FUF I VÄRLDEN FUF-korrespondenterna No 1 2012 FUF i Världen är Föreningen för Utvecklingsfrågors satsning på att låta unga människor göra sina röster hörda och dela med sig av sina erfarenheter. Genom webbtidningen och bloggen www.fufkorrespond enterna.com vill FUF bredda svensk utrikesrapportering och fördjupa debatten, samt ge läsarna en unik inblick i aktuella händelser runt om i världen. Foto: Victoria Enström 1 VICTORIA ENSTRÖM Mänskliga rättigheter i exil Det är den tionde december, internationella dagen för mänskliga rättigheter. På en skolgård i Kathmandu samlas tibetanska flyktingbarn, lärare, rektor och föräldrar. Deras mål för dagen är att tåga till det buddistiska templet längre in i den tibetanska bosättningen, en halv kilometer bort. De fem hundra metrarna är dock långa i dagens Nepal. Förra året tilläts eleverna inte ens lämna skolgården, hindrade av polis med träpåkar vid grinden. I år siktar eleverna på att ta sig ända fram till templet. Där ska de framföra en sång om Dalai Lama. Då det är dagen för mänskliga rättigheter i Sverige är det för tibetanska folk huvudsakligen den dag då Buddhas mänskliga manifestation, medkänslans Buddha, fick Nobels fredspris år 1989. Två månader tidigare arrangerade tibetanska flyktingar i Nepal en himalayansk kulturshow. Sång- och dansuppvisningen blev avbruten av militär och polis som smög in via orkesterdiket redan efter två nummer. Barnen på scenen sjöng en traditionell sång från östra Tibet, landområden som idag ingår i Kina. De förbättrade relationerna mellan Kina och Nepal innebär hårdare tyglar gentemot tibetaner i Nepal. Nepals maoistregering gick i slutet av november ut med att de förbjuder all anti-kinesisk aktivitet. Att ägna sig åt sådana aktiviteter är här ett brett spektra. Ani- Chönzom, nunna på ett kloster i Kathmandu, berättar att hon och de andra nunnorna ibland inte får gå utanför klostret då polis blockerar portarna: När jag var på väg till ett kloster på andra sidan staden blev jag, tillsammans med två munkar, arresterade för att de vet att vi är tibetaner. Vi var bara ute och gick. Efter två dagar i häkte släppte de oss. Så är det alltid. De måste släppa oss, vi har inte gjort något. Men vi blir fängslade för att vi är tibetaner utan papper. Papper som Nepal vägrar att ge oss. Nepal har förvandlats till det Kina som vi flydde ifrån. Barnen på skolgården värmer upp tvärflöjter i trä och stampar oroligt med sina svarta
Sång- och dansuppvisningen blev avbruten av militär och polis som smög in via orkesterdiket redan efter två nummer. Foto: Victoria Enström 2 skoluniformsskor. Nästan alla sju hundra elever på skolan är födda i Nepal, pratar flytande nepalesiska och har aldrig sett något annat land. Men de betraktas ändå, och identifierar sig ofta själva, som tibetaner. Vissa av dessa barn har föräldrar som kom till Nepal då Kina först ockuperade Tibet, medan andra har bott i Nepal i flera generationer. Flyktingarna från Tibet har oftast Indien som slutmål men måste av politiska skäl ta den svåra vägen genom Nepal. Gränsen mellan Indien och Kina är sedan länge stängd för tibetaner. FN:s flyktingorgan UNHCR har under hösten förklarat för Nepals maoistregering att tibetanerna, om de inte får stanna i Nepal, i alla fall måste garanteras en säker genomresa till Indien. Tibetanska folk, oavsett var och när de är födda, får inget nepalesiskt medborgarskap men inte heller någon flyktingstatus och förblir statslösa. Tsering Dawa som arbetar för tibetanska flyktingar i Nepal är upprörd över det försvårade politiska läget: Nu blir vi till och med iakttagna när vi ber. Att be är tillåtet men de frågar mycket och ibland tar de oss med till polisstationen. Det är inte tillåtet att utföra religiösa aktiviteter som har att göra med Dalai Lama. Tionde december