Att plantera fredens träd med rättvisan som rötter

2003:29 D-UPPSATS Att plantera fredens träd med rättvisan som rötter Sadat och fredsprocessen 1977 1979 TORSTEN BOQVIST HISTORIA D Institutionen för Industriell ekonomi och samhällsvetenskap Avdelningen för Statsvetenskap Historia Geografi Vetenskaplig handledare: Bert Mårald 2003:29 ISSN: 1402 1552 ISRN: LTU - DUPP - - 03/29 - - SE

ABSTRACT One of the more hopeful signs in the Middle East-conflict during the 20 th century was president Sadat s visit to Jerusalem in November 1977. His speech in Knesset arose deep feelings, from open hostility to careful optimism and belief in the future. During nearly one and a half year Egyptian and Israeli delegations negotiated. They came to a peace-agreement, the Camp David-Accords, under the guidance of the United States. The main-actors during the peace-negotiations were President Sadat, Prime Minister Begin and President Carter. I have chosen Professor Pierre Bourdieu s ideas about habitus, field and cultural and symbolic capitals as a model for my essay. I have applied the theory to the complex of problems characterizing the peace process which president Sadat was promoting and which Prime Minister Begin and President Carter participated in. The main questions in my essay are how president Sadat s bold initiative could theoretically and practically be established in an environment of distrust, hostility and misinterpretation? Were there any possibilities to establish a dialogue with the former enemy Israel and if so under which circumstances? Was it worthwhile for Egypt and Israel to sign the peace agreement? What would be the cost? In what way could the US and its president become an intermediary and reconciling link? The answers were: Peninsula of Sinai was returned to Egypt, Israel got the security along the border to Egypt, peace talks were established and a process was started with the purpose to go further towards a fruitful relation between Egypt and Israel, the economic situations were changed and diplomatic contacts started. In my opinion the three main actors and their personal habitus, symbolic and cultural capitals played a main role. The special personal feeling between Sadat, Carter and Begin contributed to facilitate the peace process.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1 INLEDNING...2 1.1 Syfte...2 1.2 Frågeställningar...3 1.3 Utgångspunkter...3 1.4 Avgränsningar...3 1.5 Metod...3 1.6 Disposition ock källkommentarer...4 2 TEORETISK UTGÅNGSPUNKT...5 2.1 Pierre Bourdieus tankar om habitus, fält, symboliskt och kulturellt kapital...5 3 TIDIGARE FORSKNING KRING FREDSSTRÄVANDEN I MELLERSTA ÖSTERN6 4 KONFLIKTBESKRIVNING...8 5 EGYPTEN MOT EN FREDLIGARE PERIOD...9 6 SADAT OCH FREDSPROCESSEN...10 6.1 Sadats bakgrundshistoria...10 6.2 Sadat och fredsinitiativ från Marocko och Rumänien...11 6.3 Sadat och det egyptiska parlamentet...11 7 TALET SOM FÖRÄNDRADE POLITIKEN I MELLERSTA ÖSTERN...12 8 PRESIDENT JIMMY CARTER OCH FREDSPROCESSEN...14 9 BEGIN OCH FREDSPROCESSEN...17 10 FREDSPROCESSENS UTVECKLING...21 10.1 På väg mot Camp David...21 10.2 Fredskonferens på Camp David...23 10.3 Camp David avtalet...24 11 FREDSAVTALET MELLAN EGYPTEN OCH ISRAEL...26 12 FREDSPRISTAGARNA BEGIN OCH SADAT...27 13 RELIGIONENS OCH FREDENS BETYDELSE...28 13.1 Islams, judendomens och kristendomens betydelse för fredsprocessen...28 13.2 Om fred kommer...29 14 AVSLUTANDE DISKUSSION 31 15 KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING...34 BILAGOR Bilaga 1 President Answar Sadat s Adress to the Israeli Knesset 2 CAMP DAVID ACCORDS, September 17, 1978 3 Bilder. Stein, Kenneth (1999) HEROIC DIPLOMACY, New York, London 1

1. INLEDNING Hur bryter man våldets spiral och planterar fredens träd med rättvisan som rötter? Det är en fråga som har intresserat mig ända sedan min ungdomstid på 1950-talet. Under samma period började också frågorna kring Israel och Palestinakonflikten aktualiseras. Via teologiska studier på 1960-talet fick jag ökad insikt i konfliktens speciella karaktär där bland annat det bibliska motivet spelade en viktig roll för staten Israel. Både judiska och muslimska intressen är särskilt förknippade med Jerusalem och andra heliga platser i Palestina och Israel. Resor i Mellersta Östern l983, 1990, 2000 och 2001 och då främst i Israel, Palestina och Egypten skapade en fördjupad förståelse för den palestinska och arabiska hållningen till staten Israel och dess bosättningspolitik. Besök i de forna koncentrationslägren Dachau, Auschwitz och Auschwitz-Birkenau, som idag är muséer, ökade min insikt i det trauma som det judiska folket burit med sig till sin unga stat Israel och där säkerhetsfrågorna fått en enorm betydelse. När FN i november 1947 beslöt att skapa en judisk stat på palestinsk jord, så löste man ett samvetsproblem för västmakterna samtidigt som man skapade ett nytt problem, där det palestinska folkets rättigheter inte tillgodosågs till fullo. När sedan staten Israel utropade den 14 maj 1948, så utbröt en konflikt som varat in till våra dagar. Mellerstaösternkonflikten, som pågått i mer än 50 år, har lockat ett stort antal forskare och författare i olika länder att beskriva händelseförloppen, analysera, diskutera och komma med olika lösningsförslag. Finns det några alternativa lösningar till våld och krig där en part står som segrare och den andra som förlorare? President Sadat, som gjort sin karriär som soldat och officer i den egyptiska armén, var inte främmande för att använda våld av olika slag för att uppnå de syften som främjade Egyptens och arabvärldens intressen i Mellersta Östern. Det var först efter fyra krig med Israel som han insåg det meningslösa i dessa vägar till konfliktlösning. Genom att våga utmana sitt eget land och opinionen inom arabvärlden men också Israel genom att resa till Israel och Jerusalem och tala i Knesset, kunde han bryta våldets spiral och starta en dynamisk fredsprocess. Jag vill i min uppsats lyfta fram tre huvudaktörer i fredsprocessen, som började år 1977 och som fick sitt slutdokument i Camp David-avtalet 1979, nämligen president Sadat, Egypten, premiärminister Begin, Israel, och president Carter, USA. Min teori är att respektive aktörs bakgrund, habitus, och symboliska och kulturella kapital spelade en viktig roll i deras agerande. Professor Pierre Bourdieu, Frankrike, har i sin forskning betonat betydelsen av människans habitus men också det symboliska och kulturella kapital som formar människorna och deras handlande. Han framhåller också de spänningsfält som kan uppstå mellan människor och nationer. I min uppsats vill jag särskilt lyfta fram dessa faktorer och den roll som de kom att spela när inflytelserika människor förverkligar sina planer. 1.1 Syfte Mitt syfte med uppsatsen är att undersöka hur president Anwar Sadats besök i Israel november 1977, då han talade i Knesset, Jerusalem, och fredsavtalet med Israel som slöts 1979, påverkade fredsprocessen i Mellersta Östern. Syftet är också att undersöka de uppgifter som vilade på premiärminister Menachim Begin och president Jimmy Carter, när det gäller fredsprocessen och Camp David avtalet. 2

