Antikvarisk-topografiska arkivet, Riksantikvarieämbetet. Kalmar läns museums arkiv.

Kulturhistoriskt underlag till vård- och underhållsplan Magdalena Jonsson, 2006 Kort historik Örsjö socken ligger i sydvästra hörnet av Nybro kommun. Området omges av socknarna Algutsboda, Vissefjärda, Oskar och Madesjö. Örsjö socken var länge en del av Madesjö socken. Avståndet till Madesjö kyrka gjorde dock att det byggdes ett kapell nära den plats där kyrkan idag ligger. År 1883 bildade Örsjö egen församling och då påbörjades arbete med att bygga Örsjö kyrka. Den nya kyrkan invigdes 1893. Idag ingår Örsjö i samfällighet med Madesjö, Oskar och Hälleberga församlingar. Källor ATA KLM Antikvarisk-topografiska arkivet, Riksantikvarieämbetet. Kalmar läns museums arkiv. De nedan redovisade uppgifterna utgör en sammanfattning av redovisad litteratur och genomgångna arkiv och ska inte ses som en komplett beskrivning av händelser i kyrkobyggnadens historia. År Händelse Källa 1974 Örsjös centralkyrka, ritad av E V Langlet och en av Sveriges 12 ATA centralkyrkor från tiden 1877-1893, brann ner på påskaftonen. 1974 I november påbörjades det praktiska arbetet med att återuppbygga kyrkan efter förslag av Jerk Alton. Exteriören blev i det närmaste den samma medan interiören fick en ny, modern utformning. Så långt möjligt var sparades de gamla murarna. När det gällde färgsättning och formgivning inne i kyrkan, bl a ikonmålningarna, var konstnären Sven-Bertil Svensson, Mörbylånga engagerad. Generalentreprenör var J Mattson AB Kalmar. ATA 2006-2008 Installation ett nytt värmesystem i form av fläktkonvektorer i kyrkan påbörjades. KLM Övergripande kulturhistorisk bedömning Generella värden Kyrkor byggda före utgången av år 1939 skyddas genom Kulturminneslagen (SFS 1988:950). Lagskyddet är ett uttryck för att dessa kyrkor anses ha ett högt kulturhistoriskt värde. Det är inte enbart kvalitativa, estetiska eller historiska egenskaper som tillmäts värde, utan också symboliska och ickemateriella. Varje kyrka utgör ett lokalt kulturarv för sin bygd och är ofta bland de äldsta byggnaderna i socknen. Kyrkorna har generella värden, d v s sådana som är gemensamma för alla kyrkor. I skriften Kulturhistorisk karaktärisering och bedömning av kyrkor, utgiven av Riksantikvarieämbetet, ges exempel på sådana värden och karaktärsdrag. Kyrkan och kyrkomiljön är karaktärsskapande för bygden, ett landmärke och en orienteringspunkt i landskapet. Den är en symbol för trygghet, kontinuitet och förankring i

tillvaron. Det lagliga skyddet omfattar kyrkobyggnadens exteriör och interiör, dess inventarier samt kyrkogården med dess byggnader och fasta anordningar. Örsjö kyrka förstördes i en brand 1974. En stor del av murverket kunde dock användas vid återuppbyggnaden av kyrkan och exteriört valde man att rekonstruera den brunna kyrkans utseende. Därför skyddas Örsjö kyrka av SFS 19888:950. Kyrkomiljön I sydvästra hörnet av Nybro kommun ligger Örsjö socken. Området var tidigare en del av Madesjö socken men i mitten på 1800-talet väcktes frågan om att bilda en egen församling. Madesjö socken var stor och det var lång väg för sockenborna, såväl i norra som södra delen av socknen, till kyrkan i Madesjö. Örsjö blev annexförsamling till Madesjö 1893 då den nya kyrkan stod klar. Kyrkan byggdes på platsen där vägarna mot Växjö, Nybro och Emmaboda möts. Nära den nya kyrkplatsen hade fram till slutet av 1700-talet legat ett kapell med en kyrkogård. Det var alltså ett gammalt centrum i bygden som man valde som kyrkplats. Dessutom hade järnvägen mellan Kalmar och Växjö dragits genom byn Örsjö på 1870-talet och här fanns en station. Kring kyrkan, vägkorsningen och stationen växte ett samhälle fram med affärer, service och industrier. Bebyggelsen låg ursprungligen utmed de viktiga vägarna. På 1960-70 talen tillkom ett villaområde väster om kyrkan. Nordväst om kyrkan ligger i dag