Underhållsansvaret för statens renskötselanläggningar

Underhållsansvaret för statens renskötselanläggningar Betänkande av Renskötselanläggningsutredningen Stockholm 2011 SOU 2011:62

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes Offentliga Publikationer på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningsavdelning. Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Orderfax: 08-598 191 91 Ordertel: 08-598 191 90 E-post: order.fritzes@nj.se Internet: www.fritzes.se Svara på remiss. Hur och varför. Statsrådsberedningen (SB PM 2003:2, reviderad 2009-05-02) En liten broschyr som underlättar arbetet för den som ska svara på remiss. Broschyren är gratis och kan laddas ner eller beställas på http://www.regeringen.se/remiss Textbearbetning och layout har utförts av Regeringskansliet, FA/kommittéservice. Omslag: Foto: Christer Wretborn. Tryckt av Elanders Sverige AB. Stockholm 2011 ISBN 978-91-38-23624-6 ISSN 0375-250X

Till statsrådet och chefen för Landsbygdsdepartementet Regeringen beslutade den 17 juni 2010 att tillkalla en utredare för att göra en genomgång av de renskötselanläggningar som Samefonden har ett underhållsansvar för samt att förhandla med varje berörd sameby om att ta över underhållsansvaret. Samma dag förordnade statsrådet Erlandsson Christer Wretborn som särskild utredare. Utredningen antog namnet Renskötselanläggningsutredningen. Hovrättsassessorn Nina Nordengren har varit sekreterare i utredningen under tiden 31 augusti 2010 7 augusti 2011. Härmed överlämnar utredningen sitt betänkande, Underhållsansvaret för statens renskötselanläggningar, SOU 2011: 62, Stockholm i september 2011 Christer Wretborn Nina Nordengren

Innehåll Sammanfattning... 9 Sammanfattning nordsamiska... 11 1 Om uppdraget... 13 1.1 Direktivet... 13 1.2 Utredningens förutsättningar... 13 1.3 Avgränsning och tolkning av uppdraget... 15 1.4 Genomförandet av utredningsuppdraget... 20 2 Allmänna förutsättningar för utredningen... 23 2.1 Rätten till renskötsel... 23 2.2 Förhandlingsgruppen för renskötselanläggningars, FFR, arbete... 24 2.2.1 Stängsel mellan samebyarna... 26 2.2.2 Slaktanläggningar och stugor för slaktändamål... 27 2.2.3 Vägar... 27 2.2.4 Stugor... 27 2.2.5 Övriga anläggningar... 28 2.3 Samefonden... 28 2.3.1 Samefonden, huvudfonden... 28 2.3.2 Särredovisade fonder... 32 2.3.3 Medel till enskilda samebyar... 32 2.3.4 Utredningens kommentar till Samefondens åtaganden m.m.... 33 5

Innehåll SOU 2011:62 2.4 Kan renskötselanläggningar överlåtas till samebyar?...35 2.4.1 Bakgrund...35 2.4.2 Staten överlåter äganderätten till renskötselanläggningarna till samebyarna...38 2.4.3 Utredningens kommentar och slutsats om de rättsliga formerna för överlåtandet av underhållsansvaret...42 2.5 Vem företräder samebyarna?...44 2.6 Renskötselanläggningar nedanför odlingsgränsen...46 3 Renskötselanläggningarna...47 3.1 Renskötselanläggningarna i Västerbotten...48 3.1.1 Renskötselanläggningar per sameby i Västerbotten...50 3.1.2 Kommentarer från samebyarna...54 3.1.3 Utredningens kommentar...55 3.1.4 Underhållskostnaderna för renskötselanläggningar i Västerbotten...56 3.1.5 Vilka anläggningar används inte i renskötseln?...58 3.2 Renskötselanläggningarna i Jämtland...59 3.2.1 Utredningens kommentar...62 3.2.2 Samefondens underhållsansvar, enligt FFR...64 3.2.3 Vilka anläggningar används inte i renskötseln?...66 3.3 Renskötselanläggningarna i Norrbotten...66 3.3.1 Renskötselanläggning per sameby i Norrbotten...68 3.3.2 Kommentarer från samebyarna och länsstyrelsen...79 3.3.3 Vilka anläggningar används inte i renskötseln?...79 3.3.4 Utredningens kommentar...80 3.4 Är underhållet eftersatt...81 3.5 Renskötselanläggningarna, en sammanfattning...82 4 Samebyarnas kostnader vid ett övertagande av underhållsansvaret för renskötselanläggningarna...85 4.1 Samebyarnas kostnader för underhållet...85 6

SOU 2011:62 Innehåll 4.2 Intrångsersättningarna stannar i berörd sameby... 88 4.3 Kostnaderna för att riva renskötselanläggningarna... 93 4.3.1 Sammanfattning... 95 5 Utredningens överväganden och förslag... 97 5.1 Vilka renskötselanläggningar berörs?... 97 5.2 Avtal med samebyarna om att överta underhållsansvaret... 102 Bilagor Bilaga 1 Kommittédirektiv... 107 7

Sammanfattning Utredningens direktiv består av två delar. I en första steg ska utredningen gå igenom de renskötselanläggningar på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen som Samefonden har underhållsansvaret för och bedöma vilka anläggningar som bör behållas. I nästa steg ska utredningen inleda förhandlingar med berörda samebyar om att överta underhållsansvaret för anläggningarna från Samefonden. Kartläggningen visar att det är 147 renskötselanläggningar som omfattas av utredningens uppdrag. Av dessa anläggningar finns 98 anläggningar i Norrbotten, 30 i Västerbotten och 19 på renbetesfjällen i Jämtland. Dessa anläggningar ägs i dag i huvudsak av staten och underhålls av medel från Samefonden. Övertar de berörda byarna underhållet för de renskötselanläggningar som Samefonden har underhållsansvaret kan de berörda samebyarnas kostnaderna för renskötselanläggningarna uppgå till drygt 5 miljoner kronor om året under förutsättningen att 2 procent av anläggningarnas värde avsätts till underhållet. För samebyarna på renbetesfjällen blir kostnaden drygt 0,4 miljoner kronor om året, för samebyarna i Västerbotten och i Norrbotten närmar 0,8 miljoner kronor respektive omkring 4 miljoner kronor. Vissa samebyar på renbetesfjällen och i Västerbotten kan få inte obetydliga kostandsökningar men de mer betydande kostnadsökningar träffar samebyarna i Norrbotten och framförallt några av samebyarna i länet. Om samtliga intrångsersättningar tillfaller berörd sameby och inte som nu delas mellan samebyn och Samefonden mildras följderna av ett övertagande av underhållsansvaret. Men också intrångsersättningarna varierar kraftigt mellan byarna och det finns inget samband mellan underhållskostnadernas nivå och nivån på ersättningen för intrång. För vissa byar, framförallt i Norrbotten, 9

