Församlingen och judarna

Församlingen och judarna Inledning Alla kristna som besöker Israel funderar säkert på förhållandet mellan landet och profetiorna i GT. Men om man går runt bland pastorer och teologer i Israel kommer man att upptäcka att den riktigt stora frågan idag är judarnas relation till Jesus. Många kristna säger nämligen idag att judarna inte behöver tro på Jesus för att få frälsning. Men det finns naturligtvis kvar kristna i Israel som håller fast vid Jesu betydelse som Frälsare. Innanför en av portarna till Gamla sta n ligger Christ Church, en bibeltroende, karismatisk kyrka. I programmet för Christ Church tvekar man inte att peka på Jesu roll som Frälsare. Texten använder Jes 53 för att beskriva Jesu verk. Allt vilar på den traditionella synen i frälsningsfrågan: "Gud lovade syndernas förlåtelse och evigt liv till alla, som tror på Jesus." Informationsbroschyren slutar med en fråga till besökarna, om detta har skett i deras liv. Tvåförbundsteologin Mot denna klassiska frälsningslära står den nu populära tvåförbunds-teologin. Läran säger, att det finns en frälsningsväg för judarna genom de förbund som Gud upprättade i GT och en annan frälsningsväg för hedningarna genom Jesus. Judarna är redan hos Fadern, även om deras liv som individer inom detta förbund kan behöva förbättras. Judarnas förbund är Liv, d v s de har redan en relation med Gud, medan förbundet med hedningarna i Jesus är en Väg, in i förbundet med Fadern. Denna tanke företräds av liberala teologer, som starkt vädjar till kristna att erkänna judarnas förbund som tillräckligt. Den mest kände företrädaren (Paul van Buren) menar att judarna har sagt nej till Jesus Kristus utifrån sin trofasthet mot Jesu Kristi Fader! Kristus har sin betydelse för judarna genom att deras Gud i Honom har gett deras ljus till hedningarna. Kyrkan ska bara vara ett vittne gentemot hedningarna. Han anser det vara frånstötande att erbjuda judar omvändelse till Kristus. I Sverige har Krister Stendahls senare tolkningar av Rom 11 haft samma innebörd: Det faktum att Paulus i Rom 10:17-11:26 inte använder namnet Jesus visar att judarna blir frälsta utan honom, enligt Stendahl. Paulus säger inte att Israel kommer att acceptera Jesus som Frälsare! Men även bland konservativa kristna och bland karismatiker finns något liknande. En sydstatsbaptist har menat att judar av idag mottar frälsning genom att de har utvalts av Gud i förbund med Abraham, Mose och profeterna. "Min inställning är att judar inte behöver evangelisation. Vi borde lämna dem i fred i ljuset av deras historia." Särskilt i enskilda samtal kan man finna denna syn företrädd hos starka Israelsvänner även i Sverige. Man föreställer sig gärna att enskilda judar på något sätt är frälsta. Särskilt kan detta inträffa, när man mött någon god, varmt troende jude. Det som från början var en intensiv sympati med det plågade judiska folket har alltså lett till teologiska förändringar i själva frälsningsläran. Kristna som aldrig skulle vilja svika Bibeln, säger nu: Judarna behöver inte Jesus. Deras eget förbund räcker. Nära slutet - läran Men det finns andra kristna i Israel som inte stöder tvåförbundsläran utan istället håller fast vid en annan lära. Dessa kristna karakteriseras av en stark kärlek till Israel och en

stark tro på folkets centrala roll i tusenårsriket. Flertalet av dem stöder dock evangelisation bland judar, även om det stora hoppet ligger knutet till en framtida nationell omvändelse, då judarna kommer att se Jesus, när han stiger ner på Oljeberget. Israels frälsning sker alltså inte genom kristnas vittnesbörd utan genom en manifestation av Guds under. Hos vissa kristna har denna syn lett till att enbart vänta på ett framtida frälsningstillfälle, Nära slutet-läran. En av dem som starkt pläderat för denna syn heter van der Hoeven. Han vill hävda, att de inte "gömmer korset". De tar dock hänsyn till, att judar inte tänker på kärlek, när de ser ett kors. "Vi vill därför trösta Guds folk, innan vi kan predika." Han tillägger "Gud har en speciell plan för judarna", vilket betyder, att de inte behöver eller kan bli frälsta just nu. I målsättningen för den kristna ambassadens arbete finns inte en rad om att judarna ska omvändas. Målet handlar istället om att ge tröst