STTV Sanitära anvisningar för småskalig förbränning av trä

HANDBÖCKER 6:2008 STTV Sanitära anvisningar för småskalig förbränning av trä

Innehåll 2 Förord... 3 1 Inledning... 4 2 Veduppvärmningsapparater i små fastigheter... 5 2.1 Kamintyper... 5 2.1.1 Pannor... 5 2.1.2 Eldstäder... 9 2.2 Bränsle och förbränning... 11 3 Vedkaminer som utsläppskällor... 12 3.1 Sammansättning i rökgaser... 12 3.2 Kamintypens och uppvärmningssättets effekt på utsläpp... 12 4 Sanitära olägenheter av småpartiklar... 13 4.1 Småpartiklar i samhällsluft som upphov till sanitära olägenheter... 13 4.2 Exponering för skadliga substanser från småskalig förbränning av trä och hälsoeffekter hos befolkningen... 14 4.3 Toxiska egenskaper i utsläppspartiklar... 16 5 Tillämpande av hälsoskyddslagen på klagomål gällande rök... 17 5.1 Hälsoskyddslagen... 17 5.2 Bedömning av sanitär olägenhet som orsakas av rök... 18 5.2.1 Utredning av rökolägenhet... 19 5.2.2 Fastställande av ursprung till rök... 20 5.2.3 Förekomst av rökolägenhet i inneutrymmen... 21 5.2.4 Förekomst av rökolägenhet utomhus... 22 6 Åtgärder av hälsoskyddsmyndigheten... 24 6.1 Förebyggande av tillkomst av rökolägenhet... 24 6.2 Åtgärder för undanröjande av olägenhet... 24 Litteratur... 26 BILAGOR Bilaga 1. Kontrolljournal för rökolägenhet Bilaga 2. Utredning om uppvärmning av fastighet och om träförbränning Social- och hälsovårdens produkttillsynscentral (STTV) verkar som hälsoskyddslagens verkställande och expertmyndighet. Hälsoskyddslagen har syftet att trygga befolkningens och individens hälsa samt att förebygga, minska och undandröja sådana i livsmiljöns förekommande faktorer som kan orsaka sanitär olägenhet. STTV utfärdar med stöd av 4 i hälsoskyddslagen (HsL 763/1994) dessa anvisningar om förebyggande av sanitära olägenheter som orsakas av småskalig förbränning av trä.

3 Förord Förbränningen av trä i små pannor och eldstäder har på senare år ökat i glesbygder samt i småhusområden i städer och tätort. Detta beror huvudsakligen på att priserna på övriga uppvärmningsformer som exempelvis olje- och eluppvärmning samt fjärruppvärmning har stigit. Samtidigt har man även eftersträvat att främja förbränningen av trä för att öka Finlands energisjälvförsörjning och minska mängden koldioxidutsläpp. Efterhand som småskalig förbränning av trä blir allt allmännare har även klagomålen till kommunala hälsoskyddsmyndigheter gällande rök från förbränningen ökat. Hälsoskyddsmyndigheterna har inte haft anvisningar för behandlingen av klagomål, varför klagomålens behandling har varierat avsevärt bland myndigheterna. På senare år har samlats många nya inhemska och internationella forskningsfakta om utsläpp från småskalig förbränning av trä, effekterna på luftkvaliteten och om sanitära olägenheter av utsläpp. Forskningsresultaten motiverar åtgärder för att minska olägenheterna av förbränning. Anvisningen har syftet att underlätta och förbättra utredning av rökolägenheter och snabba upp beslutsfattningen hos kommunala hälsoskyddsmyndigheter om klagomålsfall. Anvisningen bygger på utredningar som utförts av Folkhälsoinstitutets avdelning för miljöhälsa samt Ympäristöterveys ry. Experter från Statens Tekniska Forskningsanstalt (VTT) och Kuopio universitet med expertis i förbränningsteknik och utsläpp deltog även i utarbetandet av anvisningen. Jag tackar alla de personer och parter som deltog i färdigställandet av anvisningen. Helsingfors 12.9.2008 Överinspektör Päivi Aalto Social- och hälsovårdens produkttillsynscentral

1 Inledning 4 Anvisningen är främst avsedd till stöd för hälsoskyddsmyndigheterna vid behandling av klagomål gällande småskalig förbränning av trä. Klagomålen berör huvudsakligen förbränning av trä eller torv under dåliga förbränningsförhållanden samt förbränning av smutsigt trä eller avfall. Klagomålen berör mindre ofta förbränning av stenkol eller koks, som används sällan i Finland. Uppvärmningssystem, eldstäder och rökkanaler i en byggnad godkänns i samband med dess byggnadstillstånd enligt markanvändnings- och bygglagen (132/1999). Tillståndet fastslår inte förbränningsapparatens typ eller bränslet, utan godkännande berör närmast brandsäkerhet och lokalens användningsändamål. Finlands byggbestämmelsesamling ställer än så länge inga krav på utsläpp eller verkningsgrad beträffande nya apparater som använder trä. Hos miljöministeriet utarbetas dock som bäst med stöd av markanvändnings- och bygglagen (132/1999) en miljöministeriets förordning om utsläpp från och verkningsgrader av nya uppvärmningsapparater som använder träbränsle. Utsläpp från gamla uppvärmningsapparater kan vara höga. De har en lång livslängd, varför ett begränsande av utsläpp från nya apparater ger att mängden utsläpp i praktiken minskar först efter flera år. De vanligaste och svåraste problemen för hälsa och trivsel kommer från användningen av gamla uppvärmningsapparater. Exempelvis utsläpp från en 10 20 år gammal panna kan även då den används rätt vara mångdubbla i jämförelse med en ny modern panna. Fel användning ökar utsläppen ytterligare. Bränslen som ger stora gas- och partikelutsläpp är exempelvis vått trä, kemikalieförorenat och impregnerat avfallsvirke och annat hushållsavfall som är odugligt för förbränning i små värmepannor. Förstörelse av avfall i små fastigheter genom förbränning förbjuds oftast i de kommunala bestämmelser om avfallshantering som utfärdats med stöd av avfallslagen (AvfallsL 1072/1993). Endast rena, torra klabbar och flis samt industriellt framställda pelleter för små eldstäder godkänns som bränslen. Man kan med stöd av hälsoskyddslagens (HsL 763/1994) 27 begränsa eller förbjuda användningen av en förbränningsapparat som orsakar sanitär olägenhet. Hälsoskyddsmyndigheten kan med stöd av hälsoskyddslagens 51 även utfärda allmänna hälso-

