This is an electronic version of a book chapter published by and with permission from Informationsförlaget Citation for the published paper: Tomas Peterson En allt allvarligare lek - Om idrottsrörelsens partiella kommersialisering 1967-2002 In Ett idrottssekel - Riksidrottsförbundet 1903-2003 Ed. By Lindroth, Jan and Norberg, Johan R. Informationsförlaget, 2002, p. 397-409 URL: http://hdl.handle.net/2043/10865
KAPITEL 14 En allt allvarligare lek Om idrottsrörelsens partiella kommersialisering 1967-2002 Tomas Peterson Kommersialiserla verb -ade-at göra (ngt) till föremål för vinstgivande affärsverksamhet (ofta nedsät.) kommersialisering. (Norstedts svenska ordbok) Ar svensk idrott kommersialiserad? Det är svårt att entydigt svara vare sig ja eller nej på den frågan. Vissa delar av svensk idrott är idag starkt kommersialiserad, i andra delar lever verksamheten kvar på i stort sett samma villkor som rådde för hela idrottsrörelsen fram till dess att amatörbestämmelserna avskaffades 1967. Går det att besvara frågan genom att göra en bedömning av hur stor del av svensk idrott som är kommersialiserad? Jag menar att ett sådant kvantitativt mått inte heller träffar rätt. Å ena sidan är det en jämförelsevis liten del av hela idrottsrörelsen som kan karakteriseras på detta sätt - de översta lagren av de största lagidrotterna, friidrotten och grenar som exempelvis tennis och golf. Å andra sidan är, som jag skall försöka visa, starka krafter i rörelse, krafter som tränger ned i och på olika sätt påverkar verksamheten i rörelsens breda och djupa lager. Vad menar vi då med kommersialisering? Enligt ordboken är det att göra något - i vårt fall idrott - till föremål för vinstgivande affärsverksamhet. Av detta följer att kommersiell idrott inte i första hand anordnas för idrottens egen skull - för utövare och åskådare - utan för att ge vinst. För mig är kommersialisering ett av kännetecknen på en omfattande omvandlingsprocess som idrotten genomgått sedan mitten av 1960-talet, och som sammantaget har lett till att idrotten har blivit allt mer integrerad i samhället. En milstolpe i denna utveckling passerades vid Riksidrottsstämman 1999: Vid Allmänna idrottsklubbens årsmöte i mars 1999 beslöts, under förutsättning att Svenska Fotbollförbundet och RF godkände tävlingsinriktad elitidrottsverksamhet i aktiebolagsform, att bilda AIK Fotboll AB. RF och Svenska Fotbollförbundet beslöt våren 1999 tilllåta idrottsaktiebolag i tävlingsverksamheten. Därmed bildades och startades AIK Fotboll AB. Åtagandet för AIK Fotboll AB under bolagets första verksamhetsår var att överta marknadsrättigheterna för elitfotbollen samt att svara för ägarspridande i bolaget och därmed förknippade kostnader. (Bokslut för 1999) I fallet AIK och för de föreningar som kommer att följa AIK:S exempel, liksom för privata företag som erbjuder idrott eller idrottslik verksamhet som gym och fitnesscentra, är saken klar: de säljer idrott för att tjäna pengar. Innebär detta att de flesta av de cirka 22 000 svenska idrottsföreningar som inte är bolagiserade, och förmodligen inte under överskådlig tid kommer att bli det, erbjuder ideell idrott utan påverkan från Idrott på elitnivå. Ishockeymatch mellan Sverige och Italien i VM I995. NHL-proffsen Tomas Ostlund och Daniel Alfredsson håller tätt bakåt. Foto Bildbyrån. EN ALLT ALLVARLIGARE LEK 397
I idrottsforskningen tjänst. Artur Forsberg, Idrottshögskolan och Centrum för Idrottsforskning, mäter syreupptagningsförmågan på Göran Aneheim. Foto Bertil Hagert ur RF:s arkiv. kommersiella krafter? Nej. Men låt oss börja med att försöka reda ut hur kommersiell respektive icke-kommersiell idrott kan förstås. I kommersiell form förtingligas idrotten, den blir en vara, producerad för en marknad. För att illustrera skillnaden mellan kommersiell och icke-kommersiell idrott vill jag använda motsatsparet bruksvärde / by tesvärde. Ett bruksvärde har allt som produceras. En idrottstävling har ett bruksvärde både för dem som producerar (utövarna) och dem som konsumerar (publiken). Om det inte finns något bruksvärde för åtminstone någon människa i denna produkt, finns det heller inga skäl att producera den. Det finns exempelvis ett stort bruksvärde i en knattetävling, både för knattarna själva och för deras påhejande släktingar, och man anordnar inte en sådan tävling för att tjäna pengar. En produkts bytesvärde är däremot det värde en vara får när den köps och säljs på en marknad, och dess värde bestäms på marknaden. En vara som har ett bruksvärde kan således även ha ett bytesvärde, men först när den produceras för en marknad. Enligt detta synsätt kan man säga att amatöridrott som bruksvärdesproduktion utövas endast för sin egen skull -»l'art pour l'art «. Detta är också amatöridrottens grundtanke. Den kommersiella idrotten bygger i större utsträckning på bytesvärdesproduktion. Den produceras för att