FORSSBERG nf Wcstmanl. och Dala Landskap. Stip. Piper.

3 BIDRAG TILL KÄNNEDOM OM MOLYBDEN. Akademisk afhandling som med den vidtberömda Philosophiska Facultelens samtycke 1'ramställes till offentlig granskning af MAG. CARL JOHAN J. KEYSER och AÜGÜST FORSSBERG nf Wcstmanl. och Dala Landskap. Stip. Piper. })ä Gustavianska Lärosalen d. 19 Febr. 1851. p. v. t. e. ni. III. UP SALA, LEFFLER OCH SEBELL, 1851.

:. - >.ιίτ Ϋ-, ' /y-v. - '-.:,Y *s I

17 endast vore chlorsilicium, bildad af i de använda kolen närvarande kiselsyra, Ty den ringa halt af molybden, sora det visade sig innehålla kan med all sannolikhet antagas såsom meebanisk för orening. BJ var molybdenbiaeichlorid, af hvilken dock föga mer än ett spår erhölls, om de i röret inlagda kolen hlifvit med tillbörlig omsorg glödgade. C) en smutsgulbrun förening, upp trädande-d ganska rediga glänsande kristallfjäll, hvilken löste sig med blå färg complett i vatten. Af denna erhölls äfven på sin höjd några milligram. DJ en brunröd kopparlik förening, be stående af små glänsande fjäll, hvilka löste sig partielt i vatten, med lemning af en mörkbrun olöslig återstod. Lösningens färg var mörkgrön. EJ en svart ofta utmärkt vackert kristallinisk förening, hvilken äfven löste sig partielt i vatten, liksom den föregående, med lemning af en för ögat alldeles liknande åter stod. Lösningens färg var deremot brandgul. Slutligen FJ en ljusgul förening, som var så svårflyktig, att den hade afsatt sig straxt framom den främre kol proppen. Detta sublimat, som jag blott ett par gånger varseblifvit, och derföre misstänkte möjligen kunna vara något annat än en förening mellan molybden och chlor, visade sig dock vid undersökning innehålla båda delarna. Den var oföränderlig såväl i luften som i vatten. Af dessa su blimater (med undantag af en) bar jag dock hvarje gång erhållit så små qvantiteter, att någon strängare undersökning af dem, ej ens qualitatift, har kunnat verkställas, särdeles om man besinnar svårigheten alt få dem bestämdt frånskiljda från hvarandra. Qnantiletens ringhet har äfven gjort, att jag ej försökt medelst omsublimering under qväfgas erhålla dem skarpt från hvarandra be gränsade. Af den svarta föreningen (E) bar dock dels en er hållen relativt större qvantitet, dels ock dess yttersta läge åstad kommit, att dermed har kunnat företagas åtskilliga försök; och såsom en följd af dessa har jag trott mig kunna deruti se förhållandet mel lan beståndsdelarna. För dessa försök skall ag straxt redovisa. Förut vill jag dock jemföra mina iakttagelser med Svanbergs, hvilka jag

18 ofvanföre anfört. Man finner då att, om man undantager molybdenbiacichloriden, väsentliga skiljaktigbeter förefinnas. Yisserligs bar hans (B) till sitt yttre utseende likhet med min (D), men är dock genom sin löslighet derifrån skiljaktig. Äfvenså har hans (C) samma färg som min (E) men hans är oföränderlig i luften och angripes föga af vatten, då min deremot är högst lätt för änderlig i luften (den ryker neml. och deliquescerar) samt löses parlielt ined brandgul färg i vatten. Slutligen äger ganska stor skiljaktighet rum emellan hans (D) och min ^F) ithy att, ehuruväl båda gula, hans löses lätt i vatten, då min intet (eller åt minstone högst obetydligt) derutaf angripes. Dertill kommer min (C) som af honom ej omnämnes. Väl kan det synas djerft af en nybörjare i vetenskapen alt jäfva sådan aucloritet som Svanbergs; jag skulle ock aldrig hafva vågat detsamma, så framt han ej sjelf förklarat sina uppgifter härutinnan, såsom liggande utom egentl. målet för dåvarande undersökningar, för «högst ofullständiga«46) och så framt jag ej hade så mångfaldiga gånger, genom uppre pade försök, kommit till det resultat jag uppgifvit. Jag nämnde, att af den svarta föreningen eller den, hvilken jag ofvanföre betecknadt med (Ej, hade erhållits en relativt större quantitet, samt att dess läge i förhållande till de öfriga sublimaterna gjort möjligt att få den fullkomligt isolerad. Med denna har jag derfore kunnat anställa följande försök. En quan titet lades på ett Urglas och utsattes för luftens inverkan, hvilken genast visade sig dymedelst, att en rök uppsteg derifrån un der det att deliquescering ägde rum. En annan quantitet begjöts med valteh, hvarvid under stark fräsning och rökbildning en brandgul lösning erhölls med lemning af en mörkbrun åter stod. Lösningen och återstoden behandlades serskildt. Den förra försaltes med kauslik ammoniak, hvarvid ej uppkom fällning till en början, hvilken dock genast infann sig vid tillsatts af salmiak. Fällningen, som hade fullkomligt lik färg med molybdenoxidhy- 46) Kongl. Vet. Acad. Handl. 1848 s. 77.