skyddsbestämmelser, exempelvis om begränsande av användningen uppvärmningsapparater inom ett visst område för att förebygga sanitära olägenheter av rökgas. 5 2 Veduppvärmningsapparater i små fastigheter Med småskalig förbränning avses i allmänhet förbränning av trä eller annat fast bränsle i en panna eller en eldstad vars värmeeffekt är under 300 kw. Mindre kaminer som används i enskilda bostadshus eller radhusbostäder har oftast effekter på under 30 kw. 2.1 Kamintyper Vedkaminer indelas på basis av användningsändamålet i primära och sekundära värmekällor. I Finland uppvärms ca 20 procent av enfamiljshusen huvudsakligen med ved (Tuomi och Peltola 2002). I stora städer nyttjas primär veduppvärmning i mindre utsträckning än på landsorten eller i tätorterna och i mindre städer. Exempelvis i huvudstadsregionen uppvärms bara 2 3 procent av småhusen huvudsakligen med ved (Haaparanta m.fl. 2003). Enligt Tuomi och Peltola (2002) används ved som extra värmekälla i 60 procent av enfamiljshusen och i 44 procent av alla småhus (inkl. lantgårdar och fritidsbostäder). År 2000 producerade mindre användning av ved ca 13 procent av nyttoenergin i Finland för uppvärmningen av bostads- och servicebyggnader (Statistikcentralen 2001). 2.1.1 Pannor Det finns flera olika typer av mindre värmepannor avsedda för uppvärmning av små fastigheter. Oftast används de som primära värmare, varför de har fler dagliga driftstimmar än sekundära värmare (ex. öppna spisar, ugnar). Pannor som använder klabbar producerar generellt mera rökgasutsläpp än moderna pannor som går på träpelleter. Mängden och kvaliteten av rökgaserna påverkas förutom av apparattypen även väsentligt av bränslets kvalitet och förbränningssättet samt av pannans tekniska kondition och service. Nedan beskrivs olika typer av pannor för klabbved. (PIPO-projektets slutrapport, Tissari m.fl. 2005).

Överförbränningspanna 6 Överförbränningspannan är den mest allmänna pannan för förbränning av klabbved. Bränslet läggs i pannan i stora klabbportioner som tänds med en gång. Förbränningsluften leds in i pannan via ett gallerraster i pannans botten och via pannans luckor. Överförbränningspannan kombineras oftast med en vattenackumulator i storleken 1 5 m 3. Kombinerad med tillräckligt stor vattenackumulator kan pannan köras på full effekt, varvid utsläppen i allmänhet är mindre, förbränningen effektivast och uppvärmningstiden några timmar i dygnet. I Finland kan en överförbränningspanna dock användas utan vattenackumulator, till skillnad från exempelvis Sverige. En sådan panna måste köras på låg effekt eller s.k. snålförbränning. Vid snålförbränning begränsas mängden förbränningsluft, varför förbränningsgaserna inte brinner helt och hållet, med påföljden att det uppstår stora rökgas- och partikelutsläpp. Bild 1. Schematisk bild av funktionsprincipen för en överförbränningspanna (Källa: VTT) Dubbelpanna Dubbelpannan är en vanlig panntyp Finland. Den har två skilda eldstäder, en för en oljebrännare och en annan oftast av överförbränningstyp för förbränning av klabbved. I äldre pannor är klabbeldstaden liten och endast avsedd för tillfällig användning. En sådan panna

7 utan vattenackumulator är inte lämplig för uppvärmning mest med ved. Gamla dubbelpannor i vilka bränns ved närmast kontinuerligt är största orsaken till klagomål gällande rökolägenheter. I nya dubbelpannor är klabbeldstaden större än förr och de finns också att få med funktion enligt principen för s.k. omvänd förbränning (se s. 8). Underförbränningspanna I en underförbränningspanna sker förbränningen i pannans nedre del. Uppstående gaser och lågor leds till en skild efterförbränningseldstad för slutförbränning. I dessa pannor används som bränsle klabbar och flis eller stycketorv. Underförbränningspannan fungerar med antingen naturligt drag eller så leds förbränningsluften till det brinnande skiktet med hjälp av en fläkt. Förbränningen är effektivare och renare än i en överförbränningspanna, och vattenackumulatorn är inte nödvändig, även om en sådan rekommenderas. Bild 2. Schematisk bild av funktionsprincipen för en underförbränningspanna (Källa: VTT)

Omvänd förbränningpanna 8 Den omvända förbränningpannan är den nyaste typen av småpanna som har utvecklats ur underförbränningspannan. Förbränningsgaserna leds via ett litet rost under pannans bränsleskikt till en keramisk efterförbränningseldstad, där gaserna brinner i hög temperatur. På grund av den höga temperaturen kan materialet som används i pannan utsättas för stora påfrestningar. Omvända förbränningspannor behöver vanligen en utsugsfläkt för rökgaserna. Fläkten ingår oftast i pannan konstruktion. I länder med strikta bestämmelser för utsläpp av rökgaser är den omvända förbränningpannan de mest använda panntypen. Användning av vedpanna Med tanke på rökutvecklingen är det viktigt hur pannan tänds. Med antändningen kan man påverka både rökutvecklingens varaktighet och dess mängd. Mitt i eldstaden med klabbar placeras småhuggen torr ved och ett eventuellt förbiledningsspjäll öppnas för att ge direkt drag och få temperaturen i eldstaden att stiga så snabbt som möjligt. Pannans lucka kan hållas på glänt. När elden har tänts ordentligt stängs förbiledningsspjället och luckan. Mellan pannan och vattenackumulatorn ska det finnas en termostat på 78 C så att pannvattnets temperatur stiger till minst 80 C. Lika viktigt är det också att det med returflödet då termostaten öppnas inte strömmar kallt vatten till pannan som kyler panna. En del av cirkulationsvattnet ska blandas med returvattnet. Tabell 1. Riktgivande exempel på kalkyl av de drifttider för en vedpanna (20 kw) i ett enfamiljshus som behövs för laddning av olika stora vattenackumulatorer och på den uppnådda laddningens varaktighet (Källa: VTT). Kalkylen tar inte hänsyn till energiförbrukningen under ackumulatorns laddningstid. Nominell panneffekt (kw) Nyttoeffekt (kw) Energiproduktion (kwh/h) Ackumulatorns storlek (liter) Energilagring (värme 55 90 C) (kwh) Ackumulatorn laddas (timmar) Tillräcklighet av ackumulatorns uppladdning vid milt väder (effektbehov 2 kw) (timmar) Tillräcklighet av ackumulatorns uppladdning vid kallt väder (effektbehov 15 kw) (timmar) 20 16 16 1000 41 2,6 20 3 20 16 16 1500 61 3,8 31 4 20 16 16 2000 82 5,1 41 5 20 16 16 2500 102 6,4 51 7 20 16 16 3000 123 7,7 61 8 20 16 16 5000 205 12,8 102 13