Mitt bidrag i detta sammanhang syftar till att ge en slags totalhistoria när det gäller president Sadats, premiärminister Begins och president Carters roll i fredsprocessen, där deras respektive habitus: barndom, uppväxt och vuxenliv, vägs in tillsammans med symboliskt och kulturellt kapital, vilket berör deras respektive kulturella och religiösa arv med dess betydelse i de politiska sammanhangen. Enligt min uppfattning kan dessa faktorer ha spelat en viktig roll i fredsprocessen och gett viktig information om aktörernas motiv och engagemang. 1.2 Frågeställningar 1. Vilken var bakgrunden till Camp David-avtalet 1978 och vilka resultat uppnåddes? 2. Vad hade a) Sadat b) Begin och c) Carter att vinna på en fredsöverenskommelse? 3. Vad betydde aktörernas habitus samt symboliska och kulturella kapital för fredsöverenskommelsen? 1.3 Utgångspunkter Mellersta Östern har alltsedan staten Israel utropats i maj 1948 utgjort en ständig konflikthärd mellan Israel och Mellersta Österns arabländer. Flera mindre och större krig har utkämpats länderna emellan. Gerillaattacker från ömse håll har förpestat atmosfären och ökat spänningen. Talrika är också de fredsinitiativ som tagits för att bryta dödläget och öka förståelsen för ländernas gemensamma intresse för regionen. Konflikten handlar i första hand om vem som har rätten till det område som kallas för Israel och Palestina. Palestinas araber, som levt i området i hundratals år men utan självständighet, anser att deras rötter är djupa och ger dem den självklara rätten att kalla Palestina för sitt. Palestinas judar som efter 1948 kallas israeler, anser med hänsyftning till en 4000-årig historia, att området är deras. När FN i november 1947 tog beslutet att upprätta ett nationalhem för judarna i Palestina, så började en lång och konfliktfylld tid. De länder i regionen som är arabiska har med stor konsekvens hävdat att Palestinas araber har rätten till området. Som stormakt i Mellersta Östern har Egypten spelat en viktig roll i sammanhanget. Området har viktiga gemensamma religiösa platser inom sina gränser, vilka berör tre religioner judendom, kristendom och islam. Det komplicerar ytterligare konfliktens innehåll. 1 1.4 Avgränsningar Såsom framgår av min ämnesrubrik, har jag valt att lägga tyngdpunkten på de fredssträvanden som Egyptens president Sadat var initiativtagare till 1977-1979 och de konsekvenser det fick i relationen till Israel och Mellersta Österns arabländer. Sovjetunionen, som alltsedan president Nassers tid spelat en viktig roll i Egypten som allierad och som ekonomisk och militär bidragsgivare, kom genom Sadats orientering mot väst och särskilt USA, att förlora sitt inflytande i området. Jag har därför valt att inte beröra Sovjetunionens roll i området vid denna tidsperiod. 1.5 Metod Jag har valt att skriva min uppsats utifrån en deskriptiv studie av fredssträvandena mellan Egypten och Israel. En huvudambition har varit att sätta huvudaktörerna i centrum. I detta sammanhang har jag tillämpat den biografiska metoden, som fått en vetenskaplig renässans alltifrån 1980-talets senare hälft. I vårt land har bl.a. en humanist som Lisbeth Larsson betonat 1 Persson, Sune (1994), s. 5-18 3

betydelsen av ett biografiskt perspektiv. Det beskrivs som en reaktion på 1960-1970-talets avvisande hållning till biografin till förmån för texten (inom litteraturvetenskapen) avskild från samtida omständigheter och människan och det mänskliga. I den förnyelseprocess som följde med den biografiska metodens renässans återställdes dess akademiska status och metoden t.o.m. tydliggjordes och förstärktes. 2 Min uppsats bygger till stor del på litteraturstudier. 1.6 Disposition och källkommentarer Följande uppläggning har valts: Inledningsvis har jag kortfattat beskrivit varför jag har intresserat mig för konflikten och fredsprocessen i Mellersta Östern. Jag har också berört vad som främst orsakat arabländernas konflikt med Israel. Uppsatsen syftar till att presentera den centrala roll som president Sadats fredsinitiativ innebar när han etablerade kontakt med den forna fienden Israel och erbjöd sig att komma och tala i Knesset, Jerusalem. Sadats tal presenteras och kommenteras i mitt arbete. Uppsatsen behandlar också de roller som premiärminister Begin och president Carter kom att spela i det betydelsefulla arbetet för att överbrygga de djupa motsättningarna mellan arabländerna i Mellersta Östern och Israel. Carters roll var i första hand att underlätta kontakterna mellan de båda ledarna och söka skapa förutsättningar för konstruktiva förhandlingar och lösningar. Både Menachim Begins delvis självbiografiska bok The Revolt har presenterats för att ge information om aktören Begins habitus och Ernst Kleins bok Jimmy Carter för att tydliggöra medlaren Carters bakgrund, habitus, och båda aktörernas symboliska och kulturella kapital. Klein påvisar hur moderns demokratiska och humanistiska fostran formar sonen och hur faderns patriarkaliska och rasistiska inflytande snarast skapar en motsatsställning hos sonen Jimmy. Jag har också granskat Yehan Sadats bok Kvinna i Egypten. Yehan var gift med president Sadat åren 1952-1981 och har beskrivit presidentens liv från familjehorisonten(habitus) och den politik som han förde. En viktig huvudkälla i mitt arbete har varit professor Friedlanders bok Sadat och Begin som har bidragit med många centrala uppgifter för ökad förståelse av aktörerna. Ett annat betydelsefullt material har jag hämtat från historikerna Hirst och Beesons bok med titeln Sadat. Som teoretisk utgångspunkt har jag valt Pierre Bourdieus begrepp om habitus, symboliskt och kulturellt kapital samt fält och satt dem i relation till aktörernas habitus, symboliska och kulturella kapital samt de spänningar som uppstått i deras relationer vilket utgör fält (motsättningar, spänningstillstånd). Fredsprocessen 1977-1979 har satts in i ett historiskt sammanhang för att tydliggöra problematiken och vilka problem som måste lösas för att ett fredsavtal skall kunna komma tillstånd. Camp David-avtalet presenteras som dokument och kommenteras kortfattat. Motivet till att Nobelkommittén i Norge gav fredspriset 1978 till Begin och Sadat finns redovisat i min uppsats. Det har framkommit att Nobelkommittén önskat påverka aktörerna i det fortsatta arbetet med fredsprocessen. 2 Larsson (2001), s.411-414 4

