Vietnamkrigen 1880 1980 Marco Smedberg historiska media
TIDIGARE UTGIVNING: Om stridens grunder 1994 Om sjökriget 1996 Om luftkriget 1998 Militär ledning 2001 Krigföring 2004 Från Sicilien till Rom 2006 Andra världskrigets utbrott (med Niklas Zetterling) 2007 Historiska Media Box 1206 221 05 Lund www.historiskamedia.se info@historiskamedia.se Historiska Media och Marco Smedberg 2008 Faktagranskning: David Potter Omslag: Jacob Wiberg Omslagsbilder: Framsida: Tim Page, Corbis/Scanpix Baksida: Scanpix Kartor: Lönegård & Co Sättning: Gyllene Snittet Tryck: WS Bookwell AB, Borgå Finland 2008 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN: 978-91-85507-88-7
Innehåll Kronologi 8 Inledning 13 Prolog 17 1. Kolonialepoken 1880 1945 23 Franska Indokina 23 Mellan världskrigen 32 Japansk ockupation 34 Självständighetsförklaring 37 2. Indokinakriget 1946 1954 40 Återkomsten 40 Motståndarna 44 Ett smutsigt krig 54 Laos 68 Dien Bien Phu 74 Kriget tar slut 84 3. Mellanspel 1954 1964 89 De båda Vietnam 89 Amerikansk vånda 96 Laos och Kambodja 101 Upptrappning 108
4. Vietnamkriget 1965 1968 122 Öppet krig 122 Bomboffensiv Rolling Thunder 125 Markkrig 136 FNL och NVA 146 USA:s allierade 152 Sjö- och flodkrig 159 Luftkrig 162 Laos och Ho Chi Minh-leden 169 Tet-offensiven 178 Hue 184 Khe Sanh 188 5. Vietnamkriget 1968 1973 195 Efter Tet 195 Protester mot kriget 199 Amerikansk kursändring 203 Hamburger Hill 209 Förlorade visioner 211 Kambodja 224 Laos 230 Nordvietnams påskoffensiv 239 Bomboffensiv Linebacker 248 Slutet 257 6. Det tredje Vietnamkriget 1973 1975 264 Kriget fortsätter 264 Offensiv 270 Saigons fall 277 Kambodja 284 Laos 288 7. Vietnams krig 1976 1979 293 Återförening 293 Kambodja ockuperas 297 Krig mot Kina 301
8. Avslutning 309 Utveckling 309 Reflektioner 311 Noter 317 Källor och litteratur 331 Kartförteckning 337 Bilaga 1. Förkortningar 338 Bilaga 2. Styrkesammansättning av förband 340 Bilaga 3. Taktik skisser 348 Bilaga 4. Svenskar i Vietnam 350 Bilaga 5. Vietnamfilmer ett urval 351 Register 353
Kapitel 4 Vietnamkriget 1965 1968 USA kriget som gick snett Öppet krig I början av 1965 fanns de första reguljära nordvietnamesiska styrkorna om tre regementen på plats i Sydvietnam där det samtidigt var fortsatt politiskt oroligt. I en ny militärkupp i december 1964 hade en ny och yngre fraktion generaler som kallades ungturkarna tagit makten i Saigon. Gruppen styrdes av två generaler. Nguyen Cao Ky var generalmajor och chef för det sydvietnamesiska flygvapnet. Generalmajor Nguyen Van Thieu hade som divisionschef spelat en nyckelroll i kuppen mot president Diem. I februari 1965 tvingade dessa två generaler den styrande general Nguyen Khanh i exil varpå de två i praktiken delade på makten. 1 President Johnson tvekade fortfarande att skicka amerikanska stridskrafter till Vietnam men nordvietnamesiska provokationer förändrade läget. I en attack mot den amerikanska flygbasen utanför Pleiku den 7 februari dog 8 amerikaner och 126 sårades. Dessutom förstördes eller skadades 25 flygplan. Johnson gav tillstånd till ett vedergällningsanfall, operation Flaming Dart. Det genomfördes av 49 amerikanska marinflygplan från hangarfartyg mot mål strax norr om den demilitariserade zonen. Den 10 februari sprängde gerillan ett hotell i Qui Nhon i centrala Sydvietnam, varvid 23 sovande amerikaner dödades och ytterligare 22 sårades. Johnson beordrade nya amerikanska flyganfall, Flaming Dart II, som genomfördes två dagar senare. Denna gång deltog 160 amerikanska och sydvietnamesiska flygplan från hangarfartyg och flygbaser. Amerikanerna upptäckte också att Hanoi gradvis ökade sina insatser i Sydvietnam. Den 16 februari sänktes ett mindre fartyg utanför Sydvietnams kust på grunt vatten. Lasten visade sig vara 100 ton vapen och ammunition.