9 Ur kalkylen i exemplet kan man sluta sig till att storleken på den obetingat minsta acceptabla vattenackumulatorn är 1 m 3 i kombination med en vedpanna på 20 kw, men vid svår köld ska en panna med en sådan ackumulator vedeldas närapå oavbrutet. Rekommenderad storlek på vattenackumulatorn är 3 5 m 3, då förslår den uppnådda laddningen över natten även vid kallt väder. Som reservsystem för uppvärmning med vedpanna kan användas el-motstånd som monterats i vattenackumulatorn. På detta sätt kan man förhindra att systemet fryser och el-motstånden kan också användas tillfälligt för uppvärmning. Även om veden som används är torr och av hög kvalitet, bildas det sot i eldstaden i pannan och på rökrörens ytor. För att uppnå en jämn verkningsgrad är det viktigt att pannans ytor sotas helst två gånger i månaden. För nya pannor finns det också automatiska sotningsapparater för pannans konvektionssektion. 2.1.2 Eldstäder För sekundära vedkaminer som används utöver fjärrvärme eller eluppvärmning är det vanligt att de inte används dagligen och oftast kanske bara några timmar i veckan. Vanliga eldstäder i finländska bostäder är ackumulerande spis, öppen spis, bakugn, köksspis, kamin, bastuugn och bastugryta. Nedan skärskådas olika typer av små eldstäder (Haaparanta m.fl. 2003). Ackumulerande spis Vanligaste eldstäder i Finland är ackumulerande spisar med gallerrost. I moderna ackumulerande spisar används också nya lösningar för rost och inmatningen av förbränningsluft, med vilka man avsevärt har kunnat minska mängden utsläpp. Ackumulerande kakelugnar monteras ofta med fabriksgjorda element på bruksplatsen. Cirka hälften av nya ugnar muras dock fortfarande av tegel på platsen. Det finns också lätta ackumulerande ugnar på marknaden, som exempelvis kassetteldstäder med en kärna av metall och ett mantelskikt av ackumulerande material. Ackumulerande spisar har en direkt eldstad varifrån brandgaserna överförs till en överförbränningskammare och sjunker därifrån ner till fundamentet, varvid värmen överförs till stommens massa. Ackumulerande spisar har god värmelagringskapacitet och överför värmen jämt till rummet under upptill ett dygn efter att spjällen har stängts.

10 Bild 3. Schematisk bild av funktionsprincipen för en ackumulerande spis (Källa: NunnaUuni Oy) Öppna spisar och kaminer Öppna spisar är vanliga i hus som byggdes på1970-talet. De har ofta betydelse för inredningen och att öka trivseln, och används inte numera för att uppvärma rum. Kaminer är vanligen små, lätta eldstäder av metall, som direkt uppvärmer rumsluften utan att lagra värme i kaminens konstruktioner. Öppna spisar kan med att inmontera en spiskärna av metall i dem modifieras så att de blir delvis ackumulerande kaminer. Bakugnar och köksspisar Bakugnar och köksspisar är eldstäder som är avsedda för matlagning. I bakugnar ligger eldstaden vågrätt, varför det inte uppstår en primär ström av snabbt stigande rökgaser. Ugnarna saknar gallerrost och det är besvärligt att leda luft till förbränningsprocessen. Värmen ackumuleras i ugnens stora stenmassa. I bakungnar sker förbränningen enligt vedsatsprincipen så att man bränner 2-3 vedsatser, varefter glöden får brinna till slut. I köksspisar är förbränningsförloppet i allmänhet kontinuerligt eftersom man under användningen fyller på i eldstaden med små mängder ved.

Bastuugnar 11 Vedeldade bastuugnar kan indelas i rökugnar, engångseldade och kontinuerligt eldade ugnar. De två först nämnda är ackumulerande, men i de vanligaste, dvs. kontinuerligt eldade ugnar hålls elden i gång hela tiden. 2.2 Bränsle och förbränning Vanliga träbränslen är klabbar, träflis, pelleter och briketter. I Finland används årligen ca 6 milj. fasta kubikmeter ved med energiinnehållet ca 13 TWh. Trä är ett inhemsk förnybart bränsle. Mer än 80 % veden som används är antingen ur egen skog eller annars gratis och självständigt anskaffad. Träden ska fällas på vårvintern, då börjar veden snabbt torka. Den uppsågade och kluvna veden förvaras först utomhus i oövertäckta, öppna travar. I slutet av sommaren eller början på hösten ska klabbarna flyttas inomhus till ett väl ventilerat lager, eller vedtraven övertäckas med täckning som sätts ca 10 cm ovan traven så att luften fritt kan cirkulera genom traven. För att effektivera förbränningen ska klabbarna helst flyttas till ett varmt utrymme i exempelvis portioner för en vecka i taget. Det rekommenderas dock inte att klabbarna förvaras och torkas i bostadsrum, då vedytan i allmänhet har tillväxt av mikrober som i inomhusluft kan avge ohälsosamma sporer, eller substanser från metabolismen hos mikrober. Optimal lagringstid för ved är ca 1,5 år, varefter tilltagande röta börjar minska mängden energi i veden. I eldstäder och pannor i bostadsområden ska man endast bränna torrt, rent trä. Avfall får inte brännas i eldstäder och pannor i små fastigheter. Som tände kan man använda små mängder oöverdraget papper eller papp. Den rena torra veden läggs luftigt i eldstaden och helst vågrätt. Bästa förbränningsresultatet nås då diametern på brännveden är ca 8 l0 cm. Man ska se till att det kommer tillräcklig ersättningsluft till rummet. För eldstäder med traditionellt gallerrost anses ett gott tändsätt vara att tända ovanpå veden, om det är möjligt. Beståndsdelarna i veden som förgasas av hettan från tändmedlen passerar genom glöden som ansamlas ovanpå veden, varvid gaserna brinner nästan helt och hållet. Då man tänder underifrån förgasas veden kraftigt, men all gas som uppstår under tändningen hinner kanske inte helt och hållet förbrännas och skapar på så sätt rikliga rökgasutsläpp. Då man använder en eldstad ska man alltid se till att man följer tillverkarens anvisningar.

3 Vedkaminer som utsläppskällor 12 3.1 Sammansättning i rökgaser Ofullständig förbränning av ved orsakar stora utsläpp. Bland gasformiga substanser bildas det mest koldioxid och kolmonoxid, dvs. os, samt metan och otaliga andra flyktiga kolväten som exempelvis formaldehyd. Viktigaste bland partikelformiga föroreningar är organiska kolföreningar, svavelsyra, finfördelat grundämneskol, dvs. sot, samt flygaska bestående av mineraler som finns i veden. De flesta utsläppspartiklar har en diameter på < 1 m. 3.2 Kamintypens och uppvärmningssättets effekt på utsläpp Tabell 2 visar ett sammandrag över de jämförelser av utsläpp från olika apparater för småskalig förbränning som forskningsgrupper vid Kuopio universitet och VTT har verkställt (PIPO-projektets slutrapport, Tissari m.fl. 2005). Tabell 2. Genomsnittliga totala utsläppsfaktorer för kolmonoxid dvs. os (CO), totala kolväten (OGC), partiklar (PM 1 ) med diametern < 1 m och partikeltalet (N) samt storleken av genomsnittliga utsläppspartiklar för olika förbränningsapparater och träbränslen (PIPOprojektet). CO OGC PM 1 N Storl. nm mg/mj mg/mj mg/mj #/MJ Bastuugnar 3100 590 145 6,5E+13 110 Ackumulerande spisar, spiskärnor 1200 130 85 4,0E+13 130 Pelletspis 170 10 65 3,2E+13 155 Pelletbrännare, < 30 kw 190 5 25 1,2E+13 145 Små värmepannor, < 50 kw, pellet 250 5 8 6,9E+12 105 Små värmepannor, < 50 kw, flis 500 35 11 8,1E+12 105 Medelstora pannor, 50-500 kw, pellet 85 1 10 1,7E+13 80 Medelstora pannor, 50-500 kw, flis 620 5 30 2,3E+13 105 Fjärrvärmepanna, 10 MW* 20 3 4,3E+11 230 Oljebrännare 35 2 1,1E+11 50 *) Multicyklon och el-filter. Utsläppen från spisar som körs med vedsatsprincipen är högre än ovan nämnda. Effektivaste förbränningen sker i kontinuerligt eldade apparater, exempelvis pelletdrivna brännare och pannor samt s.k. flisstokers. Utsläppen från spisar som körs med påfyllning är högre än de ovan nämnda. Bastuugnar, kaminer, köksspisar och öppna spisar står för den sämsta förbränningstekniken. Apparaternas driftssätt påverkar i hög grad förbränningens effektivitet och utsläppen. Snålförbränning i en överförbränningspanna har bedömts ge upp till trettiofaldigt partikelutsläpp jämfört med en vanlig pelletpanna (Sternhufvud m.fl.