Sammanfattning SOU 2011:62 kommer underskottet vid ett övertagande av underhållet för renskötselanläggningarna likväl bli betydande. Berörda samebyar anser att nästan alla anläggningar är viktiga för renskötseln. Samebyarna har emellertid framfört att villkoren för ett övertagande är oklara och pekar bl.a. på utredningens direktiv där olika lösningar för Samefondens framtida intäkter redovisas. Utredningen har inte funnit att det från samebyarnas sida skulle finna några principiella hinder för att ta över underhållsansvaret för de anläggningar samebyarna anser viktiga i renskötseln. Tvärtom kan byarna se flera fördelar med att själva ansvara för anläggningarna, bl.a. skulle det kunna ge större möjligheter att ge stängslen en mer ändamålsenlig sträckning. Samtidigt är det frågan om en betydande kostnad som byarna tar på sig. För vissa byar kan det vara frågan om en kostnadsökning på mellan 15 och 25 procent i förhållande till intäkten från renskötseln. Innan byarna anser sig ha möjlighet att träffa avtal om att ta över underhållsansvaret måste de ekonomiska förutsättningarna vara tydliga. Särskilt angeläget är att Samefondens framtid klarläggs. Men också ansvaret för att åtgärda det eftersatta underhållet behöver klarläggas. Mot den bakgrunden bedömer utredningen det inte som möjligt att i nuläget inleda förhandlingar med berörda samebyar om att träffa avtal om ett övertagande av renskötselanläggningarna. 10

Cˇoahkkáigeassu Guorahallama gohččumis leat guokte oasi. Vuosttaš lávkkis guorahallan galgá geahččat daid boazodoalloásahusaid stáhta eatnamiin gilviráji badjelis ja boazoguohtuneatnamiid maid Sámefoanddas lea bearráigeahččanovttasvástádus ja árvvoštallat makkár ásahusaid galgá seailluhit. Nuppi lávkkis guorahallan galgá álggahit ráđđehallamiid gullevaš čearuin váldit badjel ásahusaid bearráigeahččanovddasvástádusa Sámefoanddas. Gárten vuoseha ahte leat 147 boazodoalloásahusat mat gullojit guorahallama gohččumii. Dain ásahusain gávdnojit 98 ásahusa Norrbottenis, 30 Västerbottenis ja 19 boazodoalloduoddariin Jämtlánddas. Dát ásahusat oamastuvvot otne Stáhtas ja bearráigehččot ruđaiguin Sámefoanddas. Jus čearut váldet badjel bearráigeahččama daid boazodoalloásahusain main Sámefoanddas lea bearráigeahččanovddasvástádus de golut boazodoalloásahusaide čearuide masa guoská leat lagabut 5 miljuvnna ruvnnu jahkái daid eavttuid mielde ahte 2 proseanta ásahusa árvvus bidjo dikšumii. Golut čearuide boazoguohtunduoddariin lea lagabut 0,4 miljuvnna ruvnnu jahkái, čearuide Västerbottenis ja Norrbottenis lagabut 0,8 miljuvnna ruvnnu ja sullii 4 miljuvnna ruvnnu. Muhtin čearut boazoguohtunduoddariin ja Västerbottenis sáhtte oažžut mearkkašahtti golloohcamušaid muhto eanet mearkkašahtti golloohcamušat mannet čearuide Norrbottenis ja earenoamážit muhtin čearuide leanas. Jus visot sisabahkkenbuhtadusat mannet gullevaš čerrui ja ii dego dál juhkkojuvvo čearuid ja Sámefoandda gaska de šaddá álkibut váldit badjel bearráigeahččanovddasvástádusa. Muhto maid sisabahkkenbuhtadusat rivdet sakka čearuid gaska ja ii gávdno oktavuohta bearráigeahččangoluid dási ja sisabahkkema buhtadusa dási gaska. Muhtin čearuide, erenoamážit Norrbottenis, vuollebáza badjelváldimis bearráigeahččamis boazodoalloásahusain dan dihte šaddá mearkkašahtti. 11

Cˇoahkkáigeassu SOU 2011:62 Gullevaš čearut oaivvildit ahte meastá visot ásahusat leat dehálaččat boazodollui. Čearut lea goitge buktán ovdan ahte eavttut badjelváldimii leat eahpečielgasat ja čujuhit earret iežá guorahallama gohččumii gos sierra čovdosat Sámefoandda boahttevaš sisboađuide čilgejuvvojit. Guorahallan ii lea gávnnahan ahte čearuid bealis galge leat makkárge prinsihpalaš eastagat váldit badjel bearráigeahččanovddasvástádusa daid ásahusain maid čearuid mielas leat dehálaččat boazodollui. Čearut oidnet eanet ovdamuniid ieš atnit ovddasvástádusa ásahusain, earret iežá livčče buktán buoret vejolašvuođaid geassit áiddiid dakko gos heive buorebut. Seammas lea sáhka mearkkašahtti golu birra man čearut váldet badjel. Muhtin čearuide sáhttá leat sáhka gollolassánemiin gaskkal 15 ja 25 proseanta sisboađuin boazodoalus. Ovdal go čearut oaivvildit ahte sis lea vejolašvuohta dohkkehit soahpamuša váldit badjel bearráigeahččanovddasvástádusa de ekonomalaš eavttut fertejit leat čielgasat. Erenoamáš dehálaš lea ahte Sámefoandda boahtteáigi čielgá. Muhto maid ovddasvástádus divvumis dan heajus bearráigeahču ferte čielgat. Dan duogážiin guorahallan árvvoštallá ahte otne ii leat vejolaš álggahit ráđđehallamiid gullevaš čearuiguin dohkkehit soahpamuša váldit badjel boazodoalloásahusaid. 12

1 Om uppdraget 1.1 Direktivet Utredningens direktiv finns i bilaga 1. Enligt direktivet är uppdraget att, 1. göra en genomgång av behovet av att behålla de renskötselanläggningar på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen som Samefonden har underhållsansvaret för, 2. i de fall anläggningen bör behållas, inleda förhandlingar med berörd sameby om övertagande av underhållsansvaret, 3. i de fall samebyn inte vill överta underhållsansvaret för anläggningen, överväga om den bör rivas om inte anläggningen behövs för allmänna ändamål och i sådana fall lämna förslag till hur det fortsatta underhållet bör finansieras. Utredningsuppdraget består således av två delar. En del som innebär en genomgång och kartläggning av de renskötselanläggningar som finns på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen som Samefonden har underhållsansvaret för. Den andra delen innebär att utredningens ska förhandla med berörda samebyar om att överta underhållsansvaret för de renbetesanläggningar på statens mark som bör behållas. 1.2 Utredningens förutsättningar I direktivet anges motiv och bakgrund för utredningen. I direktivet erinras om att staten är ägare, huvudman, förvaltare, tillsynsansvarig eller underhållsansvarig för ett stort antal anläggningar på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. 13