är mänskliga rättigheternas dag och den dagen är inte tillåten att fira. Klockan har passerat utsatt tid och rektorn ger klartecken till pojken i första ledet att börja gå mot porten. Alla andas in, och ut igen. För på andra sidan grinden står ingen polis, ingen militär. Ledet med elever fortsätter under tystnad, passerar avvaktande runt hörnet. Varje steg för dem närmare målet: att få spela och sjunga en sång för att fira de mänskliga rättigheterna. Paraden med hundratals skolbarn lockar betraktare. Men barnen krymper ihop då huvudgatan i bosättningen plötsligt kantas av bepansrad militär med gevär på axlarna. Rektorn ler ändå. De kan stå där och titta. Vi vänder inte om. Jag har sett nepalesisk militär stå under solen i tolv timmar för att de fått order om det. Ingen ifrågasätter någonting. För tre år sedan blev en grupp av våra elever fängslade för att de hungerstrejkade mot förtrycket i Kina. Trots att de bor i Nepal. De var fängslade flera dagar fast de är bara fjorton år och demonstrerade för mer frihet. När vi vill fira de mänskliga rättigheterna på dess högtidsdag blir vi stoppade av vapen, det är skrattretande. Det här är inte Kina, trodde jag. Rektorn samtalar med polisen utanför templet och polisen låter dem överraskande nog få gå in. Utanför står den beväpnade polisen kvar och tittar in. På tempelgården räknar en lärare ner, trumslagaren slår i gång takten och kören sjunger högt. En gammal kvinna i folkhopen får syn på ett foto på Dalai Lama och börjar gråta. Och det känns genast som om barnen har vunnit en liten strid. De fick sjunga en sång på dagen för mänskliga rättigheter i Kathmandu. Observera att alla namn är fingerade för de intervjuades säkerhet.
CATHÉRINE SÖDERBERG Tar kvinnor över i Rwanda? 3 Rwanda är känt för det fruktansvärda folkmord som skedde våren 1994. Vad som inte är lika känt är att landet har världens mest jämställda parlament med en kvinnlig representation på 56 procent. Innebär det att kvinnor i Rwanda har ett jämställt inflytande över politiken? Och hur jämställt är det rwandiska samhället? I ruinerna efter inbördeskrig och folkmord klev kvinnorna fram. Historiskt har den politiska sfären i Rwanda dominerats av män, men inbördeskriget och folkmordet förändrade samhället i grunden. Efter krigsslutet bildades en samlingsregering 1994, och kvinnor klev för första gången på allvar in i politiken. Det rwandiska parlamentet bestod då av endast nio procent kvinnor. Nio år senare stiftades en ny konstitution, som garanterar kvinnor rätt till minst 30 procents representation i alla beslutsfattande organ. I det efterföljande parlamentsvalet intog kvinnor 48 procent av platserna. Idag, 17 år efter folkmordet, är kvinnor i majoritet i parlamentet. Politiskt aktiva kvinnor intervjuade till den här artikeln förutspår att den kvinnliga representationen kommer att öka ännu mer i nästa parlamentsval 2013. Kvinnors intåg i politiken har också följts av dramatiskt stärkta rättigheter. Kvinnor har idag ett starkt skydd mot könsrelaterat våld, en jämställd äganderätt och rätt till sin del i fall av skilsmässa. För att ta reda på om det har skett en förändring i kvinnans roll under de senaste två årtiondena åker jag ut på Rwandas landsbygd. Där träffar jag kvinnor och män som berättar om sina respektive roller i dåtidens och nutidens Rwanda. Kvinnor delaktiga i beslut i familjen De män och kvinnor jag möter är alla bönder, liksom 80 procent av hela befolkningen. Längs de rödbruna lervägarna är män och kvinnor, mest kvinnor faktiskt, i färd med att skörda sötpotatis, kaffe eller bönor. De arbetar varje dag från att solen går upp till den går ner. Förutom på söndagar så klart, då de flesta går till kyrkan. Både kvinnor och män jag pratar med hävdar att just de har huvudansvaret för jordbruket, medan