MILITÄRT! Aktuellt om militära händelser, vapen och förband del 62 Marinens James Bond När världskriget böljade fram över Östersjön hade finnarna ett vakande öga i fjärran Ragnar Thorén. Av Lennart Westberg Kommendörkaptenen av första graden Ragnar Thorén (1895 1992) hann med inte mindre än sjuttiosju år i det svenska försvarets tjänst. Som ung sjöofficer tjänstgjorde han redan under första världskriget och dess efterdyningar i samband med oroligheterna efter Tysklands nederlag och 1917 års ryska oktoberrevolution. Förutom vitala underrättelseinsatser för både det svenska och finska försvaret under 1930- och 1940-talen tog Thorén som internationell pionjär inom fotospaningen även aktiv del i underrättelsesamarbetet mellan Sverige och USA efter andra världskriget. Från Jönköping till Åland Läkarsonen Thorén föddes i Jönköping och förlorade i unga år sin far. Redan vid 13 års ålder blev han 1908 kadett vid Sjökrigsskolan. Ragnar Thorén deltog som löjtnant och signalofficer i den svenska militära expeditionen till Åland i februari 1918. Expeditionen landsatte trupp från Göta livgarde som skulle skydda den åländska befolkningen mot övergrepp från de rödas sida. Den svenska styrkan avväpnade såväl ryska trupper som finska röd- och vitgardister. I den av svenska regeringen utsända hjälpexpeditionen ur kustflottan ingick pansarbåtarna Oscar II, Sverige och Thor med en landstigningsstyrka på 1 200 man. Att Thoréns upplevelser på Åland 1918 gav starka intryck och torde ha präglat hans senare motiv och förhållningssätt för Finland mot Sovjetunionen och kommunismen framgår tydligt av Thoréns efterlämnade papper. Som marinofficer studerade Ragnar Thorén på 1920-talet radiokommunikation i Storbritannien och bedrev på Det sovjetiska slagskeppet Marat springer i luften den 23 september 1941 på flottbasen Kronstadts redd sedan en av ammunitionsdurkarna träffats av bomber från tyska Stukastörtbombplan. Fotot taget på 30 000 meters avstånd av Ragnar Thorén över Finska viken. FOTO: Claes Thoréns arkiv.
1930-talet även omfattande fotografiska och fotogrammetriska studier i Tyskland, Schweiz och Sverige. Han blev en pionjär och tidig auktoritet på fotospaning, fotografisk underrättelsetjänst och fototolkning inom den marina underrättelsetjänsten. År 1933 introducerade Ragnar Thorén infrarödfotografi i Sverige och konstruerade samma år på Tekniska högskolan en långdistanskamera för detta ändamål. Följden blev att han fick i uppdrag att upprätta fotospanings- och radiopejlstationer för marinen på olika platser utmed Sveriges kuster. Från Understen i Roslagen tog Thorén lyckade fotografier på fem mil avlägsna objekt på Åland. Detta ledde till att Thoréns verksamhet presenterades av den svenska marinstaben för finska kollegor i Helsingfors och Thorén fick 1936 i uppdrag att introducera fotospaningstekniken i den finska marinen, senare i kombination med radiospaning och radiopejling. Under mellankrigstiden utbildade Thorén under flera år finska officerare i marin fotospaning mot den sovjetiska flottans ubåts-, övervattens och artilleriskjutverksamhet. Från ön Seitskär nära den sovjetiska gränsen kunde Thorén och hans svenske underrättelsekollega, marinofficeren Alan Kull, som första utlänningar bland annat fotografera den nya sovjetiska tunga kryssaren Kirov. I oktober 1939 ställdes Thorén till överbefälhavare Olof Thörnells förfogande för att organisera och upprätta ett antal radiopejlanläggningar och spaningsstationer i olika delar av Finland för det finska högkvarterets räkning. Han hade