2004). Tyvärr finns det inga forskningsdata på generalitetet av dåliga driftssätt som exempelvis snålförbränning. 13 Vid en undersökning utförd av Kuopio universitet, Folkhälsoinstitutet och Meteorologiska institutet konstaterades att liten ackumulerande spis driven under dåligt förbränningssätt (för mycket ved, för lite förbränningsluft) producerade flerfaldig mängder gasformiga föreningar och partiklar jämfört med utsläpp från vanlig förbränning: utsläppet av kolmonoxid eller os var trefaldig, utsläppet av totalt kolväte niofaldig och utsläppet av PM 1 -partiklar sexfaldig. Partikelutsläppen orsakade av dåligt förbränningssätt innehöll också flerfaldiga mängder organiska föreningar, exempelvis polyaromatiska kolväten (PAH) (PUPOprojektens slutrapport, Tissari m.fl. 2007). 4 Sanitära olägenheter av småpartiklar 4.1 Småpartiklar i samhällsluft som upphov till sanitära olägenheter Sanitära olägenheter, som orsakas av partiklar i samhällsluften, bedöms trots den allmänna förbättringen av luftkvaliteten fortfarande vara stora i västländerna. Grunden för Europeiska unionens nuvarande luftvårdsstrategi, programmet Ren luft för Europa (Clean Air for Europe, CAFE 2005), har bedömt att småpartikelhalterna (PM 2.5 ; diameter < 2,5 m) för år 2000 orsakade närmare 350 000 förtidiga dödsfall bland befolkningen i de då 25 medlemsländerna med 450 miljoner invånare. Utöver detta bedömdes halterna av PM 2.5 vara orsaken till nedsatt funktionsförmåga hos tiotals miljoner barn samt personer med kroniska andnings- och hjärtsjukdomar (Salonen och Pennanen 2006). CAFE-programmet har bedömt att småpartiklar orsakade i Finland år 2000 ca 1 300 förtidiga dödsfall och nedsatte funktionsförmågan för tiotusentals barn och personer med kroniska andnings- och hjärtsjukdomar. De förvärrade sjukdomarna bedömdes ha ökat mängden sjukhusvård, läkarbesök, användning av läkemedel samt frånvaro för arbetande vuxna. Förvärrandet och ökningen av sjukdomar bedömdes för alla EU-länder ha orsakat direkta och indirekta ekonomiska årliga förluster på sammanlagt nästan 100 miljarder euro. Finlands ekonomiska förluster uppskattades till hundratals miljoner euro i året (Salonen och Pennanen 2006).

14 I samband med riskbedömningarna under Världshälsoorganisationens (WHO) framtagning av globala riktvärden för luftkvalitet (2005) konstateras att man på basis av nuvarande kunskaper inte kan ställa någon sådan nedre gräns för skadliga PM 2.5 -halter, under vilken skadliga halter inte kunde förekomma. Alla halter av småpartiklar i samhällsluft måste således anses medföra sanitära olägenheter. Slutledningen stöds också av finländska befolkningsundersökningar, som påvisar att de relativt låga halterna av PM 2.5 i huvudstadsregionen har samband med likartade sanitära olägenheter i mer nedsmutsade städer i Mellan- och Sydeuropa och i Förenta staterna (Pekkanen 2004; Lanki och Pekkanen 2008). Enligt WHO:s globala rekommenderade värden (2005) för luftkvalitet kan man godkänna PM 2.5 -halten högst 10 g/m 3 uttryckt som årsmedeltal och 25 g/m 3 som dygnsmedeltal. Dödlighetsrisken har på motsvarande sätt bedömts stiga lineärt med sex procent uttryckt som årsexponering och ca en procent som dygnsexponering för varje ökning på 10 g/m 3 i partikelhalten. Mycket korta, förhöjda exponeringar under minuter eller timmar kan också vara skadliga för såväl hjärt- som lungsjuka (Lanki och Pekkanen 2008). WHO har än så länge inte framfört ett timriktvärde för PM 2.5 -halten. För huvudstadsregionens samarbetsdelegations (SAD) luftkvalitetsindex bedöms på basis av en Folkhälsoinstitutets expertvärdering PM 2.5 -timhalten för luftkvaliteten försämras på följande sätt: nöjaktig luftkvalitet 25 49 g/m 3, dålig luftkvalitet 50 74 g/m 3, och mycket dålig luftkvalitet över 75 g/m 3. Vid nöjaktig luftkvalitet bedöms sanitära olägenheter vara osannolika, och då luftkvaliteten är dålig kan känsliga personer uppleva sanitära olägenheter. (http://www.ytv.fi/fin/ilmanlaatu/indeksin_maarittely.htm). 4.2 Exponering för skadliga substanser från småskalig förbränning av trä och hälsoeffekter hos befolkningen Bild 4 visar Finlands officiella uppskattningar av PM 2.5 -utsläpp per källor år 2005. Uppskattningen, liksom även motsvarande EU-uppskattning visar att andelen från småskalig förbränning i hushåll av alla småpartikelutsläpp är 45 %, vilket är högre än totala mängden småpartikelutsläpp från samtliga energiverk och all vägtrafik. Småskalig förbränning av trä bedömdes år 2000 stå för ca 25 % av alla direkta småpartikelutsläpp i Finland. På likartat sätt uppskattades vägtrafikens småpartikelutsläpp till ca 19 % av alla utsläpp. (Karvosenoja m.fl. 2008).