församlingshemmet. Huset byggdes som skola och användes som sådan fram till 1959 då en ny, större skolbyggnad stod klar några hundra meter väster om kyrkan. Örsjö har liksom flera andra småorter tillhört olika sammanslagningar såväl kyrkligt som kommunalt. När man bildat annexförsamling blev det logiskt att även bilda egen kommun vilket man gjorde 1897. Denna ordning varade fram till 1952 då man anslöts till Madesjö storkommun. År 1961 ingick man i samfällighet med Madesjö, Oskar och Kristvalla församlingar. Sammanslagningen till större enheter fortsatte och 1969 uppgick Madesjö kommun tillsammans med Alstermo och Hälleberga kommuner i den nya storkommunen Nybro. Den kyrkliga samfälligheten bestod fram till 1995 då Madesjö, Hälleberga, Oskar och Örsjö bildade den samfällighet som finns idag. Kyrkobyggnaden Bakgrund På rullstensåsen som sluttar ner mot Örsjösjön, sydost om den plats där kyrkan idag står, låg tidigt ett kapell. En del hävdar att det ska ha byggts redan på 1100-talet medan andra uppgifter säger att det uppfördes under Johan III:s tid. Första gången kapellet omtalas i skriftliga källor är 1618. Detta kapell förstördes i den förödande skogsbranden 1652 då även Madesjö kyrka brann. Kapellet återuppbyggdes och kom att användas fram till slutet av 1700-talet. Därefter förefaller det som att kapellet försvann och begravningsplatsen som fanns i anslutning till kapellet slutade användas. Eftersom det tidigare hade funnits ett kapell i området var det kanske inte så märkligt att idén om att bygga en egen kyrka väcktes. År 1875 togs frågan om att bilda egen församling upp för första gången. Tanken var redan då att södra delen av Madesjö socken skulle bilda en annexförsamling. År 1883 fick man Kunglig Majts tillstånd att påbörja bygget av kyrkan och när denna stod klar skulle man också få bli annexförsamling. Platsen för den nya kyrkan blev den s k Enebacken som tillhörde Aug Johanssons gård.

Just platsens läge och utseende verkar ha varit en avgörande faktor som fick församlingen att bestämma sig för att den nya kyrkan skulle vara en centralkyrka. En förebild till kyrkan i Örsjö var Snöstorps kyrka i Halland som var ritad av den svenske arkitekt som främst förespråkade centralkyrkor vid den här tiden nämligen Emil Viktor Langlet. Hans mest kända verk är Stortinget i Oslo men han var själv mest intresserad av kyrkobyggnader. Centralkyrkan är en gammal kyrkotyp som först fick sin utbredning genom den bysantinska kyrkan. Dess utformning har bl a legat till grund för de ryska kupolkyrkorna och kyrkotypen förekommer under renässansen och barocken. I centralkyrkans form fann Langlet lösningen på två av det som han tolkade som den protestantiska kyrkans viktigaste uppgifter: att skapa en gemenskap mellan Gud och församlingen samt predikans betydelse för att undervisa församlingen. Det första gjorde att kontakten mellan altaret och kyrkorummet var mycket viktig. Koret fick inte vara avskilt eftersom det skapade avstånd. Betydelsen av predikan gjorde att kyrkorummet måste vara utformat så att man både kunde se och höra den som predikade. Anledningen till att Langlets förespråkade centralkyrkan var att han ville skapa en protestantisk kyrkotyp som tydligt skilde sig från de katolska kyrkobyggnaderna. Eftersom han var en skicklig byggnadskonstruktör utvecklade han en stabil form som i flera avseenden var tekniskt fulländad. Centralkyrkan blev också billig att bygga. Med framförallt det sistnämnda i åtanke kan det tyckas märkligt att inte fler kyrkor i landet byggdes på det här sättet. Langlet var dock starkt motarbetat av flera samtida arkitekter framförallt av Helgo Zettervall som var överintendent vid Överintendentsämbetet. Detta var den myndighet som mellan 1810 och 1918 (då de omvandlades till Kungliga Byggnadsstyrelsen) ansvarade för det offentliga byggnadsväsendet i Sverige och granskade och godkände alla