Innehåll Fakta & innehåll sid 1 Framsida sid 2 Förord sid 3 (2) Personer & ord sid 4 (3 4) Huvudtext sid 5-15 (4 26) OBS: Många sidor med mycket färg. Fakta om e-boken Titel: St Nikolai kyrkoruin 1875 Totalt antal pdf-sidor: 15 st. Format: Liggande A4. Storlek: 3 Mb. Utgivare: E-boksbiblioteket.se & Virvelvind Förlag Uppdaterad: 2012-09-23. Originaltext publicerad: 1875. Författare: Okänd. Guideböcker till historiska platser Heliga vägen guidebok till Lysekils berömda hällristningar Det är ett av världens mest hällristningstäta områden med 12 stora ristningar inom bara en kilometer. Alla ristningarna ligger längs en kilometerlång väg som kallas för den heliga vägen. I den här guideboken får du veta allt om Lysekils mest berömda hällristningar och de andra fornminnena i närheten. Sveriges 33 mest sevärda vikingaplatser Under vikingatiden var Sverige en av världens mest spännande områden. Här kan du också uppleva den här dramatiska tiden genom att besöka de vilda vikingarnas gravar, vägar, monument och befästningar. I guideboken 33 MEST SEVÄRDA VIKINGAPLATSERNA I SVERIGE får du tips på de bästa platserna att besöka. Greby gravfält Greby gravfält utanför Grebbestad i Bohuslän beskrivs ofta som det vackraste i Sverige. Den här guideboken handlar om gravfältet, dess många resta stenar och om utgrävningarna här på 1800-talet. Du får kartor, historik och spännande sägner om blodiga slag. Tanums hällristningar I trakten kring Tanum finns Sveriges största koncentration med hällristningar och har dessutom utsetts till världsarv. Det här är en praktisk guidebok till de största ristningarna. Boken innehåller massor av kartor, bilder och praktisk info för dig som vill besöka de berömda hällristningarna i Vitlycke, Litsleby, Fossum och Aspeberget. Hilmas Alaska guidebok om guldgräverskan och trädgården av cement I mer än 80 år har tusentals besökare kommit hit för att se den galna trädgården utanför Strömstad som guldgräverskan Hilma Svedal byggde med 100-tals ton cement. Det här är en praktisk guidebok som är gjord för ditt besök med massor av foton, historik och kartor. Mer info: www.virvelvind-forlag.se
DIGITAL E-BOK FRÅN WWW.E-BOKSBIBLIOTEKET.SE St Nikolai Kyrko- Ruin i Visby 1875
FÖRORD Den vackraste utsikten i Visby finns på Norra Klinten. Här samlas ibland på sommarkvällarna hundratals människor och beundrar solnedgången bakom Sankt Nikolai kyrkoruin. I den här e-boken får du läsa mer om ruinens historia. Sankt Nikolai vid solnedgången. En av 1800-talets främste Gotlands-historiker skriver i den här e-boken om den vackra Sankt Nikolai kyrkoruin. Karl Johan Bergman skrev flera böcker om Gotlands och Visbys historia. Den här berättelsen skrevs 1975 för tidskriften Svenska Familje-Journalen. Du får läsa om munkarna som grundade klostret och klosterkyrkan och kyrkans öde genom århundradena. Den mest spännande historien handlar om de jättelika ädelstenar som ska ha suttit på kyrkan och som enligt legenden var starkt själv lysande på nätterna. Du får också läsa om den svenske kung som besökte ruinen och som blev så imponerad att han nästan blev mållös. E-bokens illustrationer är tecknade av den kände svenske konstnären C S Hallbeck. Trevlig läsning Mikael Jägerbrand Redaktör mikael@jagerbrand.se Copyright 2008 Virvelvind Förlag, Lysekil Den här e-boken ST NIKOLAI KYRKORUIN I VISBY publicerades digitalt första gången 2008 och uppdaterades den 23 september 2012. Berättelsen är hämtad ur tidskriften Ny Illustrerad Tidning 1875. Originalets titel: S:t Nikolaus. Dominikanerkloster-kyrkan i Visby.