15 Lösningsmedel Liuottimet och övriga preparat ja muut tuotteet Jordbruk Maatalous Energialaitokset Energiverk Teollisuus Industri (PM 2.5 2.5)-utsläpp -päästöt 2005 2005 tn % Energiverk Arbetsmaskiner Energia-laitokset 7740,26 23 Työkoneet Hushåll, småförbränning Kotital. Trafik pienpoltto 15359,71 45 Liikenne Arbetsmaskiner 4930,24 14 Työkoneet Industri 1356,00 4 Teollisuus Lösningsmedel och övr. 2804,70 8 Liikenne Trafik Liuottimet preparat ja muut tuotteet 1398,72 4 Maatalous Jordbruk 560,04 2 Muut Övriga 12,27 0 Yhteensä Totalt 34161,93 100 Hushåll Kotital. småförbränning pienpoltto Bild 4. Finlands miljöcentrals (2007) uppskattning år 2005 av småpartikelutsläpp (PM 2.5 ) per källor. På grund av låg nivå för utsläpp av rökgas och felaktiga förbränningssätt utsätts befolkningen i Finland för småpartiklar i sannolikt hög grad under uppvärmningsperioden särskilt i gamla småhusområden. Enligt uppskattningar från utländska (Boman m.fl. 2003; Naeher m.fl. 2007) och en finländsk (Myllynen m.fl. 2005) undersökning kan dålig småskalig förbränning av trä höja den lokala halten per timme av småpartiklar till en hög nivå på upptill 300 g/m 3. I sådana situationer kan dygnshalten av partiklar höjas flerdubbelt i Finland över den allmänna stadsbakgrundsnivån, som är ca 10 g/m 3. Under år 2000 har småskalig förbränning av trä bedömts producera ca 65 % av alla finländska PAH-utsläpp och 20 % av alla utsläpp av flyktiga kolväten (VOC) (Karvosenoja 2004). SAD har i en undersökning konstaterat att användningen av eldstäder klart försämrade luftkvaliteten i ett gammalt småhusområde i Esbo där småskalig förbränning av trä är populär. Effekten var klart märkbar kalla och vindstilla morgnar under höstperioden, och tidvis även på kvällarna. Sådana dagar kan halten av partiklar som inandas (PM 10 ; diameter < 10 µm) i småhusområdet vara tom. högre än på livligt trafikerade mätplatser i Esbo och i Helsingfors centrum. Även årshalten av benzo[a]pyren, spårämnet för PAH-föreningar som uppmättes i PM 10 -partiklarna, var mycket hög, nästan samma som EU:s riktvärde för luftkvalitet (årshalten 1 ng/m 3 för benzo[a]pyren). (Haaparanta m.fl. 2003) I ett nytt småhusområde i Kuopio med omfattande småskalig förbränning av trä kunde man under uppvärmningsperioden inte observera lika kraftiga effekter på den lokala luftkvaliteten (PUPOprojektens slutrapport, Tissari m.fl. 2007).

16 Än så länge har man visavi småskalig förbränning av trä inte undersökt partikelexponeringen och sanitära olägenheter för känsliga befolkningsgrupper i Finland. Befolkningsundersökningar som huvudsakligen verkställts i Nya Zeeland och i Förenta Staterna har påvisat ökad dödlighet, försämring av astma samt ökade symptom i andningsorganen hos barn (Boman m.fl. 2003; Salonen 2004; Naeher m.fl. 2007). Generellt sett anses partiklar från ofullständig förbränning vara mest skadliga för människans hälsa. Långvarig förhöjd exponering har bedömts förkorta den förväntade livstiden för dem som lider av kroniska andnings- och hjärtsjukdomar med upptill flera år (Salonen och Pennanen 2006). 4.3 Toxiska egenskaper i utsläppspartiklar Exponeringen för rök från småskalig förbränning av trä har konstaterats orsaka lindrig inflammation i lungorna hos friska försökspersoner och öka blodets koagulationsbenägenhet. Försök med djur har påvisat lunginflammation och vävnadsskador samt nedsatt immunologiskt försvar. Vid cellundersökningar har observerats ökad celldöd och DNA-skador i celler (Naeher m.fl. 2007). Vid en undersökning hos Folkhälsoinstitutet och Arbetshälsoinstitutet jämfördes toxiciteten av partikelutsläpp från dåligt utförd (för mycket ved, för lite förbränningsluft) vedförbränning i en liten ackumulerande spis med partikelutsläpp från vanlig förbränning. Inflammationsaktiviteten och direkta celltoxiciteten i partiklar som kan observeras vid toxicitetsundersökningar bedöms under nuvarande vetande vara viktiga mekanismer vid försämring av framför allt kroniska andnings- och hjärtsjukdomar, medan genotoxiciteten däremot (exempelvis DNA-skador i lungepitelceller) bedöms beskriva ökad risk för lungcancer. Bedömt på basis av toxicitetsundersökningarna hade partikelutsläpp från dålig förbränning flerfaldig inflammationsaktivitet samt cell- och genotoxisk potential jämfört med partikelutsläpp från vanlig förbränning (PUPO-projektens slutrapport, Tissari m.fl. 2007).

5 Tillämpande av hälsoskyddslagen på klagomål gällande rök 17 5.1 Hälsoskyddslagen Syftet med hälsoskyddslagen (763/1994) är att upprätthålla och främja befolkningens och individens hälsa samt att förebygga, minska och undanröja sådana i livsmiljön förekommande faktorer som kan orsaka sanitär olägenhet. Med sanitär olägenhet avses i denna lag en sjukdom som kan konstateras hos människan, en annan hälsostörning eller förekomsten av en sådan faktor eller omständighet, som kan minska sundheten i befolkningens eller individens livsmiljö (HsL 763/1994, 1 ). I motiveringen till hälsoskyddslagen avses med livsmiljö människans närmiljö, exempelvis bostadens inneutrymmen och omgivningen i närheten av dennes bostad (RP 42/1994). Enligt 2 i hälsoskyddslagen skall en verksamhet som påverkar livsmiljön utövas så att uppkomsten av sanitära olägenheter så långt som möjligt förhindras. Bland annat kan småskalig förbränning av ved eller annat fast ämne anses vara sådan verksamhet. Småskalig förbränning vid eller i en fastighet får inte avge utsläpp i omfattningar som kan orsaka sanitär olägenhet i närmiljön. Bostäder och andra utrymmen inomhus skall beträffande luftens renhet, temperatur, fuktighet, buller, luftväxling, ljus, strålning och övriga motsvarande förhållanden vara sådana att de som befinner sig i bostaden eller utrymmet inte förorsakas sanitär olägenhet (HsL 26 ). Om det i en bostad eller något annat vistelseutrymme förekommer buller, vibrationer, lukt, ljus, mikrober, damm, rök, för mycken värme eller kyla eller fukt, strålning eller annat därmed jämförbart i den omfattning att detta kan medföra sanitär olägenhet för den som vistas i bostaden eller utrymmet, kan den kommunala hälsoskyddsmyndigheten ålägga den vars förfarande eller åtgärd orsakar ett sådant missförhållande att vidta åtgärder för att avhjälpa eller begränsa den sanitära olägenheten (HsL 27 ). Hälsoskyddsmyndigheten har för fullgörande av de uppgifter som lagen stadgar rätt att utföra eller låta utföra inspektioner och undersökningar i samband med dem. Den som utför inspektion har rätt att få tillträde till ett område eller en byggnad där den misstänker att det uppkommer sanitära olägenheter. Den som utför inspektion har också rätt att få behövlig information om byggnader och anordningar, samt rätt att utföra mätningar och ta prover (HsL 45 ). En privat bostad får av annan anledning än på invånarens eller ägarens eget initiativ inspekteras endast om en myndighet har grundad anledning att misstänka att bo-

