EUROPAPARLAMENTETS OMBUDSMAN

EUROPAPARLAMENTETS OMBUDSMAN FÖR BARN SOM FÖRS BORT VID INTERNATIONELLA VÅRDNADSTVISTER HANDLEDNING

EUROPAPARLAMENTETS OMBUDSMAN FÖR BARN SOM FÖRS BORT VID INTERNATIONELLA VÅRDNADSTVISTER HANDLEDNING

Innehållsförteckning Inledning 7 1. Utvecklingen av lagstiftningen om tillämplig lag och domstolsbehörighet och om erkännande och verkställighet av familjerättsliga domar i Europeiska unionen. 8 2. Kravet på att unionen vidtar åtgärder för att motverka bortföranden av barn vid internationella vårdnadstvister. 10 2.1. Domstols behörighet enligt förordning (EG) nr 2201/2003 när det gäller fall av bortförande av barn vid internationella vårdnadstvister. 3. Från privaträttslig till familjerättslig medling. 10 12 4. Medling som ett instrument för alternativ tvistlösning i de fall då barn förts bort vid internationella vårdnadstvister. 13 5. Uppdraget som Europaparlamentets ombudsman för barn som förs bort vid internationella vårdnadstvister. 13 6. Hur vänder man sig till Europaparlamentets ombudsman för barn som förs bort vid internationella vårdnadstvister? 7. Medlingens genomförande och innehåll. 8. Fall som lagts fram för ombudsmannen. 15 16 17 8.1.1. Begäranden som avser klagomål på grund av en oegentlighet i tillämpningen av Haagkonventionen. 20 8.1.2. Begäranden som avser klagomål på grund av en oegentlighet i tillämpningen av förordning nr 2001/2003 (Bryssel IIaförordningen). 22 9. Annan verksamhet som utförs av Europaparlamentets ombudsman för barn som förs bort vid internationella vårdnadstvister. 25 4

SAMMANFATTNING a) Vad innebär bortförande av barn vid en internationell vårdnadstvist? 26 b) Den internationella lagstiftningen och EU-lagstiftningen om bortförande av barn vid internationella vårdnadstvister. 26 c) Hur kan en förälder motverka bortförande av barn? 26 d) Vad kan en förälder göra om barnet förts bort? 27 BILAGOR RIKTLINJER FÖR EUROPAPARLAMENTETS OMBUDSMAN FÖR BARN SOM FÖRS BORT VID INTERNATIONELLA VÅRDNADSTVISTER 28 Artikel 10 i förordning (EG) nr 2201/2003 30 5

Inledning Familjen är samhällets hörnpelare i EU-medlemsstaterna och måste, även när förhållanden spricker, skyddas av institutionerna med hjälp av särskilda åtgärder. Det är särskilt viktigt att institutionerna ser till att alltid ha barnens bästa för ögonen. Enligt de senaste uppgifterna från Eurostat ingås det ungefär två miljoner äktenskap i EU varje år. 300.000 av dessa ingås mellan makar av olika nationalitet. Varje år registreras det också omkring en miljon skilsmässor. 140.000 av dessa är skilsmässor mellan makar av olika nationalitet. De problem som tas upp i detta arbetsdokument blir allt vanligare, och 1987 inrättade Europaparlamentet uppdraget som Europaparlamentets ombudsman för barn som förs bort vid internationella vårdnadstvister. Denna ombudsman ska bidra till att ta fram gemensamma lösningar som sätter barnets bästa i främsta rummet när ett barn förs bort av den ena föräldern. Detta kan till exempel ske efter en separation mellan makar av olika nationalitet eller mellan makar som är bosatta i olika länder. Den första ombudsman som Europaparlamentet utnämnde var Marie-Claude Vayssade (1987 1994), som sedan efterträddes av Mary Banotti (1995 2004) och Evelyne Gebhardt (2004 2009). I september 2009 utnämnde parlamentet mig till Europaparlamentets ombudsman för barn som förs bort vid internationella vårdnadstvister. Detta uppdrag har gjort det möjligt för mig att sätta mig in i dessa fall och peka på en rad juridiska och lagstiftningsmässiga problem som jag tar upp i detta arbetsdokument. Ombudsmannen har under årens lopp haft en viktig samordnings- och utredningsroll på detta område. Dessutom har ombudsmannen föreslagit lösningar i flera olika konkreta fall. Detta har bland annat bidragit till att det nu, i slutsatserna från Europeiska rådets möte i Stockholm (2009) och i Europeiska kommissionens program för att genomföra Stockholmsmålen (2010), föreslås att familjerådgivning ska användas i samband med fall av bortföranden av barn. Europaparlamentet deltar aktivt inte bara i lagstiftningsdebatten, utan även genom att delge medborgarna de erfarenheter som ombudsmannen gjort i samband med sitt uppdrag och genom att alltid sätta barnets bästa i främsta rummet. Roberta Angelilli Europaparlamentets vice talman Europaparlamentets ombudsman för barn som förs bort vid internationella vårdnadstvister 7