säljas på en marknad, där kommersiella intressen får inflytande över verksamhetens form och innehåll. Det tas omotiverade pauser i idrottsmatcher, tävlingar läggs på orimliga tider på dygnet, serier sprids ut över alla veckans dagar, regler ändras, spelare importeras från fjärran länder för att utvidga sändningsmarknader osv. Prestationskrav, som även kan ses som krav på förräntning av investerat kapital, kan dessvärre ofta även leda till doping, skador och sjukdomar som anorexi och bulimi. Tävlandets logik, förstärkt av kommersiella motiv och uppbackad av naturvetenskapens alla möjligheter, formar således förfärande möjliga framtidsscenarion. Härmed inte sagt att idrottsutövandet kan reduceras till sin bytesvärdesaspekt. Även de mest professionella idrottsutövare måste, tror jag, 398 RIKSIDROTTSFÖRBUNDET IOO ÅR
för att nå sina toppresultat tycka att det som de håller på med är roligt. De måste kunna se leken i allvaret. Hittills har jag formulerat mig som om lek och amatörism vore synonymer, liksom allvar och professionell / kommersiell idrott. Men tävlandet i sig har alltid tagits på allvar, och ibland på blodigt allvar, oavsett i vilket sammanhang det har utspelas. Engagemanget i en korpfotbollsmatch, ett parti pensionärsboule eller för de flesta Vasalopps åkare kan vara lika starkt som för deltagarna i en o s-final. När jag påstår att leken blir allt allvarligare menar jag att tävlandets förutsättningar förändras, och det gäller såväl förberedelserna, utförandet som resultatets konsekvenser. Vasaloppsåkarna har inte förberett sig med hjälp av höghöjdsträning, korpspelarna ägnar inte hela dagarna åt att nöta in spelsystem och inte heller är varje vunnen poäng värd ett antal miljoner för dem. Tävlandet är lek när det utförs för stunden och för sin egen - och ärans - skull. Leken blir allvarlig när den utförs som heltidssysselsättning av vältränade och starkt specialiserade utövare, och med avsikten att resultatet skall kunna omsättas i kronor och ören. När leken blir allt allvarligare är kommersialisering och professionalisering således två starka tecken på denna utveckling. Professionalisering Kommersialisering och professionalisering är processer som betingar varandra, men de är inte två sidor av samma mynt; en kommersiell verksamhet behöver inte vara professionell och vice versa. Men använda tillsammans kan de blottlägga många av de mekanismer som har varit i rörelse när svensk idrott omvandlats under senare decennier. En professionalisering kan sägas förvandla en verksamhet från lek till allvar. Barnens spontana idrottslekar i ena änden, elitidrottens emellanåt blodiga allvar i den andra. Professionalisering innefattar bland annat en rationell organisation och yrkesroller som är kopplade till en formell utbildningsverksamhet och utövas på heltid. För detta krävs omfattande ekonomiska resurser. Det är här kommersialismen kommer in, men inte som ensam aktör. När amatörreglerna avskaffades 1967 öppnade sig den gamla folkrörelseorganisationen mot det moderna samhällets två centrala aktörer - staten och marknaden. Samma år beslutade riksdagen om en rad reformer på bidragsområdet, vilka allmänt gynnade föreningsverksamheten, och i idrottens fall gav föreningarna möjlighet att utveckla en ny typ av organisation. Man fick tillgång till avlönade funktionärer istället för den gamla typen av förtroendevalt gratis ar bete, trots att det i första hand gällde ungdomsarbetet. Den gradvisa övergången från en amatöristisk och folkrörelsebaserad verksamhet till en lönearbets- och marknadsbaserad innebär att en fritidsaktivitet, utövad och organiserad av obetald arbetskraft i folkrörelsens form, gradvis kapitaliseras. Utövandet sker hel- eller deltidsavlönat, föreningens verksamhet bedrivs av löneanställda tränare, ungdomsledare, kanslipersonal, ekonomer, klubb direktörer etc., inom lagidrotterna köps och säljs spelare på en spelarmarknad med sina egna professionella ombud - agenter, förmedlare och jurister. Det måste betonas att denna beskrivning i första hand gäller den manliga delen av idrotten. Idrott är en manlig konstruktion, skapad av EN ALLT ALLVARLIGARE LEK 3
