Av Kenneth Lorentzon Gröna Fakta nr 5/1995

Idag är det inte längre de högförädlade sorterna eller paradrabatterna som lockar mest när man använder vårlökar i offentliga sammanhang. Istället koncentreras nyfikenheten på det mera naturnära, d v s på de vårlökar som kommer igen år efter år. Vårlökarnas spridningsförmåga ses som en viktig kvalitet - som ett slags förräntning genom förökning. I det här Gröna Fakta presenteras hur man kan använda beprövade, uthålliga vårlökar med väl dokumenterad vitalitet, däribland några av de bästa sorterna för förvildning. Av Kenneth Lorentzon Gröna Fakta nr 5/1995

Få vårtecken kan mäta sig med vårlökar i full blom! Förvildning har blivit ett "budgetalternativ" till de traditionella paradrabatterna. Rabatter, gräsytor och naturmark kan på olika sätt användas för perenna vårlökar. Men både nya och återuppväckta kunskaper behövs för att lyckas. planteras den om ofta med något slags utplanteringsarrangemang. Denna typ av plantering används i första hand vid centrala platser i en anläggning där det är mer påkallat med lite exklusivare arrangemang. Oftast använder man tulpaner, narcisser, påskliljor och hyacinter. En antydan till ny trend är användningen av smålökar, t ex pärlhyacinter och porslinshyacinter. Användningen av vårlökar har förändrats kraftigt under de senaste tjugo åren. Konsumtionen har dock legat kvar på ungefär samma nivå som tidigare, men med en viss förskjutning från kommuner till privatodling. Denna förändring har bl a gjort att de traditionella lökplanteringarna har blivit mindre vanliga, där lökväxterna används som utplanteringsväxter och sedan efterföljs av ett utplanteringsarrangemang. Detta sätt att hantera utplanteringsväxter på är bundet till att man använt utplanteringsväxter som broderier från början av 1870-talet fram t o m 1960-talet. Där denna typ av plantering fortfarande förekommer, är det idag ofta som arrangemang i olika typer av planteringskärl. Den klassiska rabatten eller urnan planteras på hösten. Efter avblomning De klassiska lökrabatterna fyller en viktig funktion på platser för exklusivare arrangemang. Ofta används lökarna som utplanteringsväxter som efter blomningen ersätts med andra arrangemang med sommarblommor. Förvildning är ett annat sätt att utnyttja vårlökar på. Paradrabatter på Sofiero slott 1995. Foto: Petter Åkerblom.

Ofta är detta ganska okomplicerade planteringar som endast störs av dåligt väder och i viss mån av en del jordbundna parasiter. Genom att ofta växla växtslag och byta jord i kombination kan man undvika det sistnämnda problemet. Anläggningskostnader Idag har användningsmönstret förändrats från planteringar av enbart "engångslökar" till planteringar med avsikt att smålökar i olika former ska förvildas. En förklaring är att de traditionella lökarrangemangen kostar att anlägga varje år. När lökar används som perenner handlar det visserligen om anläggningskostnader, men det årliga underhållet av anläggningen kan sedan reduceras. Denna "budgetmodell" bygger i regel på att man sår frön, sprider smålökar, lökfjäll eller andra delar av lökarna direkt på växtplatsen. Uthållighet och långlivadhet Att använda växter på nya sätt kräver nya eller återupplivade gamla kunskaper. För att lyckas har lökanvändare börjat efterfråga uthållighet och "långlivadhet" istället för kortvariga starka effekter. Merparten av det moderna sortimentet av t ex tulpaner är dessvärre inte framtaget och framförädlat för att vara långlivat. Snarare är det framtaget för att tillfredställa behoven inom snittblomsproduktionen samt behovet av nyheter. Men naturligtvis har både traditionell plantering i rabatter och plantering för förvildning sina respektive fördelar och användningsområden. Förvildning i rabatter Rabatter är idag en yta där man mera sällan ser inplantering utav lökväxter. Mycket beror nog detta på att den nedvissnande blasten avskräcker. Man kan lösa detta på två sätt; genom att kombinationsplantera och genom att använda lökväxter som vissnar snabbt. Kombinationsplanteringar