18 staden medför sanitär olägenhet för invånaren eller en granne till bostaden. En inspektion får utföras mot invånarens vilja endast om en myndighet har grundad anledning att misstänka att bostaden medför allvarlig sanitär olägenhet för invånaren eller en granne till bostaden. I så fall förutsätter detta ett skriftligt förordnande av den kommunala hälsoskyddsmyndigheten (HsL 46 ). Den kommunala hälsoskyddsmyndigheten har rätt att meddela enskilda förbud och föreskrifter som är nödvändiga för att avhjälpa eller förebygga sanitär olägenhet (HsL 51 ). Hälsoskyddsmyndigheten skall med eller mätningar eller på andra pålitliga sätt påvisa att den sanitära olägenheten existerar, samt höra den som orsakat olägenheten och dem som lider av den innan föreskriften eller förbudet meddelas. Hälsoskyddsmyndighet kan för att förebygga att det uppstår sanitär olägenhet kräva att den som orsakat olägenheten antingen begränsar sin verksamhet, minskar utsläppen som den orsakar eller upphör med sin verksamhet. Förpliktelserna som uppställs ska stå i rimlig proportion till omfattningen och betydelsen av den rättsliga nyttighet som äventyras (RP 42/1994). Hälsoskyddsmyndigheten kan också med en hälsoskyddsordning meddela allmänna föreskrifter i syfte att förebygga sanitär olägenhet och trygga de sanitära förhållandena i sitt område (HsL 51 ). Om olägenheten för livsmiljön dock härrör från verksamhet som med stöd av miljöskyddslagen är tillstånds- eller anmälningspliktig, meddelas föreskriften av den myndighet som avses i nämnda lag med iakttagande av miljöskyddslagen (HsL 51 ). 5.2 Bedömning av sanitär olägenhet som orsakas av rök Rökgasutsläpp från småskalig förbränning av trä kan till följd av ökningen av småpartiklar och gasformiga föreningar som sprids i luften i bostadsområdet orsaka invånarna i miljön sanitär olägenhet. Förbränning eller snålförbränning av exempelvis våt ved ger höga rökgasutsläpp. Rök från ofullständig förbränning ger också stickande lukt av flyktiga kolväten (bl.a. formaldehyd) och förnimmelsen av detta underlättar igenkännandet av försämrad luftkvalitet som hänger samman med småskalig förbränning av trä. Illaluktande rök uppstår också då man bränner målat eller impregnerat trä, spånskivor eller annat material som är olämpligt att förbränna i en apparat för småskalig förbränning. Även förbränning av torv kan under dåliga förbränningsförhållanden ge rök- och luktolägenheter.

19 Hälsoskyddsmyndigheten skall då den behandlar klagomål gällande träförbränning utreda huruvida röken ger den som inlämnat klagomålet sanitär olägenhet. Fastställandet av sanitär olägenhet från rök kan kräva upptill flera inspektionsbesök hos objektet. Om man inte är helt säker på ursprunget till rökolägenheten skall myndigheten undersöka uppvärmningsformerna och bränslena som används i fastigheterna i grannskapet till den som lider av olägenheten. Hälsoskyddsmyndigheten kan efter att ha hört parterna i saken utfärda föreskrifter för undanröjande av en sanitär olägenhet som den har konstaterat. 5.2.1 Utredning av rökolägenhet Hälsoskyddsmyndigheten kan be den som lider av rökolägenheten föra en kontrolljournal, som finns i bilagan 1 till denna anvisning, över olägenhetens förekomst, i vilken den klagande noterar under vilken frekvens, art och mängd olägenheten förekommer. Tillräcklig kontrollperiod för en rökolägenhet under uppvärmningsperioden är ca en månad. Hälsoskyddsmyndigheten skall dessutom med inspektioner fastställa att olägenheten förekommer och anteckna motsvarande uppgifter inspektionsprotokollet. Medan kontrollen och inspektionerna över rökolägenheten pågår skall lokalens ventilation användas som normalt och fönstren vara stängda. För att omfattningen av rökolägenheten ska bli tillräckligt utredd rekommenderas att kontrolljournalsblanketten i bilagan 1 också sänds till alla de fastigheter i området som kunde bedömas vara påverkade av röken. Observationer i flera fastigheter ökar pålitligheten av bedömningen av rökolägenheten. Hälsoskyddsmyndighetens utredning skall fastslå: o förekomstfrekvens och varaktighet av rökolägenheten o respondentens uppfattning om rökens inloppsriktning och källa o rådande väderförhållanden vindriktning nederbörd lufttryck (om känt)

20 o förekommer röklukten inomhus eller ute, och respondentens uppskattning av rökolägenhetens styrka på skalan 1 3, där 1 = lindrig lukt (klart kännbar luktförnimmelse, som dock inte upplevs som obehaglig eller retande) 2 = måttlig lukt (obehaglig luktförnimmelse, ger inte irriterande symptom) 3 = stark lukt (obehaglig luktförnimmelse, och irriterande symptom, exempelvis andnöd, ögonsveda, m.m.) o om röklukten uppträder inne i bostaden, utredning över bostadens ventilationssystem och dess drifttillstånd då rökolägenheten förekommer samt placeringen av inloppet för ersättningsluft o arten av olägenheten som respondenten upplever (lukt, symptom, behov att ta läkemedel m.m.) 5.2.2 Fastställande av ursprung till rök Myndigheten skall utreda metoderna för uppvärmning och träförbränning i fastigheten som eventuellt orsakar olägenheten. Vid utredningen kan man utnyttja datainsamlingsblanketten i bilagan 2, som kan ges den som orsakar den eventuella olägenheten samt den som inlämnat klagomålet så att dessa ifyller den. Myndigheten kan även ge andra fastigheter i det närmare grannskapet till den klagande blanketten för ifyllande. Vid genomgången av uppgifterna som ges på blanketten ska man notera följande faktorer som påverkar förekomsten av rökolägenheten: o typer och placeringar av uppvärmningspannor i grannskapet jämfört med den klagandes beskrivning av inloppsväderstrecket för rökolägenheten o stora träförbränningstider (över 9 timmar i veckan) o stora träförbränningsmängder (över 10 m 3 i året) o rökolägenheter som övriga invånare i närgrannskapet upplever Inspektionsbesök (HsL 45 ) verkställs hos objektet som utpekats av den som inlämnade klagomålet och hos andra eventuella objekt som på basis av den ovan nämnda utredningen orsakar rökolägenhet. Vid en inspektion skall man särskilt notera följande faktorer: o fastställande av primärt uppvärmningssystem och av eldstäder inklusive jämförelse med uppgifterna som givits på blanketten