--- män för män. Kvinnornas inträde i idrotten är en historiskt sett sen företeelse, och inträdet har skett på männens villkor. Även om jämställdhetsarbetet numera betonas inom RF, och mycket har uppnåtts, är idrotten fortfarande ojämlik. Och den kommersiella idrotten befrämjar inte nödvändigtvis jämlikhet. I den mån det är lönsamt att producera kvinnoidrott är motiven förutom förväntade resultat ofta också relaterade till mer eller mindre erotiserade iscensättningar av det kvinnliga. Ä ven föreningarnas inre verksamhet förändras. Ur folkrörelseorganisationen, som fungerade som vilken nykterhetsloge eller scoutkår som helst, växer det gradvis fram en organisation som efterhand påminner om medelstora företag (visserligen utan profitsyfte fram till 1999). Verksamheten professionaliseras, hierarkiseras och specialiseras för att möta nya behov. Föreningskänsla, idealitet och sammanhållning är svårt att kombinera med en verksamhet där man enligt marknadens lagar i första rummet måste sätta produktivitet och likviditet. Man kan inte i längden driva ett medelstort företag på grundval av glada amatörer, där dagsformen eller den rena spelglädjen får avgöra insatsen. Det måste till rationalitet, effektivitet och förutsägbarhet både i organisationen och i själva idrottsutövandet. Professionaliseringen av idrottens ledarskap har därmed varit en förutsättning för idrottens kommersialisering. Att handha elitinriktad verksamhet - vare sig det gäller att få bästa möjliga resultat ur aktiva eller att handha en penningström i mångmiljonklassen, förhandla kontrakt i hundrasidorsklassen eller att skapa en massmedialt gångbar image kring föreningens verksamhet kräver en annan kompetens än den som gårdagens ideella folkrörelseaktiva hade. När de juridiska och ideologiska fjättrarna, i form av amatörideal och amatörbestämmelser, brast, revs således dittills oöverkomliga hinder för en bred och djup omvandling av svensk idrottsrörelse baserad på professionalisering och kommersialisering. Detta betyder inte att det saknats vare sig pengar eller professionalitet inom svensk idrott innan 19,67. Men klassiska»affärer" som degraderingen av Malmö FF 1934 eller diskvalificeringen av Gunder Hägg 1946 visar att idrotten levde sitt eget liv, enligt bestämmelser och värderingar som inte gjorde det möjligt att vare sig professionalisera eller kommersialisera verksamheten i någon större utsträckning. När Djurgårdens I F som första lag ingick ett tröjreklamsavtal 1959/60 var tidningarnas fotografer tvungna att retuschera bort reklamen innan bilderna publicerades. Efter 1967 kapitaliserades idrotten, vilket är grunden för båda processerna. Från att ha varit ett hinder blev pengarna istället en möjlighet. Medan statens stöd i första hand befrämjade professionaliseringen, bestod marknaden med kommersialiseringen. Parollen idrott åt alla, formulerad i den statliga idrottsutredningen från 1969, sammanfattade det gemensamma projekt som folkrörelsen idrott och den välfärdsstatliga regimen erbjöd medborgarna. En viktig aspekt av den svenska välfärdsstatens konstruktion är att den inte bara inhägnar medborgarnas liv vad gäller arbete, bostäder, hälsa och utbildning. Även den privata, fria tiden har välfärdsstaten i betydande omfattning lagt tillrätta för oss under efterkrigstiden. Ett särdrag i det svenska samhället är att det är folkrörelserna som till stor del har burit upp det civila samhället. Frågan är om inte idrottsrörelsen efterhand har blivit den mest folkliga av dessa, i 400 RIKSIDROTTSFÖRBUNDET IOO ÅR
betydelsen klassmässigt bredast och mest aktiverande. Idrotten engagerar med sina nära tre miljoner medlemskap betydande delar av befolkningen - som utövare och / eller åskådare. Vid sidan av familjen och skolan utgör idrotten dessutom den viktigaste organiserade uppfostringsmiljön för barn och ungdom. Många föräldrar överlämnar sina barn från fritidsledarna till idrottsledarna som vore det frågan om en förlängning av skoldagen. Idrottens integrering i välfärdssamhället gick efter etableringsfasen kring sekelskiftet och en stark tillväxtperiod under mellankrigstid via en rad statliga och kommunala reformer från 50-talet och framåt. Stödet till idrotten har från statsmakterna setts som en av de bästa generella insatser man kunnat göra för att ge ungdomen demokratisk fostran och en meningsfull fritid. Idrottsrörelsen (inklusive korpidrotten) har, tillsammans med skolgymnastiken och företagshälsovården ansetts gynna ungdomlig fostran enligt formeln»en sund själ i en sund kropp«, men också mer allmänt en folklig samvaro på klassförsoningens grund och stärkandet aven nationell identitet. Det materiella stödet till idrotten och andra folkrörelser har samtidigt varit ett samhällsekonomiskt billigt sätt att komplettera andra former av tillsyn och omvårdnad - ett slags ungdomsgårdsverksamhet i oavlönad regi. När det gäller det samhälleliga stödet till ungdomsverksamhet som utvecklats under efterkrigstiden, har idrotten både varit en viktig pådrivare och en av de stora vinnarna. Studiecirkelstödet, fritidsgruppsstödet, konsulent/ instruktörsbidraget, det kommunala aktivitetsbidraget, bidrag till central verksamhet och ungdomsledarutbildning: alla dessa reformer har bidragit till att forma dagens idrottsrörelse. Detta materiella stöd har, tillsammans med införandet av utbildningar på högskolenivå som exempelvis idrottspedagogutbildningar, och på senare tid programutbildningar i Idrottsvetenskap och Sports Management, skapat en infrastruktur som i många fall fungerar som en förlängning till skol-, fritids- och ungdomsgårdsverksamhet. Välutbildade