Kombinationsplanteringar bör helst bestå av perenner som inte kommer upp alltför tidigt och som heller inte är alltför låga. Vitsen är ju att kunna ha ett ostört lökflor innan perennerna kommit upp och där deras bladverk täcker den vissnande lökblasten. Exempel på sådana "långsamstartare" är: Astilbe i olia sorter (Astilbe spp.) -dock ej de låga A. chinensis v. pumila eller A. simplicifolia - hybrid 'Sprite'. Dagliljor (Hemerocallis, arter och sorter). Speciellt bra blir H. flava med sitt lime-gula utspring tillsammans med blå vårlökar. Funkior i olika sorter (Hosta spp.). Undvik låga sorter som H. 'Showstorm' och H. 'Ground Master'. Pioner (Paeonia spp.). De örtartade pionerna fungerar utmärkt särskilt P. lactiflora med sitt lysande röda utspring. Rodgersia (Rodgersia spp.). AtiTA Utpräglade skuggväxter som fungerar bra om de skuggas av t ex lövträd och då tillsammans med de riktig tidigblommande lökväxterna. Storvuxna sorter av ormbunkar kan vara bra som skydd för nedvissnande lökväxter. Snabbvissnande lökväxter Bra lökväxter sm vissnar snabbt är tex: Lök (Allium - arter och sorter). Är genomgående soldyrkare med undantaget munkarnas ramslök (A. ursinum), som inte heller vissnar ned så snabbt. Nunneört (Corydalis av typen knölväxter). Bra är C. solida och C. cava som i ett bestånd alltid har en sextondel av plantorna vitblommande. Vissnar på nolltid. Vårstjärnor (Chionodoxa spp.). Speciellt bra är C. gigantea, C. luciliae och C. sardensis. Krokus (Crocus spp.). Exempelvis C. tommasinianus, C. vemus och C. biflorus med sorter som tyvärr ofta felaktigt kallas för botaniska krokus). Vintergäck (Eranthis spp.). En förtjusande art som sällan lämpar sig att etablera i massplanteringar som knöl. Platsså den istället. Viktigt är att fröet är färskt och sås direkt. Mognaden sker ofta i slutet av maj till midsommar. Möjligheter till förvildning Förvildning av lökväxter är vid rätt hantering en nästan oundviklig succ6 Man kan urskilja tre slags områden där man mera frekvent använder lökar till förvildning; i rabatter, gräsytor respektive naturmark. Sorter som man saknar lokal erfarenhet av bör man pröva i mindre skala först.

r Itt Vanlig snödroppe (Galanthus nivalis liksom den bred- och blåbladiga G. elwesii). Måste planteras mycket tidigt på säsongen allra helst på senvåren då den håller på att vissna. Om hösten är det alltid bra att blötlägga lökarna över natten innan planteringen. Vårlök (Gagea spp.). Denna lilla oansenliga gula växt som av många trädgårdsägare klassas som ogräs. Svalört (Ranunculus ficaria). Betraktas av de allra flesta trädgårdsmänniskor som ett ofta svårartat ogräs. Men det är lättodlade vackra formrika vårblommare som också försvinner på ett par veckor efter blomningen. Det finns ett antal olika såväl form- som färgselektioner som oftast är mindre agressiva än den inhemska huvudarten. Trivs i de flesta lägen från sol till halvskugga. Normalt nedvissnande Vårlökar som vissnar ned något långsammare är blåstjärnor (Scilla olika arter), snödroppar (Galanthus olika arter), snöklockan eller klosterliljan (Leucojum vernum), vårstjärnor (Chionodoxa spp.), krokus (Crocus olika arter och sorter), pärlhyacinter (Muscari olika arter) samt lökbildande iris (Iris spp.). Långsamt nedvissnande Bland de lökväxter som vissnar ned långsammast finner vi alla slags tulpaner (Tulipa spp.), påsk- och pingstliljor (Narcissus spp.), tidlösa (Colchicum, höstblommande sorter) samt de flesta liljor (Lilium spp.). Ju mera senvårblommande till sommarblommande de är ju längre tenderar de att hålla kvar bladverket. Om några av de grundläggande förutsättningarna uppfylls så kan ett flertal lök-och knölväxter odlas med framgång i gräsytor. Det problem som kan vara svårast att lösa är att gräsytan helst inte skall vara av de förädlade tätvuxna slaget utan ett mera glest utmagrat grässortiment är att föredra. Målet blir att på något sätt efterlikna en idealiserad alpin slåtteräng, med de små lökarna som tidigblommare då konkurensen är svag från gräsen. Allt