19 drat d. v. s. var förvillande lik jernoxidhydrat, befanns vid un dersökning ej innehålla chlor och dela inolybdenoxidhydratets egen skap att vid tvättning successivt af tvättvattnet upplösas och gå igenom filtrum. Den antogs ock att vara molybdenoxidhydrat. En quantitel af lösningen öfverlemnades någon tid åt sig sjelf, hvarunder dess färg förändrade sig från brandgul till blå. Den sednare eller olösliga återstoden löstes vid behandling med sal petersyra, i hvilken lösning vid upphettning erhölls en fällning som förhöll sig såsom molybdensyra. Yid användande deremot af saltsyra löstes en högst ringa del (netnligen endast så mycket att syran färgades blekröd). Använd hetta förökade ej lösligheten. Kauslik ammoniak tycktes lika litet som kaustik kali upplösa något deraf, men alt alkalierna inverkat på densamma, bevistes dels deraf att färgen blef svart, dels ock deraf att, efter behand lingen med dem, lyckades att vid upphettning med saltsyra er hålla eomplelt upplösning. Denna var dock så mörk, att den först vid ganska stark utspädning med vatten blef genomskinlig, och visade sig då brun till färgen. Då till denna mörka lösning sattes kaustik ammoniak, så erhölls en fällning, som, då den be traktades packad eller i massa var svart, men i tunnare lager var svartbrun. Såsom en följd af dessa nu uppgifna förhållanden (till hvilka äfven kan läggas det, att delta svarta sublimat, förvaradt någon längre tid i proberrör med isatt tätt tillslutande kork, decomponerades i öfversta lagret till en förening af en ljus oredig färg, gående i gult, grönt och hvitt) har jag ansett till räckliga skäl vara förhanden att antaga detta svarta sublimat be slående af en förening af molybdenchlorur med molybdenchloriid eller = MoCl8 d. ä. en Chlorförening af molybden analogt summansatt med jernchloriden. Berzelius anger nemligen 47) följande egenskaper såsom tillhörande molybdenchloriden: «I luften röker den först några ögonblick och begynner sedan att deliquenera«. «Yätskan är först svart, blir sedan hlågrön och i mån.som mera 47) Kongl. Yet. Acad. Handl. 1825 8. 155. Ber%elü Lehrbuch d. Cfe. Dresden och Leipzig 1845 III: 1034.