21 o observation av sotighet i eldstäder o kontroll av brännveden och lagring av den o frågor om metoderna för förbränning av trä och om eventuell förbränning av material som klassas som avfall o utredning om användningen av annat fast bränsle och kontroll av dess lagring o sensorisk bedömning av rökförekomst under inspektionen Innan eventuella krav på åtgärder ska man utreda tidpunkterna för sotningarna på senare tid, samt vid behov sotigheten i eldstaden och rökkanalerna vid sotarens senaste granskning. 5.2.3 Förekomst av rökolägenhet i inneutrymmen Sanitär olägenhet så som avses i hälsoskyddslagen kan bl.a. anses vara att röken tränger in i en bostadslokal så att röklukten ofta eller långvarigt överskrider lukttröskeln. För träförbränning typisk röklukt indikerar indirekt förhöjda halter av gasformiga och partikelartade föroreningar i rumsluften (se kapitel 3.2 och 4.2). Lukttröskeln kan anses ofta överskridas om det under kontrollperioden förekommer röklukt i bostadslokalen 2 3 dagar i veckan och ca en timme i taget. På så sätt behöver man inte mäta halterna i rökens olika komponenter, utan det räcker för ett utfärdande av en förpliktelse om åtgärd för begränsande av olägenheten, om hälsoskyddsmyndigheten med inspektioner konstaterar att lukttröskeln ofta överskrids. De närmaste åren torde man kunna förfoga över små partikelmonitorer till rimligt pris. Det partikeltal, den sk. aktiva arealen, sottätheten eller PM 2,5 massahalten, som mäts med dessa, kan användas till stöd för luktobservationer för att få objektiva mätdata på de förändringar i inomhusluftens kvalitet som orsakas av rökpartiklar som kommer utifrån från småskalig förbränning av trä. Än så länge finns ingen mätmetod med vilken man med säkerhet kunde fastställa de försämringar av inomhusluftens kvalitet som orsakas av småpartiklar från denna källa. Flera källor inomhus (bl.a. rökning, bruket av egen spis, matlagning) kan i hög grad förhöja partikelhalterna i inomhusluften. Därför kan man inte ännu ge numeriska värden för sådana mätningar och tolkningen av resultaten från dem.

22 5.2.4 Förekomst av rökolägenhet utomhus Då man använder klabbar eller annat motsvarande bränsle för uppvärmning av en fastighet uppträder det utomhus nästan utan undantag tidvis någon röklukt, i synnerhet vid antändningsskedet. Tillfälligt och kortvarigt överskridande av lukttröskeln kan inte anses vara en sanitär olägenhet. Då man bedömer den sanitära olägenheten utomhus från rök påverkas detta förutom av frekvensen för rökens förekomst och dess varaktighet även av dess styrka. Den sanitära olägenheten av rök kan bedömas indirekt med hjälp av klassificeringen i denna anvisning genom att fastställa frekvensen och varaktigheten samt styrkan av förekomsten av röklukt som är typisk för träförbränning. Bedömningen kan utföras på basis av kontrolljournaler, som förs av den som lider av rökolägenheten samt eventuellt av andra invånare i närgrannskapet, och hälsoskyddsmyndighet egna inspektioner. Förekomstfrekvensen och varaktigheten av lukt från rök kan bedömas på följande sätt: o sällan; högst en dag i veckan över 3 timmar = klass 1 o ofta; 2 3 dagar i veckan över 3 timmar/gång = klass 2 o kontinuerligt; minst 4 dagar i veckan över 3 h/gång = klass 3 Rökluktens styrka kan bedömas i snitt för en vecka på följande sätt: o lindrig lukt; klart skönjbar luktförnimmelse, som ingen dock upplever som obehaglig eller retande = klass 1 o måttlig lukt; obehaglig luktförnimmelse, men inga irriterande symptom = klass 2 o stark lukt; obehaglig luktförnimmelse och irriterande symptom, exempelvis andnöd, ögonsveda, m.m.) = klass 3 Betydelsen av en rökolägenhet bedöms på följande sätt på basis av värdeklasspoängen som placerats i matrisen här nedan (Bild 5): o 5 9 poäng: olägenheten är mycket betydande för hälsan o 3 4 poäng: olägenheten är betydande för hälsan o 1 2 poäng: olägenheten är tämlig obetydlig för hälsan

23 Frekvens av rökförekomst Kontinuerligt; minst 4 d/vecka och över 3 timmar/gång Ofta; 2 3 d/vecka och över 3 timmar/gång Sällan; 1 d/vecka över 3 timmar klass 3 3 6 9 2 2 4 6 1 1 2 3 1 2 3 klass Lukten är Lukten är Lukten är lindrig måttlig kraftig Rökluktens styrka Rökolägenheten är mycket betydande för hälsan Rökolägenheten är betydande för hälsan Rökolägenheten är tämlig obetydlig för hälsan Bild 5. Matris för bedömning av betydelsen av rökolägenhet som uppträder utomhus. På basis av ett index som beräknas för varje kontrollvecka beräknas ett totalt index för en kontrollperiod på ex. en månad. Mycket regniga eller blåsiga dagar elimineras från totalvärderingen. Då rökolägenheten är tämligen obetydlig kan innehavaren av fastigheten som orsakar rökolägenhet ges allmänna anvisningar om förbättring av bruket av uppvärmningsapparaten (bränslets lagring, antändning, användning av ersättningsluft m.m.). Om frågan gäller en betydande eller mycket betydande rökolägenhet, kan det vara nödvändigt att ge exempelvis föreskrifter som begränsar förbränningstiderna och dessutom kan man kräva att det görs tekniska förbättringar på uppvärmningssystemet, eller även förbjuda förbränning av trä eller annat bränsle som orsakar olägenhet. Åtgärder för undanröjande av rökolägenhet föreskrivs alltid fall för fall med användning av den ovan beskrivna poängsättningen för bedömningen.

6 Åtgärder av hälsoskyddsmyndigheten 24 6.1 Förebyggande av tillkomst av rökolägenhet Man bör eftersträva att minska enskilda klagomål gällande rökolägenheter med att förbättra vägledningen om förbränning. Det vore praktiskt att man i början av en uppvärmningsperiod effektiverar informeringen om sanitära olägenheter av småpartiklar från småskalig förbränning samt ger anvisningar om felfri lagring och förbränning bränslen. Kommunala hälsoskyddsmyndigheten kan utarbeta skriftliga anvisningar för små fastigheter om träförbränning. Det finns material och även färdiga handböcker på ex. följande webbsidor: På SAD:s webbsidor: http://www.ytv.fi/fin/ilmanlaatu/tietoja_ilmansuojelusta/pienpoltto/ http://www.ytv.fi/nr/rdonlyres/7f15e985-23a6-47f6-af6e- 5AC80584B4CD/0/savumerkit.pdf. På Motiva Oy:s webbsidor: http://www.motiva.fi/fi/kuluttajat/asuminen/tietoapuulammityksesta/ http://www.motiva.fi/fi/julkaisut/uusiutuvatenergialahteet/puuenergia/patkittainp uulammituksesta.html. 6.2 Åtgärder för undanröjande av olägenhet För att undanröja en olägenhet räcker det ofta att olägenhetens upphovsperson ges råd om rätt metod för träförbränning. Hälsoskyddsmyndigheten kan med stöd av 27 i hälsoskyddslagen ge anvisningar gällande bränslet, förbränningsförhållanden och service av pannan, exempelvis på följande sätt: o Anvisningar om rätt lagring och användning av bränsle. Användningen av spånskivor, målat, smutsigt trä 1) eller annat avfall som bränsle i små- eller radhusfastigheter förbjuds. 1) Smutsig ved är trä som nedsmutsats av olja, kemikalier eller andra liknande substanser, exempelvis lastpallar eller byggnadsavfall kan vara smutsiga av olika kemiska substanser.