LITE ORD & PERSONER Augustinerorden. En samling klosterordnar som följer kyrkofadern Augustus regler. Bengt Birgersson. [1254 1291] Biskop i Linköping. Var son till Birger jarl och bror till svenske kungen Magnus Ladulås. Bergman, Karl Johan. [1817 1895] Författare från Gotland. Amanuens vid museet i Uppsala. Mest känd för sina böcker om Gotland: Gotland och Visby i taflor (1858), Visby (1885) och Gotlands geografi och historia i lättfattligt sammandrag (1870). Candia. Tidigare namn på ön Kreta. Epiphanius. [ca 315 403] Kristen ledargestalt som föddes i Libanon, uppfostrades i Egypten och verkade större delen av sitt liv som biskop på Cypern. Fot. Längdmått. En fot motsvarar 29,6 cm. Guzman, Domingo de. [1170 1221] Spansk präst som grundade dominikanorden. Han helgonförklarades 1234 och firas den 8 augusti. Hallbeck, Karl Svante. [1826 1897] Svensk illustratör från Göteborg som startade Ny Illustrerad Tidning. Flyttade till USA på 1860-talet som tecknare för Svenska Familje-Journalen. Kappelan. Gammaldags stavning för kaplan. En kappelan utförde under medeltiden de arbetsuppgifter som i dag utförs av komminister. Karfunkel. Låneord från tyskan för körsbärsröda ädelstenar. Livland. Område i Baltikum som under perioden 1629 till 1721 kontrollerades av Sverige. 3 Nikolaus. [ca 280 343] Biskop som verkade i nuvarande Turkiet. Var mycket givmild och enligt legenden gick han ibland omkring på nätterna och kastade in gåvor till behövande. Det är från honom som den anglosaxiska traditionella tomten Santa Claus (förvanskat av Sankt Nikolaus) kommer. Nuntius. Latinsk titel för påvens ambassadörer. Kallas också för apostolisk nuntie. Oscar I. [1799 1859] Oscar hette egentligen Joseph François Oscar. Han var kung över Norge och Sverige mellan 1844 och 1859. Pegu. Före detta kungarike som i dag är en del av Burma. Den forna huvudstaden i riket med samma namn heter i dag Bago och har 220 000 invånare. Plogpenning, Erik. [1216 1250] Dansk kung som mördades 1250 av sin bror Abel. Erik var kung från 1241. Fick sitt tillnamn sedan han infört en skatt på plogar. Pœnitentiarius. Latinsk beteckning på prästerna under medeltiden som mottog bikt. Kallas också penitentiarie. Skeninge. Gammaldags stavning för orten Skänninge i Östergötland. Valdemar IV. [1321 1375] Kallas oftast Valdemar Atterdag. Kung av Danmark mellan 1340 och 1375. Enade det danska riket. von Kobell, Franz Ritter. [1803 1882] Tysk mineralexpert och författare. Var professor i mineralogi vid universitetet i München. 4
S:T NIKOLAI KYRKORUIN Publicerad 1875 i tidskriften Svenska Familje-Journalen det på elfvahundra-talet genom vidsträckta handelsförbindelser hastigt uppblomstrande och redan under nästföljande århundrade mycket rika, mäktiga, af främmande nationer lifligt besökta Visby visade sig tidigt andlig odling och skön byggnadskonst i jemnbredd med timligt välstånd. Medeltidens alla bildnings- och välgörenhetsanstalter funno i denna stad, liksom på Gotland i allmänhet, en tacksam jordmån, och omfattades der, under landets storhetstid, med frikostig huldhet. Derom vittnar, hvad Visby angår, den förvånande mängden af församlingskyrkor, som med stor konstnad och prakt upp fördes dels af infödda, dels af tyska, ryska, lifländska och nederländska köpmän, och som invigdes till Frälsarens, Jung fru Marias och helgonens ära; derom vittnar mängden af kloster med egna kyrkor, skolor, boksamlingar och träd gårdar; vidare: stiftandet af Helgeandshus eller hospitaler, med läkemedel för de sjuka, lifsmedel för de hungrande och herbergen för behöfvande pilgrimer och andra främlingar, samt med själavård i egna kyrkor för alla sina olika slags»gäster»; och slutligen: mängden af Gilleshus med religiösa fester, undervisning och förtroliga samqväm. Vi skola här berätta om en af de förnämsta klosterstiftelserna i den gotländska staden. Dominikanerne också