20 vatten tillkommer gröngul, djupt mörkröd, roströd och slutligen gul«. «Förvaras den solida molybderichloriden i ett kärl, som innehål ler atmosphserisk luft, så absorberas efterhand syret ur denna och nära ofvanföre chloriden sätter sig ett hvitt sublimat, hvilket är molybdenbiacichlorid«. «Kastas molybdenchlorid i vatten, så upp löser den sig deri med sådan häftighet att vätskan fräser och kokar i beröring med vattnet, liksom skedde dervid en gasut veckling, hvilket likväl icke inträffar«. «En liten cjuanlilet chlorid öfvergjuten med mycket vatten ger en lösning som snart blir grön eller blå, hvilket härrör af luftens oxiderande inverkan«, O. s. v. Jemför man dessa egenskaper med dem, som jag nyss of vanföre uppgifvit såsom tillhörande den af mig framställda svarta föreningen, kan väl ej nekas, att ganska mycket sammanstämmer dermed, samt att föga fattas, att skiljaktigheten endast ligger i den omständigheten, att ej fullkomlig upplösning i vatten inträf far. De egenskaper åter, hvilka Berzelius tillägger molybdenchloruren, framställd på torra vägen, äro följande: «Öfvergjutes denna med vatten, så upplöses en ringa del molybdenchlorur, vattnet färgas svagt åt purpur och oxidul fälles derur af ammo niak«. «Digereras den med kalihydrat, så svartnar det, och kalit innehåller sedan saltsyra«. «Den svarta massan är oxidulhydrat, som löses ined svartbrun färg af saltsyra«, o. s. v.49). Jemföras dessa egenskaper med dem, hvilka jag ofvanföre beskrifvit såsom tillhörande den i vatten olösl. återstoden, så synas inga skiljak tigheter vara förhanden. Genom vatten tyckes således det svarta sublimatet (E) sönderdelas i molybdenchlorid, som upplöses, och molybdenchlorur, som förblir olöst. Tolkningssättet MoCl3 stäm mer äfven väl öfverens med de iakttagelser, som blifvit gjorda af Svanberg, då han behandlade molybdensyra under vätgas. Han fann nemligen, såsom jag redan i inledningen anfört, alt återsto den efter denna behandling ej var reducerad metallisk rnolybden, utan att den i följe af en blott desoxidation bestod af en förening mellan molybden och syre, som kunde sättas under for- 48) ibid s. 165 eller ibid s. 1033.

21 mein MoO3. Orimligt vore väl derföre ej, utan tvertom ganska an tagligt, att af molybdenoxiden, genom kolets och chlorens före nade inverkan, skulle uppstå en Chlorförening, analog med den na syreförening. Denna cblorförenings reactionsförhållanden utvisa äfven, att man rättast tolkar syreföreningen, då man sätter den?= Mo eller Mo Mo. Ty sätter man den = Mo3Mo, så skulle mot svarande chlorförening bli = (MoCl)3 MoCl3, men att delta ej är förhållandet, utvisar föreningens anförda förhållande till reaetionsmedlen., Jag har således i följe af det nu anförda ej aktat behöfligt alt företaga någon analys af den svarta föreningen (E). Dess visade förhållande vid de quahlativa prof den blifvit underkastad, må väl vara tillräckliga för att med visshet kunna a priori sluta till utgången af en quantitativ bestämning af dess beståndsdelar. Mediertid hade jag samtidigt med ofvananförda undersökning för sökt flera methoder för ett noggrannt quantitalivt åtskiljande af molybden och chlor, så mycket hellre, som jag ej hade mig be kant, att någon sådan hittills blifvit uppgifven; och går jag nu att derför redogöra. Dessa försök att quantitativt åtskilja mo lybden och chlor sönderfalla i 2:ne afdelningar. A). Fovsök att skilja molybden från chlor på torra vägen. l:o) Genom vätgas. En helt liten quantitet af det svarta sublimalet inlades i ett kulrör. Öfver denna leddes vätgas, tor kad öfver svafvelsyra, under det att kulan upphettades i början vanlig spritlampa, men derefter starkt medelsten lindrigt med en spritlampa med dubbelt luftdrag. Då efter vid pass 11 timmas förlopp kulans innehåll uttogs, hade det förändrat sig så, att det bestod, dels af ett svart- mörkblågrålt ämne, hvilket innehöll chlor, samt dels ett ljusgrått, liknande brottet af stål, hvilket ej innehöll chlor. Med detta sednare gjordes följande försök. En del deraf lades i luften. Denna hade, efter några dagars förlopp, så till vida förändrat sig, att den hade blifvit porösare, samf skiftade i far-