Om uppdraget SOU 2011:62 Anläggningarna har i de flesta fall uppförts som beredskapsarbeten i början av 1950-talet. I februari 1972 tillkallades sakkunniga med uppdrag att förhandla med landets samebyar om att överta underhållsansvaret för vissa renskötselanläggningar. De sakkunniga, som tog namnet Förhandlingsgruppen för renskötselanläggningar, föreslog efter förhandlingar med berörda samebyar att vissa anläggningar som samebyarna inte ville ta emot eller som förhandlingsgruppen bedömde att staten även i fortsättningen borde vara ägare till eller huvudman för skulle underhållas med medel från Samefonden. Det var främst frågan om byskiljande stängsel, stugor, slakterier, vägar, båthus och bryggor som till största delen användes i renskötseln. Styrelsen för Samefonden åtog sig genom beslut i maj 1983 att finansiera underhållet av dessa anläggningar. Det är länsstyrelserna i de berörda länen som årligen ansöker om en ram för underhållet och som beslutar hur de beviljade medlen ska användas. Kostnaderna för underhållet beräknades och fastställdes till 2 procent av anläggningarnas återanskaffningskostnader. I direktivet påpekas att under åren 2007 och 2008 understeg de medel styrelsen för Samefonden beviljade för underhållet de faktiska kostnaderna. År 2009 yrkade länsstyrelserna Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län att närmare 5,7 miljoner kronor skulle få användas, vilket styrelserna ansåg motsvarade de verkliga kostnaderna. Det skulle peka mot ett total återanskaffningsvärde för anläggningar på mellan 250 och 300 miljoner kronor. För år 2009 beviljades knappt 2 miljoner kronor för underhållet. De medel som Samefonden disponerar kommer huvudsakligen från avgifter för upplåtelse av nyttjanderätt på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Enligt rennäringslagen (1971:437) ska hälften av upplåtelseavgifterna tillfalla berörd sameby och den andra hälften Samefonden. Regeringen beslutar för varje år det högsta belopp som styrelsen för Samefonden får disponera för den med fondmedel finansierade verksamheten. I direktivet görs en hänvisning till ett förslag från Rennäringspolitiska kommitténs betänkande En ny rennäringspolitik öppna samebyar och samverkan med andra markanvändare (SOU 2001:101). Kommitténs förslag innebär att samtliga intrångsersättningar bör tillfalla berörd sameby och inte som nu delas mellan samebyn och Samefonden. Som framhålls i direktivet skulle, om förslaget genomförs, Samefondens inkomster minska. Enligt kommittén motiverar detta att de anläggningar som Samefonden 14

SOU 2011:62 Om uppdraget enligt åtagandet underhåller gås igenom med målsättningen att underhållsansvaret förs över till staten eller samebyn. Av direktivet framgår inte om regeringen har för avsikt att genomföra kommitténs förslag i detta avseende. Det ligger heller inte inom ramen för Renskötselanläggningsutredningens uppdrag att lämna förslag angående Samefondens verksamhet. Det är heller inte Rennäringspolitiska kommitténs förslag som, enligt direktivet, motiverar uppdraget. I stället pekar direktivet på länsstyrelsernas bedömning att de verkliga underhållskostnaderna uppgår till närmare 5,7 miljoner per år, vilket motsvarar nästan 70 procent av det belopp som står till förfogande för Samefondens styrelse för bidragsgivning till olika ändamål. Det bör av dessa skäl, enligt direktivet, ske en genomgång av Samefondens underhållsansvar för anläggningarna ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Genomgången ska ligga till grund för att förhandla med berörd sameby att överta underhållsansvaret för anläggningarna. Det skulle minska Samefondens utgifter. Motivet för uppdraget får alltså i första hand uppfattas som en önskan att minska Samefondens utgifter för vissa renskötselanläggningar. Utredningen ska samråda med länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, Sametinget och andra berörda myndigheter samt med Svenska Samernas Riksförbund (SSR) och andra berörda organisationer. 1.3 Avgränsning och tolkning av uppdraget Utredningsuppdraget avser de renskötselanläggningar på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen för vilka Samefonden har underhållsansvaret. Uppdraget kan därmed förefalla vara väl avgränsat såväl geografiskt som innehållsligt. De anläggningar det är fråga om är byskiljande stängsel, stugor, slaktanläggningar, vägar, båthus och bryggor. Den geografiska avgränsningen är statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Renbetesfjällen är beläget i Jämtland och all mark på renbetesfjällen är statligt ägd. Den totala arealen utgörs av cirka 1,1 miljoner hektar. Det finns 11 samebyar. Därutöver disponerar även Idre Nya Sameby i Dalarna mark i Jämtland (Jakt och fiske i samverkan, SOU 2005:116, s. 333). De samebyar som kan vara berörda på renbetesfjällen skulle därmed vara följande, (www.sametinget.se/2368): 15

Om uppdraget SOU 2011:62 1. Voernese 2. Ohredahke 3. Raedtievaerie 4. Jiingevaerie 5. Jovnevaerie 6. Njaarke 7. Kall 8. Mittådalen 9. Hanölsdalen 10. Tåssåsen 11. Ruvhten Sijte 12. Idre Nya Med mark ovanför odlingsgränsen avses den mark i Lappland som är belägen ovanför odlingsgränsen. Den marken ligger i Norrbottens och i Västerbottens län. Marken ovanför odlingsgränsen utgörs av både privat och statlig mark. Eftersom bara statens mark omfattas skulle eventuella renskötselanläggningar som kan finnas på privat mark falla utanför uppdraget. Den totala markarealen ovanför odlingsgränsen i Västerbottens län är cirka 1,8 miljoner hektar. Av denna mark ägs cirka 0,5 miljoner hektar, knappt 30 procent av privata subjekt. Återstoden, alltså cirka 1,2 miljoner hektar är statligt ägd mark, (uppgifter om markareal finns i Jakt och fiske i samverkan, SOU 2005:116 s. 336). I Västerbotten finns det sex samebyar ovanför odlingsgränsen (www.sametinget.se/2367). 1. Gran 2. Ran 3. Ubmeje 4. Vapsten 5. Vilhelmina norra 6. Vilhelmina södra I Norrbotten är 90 procent av marken ovanför odlingsgränsen statlig. Det finns 16 samebyar ovanför odlingsgränsen. Dessa är (www.sametinget.se/2370) följande: 16