kallade Predikarebröder, Tiggaremunkar och Svartbröder kommo, något före medlet af tolfhundra-talet, från England till Visby. Året, då de anlände, är icke bekant. Denna af kastilianaren Dominicus de Guzman år 1215 stiftade munk-orden utbredde sig med otrolig hastighet. Redan 1222 uppträdde dominikaner i Sverige, och nedsatte sig först i Sigtuna. Före 1243 voro de emellertid i Visby bosatte och i full verksamhet, ty af nyss nämda år finnes ett bref från påfven Innocentius IV till priorn och bröderna af Predikare-orden derstädes, i hvilken han anbefallde dem, att predika korståg mot hedningarna i Lifland och Preussen: de, som antogo korset och gjorde ett års krigstjenst, skulle få åtnjuta samma förmåner, som korsfarare till det Heliga landet. 5 6
Sankt Nikolai ruin i Visby, sedd från Norra Klinten. 7 Teckning af C. S. Hallbeck. 8
De genom sin allvarliga ordens-författning, sin kraftfulla och kloka styrelse samt medlemmarnas ödmjuka subordination strängt sammanhållne och genom sitt ifriga arbete utmärkte Dominikanerne voro af påfvarne högeligen värderade och gynnade, och hos universiteterna stodo de för sina lärda studier och sin skolverksamhet i stort anseende. Det heter om dem i ett gammalt, särdeles vältaligt påfvebref:»denna munk-ordens ädla plante ring har frambragt blommor och frukt af riklig fromhet och dygd, och genom sin berömliga umgängelses vidt ut spridda doft hafva de bevekt Kristi ståthållare på jorden, att med välvillig ymnest bereda åt dessa sina älskade söner trygghet och stora fördelar.» Enligt sina ursprungliga stadgar skulle de vara förpligtade till fullständigt armod: de skulle icke få ega några jordagods, icke samla några rikedomar, utan lefva för dagen af de frommes allmosor. De visade sig också i början omgifna utaf glansen af apostoliska dygder. Men redan år 1265 förunnade påfven dem rättighet att besitta egendom, att genom vanliga förvärfssätt vinna in komster och att dermed på bästa sätt styra och ställa. För sin andliga verksamhet hade de till hufvudsaklig uppgift att utbreda och försvara den enda saliggörande läran och genom predikande omvända kättare, af hvilken anledning de erhöllo det ofvannämnda namnet»predikarebröder». De skötte äfven i Norden sitt åliggande med nit och kraft: de gingo till fots och med nak na fötter, de besök- te hvarje hus och klappade på hvarje dörr, de trängde sig in såsom lärare och biktfäder hos både höga och låga. I en till påfven vid början af 1300-talet från förre rektorn i Upsala, sedermera påfliga ombudet Nils Sigvarsson afgifven rapport heter det, att de här i landet äro mycket nyttige och att de underkasta sig de hårdaste försakelser. Att de stränga ordens-reglorna sedermera ofta och mångenstädes föga iakttogos, och att de föreskrifna apostoliska dygderna, armod och ödmjukhet, efterhand fördunklades af helt och hållet verldsliga tankar, af maktlystna, äre giriga sträfvanden, är af historien allmänt bekant. Att emellertid dessa»svartbröder» (såsom de kallades af den svarta, med karpus försedda kåpa, som de buro öfver sin hvita kjortel) äfven på Gotland utvecklat mycken verksamhet, och i synnerhet, såsom äkta»tiggaremunkar», varit outtröttlige med åstadkommandet af gåfvor och testa menten till deras kloster, derom har säkerligen sjelfva klosterbyggnaden och dess innandöme vittnat, liksom än i dag ruinen af klostrets annex, kyrkan S:t Nikolaus, derom bär ett omisskänligt vittnesbörd. Men angående»dominikanerhusets» i Visby storlek, inredning och utseende torde man förgäfves i norra Europas arkiver söka underrättelser. Finnas sådana att få, så äro de förmodligen att hemta uti Rom i Vatikanens gömmor. När Lybeckarne år 1525, den 13 Maj, pingstdagen, 9 10
