DEL 7 VIETNAMKRIGET MiG Killers amerikanska jaktflygaress i Vietnam Luftstriderna över Vietnam dominerades av flygplan som från början inte var avsedda för manövrerande luftstrid. Från amerikansk sida fick man tänka om och sätta piloterna i första rummet före högteknologiska vapen, vilket många motsatte sig. av richard areschoug, militärhistorisk författare hårdvaran Koreakrigets jaktstrider genomfördes fortfarande med kulsprutor och kanoner som under andra världskriget, men nya tankar var på väg. Det var jaktrobotarna som var framtiden. Tanken var att jaktplanens främsta uppgift skulle vara att skjuta ner kärnvapenbärande bomplan med robotar på stora stridsavstånd med stöd av radar. Även robotar för korta avstånd togs fram, som de amerikanska Sidewinder och Falcon samt sovjetiska Atoll. De skulle användas av jaktplan som F-104 Starfighter och MiG-21 för punktförsvar. Det fanns dock piloter som inte höll med om detta synsätt. En av dessa i USAF var överste Robin Olds. Han var ett typiskt amerikanskt äss som hade spelat amerikansk fotboll för West Point och sedan flugit P-38 Lightning samt P-51 Mustang under andra världskriget och då vunnit tolv luftsegrar. Han bombarderade flygvapenledningen med skrivelser om att piloterna borde lära sig Två av VF-96 F-4J på hangarfartyget Constellations däck. Det bortre planet tillhörde ässen Duke Cunningham och Willy Driscoll som sköt ner tre MiG-17 på en och samma dag. Foto: US Navy
klassisk jaktstrid, vilket väckte ont blod och 1962 beordrades han att sluta med det. När väl striderna i Vietnam började på allvar visade det sig att Olds hade rätt. I början av kriget var det flera olika flygplanstyper som kom i elden. US Navys jakt utgjordes av F-8 Crusader och för USAF:s del var det F-105 Thunderchief som var det viktigaste jaktattackplanet, men båda dessa typer höll på att ersättas av F-4 Phantom II. Phantom skulle komma att bli det viktigaste amerikanska jaktplanet under kriget, men var något av en anakronism. Det var stort och tungt och knappast drömmen att flyga vid manövrerande jaktstrid. Planet hade dock två fördelar - sin motorstyrka och förmåga att bära många robotar. Nordvietnams jaktflyg utgjordes i början av kanonbeväpnade MiG-17 som levererats från Sovjet i februari 1964. Under 1965 förstärktes flygstyrkorna med MiG-21 som hade kapacitet att ta två jaktrobotar av typ Atoll och från Kina tillkom de första Shenyang J-6, licensbyggda MiG-19, 1969. Även om typerna var lättmanövrerade hade de dålig räckvidd då de konstruerats för dagjakt. piloterna Striderna över Vietnam skiljde sig betydligt från både andra världskriget och Koreakriget. Allmänt förekom det få luftstrider och många piloter fick aldrig ens se några fientliga plan. Vidare hade det amerikanska försvaret som vi sett en låg prioritet för jaktstrid och så kom det att förbli under större delen av kriget. Det var först mot slutet som attityden blev något bättre då jaktstridsutbildningen kommit igång på allvar. Därför blev det bara fem amerikanska ess. I början av kriget led USAF av att de hade en annan filosofi än flottan när det gällde de två besättningsmännen i sina F-4. I flottan var besättningen en pilot och en radaroperatör/navigatör (RIO) och planet hade bara flyginstrumentering och spak hos piloten, medan USAF:s plan hade dubbelkommando. Tanken var att piloten skulle lära upp andremannen (WSO) till en ny pilot vilket vållade problem då de flesta jaktflygare var ensamvargar som ogärna släppte till den gröna piloten bak, som dessutom ofta roterades och därför sällan flög med samma pilot. Efter hand kom USAF fram till att flottans system fungerade bättre och införde en liknande variant. Nordvietnam hade inte samma esstänkande som amerikanerna utan följde det sovjetiska systemet, och lyfte hellre fram förbandet som kollektiv Överste Robin Olds (1922-2007) vann tolv luftsegrar redan under andra världskriget, och blev berömd för sin välvaxade, men knappast reglementsenliga mustasch. Foto: USAF Ässet Jeffrey S. Feinstein som kom till Vietnam våren 1972 och vann fem luftsegrar mellan den april och oktober samma år. Foto: USAF
än individuella piloter. Trots det skiljde sig några piloter från mängden och den ledande piloten blev Nguyen Van Côc med nio segrar vid spaken på sin MiG-21. I ett fall förekom det faktiskt ett helt mytiskt ess - överste Tomb, även känd som Nguyen Toon. Han ansågs ha vunnit tretton segrar och blev så småningom nedskjuten. I efterhand har det visat sig att han inte existerade utan de nedskjutningar som målats på hans plan var flera piloters. Han var således en effektiv propagandamyt. striderna I april 1965 började jaktstriderna över Vietnam. US Navy fick den första luftsegern den 9 april 1965, men det var en pyrrusseger. En F-4 sköt ner en MiG-17 på hög höjd men försvann sedan med sin besättning. US Navy trodde att planet skadats i striden medan Nordvietnam hävdade att det fallit offer för vådabeskjutning. Den 17 april gick det bättre då två F-4 sköt ner var sin MiG-17, vilket följdes av ett antal luftsegrar som fördelades på Phantom och Crusader. F-8 Crusader var ett plan som genom sin storlek och prestanda matchade sina motståndare som dagjaktplan. Överste Daniel James Jr (1920-1978) var en av de första afroamerikanska flygarna under andra världskriget. Under Operation Bolo var han ställföreträdande chef för Olds. För att reta de Svarta Pantrarna i USA målade han en svart panter på sin hjälm. Han och Olds blev kända som Blackman and Robin! James kom 1975 att bli den första afroamerikanen som blev fyrstjärnig general. Foto: USAF Nordvietnam ansåg sig ha skjutit ner det första planet den 3 april, en F-8 som föll för en MiG-17, men denne Crusader klarade sig. Trots det firas dagen sedan dess som Flygvapnets dag. Dagen efter lyckades däremot en Mig-17 att besegra två Att F-4J Phantom är ett kultflygplan syns tydligt på denna från VX-4 som målades så här i samband med USA:s 200 års jubileum 1976. Foto: US Navy