2. TEORETISK UTGÅNGSPUNKT 2.1 Pierre Bourdieus tankar om habitus, fält, symboliskt och kulturellt kapital Pierre Bourdieu, född den 1/8 1930 och död den 23/1 2002, var en inflytelserik sociolog och professor. Han publicerade ett 30-tal böcker och artiklar som särskilt väckt stor uppmärksamhet i Frankrike och i USA men också i den övriga västvärlden. Hans tankar om habitus, fält, symboliskt och kulturellt kapital utgör centrala begrepp i hans teoribildningssystem. Hans tankegångar kring dessa begrepp har jag lärt känna genom tre böcker, nämligen Kultur och Kritik, Homo Academicus och Praktiskt förnuft. 3 Filosofen John Dewey ger i sin bok Nature and Conduct (1922) en definition av begreppet habitus, vilket kan tjäna som introduktion till förståelse av Pierre Bourdieus användning av ordet. Men vi kan behöva ett ord för att beteckna det slag av mänskliga handlingar, som påverkas av föregående handlingar och i denna mening är förvärvade; som inom sig rymmer en viss anordning eller systematisering av de mindre elementen i handlingslivet; som sträcker sig mot framtiden, är dynamiskt till sin beskaffenhet och redo att öppet framträda, men också verkar i en eller annan latent form, även då det icke öppet framträder såsom reglerande element i handlingarna. Vana i Deweys tappning, liksom habitus, uttrycker det förhållandet att det liv som människor lever och har levt påverkar deras åsikter och sätt att handla, vilket bidrar till att olika praktiker återskapas (och därmed också samhället) men också förändras om det uppstår en dissonans mellan habitus och den sociala omgivningen. 4 En annan förklaringsmodell av habitus ges av sociologiforskarna Dreyfus och Rabinow : den process varigenom människor socialiseras in i ett system av dispositioner som möjliggör för dem att vid lämpliga tillfällen utföra en passande social aktivitet som uttrycker, upprätthåller och återskapar det sociala fält som i sin tur styr denna aktivitet. 5 Begreppen symboliskt och kulturellt kapital kan beskrivas som det som av en viss social grupp noteras som värdefullt och erkänns som ett värde. Till kulturellt kapital hör utbildning och vetenskap. Man kan också tala om socialt kapital, som har med sociala nätverk som människor befinner sig i. Kulturellt kapital kan brukas i kampen om makt, prestige och pengar. 6 Definitionen av ordet fält ges av Bourdieu på följande sätt: På mitt fackspråk säger jag att det är betydelsefullt att det fält i vilket diskursen om den sociala världen skapas fortsätter såsom ett kampfält 7 Både inom politik, religion, ekonomi, konst och utbildning förekommer strid och kamp. Det kan ha med olika rangordningar, hierarkier och positioner att göra. Forskaren strävar efter att klarlägga det sociala rummets konstruktionsprinciper och mekanismerna bakom reproduktionen av detta rum. Han försöker föra in dessa strukturer och mekanismer i en modell som kan göra anspråk på allmän giltighet. Och på så sätt kan han lokalisera de reella skillnaderna mellan både strukturer och dispositioner (de olika habitus), och 3 Bourdieu, Pierre, Kultur och Kritik (1992), Homo Academicus ( 1996) och Praktiskt förnuft (1995) 4 Dewey i Bourdieu, Pierre, Homo Academicus (1996), s.18 5 Dreyfus och Rabinow i Bourdieu, Homo Academicus (1996), s.17 6 Bourdieu, Pierre, Kultur och Kritik (1992), s. 20-21 7 Ibid., s.80 5

upphovet till dessa skillnader skall inte sökas i någon sorts nationalkaraktärs eller själs särdrag utan i de olika kollektiva historiernas enskildheter. 8 3. TIDIGARE FORSKNING KRING FREDSSTRÄVANDEN 1977 1979 För den som söker den personligt subjektiva bilden av president Sadat kan den judiske redaktören Joseph Finklestones Boken om Sadat Visionary who dared vara en intressant kunskapskälla. Den bygger på intervjuer som författaren fick göra med Sadat år 1979. Presidenten hade personligt inbjudit honom för uppdraget. Här får man presidentens personliga synpunkter på Mellersta Österns arabiska stater i relation till Israel och fredsfrågan. Sadat framhåller att USA:s roll för etablerande av fred i Mellersta Östern är av största betydelse. Enligt bokens författare så knöt Kairos fattiga stora förhoppningar till presidentens möjligheter att förändra deras materiella villkor. Här fanns också ett delmål att egyptiska kvinnornas situation skulle förbättras genom strävanden att modernisera samhället. I boken speglas också Sadats mest drastiska förändringsplan, nämligen resan till Jerusalem och talet i Knesset. Bilden av en visionär, humanistisk, nyskapande, helhjärtad ledare, tabubrytare och skapare av nya idéer målas upp i boken. Två andra intressanta böcker som jag refererat till i min uppsats är Begins The revolt, som delvis bygger på ett självbiografiskt stoff, och Ernst Kleins bok med titeln Jimmy Carter, där författaren tecknar en slags levnadsbeskrivning över Carters barndom, uppväxt och vuxenliv, inte minst som politiker. Klein reste tillsammans med Carter 1977, lyssnade till hans tal och följde hans TV-framträdanden. Han säger också i bokens förord att han har läst allt vad han kommit över när det gäller Carters liv med syftet att få en så komplett bild av honom som möjligt. Bilden av Carter är naturligtvis speglad genom Kleins glasögon men har sitt vetenskapliga intresse på grund av undersökningens utformning. The Revolt är en tydlig partsinlaga av Begin. Den är delvis idealiserande, när det gäller sionismen och dess mål och synen på etablerandet av den nya staten Israel, men också när det gäller den roll som Begin själv och organisationen Irgun spelade. Den bild som växer fram talar om en befrielseorganisation och befrielsekrigare och inte simpla terrorister och en hänsynslös terrororganisation. Boken utgör ändå en viktig informationskälla för att öka förståelsen av Begins religiösa och politiska mål och som fredsförhandlare. Professor Melvin A. Friedlanders bok Sadat och Begin bygger på ett omfattande forskningsmaterial som han insamlat åren 1981-1982, då han arbetade med sin doktorsavhandling rörande fredsprocessen 1977-1979. Där beskrivs händelser under de viktiga åren då Sadats och Begins namn skrevs in på ett påtagligt sätt i Mellersta Österns historia. Författaren understryker vikten av det arv som Sadat efterlämnat, men belyser också den kontroversielle Begins roll i fredsprocessen. Båda centralgestalterna hade att ta hänsyn till splittrade hemmaopinioner, divergerande mål och vägar till problemlösning. Boken ger en god 8 Bourdieu, Pierre, Praktiskt förnuft, (1995) s.13 6