ritningar till Svenska kyrkans kyrkobyggnader. Zettervall menade att Langlets kyrkor ej voro hållna i erkänd byggnadsstil. Langlet hade presenterat sina idéer 1857 då han ställde ut förslag på ritningar till domkyrka i Kristiania. Totalt tolv centralkyrkor ritade av Langlet byggdes 1877-1892. Elva av dessa var i sten t.ex. S:t Pauli kyrka i Malmö, och en i trä, Gällivare kyrka. S:t Pauli liksom Örsjö kyrka tillhör en grupp på sex stycken hexagonala kyrkor som var en special variant som Langlet ritade. Förutom de båda nämnda hör Beatebergs kyrka, Tranemo kyrka, Snöstorps kyrka och Sävare kyrka till dessa. Bygget av kyrkan i Örsjö påbörjades våren 1890. Som byggmästare var då antagen Johan Ackzell och ingenjörsbyrån i Mönsterås. Det skulle dock snart visa sig att han inte klarade sina åtaganden. I juni 1891 lämnade han arbetet utan att ha kunnat fullgöra sina skyldigheter. En hel del exteriöra arbeten återstod och hela inredningen saknades. Arbetet gick på nytt på entreprenadauktion och denna gång antogs byggmästare Berg i Karlskrona. Kyrkan blev klar 1892 och brandförsäkrades omgående. En kyrkogård anlades och komministerboställe ordnades. Den 18 juni 1893 invigdes kyrkan av biskop Sjöbring. Kyrkan kom under 1900-talet att genomgå restaureringar 1934 och 1960. Planeringen för nya arbeten i kyrkorummet hade påbörjats när kyrkan brann ner påskaftonen 1974. Från den gamla kyrkan räddades en del textilier, ljuskronor och kyrksilvret Exteriör Efter branden stod stora delar av kyrkans murverk kvar och dessa bedömdes vara i så gott skick att de kunde återanvändas. Från församlingens sida var man angelägen om att få återuppbygga kyrkan i stil med den gamla. Så skedde också exteriört. Langlets särpräglade

hexagonala kyrkobyggnad var något som hade gjort Örsjö känt och denna siluett i samhälle villa man ha kvar. Därför kom den nya kyrkan att exteriört bli i det närmaste en kopia av den gamla kyrkan. Langlet hade, liksom andra arkitekter i slutet av 1800-talet, varit inspirerad av äldre stilar. I Langlets fall var det främst renässansen och den romanska byggnadsarkitekturen som utgjorde förebilder. Langlet tillhörde dem som hade ett tämligen fritt förhållningssätt till den äldre stilen och gärna använde den mer som en utgångspunkt för sina byggnader. Till denna utgångspunkt lade han sina egna idéer om dekor, utformning och funktion. Till Örsjö kyrkas fasad har man använt sig av tegel, spritputs, slätputs och kopparplåt för att skapa olika dekorativa effekter. Kyrkan kan sägas bestå av tre olika delar som lagts ovanpå varandra. I botten finns en två våningar hög byggnadskropp som utgör kyrkans bas. Fasadens sidor är indelade i sektioner med hjälp av de olika materialen. Mitt på var och en av de sex sidorna finns ett parti med tegel. Dessa partier har en svagt stickbågig form som återkommer i de fönster som är placerade inom partierna. I teglet har man lagt in dekorativa effekter. Mellan de båda våningsplanens fönster finns t.ex. ett kors. I det tegelparti som är placerat vid altarets plats är bottenvåningens fönster ersatta av stickbågiga infällningar med dekor av stjärnor och kors i tegel. De stickbågiga fönstren har en ovanlig spröjsning, enkelt uttryckt i form av ett ringkors. Övriga delar av de sex sidorna har horisontella band av spritputs varvat med slätputs vilka avfärgats i ljust gult. Samma utformning har hexagonalens hörn som är markerade med rektangulära utbyggnader. I hörnens utbyggnader finns små rektangulära fönster. Byggnadskroppen avslutas längst upp med en rundbågefris av tegel. Nästa del av byggnaden, en våning hög, har en mindre radie och takfallet som bildas mellan de olika delarna är klätt med kopparplåt. Byggnadsdel nummer två har även det fasad med spritputs och slätputs varvat i horisontella band som avfärgats i gult. Var och en av de sex fasaderna har fyra rektangulära fönster med spröjsar i ett