22 ger, som varseblifvas på abdomen af Lytta vesicatoria. (En i samma färger skiftande massa erhölls äfven, då i ofvananförda operation ej torkad vätgas användes). I luften antogs derföre det ljusgrå ätn* net hafva oxiderat sig. En annnan del behandlades med concentrerad svafvelsyra. Den löste sig ej förr än vid kokning, och då under utveckling af svafvelsyrlighet. En tredje del öfvergjöts med saltsyra. Löstes ej, hvarken i köld eller värme. En fjerde del inlades i ett krökt (~:=:===:=;;;glasrör, bvarigenom derpå leddes torr chlorgas. Vid vanlig temperatur skedde ej någon inverkan, men vid upphettning med vanlig spritlampa absorberades chlorgasen under eldphaenomen. En femte del behandlades på enahanda sätt, blott med den skillnad, att, i stället för ehlorgas, strök torr attnosphaerisk luft genom röret. Vid upphettning skedde oxidation äfvenledes med eldphaenomen. Af alla dessa försök drog jag den slutsatsen, att det lyckats mig medelst vätgas reducera metallisk raolybden. Jag inskaffade der före i ett glasrör en något större quantitet af sublimalet, samt på båda sidor om delsamma asbest. Combinerade därpå den främre ändan, sotn var utdragen i en spets, med ett rör, som innehöll kaustik magnesia, hvilken skulle upptaga den sig bildande sallsyregasen. Den bakre ändan sattes i förening med en apparat, ur hvilken utvecklades torr vätgas. Vid detta sätt att gå till väga visade sig följande vidrigheter. Först befanns vätgasen ej äga förmåga att reducera någon större quantitet af föreningen, emedan jag, efter ganska lång tids upphettning, blott fann den undre si dan af röret, som var vänd åt lågan, beklädd uied sidenglänsande turtnt lager af metall, men det öfriga svartaktigt till färgen och ännu innehållande chlor. Vidare var föreningen så flyktig, att den, äfven vid ganska svag upphettning, bildade ett sublimat, som ej decomponerades af vätgasen så hastigt, alt ej en del deraf följde med gasen utur röret, oaktadt den främre asbesten, öfver hvilken den skulle passera, oupphörligt hölls i stark glödgning..slutligen absorberade ej magnesian all saltsyra, utan en del deraf bortgick, bvadan en del af den chlor som skulle bestämmas gick förlorad. Delta allt utvisade mig behofvet af en annan melhod.

23 2:o) Genom öfver cmorcalcium torkad svafvelbunden vätgas. Operationssättet var alldeles analogt med det nyss nämnda, en dast med den skillnad, att här blott fastades afseende på molybdenquanliteten; då jag nemligen ville se, huruvida eblorföreningen med framgång kunde förvandlas i svafvelmolybden och denna se dan genom röstning i molybdensyra. Gasledningen fortsattes till dess ingen saltsyregas vidare bortgick, samt till dess 2:ne på hvarandra följande vägningar utföllo lika. Det som erhölls efter slutat operation tycktes vara af 2:ne slag, nemligen stålgrå svaf velmolybden (MoS2), samt dessutom ett svart ämne, hvilket, bebandladt med saltsyra ej löstes, hvarken vid vanlig temperatur, eller i kokning. Detta förhållande tyckes äfven utvisa, att svarta sublimatet innehåller chlorur, och att det vid behandling med vätesvalüa sig bildande svarta ämnet vore en svafvelbindningsgrad af molybden, sammansatt analog med molybdenoxidulen; hvilken svafvelbindningsgrad väl hittills ej blifvit framställd, men likväl af Berzelius föreslås alt just på dylikt sätt på försök framställas 19) Denna method med svafvelbundna vätgasen delade dock med vätgas-melhoden samma olägenhet, härrörande af sublimatets lättflyktighet. 3:o) Genom ej torkad ammoniakgas. Operationen skedde i ett glasrör. Jag föreställde mig, att om jag, medelst ledning af fuktig ammoniakgas öfver sublimatet, skulle få densamma alt ur detta decomponera chloren och bilda mot chlorförenir.gen sva rande oxid, skulle jag kunna bestämma både chlor- och molybdenhalten, den förra såsom salmiak, den sednare såsom inolyb densyra; på det sätt att, sedan 2:ne på hvarandra följande lika vägningar af röret lillkännagifvit, att ej vidare salrniak bildades, skulle denna medelst hetta utdrifvas. Rörets derefter erhållna vigt, subtraherad från den förra, au gå fve quantileten salmia k. Den Uti röret qvarvarande oxidens röstning skulle förvandla dcnria i mo lybdensyra, ur bvilkcu lätt hallen af molybden kunde finnas. Som 4'9) Berzelii Lehrbuch d. Ch. Dresden an Leij zig 1844 II: 357,

