Predikan i Korskyrkan den 15 maj 2011 Pastor sökes - Vad efterfrågas och vad innebär denna efterfrågan? Inledning Att vara pastor är speciellt. Till att börja med är det ett arbete där den som har denna profession vanligtvis upplevt en kallelse från Gud. För det andra är det en yrkesroll där många har en åsikt och förväntan på hur arbetet av denne yrkesman utförs. Arbetet sker inom en organisation som har tvåtusenåriga rötter, men har påverkats och påverkas av sin samtid. Alla dessa dimensioner andliga, historiska och sociologiska påverkar pastorns vardag och helg. Detta speciella ledarskap (för pastorn är en ledare) är således inte som andra arbeten eller ledaruppdrag. Därför är det intressant att se vad församlingarna har för förväntningar på pastorn. För att få mer kunskap om detta tog jag fram samtliga platsannonser från tre samfunds församlingar, ur tidningen Dagen under de senaste tio åren. Dessa tre (Evangeliska Frikyrkan, Pingströrelsen och Svenska Alliansmissionen) startar hösten 2011 gemensam pastorsutbildning. Platsannonserna (265 styck) analyserades och samtliga markörer skapade ett universum, med en bred bild av vad som eftersöktes och hur denna förfrågan framställdes. Syfte Under februari 2011 pågick en debatt i tidningen Dagen kring pastorsrollen. En del av startskottet för den debatten var en intervju med pastorernas fackliga ombud Thomas Dahl på SKTF Ekumeniska. Rubriken för denna intervju löd församlingarna sviker sina pastorer. Dahl säger i intervjun församlingarna är för dåligt genomtänkta när man rekryterar. Allt för ofta är det relativt godtyckligt. Man anställer en person som är trevlig och har karisma. Men man ger inte den här personen tillräckligt stöd. Församlingen måste ställa sig frågan Vad vill vi ha ut av den här tjänsten?. Hur församlingen, pastorsutbildningarna och pastorn formar denna yrkesroll är viktigt för dagens och morgondagens församling. Vad man ropar efter får man. Dåvarande EFK- ordföranden Per Karlsson skrev en intressant debattartikel i Dagen 2001, där han uppmuntrar till samtal i denna viktiga och kanske långsiktigt avgörande fråga. Det handlar om vilka församlingar vi vill se idag och vilket ledarskap församlingen skall ha. Begreppet pastor är därför mycket mer än en fråga om anställning, vigselbehörighet och teologisk skolning. Enligt min mening är det lika viktigt för församlingen som för en pastor att bearbeta frågan om pastorsrollen. Och hur påverkas samfundens pastorsutbildning av församlingarnas förväntningar på pastorn? Jag tror att pastorsrollen, oavsett sammanhang, ofta är ett ensamt arbete, långt ifrån det teamtänkande som framkommer i nya testamentet. Jag ska se om detta stämmer och även då se hur vi kan forma ett mer nytestamentligt ledarskap i församlingen. Ämbetsfrågan är också intressant och skiljer sig mellan samfunden - pastorns status ser olika ut, beroende på sammanhang och tid - är pastorn tjänsteman eller andlig ledare?