hel- eller deltidsanställda instruktörer och konsulenter har i föreningsregi tagit hand om barn och ungdomar. En omdebatterad konsekvens av detta är att spontanidrotten nästan har försvunnit. Visserligen växer det hela tiden fram nya typer av spontan idrottsliknande verksamhet (exempelvis rullskridskor, skateboard, snowboard, innebandy) utanför den organiserade idrotten. I många fall integreras de dock så småningom i denna. Att spontanidrotten försvinner är kanske i grunden inte konstigare än att gårdagens fria lekar har ersatts av dagens professionellt övervakade dagis- och fritidsgårdsverksamhet. Inom dess ramar tror jag för övrigt att en modern form av spontanidrott fortfarande lever och har hälsan. Om inte till formen så till innehållet. Gårdagens bakgårdar, gator och ängar har ersatts av dagens fritidslokaler och skolgårdar. Barns uppfostran, undervisning och tillvaro i stort knyts allt fastare till välfärdsstatens olika institutioner och yrkesgrupper. En viktig skillnad mellan skolan och idrotten är emellertid just att den senare bygger på frivillighet. Att denna frivillighet ändå medför att en stor del av barn- och ungdomskullarna kommer att aktiveras inom idrotten har varit av avgörande betydelse från samhällets utgångspunkt. Därmed har idrotten också varit av central betydelse för samhällets ungdomspolitik. EN ALLT ALLVARLIGARE LEK I
402 RIKSIDROTTSFÖRBUNDET 100 ÅR Kommersialisering Diskussionen ovan rörde skattefinansierade bidrag till idrottens professionalisering, att läggas till den professionalisering av idrottsutövandet som drivits fram»inifrån«. Marknadens bidrag, å andra sidan, har varit att kommersialisera, att göra idrottsutövning lönsam. I början skedde detta i blygsam och beskedlig form. Liksom för det engelska köpmanna- och bryggerikapital som»sponsrade«proffsfotbollen för 100 år sedan, dikterades nog kapitalströmmarna in i idrotten i första hand av»icke-profitabla«motiv, möjligen kunde den goodwill som uppstod ge fler kunder till det sponsrande företaget. Men efterhand upptäckte idrotten allt oftare att»det inte finns några fria luncher«. De sponsrade föreningarna fick nya styrelseledamöter, vilka emellanåt inte visste om en boll är rund eller fyrkantig men å andra sidan hade nya fräscha ideer om den ekonomiska sidan av saken. Utövarna fick acceptera tillkommande arbetsuppgifter som de inte var utbildade för - som ambassadörer för huvudsponsorn i olika sammanhang, som fotomodeller eller levande reklampelare. Ändå är det först på 1990-talet som kommersialismen fördjupats i en ny fas, där idrotten allt mer vävts in i underhållningsindustrin. Det innebär att idrotten går att sälja även utanför arenan - via kringförsäljning av allt ifrån matchutrustning, kepsar och halsdukar till modedesignade kläder, möbler och husgeråd i klubbens färger. Elitidrottarna integreras både i mode- och underhållningsvärlden. De koreografer as, st ylas och specialkläds, de utbildas till att föra sig på rätt sätt, säga rätt saker och de ges utrymme i underhållningsprogram och tidningsspalter. Deras inkomster kan i många fall konkurrera med de bäst betalda direktörerna i de största multinationella företagen. Arenaevenemangen går också att sälja både som match och som spektakel, med tifoarrangemang och stor bilds bevakning. Den starkaste kommersiella hävarmen har emellertid blivit massmedias idrottsbevakning, och framför allt Tv-mediet. Genom utnyttjandet av den tekniska utvecklingen - pay per view, interaktiv kommunikation och bredbandsteknik - har arenaidrotten på elitnivå genomgått en mycket snabb och djupgående kommersialisering. Enorma kapital pumpas in i de stora publikidrotterna via försäljning av Tv-rättigheter och allt vad som följer därav»vid sidan av planen«. Idrotten är till sin karaktär internationell, och idrottsbevakningen har också fått en central roll i den globaliseringsprocess som för jordens alla hörn allt närmare varandra. Vad är det då som gör arenaelitidrotten så profitabel? Det som drar kommersiella intressen till idrotten är i första hand tävlandet, vilket gör det möjligt att både skapa upplevelse i form av spänning och engagemang, och att kora vinnare - idoler - som i sin tur kan användas som identifikationsobjekt för varumärken och produkter. Arenabilden har två viktiga betydelser: den avgränsande och den åskådande. Arenan avgränsar idrottens rum, innanför den är det idrottens lagar som gäller. För den engagerade, utövaren eller åskådaren, inrymmer arenan både lek och allvar, rationalitet och spektakel. Tävlandet innehåller det oförutsägbara, spänning, intensitet. Resultatet innebär samtidigt det absoluta, det oemotsägbara: seger eller nederlag, vinst, förlust eller oavgjort. En idrottstävling garanterar således både total otrygghet och absolut trygghet - till skillnad från resten av livet som vanligtvis inte tillhandahåller någondera.
