VIKINGATIDEN 800-1050 NAMN:
VIKINGATIDEN 800-1050 RESOR OCH VAROR En del av järnåldern kallas för vikingatiden. Man tror att ordet viking betyder från viken, alltså någon som levde vid eller brukade uppehålla sig vid vikar och fjordar. Vikingarna och de som bodde i Skandinavien blev mest kända för sina plundringståg. Men vikingarna var också mycket skickliga handelsmän, hantverkare, berättare, diplomater och upptäcktsresande. Alla talade samma språk men det fanns ändå många olika kungar och hövdingar som kämpade mot varandra. Under vikingatiden gjorde man många resor, både för fredlig handel och för erövring. Men när man började tillverka järnverktyg kunde man nu bygga bättre båtar och resa längre. Vikingarna bytte till sig varor som salt, kryddor, sidentyger och vackra föremål i guld mot skinn, bärnsten och tjära. Trälar var också en viktig vara att köpa och sälja. Vikingarnas varor var mycket eftertraktade ute i Europa. Många vikingar valde att röva till sig rikedomar hellre än att ägna sig till handel. De plundrade kloster och städer. På många håll var människor skräckslagna för männen från norr. År 793 anföll, plundrade och brände vikingarna ner ett kloster på ön Lindisfarne utanför Englands östkust. 1
VIKINGASKEPPEN Det enda sättet man kunde resa med var med båt. Skogarna var nästan omöjliga att ta sig igenom. Det fanns många olika skepp som vikingarna använde sig av. Vikingarna navigerade efter solen och stjärnorna. De lärde sig också känna igen vindar, hur havet betedde sig på olika platser och olika sorters sjöfåglar. Det vanliga vikingaskeppet var det så kallade långskeppet eller hövdingaskeppet. Det hade både mast och åror, och det krävdes mellan 24 och 50 man för att ro. Masten kunde monteras ner då man skulle smyga sig osedda in på en kuststad. Man använde bara ett stort segel. På natten sov de under ett tält, som spändes upp i masten. Vikingarna hade sköldar som var gjorda av trä och täckta med läder. Under färden var sköldarna fästa på skeppets utsida. Längst fram på de 20 meter långa skeppen satt oftast ett drakhuvud i fören. Drakhuvudet skulle skrämma fiender och onda makter. Med skeppen kunde vikingarna resa till områden långt bort på andra sidan Östersjön och Nordsjön. Då använde man ett handelsskepp som även kallas för knarr. De var bara hälften så långa som ett krigsskepp. Men för att kunna ta mycket last var de nästan lika bred. Skeppen hade flat botten och kunde gå in i grunda vikar. De kunde också rullas på stockar över land och mellan olika floder. Skeppen var ganska lätta annars hade vikingarna inte orkat ro skeppen i starka strömmar. 2
STÄDER OCH BYAR Hemma i Norden var de flesta vikingarna bönder. De två huvudnäringarna under vikingatiden var handel och jordbruk. Man fick sin mat från sina egna åkrar, husdjur och från jakt och fiske. Kläder och skor gjorde man av lin och ull, skinn och näver. Man tillverkade sina redskap av järn, trä och älghorn. På samma gård bodde flera generationer. Förutom den egna familjen fanns kanske farmor, farfar, farbröder, fastrar och kusiner.. De bodde i något som kallades långhus. Dessa hus var gjorda av trä och taket av torv. Huset hade bara ett enda rum där även gårdens folk och djur bodde. Runt väggarna stod bänkar som man använde för att sova och sitta på. Det fanns en avskild del i huset där man förvarade mat och säd. Städer bildades egentligen för att bli mötespunkter för de som hade något att sälja och de som ville köpa. En bra beskrivning av vad som räknades som stad under vikingatiden är en plats där det bedrivs handel, folk är bofasta året om och där människor arbetar och erbjuder tjänster som kan köpas. Städer grundades bara på platser som var lätta att resa till och där handelsvägar kunde bli hållbara. Under tidig vikingatid var de tre viktigaste städerna i norden Ribe på Danska Jylland, Hedeby mellan Danmark och Tyskland, samt Birka i Mälaren. I slutet på vikingatiden, då kristendomen blivit vanlig, växte andra städer fram som Sigtuna, Skara och Visby. 3
Birka Den viktigaste staden av alla, under hela vikingatiden, var Birka. Birka låg på ön Björkö i Mälaren. Staden bestod av en samling låga hus. Vid bryggorna lade handelskeppen till. För hit reste folk från hela Europa för att bedriva handel. En del skepp hade med sig siden ända från Kina. Därför hade man byggt en rymlig hamn längs Björkös stränder. Utanför inloppet fanns ett pålverk under vattnet, som skulle hindra piratskepp att komma fram. På Adelsö i Mälaren låg en kungsgård med utsikt över Björkö. Där kunde en hövding eller kung bo och ha överinseende över sin viktigaste inkomstkälla, Birka. 4
VIKINGARNAS FÄRDER I västerled Danska och norska vikningar seglade oftast västerut till England och Irland. De landsteg även utefter Tyskland och Frankrikes kuster och tog sig längs floderna in i landet. Många nordbor bosatte sig utomlands. De byggde upp handelsstationer vid flodmynningar och blev på så vis rika. Norska vikningar seglade till det obebodda Island och bosatta sig där. I slutet av 900-tlaet nådde några djärva isländska sjöfarare fram till ett stort land som fick namnet Grönland. Där byggde de hyddor och levde på jakt och fiske. Femton år senare seglade några västerut och nådde en kust som de kallade Vinland. Det land som de hade kommit till var Amerika. I österled Svenska vikingar reste för det mesta österut. De färdades över Östersjön och rodde uppför floderna i Ryssland. Ibland tvingades de dra skeppen och rulla dem på stockar. På så vis blev båtarna lättare att dra och fick färre skador. Svenskarna fortsatte till Kaspiska havet. De seglade med strömmen i floden Volga. Andra för söderut till Svarta havet på floden Dnepr. Färden gick mot Konstantinopel som nordborna kallade för Miklagård. 5