ä r LANDSDOMARSLÄKTEN I NORRLAND A v Erik Gunnar Lindgren fjl artegns ätt är otvivelaktigt en huvudstam i den hälsing..jj ska landsdomarsläkten, från vilken utgått så många dugliga grenar. I Sehlbergs handskrift i Gävle stadsbibliotek samt i Johan Bures släktregister kan man se, hur olika grenar av släkten genom korsvis giften behållit greppet om makten både inom kyrklig och världslig administration i Norrland. Detta gäller alla norrländska landskap, och då runinskrifterna i Selånger och Njurunda ge vid handen, att Fartegns ätt måste ha haft släktgårdar i Medelpad, är det klart, att olika släktled av dessa män måste ges hemortsrätt både i Angermanland och Medelpad. En samling av de norrländska urkunderna skulle stimulera hembygdsforskningen i Norrland. Eftersom Nils Ahnlund uträttat ett sådant grundläggande arbete i det förslag till ett norrländskt diplomatarium, som han deponerat i Riksarkivet, så borde de norrländska landskapen kunna fortsätta och fullfölja det verk, som nu inletts i och med att den värdefulla samlingen»medelpads äldre urkunder» utkommit. En polemik mot att i denna samling urkunder medtagits, där företrädesvis ångermanlänningar uppträder, är helt onödig. Intressant är emellertid Algot Rellboms förslag till en revision av översättningen från latin till svenska språket i urkunden från Skön av år 1300 (Sv. dipl. nr 2471). Det kan inte uteslutas, att namnet Spelbudhi här är en genitivform. Därmed skulle brorsonen försvinna, men i stället skulle vi få en intressant upplysning, nämligen Fartegns farsnamn. Döck
24 finns här frågetecken. Spielbudhi är en gammalnordisk nominativform, och i urkunder från Sverige, skrivna på latin, stå såväl Spielbudhi som Spielbodo som nominativformer. Det ovannämnda brevet från år 1300 har bevittnats av»helghi de Lith», och Helghi jämte Helgi äro också gammalnordiska namnformer. Man måste då väga Spelbudhi och Helghi - vilket senare namn här är en nominativform - mot varandra. Språkforskaren Magnus Lundgren anför om varianter av Spielbude: Spirelbodh: Spi<elbodher de Wanz~ Sdm. SD. II, 423 (1304); Spi<elbodho (abl.) de H<eristadhum Ang. SD. III, 163 (1314, gam. afskr.); Spi<elbodus in Hanaberge VFA. 71; Spi<elbod i Qvilnelstum Sdm. SRP. n.216 (1355, lat. dipl.); Spielbodo (abl.) de Moum Häls. SD. III, 166 (1314); Spielbodo (abl.) Angm. IV, 570 (1337). Jfr. Sprel., Spirelbodhe (Spireld.): Spielbudhi pellifex Upps. SD. II, 448 (1305); Spielbodo (nom.) de Enestadhum, Spi<elbodo in BreIlingi Uppl. SD. III, 259 (1316); Ragnildis filia Spi<eldbud<e Uppl.? II, 372 (1303). Sprelbodh: Spelbud Uppl. SD. III, 89 (1312?); Spelbodus 96 (1312?). Sprelbodhi (Spreld-): Spelbudhi (nom.) Ang. SD. II, 378 (1303); Spelbodo (lat. nom.) Uppl. III, 91 (1312). Beträffande antalet fastar, så kan det tänkas, att»guthormus in Kioll filius Joans dicti karks» avser en enda person, då här saknas skiljetecken i den latinska texten. Antalet fastar blir då åtta. För övrigt är antalet fastar inte entydigt. Några årtionden senare är antalet fastar vanligen 12, och man finner hos Cullberg rikt jämförelsematerial. Nr 410 omtalar 13 fastemän. Nr 2578 anger 10 fastar. Ej heller anges alltid ortstillhörighet eller sonnamn. Nr 2001, från Vadstena, upptar som sjunde fasteman: Niclis vid Aa. Som åttonde fasteman står helt kort: Ragnar. L
Slutsatsen blir, att absolut klarhet kanske ej kan vinnas om namnen i urkunden från Skön av år 1300. Av intresse är att även Hadorph refererat Fartegn Unges jordbytesbrev och att därigenom en komplettering vunnits av namnen på de män, som beseglat bytesbrevet. Sålunda tillkommer Peter i Näshem och Påål i Lugnvik samt Äsvid. Vid jordbyten var det vanligt, att någon av kontrahenterna jämte någon lagkunnig plus representativa medlemmar av ätten beseglade bytesbrevet. I Näshem och Lugnvik bodde som bekant genom århundraden lagmän och fogdar i Ängermanland eller med dem i rang närmast jämförliga. Beträffande fiskeöverlåtelserna under 1300-talets första hälft, så är det på grund av bestämningen»i Indalsaa» sannolikt, att det fiske, som Nikolaus Fartegnsson ärvt av sin fader, är identiskt med fisket Sieleören i Liden. De fiskeandelar, som ångermanlänningen Sigge i Remsie jämte Kettil Pedersson i Fors överlät till konungens syssloman i Jämtland, Nils Djäkn, torde ha legat i Fors socken (J.H.D. 71). Det är oklart, på vems uppdrag Nils Djäkn från början handlade, när han förvärvade fiskeandelar i Ragundaån, som älven här kallas. Såväl ärkebiskopsbordet