den andra hjälper till. Men de är överens om att de tillsammans bestämmer över grödor och de har gemensamt ansvar för barn och ekonomi. Kvinnan lagar mat och tvättar, medan mannen har ett ansvar för att handla vad familjen behöver. Jag frågar männen om de kan utföra samma sysslor som kvinnan. De skrattar. Vi lagar också mat och tvättar våra kläder, när våra fruar inte är hemma, svarar de. Vi kan utföra alla sysslor som kvinnan kan, förutom att föda barn så klart. Också kvinnorna pratar om en uppluckring av traditionella roller, av vad de kan göra och inte: Foto: Cathérine Söderberg Idag kan en kvinna bygga tak eller vara läkare eller politiker. Kvinnor kan göra allt idag. Så var det inte när de jag intervjuade var barn. Då bestämde fadern i familjen. Både männen och kvinnorna understryker att de idag är jämställda och tar alla beslut tillsammans. Kvinnorna säger dock att det är fortfarande mannen som är hushållets överhuvud, men inflikar fort att de trots det upplever sig vara jämställda. Kvinnan tar allt mer plats, men har kvar sitt traditionella ansvar Är Rwanda idag ett jämställt samhälle? Fler flickor går i skola och på universitet idag, men fortfarande färre flickor än pojkar. Kvinnor har en större delaktighet i avgörande beslut i familjesfären, men traditionella roller lever också kvar. Kvinnors ökade möjligheter matchas inte med att männen tar ett större ansvar i familjen. Kvinnor utför nya arbetsuppgifter, som traditionellt har setts som manliga, men har samtidigt kvar sitt huvudansvar för barn och hushåll. Fler kvinnor intar politiken, men är inte lika väl representerade i alla lokala beslutsfattande organ. Rwanda har gjort en fantastisk resa. Jag ser fram emot att följa nästa etapp i Afrikas kanske mest jämställda land.
ANNA GEZELIUS Muren är en såväl fysik som psykisk barriär Claire Anastas Bakom muren På Västbanken har ett flertal palestinska familjer på senare år fått se sina hus bli avskärmade från omvärlden av Israels murbygge. Många familjer bor fortfarande kvar i sina inmurade hem då de varken har råd eller möjlighet att flytta någon annanstans. En av dessa är familjen Anastas i Bethlehem. Muren omringar deras hus på tre sidor och har förändrat deras liv i grunden. Muren är cirka åtta meter hög, högre än Berlinmuren en gång var, och krönt med taggtråd. Den trånga bakgatan längs med muren verkar vara en återvändsgränd, och jag tror först att jag har kommit fel. Men längst in i gränden, omslutet av muren i en halvcirkel, ligger familjen Anastas hus. Claire Anastas bor på övervåningen tillsammans med sin man och fyra barn. Hon kommer aldrig att glömma hösten 2004. Det tog bara en dag, berättar hon och tittar menande ut genom fönstret på muren som effektivt blockerar all annan utsikt. En enda dag för att bygga allt detta. Från en dag till en annan så förlorade vi vår affärsverksamhet och våra odlingar, våra släktingar som hamnade på andra sidan, och vår framtid. Internationella domstolen i Haag slog 2004 fast att muren som Israel bygger på Västbanken bryter mot folkrätten. Israel har laglig rätt att bygga en mur eller vidta skyddsåtgärder inne på sitt eget territorium, men då muren idag till drygt 80 procent är byggd inne på palestinskt territorium så är den i strid med internationell lag. Israel hävdar att konstruktionen är nödvändig av säkerhetsskäl för att förhindra palestinska terrorattacker, men detta argument är problematiskt då muren till så stor del byggs inne på Västbanken, där den främst separerar palestinier från varandra. Muren styckar upp palestinska städer och byar i isolerade enklaver med effekten att allt fler områden håller på att förvandlas till ghetton, ekonomiskt strypta och avskärmade från omvärlden. Den hindrar invånarna från att nå sina jordbruksmarker, arbetsplatser, skolor, vårdinrättningar