Västerut från Hangö Hangö som avfärdsort för emigranter Den stora emigrationen till Amerika 1865-1930 Under den stora emigrationen till Amerika åren 1865-1930 reste nästan 400.000 finländare som emigranter till Nordamerika. Av dem for 320.000 till Förenta staterna och 80.000 till Kanada. Emigrationens topp inföll åren 1899-1914, då det fanns 222.000 som flyttade. USA började begränsa emigrationen år 1921 och för Finland fastställdes en kvot på endast 600 finländare, som årligen fick komma in i landet, och antalet sänktes ytterligare senare. Emigrationen riktade sig därefter mot Kanada, där det redan från förut bodde drygt 20.000 finländare. Emigrationen tog slut i början av 1930-talet, då Nordamerika p.g.a. depressionen inte längre tog emot nya invandrare. De första flyttningarna i grupp började i slutet av 1860-talet, då man på gruvområdena i Nordnorge värvade finländska gruvarbetare till Michigan. Nordfinländska gruvarbetare och fiskare for då tillsammans med norrmän till området med de stora sjöarna i Nordamerika. Den egentliga rusningen började dock först i slutet av 1880-talet, då uppgifterna om det gyllene landet i väster nådde Österbotten. Knappt hälften av dem som reste var hemma i Österbotten, men emigrationen var livlig också från Åland och Åbo skärgård. Procentuellt sett var det svenska Österbotten och kommunerna på Åland som förlorade mest befolkning. Största delen av emigranterna hörde till jordbrukarbefolkningen, ca 60 procent var män och de utresande var vanligen i ålder 20-25 år. Ca 40 procent av männen placerades i gruvarbete och en tredjedel i skogsarbete eller industri, medan åter största delen av de finländska kvinnorna arbetade som hushållsbiträden. Antalet företagare ökade senare och redan på 1930- talet hade en tredjedel egen farm eller affärsföretag. Det fanns dubbla orsaker till emigrationen, både skuffande och lockande. I slutet av 1800-talet hemsöktes Finland och särskilt Österbotten av flera nödår. I Österbotten hade gårdarna delats så många gånger att de var små och på området uppstod inte tillräkligt med industri, som kunde ha placerat det snabbt växande befolkningsöverskottet. Å andra sidan hade man med skeppsbygge och tjärbränning vant sig vid en skälig levnadsstandard och då det uppstod möjligheter att upprätthålla den eller kanske t.o.m. förbättra den var man färdig att resa. Människorna greps av Amerikafeber, som understöddes av brev som släktingarna skickade och berättelser av återflyttare om snabbt förtjänade rikedomar. I Österbotten var man av hävd van att söka sig till bättre förtjänster och även för invånarna i skärgården och på Åland, vilka levde av sjöfart, hörde resandet till det dagliga livet. Rädslan för den ryska värnplikten, politiken under den ryska förtrycksperioden och äventyrslystnad påverkade också emigrationen. Avresan underlättades av att trafikförhållandena utvecklades, då man övergick från segelfartyg till ångfartyg, och resorna i inlandet försnabbades, då järnvägarna byggdes ut. På andra håll i Europa hade gruppresorna börjat tidigare, t.ex. i Sverige redan på 1850-talet. Gruvindustrin i Michigan och Minnesota växte snabbt i slutet av 1800-talet och behovet av arbetskraft var stort.