då under flera år visat möjligheten att genom avancerad fotospaning se vad som fanns, med Wellingtons ord, på andra sidan kullen. Frivillig i vinterkriget Efter vinterkrigets utbrott 1939 sände det finska högkvarteret en förfrågan till Thörnell om Ragnar Thorén kunde åta sig att konstruera och bygga motoriserade radiospaningsenheter för den finska armén. Thorén berättar: Under vinterkriget avled den finske officer som Thorén lärt upp att leda den finska marina fotospaningen. Efter föredragning hos försvarsminister Per Edvin Sköld och beslut av regeringen i konselj blev Thorén den förste svenske frivillige i finsk krigstjänst efter fortsättningskrigets utbrott sommaren 1941. Thorén mottogs med öppna armar i Helsingfors efter att ett finskt flygplan hämtat honom och viktig materiel på Bromma. Han kom att ingå som kommendör i de finska sjöstridskrafternas stab. Thoréns uppdrag blev att leda den finska marina fotospaningen och framför allt kartlägga de sovjetiska minfälten i Finska viken och de minfria rännor som den sovjetiska flottan använde för egen trafik. Detta lyckades Thorén genomföra med så hög precision att felet på tre mils avstånd endast var ±25 meter. Finska viken är i öst-västlig riktning mycket utsträckt, men i nord-sydlig riktning ganska trång. De relativt svaga finska och tyska sjöstridskrafternas sjöoperativa mål 1941 var att försöka blockera, eller åtminstone begränsa rörelsefriheten hos den starka sovjetiska flottan i Leningrad och dess örlogsbas Kronstadt genom omfattande mineringar. Under perioden juli december 1941 hade Thorén sin verksamhet förlagd till de fem kustavsnitten Viborgska viken Hogland, Porkala Hangö, på båda sidorna om Finska viken tvärs över Juminda och slutligen, efter Viborgs fall, till innersta Finska viken samt Kronstadtbukten från Björkö till Systerbäck. Efter Thoréns precisa kartläggning av de sovjetiska minfälten kopplades han även in på eldledningen av de finska batterierna vid Leningradfronten och berättar själv om sina iakttagelser från ett fotospaningstorn i Terijoki på norra sidan av Finska viken 30 km från Kronstadt: Under den senare hälften av september ökades den tyska pressen mot Leningrad och Kronstadt med varje dag. Den 17:e sköt det tunga artilleriet en del av Leningrads förstäder i brand och samma dag började flyganfallen mot Kronstadt, först i mindre skala, sedan allt häftigare med väldiga Stuka-eskadrar dag som natt, i våg efter våg. Den 17 19 brann Oranienbaum. Sovjetfartygen lades ut på redden, ett transportfartyg träffades, fick kraftig slagsida och råkade i brand. Stukaplanen möttes emellertid av en fruktansvärd luftvärnseld, dels från alla örlogsfartyg, såväl slagskepp, kryssare och jagare som minsvepare och ubåtar, dels från hund- Det fanns inga sådana i hela världen, men jag åtog mig uppdraget och under vinterns lopp gick trettio vagnar, inklusive kraftstationer, radiopejlvagnar och förläggningsvagnar över norra Kvarkens isar. Jag kunde vara nöjd med resultatet, ty radiopejlstationernas lokala deviation var så låg som ± 2 grader. Med sista lejdbåten från USA hade jag fått in ett hundratal av den tidens bästa radiomottagare, så kallade Hammarlundare, konstruerade av svensk-amerikanen Hammarlund, vilka nu kom väl till pass Jag kan tillägga att ifrågavarande motoriserade spaningsformationer med framgång använts under 1941 1944 års krig och därvid varit av största betydelse för krigföringen i Fjärrkarelen. Ragnar Thorén i finsk uniform 1941 under transport av sin fotospaningsenhet. FOTO: Claes Thoréns arkiv.