F-105 Thunderchief på attackuppdrag, trots att de hade jakteskort. Samtidigt visade sig att det nordvietnamesiska luftförsvaret snabbt blev starkare då de mottog sina första SA-2 luftvärnsrobotar, som kom att tvinga det amerikanska flyget upp på högre höjd och därigenom blev det även vanligare med luftstrider. Efter att de första MiG-21 kom till området utarbetade USAF en plan att locka dessa till strid. Hjärnan bakom denna operation som fick namnet Bolo och som genomfördes den 2 januari 1967 var tidigare nämnde Robin Olds, som även ledde uppdraget. F-4:orna flög samma profil som F-105 på bombuppdrag och lurade därför nordvietnameserna som inte begrep att de var jaktplan. Resultatet blev enligt USAF sju nedskjutna MiG-21, en av dessa av Olds. Enligt det nordvietnamesiska flygvapnet var de bara fem och alla piloter klarade sig. Bakslaget innebar att NVAF fick genomföra en omfattande nyutbildning av sina MiG-21-piloter och de var borta från strid i månader. Ett problem som snart visade sig för USAF i luftstrid var F-4:s avsaknad av fast kanon, varför man tog fram en kanonkapsel med en 20 mm Vulcan-kanon för F-4C och D. Det löste dock inte helt problemet då kapseln svajade på sitt fäste och därför inte var vidare träffsäker. Lösningen kom först på F-4E som fick en fast kanon under nosen. Det var inte bara F-4, F-8 och F-105 som vann luftsegrar. Det förekom även några udda segrar. Det propellerdrivna attackplanet A-1 Skyraider gav ofta understöd åt helikoptrar på flygräddningsuppdrag. Vid tre tillfällen lyckades de då skjuta ner MiG-plan, trots att A-1 var ett plan med rötterna i andra världskriget. Ett annat modernare attackplan var den lilla A-4 Skyhawk som genom sin goda manöverförmåga även lämpade sig för jaktstrid. Vid ett tillfälle 1967 föll en Mig-17 för dess Zuni attackraketer. Den till storleken största MiG Killern blev B-52 Stratofortress. I december 1972 sköt dess akterskytt ner MiG-plan vid två tillfällen. En F-4J från VF-96 Fighting Falcons, samma förband som Cunningham och Driscoll flög vid. Foto: US Navy
En F-4E visar upp sina vapen i form av Sparrows under kroppen, Falcons på balkarna och den fasta 20 mm kanonen under nosen. Foto: USAF stridsledning Båda sidor i konflikten använde markbaserade stridsledare som ledde in flygplanen via radar, men amerikanerna införde även luftburen radar för uppgiften genom att utrusta en militär version av ett passagerarplan med en stor radar ovanpå och under kroppen. Från Tonkinbukten kunde även US Navys fartyg agera som flygledare, och den mest berömda stridsledaren där var Chief Radarman Larry H. Nowell med anropssignalen Red Crown som tjänstgjorde på robotkryssaren Chicago. Han medverkade till 13 nedskjutningen av fientliga plan under Linebacker I våren 1972, vilket var en fjärdedel av flottans nedskjutningar i kampanjen. För detta dekorerades Nowell med Distinguished Service Medal. Ytterligare en viktig del av luftkriget var signalspaning som gjorde att amerikanerna oftast visste att fienden var på väg redan då planen taxade på marken. top gun År 1968 infördes ett allmänt bombstopp över Vietnam för att driva på fredsförhandlingarna vilket passade utmärkt för att ge de bästa piloterna jaktstridsutbildning, vilken påbörjades 1969. USAF hade sin Fighter Weapons School vid Nellis Air Force Base i Nevada, och flottan sin vid basen Miramar, Kalifornien. US Navy-kursen hade ett långt namn, men blev snart känd som Top Gun. Från början var den på tre veckor, men utvidgades sedan till fem. Vid sidan av teori var det simulerad luftstrid som gällde och mycket satsades på strid mot plan med helt andra prestanda för att Phantom-piloterna skulle vänja sig att slåss mot små ettriga MiG-plan. Statistiken visade sitt tydliga språk att flottan var effektivare. Före Top Gun var nedskjutningskvoten i US Navy 3,7 till 1, efter kursen 13 till 1. För USAF var kvoten från början 3 till 1, men sjönk mot slutet till 2 till 1. Totalt sköt USAF ner 136 plan och US Navy 67 under kriget. Den bästa summeringen om hur det var att komma i strid efter Top Gun gav en pilot som sa Det var precis som på Top Gun, men [fiende] piloterna var mindre än hälften så bra. Genom den ständiga taktik- och teknikanpassningen vann det amerikanska flyget till slut luftherraväldet över Vietnam, även om det var knappt. Den slutliga återgången till jaktstridsutbildning banade vägen för en ny generation jaktpiloter som visat sin yrkesskicklighet i senare konflikter. q