Hilda Halinen från Hangö var 18 år då hon for till Amerika. På bilden står hon på avresedagen på hemmets trappa med avskedsblommor och handväska. Resgodset finns i en resväska av fanér. Hangö museums bildarkiv. För släktingarna i hemlandet ville man visa att man hade lyckats. Hilda skickade denna bild från Amerika till släktingarna i Hangö. Småstadsflickan hade nu permanentat håret och skaffat en ny kappa med pälskrage. Hangö museums bildarkiv. Smör och emigranter Hangö blev avfärdsort för emigranter i början av 1880-talet, då en regelbunden vintertrafik mellan staden och Sverige hade inletts med Finlands första vinterfartyg, ångfartyget Express. Fartyget Express förde post och frakt, men också emigranter. Finlands första isbrytare Murtaja och Sampo förlades också till Hangö 1890 och 1898. Från Stockholm fortsatte emigranterna till Göteborg, därifrån till Hull och med tåg till Liverpool, där man gick ombord på Atlantfartyget. Flera inhemska och utländska rederier tävlade om de finländska emigranterna och t.ex. 1891 fanns det elva representanter för rederier i Hangö. Express fick snabbt medtävlare och särskilt den tyska Bremerlinjen var populär bland finländarna, varvid man från Hangö for först till Lübeck och därifrån till avgångshamnen i Bremen. Redan på järnvägsstationen tog representanterna för rederierna emot emigranterna och de råkade ibland t.o.m. i slagsmål då de tävlade om kunderna. Finska Ångfartygs Aktiebolaget (FÅA) avgick med segern och inledde regelbunden trafik mellan Hangö och Hull 1891. Staten subventionerade FÅA:s linje, som också förde frakt, särskilt exportartikeln smör, som var viktig lantbruket. FÅA ingick avtal med tio Atlantbolag och linjen Hangö-Hull blev sålunda den egentliga stora emigrantlinjen. Från Hull reste man med tåg till avgångshamnarna i Liverpool eller Southampton. Resan från Hangö till New York klarades i bästa fall av på tvåtre veckor. Redan 1888 trafikerade Finska Ångfartygs Aktiebolagets Capella på linjen Hangö-Hull, men regelbunden trafik öppnades av de nya Astraea och Urania. Fartygen klarade sig bra i svåra isförhållanden, men de var alldeles för små för den växande emigrantströmmen och 1899 sattes de större Arcturus och Polaris in på linjen. Avgångsdagen var fortfarande traditionellt lördag, liksom för Express i tiden, men den ändrades 1904 till onsdag, eftersom det finländska smöret måste finnas färskt på de engelska marknaderna på måndag.
På fartygen kunde finnas upp till 700 emigranter, trots att det fanns hyttutrymme för knappt 200. Under toppåren i början av seklet sattes några extra veckoturer in. År 1908 ersattes Polaris av FÅA:s stolthet Titania, som var mycket omtyckt av emigranterna och hade 585 hyttplatser för emigranter. Det räckte nästan 70 år innan FÅA anskaffade ett större passagerarfartyg än Titania. Emigrationen fick ett avbrott under första världskriget. Under kriget gick Urania på en mina i Vita havet och Titania gick på en mina i Norra ishavet. Arcturus räddade sig till Stockholm och blev känt också som jägarfartyget, då det under svåra isförhållanden i februari 1918 transporterade finländska jägare från Libau till Vasa. På 1920-talet, då Finland redan var självständigt och hade upplevt ett tungt inbördeskrig, inleddes trafiken på nytt och sköttes av Arcturus och den 1925 byggda Oberon. FÅA:s emigranttrafik hade undgått större haverier tills Oberon den 19.12.1930 kolliderade med Arcturus i tät dimma i Danska sunden vid Laesö. Oberon sjönk, 42 personer omkom och av dem var 17 passagerare. Fartygens kaptener var bröder. Emigrationen till Nordamerika tog slut med depressionen på 1930-talet, då man inte längre ville ha nya emigranter till landet. Ångfartyget Titania var en stolthet för finländsk sjöfart och populär bland emigranterna tack vare sina goda utrymmen. Den blev färdig 1908, men sjönk under kriget redan 1918. Hangö museums bildarkiv. Smidig masstrafik I Hangö fanns de viktiga platserna för emigranterna inom en radie på ca ½ km 2. Till Hangö kom man med tåg och på 1880-talet fanns det järnvägsförbindelse ända till Uleåborg. Tågen körde då endast på dagen och mången blev tvungen att tillbringa natten på emigranthärbergena i Seinäjoki och Hyvinge, så att de först den tredje natten kom fram till Hangö. Inkvarteringsställena i Hangö var till en början primitiva och många vandrade under natten på gatorna i Hangö, eftersom det inte fanns rum i värdshuset. Till slut byggde FÅA ett nytt emigranthotell