25 o Anvisningar om goda förbränningsförhållanden och förbränningsmetoder. (Obs! Vid användning av en panna eller ugn ska man följa tillverkarens anvisningar.) o Ökning av pannas sotningsfrekvens. Om hälsoskyddsmyndigheten på basis av utredningar som denne får och sina egna inspektionsbesök konstaterar brister i en panna eller eldstad, kan myndigheten med stöd av 27 och 51 i hälsoskyddslagen dessutom kräva följande åtgärder för undanröjande av en sanitär olägenhet: o Begränsa användningstiden för en panna eller andra eldstäder, om det är uppenbart att rökgaser sprids till den klagandes fastighet. o Höjning av skorstenen för att effektivera utspädningen av rökgaserna. Innan föreskriften utfärdas skall man be om utlåtande i saken av såväl byggnadstillsynsmyndigheten som räddningsmyndigheten. o Förbjuda att använda pannan utan vattenackumulator då man bränner klabbar eller liknande bränsle i pannan med undantag av förhållanden där inmatningen av bränslet sker automatiskt och förbränningseffektiviten är hög. Vattenackumulatorn ska ha en volym på minst 1000 liter (se sektion 2.1.1). o Förbränningen av trä eller torv i en panna ska förbjudas under förhållanden där det är uppenbart att rökgaserna sprids till den klagandes fastighet och olägenheten inte kan undanröjas med att förbränningsförhållandena förbättras eller genom andra åtgärder. Innan hälsoskyddsmyndigheten föreskriver en åtgärd skall denne höra den som orsakar olägenheten och den som lider av olägenheten. Då en åtgärdsföreskrift utfärdas skall man ta hänsyn till finländska klimatförhållanden och ställa en tillräckligt lång tid för verkställandet av åtgärderna, då de kräver ett avbrott i användningen av uppvärmningssystemet.

Litteratur 26 Boman, B.C., Forsberg, A.B. & Järvholm, B.G. Adverse health effects from ambient air pollution in relation to residential wood combustion in modern society. Scandinavian Journal of Work, Environment & Health 2003;29:251-260. Haaparanta, S., Myllynen, M. & Koskentalo, T. Pienpoltto pääkaupunkiseudulla. Pääkaupunkiseudun julkaisusarja PJS B 2003:18. Karvosenoja, N. Puun pienpoltto päästöinventaareissa. Ympäristö ja Terveys 2004;35(4):36 39. Karvosenoja, N., Tainio, M., Kupiainen, K., Tuomisto, J.T., Kukkonen, J. & Johansson, M. Evaluation of the emissions and uncertainties of PM 2.5 originated from vehicular traffic and domestic wood combustion in Finland. Boreal Environment Research, 2008, painossa. Kouki, J. & Vuorio, K. 2005. Puun polton pienhiukkaspäästöt. Loppuraportti. Kuopion yliopiston ympäristötieteiden laitosten monistesarja, 2/2005. Kuopion yliopisto, Pienhiukkasja aerosolitekniikan laboratorio. Lanki, T. & Pekkanen, J. Kaupunki-ilman hiukkaset ja sydänsairaudet. Suomen Lääkärilehti 2008;63(11)1059-1065. Myllynen, M., Aarnio, P., Koskentalo, T. & Malkki, M. 2006. Ilmanlaatu pääkaupunkiseudulla vuonna 2005. Pääkaupunkiseudun julkaisusarja B2006:8, Helsinki. Naeher, L.P., Brauer, M., Lipsett, M., Zelikoff, J.T., Simpson, C.D., Koenig, J.Q. & Smith, K.R. Woodsmoke health effects: a review. Inhalation Toxicology 2007;19:67-106. Pekkanen, J. Kaupunki-ilman pienhiukkasten terveysvaikutukset. Duodecim 2004; 120: 1645-1652. Pääkaupunkiseudun (YTV) ilmanlaatuindeksi. Internet: http://www.ytv.fi/fin/ilmanlaatu/indeksin_maarittely.htm Salonen, R.O. Puun pienpolton terveyshaitat. Ympäristö ja Terveys 2004;35(4), 4 9. Salonen, R.O. & Pennanen, A. (toim. Paukku T). Pienhiukkasten vaikutus terveyteen. Tuloksia ja päätelmiä teknologiaohjelmasta FINE Pienhiukkaset - Teknologia, ympäristö ja terveys. Helsinki: Tekes, 2006. Internet: www.tekes.fi/julkaisut/fine_terveys.pdf Sternhufvud, C., Karvosenoja, N., Illerup, J., Kindbom, K., Lükewille, A., Johansson, M. & Jensen, D. Particulate matter emissions and abatement options in residential wood burning in the Nordic countries. Nordic Council of Ministers, Copenhagen, ANP 2004:735. Tilastokeskus 2001, Energiatilastot 2000. Tilastokeskus 2001:2.

Tissari, J., Salonen, R.O., Vesterinen, R. & Jokiniemi, J. (toim). Puun pienpolton päästöt, ilmanlaatu ja terveys. Kuopion yliopiston ympäristötieteen laitoksen monistesarja 2/2007. Kuopion yliopisto, Pienhiukkas- ja aerosolitekniikan laboratorio. Tissari, J. (toim.), Raunemaa, T., Jokiniemi, J., Sippula, O., Hytönen, K., Linna, V., Oravainen, H., Pyykönen, J., Tuomi, S., Vesterinen, R., Taipale, R., Kolsi, A., Nuutinen, I., Kouki, J. & Vuorio, K. 2005. Puun polton pienhiukkaspäästöt. Loppuraportti. Kuopion yliopiston ympäristötieteiden laitosten monistesarja, 2/2005. Kuopion yliopisto, Pienhiukkasja aerosolitekniikan laboratorio. 27 Tuomi, P. & Peltola, A. 2002. Polttopuun käytön nykytila pientaloissa. Työtehoseuran metsätiedote 15/2002. Forssa. World Health Organization (WHO). Air quality guidelines. Global update 2005. Particulate matter, ozone, nitrogen dioxide and sulfur dioxide. Copenhagen, Denmark: WHO Regional Office for Europe, 2005. Internet: http://www.euro.who.int/document/e90038.pdf