SOU 2011:62 Om uppdraget 1. Könkämä 2. Lainiovuoma 3. Saarivuoma 4. Talma 5. Gabna 6. Laevas 7. Girjas 8. Baste 9. Unna Tjerusj 10. Sirges 11. Jåhkågaska Tjiellde 12. Tuorpon 13. Luokta-Mavas 14. Semisjaur Njargs 15. Svaipa 16. Vittangi Från samiskt håll ifrågasätts statens äganderätt till marken. Frågan ligger emellertid utanför utredningens uppdrag. Utredningen utgår följaktligen från att, som anges i direktivet, det är staten som äger marken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen där renskötselanläggningarna är belägna. Uppdraget är preciserat till de renskötselanläggningar på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen som Samefonden har underhållsansvaret för. Som direktivet framhåller är det frågan om anläggningar som i de flesta fall uppförts som beredskapsarbeten, dvs. av staten. Det utesluter inte att det också kan finnas anläggningar som uppförts av andra t.ex. en sameby och som underhålls med medel från Samefonden. Dessa anläggningar skulle också kunna omfattas av uppdraget. Enligt rennäringslagens (1971:437) 16 får sameby inom byns betesområde utföra arbetshage eller annat stängsel för renarna, renslakteri eller annan anläggning som behövs för renskötseln. Är anläggningen avsedd för stadigvarande bruk ska den förläggas till plats som anvisas av markens ägare. Sameby eller medlem i byn får på utmark inom byns betesområde uppföra renvaktarstuga, kåta, förvaringsbod eller annan mindre byggnad som behövs för renskötseln. Med utmark avses motsatsen till inäga, dvs. all mark som inte är åker, äng eller trädgård (Jakt och fiske i samverkan, SOU 2005:116, s. 182 183). 17

Om uppdraget SOU 2011:62 Det betyder att en del av de anläggningar som omfattas av uppdraget skulle kunna ha uppförts av samebyn eller av medlem i samebyn. Enligt uppgift från länsstyrelserna är dock så inte fallet för de nu aktuella anläggningarna, samtliga har uppförts av staten. Utredningen visar i det följande att det finns anläggningar som staten uppfört men som överlåtits till samebyarna och vars underhåll finansieras av Samefonden. Dessa anläggningar omfattas av utredningen då de kvalificerande kriterierna, enligt direktivet, är att anläggningen ska ligga på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen och att de underhålls av medel från Samefonden. Enligt uppgift från länsstyrelserna finns det även renskötselanläggningar nedanför odlingsgränsen för vilka Samefonden svarar för underhållet. Renskötselanläggningarna ovanför odlingsgränsen är enligt uppgift från länsstyrelserna belägna på statens mark medan renskötselanläggningarna nedanför odlingsgränsen, enligt samma källa, kan vara belägna på privat mark, exempelvis på Sveaskog AB:s mark. Dessa anläggningar omfattas inte av utredningsuppdraget men redovisas i utredningens sammanställning över de renskötselanläggningar som underhålls med medel från Samefonden. Bakgrunden till att Samefonden bekostar underhållet av statens renskötselanläggningar får sökas i den genomgång av olika renskötselanläggningar m.m. som gjordes redan på 1970-talet. Som framgår av utredningens direktiv hade Förhandlingsgruppen för renskötselanläggningar (FFR) i uppdrag att förhandla med landets samebyar om att överta underhållsansvaret för vissa renskötselanläggningar. Uppdraget innebar att med utgångspunkt från en redan gjord inventering ta upp förhandlingar med samebyarna och träffa avtal med dessa om övertagande utan vederlag av huvudmannaskapet för vissa renskötselanläggningar som tillhörde staten. Innebörden var alltså att äganderätten för renskötselanläggningarna skulle överlåtas från staten till samebyarna ( Ds Jo 1978 :11 s. 8). Avtalen innebar att samebyarna blev ägare till anläggningarna. En del anläggningar som byarna redan ostridigt ägde överläts inte. En del anläggningar hade dock uppförts med medel från både staten och byn. I de fall där det var oklart vem som ägde anläggningen togs den ändå med i överlåtelsen. I arbetet utgick man från att marken ägdes av staten. Eftersom byggnader nu överläts på samebyarna fick byggnaderna karaktär av byggnad på ofri grund. Enligt 2 kap 7 jordabalken är överlåtelse av sådant föremål i princip inte giltigt mot tredje man. Normalt försöker man 18

SOU 2011:62 Om uppdraget undvika att situationer av detta slag uppkommer. Av direktivet (till FFR) framgår att avsikten var att överlåtelse med äganderätt skulle vara det normala. Eftersom staten bara i undantagsfall skulle avhända sig marken skulle dock frågan vara av liten praktisk betydelse (a.a. bilaga 16). Huvudprincipen vid FFR:s förhandlingar var att de anläggningar som uppförts uteslutande för renskötseländamål skulle överföras på samebyarna. FFR ansåg dock att staten skulle behålla vissa anläggningar trots att det var uppenbart att det var sådana anläggningar som endast användes i renskötseln. För en del av dessa anläggningar ansåg FFR att Samefonden skulle överta underhållsansvaret för. Det var fråga om byskiljande stängsel, slakterier, vägar, båthus och ett antal vägar. För andra anläggningar, såsom stigar och broar som även användes av allmänheten, ansåg FFR att staten borde behålla underhållsansvaret, dvs. underhållsansvaret för dessa skulle inte läggas på Samefonden utan bekostas av budgetmedel. Som framgår av utredningens direktiv åtog sig Samefonden genom beslut år 1983 att finansiera underhållet för de anläggningar som FFR föreslagit att Samefonden skulle finansiera. Sammanfattningsvis innebär detta att utredningens uppdrag omfattar de av staten uppförda och ägda renskötselanläggningar ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen och som Samefonden i beslut 1983 åtagit sig ett underhållsansvar för. Som utredningen visar i det följande finns det vissa anläggningar som överförts på samebyarna och för vilka Samefonden likväl svarar för underhållet men också oklarheter kring ägandet av några anläggningar där Samefonden bidrager till underhållet. Vilka anläggningar det gäller måste utredas i första hand genom samtal med berörda länsstyrelser. De anläggningar som samebyarna tidigare efter förhandlingar med FFR övertagit äganderätten och underhållsansvaret för faller utanför uppdraget. Detsamma gäller de anläggningar vars underhåll finansieras med budgetmedel. Efter att utredningen konstaterat vilka anläggningar som omfattas av uppdraget ska utredningen bedöma behovet av att behålla anläggningarna. Den bedömningen måste göras i nära samverkan med berörda samebyar. Det är frågan om renskötselanläggningar och det är endast samebyarna som kan bedöma om de behövs för renskötseln. Uppdraget innebär att samebyarna ska ta över underhållsansvaret från Samefonden, dvs. samebyarna ska bära kostnaderna för underhållet. Det är således samebyarna som har att avgöra vilka anläggningar som de är beredda att ta över underhållsansvaret 19