Den bibliska principen om det allmänna prästadömet har historiskt haft en stark tillämpning inom svensk frikyrka. Principen står dock inför nya utmaningar i det stressade samhällsbygge som vi numera alla är en del av. Och på samma sätt som Per Karlsson betonar detta i sin artikel, menar jag att frågan om pastorsrollen är viktig för kristenheten i vårt land. Oreflekterade och invanda beteendemönster kan motverka en positiv församlingsutveckling. Problemställning Pastorn arbetar i den speciella miljön där han är ledaren men samtidigt den anställde. Jag brukar själv uttrycka att jag har 260 arbetsgivare (antalet medlemmar i den församling jag tjänar som pastor). Jag anser att den tydligaste jämförelsen blir med Vd:n som står i ett ensamt ledarskap, men lyder under bolagets styrelse som är vald av aktieägarna. Men är pastorn en verkställande direktör? Kan man både tjäna församlingen, men samtidigt uttrycka likheter med den verkställande direktören? Detta synes ju vara vitt skilda förhållningssätt, eller finns det gemensamma nämnare och drag från båda förhållningssätten? I Nya testamentet talas det ofta om församlingsledningen i plural, men är pastorns arbete format utifrån ett kollektiv eller är det ensamt uppdrag? Vad är en pastor, till skillnad från diakon? Vad är en ungdomspastor, till skillnad mot ungdomsledare? Jag uppfattar det som att man inom pingströrelsen har större benägenhet att kalla en ungdomsledare för ungdomspastor. Hur stor vikt lägger man vid teologi när man söker pastor, i jämförelse med andra kriterier? Pastorn I mina gömmor fann jag en sparad krönika, i vilken pastorn Torsten Åhman skriver under rubriken insnöade pastorer?. Åhman börjar med utgångspunkten hur det ofta skämtas och generaliseras över att pastorn eller prästen inte lever i verkligheten. Han tar exemplet hur en präst, som upplevs nära och bra, får kommentaren det skulle ingen kunna tro att du är präst och detta ska då upplevas som en komplimang. Åhman kommenterar detta med tänk om man sa till en målare som gjort ett bra jobb: det här var väldigt bra, det skulle ingen tro att du är målare. Åhman frågar sig då hur en yrkeskår som engagerar sig i människor, alltid är tillgänglig, möter människor i livets alla skiften, uppfattas som att de inte lever i verkligheten? Inte många går frivilligt in en sjuksal för att besöka sjuka. Ingen annan vill gå med dödsbud till ovetande anhöriga. Få vill ta timmar i anspråk för att rädda ett äktenskap som håller på att gå sönder. Åhmans svar och tolkning är att det förmodligen är på grund av fördomar skapade utifrån att man inte känner någon präst eller pastor eller, kanske troligare, att vår kultur har blivit sådan att man inte talar om existentiella frågor och där en människa som tänker på andliga värden och satsar sitt liv för det upplevs som besynnerlig och annorlunda. Etymologiskt så har ordet pastor använts skiftande under århundradens gång, sedan 1528 är det historiskt belagt och användes under de första århundradena som informell 2
titulering till kyrkoherden. I modernt tal tänker man ju på frikyrkopastorn när man tilltalar någon som pastorn. Pastor kommer från latinets pastor som betyder herde, av verbets pascere föda, fodra, alltså ge mat. Pastorn är således herden som ger fåren näring. När en pastor inom EFK, SAM eller Pingst avskiljs eller ordineras så får han eller hon flera frågor, varav en sammanfattar vad en pastor är tänkt att göra: Vill du med Andens hjälp predika Ordet, döpa och dela nattvardens gåvor, utöva själavård och leda församlingen i gudstjänst och mission? Till detta kommer mycket annat. Framför allt vara sammanhållande i mängd olika verksamheter, administration blir en stor del av pastorns arbete. Peter Halldorf frågar: Speglar pastorns blick en inre stillhet? Eller lyser den av oro över att inte hinna i tid till nästa möte?. Elisabeth Sandlund skriver i en ledare i Dagen i samband med ovan nämnda debatt kring pastorsrollen att ingen blir pastor för att göra karriär och/eller för att bli rik. Det är inte ett jobb som andra, utan något som man väljer efter att ha upplevt en stark kallelse. Ledarskap I en sammanfattning