eftersom gräsen växer till blir lökväxterna också allt större och avslutas med kroll-liljor (Lilium martagon) i mitten på juli. Viktigt är att låta lökarna få vissna ned innan blasten slås utav. Då det gäller påskliljor gjorde man på 1970-talet ett flerårigt försök i England. Detta visade att löken behövde ca 8 veckor från avslutad blomning tills att blasten kunde slås av för att lökarna skulle kunne bibehålla sin kraft eller föröka sig. Det betyder att man inte bör slå gräsytor förrän tidigast till midsommar i södra Sverige. Bra att förvilda i gräsmattor är: Krokus (Crocus vernus och C. tommasinianus) Snödroppar (Galanthus spp.) Blåstjärna (Scilla sibirica) Vårstjärna (Chionodoxa spp.) Vintergäck (Eranthis hyemalis). Bör planteras mycket tidigt om hösten och då blötläggas ett dygn i förväg eller direktsås. Fröet måste vara pinfärskt och sås utan dröjesmål, sedan tar det tre till fem år innan de blommar. Vanlig nunneört (Corydalis solida). Trivs bra i glesa gräsytor. Bristen på knölar till rimliga priser gör att de kanske kan etableras med s k "spridningspoler" där man planterar mindre grupper om kanske 25 stycken med 1-2 meters avstånd. Sedan får de så sig på platsen och fylla upp luckorna. Snöklocka eller klosterlilja (Leucojum vernum). Här förutsätts att tillgången på vårfukt är tillräcklig under växtsäsongen. Blåstjärna (Scilla sibirica) i utmärkt utveckling i en glest skuggad gräsmatta på Lantbruksuniversitetet i Alnarp. Foto: Kenneth Lorentzon. IV

GRONA FAKTA Kungsängslilja (Fritillaria meleagris). Samma sak gäller för denna art som för snöklockan. Kungsängsliljan kan med andra ord bedåra i full utveckling, men som också kan ha svårigheter om kravet på rejält vårfuktiga marker och god tillgång på kalk inte tillgodoses. Påsk- och pingstliljor (Narcissus spp.). Är vanligen att betrakta som givna succe&. Vanligen fungerar en sådan plantering under 10-15 år då lökarna har vuxit ut så kraftigt att de börjar förkväva varandra och måste delas på rent manuellt. Viktigt är även för narcisser att de inte har det alltför torrt efter blomningen då blombildningen inför nästa år hämmas. Morgon- resp. aftonstjärna (Ornithogalum umbellatum och 0. nätans) fungar bra i gräs. Morgonstjärnan kräver dock ett ljusare läge för att utvecklas bra än vad aftonstjärnan gör. Tulpaner. Av tulpaner är det bara ett fåtal som tål att växa bland gräs i våra parker och trädgårdar. Mest känd är vildtulpanen (Tulipa sylvestris) och junitulpanen (T. sprengeri). Den sistnämnda är beklagligt okänd och lite använd. Det är en 40-50 cm hög, stabil och samtidigt slankbyggd tulpan i rödorange, som blommar sist av alla tulpaner strax före midsommar i södra Sverige. Förökar sig bra med frö som tar 5-6 år på sig för att blomma. Vildtulpanen (T. sylvestris) är betydligt mera känd. Det är en lättodlad tulpan som sprider sig raskt med utlöpare och kan bilda täta mattor med blad. Här har vi tyvärr att göra med en av de vårlökar som bildar blomanlag först då värmesumman är tillräckligt hög. I år (1995) har den efter 1994 års extremt varma sommar blommat osedvanligt bra. En form av den annars syd- Europeiska underarten T. sylvestris ssp sylvestris.'täbriz' verkar vara lättare att få till att blomma. Kroll-lilja (Lilium martagon) är i all sin formrikedom en enastående lökväxt till förvildning. Bäst trivs den på sommarvarma lokaler. Det kan man se på att våra stora förvildningslokaler i Sverige finns i östra Sverige och mälardalslandskapen. Olika rosa nyan- Narcissus pseudonarcissus är samlingsnamnet för påskliljor som här representeras av den lågvuxna form som finns förvildad på flera håll i nord-europa, även i Sverige. Den frösår sig villigt och förökar sig bra på mullrika, lite sura vårfuktiga till vårblöta jordar. På den här platsen i Fjärås, norra Halland har den en obruten tradition på ca 100 år! Foto: Kenneth Lorentzon. ser. Välkänd i trädgårdssammanhang är den vita formen som dock varierar starkt även den såväl i storlek som i vitalitet. Tidlösa eller nakna jungfrun (Colchicum autumnale och C. bornmuelleri Hort.). På våren kommer en kraftig mörkgrön bladrosett upp och få brukar kunna ana sig till att detta var resultatet av den stora lök som man planterat på hösten. Denna vissnar helt hastigt ned på försommaren och först fram i slutet av augusti eller september kommer blommorna upp. C. bormuelleri står stadigast av de sorter som vi odlar mera allmänt och oftast de största blommorna. V

