001:14 s. 462. 55 SOU 2001:14 s. 445. 21