av kapitlet kring ledarskap kommer jag fram till att de tre vinklarna av ledarskap ledarskapsteori, ledarskapspraktik respektive ledarskap ur ett nytestamentligt perspektiv visar att ledarskapsteoretikerna såväl som Hybels har en utgångspunkt i tillväxt och framgång, medan Jesus och hans efterföljare talar om lidande, tjänande och delaktighet. Platsannonserna (Alla ord med värde togs fram ur annonserna och lades in i en gigantisk minneskarta) Hur såg annonserna ut och vad innehöll de? En annons är inte enbart tjänsterubrik och tjänsteinnehåll, utan innehåller en flora av markörer. Innehållet i annonserna framställde därför en mångfacetterad bild av samhälle, församling och tjänst. Den 3
genomskinlighet jag omtalade i förra kapitlet tillämpades genom att markörerna togs fram och kategoriserades efter innehåll, annons för annons, ord för ord. Sammanfattning av översiktsanalysen Det var en enorm vidd i hur man presenterade församlingen och omgivningen och framför allt vad man önskade för egenskaper hos pastorn. Det handlade mycket om vision och inspiration, tal om förnyelse och att man lyfte fram ungdomsarbetet. Sekundärt är hur man framställde samhället och omgivningen, medan primärt är vilken bild man gav av församlingen och vilken kostym eller klänning som pastorn skulle fylla. Vilken blir då bilden av frikyrkoförsamlingen i Sverige? Vad är det man eftersträvar? Församlingarna frågade framför allt efter ledare, inspiratörer och förkunnare, med stort engagemang för barn och ungdom. Pastorn skulle ta ansvar, vägleda, inspirera och utveckla, men han fick göra det i en deltidstjänst med osäkerhet om hur stor delaktighet han hade av församlingens medlemmar, för det var osäkert om de lät sig inspireras. Församlingen i Tranås kanske sammanfattade platsannonserna bäst med sin mening vi måste ha hjälp av en duktig, engagerad och ledande församlings- föreståndare. Pastorn behövde vara duktig och jag tror att dessa duktiga pastorer fanns! Jag har under åren mött många hängivna och engagerade pastorer och det behövde då inte finnas något problem i att få svar när man sökte pastor. Min uppfattning är att det fanns en man eller kvinna för varje annons, och denne behövde inte vara en superman utan när det stämde så klickade det och personen hittade sin plats. Problemet uppstod däremot när pastorn som yrkesman inte fick förutsättningarna att fullfölja uppdraget, antingen beroende på att tjänsten var för omfattande till vad den gavs i tid och utrymme eller att tjänsten blev för ensamt. Att vara såväl inspiratör och verkställare fungerar till en viss gräns. Men möter inte folk upp, inspirerar pastorn enbart sig själv då och ska han samtidigt lyfta sig i kragen? Trots att uttrycket finns (att lyfta sig i kragen) låter det sig inte göras. Är pastorn en entreprenör (se Hybels) och bildligt talat sjösätter många båtar, kanske många av dessa inte har någon besättning. Folket (församlingen) är inte med på alla initiativ som görs och det är en diskrepans mellan församlingsmedlemmarnas verklighet och pastorns visioner. Paulus ord om att Kristus gav några till apostlar, andra till profeter, till förkunnare eller till herdar och lärare får inte stort utrymme i den svenska frikyrkoförsamlingen där den ensamme pastorn ska utgöra detta flerfaldiga ledarskap själv. Diskussion Den senaste i raden av kyrkoherdar jag arbetat jämte, uttrycker ofta: som man sår får man skörda. Gör man alltid på samma sätt så får man alltid samma resultat. Det jag vill stanna upp vid är tanken om vi, som kyrka i Sverige idag, har sått på samma sätt i så många år, är det därför vi ser samma skörd eller brist på skörd? Jag ser en kyrka på 4