nära järnvägsstationen vid Boulevarden år 1902, och det kunde inkvartera ca 300 personer. På samma tomt fanns också emigrantkontoret samt en bank, och dessa byggnader finns fortfarande kvar. Hotellet hade två våningar och i vardra våningen fanns 14 rum. I bottenvåningen fanns dessutom en bostad för vaktmästaren och på morgonen bjöd vaktmästarens hustru ut kaffe och bulle åt resenärerna. Vaktmästaren tog emot emigranterna på järnvägsstationen och i hotellet antecknades också resgodset. Vanligen kom man till Hangö dagen före avresan och resenärerna hade många ärenden att uträtta. I emigrantkontoret skulle man fylla i ett frågeformulär, i vilket man skulle skriva personuppgifter och uppgifter om
hemorten samt resmålet. Man måste också köpa biljett, om man inte tidigare hade skaffat en sådan. I banken måste man inlösa en s.k. växel d.v.s. landstigningspeng för att mot kvitto få penningsumman tillbaka i ankomsthamnen. På detta sätt förvissade sig de amerikanska myndigheterna om att de som reste in skulle klara sig själva, om de inte genast hittade en arbetsplats. Landstigningspengen var 50 dollar år 1905. Finska Ångfartygs Aktiebolagets emigranthotell vid Boulevarden blev färdigt 1902 och kunde inkvartera 300 personer. I samma kvarter fanns emigrantkontoret och en bank, där man kunde växla in amerikanska dollar. Hangö museums bildarkiv. De ryska judarnas emigranthotell, sjömans- och emigrantmissionsstationen På våren 1906 uppenbarade sig plötsligt tusentals ryssar i Hangö, eftersom FÅA:s agenter hade gjort reklam för linjen Hangö-Hull ända till Odessa och sålt företagets resebiljetter åt intresserade. I Ryssland hade judarna blivit utsatta för förtryck och många for därför som emigranter till Nordamerika. Ett finskt fartyg kändes dä som ett bättre alternativ än ett ryskt. I Hangö var man inte beredd på situationen. Portgångarna fylldes av människor, som inte fick plats i emigranthotellet och i Hangö började man redan befara att epidemier skulle bryta ut. Judar inkvarterades tillfälligt i saluhallen och i gamla hus i stadens utkanter. Ibland uppstod gräl på emigranthotellets gård, då besvikna resenärer anföll FÅA:s agenter. Situationen lugnade sig, då FÅA tillsammans med en förening som befrämjade judisk emigration köpte en ny byggnad nära hamnen ( i dag Högbergsgatan 15) och inredde den till hotell för ryska judar. Hotellet kunde inkvartera ca 400 personer och invid det byggdes också en matsal. Emigrationens toppår i Hangö inföll 1906 (totalt 30.755 personer, av vilka ryssar 13.714) och 1907 (33.646, av vilka ryssar 17.550). Trafiken var livlig också under de följande åren, men den avtog före första världskriget och ett särskilt hotell för ryssarna behövdes inte längre. I hotellets huvudbyggnad bosatte sig chefen för FÅA:s emigrantkontor Ferdinand Hemming och matsalen inreddes för Finska sjömansmissionssällskapets station för sjömansoch emigrantmission. I stationen fanns inhemska och utländska tidningar och andliga guideböcker delades ut åt emigranterna. Där kunde man också i fred skriva ett postkort och skicka hem det från Hangö. På stationen hölls också andaktsstunder och avskedsfest för resenärerna, men under de sista åren av emigrationen kom stationens föreståndare till emigranthotellet och höll en andaktsstund där.
Tomater, apelsiner och dans på Emigrantbergen Då de obligatoriska förberedelserna för resan var klara tillbringade man tiden i hotellet med att läsa tidningar, sällskapa, spela kort och genom att äta färdkost. Redan i slutet av 1800-talet kunde man redan i hamnstaden Hangö bekanta sig med sådana ovanligheter som apelsiner och tomater. Hangö var ett gränsland mellan gammalt och nytt. Följande dag var resan redan i tankarna och det fanns inte ro för promenader i staden. Saken förhöll sig annorlunda om man blev tvungen att vänta flera dagar i Hangö på båten. Då brukade emigranterna dansa på de släta strandklipporna i Hangö största delen av resenärerna var unga, ca 20-25 år och alltid fanns det någon, som hade ett dragspel med. Ännu i dag lever namnet Emigrantbergen kvar. Läkargranskningen ordnades i emigranthotellet I hotellet anordnades också läkargranskning från år 1903 och på det sättet ville man bespara resenärerna från onödiga resor, eftersom man i ankomsthamnarna i England och Amerika kunde skicka tillbaka emigranter p.g.a. någon sjukdom. I den tidens tidningar skrevs, att Amerika endast ville ha friska hjärnor och arbetsdugliga händer. I