Om uppdraget SOU 2011:62 för. De anläggningar som eventuellt återstår har utredningen att bedöma om de behövs för allmänna ändamål. I den bedömningen kan utredningen behöva rådgöra med andra intressenter t.ex. länsstyrelserna i de tre berörda länen. Om utredningens slutsats blir att det finns ett allmänt behov av anläggningen ska utredningen föreslå hur det fortsatta underhållet bör finansieras. Kommer utredningen till den slutsatsen att en anläggning ska rivas, är det statens ansvar att anläggningen rivs och förs bort. Enligt förordning (2009:1395) 1 är Sametinget ansvarig förvaltningsmyndighet inom rennäringens område. Detta ansvar har Sametinget övertagit från Jordbruksverket. Det skulle kunna tyda på att Sametinget är den myndighet som har ansvaret för att rivningen genomförs. Om genomgången visar att anläggningen behövs i renskötseln ska utredningen förhandla med den berörda samebyn om övertagandet av underhållsansvaret. När det gäller formen för överlämnandet är utredningens uppdrag denna gång annorlunda formulerat än i motsvarande uppdrag till FFR 1973. Den gången skulle anläggningarna överlåtas med äganderätt till samebyarna. Utredningens uppdrag har en mer öppen formulering. Enligt direktivet ska utredningen förhandla om övertagandet av underhållsansvaret utan närmare precisering om de rättsliga formerna. I övertagandet av underhållsansvaret ligger naturligtvis också en rätt för den berörda samebyn att utnyttja, använda sig av anläggningen. Utredningens bedömning är att det är utredningens uppgift att avgöra, i samråd med berörd sameby, den lämpliga rättsliga formen för övertagandet. 1.4 Genomförandet av utredningsuppdraget Utredningen biträds inte av experter. Det har därför varit nödvändigt med ganska omfattande kontakter med i första hand berörda samebyar men också, som anges i direktivet, med länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, Sametinget samt Svenska Samernas Riksförbund(SSR). Utredningen har vidare haft möten med företrädare för Samefonden. Utredningen har också genomfört vissa fältbesök för att bilda sig en uppfattning om anläggningarnas betydelse för renskötseln och för att samtala med berörda samebyar på plats. Mot bakgrund av att såväl samebyarna som länsstyrelserna har påpekat att underhållet av 20

SOU 2011:62 Om uppdraget anläggningarna är kraftigt eftersatt har utredningen också bedömt det som viktigt att skapa sig en, om än begränsad, uppfattning om renskötselanläggningarnas allmänna skick. En viktig uppgift för utredningen är att kartlägga de renskötselanläggningar som Samefonden finansierar och som omfattas av uppdraget. Eftersom länsstyrelserna i de tre länen ansöker årligen om medel för underhållet av anläggningarna och beslutar om hur medlen ska användas har utredningen utgått från länsstyrelsernas uppgift om vilka anläggningar som berörs. Dessa uppgifter har sedan stämts av i en enkät till samtliga samebyar, dvs. även de samebyar som inte är upptagna på länsstyrelsernas listor, där byarna också getts möjlighet att bedöma behovet av de olika anläggningarna inom samebyns område. Utredningen har också gjort en översiktlig beräkning av de ökade kostnader de olika samebyarna skulle få om de övertar ansvaret för underhållet av de aktuella renskötselanläggningar. Beräkningarna har diskuterats med samebyarna. Utredningen har vidare låtit genomföra en beräkning av vad en rivning och bortforsling av anläggningarna skulle kosta. 21

2 Allmänna förutsättningar för utredningen I kapitlet ges en kort beskrivning av vissa förutsättningar av betydelse för utredningens arbete och slutsatser. Vissa frågor som utredningen måste ta ställning till, innan förhandlingsarbetet med berörda samebyar kan påbörjas, redovisas. Det görs under följande rubriker: 2.1 Rätten till renskötsel 2.2 Förhandlingsgruppen för renskötselanläggningars, FFR:s, arbete 2.3 Samefonden 2.4 Kan renskötselanläggningar överlåtas till samebyar? 2.5 Vem företräder samebyarna? 2.6 Renskötselanläggningar nedanför odlingsgränsen 2.1 Rätten till renskötsel I Sverige bor i dag cirka 20 000 samer. Av dessa är det cirka 2 500 som ägnar sig åt renskötsel 1. Rennäringen utövas i 51 samebyar och det totala antalet renar uppgår till cirka 250 000. Rennäringen har omsatt mellan 80 och 100 miljoner kronor per år under senare år varav prisstödet utgör cirka 15 procent. Därutöver tillkommer ersättning för rovdjursförekomst inom renskötselområdet som år 2009 uppgick till cirka 58 miljoner kronor. 2 Samerna har egna språk. Den samiska kulturen har sin grund i rennäring samt jakt och fiske. Enligt 1 rennäringslagen tillkommer renskötselrätten den samiska befolkningen och den grundas på urminnes hävd. Samernas jakt- och fiskerätt är en del av renskötsel- 1 Jakt och fiske i samverkan (SOU 2005:116) s. 88. 2 Statistik från sametinget 2010 rennäringen. 23

Allmänna förutsättningar för utredningsarbetet SOU 2011:62 rätten. Vidare ingår en rätt att uppföra anläggningar och mindre byggnader som behövs för renskötsel. Rätten till renskötsel är i grundlagens mening egendom och därmed skyddad enligt 2 kap. 18 regeringsformen. Innebörden är att renskötselrätten bara får inskränkas om det behövs för att tillgodose angelägna allmänna intressen 3. Den samiska inställningen är att det finns en samisk ensamrätt till statens mark ovanför odlingsgränsen och renbetesfjällen. Denna ensamrätt skulle i första hand grunda sig på äganderätt. Som tidigare framhållit är utredningens utgångspunkt att staten är ägare till den aktuella marken. I 34 rennäringslagen anges att de avgifter som staten tar ut för att upplåta exempelvis jakt och fiske inom områden ovanför odlingsgränsen och renbetesfjällen ska tillfalla samerna. De ska delas lika mellan samebyarna och Samefonden. Därutöver får dock länsstyrelsen ta ut en avgift för 1. administration av enskilda upplåtelsen, 2. åtgärder för fiskevård och viltvård, och 3. fiskebevakning och jaktbevakning Länsstyrelsens avgift får uppgå till högst 50 procent av beloppet enligt rennäringsförordningen(7 ). De tre länsstyrelserna tar regelmässigt ut det högsta beloppet dvs. 50 procent av upplåtelseavgifterna. 2.2 Förhandlingsgruppen för renskötselanläggningars, FFR, arbete Enligt utredningens direktiv tillkallade Kungl. Maj:t den 9 februari 1972 sakkunniga med uppdrag att förhandla med samebyar om övertagande av underhållsansvaret för vissa renskötselanläggningar. Detta är inte helt rätt. Uppdraget gavs 1973 och var att med utgångspunkt från en av Lantbruksstyrelsen gjord inventering ta upp förhandlingar med samebyarna och träffa avtal med dessa om övertagande utan vederlag av huvudmannaskapet för vissa av staten tillhöriga renskötselanläggningar (Ds Jo 1975:4, delrapport 1, s. 7). Med huvudmannaskap får i sammanhanget avses äganderätt och så uppfattades också uppdraget av de sakkunniga. Uppdraget avsåg 3 Jakt och Fiske i samverkan, Slutbetänkande av Jakt- och Fiskerättsutredningen, SOU 2005:116 s. 206 207. 24