ι 24 jag mediertid genom påhällning af kaustik ammoniak på subli matet hade varseblifvit en utomordentligt stark inverkan, förmo dade jag, att, då gasformig ammoniak skulle träffa detsamma, äfvenledes skulle inträffa samma phsenomen Jag var derföre be tänkt på att utspäda ammoniak med qväfgas. Detta försiktighets mått befanns dock ej allenast obehöfligt, utan till och med skad ligt. Det visade sig nemligen alldeles mot förmodan, att ammoniakgas, efter ganska lång tids ledning och derunder ganska rask utveckling, till och med oblandad, blott här och der på ytan hade angripit sublimatet och bildat salmiak. B). Försök att skilja molybden och chlor pä våta vägen. l:o) Genom svafvelsyrad Silfveroxid. På sublimatet hälldes vatten. Den brandgula lösningen utspäddes vidare med mera vatten, hvarefter tillsattes svafvelsyrad silfveroxid. Dervid uppkom genast en fällning lik chlorsilfver, men hvilken, dåden uppvärm des dels för alt underlätta decomposilionen, dels ock för att samla chlorsilfret, antog en blekröd färg, hvilken antydde förore ning af molybden, sannolikt såsom basisk svafvelsyrad molybdenoxid. Äfven med undvikande af uppvärmning erhölls på samma sätt färgadt chlorsilfver. Orsaken hvarföre svafvelsyrad silfver oxid användes var dels den förmodan, att möjligen svafvelsyran skulle med den sig bildande oxidationsgraden förena sig till ett lösligt salt, dels ock kännedom af att salpetersyrad silfveroxids an vändande för delta ändamål förut befunnits förenadt med heter 50). svårig 2:o) Genom vätesvafla. Jag försökte att ur sur lösning, genom inledning af vätesvafla, fälla molybden. Dervid iakttog jag, att visserligen till största delen sådan utfällning låter sig göra, men ock, att en fullkomlig utfällning på detta sätt är omöjlig; 50} Kongl. Vet. Acad. Handl, 1848 s. 75.

23 ty efter flerfaldiga inledningar i de successiva filtraterna från om sorgsfullt affiltrerade fällningar, erhöll jag dock alltid en fäll ning, som genom sin färg antydde närvaro af molybden. 5:o) Genom kaustik ammoniak. Jag har redan ofvanföre*) angifvit, att den fällning, som erhålles då till den gula lösninr gen af sublimatet sättes kaustik ammoniak, ej låter tvätta sig med vatten, utan löses af tvättvattnet. Oaktadt det således genom fällning med ammoniak ej kunde lyckas att skilja molybden från chlor, så beslöt jag dock att försöka på annat sält begagna mig af densamma. En quanlitet af den svarta cblorföreningen för skaffades i en platina-digel. Derpå hälldes vatten, hvarefter till sattes kaustik ammoniak. Härvid förenade sig ammoniaken med chloren till salmiak. Nu var min afsikt att, medelst afdunstning till torrhet och lindrig glödgning, utjaga saliniaken, samt såmedelst slutligen blott ha molybden qvar. Delta kunde ej låta verkställa sig; ty huru låg temperatur än användes vid salmiakens afrökning, var den dock tillräckligt stark för bildandet af molybdensyra, hvaraf en quantilet afsatt sig vid lockels fogning; hvilket, om det ej bevisar, dock tillräckligt ingifver farhågan af någon quantitets förflyktigande för att anse methoden såsom osä ker. Det var således gifvet, att vid salmiak-afrökningen måste vid tagas åtgärder, hvarigenom förhindrades antingen att någon mo lybdensyra bildades, eller ock att, om den bildades, den kunde förflyktiga. Följande förfarande är således enligt min öfvertygelse det säkraste: Cblorföreningen, begjuten först med vatten och se dan med kaustik ammoniak, afdunstas i en porcellainsskål till torrhet, digereras derpå med ammoniak, hvarefter ånyo indrifves till torrhet. Den intorkade massan inskaffas helt och hållet, genom eftersköljning med salmiak, i ett tareradt kulrör, hvars ena arm är utdragen i en spets samt försedd med litet asbest. Derefter combineras den armen, som ej är utdragen, med en vätgasapparat. Sedan *) sid. 18. 4