stormade och eröfrade Visby, dervid norra delen af staden blef ödelagd, brändes och förstördes äfven dominikanerklostret och dess kyrka. Ruinen af den väldiga kyrkan qvarstår; men alla ofvanjordiska lemningar af klostret hafva längesedan blifvit nedbrutna och troligen använda till enskilda byggnader. I fall kloster-arkivet med dess Annales (årsböcker) och Necrologium (döds- och begrafnings-lista) samt öfriga handskrifter icke ofvannämda år eller sedermera gått förlorade, så äro dessa historiska skatter troligen, såsom nyss antyddes, att söka på andra sidan Alperna. Så mycket är härstädes bekant, att klostret legat söder om kyrkan: ofantliga grundmurar flerestädes i jorden och hvälfda källarrum med stora nischer i väggarna samt gångar under gatan äro troligen derstädes lemningar af de forna klosterbyggnaderna. Om man af den storhet, som utmärker den med sidomurar, pelare och några hvalf qvarstående klosterkyrkan, och af den templets herrlighet, som sjelfva ruinen låter oss ana, får sluta till beskaffenheten af klostret, så måste detta hafva varit synnerligen stort och praktfullt. I gamla handlingar förekomma namnen på flere priorier och subpriorer, äfvensom på många ordensbröder, som tillhört detta kloster. Bland dessa torde några förtjena att omnämnas. När det vid ett år 1246 i Ribe hållet provincialmöte blifvit beslutadt, att denna munk-orden skulle införas i Estland och att ett kloster i Reval skulle anläggas, finnes bland de från flere kloster till denna kolonisation utsedda munkar äfven brodern Daniel från Visby. I det nya klostret blef han sedan utvald till»prior och prelat». Då danska konungen Erik Plogpennings fjortonåriga dotter Agnes år 1263 i dominikanerkyrkan i Roes kilde gjorde sitt klosterlöfte såsom augustiner-nunna, var brodern Herman från Visby, påfvens»pœnitentiarius, kappe lan och nuntius», utsedd att mottaga hennes löfte och att derom utfärda det officiella beviset. År 1238 blef Petrus de Dacia prior i Visby-klostret. Han var född i Visby, hade i sin ungdom ingått i klostret, och sedan han der studerat de lärda språken, teologi och andra vetenskaper, reste han åter 1266 först till högskolan i Köln och sedan till Paris, der han för sin stora lärdom och sina i aritmetik, matematik och astronomi författade skrifter vann sådant anseende, att han valdes till rektor vid högskolan derstädes. Det var der han antog tillnamnet»de Dacia». I dominikanernas provincial-indelning af Europa var Dacia namnet för Danmark, Sverige och Norge, hvilka länder utgjorde en»provincia». Efter återkomsten till Norden anställdes han såsom lektor vid det nya lärosätet i Skeninge; efter nya utländska resor blef han år 1280 lektor vid klostret i fädernestaden, och år 1283, såsom nämdt är, prior derstädes. Han dog 1288. Det heter om honom, att han var en af tidehvarfvets lärdaste man. 11 12
Till detta kloster hörde äfven en ordensbroder Gerhard, om hvilken vi dock ej hafva annat att anteckna, än att hans vackra signet år 1825 blef på Candia händelsevis funnet af en skeppare från Visby och dit återfördt, om hvilken roman tiska händelse vi kanske blifva i tillfälle att en annan gång omständligare berätta. Dessa drag, så få och spridda de än äro, torde dock antyda, att dominikanerklostret i Visby haft anseende i Europa, och att flere af dess medlemmar genom lärda resor samt officiella uppdrag och beskickningar flerestädes gjort sig bemärkta. För de talrika testamentariska och andra gåfvor, som äfven från andra orter utom Gotland, samt mången gång från furstliga personer, tillföllo klostret, och om hvilka anteck ningar finnas, förbjuder oss utrymmet att redogöra. Vi nämna här endast såsom ett enskildt bidrag till kännedomen om tolfhundratalets åsigter angående en resa till Gotland, att när Linköpingsbiskopen, hertigen af Finland Bengt, Birger Jarls yngste son, år 1287 i Juli skulle i visita tionsärende begifva sig till Gotland, som då hörde till hans stift, ansåg den trettio-årige biskopen det rådligt, att, innan den vanskliga sjöresan anträddes, göra sitt testamente. Och