SOU 2011:62 Allmänna förutsättningar för utredningsarbetet följaktligen att renskötselanläggningar skulle överlåtas med äganderätt till samebyarna. De sakkunniga bestod av sex experter, varav tre var renägare. De antog namnet Förhandlingsgruppen för renskötselanläggningar (FFR). Gruppen redovisade under tiden 1975 1978 fem rapporter (Ds Jo 1975:4, 1975:13, 1976:7, 1977:13, 1978:11). Samtliga uppgifter i detta avsnitt återfinns i delrapport 5, slutredovisning s. 18 28, samt i bilagorna. FFR förhandlade med samtliga 52 samebyar i landet (idag är antalet samebyar 51). Förhandlingarna omfattade 1 475 anläggningar varv 1 149 överfördes på samebyarna(a.a. s. 18). De kvarstående 326 anläggningar skulle staten i huvudsak behålla huvudmannaskapet för. Av de 326 anläggningar som staten skulle fortsätta att äga skulle underhållet för en del av anläggningarna bekostas av Samefonden och för en del av anläggningarna med statliga budgetmedel. Huvudprincipen vid förhandlingarna var att de anläggningar som uppförts och disponerats uteslutande för renskötseländamål överfördes till samebyarna. För vissa anläggningar som stängsel mellan byarna, slakterier och ett antal vägar skulle staten vara fortsatt ägare till och underhållet bekostas av Samefonden. För ytterligare några anläggningar skulle staten vara ägare och underhållet bekostas av budgetmedel. Det var fråga om exempelvis vägar, broar och stigar som användes av allmänheten. Sammanfattningsvis delade alltså FFR in anläggningarna i tre olika huvudgrupper. 1. Anläggningar som samebyarna skulle överta äganderätten till (1 149) 2. Anläggningar som staten skulle äga men som Samefonden skulle ha underhållsansvaret för 3. Anläggningar som staten skulle äga och som staten också skulle underhålla. Det ska noteras att utredningens uppdrag endast omfattar anläggningarna i punkten 2. Utredningens uppdrag omfattar alltså den del av de 326 anläggningarna som Samefonden skulle bära underhållsansvar för. Det framgår inte direkt av rapporten hur stor andel av de 326 anläggningarna som Samefonden avsågs att underhålla. Det finns dock en tabell i rapporten över de då uppskattade underhållskostnaderna, tabell 2.1. 25

Allmänna förutsättningar för utredningsarbetet SOU 2011:62 Tabell 2.1 Årliga underhållskostnader i kronor för andra renskötselanläggningar än de som övertagits av samebyarna fördelat på finansieringskälla i 1978 års prisnivå (Ds Jo 1978:11) Anläggningar Samefonden Budgetmedel Riksgränsstängsel - 272 100 Järnvägsstängsel - 278 900 Stängsel mellan byar 300 040 - Stugor 36 520 21 440 Slakterier 155 600 - Vägar 76 400 52 200 Stigar och broar - 41 720 Övriga anläggningar 460 1 820 Summa 569 020 668 180 Av tabell 2.1 framgår att riksgränsstängsel, järnvägsstängsel samt stugor, vägar och stigar och broar som användes av allmänheten skulle ägas av staten och underhållas med budgetmedel. Dessa anläggningar ingår inte i utredningens uppdrag. De anläggningar som ingår i utredningens uppdrag är de anläggningar som enligt FFR skulle fortsätta ägas av staten men underhållas av Samefonden. Det var alltså stängsel mellan byarna, slakterier samt vägar och stugor som inte användes av allmänheten. För några slakterier gäller särskilda förhållanden. De överfördes till samebyarna men Samefonden skulle svara för underhållet. 2.2.1 Stängsel mellan samebyarna Den sammanlagda längden av byskiljande stängsel är 958 km. Anledningen till att de byskiljande stängslen inte överläts till samebyarna var att underhållet av dessa förutsätter en väl fungerande arbetsorganisation. Vid tidpunkten för FFR:s arbete hade det gått en kort tid sedan samebyarna organiserats enligt 1971 års rennäringslag. FFR ansåg därför att samebyarna borde få ytterligare några års erfarenhet men att även de byskiljande stängslen senare borde överlåtas till byarna. FFR föreslog därför att förhandlingar om att överföra huvudmannaskapet för de byskiljande stängslen till samebyarna borde genomföras med sikte på ett överförande under perioden 1982 1985. Detta uppdrag borde kunna lämnas till Lantbruksstyrelsen. Enligt FFR:s mening borde dock Samefonden, även 26

SOU 2011:62 Allmänna förutsättningar för utredningsarbetet efter överförandet till byarna, svara för underhållskostnaderna av dessa stängsel (delrapport 5 s. 22 23). De årliga underhållskostnaderna på totalt 300 040 fördelade sig länsvis med 16 160 kronor för Jämtland, 58 910 kronor för Västerbotten och 224 970 kronor för Norrbotten. Av ovanstående tabell framgår att den klart tyngsta posten för underhållet av renskötselanläggningarna utgörs av de byskiljande stängslen. 2.2.2 Slaktanläggningar och stugor för slaktändamål När det gäller slaktanläggningar är FFR:s rapport något oklar (delrapport 5 s. 25). Det framgår att staten borde vara ägare till slakterierna till dess att de rustats upp för att uppfylla veterinära krav. Samtidigt framgår att vissa anläggningar överförts till samebyarna. FFR föreslår ändå att Samefonden svarar för underhållet av samtliga slaktanläggningar. Den dåvarande totala kostnaden på 155 600 kronor om året fördelar sig med 20 200 kronor för Jämtland, 40 740 kronor för Västerbotten och 94 660 kronor för Norrbotten. 2.2.3 Vägar FFR ansåg att de vägar som byggts för renskötselns uteslutande begagnande och som kan hållas stängda för annan trafik bör underhållas av Samefonden. Övriga vägar som även användes av allmänheten skulle bekostas med budgetmedel. Dåvarande totalsumman för underhåll av de vägar som skulle bekostas av Samefonden uppgick till 76 400 kronor. Av dessa avsåg 49 000 kronor Jämtland, och återstoden Norrbotten. 2.2.4 Stugor Av rapporten framgår att huvudparten av de stugor som enbart utnyttjas för renskötsel förts över på samebyarna. En del stugor används dock för underhållsarbeten. När det gäller de stugor som används för underhållsarbeten för byskiljande stängsel föreslår FFR att underhållet av dem tillsvidare ska bekostas av Samefonden. I samband med att äganderätten för de byskiljande stängslen förs över till samebyarna bör även dessa stugor ingå i det arbetet. Total- 27