Arenan är också symbolen för uppvisandet och åskådandet, resultatet och engagemanget, tävlingsidrottens raison d'etre. Idrotten blir underhållning, och i underhållningen ligger idag stora pengar. I dess nutida utformning - spektaklet - närmar sig idrotten och samhället för övrigt varandra på ett sätt som gör det svårt att se var det ena slutar och det andra börjar. Arenornas förvandling är ett uttryck för detta. Gamla arenor som Parken i Köpenhamn förvandlas till, medan nya som Globen i Stockholm byggs redan från början som multifunktionella evenemangsarenor, där den idrottsliga verksamheten endast är en - och numera sällan den mest inkomstbringande - delen av utbudet. Och när Malmö Ishockeyförenings ordförande och samtidigt storbyggmästaren Percy Nilsson planerar för en ny arena vid brofästet i Hyllie, är ishockeyn en ringa del av ett helhetsgrepp på stadsplaneringen, omfattande Öresundsbron, Citytunneln, Skandinaviens största hotell (med casinoverksamhet?), ett bostadsområde samt ett gigantiskt köpcentrum. Ovan nämnda processer bekräftar att idrotten allt mer integreras i samhället, men också att samhällsutvecklingen och det politiska samhällsklimatet sätter sina tydliga spår i idrotten. Många av de drag som kommit att prägla den så kallade svenska modellen i samhället i stort, färgade också av sig på den»statsunderstödda «professionalisering idrotten genomgick under 1970- och 1980-talet. Men gradvis hamnade den svenska modellen alltmer i kris samtidigt som något nytt började ta form. Enkelt uttryckt handlar det om ett nytt sätt att producera på, om nya varor och om förändrade konsumtionsvanor. Här är idrotten barn av sin tid och sitt samhälle. Till skillnad från den tidigare massproduktionen av standardiserade varor blir det nu viktigt att ha en unik produkt - att denna besitter extravärden - som gör att den lämpar sig för en kreativ användning. Det räcker inte längre att vinna, det måste också göras på ett spektakulärt och underhållande sätt. Att varumärket - konsumtionsartikelns eller fotbollsföreningens - har blivit så viktigt är ett utslag av detta. Samtidigt gör olika varor alltmer reklam för varandra, bakom vilket kan anas en strategi där olika aktörer inte bara konkurrerar med varandra utan söker samarbete i olika konstellationer. Sett ur konsumentens synvinkel handlar det om att söka det där lilla extra, att uttrycka sig själv, att med sin livsstil markera sin egenart. Ekonomin blir kulturberoende; alltfler områden i samhället får inslag av underhållning. Jag har använt termen spektakel, andra talar till exempel om disneyfiering. Detta märks inte minst i våra städer, där offentlig underhållning i alla dess former var satta på undantag under den svenska modellens glansdagar, då den privata konsumtionen expanderade med välfärdssamhället - bilen, bostaden och teven. Nu kan vi i stället se hur allehanda publika anläggningar försöker behaga och roa oss. Samtidigt finns det en tendens till politikens festivalisering, vilket märks både i uppförandet av nya urbana anläggningar som gallerior och urbana spektakel som Stockholms vattenfestival eller kampen om att få arrangera ett VM i fotboll eller ett os. I den här utvecklingen blir idrott på elitnivå alltmer en fråga om underhållning. Idrotten blir postmodern, eller får åtminstone vissa postmoderna drag. Man säljer inte bara själva tävlingen eller matchen utan väl så mycket dess publika inramning. Souvenirförsäljningen blir där- EN ALLT ALLVARLIGARE LEK 403
med allt viktigare för lagidrotterna ekonomiskt; när den ökar kan det ses som ett svar på en ny, mer kreativ och extravagant supporterkultur. Sport blir med andra ord spektakel, vilket sker i samverkan mellan lag och publik, förening och sponsorer. Idrottens kommersialisering i Sverige är - om än försenat - en del av en internationell utveckling. Många svenskar utövar också sin elitidrott huvudsakligen utomlands - inom exempelvis ishockey, golf, tennis, cykel, fotboll och motorsport. I betydande utsträckning påverkas verksamheten i Sverige härav, och man kan tala om en kommersialisering utifrån. En viktig mekanism härvidlag är ersättnings pengar vid transfers utomlands inom lagidrotterna. Speciellt tydligt är detta inom fotbollen, där denna handel tillsammans med Tv-pengar idag är en förutsättning för elitfotbollens existens. Fotbollens övergångsbestämmelser har visat sig ha så stor betydelse att E u vid flera tillfällen tvingats till speciell lagstiftning (Bosmandomen och regleringen 2001). Dessa bytesvärdesrelationer påverkar i sin tur idrottens villkor. Exempelvis är idag elitklubbarna som regel beroende av att sälja spelare för att få verksamheten att gå ihop. Men att producera spelare för export är svårt att förena med ett långsiktigt och stabilt lagbygge. Likaså påverkas ungdomsverksamheten. Det blir för klubbarna allt viktigare att»förädla egna produkter«för försäljning, vilket för allvaret och selektionsmekanismerna allt längre ned i åldersgrupperna. Kommersialiseringen på nationell nivå, som bygger på ett stort engagemang utövar- och åskådarmässigt, har emellertid främst gällt de stora arena baserade lagidrotterna fotboll och ishockey. Penningmängdens inflöde i deras föreningar får här illustreras av två exempel. Halmstads Bollklubb och HV-71 kan vad gäller ekonomisk utveckling ses som representativa, såtillvida att de historiskt och geografiskt inte tillhört vare sig toppen eller botten av den svenska eliten i sin idrottsgren. Sedan 1970-talet har de ingått i den nationella elitverksamheten. 25000000 ------------------:::_w_ 30000000 ----------------- 20000000 --------------------l... 25000000 ----------------... 15000000 ----------------.th- 20000000 15000000 10000000 --------------,=-- -.th- 10 000 000 5000000 --------=-...,...,... r-.ihr-.ih... Diagram l: Halmstads Bollklubbs ekonomiska omsättning 1967-97, utvalda år (kronor). o '" g-. 5000000 ------_._... o...-,...,jl1... 11~11... ~,...-.,..-.., 00 ~ g; o '" Diagram 2: HV 71:5 ekonomiska omsättning 1979-96 (kronor). Källa: Fahlström 2000 00 Källa: Halmstads Bollklubbs årsmötesprotokoll1967-91 Se även Wessberg 2000 404 RIKSIDROTTSFÖRBUNDET 100 ÅR