diagonalt gallermönster. Även denna byggnadsdel har hörn som markerats, men här med kvadratiska utbyggnader. Liksom den första byggnadsdelen finns också en rundbågefris i tegel utmed takfoten. I vart och ett av hörnens utbyggnader finns ett litet rektangulärt fönster. Hörnen kröns av fyrsidiga spiror klädda med kopparplåt och med förgyllda kulor i toppen. Den sista byggnadsdelen har en mindre radie än del två och takfallet däremellan är klätt med kopparplåt. Samma material har använts för att klä in den tredje byggnadsdelens fasad. På var och en av de sex sidorna finns två ljudluckor och över varje lucka ett litet liggande rektangulärt fönster. Mot taket finns en tandsnittsfris, även den klädd i kopparplåt. Byggnadsdelen avslutas av en sexsidig spira klädd med kopparplåt. I varannan av spirans sex sidor finns urtavlor och i vartannat små fönster. Spiran kröns av en förgylld kula och ett smäckert kors med en lite förgylld kula i var korsarm. Interiör Interiört valde man att skapa ett helt nytt, modernt kyrkorum. Uppdraget gick till arkitekten Jerk Alton, Kumla. Han ritade kyrkorummet och den nya inredningen. Uppdraget att dekorera kyrkorummet och då i synnerhet att göra altarutsmyckningen gick till konstnären Sven-Bertil Svensson, Mörbylånga.

Grundförutsättningarna är det hexagonala kyrkorummet med sina romanska drag, det höga sexdelade ribbvalvet och de sex trekopplade halvpelarna med romanska kapitäl. Även fönstren utgör en av rummets förutsättningar med sina stickbågar och ovanliga spröjsning. Knippepelarnas placering gör att det utmed kyrkans väggar skapas sex stycken sidoskepp. Idag har dessa sidoskepp runda takvalv och i tre av dem finns läktare och läktarunderbyggnader. Det västra sidoskeppet är plats för altaret. I den nordvästra står orgeln och i den nordöstra dopplatsen. Genom kyrkans utformning har kyrkorummet en stor rymd med högt till tak och ljus som faller in uppifrån från fönstren i läktarvåningen. Väggarna är putsade och avfärgade i vitt med bröstningspanel i beigt. I panelen är vattenburna värmeelement placerade. Över panelen finns figurmåleri i bysantinsk stil av Sven-Bertil Svensson. I lanterninens tak är balkarna synliga och blir en del av dekoren. Tillsammans med tvärställda ribbor och två korsande hexagoner bär de upp innertaket av tvärgående panel laserad i en gråblå ton. Balkarna, ribbor och de två hexagonerna är laserade i grått med detaljer i guld och rött. Golvet är tillstörsta delen ett trägolv som har laserats i grått och fernissats. I mittgången och runt altaret är golvet belagt med kalksten. Golvet i det sidoskepp där altaret är placerat är höjt ett steg och platsen där altarbordet står ytterligare ett steg. Altaret är fristående och placerat långt fram i sidoskeppet. Själva altarbordet är murat och vitputsat med hörnpelare och skiva i slipad kalksten. På korets väggar hänger Sven-Bertil Svenssons ikonmålningar. I centrum Jesus som flankeras av S:t Petrus, S:t Paulus, S:t Gabriel och S:t Mikael samt gestalter och händelser från Uppenbarelseboken. Fönstren över altarmålningarna har tunna marmorskivor i brunt och gult istället för glas. Koret avgränsas av en bruten altarring som är öppen framför altaret. Altarringen är utför i en modern rundbågestil med dockor och bågar laserade i gult, överliggaren laserad i brunrött och knäfall klätt med grönt skinn. I sidoskeppet till vänster om koret står orgeln. Orgelfasaden har partier laserade i bruna och beiga nyanser. Till höger om altarringen står predikstolen som är fristående likt en talarstol. Den är laserad i vitt och grått samt dekorerad med målningar av Sven-Bertil Svensson. Längre in i sidoskeppet till höger om koret finns dopplatsen med funt av kalksten. Bänkinredningen är koncentrisk d v s smalnar av mot mitten, och indelad i fyra sektioner. Bänkarna är glest ställda, öppna mot sidorna och saknar bänkskärm De är laserade i grönt