Att förvilda lökväxter i olika slags naturmark har sina egna specifika problem. Men det har också fördelar då man kan använda sig av mera ekonomiska metoder som direktsådd, utläggning av rotbitar och smålök. Metoden med "spridningspoler" fungerar också bra.. För torrmark I det reguljära sortimentet är det inte många lök- och knölväxter som kräver att odlas så varmt, torrt och väldränerat som dessa arter: Lökar. Berglök (Allium oreophilum syn A. ostrowskianum), dagglök (A. flavum), samt A. roseum och A. pulchellum som alla trivs med sol och torka. Dessa arter är mellan 15 och 40 cm höga och i olika röda nyanser med undantag för dagglöken som är gul. Den storvuxna kirgislöken (A. aflatunense) med sina tenni sbollstora lilaröda blomklasar trivs också bra på torra varma jordar. Stäpplilja (Eremurus robustus) är en 2-3 m hög solitär-knölväxt med stora, sköra, sjöstjärnelika och uppsvullna jordstammar. Aprikosrosa blomspiror som blommar i samband med att den stora bladrosetten vissnar ned och som sedan lämnar ett stort hål efter sig. Tidlösa (Colchicum spp.) och dess olika arter och sorter som bekrivits ovan. V in tergäcksiris (Iris danfordiae). Saluförs allmänt i lökhandeln men är i vanlig trädgårdsjord mycket kortlivad. Löken kräver djup plantering och extremt varmt och väldränerat för att kunna bilda nya blomanlag. Den här arten är triploid och saknar förmåga att bilda frö i odling. Våririsen (I. reticulata) är lättare att tas med än vintergäcksirisen och blommar i olika blå och violetta nyanser. De senare är de som doftar bäst och då oftast viol. Blir allra bäst om lökarna får stå i sol och på väldränerade torra jordar. För fuktigare jordar Ofta följs fuktigare jordar och skuggiga lägen åt i offentlig miljö, eftersom de mera öppna och fuktiga markerna nästan uteslutande är dränerade. I framtiden kommer sannolikt anlagda våtmarksbiotoper i våra tätorter att vara ett komplement i kommunernas dagvattenhantering. Därmed kan också överlevnadsbetingelserna för de högalpina slåtterängarnas lök- och knölväxter förbättras och vi kommer att kunna odla dessa växter mera. Några lämpliga arter för förvildning i naturmark: Guldlök (Allium moly). Är bara 15-20 cm hög med stora flata gyllengula blomklasar och breda blådaggiga blad trivs i lättare skugga och med vårfuktiga jordar. Ramslök (A. ursinum). Är en tidigt införd medicinalväxt som sprider sig raskt på goda mull- och kalkrika jordar, Breda gräslöksdoftande mörkgröna blad och stora starkt lökdoftande vita blommor. Vitsippa (Anemone nemorosa). Välkänd för de flesta men mera sällan som odlad och mindre vanlig i handel. Har de senaste tjugo åren ökat runt våra städer mycket beroende på att markskiktets busksly och basala grenar röjts undan i olika arbetsmarknadsinsatser. Detta har ökat ljusinsläppet och på de rätta markerna har vitsippan kunnat utnyttja den rika lövförnan. Vitsippan finns i en rad mera trädgårdsanpassade former som dubbla, fyllda, rosa och blå nyanser. Den inhemska gulsippan (A. ranunculoides) är mera anpassad till och förekommande på kalkrikare jordar,' i övrigt samma krav som för vitsippan. Känd i en fylldblommig form och en blekgul mera storblommig hybrid med vitsippa. Balkansippa (A. blanda). Har snarlika krav på livet som våra inhemska sippor men finns i olika blå, rosa röda och vita nyanser. Lättodlad men tenderar att utvecklas raskare på kalkrika jordar. Skånsk nunneört eller hålnunneört (Corydalis cava syn C. bulbosa) trivs på kalkjordar och finns inhemskt i en vit och en rödlila färgform i förhållandet 1:16. Hundtandsliljor (Erythronium spp., flera arter och sorter). Vanligaste arten är E. dens-canis som trivs i ljusare lägen och på vårfuktiga, väldränerade jordar. Har rosa blommor i form av tillbakaböjda klockor och ett vackert marmorerat bladverk. Vissnar mycket snart efter blomningen. Finns i flera gula och vita sorter som E. 'Pagoda' resp E. 'White Beauty' som även de är mycket lättodlade. Planteras mycket tidigt på hösten, tål inte att torka ut. Vårlöksmatta i almskog på Alnarp med en stor mängd av sorter som avlöser varann under våren och tidig försommar. Här syns blåstjärnor, stor och liten vårlök, vitsippa och skånsk nunneört blomma. Foto: Kenneth Lorentzon. VI