Tabellerna skall bara ge en översiktlig bild; förändringar i omsättningen från år till år kan radikalt påverkas av enstaka händelser. Exempelvis mer än fördubblades Halmstads Bollklubbs omsättning mellan 1997 och 1998 på grund av försäljningen av Fredrik Ljungberg till Arsenal (från 24,8 miljoner till 49,0 miljoner). Halmstads Bollklubb tjänade lika mycket på affären som man skulle fått in i biljettintäkter på tio år. Detta är en förening som trettio år tidigare hade en omsättning på 60 000 kronor, som saknade en egen klubblokal (styrelsen, som nästan uteslutande bestod av gamla spelare eller medlemmar, sammanträdde på cafeer och restauranger), där spelarersättningen var tio kronor per match plus ett presentkort som gratifikation om säsongen varit framgångsrik och där det var så sällsynt att en spelare tog studenten att han kunde förvänta sig att bli uppvaktad aven stor styrelsedelegation. Idrottens olika ansikten Mot denna glittriga beskrivning kan man invända att den trots allt gäller en mycket liten del av svensk idrott. Grunden för idrottsrörelsens omfattning, inte minst den omfattande ungdomsverksamheten, är det frivilliga oavlönade arbetet. Det föräldraengagemang som samhället så ofta ropar efter finns inte på gator och torg, men väl inom idrottsrörelsen, där en halv miljon föräldrar på bara några årtionden har varit med och skapat en helt ny social kategori - den ideella och oavlönade idrottsledaren. Exempelvis hade 1947 endast två av tio svenska fotbollsföreningar någon ungdomsverksamhet under 17-18 års ålder. Idag har de flesta idrottsföreningar organiserad verksamhet från 5-6 års ålder. 1968 var 17 procent av flickorna och 50 procent av pojkarna i Stockholmsområdet aktiva medlemmar i idrottsföreningar. 1984 var motsvarande andelår 46 respektive 67 procent. Sedan dess har siffrorna sjunkit, men så länge barnen finns inom idrotten kommer nog även föräldrarna att finnas där. Av ideella skäl, men naturligtvis även av egoistiska. De kommer och slutar med barnen. Däremellan tar de hand om egna barn och andras ungar på gott och ont, ofta med den egna föräldraroilen som huvudkompetens - förutom egna idrottsliga erfarenheter från yngre år. Grunden för den samhällsstödda idrotten är att ta hand om alla barn och ungdomar som söker sig till verksamheten och låta var och en utvecklas enligt sina egna förutsättningar. Principerna för det nuvarande stödet lades fast av riksdagen 1970. Det officiella skälet till en kraftig anslagsökning var att RF skulle öka satsningen på motions- och breddidrott. I utredningsbetänkandet Idrott åt alla definierades idrott»som en skala av aktiviteter från motionsidrott och friluftsverksamhet... till de yppersta prestationer inom elitidrotten«. Därefter tillades att samhällsstödet borde ges en sådan utformning att»idrott erbjuds alla människor och över ett så brett och differentierat fält som möjligt«(sov 1969:29). Såväl riksdagen som regeringen framhöll att stödet främst skulle stimulera motions- och breddidrott inom alla åldrar. De bidrag idrottsrörelsen ger till förebyggande hälsovård, fritidssysselsättning och ungdomsverksamhet är bakgrunden till att samhället lämnar ekonomiskt stöd åt idrottsrörelsen. Samhällets målsättningar har oftast varit desamma som Riksidrottsförbundets egna, och inte ändrats i någon större grad sedan 197o-talet. Fortfarande talas det om att det EN ALLT ALLVARLIGARE LEK 4 O 5
viktigaste syftet för stödet är att främja idrottens fostrande och samhälls danande verksamhet samt att bidra till folkhälsan genom ökad bredd- och motionsidrott, men att också stimulera elitidrotten. Tyngdpunkten i mål beskrivningen har sedan varierat över tid. Kommersialism eller idealitet - vilken av bilderna är mest sann? Ett sätt att närma sig frågan är att se på idrottens finansiering. Idrottens totala intäkter 1996 var cirka 7,8 miljarder kronor. I tabell I finns en uppställning av de olika finansieringskällorna. Tabell 1: Idrottsrörelsens finansieringskällor 1996 (%) landsting 1,0 TV 2,0 Publik 7,3 Sponsring 11,7 Kommun 12,1 Medlem 19,6 Spel 23,3 Staten 7,4 lönebidrag 16,1 Källa: SOU 1998:76 Enligt denna uppställning skulle det skattefinansierade stödet till idrotten uppgå till en dryg tredjedel av intäkterna. Här ingår emellertid inte värdet av kommunernas anläggningsstöd, något som är högst relevant i en diskussion om den svenska idrottsrörelsen. Värdet för idrotten av att kunna använda sig av subventionerade lokaler och anläggningar har uppskattats till cirka 3,5 miljarder kronor årligen. Detta medtaget är drygt hälften eller 56 procent av idrottens intäkter