26 vätgas så länge utvecklats, att man säkert kan antaga, a 11 hela apparaten är dermed fylld, upphettas kulan så länge salrniak bort går, hvilkep helt och hållet fötdrifvcs ur kulröret. Derpå fortfares ännu något med upphettningen för säkerhels skull, hvarefter vätgasapparatcn borttages och en sugapparat förbindes med kulrörels i spels utdragna arin, samt ett chlorcaleiumrör med den andra. Härigenom är inan i tillfälle alt leda torr luft öfver mas san i kulan, hvarigenom om den på samma gång upphettas hela dess innehåll kan genom röstning förvandlas i molybdensyra, hvarur sedan lätt halten af molybden kan bestämmas. Har man så lunda bestämt molybden, kan man finna chlorhalten, antingen ge nom förlust, eller ock på sätt som Svanberg och Struve gått till väga 0 '). lägga DO Till nu anförda methoder skulle jag förslagsvis vilja til 2:ne. l:o) Lösningen af Chlorföreningen göres ammoniakalisk och digereras derpå med hydrothionammoniak i så litet öfverskolt som möjligt. Derpå tillsattes svafvelsyra, då molybden faller såsom MoS3 samt chloren sladnar i lösningen. Den förra förvandlas genom röstning i molybdensyra och den sednare bestämmes på vanligt sätt. 2:o) Chlorföreningen, förvandlad genom kauslik ammoniak i salrniak och motsvarande oxidationsgrad, smältes med salpetersyradt natron. Den smälta massan löses i vatten och fälles med salpeter syra. Fällningen, som är molybdensyra, tvättas med salpetersyrehaltigt vatten. 1 filtralet bestämmes chloren. Orsaken, hvarföre salpetersyradt natron må användas, är den, alt ur molybdensyrade natronsaller kan molybdensyran genom salpetersyra complett utfällis, ej så med kalisal terna 52J. 51) Kongl. Vet. Ar,ad. Handl. 1818 s. 74. 52) ibid s. 31.

27 Härmed har jag redogjort för livad jag denna gång iakltagit. Jag hade önskat att det varit haltrikare, än det är; så att jag äfven, hvad de öfrige sublima-tema utom (E) beträffar, kunnat göra följdrikare försök i afseende på deras bestämmande, men, som redan blifvit angifvet, har det ej lyckats mig alt, på sätt jag opererat, framställa annat än så små quaiititeter, alt nå got dermed omöjligt kunnat göras. Väl har jag för att afhjelpa denna brist äfven arbetat med större quantiteter molybdenoxid, och då äfven med tillsättande af något större kolbitar i molybden oxid- och kolpulver-blandningen, dock utan bättre resultat. Ty vid sådana tillfällen hade alltid blandningen af oxiden med kolpulvret under operationen bakat tillhopa, så att chlorens inverkan hin drats alt öfversliga en viss gräns. Hvad åter serskildt (_E) be träffar, kan väl af någon det inkast göras, att den blott är en mechanisk blandning af molybdenehlorur med molybdenchlorid. Att detta dock ej är förhållandet, bevisar, dels det krystalliniska sublimatets fullkomligt homogena beskaffenhet, dels och den af Berzelius iakttagna olika grad af flyktighet hos chloruren och chloriden 53). Skulle nemligen antagandel af en mechanisk bland ning vara riktigt, vore tydligen nödvändigt att äfven antaga en fullkomligt lika grad af flyktighel hos beslåndsdelarne. Man har annars svårt alt inse nödvändigheten af, alt 2:rte beståndsdelar i mechanisk blandning så troget skulle vara hvarandra följaktiga. Det hände nemligen en gång, genom en okänd tillfällighet, att sublimatet kom att afsätta sig på ett Ovanligt ställe, längre fram i röret, men visade det oakladl alldeles samma förhållande som i vanliga fall. Jag fortfar således alt vara öfvertygad, all detta su blimat (E) antingen är en ny ej förut uppmärksammad chemisk förening mellan molybdenehlorur och molybdenchlorid, eller ock en emellan chlorur och ehlorid liggande, chlorförening. Äfven 53) Berzelii Lehrbuch d. Ch. Dresden och Leipzig 1845 III: 1033,

8 13 13 13 14 18 19 22 1 28 om de flesta af de öfriga af mig framställda sublimater kan sä gas, att de ej förut blifvit iakttagna, ehuruväl jag af dem endast kan tillräkna mig förtjensten af deras blotta framställande. Ett noggrannare bestämmande och studium af dessa tror jag medier tid på sätt jag opererat d. v. s. på torra vägen, ej vara möjligt. Rättelser. Sid. 2 rad. 11 nppifr. läs fällningar 5 14 Bucholz 10 Brandes' 11 6 atom- 11 nedifr. reducerande 12 3 glödgning platina-digel 1 nppifr. platina-bleck 16 8 nedifr. dessa. 2 nppifr. visserligen 2 nedifr. deliqnescera 18 derpå f!"*