insikt i de båda ledarnas liv och strävanden att lösa komplicerade politiska frågor rörande fred och samexistens. Jehan Sadat, maka till Anwar Sadat, har skrivit en självbiografi med titeln Kvinna i Egypten. Den utgavs på engelska 1987 med titeln A woman of Egypt och på svenska 1989. Boken tillägnades den avlidne maken och de fyra barnen. Jehan Sadat avlade magisterexamen inom ämnet arabisk litteratur och detta skedde vid Kairo universitet i början av 1980-talet. Hon kom sedan att doktorera vid samma universitet 1986 inom ämnet litterär kritik Hon flyttade under denna period till USA, där hon var gästföreläsare vid två olika universitet. Boken Kvinna i Egypten är relevant för min uppsats tack vare den personliga beskrivningen av president Sadats liv och handlande. Hans habitus och kulturella och symboliska kapital beskrivs ingående och omfattar tiden från 1949 och till hans död 1981. Boken har ett kvinnligt perspektiv och färgas av hennes stora kärlek och beundran för maken. Det är inte någon objektiv skildring men ger en bild av presidenten och hans liv från det starkt personliga perspektivet. Jehan Sadat fanns också med när Camp David-avtalet med Israel undertecknades. Personliga relationer etablerades med premiärminister Begins och president Carters familjer vid den tidpunkten. I sin bok framhåller hon makens starka gudstro. Hon säger bland annat att han då och då kunde samla hela familjen till bön och där han iklädde sig imamens roll. Hon påpekar dock att maken tog avstånd från all fanatisk fundamentalistisk religiositet. I boken Sadat på 354 sidor har historikerna Hirst och Beeson analyserat Sadats liv, från det att han fick sin officersutbildning och kom att tillhöra den innersta kretsen kring president Nasser, medlemskapet i de fria officerarnas sällskap där Nasser var självskriven ledare, rollen som vice president och som president efter Nassers död samt hans ställning i arabvärlden i Mellersta Östern och till och med fredsavtalet med Israel där han spelade en avgörande roll. I prologen i boken skriver författarna: Anwar Sadat, the peace-maker, died at a celebration of war. På något sätt sammanfattar orden det motsägelsefulla i Sadats liv. Soldaten och officeren blev mannen som arbetade målmedvetet för att skapa fred med ärkefienden Israel. Här får Sadats ansträngningar att via stora personliga offer uppnå ett fredsavtal en central plats. Kontakten med USA via Henry Kissinger på 1970-talet beskrivs som positiv och banar väg för ett ökat förtroende för USA:s möjligheter till positivt inflytande i Mellerstaösternkonflikten. I samma utsträckning beskrivs hur Sadat målmedvetet vill minska Sovjets inflytande i Egypten och motiven för detta. Författarna påvisar hur viktig palestiniernas situation var för Sadat och att lösningen, enligt honom, låg i upprättandet av en palestinsk stat på Västbanken och i Gaza. Naturligtvis betonades också betydelsen av att Israel återlämnade Sinai till Egypten som ett led av fredsskapande åtgärder. Resan till Israel och talet i Knesset, som Sadat genomförde med stor dramatik, rubriceras som en pilgrimsresa, men samtidigt diskuterar författarna om det egentligen till slut handlade om en separatfred mellan Israel och Egypten och inte ett allomfattande fredsfördrag där palestiniernas rättigheter skulle tillvaratas. Min huvudkritik mot boken är att författarna inte i tillräckligt hög grad har beaktat president Sadats habitus, hans kulturella och symboliska kapital, som berör hans religiösa bakgrund, gått i Koranskola, varit noga med att iaktta muslimska seder och bruk, noggrann med den religiösa utformningen av familjelivet, hans övertygelse om heliga platsers roll inte minst i Israel/Palestina, Jerusalems starka symboliska plats i den muslimska världen, etc. Dessa delar är, enligt min uppfattning, av största betydelse för att förstå hans agerande i fredsprocessen. 7

4. KONFLIKTBESKRIVNING De centrala konfliktorsakerna i Mellersta Östern var etablerandet av den judiska staten Israel 1948, den ökande tillströmningen av judar till området, vilket i sin tur kränkte palestiniernas rättigheter och livsutrymme. Palestiniernas förhoppningar om en självständig palestinsk stat förstärkte spänningen, och den starka avskyn för den nygrundade israeliska staten fördjupade konflikten. Egyptens del i spänningsfältet bestod i ett solidariserande med det arabiska, palestinska folket och dess behov av att få behålla sitt område och etablera sig som självständig stat. Stora värden och behov stod på spel och måste försvaras. Attityderna som växte fram var djupt fientliga, och tanken på att militärt besegra den nya staten ledde också snabbt till krig. På den arabiska sidan fanns sex länder, nämligen Egypten, Saudiarabien, Transjordanien, Irak, Syrien och Libanon. Israel lyckades så småningom besegra den arabiska alliansen och det blev början på en lång och konfliktfylld situation där ständiga skärmytslingar förpestade området. Israel lyckades genom sina krigsframgångar utvidga sitt område utöver de gränser som FN 1947 hade dragit upp för Israel. Sexdagarskriget 1967 ledde till att Israel kunde ockupera ett landområde som var tre gånger så stort som Israel. Egypten förlorade Sinai som sedan blev en av de stora pusselbitarna i det kommande fredssträvandena 1977-1979. Kriget i oktober 1973 där Egypten, ledd av president Sadat, och Syrien samverkade var inledningsvis mycket framgångsrikt och stärkte det tidigare tilltufsade självförtroendet. Så småningom kom Israel att ta tillbaka initiativet och vände förlusten till seger. Men myten om Israels oövervinneliga krigsmakt var bruten. Stormakterna USA och Sovjetunionen agerade också i kulisserna för att få till stånd eldupphör och fredsförhandlingar. De oljerika arabländerna svarade med oljeembargo, vilket ökade spänningen. Fredsförhandlingar kom till stånd i Genève och ett avtal slöts i januari l974. Den amerikanske utrikesministern Kissinger kom att spela en viktig roll genom sin skytteldiplomati. Genèveavtalet kom att baseras på FN-resolutionerna 242 och 338. Resolution 242 kom till genom beslut den 22 november 1967 i FN:s generalförsamling. Den uppmanade bl.a. parterna i Mellerstaösternkonflikten att upphöra med alla militära aktiviteter inom 12 timmar och starta fredsförhandlingar. Den uppmanade också Israel att dra sig tillbaka från ockuperade områden. Resolutionen blev till en hörnsten i de diplomatiska strävandena att uppnå fred. 9 Resolution 338 tillkom den 22 oktober 1973 efter Yom Kippur-kriget. Den kom att ha likalydande innehåll som resolution 242. 10 Kriget 1973 blev det sista som Egypten utkämpade mot Israel. 11 9 http://www.ariga.co.il/treaties/242/.html 10 http://www.ariga.co.il/treaties/338.html 11 Hellström (1980), s. 238ff. 8

5. EGYPTEN MOT EN FREDLIGARE PERIOD Egypten hade utkämpat fyra krig sedan staten Israel kommit till: 1.Arabisk-israeliska kriget 1948-1949. 2.Suezkriget 1956. 3.Sexdagarskriget 1967. 4.Yom Kippurkriget 1973. Resultaten var inte särskilt uppmuntrande eller framgångsrika. Sadat, som efterträtt Nasser i oktober 1970 som president i Egypten, började efter oktoberkriget 1973 att tänka i nya banor. Ekonomin efter alla krigsåren var i kaos. Nytt friskt kapital behövdes, både inhemskt och utländskt. Västerländsk teknik välkomnades och oljepengar från de arabiska Gulfstaterna togs emot. De ekonomiska förändringarna kallades för infitah och representerade den nya ekonomiska inriktningen. Sadat hade också planer att avsluta den 20 år långa alliansen med Sovjetunionen och istället orientera Egypten i riktning mot USA och väst. Målet var också att återfå Sinai, som var den mest kännbara förlusten under 1967 års krig med Israel. 12 Under 1970-talets senare del hade president Sadat antytt en vilja att lämna konceptet konfrontation med Israel. Konfliktformationen under de senaste 25 åren hade varit förödande för Egypten. Tusentals människor hade skadats eller dödats. Den materiella förstörelsen var omfattande. Ekonomin hade påverkats i mycket negativ riktning. Detta tillsammans med en snabbt växande befolkning och därmed växande materiella behov, var incitament för Sadat att börja tänka i nya banor. Den egyptiska värld, där Sadat formats både som soldat och politiker, utgjorde ett nätverk, habitus, som dels fördjupats till panarabism under president Nassers tid, och dels förstärkt de gemensamma religiösa banden i arabvärlden genom islam, vilket kom att utgöra ett symboliskt kapital. Fiendebilden av staten Israel var grundmurad. Ett gemensamt panarabiskt agerande gentemot Israel var den gemensamma policyn för att främja palestiniernas rätt till sitt landområde. Men denna konfrontationspolitik visade sig inte vara en framkomlig väg utan ledde till djup frustration. Distansen mellan rika och fattiga ökade, missnöjet växte och utlöste upplopp och strejker. I januari 1977 utbröt det hungerdemonstrationer i Kairo som sedan spred sig över hela landet. Behovet av en ny politik var skriande och president Sadat hade modet att ifrågasätta gamla sanningar och presentera nya lösningar. Beslutet som president Sadat fattade, att begära hos de israeliska myndigheterna med premiärminister Begin i spetsen, att få besöka Jerusalem och hålla tal i Israels parlament Knesset, skakade båda ländernas styrande men banade väg för nya lösningsförslag. När man från israeliskt håll välkomnade initiativet och inbjöd Sadat, så började en dynamisk process att verka i området, ett skede på gott och ont. 13 12 Barnett (1998), s.182 13 Ibid. s. 209 9