Vietnamkriget 1965 1968 123 Läget i Sydvietnam höll på att urarta. Westmoreland bad om två bataljoner ur marinkåren för att skydda den viktiga amerikanska flygbasen i hamnstaden Da Nang. Ambassadör Taylor avrådde med tanke på risken för en eskalering, men ledningen i Washington tillstyrkte Westmorelands förfrågan. I Saigon fick Taylor order om att skaffa president Diems officiella tillstånd. En stridsgrupp ur 3. marinkårsdivisionen hade redan lämnat sin bas Okinawa i Japan och lagts i ett utgångsläge utanför Vietnams kust. Anfallsförbanden utgjordes av 2. och 3. bataljonen ur 9th Marines (motsvarade 9. regementet, inom marinkåren användes inte termen regemente). De förstärkta bataljonerna utgjorde var sin landstigningsgrupp, som var marinkårens grundelement. Klockan 05.45 den 8 mars kastade amfibiestridsgruppens landstigningsfartyg ankar 3 000 meter utanför Da Nang. Nät av rep kastades över fartygssidorna på vilka soldaterna ur 3. bataljonen klättrade ner i väntande specialfarkoster som tog dem in till stranden. I de grova dyningarna var det besvärligt. De första som nådde stranden strax efter klockan 09.00 var grodmän ur en strandsäkringsstyrka. Strax bakom dem landsteg den första vågen av marinkårssoldater. Männen var beredda på allt utom det som hände. De möttes av vietnamesiska skolflickor som blygt hängde blomsterkransar runt halsen på soldaterna. På banderoller kunde man läsa: Vietnam välkomnar marinkåren och Vi är glada att välkomna marinkåren som försvarar den fria världens utpost. I mottagningskommittén väntade stadens borgmästare och pressen. Det hela filmades, inklusive brigadgeneral Frederick J. Karch när han med blommor runt halsen och med allvarlig militär tjänstemin övervakade landstigningen på stranden. Inom 30 minuter efter landstigningen började lastbilar hämta tre av bataljonens fyra kompanier och körde dem till den närliggande flygbasen där marinsoldaternas uppgift blev att skydda flygplan. Ett kompani lämnades som säkringsstyrka på stranden. Kvar ombord som reserv fanns den andra bataljonslandstigningsgruppen, 2/9th Marines. På eftermiddagen började stridsgruppens återstående bataljon, 1/9th Marines, att flygas in som förstärkning till Da Nang direkt från Okinawa. Därpå skeppades resten av brigaden, som totalt uppgick till 9 000 man, i omgångar till Da Nang. Redan före landstigningen fanns runt 1 300 marinsoldater ur brigaden i och runt Da Nang där de skyddade olika helikopterförband och luftvärnsställningar. 2 Den något överdrivna landstigningen var en markering till Nordvietnam om att USA nu menade allvar. Da Nangs flygbas blev snart ett av värl-
124 Vietnamkrigen dens mest trafikerade flygfält och hamnen utgjorde en viktig länk i USA:s sjötransporter till och från Vietnam. I april utökades marinkårsförbandens uppgifter till att söka kontakt med fienden upp till åtta mil från amerikanska baser. Förstärkningar anlände och marinkåren etablerade sig i de kustnära enklaverna, Da Nang, Phu Bai och senare även Chu Lai. När marinkårsstyrkorna växte kallades de III. Marine Expeditionary Force. Den benämningen påminde sydvietnameserna väl mycket om de franska styrkorna varför marinkårsstyrkorna döptes om till III. Marine Amphibious Force (MAF). Med ett allt sämre läge i