1. Utvecklingen av lagstiftningen om tillämplig lag och domstolsbehörighet och om erkännande och verkställighet av familjerättsliga domar i Europeiska unionen. Den europeiska integrationen var till en början främst inriktad på ekonomiska frågor. De första rättsliga instrument som skapades syftade därför till att lösa tvister på det området. Situationen har dock förändrats radikalt sedan 1990-talet, framför allt på grund av att rörligheten för personer har ökat inom unionen. Numera har unionsmedborgarnas ökade rörlighet bland annat medfört fler familjeband mellan personer av olika nationalitet och mellan personer som är bosatta i olika länder. Denna utveckling har tvingat EU att juridiskt reglera lag- och behörighetskonflikter inom familjerätten (äktenskapsrätt, släktskapsförhållanden, makars förmögenhetsförhållanden, arvsrättsliga ordningar, etc.). Tidigare brukade EU:s medlemsstater reglera lag- och behörighetskonflikter främst genom internationella konventioner, i överensstämmelse med bland annat artikel 220 i EEG-fördraget (som i och med Amsterdamfördraget omvandlades till artikel 293 och som senare upphävdes genom Lissabonfördraget). Denna artikel var det enda gemenskapsinstrument man kunde använda för att inleda förhandlingar med syftet att, i medborgarnas intresse, förenkla de formella krav som ska vara uppfyllda vid ett ömsesidigt erkännande och en ömsesidig verkställighet av domar och skiljedomar 1. Det var inte förrän Maastrichtfördraget antogs 1992 som denna fråga successivt började bli en del av EU-systemet. Först ingick frågan i den s.k. tredje pelaren (dvs. den var alltjämt av mellanstatlig karaktär) men sedan införlivades den i själva EG fördraget efter de ändringar som infördes genom Amsterdamfördraget (1997) och som innebar att mellanstatligt samarbete omvandlades till gemenskapssamarbete i enlighet med artikel 65 i EG-fördraget, dvs. den artikel som utgjorde den rättsliga grunden 2. I oktober 1999 angav Europeiska rådet i Tammerfors att det var en prioriterad målsättning att anta lagstiftningsinstrument inom familjerätten, eftersom det särskilt på det sociala området hade blivit allt mer angeläget att inrätta ett system som var rättssäkert och motsvarade medborgarnas krav. Den allmänna utgångspunkten var att domar och beslut skulle respekteras och verkställas i hela Europeiska unionen och att medborgarnas och de ekonomiska aktörernas rättssäkerhet samtidigt skulle skyddas. Därför beslutade rådet, i den del av slutsatserna som handlade om inrättandet av ett europeiskt område med rättvisa, att principen om ömsesidigt erkännande skulle tillämpas fullt ut på både det civilrättsliga och straffrättsliga området, eftersom denna princip verkligen ansågs ligga till grund för det rättsliga samarbetet inom EU. 8