skattefinansierade. Om man därtill lägger det gigantiska oavlönade ideella arbete som läggs ned i - eller bär upp - idrottsrörelsen (beräknat vara värt fjorton miljarder kronor per år om det skulle avlönas), så skulle man kunna formulera följande: svensk idrottsrörelse är fortfarande till stora delar ickekapitaliserad, och den kapitaliserade delen är till stora delar ännu inte kommersialiserad. Men detta är ett kvantitativt mått, och som jag har antytt tidigare är det inte tillfyllest. Men inte bara samhällsutvecklingen, utan även det politiska samhällsklimatet färgar av sig på idrotten. Med den politiska krisen i början av I990-talet kom samhällets generella och generösa stöd till idrotten att ifrågasättas. Avregleringar, nedskärningar och privatiseringsideologi slog mot generaliteten i de offentliga stödsystemen. I ekonomiska termer har detta för idrotten inneburit alltifrån en frysning av de statliga bidragen till en nedskärning av de kommunala subventionerna. Kompensationen för neddragningar i den»statliga regleringen av idrotten«var att överlåta till föreningarna att själva bestämma över sin inkomstnivå, genom det privata initiativet. Ett mäktigt vapen som fanns till hands var den snabbt ökande spelmarknaden, där bingoiotto 1996 stod för två tredjedelar av idrottens spelintäkter, vilka i sin tur utgjorde nästan en fjärdedel av de totala intäkterna (se tabell I). Som ett exempel kan nämnas att idrottsföreningarna i Skåne det året fick cirka 28 miljoner kronor i lokalt aktivitetsstöd, samtidigt som de tjänade cirka 220 miljoner på bingoiottoförsäljning! Vill er förening ha en god ekonomi, var så god. Det är upp till er. 406 RIKSIDROTTSFÖRBUNDET 100 ÅR
Det som på I96o-talet började som en verksamhet riktad till en helt annan publik än föreningarnas barn och ungdomar har idag genom bingo lotto gjorts till en integrerad del av verksamheten. Ofta är ett visst antal försålda lotter i veckan (av barnen, dess föräldrar eller nära släktingar) förutsättningen för att barnen skall få delta i idrottsverksamheten. Eftersom bingolottoverksamheten är så lönsam, men samtidigt arbetskrävande, håller det på att växa fram ett nytt mönster föreningar emellan vad gäller ekonomiska resurser. Den tidigare så självklara kopplingen mellan placering i seriesystemet och materiella resurser relativiseras genom att vissa föreningar lägger ner mycket mer tid och arbete på lottförsäljningen än andra. Bingolotto är också ett bra exempel på att media blir en allt mer för idrotten betydelsefull aktör. Idrotten har effektivt knutits till det kommersiella mediaföretaget TV 4 - en bindning med många konsekvenser, inte minst i form aven betydande ekonomisk sårbarhet. I den utsträckning idrottsföreningars arbete läggs ner på sådan verksamhet kan man också tala om en kommersialisering, ty vad har lottförsäljning med idrott att göra? Idrottens två uppdrag Nu närmar vi oss skälet till att det inte enbart räcker med en kvantitativ bedömning av kommersialiseringsgraden inom svensk idrott. Jag vill hävda att 90-talets avregleringar, nedskärningar och privatiseringsideologi förstärker vissa sidor och försvagar andra i idrottens eget inre liv. Idrottens verksamhet, särskilt barn- och ungdoms idrotten, styrs av två centrala uppdrag. Det ena är samhällets, och kan sammanfattas som demokratisk fostran, eller, som jag vill kalla det, föreningsfostran. Utgångspunkten är att ta hand om alla som söker sig till verksamheten och låta var och en utvecklas enligt sina egna förutsättningar. Det andra uppdraget är idrottens eget, som förutom att lära ut grenspecifika färdigheter handlar om att lära sig att handskas med tävlandet: att vinna och att förlora, att följa reglerna, att göra en satsning för att uppnå sina mål. Kombinationen av föreningsfostran och tävlingsfostran sätter en stark prägel på all idrottsverksamhet. Föreningsfostran står för den med borgarfostran som deltagande i föreningslivet antas leda till; tävlingsfostran för de mått och steg som antas skapa de bästa idrottsutövarna. Båda aspekterna skall finnas med i verksamheten, men i praktiken upplever många idrottsföreningar det svårt att förena dessa på ett enkelt och självklart sätt. Tävlingsfostran strävar till sin natur mot selektering, rangordning och elitisering bland deltagarna. Både anrikning och utslagning utvecklas genom tävlingsfostran. Trots ständiga försäkringar, både från samhället och idrotten, om att dessa båda uppdrag harmonierar med varandra - att bredd och elit utan (stora) problem kan samsas inom samma verksamhet - menar jag att idrotten som uppfostringsmiljö karakteriseras av ett konfliktfyllt förhållande mellan föreningsfostran och tävlingsfostran. Idrottens egen logik tenderar att driva fram en betoning av tävlingsfostran, samtidigt som samhällets intresse av att stödja idrotten som folkrörelse utgår ifrån att idrotten engagerar barn och ungdom på ett meningsfullt sätt. När idrotten under I990-talet i ökad utsträckning fått stå för sina egna EN ALLT ALLVARLIGARE LEK