Vietnam blev det omöjligt för president Johnson att inte skicka ytterligare förstärkningar. Detta särskilt efter den 30 mars då en bilbomb närmast totalförstörde den amerikanska ambassaden i Saigon, varvid 205 amerikaner dog eller sårades. Johnson tog beslut att skicka 20 000 man till Vietnam. I slutet av april mötte Johnson och McNamara general Westmoreland på Hawaii. Där beslöts att marinkårens fyra bataljoner i Vietnam skulle förstärkas med ytterligare nio. Totalt innebar det tretton amerikanska, tre sydkoreanska och en australiensisk bataljon. I början av maj anlände det första reguljära förbandet ur den amerikanska armén, 173. luftburna brigaden. Westmoreland bad om tillstånd att få utnyttja amerikanska förband i offensiva operationer för att understödja de sydvietnamesiska förbanden, vilket han fick. När sydvietnamesernas förluster ändå ökade ställdes ledningen i Washington inför ett viktigt val. I juli föreskrev McNamara president Johnson tre alternativ. Ett första alternativ var att undvika ytterligare amerikanska förluster genom att ta hem trupperna från Vietnam. Ett andra alternativ var att bibehålla militär närvaro om 14 bataljoner och 75 000 man för att försöka hålla emot. Det skulle senare troligen innebära att man behövde dra sig ur eller skicka mera trupper, vilket då skulle vara för sent. Det tredje alternativet var att utöka den militära insatsen rejält. McNamara förordade alternativ tre, vilket Johnson också valde och beordrade att 30 nya bataljoner skulle skickas. Det innebar att de amerikanska styrkorna ökade från 75 000 till 125 000 man. I slutet av året hade USA skickat 184 000 man och Westmoreland planerade för att inom två år disponera upp till 600 000 man. På den andra sidan svarade de styrande i Hanoi på de amerikanska insatserna med motsvarande ökningar av sina styrkor i Sydvietnam. 3 USA satte även in stora flygstridskrafter. Jämfört med markförband var
Vietnamkriget 1965 1968 125 det enklare att göra och väckte mindre politiskt motstånd i USA. Flygstridskrafter ansågs vara ett förhållandevis billigt sätt att upprätthålla militär närvaro i omvärlden. Amerikanerna ansåg att deras flygstridskrafter disponerade den slagkraft som krävdes för ett framgångsrikt bombkrig. Detta trots att flera flygoffensiver under såväl andra världskriget som Koreakriget inte uppfyllt förväntningarna. Dessutom var effekterna av bomboffensiver svåra att utvärdera. Bomboffensiv Rolling Thunder Inom USAF ansvarade general Curtis LeMay för att planera den kommande bomboffensiven mot Nordvietnam. Han var chef för Strategic Air Command, USA:s kärnvapenbärande flygstyrkor. Under andra världskriget hade han lett bomboffensiven mot Japan. Hans planeringsgrupp gjorde upp listor på viktiga mål och LeMay deklarerade att Nordvietnam skulle bombas tillbaka till stenåldern på 16 dagar. Med detta menades att motståndet skulle kollapsa om industripotentialen slogs ut men jordbruksnationen Nordvietnam fick bara tolv procent av sin BNP från industrin. 