han gjorde det med minnesgod omständighet och stor vidlyftighet, ihågkommande, bland annat, hvarje kloster och hvarje hospital i riket med en gåfva af två mark silfver. Men vi lemna nu det i grund förstörda klostret för att taga i betraktande den kyrka, åt hvars uppförande desse»tiggaremunkar» offrat en del af sina skatter, och i hvars former de utpräglat sina ofta stolta tankar. Sankt Nikolaus har af Visby 16 kyrkor varit den till längd och inre höjd betydligaste. Troligen anlagd mot slutet af 1200-talets förra hälft, var denna kyrka ursprungligen uppförd i ren romansk eller rundbågs-stil; men har sedan i många delar blifvit i götisk eller spetsbågs-stil omgestaltad, så att hon nu företer en blandning af dessa båda stilar. Hon består af ett aflångt fyrkantigt långhus (församlingens plats), som genom tvenne pelar-rader är deladt i trenne s. k.»skepp» (eller gångar), af hvilka mellan skeppet är nära dubbelt bredare och något högre än sidoskeppen samt af ett nästan qvadratiskt kor med tresidig altarvägg. Koret (de vid messan tjenstgörande munkarnes plats) har samma bredd och höjd som mellanskeppet. Lång husets inre bredd är i vester nära 63 och i öster nära 66 fot; dess längd är vid pass 173 och korets 25 fot: kyrkans hela längd således omkring 198 fot. De starkt uppjagade (lansett-formiga) hvalfbågarna, som röja en ganska sen spetsbågsstil, uppbäras af 10 fyrkantiga pelare med enkla och släta kapitäler och baser: pelarne stå här (liksom i S:t Katarina) ingalunda i snörräta rader och hafva parvis olika afstånd från hvarandra, hvilket förhållande dock icke störer det harmoniska intrycket af det hela. 13 14
De båda pelarne, som stå närmast till koret, hafva sina östliga hörn afsnuddade, på det att (såsom man gissar), sången från koret skulle kunna bättre utströmma i den stora helgedomen. Å sidomurarna finnas till stöd för sidoskepp ens hvalfbågar halfkolonner midt emot de fristående pelarne. På andra pelaren från koret i södra raden märkes en upphöjd slät sköld, som bildas af stenarna i pelaren, på hvilken sköld är inristadt: Jacob Charra, och derunder ett monogram eller märke, liknande den grekiska bokstafven. Måhända har den man, som burit nyssnämda namn, bidragit till pelarnes och takhvalfvens uppförande, eller ock varit prior i klostret. Sin belysning utifrån erhåller långhuset genom 22 fönster dels smala, rundbågiga och parvis sittande midt emot pelarnes mellanrum, dels (i senare tid) utvidgade, breda och spetsbågiga, samt snedt öfver sydvestra portalen ett vackert rundfönster, innehållande kring en midtelring en dubbel ros, den inre med 4, den yttre med 8 blad, allt af fint arbetad gotlandsmarmor och bildadt af 13 sammansatta stycken. Å vestra gafveln finnas 3 olika stora, spetsbågiga fönster, hvilka, liksom de andra spetsbågsfönstren, varit rikt smyckade med fina midtelposter, rosor och klöfverblad. Koret har 5 mycket höga, spetsbågiga, blad- och rosprydda fönster, mellan hvilka finnas fina halfkolonner. I alla dessa fönsteröppningar har naturligtvis funnits glasrutor med inbrända målningar, framställande taflor ur Frälsarens och helgonens historia samt religiösa sinnebilder. Genom dessa praktfulla glasmålningar förmildrades dagsljuset; på pelare, på murar och på golfvets grafstenar föllo brokiga dagrar, och i synnerhet i de höga hvalfven åstadkoms derigenom ett hemlighetsfullt och heligt dunkel, medan äfven om dagen från talrika vaxljus på högaltaret och sidoaltarena samt uti kronor, som nedhängde från hvalfven, skimrande klarhet göt sig kring gudstjenstens heliga skådespel. Koret företer en sen och mycket blomstrande spetsbågsstil: det har troligen tillkommit vid 1400-talets början, då också de nuvarande pelarne och hvalfven, kanske också vestra gafvelns yttre högsta afdelning, anses hafva blifvit uppförda. Högaltaret, liksom sidoaltarena i lång huset äro i grund förstörda. I