åt det judiska folket och staten Israel. Betecknande är, att den sista punkten i målsättningen handlar om att förbereda Kristi konungsliga välde från Jerusalem. När Kristus uppenbarats i sin härlighet kommer Jerusalem att bli centrum för hans konungastyre. Inget bibelord i deras skrifter handlar om försoningen i Jesus Kristus. Van der Hoeven har konstant betonat att det nu inte är tid att predika evangeliet för judar. Fokus för dem som tänker på detta sätt ligger inte på Israels andliga nöd utan på att bygga goda relationer med staten Israel. Vid en intervju med Jerusalem Post har han därför på frågan, om ambassaden inte är en förtäckt missionsorganisation, förklarat: "Inte alls. De sionistiska kristna är annorlunda. Våra syften är inte, som ni beskriver dem. Vi tror inte på omvändelse, vi vill inte göra judar till kristna." Han tillägger dock: "Judisk religion måste modifiera sig i tidens lopp - men bara på en punkt, vad gäller Messias identitet." Denna modifikation måste ske som en kollektiv enhet. "Att förleda individer att bryta sig ur har därför ingen mening." En kristen förkunnare säger alltså att det är meningslöst att judar blir kristna. Judarna och frälsningen - personlig slutkommentar Det finns helt visst mycket kärlek till Israel bland dessa människor, men ytterst sett gör man det judiska folket en otjänst genom att inte sprida evangeliet om Jesus Kristus. Många judiska ledare inser också, att mission är en nödvändig del av kristen tro. De har därför ingen respekt för de kristna, som förnekar detta. Naturligtvis måste denna uppgift genomföras utan manipulativa metoder. Judeutrotelsen är ett fruktansvärt brott, men det innebär inte att vår plikt att evangelisera har upphört. Mission är nämligen ingen fientlig handling mot judar. Detta är ett påstående, som ofta upprepas av den judiska kritiken. Man anklagar den missionerande kristenheten för att vilja göra världen "fri från judar" genom sin mission. Tvärtom är en uppmaning till genuin omvändelse i linje med Guds Ord: återvändandet till Landet är knutet till ett återvändande till Herren. Ett liv i landet är beroende av ett rätt förhållande till Gud och det får man bara genom Jesus Kristus. Mer än allt annat behöver judarna idag den Kristus, som är dess utlovade Frälsare. Ambassaden stöder sig på profeten Jesajas ord i kap 40 vers1: "Trösta, trösta mitt folk." I följande vers sägs dock: "Tala ljuvligt till Jerusalem och predika för det att dess vedermöda är slut, att dess missgärning är försonad..." Vårt uppdrag är att predika om, hur synder har försonats. Ett budskap av tröst, som inte inkluderar ett budskap att synden är försonad genom tron på Kristi verk, är ingen tröst alls. Att begränsa trösten till materiell och politisk hjälp blir helt obegripligt. "Vad hjälper det det judiska folket om

det vinner hela landet, (politisk stabilitet, militär säkerhet och ekonomisk livskraft), men förlorar sin själ" (Ross). Det uppstår idag fler och fler s k messianska församlingar. Det är alltså judar som tror på Jesus. Dessa judekristna förvånar sig naturligtvis över, att någon kan betvivla nödvändigheten av att förkunna evangeliet för judarna. Jesus är Messias och det måste vi proklamera. Om Jesus är Messias måste detta ha med det judiska folket att göra. Om Han inte är judarnas Frälsare, kan han knappast vara hedningarnas. Det är en form av religiös antisemitism att vägra tala om Jesus med judar. Det enda kärleksfulla är att respektera det judiska folkets integritet och samtidigt presentera Jesus som Frälsare. Frälsningshistorien kommer att fullbordas genom hela Israels frälsning. Men även en jude måste ge sitt svar till Jesus Kristus. Bara genom honom ges förlåtelse. Judar har ingen annan väg till frälsning än genom Jesus Kristus. Därför måste evangeliet förkunnas även för judar. Israel har rentav ett företräde som föremål för evangelisation: "juden främst" (Rom 1:16). Judarnas frälsning ifrågasattes aldrig inom NT. Problemet var det motsatta, nämligen om också hedningarna kunde få del av denna frälsning utan att bli judar. Den föreställningen om att Jesus är alla hednafolks Frälsare men inte judarnas finns överhuvud taget inte i NT. Anspråket på denna exklusiva frälsning genom Jesus kommer från Jesu egen undervisning. Den