Allmänna förutsättningar för utredningsarbetet SOU 2011:62 beloppet för underhållet på 15 080 kronor om året fördelar sig ganska jämt mellan de tre länen. 2.2.5 Övriga anläggningar Med övriga anläggningar avses ett mindre antal båtbryggor och båthus. Några enstaka båthus belägna i Västerbotten skulle underhållas av Samefonden. Skälet är inte angivet. 2.3 Samefonden Styrelsen för Samefonden (Fondstyrelsen) är den myndighet som administrerar Samefonden och andra fonder som är kopplade till rennäringen. Kammarkollegiet förvaltar kapitalet på Fondstyrelsens uppdrag. Fondstyrelsen består av sex ledamöter. Enligt rennäringsförordningens (1993:384) 24 är det regeringen som utser ledamöterna, tre av dem på förslag av Sametinget. En av de ledamöter som utses av regeringen är ordförande och har vid lika röstetal i styrelsen utslagsröst. Sedan början på 1990-talet har ordföranden varit same. Tidigare var det generaldirektören i Lantbruksstyrelsen, senare Jordbruksverket, som var ordföranden. Sedan 2007 har dock Sametinget erbjudits att föreslå samtliga sex ledamöter. 2.3.1 Samefonden, huvudfonden Lappfonden skapades år 1943 genom att olika regionala lappfonder sammanfördes till en fond. År 1971 döptes den om till Samefonden. Samefonden regleras i rennäringsförordningens 16 28. Ur denna fond ska i mån av tillgång på medel bidrag lämnas för att främja rennäringen, den samiska kulturen och samiska organisationer (16 ). Som tidigare anförts gäller enligt rennäringslagen (1971:437) att berörd sameby är berättigade till ersättning för upplåtelser av jakt, fiske, markarrenden på mark ovanför odlingsgränsen i Lappland och på renbetesfjällen. Samebyn har vidare rätt till intrångsersättning för exempelvis gruvnäring, vindkraft, bilbanor, flygplatser om rennäringen eller samebymedlemmarnas egen rätt till jakt eller fiske skadas. 28

SOU 2011:62 Allmänna förutsättningar för utredningsarbetet Denna ersättning delas mellan Samefonden och den berörda samebyn. Skälet till att ersättningen delas mellan Samefonden och den berörda samebyn är att renskötselrätten, enligt rennäringslagen, tillkommer hela den samiska befolkningen. Genom Samefonden ska även de samer som inte äger renar få ta del av ersättningen vid upplåtelse av jakt, fiske m.m. Detta sker främst genom att Samefondens lämnar bidrag till samisk kultur och samiska organisationer. Fondens inkomster består av utdelning på kapitalet, avgifter för upplåtelser av jakt, fiske och markarrende, intrångsersättningar som t.ex. ersättning för gruvnäring, vindkraft, bilbanor och flygplatser m.m. enligt rennäringsförordningen (18 ). Ur Samefonden kan i mån av tillgång på medel, enligt 19, bidrag lämnas för 1. inköp eller arrende av mark för renskötsel, 2. rennäringens rationalisering och andra åtgärder till främjande av rennäringen, och 3. främjande av den samiska kulturen och samiska organisationer. Det är Fondstyrelsen som efter ansökan beviljar bidrag enligt punkterna 1 2. Sametinget fördelar bidrag enligt punkt 3. Sametinget lämnar varje år förslag till Fondstyrelsen om hur stort det belopp ska vara som ska användas för bidrag enligt punkten 3. Regeringen beslutar varje år på förslag av Fondstyrelsen taket för utdelningen från Samefonden. Detta belopp brukar motsvara Samefondens inkomster. Eftersom fondens kapital är placerat i aktier m.m. varierar intäkterna beroende på börsens utveckling. Men också övriga intäkter kan variera mellan åren t.ex. intäkterna från jakt och fiske beroende på antalet personer som betalar avgift för att jaga eller fiska etc. Under tiden 1994 2009 har det maximala belopp styrelsen förfogat över under ett år varierat mellan 7 miljoner kronor och 10,5 miljoner kronor. Fram till år 2007 bestämde regeringen den högsta summan som fick delas ut till främjande av den samiska kulturen och samiska organisationen. Detta belopp varierade under tiden 1994 2007 mellan 4 miljoner kronor och 6 miljoner kronor. I tabell 2.2 redovisas de medel Samefonden förfogat över och hur de använts(alla dokument har inte kunnat återfinnas). 29

Allmänna förutsättningar för utredningsarbetet SOU 2011:62 Tabell 2.2 Det maximala belopp Samefondens styrelse förfogat över respektive år samt det högsta belopp som får gå till samisk kultur och samiska organisationer samt bidraget till underhåll av renskötselanläggningar. Belopp i kronor År Högsta utdelning enligt regering Högsta belopp till samisk kultur och organisationer Bidrag till underhåll av renskötselanlägg. 1994 7 000 000 4 000 000-1995 10 500 000 6 000 000-1996 - - - 1997 7 000 000 4 000 000 2 000 000 1998 - - 2 600 000 1999 8 000 000 4 480 000 2 653 000 2000 - - 2 706 000 2001 8 000 000 4 660 000 2 706 000 2002 - - 2 875 000 2003 - - 2 932 000 2004 - - 2 990 000 2005 9 000 000 5 000 000 3 053 000 2006 9 200 000 5 000 000 3 114 000 2007 9 400 000 ej angivet 3 178 000 2008 9 400 000 ej angivet 3 178 000 2009 8 200 000 ej angivet 1 500 000 2010 8 200 000 (+ 3 000 000) ej angivet 5 079 000 Enligt uppgift från Samefonden är praxis inom Fondstyrelsen att den alltid delar ut lika mycket pengar som regeringen anger som tak för det belopp som kan utdelas. Vidare har Fondstyrelsen alltid delat ut den högsta summan som regeringen tillåtit för utdelning till samisk kultur och samiska organisationer. I praktiken har det gått till så att Samefonden först delat ut det maximala beloppet till samisk kultur och samiska organisationer i en klumpsumma till Sametinget som svarar för fördelningen av medlen på olika ändamål. En väsentlig del av Sametingets medel är ett organisationsstöd, i första hand till SSR. Det belopp som återstår efter bidraget till Sametinget används för andra ändamål varav bidraget till underhåll av renskötselanläggningarna, åtminstone fram till och med år 2006, tycks ha utgjort huvuddelen. Som beskrivs närmare i kapitel 3 uppgår den totala underhållskostnaden för renskötselanläggningarna till drygt 5 miljoner kronor om 30