korets södra vägg, midt emot högaltarets plats, märkes en större nisch med sittbänk, och öster derom ett dubbelt väggskåp, hvars ena hälft i sin botten har en urhålkad fyrbladig ros med afledningsrör, hvari det vatten utslogs, som begagnats till altarkärlets sköljning. Tvenne andra nischer finnas dessutom i korets sidoväggar. Utvändigt äro korets murar förstärkta med fyra smärta sträfpelare af finhuggen sten en anordning, som i Visby finnes endast vid detta och S:t Katarinas kor. I långhusets norra sidomur märkas, inifrån kyrkan, ingångar till tvenne trappor, som i början sträcka sig från öster till vester: den vestliga af dem fortsättes med en smal 15 16
Vestra gafveln af Sankt Nikolai ruin i Visby. Teckning af C. S. Hallbeck. och till stor del mörk spiraltrappa, som leder upp till kyrkans loft, der de qvarstående hvalfkuporna, liksom spetsiga ättehögar, resa sig ur en grönskande omgifning af gräs, buskar och löfträd. Men den, som begifver sig upp till denna»hängande trädgård», bör med stor försigtighet följa gångstigarna derstädes, enär några af hvalfven instörtat samt hål och remnor finnas flerestädes, och för öfrigt sjelfva de yttre murkanterna ofta döljas af ymnigt gräs och små buskar. Den östliga af nyssnämda trappor, hvilken också med (längesedan förstörd) spiral formig fortsättning ledt upp till loftet, har stått i förbindelse med en (likaledes förstörd) utbyggnad, genom hvars nedra del en hvalfbetäckt klostergång troligen bestämd för högtidliga processioner framgått långs yttre sidomuren. Angående kyrkans inre må vidare nämnas ett inne i södra sidomuren befintligt mycket smalt rum med en nisch (för en helgonbild?) och med en liten rund ljusöppning utåt den forna klosterkyrkogården. Detta lilla rum kan möjligen hafva varit en botgörings-cell. Kyrkans yttre är å alla sidor vördnadsbjudande. Vestra gafveln, som redan från hafvet ådrager sig den resandes synnerliga uppmärksamhet, erbjuder med sina större och mindre ljusöppningar samt många nischer och andra prydnader en i sanning ståtlig anblick. Bland dessa prydnader må särskildt nämnas de tvenne, af tegelsten bildade tolfbladiga rosetterna; bredvid hvardera af dem ser man en fördjupad rundel, och öfver dem två korsformiga för djupningar, samt öfverst åtta små, i rad tvärs öfver gafveln stående, troligen fordom med helgonbilder prydda, rundbågiga nischer. Af gafvelfältets brutna sidolinier finner man, att hvartdera af sidoskeppen haft ett lut-tak och mellan skeppet ett kroppås-tak, hvilka tak varit åtskilda af vid pass sex fot höga, lodräta väggar. På kyrkan 17 18
har, såsom merendels vanligt å klosterkyrkor, intet torn funnits, möjligen endast en liten s. k. takryttare, för klockorna, eller ock hafva dessa haft sin plats uti en stapel på kyrkogården. Vid de nyssnämda rosetterna fäster sig en gammal sällsam saga. I dem heter det suto karfunklar infattade, hvilka om natten skeno så klara, som solen om dagen och voro genom sitt sken ett sjömärke för de förbiseglande. Dessa strålande smycken lät konung Valdemar IV vid plundringen af staden år 1361 lösbryta, och förde dem, tillika med öfriga röfvade skatter, med sig vid afresan från den härjade staden. Men detta bekom honom illa, säger sagan, ty det skepp, som hade karfunklarna och kyrkoklenoderna ombord, sjönk vid Carlsöarna, och sjelf kom kungen med nöd undan i den vilda stormen. Och bland kustboarna i närheten af nämda öar gå ännu många sägner om dessa sjunkna ädelstenar: när vädret är stilla, tränger glansen af dem upp genom vattnet och hvilar med underbart skimmer på den släta hafsytan, andra lika besynnerliga berättelser att förtiga. Emellertid är det ej endast här i den gotländska sagan och krönikan, som ädelstenar omtalas, hvilka kunde lysa i mörkret. I en afhandling om»die Edelsteine» af Fr. v. Kobell heter det, bland annat:»af de gamle var rubinens glans fabelaktigt prisad, och