4 Flygoffensiven mot Nordvietnam kallades operation Rolling Thunder. Den hade tre syften: 5 1) signalera till ledningen i Hanoi att deras aggression i Sydvietnam skulle kosta dem dyrt, 2) försvåra infiltrationen av kommunistiska stridskrafter och underhållstransporter till Sydvietnam, 3) höja sydvietnamesernas moral. Rolling Thunder leddes från Vita huset i Washington. Där bestämde president Johnson i en liten krets med sina närmaste civila rådgivare vad som fick och inte fick anfallas. Inledningsvis undantogs mål i och kring Hanoi och Haiphong för att undvika civila förluster. Dessutom undveks mål i norra Vietnam för att inte provocera Sovjetunionen och Kina. Detta gjorde att nordvietnamesiska flygfält nära den kinesiska gränsen inte anfölls. Det innebar i sin tur att nordvietnamesiska flygplan bara kunde anfallas i luften, vilket var en begränsning som orsakade bitterhet bland amerikanska piloter. Vidare anfölls inte hamnar på grund av risken att skada neutrala fartyg. I början av operationerna undveks också luftvärnsrobotbatterier för
126 Vietnamkrigen att inte riskera att döda sovjetiska och kinesiska rådgivare och tekniker som kunde finnas där. Presidentens beslut gick via försvarsminister McNamara till försvarshögkvarteret Pentagon som i sin tur vidarebefordrade order till CINCPAC på Hawaii. Där fördelades uppdragen mellan US Air Force och US Navy. I Saigon fick MACV föreslå mål men hade ingen beslutanderätt. Offensiven inleddes den 2 mars 1965 då 111 flygplan anföll ett ammunitionsförråd vid Xom Bong drygt 50 kilometer norr om den demilitariserade zonen. Förrådet skadades svårt men till priset av fem flygplan som sköts ner av luftvärn. I början av Rolling Thunder låstes anfallsdagarna i förväg i Washington och uppföljningsanfall var förbjudna, senare infördes ett system där målen angavs i veckopaket. Den 5 oktober 1965 startade 24 stycken F-105 ur 23th Fighter Wing från flygbasen Takhli i Thailand. Via Laos flög attackflygplanen in över Nordvietnam. Anfallsformationen utgjordes av sex grupper med fyra flygplan i varje. Målet var bron Lang Met över floden Rong, 80 kilometer nordost om Hanoi. Den försvarades av kulsprutor, luftvärnspjäser och luftvärnsrobotar. När amerikanerna väster om Hanoi passerade Röda floden dök de ner till 600 meters höjd och började sin inflygning mot målet. För att inte exponera mer än en grupp åt gången över den välförsvarade bron flög de tidsseparerade med fem minuter mellan varje grupp. Varje F-105 bar en 1 377 kilo tung bomb under varje vinge samt en reservtank under flygkroppen. Kapten Richard McKinney tog ner sin grupp till 90 meters höjd. Hans hörlurar fylldes av stridsrapporter när de första grupperna nådde målet. Närmare målet beordrade McKinney sin grupp att fälla reservtankarna och öka farten till drygt 1 000 kilometer per timme. På elva kilometers avstånd såg piloterna målet som omgavs av stora rökmoln från exploderande bomber. Fem kilometer från målet steg McKinneys grupp för att sedan dyka mot bron. Ett brospann var redan träffat och McKinney siktade därför på ett av brofästena. Plötsligt började det slå upp små rökmoln runt flygplanen samtidigt som luften fylldes av röda och orangefärgade spårljus. När McKinney fällde sina två bomber kände han hur flygplanet lyftes av att plötsligen bli drygt 2,5 ton lättare. När han vände hemåt och började stiga hörde Mc- Kinney nödsignaler i sin radio från piloter på marken. De hade skjutit ut sig i sina katapulter sedan deras flygplan träffats av luftvärnseld.