SOU 2011:62 Allmänna förutsättningar för utredningsarbetet året i dagens penningvärde beräknat som 2 procent av anläggningarnas återanskaffningsvärde. I själva verket har bidraget till underhållet under många år varit betydligt lägre. Det är också förklaringen till den allmänna uppfattningen hos samebyarna men också i stor utsträckning hos berörda länsstyrelser att renskötselanläggningar på många ställen är i dåligt skick. Uppgifterna ovan ger underlag för slutsatsen att efter det att bidrag till samisk kultur och samiska organisationer lämnats med högsta tillåtna belopp har Samefondens medel varit otillräckliga för att säkerställa ett långsiktigt tillfredsställande underhåll av renskötselanläggningarna. År 2009 beviljade Samefonden som framgår, av tabell 2.2, ett förhållandevis lågt belopp för underhåll av renskötselanläggningarna trots att de tre länsstyrelserna tillsammans begärt drygt 5,6 miljoner kronor av Samefonden till underhållet. Enligt Samefonden fick det låga beloppet om 1,5 miljoner kronor dessutom bara användas för underhåll av stängsel. Det ledde till att de tre länsstyrelserna i juni 2009 i en gemensam skrivelse till Samefonden ansökte om kompletterande medel. Länsstyrelserna anförde också att de ställde sig frågande till om Samefonden frångår regeringsbeslut om underhållsskyldighet och anförde att anläggningar skulle komma att förfalla. År 2010 beviljade Samefonden drygt 5 miljoner kronor till renskötselanläggningarna. Det blev möjligt efter det att Samefonden ansökt hos regeringen om att få dela ut ytterligare 3 miljoner kronor utöver de drygt 8 miljoner kronor som ursprungligen beviljats. Ansökan beviljades genom att 3 miljoner kronor frigjordes från fondens kapital. Beloppet användes till ett extra bidrag för underhåll av renskötselanläggningar. Beloppet togs således från fondens kapital. Detta får ses som en engångsåtgärd då det inte är långsiktigt hållbart att finansiera det löpande underhållet av renskötselanläggningarna genom att minska Samefondens kapital. De medel som beviljats underhållet av renskötselanläggningarna har varierat mellan åren. Det går dock att sedan år 1997 skönja en svagt stigande trend, åtminstone i nominella belopp, bortsett från det anmärkningsvärda året 2009. Medlen har fördelats mellan de tre länsstyrelserna. Som kan utläsas av tabell 2.3 har trots att det totala bidraget till underhållet varierat mellan åren, fördelningen mellan de tre länen varit i stort sett konstant. Det kan tyda på att Samefonden inte gör en självständig bedömning av underhållsbehovet utan fördelar de medel som finns tillgängliga mellan länen enligt en fastställd schablon. 31

Allmänna förutsättningar för utredningsarbetet SOU 2011:62 Tabell 2.3 Medel som Samefonden respektive år beviljat för underhåll av renskötselanläggningar. Belopp i kronor ÅR NORRBOTTEN VÄSTERBOTTEN JÄMTLAND SUMMA 1997 1 315 000 464 000 221 000 2 000 000 1998 1 697 000 637 000 266 000 2 600 000 1999 1 731 000 650 000 272 000 2 653 000 2000 1 766 000 663 000 277 000 2 706 000 2001 1 801 000 676 000 283 000 2 760 000 2002 1 875 000 705 000 295 000 2 875 000 2003 1 912 000 719 000 301 000 2 932 000 2004 1 950 000 733 000 307 000 2 990 000 2005 1 990 000 748 000 315 000 3 053 000 2006 2 030 000 763 000 321 000 3 114 000 2007 2 071 000 779 000 328 000 3 178 000 2008 2 071 000 779 000 328 000 3 178 000 2009 950 000 500 000 50 000 1 500 000 2010 4 009 000 648 000 422 000 5 079 000 2.3.2 Särredovisade fonder I samband med vattenkraftsutbyggnaden bildade regeringen fonder till främjande av rennäringen. Det finns i dag nio sådana fonder. Det totala marknadsvärdet i dessa fonder uppgick år 2007 till cirka 85 miljoner kronor. Ur tre av dessa fonder har Fondstyrelsen lånat ut pengar till olika samebyar för rättegångskostnader i mål som rör renskötselrätten. Totalt 25 miljoner kronor hade lånats ut år 2007. 2.3.3 Medel till enskilda samebyar I samband med vattenkraftsutbyggnaden avsattes ytterligare pengar till vissa områden som var särskilt berörda. Dessa fördelades sedan per sameby. Det finns i dag 13 samebyar som har sådana särredovisade medel. Det är i huvudsak samebyar i Norrbotten. Medlen ska användas till främjande av rennäringen i samebyn. En del av medlen används för byskiljande stängsel. Dessa stängsel ingår inte i utredningens uppdrag. Fondernas marknadsvärde varierade år 2007 mellan 142 000 kronor och 12 miljoner kronor. Samebyarna rekvirerar medel genom Fondstyrelsen. 32

SOU 2011:62 Allmänna förutsättningar för utredningsarbetet 2.3.4 Utredningens kommentar till Samefondens åtaganden m.m. Enligt utredningens direktiv åtog sig Samefondens styrelse den 24 maj 1983 att finansiera underhållet av vissa renskötselanläggningar som staten ägde. Utredningen har tagit del av protokollet från detta styrelsemöte i Samefonden. Det framgår dock inte av protokollet att Samefonden beslutat att ta på sig ett underhållsansvar för de anläggningar som ägs av staten. Utredningen har efterforskat om styrelsen för Samefonden i något annat beslut tagit på sig ett underhållsansvar för dessa anläggningar. I protokoll från 1994-05-20 för styrelsen för Samefonden anges under 4 följande: Fondstyrelsen beslöt den 13 mars 1979 att Samefonden skulle svara för underhållsskyldighet för vissa renskötselanläggningar enligt ett förslag av Förhandlingsgruppen för renskötselanläggningar. De anläggningar för vilka Samefonden åtagit sig underhållsskyldighet framgår av departementspromemorian Ds Jo 1975:4 om vissa principer och anläggningar i Z-län, Ds Jo 1975:13 om Z och AC län, Ds Jo 1976:7, Ds Jo 1977:13 och Ds Jo 1978:11 om BD län och slutredovisning. Av skrivelser till Samefonden från år 1979 framgår att dessa rapporter remitterats till bl.a. Samefonden detta år. I styrelsen för Samefondens protokoll från 13 mars 1979 anges under rubrik remissyttrande i 2 följande: Jordbruksdepartementet har berett styrelsen för Samefonden tillfälle att avge yttrande över betänkande (Ds Jo 1978:11) om slutredovisning av förhandlingsgruppen för renskötselanläggningar. Styrelsen för Samefonden beslutar i sitt yttrande tillstyrka förhandlingsgruppens förslag till fördelning av underhållskostnader. Styrelsen förutsätter att kostnaderna för Samefondens del inte blir mer omfattande än vad förhandlingsgruppen föreslagit. Styrelsen understryker att underhållskostnaderna för anläggningar av allmän karaktär fortsättningsvis måste bekostas av budgetmedel. Som framgått av avsnitt 2.2 föreslog FFR vilka anläggningar som staten skulle behålla äganderätten till och som skulle underhållas av Samefonden. Anläggningar är redovisade i FFR:s rapporter och dessa anläggningar är listade och uppdaterade av de tre berörda länsstyrelserna och uppgår till 147 anläggningar, se vidare kapitel 3. Som framgår i det föregående var det FFR:s uppfattning att det var viktigt att staten under några års tid behöll ansvaret för anläggningarna. FFR:s ansåg dock att anläggningarna efter denna tid skulle överlåtas till samebyarna men att Samefonden även fort- 33