och annan social service, och är ofta byggd så att viktiga ekonomiska tillgångar och Foto: Anna Gezelius naturresurser hamnar på den israeliska sidan. Som en konsekvens har Västbanken kommit att blir allt mer beroende av humanitärt bistånd. Muren är en såväl fysik som psykisk barriär, säger Claire, den bryter ner oss totalt. Vi är som boskap i en fålla, utan möjlighet att påverka vår situation. Vi är alltid rädda, rädda för soldaterna som kommer hit om natten, rädda för att vårt hem har kommit att hamna i en militärzon, rädda för att vi hör rykten om att vårt hus ska rivas då det ligger för nära muren enligt IDF (Israeli Defense Force). Och det finns ingenting som vi kan göra. Men värst är det för barnen, det är svårt för dem att leva så här isolerat. Jag har levt, jag har haft möjlighet att resa, att åka till kusten och till Jerusalem, men mina barn har inte chans att göra något av det där. Det här är deras verklighet. Om vi försöker att åka någonstans så måste de uppleva förnedringen vid de israeliska vägspärrarna. De är så rädda för soldaterna att de börjar gråta. Alla fyra barnen har psykiska problem, men vi har inte råd att ge dem den hjälp de behöver. Tidigare så hade vi två butiker här på bottenvåningen, den här gatan brukade vara en av Bethlehems huvudgator och det var alltid fullt med folk och kommers så affärerna gick bra! Men nu har vi varit tvungna att stänga igen, ingen kommer ju hit mer. Vi har stora skulder som vi inte vet hur vi ska kunna betala. På arabiska så säger vi al-awdae sifr, vi har förlorat under noll. Vi kan inte ens hälsa på våra släktingar längre, fortsätter Claire. Innan muren byggdes så var vi grannar och träffades varje dag men deras hus hamnade på den andra sidan av muren, den sidan som kom att räknas till Jerusalem, och vi har inte tillstånd att åka dit. För oss kunde Jerusalem lika gärna ligga flera tusen mil härifrån! Som så många andra palestinier så försöker ändå Claire och hennes familj att göra det bästa av situationen. Barnen uppmuntras att studera flitigt, och Claires äldsta dotter drömmer om att bli advokat för att i framtiden kunna arbeta med mänskliga rättigheter. Men samtidigt så står den ändå där. Muren. En påminnelse om att livet är begränsat till området innanför. Vi lever i en bur, konstaterar Claire, ett utomhusfängelse. Jag vill tro på att fred är möjligt, men just nu är det svårt att föreställa sig. 4
ERIK KRANTZ Trots denna brist på demokratiska rättigheter och en regering som uppfattas som korrupt samt odemokratiskt auktoritär konstaterar jag under mina första veckor i landet att vindarna från den arabiska våren inte har nått Zimbabwe. Foto: Martin Addison Flickr Foto: Neal Young Flickr Zimbabwe - vid ett vägskäl inför presidentvalet 2012? Jag och Tawanda står vid ett vägskäl under ett blommande Jakarandaträd i Harare och pratar politik inför det stundande presidentvalet i Zimbabwe 2012. Trots att vi talar lugnt och sansat böjer sig plötsligt Tawanda fram och viskar: Shamari, think about what, how, when and with whom you speak to when talking about politics. Because the old man can be anywhere. Som politiskt intresserad praktikant på UNDP i Zimbabwe så känns det naturligt att prata om bristen på politiskt utrymme och demokratiska beslut, vilket i mina ögon är huvudanledningen till Zimbabwes negativa utvecklingsspiral de senaste 10-15 åren. Tawandas uppmaning får mig dock återigen att förstå att yttrande-, tryck-, informations-, mötes-, demonstrations- och föreningsfrihet samt många andra av de rättigheter som jag tar för givet i Sverige bara existerar på pappret i Zimbabwe samt att du ska vara försiktig även du står under ett Jakarandaträd och samtalar med en vän. Ett sådant vardagligt exempel är snabbmatskedjans Nando's reklamfilm inför