RIKSIDROTTSFÖRBUNDET 100 ÅR kostnader har detta fått konsekvenser för idrottens inre liv. En neddragning av det generella stödet till idrotten slår, liksom på andra områden, mot svaga grupper i samhället. Minskade bidrag innebär att man försämrar de materiella förutsättningarna för ett allmänt tillträde till verksamheten, vilket är en av hörnstenarna i den nordiska idrottsrnodellen. Detta försvårar för idrottsrörelsen att leva upp till ambitionen att verksamheten skall vara öppen för alla oavsett klass, kön, etnicitet, kultur, språk och religion. Den ambitionen ställer stora krav på resurser i form av tid, tålamod, pengar och utbildning. Men idag håller vissa idrottsgrenar som ishockeyn på att förvandlas från arbetar- till medelklassidrott på grund av kostnaderna och kraven på föräldrarnas medverkan. En självklarhet som att duscha gemensamt efter match ställer en del flickor från vissa kulturer utanför lagidrotterna. Idrottsverksamheten är fortfarande i hög grad uppbyggd efter de samhälleliga betingelser som rådde för 30-40 år sedan; när de flesta barn och ungdomar som sökte sig till idrotten kom från»svenska hem«och hade sammanlevande, yrkesverksamma föräldrar med jämförelsevis god ekonomi. Men hur öppen är idrotten idag för en ensamstående, arbetslös flerbarnsmamma av utländsk härkomst? När samhällsstödet minskar och detta kompenseras genom ökad finansiering via marknaden, förstärks tendenser inom idrottens verksamhet som går åt samma håll. Det kommersiella intresset för idrotten riktar sig framför allt mot elitverksamheten och gynnar vissa specialidrottsförbund före andra liksom elitföreningar gynnas framför breddföreningar. Även om det endast är de översta lagren av svensk idrott som är kommersialiserade idag (och förmodligen även imorgon), så sipprar bytesvärdesrelationerna ner i resten av verksamheten och påverkar dess sociala relationer. Utifrån ett sådant synsätt blir idrottsrörelsens partiella kommersialisering under de senaste årtiondena mer än en kvantitativ fråga. I den utsträckning som kommersialism och professionalisering möjliggör för idrottsutövare med intresse och läggning för ett yrke att utöva det på heltid och med bra lön, är detta knappast något att moralisera över. Inte heller förstörs idrottsutövningen av att man är utklädd till reklampelare eller att arenan är fylld av reklam. Men å andra sidan kan tävlingshets, selekteringsiver och utslagning allt längre ned i åldrarna förklaras av kopplingen till den kommersiella elitidrotten. Tävlingsmomentet är det centrala i idrotten, och det är förmodligen också fascinationen över att få tävla och mäta sig med varandra som drar en så stor andel barn och ungdomar till den organiserade idrotten. Det är inte tävlandet i sig som skapar problematiska idrottsmiljöer. Men när vuxna glömmer att ungdomsverksamhet skall utgå ifrån ungdomarnas behov, och när idrottsföreningar kan bli rika på att sälja omyndiga ungdomsspelare eller bli hyllade för att man erövrar många ungdomsmedaljer, leder detta alltför ofta till att ungdomsverksamheten påverkas av ett selektionstänkande som är problematiskt både med tanke på tävlingsfostran och föreningsfostran. Prognoser om hur ett barn eller en tonåring skall se ut och prestera tiotals år fram i tiden premierar i första hand egenskaper som hör samman med fysisk mognad. Dessa egenskaper kan man inte förändra genom träning, och man kan inte heller förutse hur de kommer att förändra individen fram till vuxen ålder. Samtidigt tenderar man att förbise»stor talang gömd i liten kropp«. Att bli utslagen eller bli sedd över axeln bara för att man är född vid fel tid på året rimmar
,.j. I 1I.r.,I l också dåligt med idrottens målsättning att så många som möjligt skall vara med så länge som möjligt, och att var och en skall utvecklas efter sin egna förutsättningar. Men idrott utövad som lek - i tävlandets form - försvinner inte, även om leken blir allt allvarligare. Föräldraengagemang och idealitet består, och kvar finns även de villkor samhället sätter för sitt stöd till idrotten. Samtidigt är, som sagt, penningens makt stor, och på sikt finns en uppenbar risk att dagens folkrörelseidrott kommer att bli mera genomsyrad av kommersiella relationer, och samtidigt elitistisk och otillgänglig för stora grupper av befolkningen. I ett samhällsperspektiv kommer en sådan utveckling i sin tur att förstärka marginalisering och ojämlikhet, liksom den kan komma att förändra förutsättningarna för samhällets stöd till idrotten. Och då återstår kanske enbart den form av idrott som görs till föremål för vinstgivande affärsverksamhet. Eller så klyvs idrotten. Ett annat möjligt framtidsscenario, som inte strider mot detta, är att idrott utövad som föreningsverksamhet på folkrörelsegrund, subventionerad av samhället enligt generalitetsprincipen, hotas av att förlora dagens och morgondagens barn och ungdomar åt två håll- antingen in i passivitet eller till idrottsutövning i andra former. Ett förslag som till och från dyker upp i debatten är att möta denna utveckling genom att tudela Riksidrottsförbundet i ett amatöristiskt och ett professionellt förbund. Det samhälleliga stödet skulle då gå till amatörgrenen, för att aktivera de breda folklagren. Den professionella delen skulle kunna inrikta sig på den rena elitidrotten och i gengäld ta alla sina kostnader själv på marknadsmässig grund. En sådan utveckling skulle eventuellt lösa konflikten mellan förenings- och tävlingsfostran inom den nuvarande idrottsrörelsen, och stärka legitimiteten för ett omfattande skattebaserat generellt stöd till idrotten. Är barnidrotten lek eller blodigt allvar? Foto Peter jigerström, ur RF:s arkiv. EN ALLT ALLVARLIGARE LEK 409
Published with permission from http://www.informationsforlaget.se/