K I N A Lao Cai Ha Giang Cao Bang Röda floden Dien Bien Phu Lang Son L A O S Svarta floden Phou Pha Thi Sam Neua Takeo Tho Xuan Than Hoa Kep Hanoi T O N K I N - B U K T E N Phuong Dinh H A I N A N D A O Vientiane Udorn Nakhon Phanom (Underrättelsecentral) Yankee Station Demilitariserad zon Da Nang Takhli Korat T H A I L A N D Ubon Nam Se Kong S Y D V Mekong Dong Muang Bangkok Stoeng Treng Pleiku I E T N A M U-Tapao (B-52) K A M B O D J A Kompong Cham Phnom Penh Kracheh Tay Ninh Sihanoukville (Kompong Saom) S I A M B U K T E N Ha Tien Saigon Dixie Station Rolling Thunder 1965 1968 Amerikanska flygbaser Anfallsprincip 0 100 200 km
Bomboffensiv Rolling Thunder järnvägsbron vid Phuong Dinh angrips den 10 september 1967. Bilden är tagen från en A-4 Skyhawk som syns i bildens överkant.
) och de på låg höjd anfallande amerikanska flyg- Notera luftvärnsställningarna ( planen ( ). (US Air Force)
130 Vietnamkrigen Uppdraget tog sammanlagt tre timmar och flygsträckan var drygt 2 000 kilometer. Av 24 F-105 återvände bara åtta till Takhli. Tre flygplan sköts ner och övriga 13 flygplan tvingades på grund av skador landa på andra, mera närliggande flygfält. En pilot dekorerades med utmärkelsen Silver Star för att han lyckades ta sig hem med ett så svårt skadat flygplan. 6 Flyganfallen mot Nordvietnam genomfördes huvudsakligen med ensitsiga attackflygplan: USAF:s Republic F-105 Thunderchief ( Thud ) och US Navys Douglas A-4 Skyhawk. Under 1965 genomförde amerikanerna 25 000 flygplansinsatser och förlorade 171 flygplan. Under 1966 ökade antalet flyganfall trots kortvariga bombstopp. Svårigheten med att verkligen träffa och slå ut mål med konventionella bomber innebar att amerikanerna tvingades upprepa anfallen mot samma mål. Det innebar ökade förluster som år 1966 blev 280 amerikanska flygplan. 7 Genom att bombanfallen huvudsakligen utfördes mot mål i södra Nordvietnam påverkades viktiga områden i norr endast marginellt. Genom olika bombstopp lättade också trycket på Nordvietnam temporärt, som därigenom fick möjlighet att bygga ut sitt luftförsvar. Detta möjliggjordes tack vare omfattande hjälp från Sovjetunionen i form av luftvärnspjäser och luftvärnsrobotar av typen SA-2 (SAM Surface-to-Air Missile). Amerikanerna tvingades ta allt större hänsyn till det allt effektivare nordvietnamesiska luftvärnet. Ökande flygplansförluster innebar samtidigt att de amerikanska restriktionerna minskades och luftkriget hårdnade. Särskilt luftvärnsrobotarna, som hade en räckvidd på 50 kilometer, upplevdes som ett allvarligt hot. Ofta sköts de i salvor när flygförbanden började sina anfallsdykningar. De amerikanska piloterna kallade dem för flammande stolpar. Man kunde inte veta vilka robotställningar som för dagen var bemannade, eftersom nordvietnameserna både omgrupperade sina robotar och använde skenmål. Amerikanerna satsade omfattande resurser på att utveckla en effektiv teknik- och taktikanpassning. För att skydda anfallsförbanden inleddes operation Wild Weasel i december 1965. Särskilda attackflygplan utrustades med radarvarnare för att upptäcka fientliga robotar och varna andra flygplan. Våren 1966 fick amerikanerna dessutom ett effektivt vapen i form av radarsökande robotar, Shrike. Dessa hade en målsökare som låste på signalerna från påslagna fientliga radarstationer. Om luftvärnets eldledningsradar slogs ut blev deras robotar blinda. Nordvietnameserna anpassade sig till hotet från Shrike
Vietnamkriget 1965 1968 131 och slog ofta på sina radarstationer precis innan de avlossade sina robotar. Även om robothotet tog mycket uppmärksamhet i anspråk utgjorde eldrörsluftvärnet, som var effektivt upp till 1 500 meters höjd, faktiskt det största hotet. USAF förlorade 111 stycken F-105 attackflygplan över Nordvietnam 1966. Av dessa sköts 104 ner av eldrörsluftvärn, 4 av SA-2 och 3 av fientligt jaktflyg. 