julen: Last dictator standing. Den visar en sorglig Mugabe- look-a-like som sitter ensam vid julbordet då hans inbjudna vänner, Libyens Muammar Gaddafi, Ugandas Idi Amin och andra avlidna diktatorer, inte har dykt upp. Reklamfilmen väcker känslor hos ZANU-PF (Mugabes partis) anhängare som söker upp oskyldiga servitörer på en av Nando s restauranger i Harare och hotar dem till livet om inte reklamen tas bort i Zimbabwe. Hoten vinner och filmen försvinner. Men trots denna brist på demokratiska rättigheter och en regering som uppfattats som korrupt samt odemokratiskt auktoritär konstaterar jag under mina första veckor i landet att vindarna från den arabiska våren inte har nått Zimbabwe. Snarare har the old man (den 87-årige president Robert Mugabe) stärkt sin position vid makten sedan det våldsamma presidentvalet år 2008. Efter många intressanta konversationer med zimbabwier inser jag att den mest troliga förklaringsmodellen till att de politiska spänningarna inte leder till några protestyttringar som den arabiska våren är den relativa förbättring i levnads- 5
standard som skett sedan presidentvalet år 2008. Vid valet stod Zimbabwe bokstavligt talat vid en återvändsgränd på grund av det politiskt relaterade våldet samt världshistoriens värsta inflation. Den relativa förbättringen i levnadsstandard är dock jämfört med övriga SADCländers försumbar och det är tydligt att den politiska utvecklingen är fortsatt oförutsägbar inför kommande presidentval i år. Men förhoppningarna om ett fritt och rättvist presidentval i år som kan innebära ett vägskäl för Zimbabwes demokratiska utveckling finns hos zimbabwierna. Dock omges det eventuella vägskälet av många risker och farhågor om en negativ utveckling. Den kanske största förändringen rent politiskt sedan år 2008 och som ökat dynamiken inför stundande presidentval är att oppositionen i Zimbabwe har växt och blivit starkare. Sedan Mugabe som president och Morgan Tsvangirai (MDC-T) som premiärminister skrev på den politiska överenskommelsen i september 2008 och bildade en samlingsregering med syftet att lösa den politiska krisen har MDC-T vunnit fler anhängare och Tsvangirai vuxit i sin roll som politisk ledare. Risken finns dock också för en tillbakagång i demokratisk utveckling om den politiska debatten, eller bristen på debatt inför valet, övergår till våld och hot som i valet år 2008. Tawanda och många zimbabwier med honom som jag möter menar att det troligen varken är en arabisk vår eller ett fritt och rättvist presidentval som kommer att leda Zimbabwe rätt vid det vägskäl landet står inför utan snarare tålamodet och uthålligheten bland zimbabwierna. Innan vi skiljs åt vid vägskälet under Jakarandaträdet säger därför Tawanda halvt på skoj, halvt på allvar; Shamari, you have the clock in Sweden, but we have the time in Zimbabwe. Be patient my friend, because the old man cannot rule forever, no one can. TAMARA JÖNSSON En spegling av den brasilianska vardagen Att färre svarta går på universitetet har att göra med de förutsättningar de får som barn. Lulas sociala välfärdsprogram Bolsa Familia är otillräckligt i en snabbt växande ekonomi Diego, student på Universidade Federal de Paraiba-UFPB Dilma Rousseff, Brasiliens första kvinnliga president, har ett stort ansvar för att upprätthålla den framgångsvåg som hennes företrädare Lula da Silva skapat. Inflationen och fattigdomsnivåerna har minskats och Brasilien tillhör numera de ledande världsekonomierna. Men trots dessa ekonomiska framsteg präglas det brasilianska samhället fortfarande av stora sociala klyftor, där inkomstfördelningen hör till de mest ojämlika i världen. När jag landade i Rio de Janeiro i oktober 2011, möttes jag av de upplysta favelor (ett slags kåkstäder) som ramar in Rio de Janeiro, där många gränsar till