klassiska kristna inställningen beror därför inte på intolerans utan på det enkla faktum att detta är Jesu egen syn. Det skulle vara bekvämare att påstå att var och en blir frälst genom sin tro men det har inte stöd i NT. Och de mest exklusiva anspråken kring Jesus återfinns i kontroverserna med judar. Enligt tydliga Jesusord (Luk 24:47, Apg 1:8) hade lärjungarna uppgiften att förkunna för judarna. Jesus säger till judiska lärjungar: "Ingen kommer till Fadern utom genom mig" (Joh 14:6). Petrus säger därför till judiska åhörare och i direkt konfrontation med judendomens högsta religiösa ledare: "Hos ingen annan finns frälsningen" (Apg 4:12). Hos Paulus används det högheliga Gudsnamnet på Kristus just i Rom 10 riktat mot judar: "Var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad" (v 13). Det är en total orimlighet att Gud kommer att ge frälsning åt judarna skilt från Jesus Kristus. Jesus är den ende Medlaren mellan Gud och människa. I Honom handlar Gud gentemot alla människor till försoning. I religionsmötet mellan kristendom och judendomen har alltför många givit upp tanken på Jesu unika ställning. Ändå gäller för båda parter fortfarande frågan: "Vad skall jag då göra med den Jesus som kallas Messias?" B. Judarna och landet Det är enligt min personliga tolkning (se "Israel i Guds frälsningsplan") möjligt att fasthålla judarnas utväljelse som folk. Gud utvalde patriarken Abraham och hans efterkommande som ett instrument för sin frälsning. Denna utväljelse var ett uttryck för Guds nåd. Den förenades med en uppmaning till ansvar och tjänst. Förbundets löften var att Israel skulle bli en välsignelse för alla folk. Denna gudomliga utväljelse har varit bekymmersam för judarna. Många har vänt sig mot dem - och sett dem som förbannade av Gud. Idag möter judarna därtill motstånd mot sin stat Israel. Men de fasthåller, att Förbundet med Gud fortfarande innefattar inte bara Lagen

utan också Landet. Dessa tre anses vara beroende av varandra. Förbundet har för dem inte bara en andlig dimension utan är knutet till Landet till evig tid (1 Mos 13:15, 15:18, 17:7). Bibeln beskriver Landet som ett jordiskt område med specifika gränser (1 Mos 15:18-21, Hes 47 ). Den etablerade kristna kyrkan däremot har ofta förandligat begreppet "Land". Den har inte godtagit den bokstavliga, fysiska karaktären. Men ett villkor för lånet från Gud av Landet var folkets lydnad inom förbundet (5 Mos 28:63-68, Jes 7:17, Jes 13:19). Deras olydnad orsakade dock Guds straff, men även i exilen visste Israel att Gud skulle minnas Landet (3 Mos 26:42) och föra dem tillbaka (5 Mos 30:5). Men judarna har senare fördrivits från Landet på nytt och då fortsatt att peka på Bibelns löften. Löftet ansågs bara delvist vara uppfyllt efter exilen i Babel. Landets slutgiltiga återställelse återstår och beskrivs som en tid av fred (Hes 36:24-28). Den judiska Bibeln slutar med orden i 2 Krön 36:23: "Vem det nu än är bland er som tillhör hans folk, må Herren, hans Gud, vara med honom, och må han dra dit upp." En uppmaning till aliya är det sista ordet i judens testamente. Judarna har sedan dess alltid haft en närmast mystisk förbindelse med Landet. Denna bibliska längtan var en del av orsakerna till Israels födelse 1948. Löftena har bidragit till ett starkt självmedvetande. Men de första sionistiska ledarna drevs inte av några andliga intressen utan av starkt nationalistiska och ofta socialistiska motiv. Det var också svårt för både troende kristna och judar att förstå, att Landet blivit dem givet utan att den främsta andliga delen först infriats, nämligen Messias tillkommelse. Om vi kunnat fastställa Guds fortsatta handlande med judarna som folk, är det avsevärt mycket svårare att framlägga definitiva tankar kring staten Israel. Egentligen ligger tanken på ett land bakom varje erkännande av ett folk. Detta måste gälla judar såväl som exempelvis kurder. Identiteten som folk ligger i tillhörigheten till ett visst område. Man kan naturligtvis hävda att judarna har historisk, laglig och moralisk rätt till detta område. Några små spillror av folket har bott där i mer än 3 000 år, de köpte delar av landet lagligt av turkarna under 1800-talet, och världens folk kände sig efter 2:a världskriget moraliskt förpliktade att ge dem detta