8 I och runt Hanoi fanns viktiga militära mål som järnvägsbroar, kraftverk och flygfält som började anfallas 1967. De amerikanska piloterna hade order om att undvika civila mål. I stridens hetta fungerade detta inte alltid i praktiken. När bomber missade sina tänkta mål och åstadkom förödelse i omkringliggande områden uppfattades det naturligtvis som terrorbombning av de drabbade på marken. En nordvietnamesisk luftvärnssergeant, Nguyen Van Mo, beskrev stämningen i Hanoi: Människorna i Nordvietnam hatade bomberna och upprördes över flyglarmen. I början bombade amerikanerna noggrant och försiktigt, exempelvis i anfallen mot järnvägsbron Pont Doumer [augusti 1967] och flygfältet Gia Lam. Vi såg hur träffsäkert anfallen utfördes och hur bra piloterna var på att undvika luftvärnselden och våra robotar. I början anföll de bara militära mål och deras taktik var bra, annars hade vi skjutit ner flera flygplan. Men senare och jag förstår inte varför började de fälla bomber över allt. Invånarna i Hanoi hade vant sig vid att bombfällningarna var träffsäkra och stora grupper brukade stå och titta på under anfallen. Vid ett tillfälle fällde en pilot splitterbomber mot ett område mellan två gator i närheten av fabriken Åttonde mars. Dessa bomber innehöll hundratals med små stålkulor. Ett stort antal civila träffades och dog. Efter det började människorna hata amerikanerna. Om inte lokala myndigheter gripit in hade man lynchat nedskjutna amerikanska piloter. 9 Hösten 1967 förfogade nordvietnameserna över 7 000 luftvärnspjäser och cirka 200 robotbatterier. Hanoiregionen hade blivit ett av världens bäst luftförsvarade områden och kallades av de amerikanska piloterna för The Center of Hell. Örlogskapten John McCain var marinpilot och flög Douglas A-4 Skyhawk från hangarfartyget Oriskany. Den 26 oktober 1967 deltog han i ett stort anfall mot ett kraftverk i centrala Hanoi. Det var hans 23:e stridsuppdrag över Nordvietnam och hans första insats mot själva Hanoi:
132 Vietnamkrigen Jag fällde mina bomber på ungefär 1 100 meters höjd och drog styrspaken bakåt för att börja stiga. I ögonblicket innan min A-4 började reagera sprängde en SAM bort min högra vinge Jag var död. Jag visste att jag var träffad. Med en fart av 900 kilometer i timmen föll mitt flygplan våldsamt spinnande mot marken. I ett sådant läge tar utbildning och reflexer över. Jag kände mig inte rädd eller mera upphetsad än jag var under själva anfallet. Min adrenalinkick var redan våldsam när jag försökte undvika SAM-robotarna och luftvärnselden. Jag tänkte inte Oj, jag är träffad, vad gör jag nu? Jag reagerade automatiskt i det ögonblick jag träffades och såg att min vinge var borta. Jag ropade jag är träffad i radion och drog i utlösningen till min katapultstol. När jag sköts ut träffades jag av mitt eget flygplan och bröt vänster arm, höger arm på tre ställen och krossade mitt högra knä. Jag slogs medvetslös av kraften i katapultutskjutningen. Vittnen såg att min fallskärm knappt hann slå ut innan jag föll i vattnet i den grunda sjön Truc Bach. Jag landade mitt i sjön, mitt i staden och mitt på dagen. Att försöka fly hade varit en utmaning. [ ] När jag för andra gången återfick medvetandet höll jag på att dras i land på två bambustänger av ett tjugotal arga vietnameser. En folksamling på flera hundra personer samlades omkring mig där jag låg utslagen på stranden. De slet av mig utrustning och kläder, spottade på mig och slog mig kontinuerligt. [ ] Någon slog en gevärskolv mot min skuldra, som krossades. Någon annan stack en bajonett i min ankel och i mitt mellangärde. En kvinna, kanske en sjuksköterska, började skrika åt folkmassan och lyckades få den att sluta plåga mig. Därefter fixerade hon mitt ben och min högra arm med hjälp av bambupinnar. Det var med lättnad jag såg en armélastbil komma för att föra bort mig från denna hotfulla folksamling som uppenbarligen ville döda mig. Innan jag lyftes upp på lastbilen fick jag en kopp te av kvinnan som räddat mig, vilket några fotografer tog bilder på. 10 Samtidigt som amerikanerna fruktade luftvärnet hade nordvietnameserna också problem. Det beskrivs av löjtnant Nguyen Van Thanh: Den värsta dagen var den 19 augusti 1968. Jag var chef för ett luftvärnsbatteri som försvarade ett underhållsområde. Vi hade 52 man i tjänst. Klockan 09.00 anfölls vi av F-4 och F-105. [ ] När anfallet var över hade 40 man i mitt batteri stupat, inklusive två plutonchefer och min ställföreträdare. Både min politiske kommissarie och jag var sårade och tre av våra fyra pjäser var utslagna.