tillbakagång som i många fall går på knäna under en stor verksamhet, med få engagerade. När man då söker pastor, ser vi i det analyserade materialet, att man frågar efter en som är duktig och engagerad och som ska vara allt för alla på 36 %. Jag tror att pastorn längtar efter att kyrkan som kropp ska komma i funktion, men får inte gensvar. Till stor del kan detta ligga i att man som församling anställer bort problemen. Pastorn ska lösa uppgifterna: pastorn ska nå människor, pastorn ska stödja människor, pastorn ska genomföra verksamheten. Till viss del tror jag man som församlingsmedlem har lagt det andliga ansvaret på entreprenad hos den anställde ungdomsledaren eller pastorn ska se till att just mitt barn blir troende eller att jag får den andliga spis jag behöver på söndag förmiddag. Till detta kommer då (eller är anledningen till att det ser ut som det gör) att dagens svensk är upptagen, och kyrkan blir då ytterligare en börda att bära. När Jesus säger: Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar, ser inte svensken församlingen som platsen för vilan och friden utan som ett hot om mer arbete och ytterligare engagemang. Under mina trettio år som medlem i fem olika frikyrkoförsamlingar har jag alltid levt i tron och längtan på att det ska bli något mer. Detta något mer kan handla om att fler ska komma till tro, ett skede där mängder kommer till kyrkan. Eller så handlar detta något mer om att Jesus ska manifestera sig tydligare genom under och tecken, att människor ska bli helade från sjukdomar eller att det profetiska tilltalet ska vara i funktion. Längtan kan också vara efter en bättre gemenskap, större överlåtelse till varandra. Denna längtan (efter något mer) är tung att bära, ett jagande efter något som ligger där framme. Man jagar som ett barn efter en boll och sparkar bollen framför sig utan att få tag på den. Jag tror att jag, lika lite som församlingen ska jaga efter mer, utan stanna upp och se livet här och nu. Att vara troende ska vara att leva i gemenskap med Jesus, vår Herre och mästare, och leva ut sin tro i mötet med människor, i omsorgen om sin nästa, i bönen och förbönen för det som man möter i nuet. Inte jaga drömmar, utan låta drömmarna kommer till en kommer väckelsen så kommer den. Det är ofta i våra kyrkor mycket snack och lite verkstad. Vi kan ha de stora orden och de stora visionerna, men lever vi ut vår tro i vardagen? Vi är kallade att vara helgon, lika Jesus, och det är denna kallelse som smittar, inte jagandet och aktiviteterna. Jag citerade Peter Halldorf i avsnittet vad en pastor gör, där han undrade över den jagade pastorn. Han frågar om alla dessa aktiviteter och försöken att vara effektiva gjort att man ställer mission i motsats till kontemplation och försöken att nå ut reduceras [i värsta fall] till reklam och marknadsföring. Halldorf summerar med orden mission som marknadsföring är ett effektivt sätt att göra världen immun mot evangeliet. 5
Ska då pastorn vara inspiratören och verkställaren istället för själasörjaren, förkunnaren och bedjaren? Tomheten av teologi och ideologi i annonserna är skriande och verksamheten ropar högt. Pastorn blir en verkställare. Då kommer följdfrågan om pastorsutbildningen. Ska den möta församlingarnas efterfrågan på kvalifikationer hos pastorn eller ska samfundens teologi påverka inriktningen? Eller ska skolornas ideologi var plattformen för hur pastorsutbildningen utformas? Jag tror inte alltid det är rätt att rita om kartan efter verkligheten. Man behöver inte skapa administrerande, verkställande pastorer, bara för att det är det församlingen frågar efter. Men att glappet mellan förväntningar och inhämtad kunskap minskar gagnar alla parter. Om församlingarna inte ser någon frukt av sitt arbete och man fortsätter med samma verksamhet på samma sätt och får samma resultat, och pastorn gör satsningar, skapar mötesplatser, som ingen riktigt bryr sig om, gör då pastorn detta för sin egen eller för församlingens dåliga samvetes skull? Vad har kyrkan att förlora? En kyrka som är kallad att göra alla folk till lärjungar men inte ser detta ske, torde ju ha alla möjligheter i världen att omvärdera vad man gör och göra nytt? Jag ser två alternativa framkomliga vägar avseende pastorn, för församlingen. Den ena vägen är att arbeta vidare med den (eller de) anställda som utför uppdraget, men då med de resurser som behövs i avseende lön och anställningsvillkor, där arbets- beskrivningarna är rimliga och målen är tydliga och nåbara. Den andra vägen är teamledarskap, där en del av församlingens ledarskap utgör ett föreståndarteam. Ett team med kanske fyra eller fem