ratals batterier i land. Störtdykningen måste företagas genom ett glödande inferno, ty himmeln var som betäckt av luftvärnskrevader Den 23 september intensifierades flyganfallen ytterligare. På morgonen då solen stod i sydost, över Kronstadt, kom så ett jätteanfall. Jag kunde följa Stuka-planen under störtdykningen och se deras väldiga 1000-kilosbomber fällas. Båda slagskeppen, Marat och Oktjabrskaja Revolutsia, lågo inne. En av maskinerna skiljde sig från de övriga, dök mot Marat och fällde sin jättebomb. Jag kunde tydligt se och följa den och nu, krevad, fullträff! Tornmasten och skorstenarna föllo, explosionen spred sig till durkarna och förskeppets inre flög i luften i atomer! En väldig pelare sköt upp i höjden tusentals meter en fantastisk syn! Sjöoperativt innebar 1941 års finsk-tyska åtgärder i Finska viken dels att den sovjetiska flottan vid årets slut befann sig instängd i vikens innersta del, dels att sjöburna sovjetiska transporter led betydande förluster vid passage genom fientliga mineringar. Däremot lyckades man på sovjetisk sida att mobilisera ett mycket starkt luftförsvar över Leningrad Kronstadt, vilket medförde att de mycket förlustrika tyska flyganfallen i praktiken upphörde vintern 1941 1942. Vidare lyckades många sovjetiska ubåtar senare under kriget genom djärvhet och skicklighet ta sig igenom de finsk-tyska mineringarna vid bland annat Hoglandsspärren och vidare ut i Östersjön för framgångsrika operationer. I en rapport 1949 skildrade Thorén utförligt de sovjetiska ubåtarnas skicklighet att krypande på sjöbotten i den grundfyllda finska skärgården navigera förbi ubåtsspärrar och minfält. När den sovjetiska flottan i slutet av 1941 blockerats inne i Finska vikens östra del och Kronstadtbukten var isbelagd, tog Ragnar Thorén avsked efter sex månaders tjänstgöring i den finska marinen och tillträdde i januari 1942 en tjänst som svensk marinattaché i Helsingfors. Thoréns nära samarbete med den finska krigsmakten fick därmed sin fortsättning. Det är sannolikt att Thorén hade bättre kontakter med de finska försvarsrepresentanterna än sina svenska flyg- och arméattachékollegor i Helsingfors. Hasselblads kamera Under sin tid i Finland konstruerade Thorén i samarbete med sin vän Victor Hasselblad och firma Ross AB i Göteborg en spegelreflexkamera med utbytbara magasin för pankromatisk och infrarödkänslig film och färgfilm med utbytbara objektiv med brännvidder upp till 50 cm. Denna kamera blev under kriget använd inom finska armén vid kartläggning av exempelvis ryska artilleri- och bunkerställningar. I september 1942 testade Thorén personligen sin kamera under sovjetisk direktbeskjutning vid Svir-fronten! Hans egen berättelse om händelsen illustrerar väl Thoréns okonventionella arbetsmetoder som (formellt neutral) marinattaché: Jag blev inbjuden att besöka Svir-fronten, på nordöstra sidan av Ladoga. Jag kontaktade dåvarande (finske) Ragnar Thorén, omkring 1947. generalstabschefen, sedermera ÖB, general Heinrichs, och frågade om jag kunde ta med mig min nya armékamera. Svaret blev: Utmärkt, tag med den! Vid fronten hade jag såsom ciceron och värd artillerikommendören vid 5:e armékåren, översten Bror Kraemer. Som chef för samtliga artilleriförband visade han mig i tur och ordning alla ställningar, kommandoplatser och tillhörande fototolkningsbunkrar, och så småningom kom vi ut till främsta skyttelinjen i öppen terräng med motsvarande ryska skyttevärn ca 300 meter framför oss. I vårt värn (skyttegrav) hade översten en ung löjtnant som eldledningsobservatör för batterier ett par kilometer bakom frontlinjen. Eldledaren lämnade av, som finnarna säger, genom att med hjälp av stereo-panoramabilder redogöra för detaljerna i den ryska linjen. Översten tog då på sig sina stereoglasögon och fann att en del nyanlagda bunkrar saknades i panoramabilden. Han vände sig då till mig och sade: Då kanske kommendören skulle vilja komplettera panoramat med bilder av nämnda nyanläggningar? Jag svarade: Så gärna, tog fram kameran och satte på 50 cm-objektivet och ett magasin med vanlig film (det var klar sikt) och äntrade upp över skyttevärnet, tog bilderna i tur och ordning allt under det kulorna visslade om öronen. Ryssarna sköt oavbrutet. När allt var klart, äntrade jag ned igen och då storskrattade översten och sade: Ja, inte skall kommendören tro att vi äventyrar våra gästers liv på det här sättet. Vi vet nämligen att de haft personalombyte på andra sidan och därför skjuter mot värnet som sådant men ej