Rysk sabellilja (Gladiolus imbricatus). Den nordligast förekommande gladiolus-arten, växer vild i östra Finland! Till skillnad från släktets andra arter och sorter växer den på fuktängar i full sol och blir halvmeterhög med lysande cerise-röda blommor. Lättodlad knölväxt med ytligt liggande krokuslika knölar som också kan trivas bra på en fuktighetshållande trädgårdsjord. Snöklocka eller klosterlilja (Leucojum vernum). Växer i naturen i fuktiga alkärr. I handel har snöklockan förväxlats med sommarsnöklockan (L. aestivum) som blommar på senvåren-försommaren och saknar en del av den charm och framförallt primöreffekten som den 'riktiga' snöklockan har. L. vernum har ett tunt lökfjäll som inte skyddar den mot uttorkning, vilket L. aestivum har och bl a därför är mycket vanligare i handel. Helst bör L. vernum planteras 'in the green', alltså i blom eller strax innan de vissnat. Detta skulle bli under våren och att då ha distribution via Holland kanske inte är så enkelt utan helst skulle man se en mera "lokal" produktion. Vildpåsklilja (Narcissus pseudonarcissus) växer på mycket vårfuktiga humusrika lite lätt sura jordar. Den sprider sig såväl via delning som frösådd. Frön tar 3-6 år på sig för att blomma och kan speciellt under de första åren skadas av ogynnsam väderlek under fröplantans korta vegetationsperiod. Lökarna är mycket små i j ämnförelse med de traditionella mera storvuxna påskliljorna. Lökarna sitter ju ofta flera tillsammans i ett plan och detta kallas 'näsor' och handlas i två-, tre- eller flernäste kvaliteter. Svalört (Ranunculus ficaria) är en långlivad, pålitlig och vacker vårbudbärare. Den vanligaste vilda formen har glansiga hjärtlika blad och små intensivt gula smörblommelika blommor, 5-10 cm höga. Söderut i Europa, GRÖNA FAKTA bl a kring Alperna, har blommorna en betydligt större storlek, upp till 3-4 cm i diameter, och de växer inte till lika ogräsartat i omfattning. Ett flertal olika färgformer i vitt, olika gula och gröna nyanser samt koppar finns samt tom en helt rödbladig sort. Dessa sprider sig långsammare än den vilda kollegan. Italiensk blåstjärna (Scilla italica) är en elegant ljusblå scilla med toppig blomställning från södra delarna av alperna. Trivs i full sol på lite kraftigare jordar enligt all kunskap men har också vid flera tillfällen visat sig fungera på mera humusrika jordar. Sprider sig huvudsakligen medelst delning. Den huvudsakliga orsaken till att den saknas i handelssortimentet är det tunna lökfjället som gör att lökarna måste transporteras lätt fuktade. Detta sätt att hantera lökar är riskabelt då det mycket lätt uppstår röta och mögel på lökarna. Odling och skötsel Vilken är den ideala lökjorden för frilandsodling av lökväxter? För att långsiktigt vara lökvänlig bör den vara kalkhaltig med ett ph på 6,5 till 7,5 och helst vara en mullrik sandjord till en väldränerad lättlera. Det menar Henrik Zetterlund på Göteborgs Botaniska Trädgård, där man bland mycket annat också är framstående lökodlare. torr och varm sommar med en relativt torr höst och vinter. Detta är svårt att arrangera, men genom att pröva i mindre skala kan man mycket väl komma fram till att vissa arter fungerar tillfredsställande i alla fall. Till skillnad från nederbörden är dräneringen en faktor som går att påverka. För de arter som föredrar "bakning" är en god dränering extra viktig. Gödsla - när? Lökar behöver som alla växter näring för att kunna