Rios lyxområden. Filmerna Tropa de Elite och Cidade de Deus återspelades i mitt huvud. För mig kom dessa favelor att spegla Dilma Rousseffs största nationella utmaning framöver. I Brasilien visas en positiv bild kring fattigdoms-bekämpningen, då det skrivs att fattigdomen minskats med 11 procent på bara fem år. Men favelorna förblir ett bildligt bevis på att den snabba ekonomiska tillväxten också bidrar till den sneda inkomstfördelningen. För mig var det först i João Pessoa, min vistelseort i Brasilien, som betydelsen av dessa olikheter kom att visa sig. João Pessoa ligger i Paraiba, i nordöstra Brasilien, och är en av de fattigaste delstaterna. På det allmänna sjukhuset i João Pessoa finns en avdelning för spetälska patienter. På sjukhuset undersöks undernärda kvinnor och barn dagligen, och bristen på desinfektionsmedel Foto: Tamara Jönsson kompenseras med sterilisering över öppen eld. Folk påstår att det allmänna universitetet (Universidade Federal de Paraiba-UFPB), anses vara bättre än de privata universiteten, men präglas av ständig strejk mot låga löner och dålig infrastruktur. I denna ekonomi i stark tillväxt är den sociala utslagningen av fattiga kvinnor, män och barn, samt den svarta och inhemska befolkningen, total. I en konversation med Diego, en av de få svarta studenterna på UFPB, uttrycktes ett starkt missnöje över de svartas representation i samhället. Att färre svarta går på universitet har att göra med de förutsättningar de får som barn, menar Diego. Lulas sociala välfärdsprogram Bolsa Familia, som många av dessa exkluderade grupper får, är otillräckligt i en snabbt växande ekonomi och ger endast möjlighet till grundläggande utbildning som oftast är undermålig. De som har råd sätter sina barn på extra privat undervisning efter skolan. Detta slår ut en stor samhällsklass och trots att Brasiliens befolkning är en enda stor blandning, exkluderar och segregerar vi ändå våra egna medborgare efter etnicitet och pengar. Trots dessa svårigheter finns där en positiv energi i det brasilianska livet, a vida Brazileira, som inte bara består av sol, stränder, karneval, samba och fotbollsiver. Inför kommande VM och OS, måste den sociala inkluderingen få en större plats på Dilma Rousseffs agenda. Genom en stark opinionsbildning i regeringen kring samhällsklyftorna, skulle energin från a vida Brasileira kunna omvandlas till en kraftfull drivkraft och motor för samhällsutveckling. 6
EVELINA JONSSON Agroekologi lönsamt i Indien Foto: Evelina Jonsson Den fattiga indiska bonden har det svårt idag. Självmord bland bönder har blivit allt vanligare, under de senaste 15 åren har över 250 000 bönder tagit sitt liv. Det kan utöver bristen på vatten bero på att bönderna idag får betala dyrt för utsädet och tvingas ta lån från ockrare. Enligt vissa är svaret på problemen genmodifierade grödor (GMO). GMO-grödor är dock sällan eller aldrig anpassade till det lokala klimatet och de skadeinsekterna. Vilket gör att skörden ändå slår fel. Dessutom är licensavgifterna höga. Efter två, tre säsonger med dålig skörd och nya lån står bonden där utan mark och hem och utan någon förutsättning att försörja sig och sin familj. Men det finns bönder som har hittat ett sätt att leva på sin mark utan att behöva vara beroende av väder, fröförsäljare eller ockrare. I den sydindiska delstaten Tamil Nadu, i byn Valiampatti, i Pudukottaidistriktet, bor Supamal. Hon är en 60 år gammal änka som ensam försörjer två döttrar, deras män och sex barnbarn genom att på ungefär en hektar mark odla traditionell hirs. Först tyckte grannarna att jag var konstig som gick tillbaka till att odla hirs. Nu frågar de mig efter säd, säger Supamal stolt. Hon har sålt utsäde till sju olika bönder i byn. Det är mest kvinnor i byn som börjat odla hirs. Jag vet inte hur de