en romersk författare berättar om en sådan, som egdes af en konung i Pegu (på östra indiska halfön), och som lyste så, att man vid dess sken kunde se i mörkret. Och biskop Epiphanius yttrar om denna ädelsten, att han lyser som eld genom de kläder, som honom betäcka. Hos grekerna heter han»andrax» =»kol» (på latin»carbo»), i meningen af»glödande kol». Deraf det latinska namnet»carbunculus» och det tyska»karfunkel». Men oaktadt dessa lysande uppgifter måste vi dock tillstå, att det icke är riktigt klart med dessa karfunklars forna tillvaro på S:t Nikolaus. Det är helt säkert med dem såsom med borgarehustrurnas i Visby guldtenar för deras spånad, såsom med silfvertrågen för svinen och kopparportarna för husen: det är i medeltidens krönikor och sägner sväfvande öfverdrifter i skildringen af en rikedom och prakt, som man ansåg sig icke nog kunna prisa. Rosetterna, liksom de öfriga fördjupade prydnaderna, torde helt enkelt hafva tillkommit för att bryta enformigheten af ett alldeles slätt gafvelfält och att deråt bereda omvexling och vackra skuggningar. På norra långsidan finnes en rundbågig portal, och på den södra tvenne sådana, som varit praktfulla. Af dessa senare har den ena på hvardera sidan om dörröppningen haft två kolonner, hvilkas kapitäler varit bladprydda, och öfver dem höja sig tvenne rundbågar. Den andra, nära sydvestra hörnet, har å hvarje sida haft tre kolonner, som upp bära lika många rundbågar. På dörrposterna, af 19 20
hvilka hvardera utgöres af ett enda väldigt marmorblock, hvilar ett dörrfält, som långs nedre kanten prydes af en bred blad list, från hvars midt uppsprirar en liljestängel, ungefär sådan som man ser i några af stadens äldsta sigiller och på några af dess mynt. Till höger om denna lilja synes bilden af S:t Nikolaus, till venster bilden af S:t Augustinus, kyrkans båda skyddshelgon, och begge i fullständig biskopsskrud, en hvar med krumstafven i venstra handen och med högra handen uppräckt för att välsigna de i helgedomen inträdande. På sidorna läsas deras namn. Liljan, bilderna, namnen äro inristade och röja hög ålder. Man måste högligen beklaga att dessa portaler, liksom många andra kyrkans prydnader, blifvit så mycket förstörda. Af det vidsträckta panorama, som man från»norra Klinten» har öfver den nedanför liggande ruinstaden och hafvet i fjerran, är säkert den del den skönaste, hvars midt upptages af S:t Nikolaus. Man ser der det fint gestaltade femsidiga koret med sina höga fönster och smärta sträf pelare; man ser i vacker förkortning den del af södra långsidan, som icke döljes af grönskande träd kronor; man ser det gröna taket med dess dels oskadade, dels brustna och öppna hvalfkupor. Till venster (för åskådaren) synes en byggnad med trappgaflar: det är ett gammaldags hus med hvalfrum och djupa källare, hvilket af sin förra egarinna, grefvinnan Fr. Carlén, född Hamilton, blef med lika stor omsorg som smak iståndsatt. Huset Det inre af Sankt Nikolai ruin i Visby. Teckning af C. S. Hallbeck. [RED ANM: Den bild som publicerades 1875 var spegelvänd. Det här är för första gången en korrekt version av bilden.] 21 22
eges nu af den år 1874 här stiftade frimurarelogen»s:t N», så kallad af grannskapet med klosterkyrkan. Och om man nedstiger från Klinten, och söderifrån närmar sig ruinen (såsom förr var vanligt, när nyss nämda trappgafvelhus ännu egdes af enkefru E. Nyberg, som med utmärkt välvilja höll sin trädgård öppen för alla som ville bese ruinen ); så är väl taflan mindre storartad, men högligen anslående. Man finner i husets trädgård trenne af det gotländska växtrikets ädlingar: det kungliga valnötsträdet (Juglans regia), det för sina ädelt saftiga bär prisvärda mulbärsträdet, och vinstocken, hvars drufvor härstädes stundom mogna. Det förstnämda hvälfver sin majtestät iska krona högre än tempelmuren den sistnämda betäcker en stor del af muren med den