utvecklas. Särskilt krävs det näring för lökar som varje år skall bygga upp en ny lökblomning och ibland till och med en helt ny lök (som är fallet för bl a tulpanen). Den optimala tiden att få näring på för lök- och knölväxter är från uppkomst till blomning. Efter denna fas satsar växten sin energi mera på fröbildning och invintring. Vanlig fullgödsel av NPK - typ fungerar bra och helst en typ med ett lägre kväveinnehåll för att just stimulera blombildningen. Var försiktig med spridningen så att korn inte hamnar i bladveck och blir liggande på bladverket då brännskador lätt kan uppstå. Dränering Många lökar kräver som vi sett ovan att de skall "bakas". För många arter är detta viktigt för att blombildningen skall bli fullgod. Med detta avses en

Väldoftande trädgårdstulpaner av en onamnad sort som återfanns i en gammal trädgård där de odlats under lång tid. Dessa långlivade och uthålliga gamla sorter har ofta förökat sig i rask takt då jordmånen tillåtit det och lite långsammare då det varit lite magrare förhållanden. Foto: Kenneth Lorentzon. Ett tips för att uppnå en god dränering, upptorkning åtminstone på senvåren och dessutom en lindrigare konkurrens om det livgivande vattnet på våren är att plantera lökar under träd och buskar. Där lider vårlökarna sällan brist på vatten. Mot slutet av blomningen sker en successiv och naturlig upptorkning. Man planterar då innanför eller strax utanför trädkronornas och buskarnas dropplinje. Detta ger även en rent estetisk fördel genom att man landskapligt förankrar lökarna till något och inte får dem att flyta omkring. Härdigheten Härdighetsproblematiken har vi för låg kunskap om ännu så länge men hoppas på att kunniga läsare kan hjälpa oss vidare genom att höra av sig till Movium med mera precis information om och erfarenheter av de vårlökar som beskrivits i detta Gröna Fakta. Läs vidare-tips Bulbs av.rix, M. & Phillips, R. Pan Books, London 1989. Utsökt bilderverk med matnyttig information och mycket bilder från naturliga ståndorter. Collins guide to bulbs av Synge, P. M.. Collins, London 1973 repr. Praktisk liten handbok som är oerhört matnyttig. Introduktion av skogsarter och skogsgräs i urbana planteringsytor av Mårten Hammer 1991, inst f landskapsplanering Alnarp, Stencil 91:4, SLU Alnarp. Värdefull information för den som vill ta del av försök med "alternativ" etablering bl a av vårblommande växter. The smaller bulbs resp. The larger bulbs av Matthew, B.. Batsford, London 1987 resp.1978. Bägge är standardverk då det gäller vederhäftig information om olika arter, mindre då det gäller sorter. Kunskap om gammaldags växter Ett även i fackkretsar ganska okänt avtal är "Florens-dokumentet". Enligt detta har Sverige åtagit sig att inte bara bevara gamla trädgårdsmiljöer utan att även tillhandahålla ett historiskt korrekt växtmaterial. På Lantbruksuniversitetet i Alnarp (SLU) pågår ett projekt som syftar till att bevara gammaldags trädgårdsväxter, där några vårlökar utsetts som några av pilotväxterna. I samverkan med WWF har därför Avdelningen för plantskola och växtmaterial samlat in en rad gamla lökväxter. Tyngdpunkten har lagts på olika tulpansorter, den småvuxna tvåfärgade påskliljan (Narcissus pseudonarcissus), snöklocka (Leucojum vernum) och den italienska blåstjärnan (Scilla italica) från södra Europa. Dessa lökväxter har på olika sätt drabbats av handelns tystnad och ovilja. Gemensamt för de här lökarna är att de alla är uthålliga och mycket långlivade. Projektet syftar både till att dokumentera gamla odlingsvärda växter och att bygga upp en genbank. Målet är att kunna tillhandahålla ett förökningsmaterial för såväl restaueringsbehov som plantskolor. Förhoppningsvis kan projektet leda till att ett antal trädgårdsväxter kan återintroduceras i handeln. På SLU Alnarp pågår även forskning och försök med etableringsmetoder för örtartad vegetation. Forskningsledare för den verksamheten är Mårten Hammer. Ytterligare information: Forskningsledare Kenneth Lorentzon, SLU, tel 040-41 50 00, fax 040-46 08 45.