med detaljer i guld. Sittbänkarna har dynor i mörk grönblå nyans. På tre av läktarna finns sittplatser i form av lösa stolar. Till läktarna kommer man via spiraltrappor i öster och väster. Läktarbröstningarna skjuter ut ett stycke från väggen och stöds av konsoler. De har ramar laserade i gult, speglar laserade i vitt och underliggare och överliggare i laserade i brunt. Överst finns ett grönmålat smidesräcke med guldknoppar. Under den mittersta läktare, i rak linje med altaret, finns kyrkans ingång. Mot vapenhuset finns ett dörrparti i glas och lister och spröjsverk laserade i gult. Vapenhuset i söder har tak och väggar klädda med vitmålad vävtapet. Golvet är belagt med kalkstensplattor. Mot kyrkorummet finns ett glasat parti med lister och spröjsar i trä och laserade i gult. Från vapenhuset kommer man i väster vidare till kapprum och väntrum. I öster finns ytterligare ett kapprum, toaletter och städskrubb. Från kyrkorummet kan man nå ytterligare utrymmen underläktarna i öster. Här finns sakristia med pentry, förvaring samt

toalett och kapprum. Förutom de ovan nämnda utrymmena finns ytterligare ett antal mindre specialutrymmen av olika slag. Inventarier I det närmaste samtliga av kyrkans inventarier tillverkades i1976 för den nya kyrkan och ritades av Jerk Alton. Detta bidrar till kyrkorummets tidstypiska karaktär. Ett påtagligt inslag i kyrkans interiör är armaturerna. Från det höga taket hänger flera lampor i tidstypiskt stil. Det finns också flera lampetter i samma stil. Bakom altaret står en sjuarmad ljusstake i mässing. Den är ett av få föremål som räddades ur den nedbrunna kyrkan. På var sida om altaret står tre höga ljusstakar av mässing. Dessa ritades av arkitekt Jerk Alton. Sammanfattning Örsjö blev 1893 annexförsamling till Madesjö socken och samma år invigdes den hexagonala kyrkan ritad av arkitekten Emil Viktor Langlet. Kyrkan är en av sex kyrkor i landet med den här utformningen som alla ritades av Langlet. Efter den förödande branden 1974 återuppbyggdes kyrkan extriört i det närmaste identiskt med den gamla kyrkan. Det berodde på att en del av murverket stod kvar och gick att återanvända. Den hexagonala kyrkan är också ett viktigt signum för Örsjö samhälle. Extriört återuppbyggdes Örsjö kyrka i det närmaste identiskt med den gamla kyrkan. I Sverige finns ett fåtal centralkyrkor byggda under 1800-talets andra hälft. Örsjö kyrka tillhör därmed en liten exklusiv skara av kyrkobyggnader. Kyrkan ritades av Emil Viktor Langlet som var den som främst förespråkade centralkyrkor. Ett typiskt drag för kyrkor ritade av Langlet är blandningen av material och influenser från äldre stilar. Dessa drag återfinns alla i Örsjö kyrka. Interiört var man efter branden beredd på att göra anpassningar som överrensstämde med nya behov t.ex. ett fristående altare, färre kyrkbänkar och mer plats i koret. Örsjö kyrkas interiör är stil- och färgmässigt en sammanhållen helhet med en karaktär som på många sätt är typisk för det sena 1900-talets svenska kyrkorum t.ex. de laserade färgskikten och armaturernas utformning. Ett viktigt inslag i kyrkorummet är de målningar i koret och kyrkorummets väggar som utfördes av konstnären Sven-Bertil Svensson. Genom återuppbyggnaden har Örsjö idag en kyrka som förenar den gamla kyrkans ovanliga form och planlösning med ett modernt kyrkorum. Källförteckning ATA Antikvarisk-topografiska arkivet, Riksantikvarieämbetet. KLM Kalmar läns museums arkiv. Konserveringsrapport, Jönköpings läns museum 2000:13. Kyrkobyggnader 1760-1860 del 2 Småland och Öland. Riksantikvarieämbetet och kungl. Vitterhets- och Historieakademien, Stockholm 1993. Malmström Krister Centralkyrkor inom Svenska kyrkan 1820-1920, Västervik 1990

Lindahl Göran, Högkyrkligt lågkyrkligt frikyrkligt, Diakonistyrelsens bokförlag 1955. Nationalencyklopedin på nätet. http://www.nashult.se/index.asp?mainid=34&secid=35 2006-10-06