land. Däremot är inget sagt om vilken politisk form som ska väljas för detta land. Judarna i Bibeln hade ingen suverän stat mer än under David och Salomo. I löftet sägs alltså inget om staten utan om landet. Att ha rätt till ett land säger inte nödvändigtvis, hur det politiska livet ska formas. Men å andra sidan får vi inte bli romantiska. Idag existerar staten Israel. Den är därtill den enda kämpande demokratin i området. Detta bör beaktas i diskussionerna kring Mellanöstern. Men frågan blir ju också, om staten Israel är en fullbordan av vissa löften i GT. Risken i det sammanhanget är, att man bortser från den moraliska synpunkten. Sedan Abrahams tid har Gud alltid lagt moraliska krav på sitt folk, annars skulle de förlora landet. Frågan var ständigt, hur de levde inför Gud och inför andra folk. Här kommer då palestinierna in i bilden. De har också historisk, moralisk och juridisk rätt till detta land. Visserligen som små grupper har de bott i landet sedan länge, de äger sin jord sedan generationer och har som alla rätt till goda levnadsförhållanden. Två folk söker alltså sitt hemland och sin trygghet. Palestinierna är alltså inte främlingar i landet. Visserligen har israelerna då skyldigheten att inte förtrycka dem (3 Mos 19:33-34) men hur känns det för dem att kallas främlingar i sitt eget land. De är naturligtvis inte heller kananéer som ska förgöras eller gibeoniter (Jos 9) som ska utgöra arbetskraft.

Det ligger naturligtvis stora svårigheter i det förhållandet att judarna gör anspråk på ett område p g a gudomlig rätt. Många har på det sättet ansett sig ha gudomligt mandat till sina handlingar, det kan gälla korståg eller slaveri. Problemet med Landet kan inte tvingas på ett annat folk med enkla satser om att Gud vill det. Militärt våld kan naturligtvis inte heller bevisa rätten till ett land. Vi får inte på det sättet missbruka Bibeln för politiska syften eller för bevis av vår teologi. Ibland får detta anspråk på att Gud i allt står bakom Israel till följd en rent fatalistisk historietolkning: "Gud har bestämt det. Det måste bli så." Varje händelse i Israel förbinds med en profetia. Detta sker ibland på ett sätt, som är helt emot en biblisk grundsyn. Om varje handling är förutbestämd av Gud, behöver den ju inte bedömas moraliskt. Om den judiska historien är given genom olika profetior, då kan inte internationell rätt läggas på det utvalda folket. Personligen har jag svårt att se kopplingen till allt för detaljerade bibelord i GT. Dessa ges ofta en motsägelsefull tolkning, som ibland är helt ansvarslös, när förutsägelsen inte inträffar. Har det någonsin förekommit att en bibellärare erkänt sina missgrepp på detta område? Det är naturligtvis inte heller möjligt att låta denna fråga vara lösenordet in i den rena läran. Förhållandet till staten Israel kan på intet sätt avgöra, om man är bibeltroende eller ej. I dess mest naiva form får detta ofta karaktären av ett påstående om att alls inte vara någon tolkning av Bibeln. Det är bara liberalt anstrukna kristna som anses tolka Bibeln, de renläriga läser Bibeln som den står. Detta är inte ett hederligt sätt att betrakta meningsmotståndare. Man måste minnas, att profetiorna gavs vid vissa tillfällen till den tidens folk. Det finns t o m varningar för att förlägga dem till framtiden (Hes 12:26-28). Dessa profetior var också att betrakta som erbjudanden om vad som kunde ske. De beror nämligen ofta på folkets gensvar (Jer 18:1-11, Hes 33:1-20). Det fanns alltså en moralisk sida i profetiorna. Vi får inte bara se till den förutsägande sidan utan också till den moraliska. Mycket berodde då på, hur man behandlade den fattige och främlingen. I vår tid måste detta gälla palestinierna. Det är svårt att tro att Gud idag skulle fullborda sina löften genom att vara orättvis mot dem, som han ju också skapat och älskar. Abrahams efterlevande fick vänta i fyra generationer på att bo i landet för att inte vara orättfärdiga mot dem, som bodde där (1 Mos 15:6). Den kristne måste alltid stå för frihet, rättvisa och fred. Vi kan utgå ifrån att orättfärdiga handlingar alltid står under Guds dom, att målet aldrig helgar medlet och att Israel inte är Guds Rike. Vi får därför inte i blindo godta alla handlingar, även om vi inte heller ska bedöma