som domkyrkan stärkte emellertid vid denna tid ställningen som fiskeintressenter i älven. Enligt M. Nordström i boken»jämtlands kyrkliga ställning» (Härnösand 1884), var domkyrkans inbringande laxhske i Fors socken det enda av betydelse i Jämtland. I de berättelser från Skön, som Johan Bure upptecknat, omtalas att män av Fartegns ätt innehaft förläningar även i Jämtland. Någon kärna av verklighet bör det finnas i dessa gamla berättelser, eftersom män av ätten bevisligen innehaft förläningar på andra håll i Norrland. Vad Jämtland beträffar har det i så fall troligen gällt laxfiskerättigheter. Sigurd och Sigge var enligt Bures släktregister bland de vanligaste namnen inom ätten. Men självfallet måste det gälla för en hypotes, att de i J.H.D.71 omnämnda männen tillhörde Fartegns ätt. 25
-====~~!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!.J'IIIIII 26 Angående släktens egentliga härstamning uppger Bureus, att den har rötter till Gotland men att den på svenska fastlandet haft sitt egentliga urhem i trakten av Skokloster för att sedan spridas till Norrland. Klart är, att några bevis härför inte kan presteras, som kan duga i modern släktforskning. I det omtalade släktregistret kan man dock finna, att ett anmärkningsvärt stort antal personer under 1500- och 1600 talet flyttat från Norrland till Uppland, i synnerhet till Bälinge, Tillinge och östhammar samt till Öregrund, varför det är sannolikt, att släkten haft urgamla förbindelser med Uppland. Det egendomliga namnet»sbialbuda» finnes på en intressant inskrift vid Sjusta i Skoklosters socken. Två kvinnor, Runa och Sigrid, ha gett runristaren Öpir i uppdrag att rista minnesorden efter fyra män, Spjallbude, Sven, Andvätt och Ragnar. De fyra döda männen äro söner till Runa, som var änka. Sigrid är hennes sonhustru, som är änka efter Spjallbude. Om honom upplyser inskriften, att»han blev död i Holmgård i Olovs kyrka». Dock finns det uppgifter, som även efter modern historieforskilings krav kunna bedömas sqm rätt så tillförlitliga och som berätta om mycket betydande norrlänningar, som tidigt verkat i Mälar-landskapen. Peder Svart, som var Gustav Vasas hovpredikant och som senare blev biskop i Västerås, berättar i sin krönika över biskoparna i Västerås, att biskop Karl, som var biskop åren 1258--1283, var»son till Johan Helsing på Gaffwle den rika». Oskar Fyhrwall ger i»bidrag till Gefle stads historia och beskrifning» belysande uppgifter om hur stort verksamhetsfält män av norrländska släkter egentligen hade så tidigt som på 1500-talet. Av Gefle skulle enligt K. Maj:ts seglationsordning av år 1559 segla bl. a. Anders Jacobssons (Grubb) skepp om 80 läster. (Destination Brouage i grannskapet av Rochefort.) Vidare till Lybeck Påwel Angermans skepp om 60 läs-...
27 Runblacket vid Sjusta, Skaklaster sno - Foto ATA. Ristningen är vacker. Ett konstverk bör den kallas. ter med last av järn och»sågedelar». Jacob Anderssons skepp hade en last av»master, Spiror, Sågedelar och Wedh». Hur många frågor skulle man inte önska besvarade om dessa äldre tidevarv! Hellbom nämner på s. 277 några frågeställningar. Om man tvivlar på Ahnlunds teori, att Nils Djäkn, fogde i Hälsingland 1363, är identisk med Jämtlandsfogden, och i stället som Bygden förutsätter, att Nils Djäkn är densamme som Nikolaus Fartegnsson, så kan inte gärna Fartegn Unge tänkas vara fogde samtidigt. A andra sidan synes han ej vara underlagman vid denna tid. Han måste ha haft någon överordnad funktion och i rang varit nära fogden. Jag håller en slant på att Fartegn Unges väsentligaste uppgift varit hövitsmannens. Märkligt är, att en så betydande man spårlöst försvinner ur hävderna efter 1363. Kanske ändå den av Hellbom omnämnda anteckningen på ett brev från 1363 om att Fartegn Unge stupat i striderna mot Albrekts trupper, förtjänar att...:---------------_...~
28 övervägas. Raven von Barnekows räkenskaper omtalar en militär expedition till Hälsingland, av allt att döma 1365, och härvid torde hälsingarna ha fått det hett om öronen. Fartegn Unges försvinnande ur hävderna kan ha något att göra med dessa strider. Till jämförelse kan nämnas, att Eliv Djäkn, underlagman i Hälsingland, samtidigt var hövitsman och tillsatt av Erik Puke att leda hälsingarnas krigsfolk under Engelbrektsfejden. Det är ej alldeles uteslutet, att det i den stora Nordinska samlingen, som endast är partiellt utforskad, kan finnas handlingar, som ge ytterligare upplysningar om 1300-talets ledande män i Norrland.