direkt på mig. Men för fjorton dagar sedan hade vi vår militäre fotograf just här och han fick fullträff både i objektivet och i pannan. Ryssarna hade då en så kallad Vorosjilov-skytt av 1:a rangen med kikarsikte på geväret vid varje vinkel på skyttevärnet och dessutom vid var 50:e meter. Alltså, det som kommendören nu gjort, är omöjligt att utföra under normala förhållanden. Så, sa jag, vad skall jag då göra?, varpå översten svarade: Tänk ut något! Jag funderade en stund och kom fram till en lösning. Jo, sa jag, jag vänder kameran rätt upp, monterar på en tub med lutande spegel och riktar kameran med ett stridsvagnsperiskop. På det viset kommer både objektivet och fotografens panna 40 à 50 cm under skyttevärnets krön. Man förlorar kanske 10 % i ljusenergi, men träffas spegeln är den lätt att byta ut mot en ny. Översten utbrast: Utmärkt, gör det! Ja, jag gick hem och gjorde det och på så sätt fick svenska armén sin första spaningskamera för användning i skyttegropar och värn. En bra bild av denna min nya konstruktion publicerade jag i min rapport till den fotogrammetriska världskongressen i Washington, D.C, 1952. I oktober 1945 återvände Ragnar Thorén från Finland till Stockholm som chef för Försvarsstabens fotoanstalt. Dessförinnan var han i september 1944 aktivt engagerad i operation Stella Polaris, evakueringen av den finska underrättelse- och radiospaningspersonalen till Sverige. Detta i samarbete med bland andra sin bror, chefen för Försvarets radioanstalt (FRA), Torgil Thorén. Stella Polarisaktionen var en framgångsrik och logisk slutpunkt på mellankrigstidens och krigsårens intima svensk-finska förbindelser på underrättelsesidan. På 1950-talet var de båda bröderna Thorén engagerade i det omfattande utbytet av signal- och fotospaningsmaterial mellan Sverige och USA. Ragnar Thorén varnade även Försvarsstaben före nedskjutningen av den signalspanande DC 3:an över Östersjön i juni 1952 för en svensk läcka till Sovjet. Efter sin pensionering 1960 var Ragnar Thorén verksam som konsult vid Försvarets forskningsanstalt (FOA) fram till 1985. Att hans begåvning tidigt låg åt forskningens och vetenskapens håll visar hans på äldre dagar publicerade fotografiska arbeten inom polarforskningen; ett material som inofficiellt även kom USA:s flotta och dess atomubåtar till godo under 1950- och 1960-talen! Ragnar Thorén var sålunda en viktig länk i det under lång tid bedrivna nära samarbetet mellan svensk och finsk underrättelsetjänst och en betydande innovatör i både den finska och svenska krigsmakten. Hans mångåriga verksamhet illustrerar samtidigt underrättelsevärldens politiskt motiverade växlande konjunkturväxlingar före, under och efter perioden 1939 1945. Efter en unikt lång och händelserik karriär avled Ragnar Thorén 1992. Två tyska Stuka-störtbombare (Junkers 37) träffas av sovjetiskt luftvärnsartilleri den 19 september 1941 över den sovjetiska flottbasen Kronstadt utanför Leningrad. Fotot taget med en fjärrspaningskamera av Ragnar Thorén på 30 000 meters avstånd över Finska viken från trakten av Terijoki. Exponeringstiden rör sig om bråkdelar av en sekund! FOTO: Claes Thoréns arkiv.
Från Thoréns improviserade fotospaningsställningar i Finland togs fotografier över Finska viken ända till Kronstadt 30 000 meter bort. FOTO: Claes Thoréns arkiv. Det skrivs för lite! Svenska medier rapporterar alldeles för lite vad som sker utvecklingsmässigt i det militära. Detta är något som jag länge har försökt att råda bot på genom mina böcker och min blogg, men för att nå ut ytterligare ville jag skapa ett nyhetsbrev innehållande kortare faktamässiga artiklar om den militära utvecklingen efter 1945 därigenom uppkom nyhetsbrevet Militärt!. I samarbete med Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek (SMB) försöker jag därför att öka upplysningsgraden rörande vad som både hänt under kalla kriget, vad som sker i vår nutid och även vad som kan komma att ske i framtiden. SMB är en intresseklubb som drivs av stiftelsen Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, som har till syfte att öka kunskapen om det militära kulturarvet i allmänhet och förståelsen för behovet av ett svenskt försvar i synnerhet. För att läsa mer och ansöka om medlemskap, vänligen se www.smb.nu/blimedlem Det finns inga kostnader eller krav i samband med att du prenumererar på nyhetsbrevet. Med vänlig hälsning Lars Gyllenhaal