personer, eventuellt anställda på några procent var, och där dessa tältmakarpastorer fördelar ansvaret efter kunskap och förutsättningar. Att Sverige är ett missionsland bör tas hänsyn till, behoven i vårt sekulariserade land är stort. Men det är då viktigt att inse (när vi talar om resultat i form av att nå människor) att kyrkans ledarskap inte ska vara som världens. Kyrkan är ett inte ett företag som ska drivas med plus- och minusresultat för ögonen. Därför blir det fel när församlingen tar in det världsliga ledarskapets ideal och gör det till norm. Som jag belyste i kapitlet om ledarskap så är det världsliga ledarskapet fixerat på tillväxt och framgång, medan kyrkans urfäder talar om lidande, tjänande och delaktighet. Man bör också fråga sig om ledarskapet är församlingens äldste eller föreningens styrelse. Dessa uppgifter kan särskiljas, så att de sköts av två separata grupper: föreningsstyrelse respektive församlingsledning. Om församlingsledningen enbart är styrelse, vilket är då det andliga ledarskapet i församlingen? Slutsats Ska församlingen gestalta Kristus kan vi inte ha pastorer som lever i ett högre tempo än världen och jagar runt som skållade får. Långsiktigheten måste premieras. Mångsidigheten bör minskas. Enkelhet är eftersträvansvärt. Pastorn, eller ledarskapets uppgift bör vara, så som Paulus säger, att utrusta de heliga för tjänst. De skulle utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp. 6
Pastorns uppdrag och uppgift bör då vara som det sägs i ordination och avskiljning: med Andens hjälp predika Ordet, döpa och dela nattvardens gåvor, utöva själavård och leda församlingen i gudstjänst och mission? Mission och kontemplation är därför inte varandras motsats utan varandras förutsättning. Bed och arbeta, som klosterlivet vittnar om. Söker församlingarna enbart ledare som är inspirerande förkunnare är risken att man bygger församlingar på andliga anabola steroider. Man låter då fördjupning och eftertanke stå tillbaka. Ulf Wickbom, en journalist utan några andliga anspråk, avslutar Godmorgon Digistan!, som jag berörde i inledningen, med att vi måste sakta ner, få en balans mellan själ och jord. En djupgående existentiell upplevelse är omöjlig utan upplevelsen av genius loci, det gudomliga som står med bägge fötterna i myllan. Jag tror denna balans även ska prägla församlingens och pastorns tro och liv. Inkarnationen är det största vittnesbörd vi har, hur Gud blir människa, gudomligt och mänskligt sida vid sida i symbios naturligt övernaturligt. Där vi inte jagar, utan låter oss fyllas, av Ande och liv. Jag återvänder till boken På spaning efter den framtida kyrkan : Den situation som kyrkan befinner sig i måste bearbetas, och denna bearbetning måste ske teologiskt. Om det ska finnas någon poäng med kyrkan måste denna primärt ses teologiskt. Det går inte att låta kyrkan leva på pragmatiskt bearbetade omständigheter. En teologiskt genomreflekterad handlingsplan är ett måste. Därför bör då grunden för församlingens ledarskap vara efter den modell som Jesus och apostlarna lade: ett tjänande, exemplifierande, kärleksfullt och utrustande ledarskap. Istället för kortsiktiga inspiratörer borde församlingarna efterfråga: finns det någon pastor som kan hjälpa oss tillbaks till grunderna i den kristna tron och det kristna livet? Romarbrevet 12:3-8 Ty i kraft av den nåd som jag har fått säger jag till var och en bland er: ha inte högre tankar om er själva än ni bör ha utan tänk förståndigt, efter det mått av tro som Gud har tilldelat var och en. Ty liksom vi i en kropp har många lemmar och alla lemmarna inte har samma uppgift, så är vi, som är många, en kropp i Kristus, men var för sig är vi varandras lemmar. Vi har olika gåvor alltefter den nåd som vi har fått. Den som har profetians gåva skall profetera i överensstämmelse med tron. Den som har gåvan att tjäna skall tjäna i sin uppgift. Den som undervisar skall undervisa i läran. Den som förmanar skall göra det i den uppgiften. Den som delar ut gåvor skall göra det utan baktankar. Den som leder församlingen skall vara nitisk, och den som utövar barmhärtighet skall göra det med glatt hjärta. AMEN 7