6. SADAT OCH FREDSPROCESSEN 6.1 Sadats bakgrundshistoria Den 6 oktober l981 mördades president Anwar Sadat. Det var priset som han fick betala för sina fredssträvanden med Israel. Mordet skedde under en militärparad och utfördes av fanatiska fundamentalister som tillhörde det muslimska brödraskapet. Vem var Anwar Sadat? Han föddes den 25/12 1918 och växte upp under rätt enkla förhållanden i en bondby i Nildeltat. Byn heter Mit Abal-Kum. Dit kom han och hans familj att återvända gång på gång under de aktiva politiska åren. Han gick i Koranskola som barn liksom många andra fattiga barn. Hans dagliga sysslor förutom skolarbetet bestod i att driva kor och vattenbufflar till kanalen i byn där de kunde dricka. Vid sjuårsåldern flyttade han till en släkting i Kairo. I ett brittisktegyptiskt fördrag som beslutades 1936 bestämdes att man skulle utvidga arméns storlek och bredda rekryteringsbasen till officerskåren. Detta kom att gynna Sadats framtida karriär som soldat och officer. Fördraget ledde till att även de lägre samhällsklasserna och de fattiga kunde söka sig in på den militära banan. Efter en tids utbildning examinerades Sadat 1938 med underlöjtnants grad Tanken på att befria Egypten från britternas inflytande över landet ledde till att han deltog i upprorsförsök. Han fängslades dock och avskedades från armén. Han fick tre års fängelse. Under denna period lärde han sig tyska och engelska. Han lyckades rymma från ett militärsjukhus där han vårdades en tid och då återstod ett år av fängelsetiden. Sadat gifte sig som mycket ung och äktenskapet var arrangerat av hans föräldrar. Hans fru, Ekbal Madi, var en helt oskolad kvinna. Makarna kom så småningom att glida ifrån varandra (men han stöttade henne och deras gemensamma barn även efter skilsmässan) och Sadat gifte om sig med Jehan, vars mor var engelska och fadern egyptier. Det blev ett mycket lyckligt äktenskap. Jehan Sadat beskriver ingående i sin bok sin mans djupa fromhet, vilken är kopplad till hans muslimska tro. 14 Sadats andra fängelseperiod inföll 1946 och han sammankopplades tillsammans med ett antal andra egyptier med mordet på Amin Osman. Amin Osman Pascha, som var medlem av el- Nahas kabinett och finansminister, anklagades av Sadat och hans medarbetare för att vara för brittiskvänlig. Den 6 januari 1946 sköt Hussein Tewik Amin Osman Pascha till döds. Tewik utsattes för hård tortyr och förrådde sina medaktörer i komplotten och däribland Sadat. Det blev en mycket hård fängelsetid för Sadat. Men samtidigt utvecklade han stort tålamod och hans personlighet fördjupades, vilket skulle bli till stor nytta i hans kommande gärning som politiker och president. 15. År 1949 hade nio officerare träffats och organiserat sig under rubriken De fria officerarnas rörelse. Där ingick förutom Anwar Sadat också Nasser som senare skulle bli Egyptens president. 16 Denna grupp kom att utgöra ledarskapet för den revolution som så småningom skulle genomföras. Den 23 juli l952 genomförde de revolutionen och störtade monarkin. Sadat fick uppdraget att vara PR-minister och löjtnant. År 1956 förverkligade Nasser nationaliseringen av Suezkanalen och detta radikala handlande ledde till att Nasser betraktades som nationens 14 Sadat, Jehan (1989), s. 77-83,170,212,385 15 Finklestone ( 1996), s. 20-27 16 Vatikiotis ( 1985), s. 374 10

hjälte. När Israel genomförde sexdagarskriget där bl.a. Egyptens militär led stora förluster, började Nassers ställning hotas. Hans hälsa försämrades och han dog den 29 september 1970. Från en relativt okänd position inom den närmaste kretsen kring Nasser, valdes Anwar Sadat till president. Två händelser kom att få en avgörande betydelse för Sadat, dels när han ledde Egypten i ett blixtkrig över Suezkanalen och tillfogade Israel svidande förluster och blev en nationalhjälte och dels när han reste till Jerusalem 1977 och inledde fredsprocessen med Israel. 17 6.2 Sadat och fredsinitiativ från Marocko och Rumänien Kung Hassan av Marocko tog en fredskontakt med president Sadat i mitten av september 1977, vilket resulterade i ett möte mellan en egyptisk emissarie och Israels representant Moshe Dayan i Marocko. 18 Troligen stärkte detta möte Sadats övertygelse om att det var rätt att få tillstånd direkta förhandlingar om fred med Israel. Sadat hade också senare under året, i slutet av oktober, konsulterat den Israelvänlige rumänske ledaren Ceausescu om förutsättningarna för en fredskontakt med Israel. Två frågor hade Sadat ställt till honom: Vill Begin verkligen ha fred och var han tillräckligt stark som ledare för att kunna driva fredstanken? Sadat uppmuntrades att gå vidare i sina fredssträvanden med Israel. 19 6.3 Sadat och det egyptiska parlamentet Den 9 november 1977 meddelade president Sadat det egyptiska parlamentet att han planerade ett besök i Israel. Han säger sig vara redo att gå till jordens ände, ja, till och med besöka Knesset i Jerusalem för att kunna skapa fred med staten Israel. Närvarande vid mötet var Fatehledarna Arafat och Qaddumi som gäster. Reaktionen bland de församlade blev förvirrande. De visste inte om de skulle ta presidentens ord bokstavligt eller om det handlade om ett mer symboliskt språk och innehåll. Fatehledarna valde dock att demonstrativt lämna parlamentet. Sadat kom sedan att presentera sitt initiativ som representant för det egyptiska samhället och de arabiska parterna i Mellanösternkonflikten. Men istället för att få stöd från dessa, så växte en stark opposition fram. Några arabländer bildade till och med en samlad front mot den egyptiska fredspolitiken genom organisationen Steadfastness and Confrontation Front. (Jabhat al- Sumoud wa at-tadaddi, more often called the Steadfastness Front). 20 Utrikesminister Ismail Fahmi avgick i protest mot Sadats beslut att resa till Israel. Oppositionspartiet National Progressive Unionist party kritiserade också presidentens planer. De fruktade att Sadats resa till Jerusalem indirekt skulle ge israelerna argument för att hävda att staden Jerusalem var Israels huvudstad, vilket vore en katastrof ur arabisk synpunkt. 21 Trots alla protester så genomförde Sadat sitt besök i Israel och grundlade en ny väg till konfliktlösning. 17 Internet, http://www..ibiblio.org/sullivan/bios/sdat-bio.html (2002-03-25) 18 Cobban ( 1984), s.92 19 Hirst and Beeson (1981), s. 273 20 Cobban (1984), s. 92-94 21 Hirst and Beeson (1981), s. 261-262 11