Nordamerika var man särskilt rädd för den smittosamma ögonsjukdomen trakom, som utan vård ledde till blindhet och som 4 procent av alla finländska emigranter led av 1903. I Hangö sköttes sjukdomen med en salva, ifall den inte hade gått för långt, och efter en eller ett par veckor kunde man igen fortsätta resan. Hurrarop, skratt och tårar På avresedagen ledde hotellets vaktmästare emigranterna till hamnen, som fanns nära järnvägsstationen, och där till den s.k. Engelska kajen, från vilken båtarna avgick. Med följde också FÅA:s skeppsvaktmästare, som hämtade emigranterna som återvände från Hull. Hangöborna och badgästerna i staden brukade titta på avgången. Avgångsstunden var laddad. Vanligen var emigranterna ganska anspråkslöst klädda, men de hade ofta blommor fästade på kappsäckarna för att fira avgången. Då skeppet lade ut från kajen ljöd hurrarop, endel skrattade, andra grät. Somliga sjöng fosterländska sånger, andra psalmer och någon sjöng Internationalen. Framtiden var ny och oviss. Hangö var ett surrogat för Amerika, den sista hälsningen från det gamla hemlandet För endel blev Hangö ett surrogat för Amerika och Hangö kallades också i sekelskiftet Finlands Vilda västern. Somliga stannade i Hangö eftersom de där hittade en arbetsplats särskilt om respengarna hade konsumerats redan i början och andras resa kunde ta slut med läkargranskningen, och man ville inte återvända hem. Hangö växte snabbt i sekelskiftet och det fanns många industrier i staden, där man kunde finna arbete. Stadens störstas arbetsgivare var AB Granit, det största stenindustriföretaget i Finland, till vilket arbetare kom från hela Finland.
Den sista hälsningen från det gamla hemlandet fick många emigranter från Hangö. På 1920- talet, då representanterna för den första emigrationsgenerationen dog i Amerika, utgjorde gravstenar av finländsk sten för emigranter i Amerika största delen av Granits produktion. Emigrantmonumentet På strandklipporna i Hangö står ett minnesmärke, som restes 1967 till minne av den stora emigrationen 1880-1930. Minnesmärket planerades av skulptören Mauno Oittinen och från det lyfter tre tranor av brons. Suomiseura lät resa monumentet tillsammans med 93 kommuner i Finland, vilka nämns på monumentet och vilka hade förlorat minst 10 procent av sin befolkning genom emigrationen. På den amerikanska sidan finns ett liknande monument i Lake Worth. Det donerades av Tor Söderholm från Hangö, själv en emigrant i Amerika. På det landar två tranor vid slutmålet. En har blivit efter på resan kanske i Hangö. Emigrantmonumentet restes i Hangö 1967 av Suomiseura och 93 finländska kommuner, från vilka minst 10 procent av befolkningen reste bort. Kommunerna namn finns också inhuggna i monumentet. Hangö museums bildarkiv. Länge stod jag på däcket och såg på stränderna i mitt fädernesland. Och då det blev kväll och stränderna inte längre syntes, var blicken fästad vid Hangö fyr, vars ljus visade vägen i natten. Strålarna från fyrtornet kändes så kära, att jag stannade på däcket ända tills ljuset inte längre syntes till. Det kändes som om det sista avskedet då hade tagits av fosterlandet. På det sättet beskrev en emigrant sina känslor, då han i mörkret från skeppets däck betraktade Hangö fyr och fosterlandets stränder, som gled undan. Zacharias Topelius dikt Hangös öga var populär bland emigranterna och sjöngs till melodin Ack Värmeland du sköna. Hangös öga Vem är du, blida stjärna, som långt i höstlig natt belyser havets stormupprörda bölja? Än blinkar du i molnet, än ler du åter glatt,
än tyckes du ditt klara sken fördölja. Är du ett himlens öga, som, fullt av kärlek, ser på alla jordens sorger och nattens faror ner och tröstar alla, som din maning följa? Jag är ej himlens stjärna, jag är en nattlig fyr; på Hangös berg är jag det torn, det höga, som leder seglarns kosa, när dagens strimma flyt och klippor lura, dem han vet så föga. Jag vänder om min lykta, än mörk, än åter ljus; var sjöman ser min flamma i havets vilda brus och säger lugnad: Det är Hangös öga. Den vreda vågen rusar mot tornet utan rast och kan ej mina starka murar skaka, ty som min klippa står jag mot storm och böljor fast och vet min plikt att för de sorgsna vaka. Du människobarn, var trofast som jag uti din håg, och lys de vilsefarna på livets mörka våg, och trösta, lugna, älska och försaka. Hangö museum hade på sommaren 1996 en utställning, som berättade om Hangö som avfärdsort för emigranter. Marketta Wall