unga männen ska överleva, säger Supamal och skakar på huvudet, det enda de är intresserade av är att ta sig in till städerna, ingen vill vara bonde längre. Pudukottaidistriktet ligger i mitten av Tamil Nadu, långt från kusten. Området är beroende av monsunregnen. De bönder som inte har tillgång till bevattningssystem har svårt att få en ordentlig skörd. När jag var liten fanns det två brunnar i byn, idag finns det över 100. Förr drog vi upp vattnet med hjälp av oxar, idag har varje brunn en elektrisk pump, berättar Supamal. Grundvattennivån i byn har sjunkit i takt med att brunnarna har ökat och fler har gått över till att odla ris. På ungefär en halv hektar av sina odlingar har Supamal tillgång till konstgjord bevattning. Jag började med att odla hirs på min åker som inte är bevattnad. När jag märkte hur bra skörden blev började jag odla hirs på allt, berättar hon. Supamal deltar i ett projekt som den ickestatliga lokala organisationen Kudumbam genomför tillsammans med den svenska organisationen Framtidsjorden för att stärka bondeorganisationer och uppmuntra dem att odla ekologisk hirs. Det allra bästa med att odla ekologisk hirs är ändå att jag vet att maten är nyttig för mina barnbarn, säger Supamal entusiastiskt. Om de håller sig friska kan de lyckas med studierna. Min största önskan är att de får en bra framtid. När jag var liten fick jag lära mig av mina föräldrar hur jag skulle förvara säden utom räckhåll för skadeinsekterna och fukten, säger Supamal. Nu har den kunskapen gått förlorad hos ungdomen. För att odla hirs behövs kunskap som traditionellt har funnits hos kvinnorna. Att fler bönder börjar odla hirs igen betyder att kvinnorna får en viktigare roll i familjen. Supamal slutade dock odla hirs för 15 år sedan. Ungefär samtidigt som Supumal gick över från att odla hirs till att odla den mer vattenkrävande grödan ris, gjorde också resten av södra Indien likadant. Det resulterade i att flera hirssorter mer eller mindre försvann. Jag slutade odla hirs eftersom det var svårt att få tag på bra utsäde och monsunregnen blev mer oregelbundna, förklarar hon. För två år sedan fick Supamal genom en av Kudumbams självhjälpsgrupper för änkor låna ett kilo fingerhirssäd. Efter skörden kunde hon lämna tillbaka 2 kilo och ändå ha kvar att sälja. 7 Foto: Evelina Jonsson
SARA LANGENFELT Rättegången som startade i november ses som en milstolpe i den långa kampen för att slutligen nå rättvisa i Kambodja. Foto: Sara Langenfelt Rättegången mot de forna ledarna för Khmer Rouge Khmer Rouge tog makten i Kambodja 1975. Därmed hade en av vår tids mest brutala terrorregimer etablerats. Mellan 1975-1979 mördades och torterades miljoner människor. Kambodja förvandlades till ett gigantiskt slavläger där invånarna var fångar i ett samhällssystem som var så brutalt att det är omöjligt att förstå än idag. Pol Pot, ledare för kommunistpartiet och regeringschef, strävade efter att införa en slags bonderepublik. Skolor och sjukhus stängdes, religion avskaffades och etniska minoriteter förbjöds tala sina egna språk. Intellektuella och religiöst troende var först att falla offer för Pol Pots styrda massmord. Måndagen den 21 november 2011 var en påminnelse för Kambodja och omvärlden om landets blodiga nutidshistoria. Rättegången mot tre högt uppsatta tidigare Foto: Sara Langenfelt ledare av Khmer Rouge startade. Nuon Chea, vice sekreterare i kommunistpartiet, Ieng Sary, före detta vice utrikesminister och Khieu Samphan, före detta statschef, står åtalade för brott mot mänskligheten, folkmord samt krigsförbrytelser. Pol Pot dog 1998, men de tre åtalade är alla identifierade som de mest seniora överlevarna från hans regim. Målet är komplicerat med omfattande bevisning på totalt 350 000 sidor. Fallet anses vara ett av de mest komplexa ur ett internationellt straffrättsligt perspektiv. Med hänsyn till de åtalades höga ålder och målets omfattning fruktar många att rättegången inte kommer bli klar medan männen är i livet. En tribunal är upprättad av Kambodjas regering och FN för att pröva och åtala ledarnas ansvar för de brott som begicks mot mänskligheten under Khmer Rouge. Tribunalen är en så kallad hybriddomstol med både nationella och internationella domare och åklagare. Domen i det första målet meddelades 2010 där Duch, tidigare chef för tortyr fängelset Toul Sleng, dömdes till 35 8