7. TALET SOM FÖRÄNDRADE POLITIKEN I MELLERSTA ÖSTERN Den 20 november 1977 framträdde president Sadat i Knesset, Jerusalem. Han inledde talet med orden: In the name of God och därmed gav han särskild tyngd åt sitt budskap. Det gemensamma kulturella kapitalet för honom och åhörarna med rötter i judendomen och islam (arabiska israeler) var den monoteistiska gudstron. Jerusalem, där talet framfördes, symboliserar tre religioners närvaro, eftersom också kristendomen räknar med detta område som viktigt religiöst centrum. Detta underströks också i meningen: I come to you on solid ground to shape a new life and to establish peace. We all love this land, the land of God, we all, Moslems Christians and Jews, all worship God Talet innehöll en konfliktbeskrivning, konfliktformation, där 30 års förfärande krig länderna emellan skadat och dödat människor, där kvinnor blivit änkor och barn förlorat rätten till tryggt familjeliv. Samtidigt underströks vikten av att man inte kunde bygga någon parts lycka på andras elände. Den palestinska problematiken måste lösas på ett rättfärdigt sätt för att fredsprocessen skulle få sin rätta utformning. Tidigare destruktivt beteende där Egypten mött Israel i konferenser men där man vägrat att hälsa på och tala med varandra, tillhörde det förgångna. Expansion på ett annat lands bekostnad hade visat att det inte betalade sig att handla så. Han pekade också på det motstånd eller tvivel som hans fredsinitiativ hade mött bland arabstaterna när det blev känt att han skulle resa till Israel i detta ärende. Steg för steg motiverade Sadat sin fredssträvan som den enda framkomliga vägen både för Egypten och Israel. Fredsformationen, som han eftersträvade, beskrivs på olika sätt i talet. Han hänvisade till alla tidigare fruktlösa fredsdiskussioner i Geneve och hoppades att Knessetbesöket skulle bana väg för en varaktig fredlig lösning. Som representant för det största arablandet, kände Sadat att han hade ett särskilt ansvar inför Gud och för sitt folk att bidra till konfliktlösningen. Föråldrade tänkesätt måste lämna plats för nytänkande. Varje människoliv, israeliskt såväl som arabiskt, som spilldes i krig var ett förlorat liv, vilket lämnade familjer i djupaste sorg. Därför måste en varaktig och rättvis fred skapas där fruktan omvandlas till trygghet, där trygga och säkra gränser markeras. Han hävdade att 70 % var en psykologisk barriär länderna emellan och genom en ny fredsformation skulle den brytas ned. Why don t we stand together with the same courage and daring to erect a huge edifice of peace?, och han fortsatte: An edifice that builds and does not destroy. An edifice that serves as a beacon for generations to come with the human message for construction, development and the dignity of man. I sitt anförande beskrev han vad han trodde att fred kunde betyda för Israel: rätten till säkra och trygga gränser och att bli befriade från fruktan för aggression från arabländerna. Men hur skall detta kunna ske, frågade han och gav själv svaret: We insist on complete withdrawal from these territories, including Arab Jerusalem. En ny anda av respekt och tolerans måste få bli den stabila grunden för framtiden. Religiösa skäl anfördes också, nämligen: The holy shrines of Islam and Christianity are not only places of worship but a living testimony of our interrupted presence here. Politically, spiritually and intellectually, here let us make no mistake about importance and reverence we Christians and Moslems attach to Jerusalem. För att vidga israelernas syn på palestiniernas historia och livssituation idag hänvisade Sadat till Balfourdoktrinen från 1917 (britternas uttalade vilja att stödja bildandet av ett judiskt nationalhem i Palestina) och de konsekvenser den fick. Han underströk att det fanns historiska skäl för palestinierna att hävda sina rättigheter till ett eget land i området och att det inte borde ifrågasättas som somliga extremister gör. Palestiniernas rättigheter som ett eget folk med eget land borde tillgodoses och med garanti för fred. 12

I den senare delen pläderar han kraftfullt för allvarliga fredssträvanden länderna emellan med orden: This is Egypt, whose people have entrusted me with their sacred message. A message of security, safety and peace to every man, woman and child in Israel. I say, encourage your leadership to struggle for peace. Let all endeavours be channelled towards building a huge stronghold for peace instead of building destructive rockets 22. Sadat ger en särskilt tyngd åt sitt budskap genom att framhålla att det egyptiska folket står bakom hans besök i Knesset, Jerusalem, och stöder hans fredshälsning. Det handlar inte om en vanlig hälsning utan ett heligt budskap (sacred message). Detta borde därför uppmuntra Israels ledare att kämpa för fred istället för att bygga destruktiva raketer. 22 http://www.ibiblio.org/sullivan/docs/knesset-speech.html, 2002-03-25 ( bilaga 1) 13

8. PRESIDENT JIMMY CARTER OCH FREDSPROCESSEN I sitt installationstal som president i USA den 20 januari 1977 sade Carter bland annat: Our committment to human rights must be absolute. Detta engagemang för mänskliga rättigheter hade han också gett uttryck för i sin presidentvalkampanj 1976. Han hävdade att USA måste bli a beacon of light for human rights throughout the world. I andra tal underströk han vikten av ärlighet, integritet, frihet, rättvisa, medkänsla och kärlek som viktiga faktorer i det personliga livet och i relationerna till andra människor. Fanns dessa begrepp integrerade i Carters liv och handlande? 23 När Bourdieu formade innehållet i ordet habitus, så inkluderade han sådant som var utmärkande för en persons samlade status. Han menade att en människas habitus formats under hennes uppväxt och integrerats med hennes personlighet. Var Carters nyckelbegrepp under valkampanjen 1976 ett uttryck för hans personliga habitus? Vilken roll kom de att spela i fredsförhandlingarna 1977-1979? Carter föddes den 1 oktober l924 och växte upp i Plains, ett litet samhälle i staten Georgia. Expressen-journalisten Ernst Klein följde Carters presidentvalkampanj och samlade samtidigt fakta kring den tidigare för honom helt okände presidentkandidaten. Det resulterade i en bok med titeln Jimmy Carter och trycktes samma år som Carter valdes till president. 24 Jimmy Carters far, James Earl Carter, var en framgångsrik och hårt arbetande lantbrukare. Han hade många svarta anställda. Lönerna som utbetalades till dem var urusla. Fadern delade de rasistiska åsikter som i övrigt präglade sydstaterna vid denna tid. Fadern var mycket sträng och oerhört fordrande. Hans självdisciplin var stark. Jimmy Carters mor Lilian Gordy, är född i Plains, men hennes familj avvek från det gängse mönstret. I Lilian Gordys föräldrahem var tron på likhet mellan raserna en självklar sak, skriver Klein. Han finner två skäl till att familjen hade styrka att avvika från sydstatsmönstret, nämligen deras religiositet och den litteratur som de hämtade inspiration från. En av de få konflikter som Jimmy Carter hamnade i med sin far gällde just rasfrågan där de hade helt olika uppfattningar. Han hade tagit till sig sin mors idéer om rasjämlikhet. Klein berättar om ett möte med modern 1976 och att det gjorde ett outplånligt intryck på honom. Denna starka kvinna, 68 år gammal, valde att 1966 bli medlem i amerikanska Fredskåren. Hon kom efter en viss utbildning att placeras i Indien där den enorma fattigdomen kom att göra ett oerhört starkt intryck på henne. Det är inte omöjligt att denna erfarenhet skulle förmedlas till sonen Jimmy och forma hans syn på tredje världens stora problem. Ord som medmänsklighet, hederlighet och anständighet kännetecknade moderns liv och Klein menar att moderns exempel hade stort inflytande på sonen och hans uppgift som president. Detta är ett utmärkt exempel på Kulturellt kapital, som Bourdieu talar om. Dessa egenskaper kom också, enligt min uppfattning, till nytta i fredsförhandlingarna för att skapa förtroende mellan Sadat och Begin Redan som 16-åring lämnade Jimmy Carter sitt föräldrahem för att utbilda sig till sjöofficer. Det var en mycket tuff och hårdhänt fostran som han fick som kadett. Hans sista tjänstgöring som officer var ombord på en atomubåt och avbröts när fadern insjuknade i cancer och dog 1953. Han återvände hem till Plains och övertog gårdens skötsel. Företaget växte under hans ledning och blev ett mångmiljonföretag.. Jimmy Carter gjorde karriär som skolpolitiker. I sin valrörelse gjorde han många förvånade genom att starkt betona att han var pånyttfödd i Kristus. Jimmy Carter och hans familj var 23 Lucas (1997), s.27 24 Klein (1977) 14