Israel från någon orättvis måttstock. Vi måste våga ställa oss på rättvisans plats, även om det i ett visst läge ger obalans - och även om man då kallas antisemit - eller sionist. Vårt ansvar är att stå för rättvisan och låta Gud sörja för, om detta på något sätt fullbordar hans plan för folket. Det finns enligt detta synsätt två saker att värna om: Guds fortsatta relation till förbundsfolket och en profetisk omsorg om rättvisa och fred mellan människor. Vi bör också minnas Guds syfte med utkorelsen av judarna. Meningen med deras utväljelse är ju, att andra folk ska bli välsignade genom dem. Judarna existerar för världens skull. De ska vara ett medel till Guds välsignelse av folken. Denna välsignelse betyder knappast att Israel ska bli politiskt överhuvud över dessa folk. Det är därför helt förkastligt att använda israeliternas erövring av Kanaans land som en förebild för judarnas rätt till staten Israel. Mot detta står nämligen ett andra intåg (Jer 23: 7

- 8). I det första fallet fördrivs och dödas de tidigare invånarna. Men vid det andra tillfället är allt helt annorlunda. Man ska nu acceptera folken i landet. I det kapitel, där landets gränser anges, sägs därför tydligt, att landet ska delas med "främlingarna, som bor ibland er" (Hes 47 :21-23). Varför är inte Israels vänner intresserade av denna profetia? Varför låter sig den kristna bibeltolkningen inspireras av den blodiga erövringen av Kanaans land? I Hes 47 finns inte fientligheten från Josua tid. Man har accepterat förändringar i historien. Landet ska delas med dem som bor där. Vi borde alltså mer anknyta till det sant profetiska momentet i GT med dess etiska krav på gudsfolket. Guds krav på rättvisa verkar många bibeltolkare idag helt bortse ifrån för att istället stödja en våldsinriktad sionism. Palestinier ska inte slaktas som hedniska kananéer. De ska istället ha sin arvedel i Landet (Hes 47 : 23). Detta innebär inte annat än att det kan finnas paralleller mellan det som sker i dag och profetior i GT. Men kopplingen får inte ske genom ett förhärligande av våld och förtryck. Det bör vara uppenbart, att Israel inte alltid använt rätta medel, i den mån man vill ge Guds stöd till deras handlingar. Man får inte identifiera Guds vilja med staten Israels politik. Våld är grymt och orättfärdigt, även om Israel begår det. Egentligen hänvisar ju Israels politiker inte till Guds vilja, utan till naturrätten, alltså till samma måttstock som för alla andra. Som kristna bör vi vara försiktiga med att peka ut Guds specifika handlande i politiska skeenden. Detta gäller exempelvis förhandlingarna kring Israels gränser. Beskrivningen av dessa gränser varierar i Bibeln och tar hänsyn till historiska realiteter. Det är verkligen inte riktigt att enbart fokusera sig på Josuas erövring. Den handlar om erövring och förslavande. Istället bör vi hämta ledning från profeternas visioner om tjänande och fred. En sådan fred ligger i slutet av en lång väg av försoning, som måste börja med respekt för varandra som människor. Vi gör människorna i Israel en otjänst genom att lägga på dem enkla svar på deras outhärdligt svåra frågor. Det svåraste är kanske, att det inte är en kamp mellan rätt och fel, mellan gott och ont. Det är istället en kamp mellan två rättigheter, två folk som älskar samma land. Gud älskar båda dessa folk. Och Han står för rättvisa. Och utan att ta vår tillflykt till fromma klichéer måste vi få säga, att endast Gud kan ge hopp. Vi som kristna bör då också ge ett budskap om hopp, hopp om förändring i samhället, hopp om försoning mellan människor genom att lära sig leva av förlåtelse. Det berättas att Martin Luther Kings far vid ett besök i Israel kom att stå med en jude och en arab på vardera sidan. Under sitt tal vid en mottagning höll han armarna om dem båda och talade om Guds kärlek i Jesus Kristus. Gud är närvarande i historien men inte med vilka medel som helst. Han är även i Israel korsets Gud, som segrar genom lidande kärlek. Vare sig muslimer eller judar ser det - och inte heller vi som kristna. Det är Herrens lidande Tjänare som ska utbreda rätten bland folken: "Ett brutet rör ska han inte sönderkrossa och en tynande veke ska han inte utsläcka. Han ska i trofasthet utbreda rätten" (Jes 42:1-4). Per-Axel Sverker