års fängelse för brott mot mänskligheten. Straffet ändrades nyligen av domstolen till livstid. Trots Kambodjas blodiga historia så fortsätter livet och folket som överlevde har klarat sig ur ett av världens grymmaste massmord. Det talas inte gärna öppet om Khmerer Rouges tid vid makten men mina kambodjanska vänner berättar historier om hur deras familjer drabbades under Pol Pots regim. Jag blir än en gång påmind om hur lyckligt lottad jag är som är född i Sverige och ställer mig frågan om reaktionen att förtränga är så konstig egentligen. Hur går man annars gå vidare i ett land som varken haft kuratorer eller psykologer? Rättegången som startade i november ses som en milstolpe i den långa kampen för att slutligen nå rättvisa i Kambodja. Hopp finns om att rättegången kan hjälpa kambodjaner att förstå varför det hände. Varför khmerer dödade khmerer på vad som kallats Killing Fields. Fält som idag täcks av blommor och grönska. En fjäril som symbol för livet och friheten flög över massgravarna när jag lämnade platsen. JENNA ANDERSSON Foto: S. J. Pinkney Flickr New York: Fler hemlösa idag än under den stora depressionen I takt med att fler och fler människor vallfärdar till Manhattan för att få en bit av storstadskakan, stiger också siffran för antalet hemlösa i staden stadigt uppåt. Antalet hemlösa i New York City blir bara fler och fler. Staden mäter nu högst siffror sedan statistik började föras på 30-talet, då USA var hårt drabbat av den då rådande världsomfattande ekonomiska krisen The Great Depression. New York City, som innefattar stadsdelarna Manhattan, Bronx, Queens, Brooklyn och Staten Island, är nu uppe i rekordhöga 45 000 hemlösa varje natt, varav 17 000 är barn och 10 000 är hela familjer. Hela 60 procent av alla hemlösa i New York lever på Manhattan, och på åtta år har antalet som sover i härbärgen nästan dubblerats. Den ökade hemlösheten beror främst på Manhattans höga hyror, där en vanlig etta kostar omkring 20 000 svenska kronor i månaden. 44 procent av alla hemlösa under 2010 hade dessutom ett jobb, men alltså inte en tillräcklig inkomst för att kunna betala hyra. En stor majoritet lever också med psykiska besvär eller allvarliga hälsoproblem och kan därför ha svårigheter med att integrera sig i samhället och skaffa ett arbete. Foto: rduta Flickr President Obama gick den 24:e januari i år ut med en plan om hur man ska bygga ett hållbart ekonomiskt USA: An America Built to Last. I sitt tal sa Obama bland annat att ingenting är mer brådskande eller viktigare än debatten om ett hållbart ekonomiskt USA, där klyftorna ska minska och hårt arbete ska löna sig. I ett dokument skriver Vita huset bland annat att man ska minska skattesatsen för företagare som skapar jobbtillfällen i USA, göra skattesystemet mer rättvist för låginkomsttagare, samt skapa ett bättre system för arbetslösa via webben. Den 22:a juni år 2010 presenterade också Obamaadministrationen en strategisk plan, Opening Doors, för att förhindra och avskaffa hemlöshet. Genom att bland annat anordna bostäder där hemlösa kan bo permanent utan kostnad, erbjuda bostäder till ett lägre pris än genomsnittet, samt öka antalet arbetstillfällen, har regeringen som mål att avskaffa hemlösheten i USA år 2020. 9