sydstatsbaptister och präglades av dess fromhetsmönster. Att vara medlem av en kyrka var inget man skämdes för i USA. Men Klein skriver: Att regeln för en framgångsrik amerikansk politiker kan formuleras så här: han bör ha en kristen tro, men hans religiositet bör inte vara så intensiv att den direkt märks utanpå. Att inte tro alls är däremot betänkligt. Det antyder en allmän brist på moral och anständighet. 25 Men Jimmy Carter utmanade avsiktligt denna lagom attityd och hans brinnande tro vägledde honom genom livet. Han kom också en tid att arbeta som missionär i Boston och på andra platser. Den kristnes uppgift är att skapa rättvisa i en syndfull värld, säger han vid ett tillfälle. När han så småningom fördjupade sitt politiska engagemang kom han att 1966 väljas till Georgias guvernör. I sitt inledningsanförande chockade han många vita och väckte positiv förvåning bland de svarta med orden: ingen människa, vare sig han är fattig eller från glesbygden, svag eller svart, borde någonsin behöva bära den ytterligare bördan av att berövas möjligheten till utbildning, till ett jobb, eller till enkel rättvisa. Under 1970-talet kom Carter att steg för steg skaffa sig en plattform inom amerikansk politik. Han etablerade en rad betydelsefulla kontakter, vilket skulle gynna honom senare när han ställde upp som presidentkandidat 1976. Ett nyckelbegrepp i hans framtoning som presidentkandidat var hederlighet. Detta kom att kontrasteras mot Nixon-perioden och Watergateskandalen. Han kom också att utmana de rika och deras privilegier att i alla sammanhang flyta ovanpå där de fattiga fick bära de tunga bördorna. Detta skickade en våg av entusiasm bland väljarna. Rättvisefrågorna underströks. Jimmy Carter, som gifte sig i början av sin karriär som sjöofficer med Rosalynn, fick en fru som stöttade honom under alla år. Under valkampanjerna var hon mycket aktiv och som presidenthustru blev hon ett starkt stöd åt sin man. 26 Kleins bok som skrevs några veckor efter maktskiftet i Vita huset innehåller därför ingen analys av hur det gick för Carter. Han understryker dock att det blev en tydlig omläggning av USA s politik, från höger- till vänsterpolitik. Utrikespolitiken blev mera lyhörd för mänskliga rättigheter i världen. Inrikespolitiskt strävade han efter att pressa tillbaka arbetslösheten. 27 I boken HEROIC DIPLOMACY, skriven av Kenneth W, Stein, presenterar författaren några av nyckelpersonerna under 1970-talets fredsförhandlingar mellan araberna och israelerna i Mellanösternkonflikten. Där återfinns Sadat, Rabin, Begin, Kissinger, Carter m.fl. 28 Stein hade efter ett antal år som professor vid Emory University, Atlanta, Georgia, där han undervisat i Middle East history courses, blivit tillfrågad av Jimmy Carter om han ville engagera sig i det nystartade Carter Center of Emory University. Tack vare denna tjänst kom Stein i kontakt med en rad betydelsefulla personer som var på ett eller annat sätt involverade i fredsförhandlingarna under 1970-talet. I detta sammanhang vill jag referera en del av vad han skrivit om Carter, Sadat och Begin. Stein betonar att det var den goda personkemin mellan dessa berörda personer som var en viktig nyckel till väsentliga resultat i fredsförhandlingarna. Relationen mellan Sadat och Carter växte till en genuin vänskap och förtroende. När Sadat upptäckte att Carter var en djupt religiös 25 Klein (1977) s.34 26 Ibid. s.17, 19, 21, 23, 31, 34, 38, 46, 77, 108, 140-141 27 Ibid. s.130 28 Stein (1999) 15

person, så gav han uttryck för sin känsla, att Carter inte kunde vara en dålig människa. Professor Brzezinski, nationell säkerhetsrådgivare hos Carter, sa att Sadat played Carter like a violin. 29 När Carter installerades som president l977 gav han uttryck för en önskan att Sadat skulle få möjlighet att besöka Jerusalem och Begin Kairo. Det var ingen uppenbar kris i Mellersta Östern vid denna tidpunkt, men samtidigt önskade Carter att dödläget i fredsprocessen skulle brytas för att undvika framtida konflikter. Planer för en ny Genèvekonferens lades upp. Det blev till ett försök till konstruktivt beteende som skulle lägga grunden för en skapande process, en fredsformation, för att använda prof. Wallensteens ordval. Det fanns dock förbehåll både hos förre premiärministern Rabin och hos premiärminister Begin att PLO inte skulle inbjudas som förhandlingspart vid fredskonferensen. De gav röst åt det som ansågs vara oförenligt med israelisk politik och därmed en blockerande faktor. Sadat önskade att man hade någon form av förkonferens där man preciserade de frågor man ville behandla och där man kunde lösa vissa principfrågor. Carter betonade vikten av att man strävade efter omfattande lösningar på parternas problem. Här gav Carter uttryck för en viss otålighet när det gällde att komma till skott. Sadat kände samma otålighet när det gällde att få tillbaka Sinaihalvön. Båda herrarna visade sympati för varandras heta strävan att komma igång.. En vecka efter det att Rabin besökt Carter i USA i mars månad, så deltog Carter i ett möte där han mycket klart gav uttryck för sin åsikt om palestiniernas livssituation. Han sa: There has to be a homeland provided for the Palestinian refugees who have suffered for many years. 30 Rabin och israelerna uttryckte sin stora förvåning över Carters utspel. Men Palestine National Council som hade möte i Kairo under samma tid välkomnade presidentens politiska förslag till lösning. 31 29 Stein (1999) s. 196 30 Stein (1999) s.193 31 Ibid. s. 188-196 16