yppigaste dekoration alla förläna de åt stället ett vackert, syd ländskt tycke. En junidag år 1854 inträdde i den Nybergska trädgården, på väg till ruinen, och omgifven af ett talrikt sällskap en vidtbefaren resande af hög börd, hög bildning och med artistisk blick. När han fick se den höga ruinens gråa mur med dess fint arbetade marmorsockel och de vackra omfattningarna kring portaler och fönster, och grönskan af valnötsträdets stora, ljusa blad bredvid mulbärsträdets mörka löf, och vinstockens på muren yfvigt utbredda rankor och öfver allt detta en himmel så varm och klar och azurblå, som man ser den öfver Medelhafvets kuster och»östersjöns öga», då stannade han öfverraskad, blef tyst och tycktes försjunka i minnen, tills han slutligen under de närståendes vördnadsfulla tystnad, röjde sina tankars gång genom utropet:»bella Italia!» (Sköna Italien.) Den höge främlingen var konung Oscar I. Om S:t Nikolai arkitektoniska märkligheter vore ännu mycket att säga, och der begrafne namnkunniga personer borde omnämnas, men derför finnes ej här utrymme. Dock, ett par ord ännu om intrycket af kyrkans inre! Ställa vi oss i hennes vestligaste del, så ligger framför oss ett långt perspektiv af en hög och bred pelarsal med ett kor i ädlaste stil. Öfver oss inströmma de klaraste dagrar genom tvenne öppna hvalf med pittoreskt taggiga, af nedhängande buskars grenar och blad här och der vänligt omhöljda konturer; derefter kommer det skumma dunklet under tvenne fullständigt bibehållna hvalfkupor; dernäst blickar åter himmelen in genom en stor hvalföppning, och längst bort ligger det öppna koret, strålande af ljus. Denna starka och bråda vexling af dagrar och skuggor ger åt monumentet ett underbart uttryck. Och om vi välja oss en plats i ett af sidoskeppen, så se vi, huru de af pelarne högburna hvalfven åt alla håll kasta sina bågar, hvilka möta och beskugga hvarandra, i kretsande mångfald. Och vandra vi omkring, så hvilar blicken med välbehag än vid det praktfulla rundfönstret, än vid Jacob Charra's hemlighetsfulla minnessköld, än vid de sydöst- 23 24
liga ogivfönstren, som fyllas af det utanför ruinen stående valnötträdets lefvande bladverk, än vid korfönstrens i marmor fint skurna klöfverblad och korets öfriga prydnader från den s. k.»blomstrande» spetsbågsstilens tidehvarf. I aftonrodnadens belysning blir ruinens uttryck ännu rikare och varmare. Uti fönstersmygarna, här och der på murar och pelare samt på korets öfversta delar skimra ljusstrimmor, hvilka under det att skuggorna uppe i hvalfven mer och mer mörkna öfvergå så småningom till allt rödare guld och slutligen ofta till klaraste purpur, allt eftersom solen derute bland sommarqvällens dunster sjunker mot hafvet, till dess med ens det flammande färgspelet slocknar, och hela det stora tempelrummet fylles af dunkel. Eller om man vandrar här inne en Augusti- eller Septembernatt, när, mot midnattstimmen, månen står midt för korfönstren och inkastar massor af sitt silfverhvita ljus på pelare och sidomurar samt på den grönskande gräsmattan, som under de öppna hvalfven breder sig öfver de forna grafstenarnas plats också då är ruinen herrlig och nästan underbar att skåda: äfven ett vanligt sinne kan då bli svärmiskt och sagostämdt. Och många af medeltidens både blida och dystra sagor hviska i det gamla Visby och i dess klosterkyrkor. Om nu tilläfventyrs någon läsare funnit denna uppsats alltför vidlyftig; så måste till vår ursäkt anföras, att skild ringens föremål varit ett af Gotlands förnämsta kloster minnen och ett af medeltidens yppersta byggnadsverk i Norden. Och om någon, som sjelf sett denna ruin, funnit de ord, hvarmed vi försökt skildra dess skönhet, alltför matta och knappa; så skall han för textens brister finna ersättning i ofvanstående lika trogna som vackra teckningar. Dessa äro i sanning mer vältaliga än alla ord. C. J. Bergman. 25 26