Vietnamkriget 1965 1968 133 Mitt batteri hade befunnit sig i centrum för anfallet och fått ta emot all fientlig eld. Bredvid mig hade 26. batteriet sju mans förluster. Bakom oss hade 38. batteriet bara fyra mans förluster. På min andra flank hade 27. batteriet fem sårade. De andra battericheferna spelade ett fult spel. När bataljonen fick order att öppna eld skulle i princip alla öppna eld samtidigt. Men de andra batterierna väntade i några sekunder med att öppna eld. Med den tidsfördröjningen kunde det hända att målen försvann. Men genom fördröjningen kunde man dölja sin gruppering. Det batteri som öppnade eld först löpte den största risken. Naturligtvis kunde även de andra batterierna bli upptäckta men det batteri som upptäcktes först utgjorde fiendens viktigaste mål. Nu var det mitt batteri som bombades och besköts. Jag klagade på detta i bataljonsstaben. Det resulterade i att jag fick en reprimand för bristande ledarskap. Jag hade tur som undgick ett disciplinstraff. I bataljonsledningen förstod man inte vad som pågick och fortsättningsvis använde jag mig av samma trick. 11 Den amerikanska ledningen insåg tidigt att Rolling Thunder hade otydliga mål och inte infriade förväntningarna. Hösten 1965 flyttades fokus till kommunikationer, vilket ofta innebar punktmål. Dessa var svåra att slå ut med konventionella vapen, särskilt broar var besvärliga mål. För att överhuvudtaget träffa dem var de amerikanska piloterna tvungna att genomföra sina anfall på låg höjd vilket ökade förlusterna. Samtidigt hejdade en utslagen bro inte nämnvärt de nordvietnamesiska transporterna. Trafiken kunde oftast dirigeras om över reservförbindelser. Transporterna längs Ho Chi Minh-leden hejdades inte utan de ökade tvärtom i omfattning. Som en konsekvens av detta ändrades åter fokus våren 1966. Amerikanerna inriktade sig i stället på att försöka slå ut Nordvietnams bränsleförsörjning genom att anfalla bränsleförråd runt Hanoi och Haiphong. Härigenom hoppades de amerikanska planerarna att försörjningen av nordvietnamesiska förband i Sydvietnam skulle störas. En drivmedelsbrist borde påverka lastbilskonvojerna längs Ho Chi Minh-leden. Varnande röster hördes och hävdade att det knappast gick att strypa den begränsade tillförsel som gerillaförbanden i Sydvietnam i praktiken behövde. Men genom att anfalla bränsleförsörjningen hoppades den amerikanska ledningen även kunna tvinga regimen i Hanoi till förhandlingar. Det blev ett trefaldigt misslyckande. Underhållslinjerna till Sydvietnam påverkades inte, ledningen i Hanoi vägrade förhandla och USA drabbades av en negativ världsopinion som upprördes över bombanfallen.