9. BEGIN OCH FREDSPROCESSEN När Menachim Begin valdes till Israels premiärminister i juni 1977, så var det en tydlig politisk vindkantring i israelisk politik. Större delen av statens korta historia hade arbetarpartiet styrt landet, men nu fick det konservativa samlingspartiet Likud makten under Begins ledning. Hans vallöfte om att behålla det bibliska landet Judéen och Samarien som erövrats under sexdagarskriget l967, var hans starkaste argument. Han menade att det egentligen handlade om befrielsekrig och inte ockupation eftersom man långt tillbaka i historien ägt dessa områden. 32 En markerad bosättningspolitik var hans väg att steg för steg markera judisk närvaro i området. Han lovade också att förstärka gränserna på Sinaihalvön och Golanhöjderna. Den bärande idén i hans politik var reviderad sionism, vilket gjorde honom mycket populär bland de sefardiska judarna. Hans nationalism var tydligt markerad och han ansågs som en av de få politiker som inte var belastad med korruption eller med korruptionsanklagelser. Hans främsta politiska stöd kom från högerflygeln och de konservativa religiösa partierna. Trots denna konservativa politik förvånade Begin sin omgivning genom att börja planera för en förhandlingslösning med arabvärlden för att skapa säkrare gränser för Israel. 33 Begin tillhörde överlevarna från the Holocaust generation och drevs av en stark vilja att förintelsen under andra världskriget aldrig mer skulle få upprepas. Nazistförföljelserna var alltid i centrum i hans medvetande och palestiniernas attacker på Israel sammankopplades av Begin med nazistförföljelserna. Detta kom därför att förvåna många när Begin deltog i förhandlingarna i Camp David för en fredlig lösning med palestinierna. Begin var född i Brest-Litovsk i Polen den 16 augusti l913. Efter sin gymnasieutbildning började han studera juridik och examinerades 1935. I sin barndom tillhörde han scoutrörelsen och i 16-årsåldern blev han medlem av en ungdomsförening kallad Betar med nationalism som bärande idé. Denna rörelse var nära förbunden med en sionistisk organisation. Han blev dess ordförande och kom att resa mycket i Polen på föreningens uppdrag. 1932 fick han uppdraget att resa till Tjeckoslovakien och organisera en liknande rörelse. 1937 återvände han till Polen och blev där fängslad i samband med en demonstration som han var ledare för. Dessförinnan hade han organiserat illegala immigranter med Palestina som slutmål. När andra världskriget bröt ut blev han arresterad av ryska myndigheter och placerades i koncentrationsläger mellan 1940-1941. Han blev dock befriad och fick lämna landet och hamnade i Mellersta Östern. Han utnämndes så småningom till ledare för Irgun Zvati Leumi (Natonal Military Organization) som var känd under sitt hebreiska namn Etzel. Målgruppen för denna terrororganisation var att attackera britterna och få dem att lämna Palestina. Britterna utfäste en belöning på 10000 pund till den som kunde leda till Begins gripande men ingen lyckades med detta. När staten Israel bildades 1948 bildade han det politiska partiet Herut. Partiet kom att bestå av Irgunmedlemmar som var lojala med Begin. Den politiska ideologin byggde på sionistledaren Vladimir Jabotinskys filosofi, som syftade till att utplåna klassgränser och återföra biblisk mark till den judiska befolkningen. Det var speciellt Västbanken som på biblisk tid kallades Judéen och Samarien. 34 I sin delvis självbiografiska bok The Revolt, Story of The Irgun beskriver Menachem Begin sin utveckling och sitt engagemang som sionist och kämpe för Palestinas befrielse från det brittiska mandatstyret. 35 I några inledande rader beskriver Begin sina känslor vid Likuds valseger den 18 maj l977 och segern över arbetarpartiet, som styrt Israel under 29 år. Som svar på en journalists 32 Stein (1999), s.25-26 33 Friedlander (1983), s.16, 310-311 34 Ibid s.14 35 Begin ( 1977) 17

fråga om hur det kändes att ha kommit till makten, svarade Begin följande: I don t use power; in this task too there is only one instrument I am using: moral influence. But there is great responsibility; I can even add: grave responsibility. And I do my best, limited as it is, to bear it. 36 Den habitus, som kom att prägla Begins uppväxt och vuxenliv var dels faderns varma judiska religiositet, som innebar att sonen Menachim regelbundet fick följa sin far till synagogan och dels faderns engagerade sionism, vilket satte djupa spår i sonens liv. Menachim Begin blev själv en stark förespråkare för judars möjligheter att få återvända to the land of our forefathers. När det blev uppenbart för honom att judar systematiskt mördades av nazisterna och britterna hindrade judar från att fly till Palestina, så började Begin arbeta för den hemliga motståndsrörelsen som byggts upp i Palestina. Hans förklaring till varför britterna ville behålla sitt inflytande över Palestina bottnade i landets strategiska läge vid Medelhavets ena ände vid korsvägen mellan tre kontinenter men också närheten till Suezkanalen och dess väg till Indien. Terrororganisationer som Irgun och Sterngruppen och en slags militärorganisation, Haganah, som senare skulle bli stommen i Israels armé, arbetade intensivt för att judiska flyktingar illegalt skulle hjälpas till att ta sig in i Palestina tvärtemot britternas vilja. Sionisten Vladimir Jabotinsky drev under dessa svåra år en stark kampanj att det judiska folket hade rätt att få återvända till sitt hemland. Irgun blev hans främsta redskap för att förverkliga dessa planer. Det var som befrielserörelse och inte som terroristorganisation, som Begin såg på Irgun och han försökte också övertyga brittiska militären att omfatta den synen. Särskilt viktigt var det när Irgunaktivister blev fängslade och att de då behandlades som soldater (patrioter) och inte som terrorister, men han lyckades inte med detta uppsåt. Det var också inom Irgun som Begin avancerade till en av de främsta ledarna och pådrivare för judarnas räddning och befriare från britternas styre i Palestina. Två viktiga begrepp för Irgun var: Freedom or death och man underströk att om vi inte strider, så kommer vi att bli krossade. Att slåss är vägen till frälsning. Med en travestering på 1600-talsfilosofen Descartes ord: Jag tänker, alltså är jag till, hävdade man inom Irgun att We fight, therefore we are. Huvudfienden för Irgun och Begin under några år på 1940-talet var ockupationsmakten.. Detta ledde till ständiga konflikter kring värdet vem som skulle bestämma över Palestina och hur judarnas ställning i landet skulle vara. Behovet av en säker fristad för världens judar var överhängande och stora mänskliga värden stod på spel. Genom en rad spektakulära angrepp på brittiska mål väckte Irgun både förvåning, vrede och fruktan hos motståndarna men även bland araberna. Britterna uppfattade att motståndarna hade tillgång till tusentals Irgunmedlemmar medan det i verkligheten handlade om 30-40 personer som deltog i olika militära operationer medan de övriga medlemmarna, supporters, uppgick till omkring ett tusental och de var vanliga arbetare. Organisationen styrdes av ett högkommando som planerade de olika aktionerna. Exempel på sådana var när de sprängde sig in i Acre-fortet och befriade Irgunfångar, tog sig förklädda in på militärförläggningar och stal vapen och ammunition, tog sig in på polisstationer för att komma åt vapen, stoppade tåg med vapen och stal vapnen, sprängde King David Hotel i luften eftersom det användes av britterna för militära ändamål, etc. Dessa handlingar skapade en djup frustration både bland militärerna och bland de brittiska politikerna. Många av Irgunkrigarna togs till fånga, torterades och ibland avrättades genom hängning. Men detta ökade bara motivationen och man ökade sina aktiviteter istället för att göra livet surt för ockupationsmakten. Drivkraften inom Irgun, skriver Begin, var kärlek, kärlek till idealen, och man kände sig som en familj. Disciplinen inom rörelsen var mycket stark och likaså lojaliteten. Irgun rekryterade medlemmar från alla skikt av samhället och personer med många olika hemländer. 36 Begin (1977), förordet till boken The Irgun 18