Med utgångspunkt i premisserna från Europeiska rådets möte i Tammerfors antog EU för första gången enhetliga gemenskapsregler för att lösa familjerättsliga behörighetskonflikter genom förordning (EG) nr 1347/2000 (även kallad Bryssel II-förordningen). Denna förordning handlade om annullering och upplösning av äktenskap och berörde också domar om föräldraansvar för makars gemensamma barn. Tillämpningsområdet för förordningen omfattade endast gifta par och föräldraansvar för makars gemensamma barn. Antagandet av förordning (EG) nr 2201/2003 (den s.k. Bryssel IIa-förordningen), som upphävde förordning (EG) nr 1347/2000, innebar att många av bristerna i den första texten slipades bort. I den nya förordningen finns det nämligen bestämmelser om äktenskapsmål och föräldraansvar som inbegriper åtgärder för att skydda barn. Dessutom slås det fast att barn ska skyddas oberoende av eventuella anknytningar till ett äktenskapsmål (skäl 5 i förordningen 3 ). Texten har alltså ett bredare tillämpningsområde och omfattar fler situationer som kan beröra paret och barnen. 1. På grundval av artikel 220 i EEG-fördraget antogs till exempel Brysselkonventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område. Denna konvention var visserligen en första relevant åtgärd men uteslöt en rad ämnen, bland annat familjerätten, från sitt tillämpningsområde. 2. I och med Lissabonfördragets ändringar av artikel 65 i EG-fördraget fastställs det i artikel 81.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (nedan kallat EUF-fördraget) att Europeiska unionen ska utveckla ett rättsligt samarbete i civilrättsliga frågor som har gränsöverskridande följder, byggt på principen om ömsesidigt erkännande av domstolsavgöranden och utomrättsliga avgöranden. Enligt denna bestämmelse ska Europaparlamentet och rådet, särskilt när det är nödvändigt för att den inre marknaden ska fungera väl, besluta om åtgärder för att säkerställa ett ömsesidigt erkännande mellan medlemsstaterna av domstolsavgöranden och utomrättsliga avgöranden samt verkställigheten av dessa (artikel 81.2 a) och säkerställa utvecklingen av alternativa metoder för att lösa tvister (artikel 81.2 g). Genom en särskild hänvisning till familjerätten preciseras det i artikel 81.3 i EUF-fördraget att åtgärder som rör familjerätten och som har gränsöverskridande följder (ska) föreskrivas av rådet i enlighet med ett särskilt lagstiftningsförfarande. Detta lagstiftningsförfarande går ut på att rådet ska besluta med enhällighet efter att ha hört Europaparlamentet och inte genom det ordinarie lagstiftningsförfarandet, där parlamentet och rådet är jämbördiga parter och där kvalificerad majoritet krävs för att akterna ska antas. För att mildra denna bestämmelse införs genom Lissabonfördraget möjligheten till en övergångsklausul enligt vilken rådet på förslag av Europaparlamentet kan anta ett beslut som utvidgar tillämpligheten för det ordinarie förfarandet genom antagandet av akter som rör vissa familjerättsliga aspekter. Samtidigt tilldelas dock medlemsstaterna vetorätt såtillvida att ett nationellt parlament (senast sex månader från den dag då det informeras) kan invända mot tillämpningen av den ovannämnda övergångsklausulen. Detta tycks bekräfta att medlemsstaterna är motvilliga till att ge unionen behörighet på det familjerättsliga området. Trots att Europeiska unionen har en kompletterande roll gentemot medlemsstaterna på detta område fastställs det alltså i artikel 81 i EUF-fördraget, om än inom fastställda gränser, att unionens institutioner ska säkerställa den gränsöverskridande effektiviteten när det gäller de åtgärder som de nationella myndigheterna eller enskilda individer vidtar i enlighet med de medlings- och förlikningsförfaranden som finns i de enskilda medlemsstaterna. 3. Till skillnad från den föregående förordningen, dvs. förordning (EG) nr 1347/2000, specificeras det i skäl 5 i förordning (EG) nr 2201/2003 att denna reglerar åtgärder för att skydda barnet oberoende av eventuella anknytningar till ett äktenskapsmål. Därför kan den senare förordningen tillämpas även på ogifta par, barn födda utom äktenskap och barn till den ena maken från en tidigare relation. Se även Haagkonventionen från 1980. 9

2. Kravet på att unionen vidtar åtgärder för att motverka bortföranden av barn vid internationella vårdnadstvister. På senare år har det blivit mycket vanligare att de föräldrar som inte har vårdnaden om sina barn för bort dem till andra länder. Detta sker trots att 1980 års Haagkonvention om bortförande av barn har ratificerats av merparten av signatärstaterna. Utgångspunkten för denna konvention, som är ett av de viktigaste multilaterala avtalen för att skydda barn, är att ett beslut om återlämnande kan meddelas av domstolen i den stat dit barnet har förts. Om en av föräldrarna olovligen för sitt barn till ett annat land som anslutit sig till Haagkonventionen, ska barnet så snabbt som möjligt återlämnas till den ort där barnet dessförinnan hade sin hemvist. Detta utesluter dock inte att det i särskilda fall är möjligt att bestämma att barnet inte ska återlämnas (artikel 13 i konventionen 4 ). EU:s regelverk har sedan bidragit till att stärka det skydd som erbjuds av Haagkonventionen. 2.1. 4. Artikel 13: Utan hinder av bestämmelserna i föregående artikel är den judiciella eller administrativa myndigheten i den stat där återlämnande har begärts inte förpliktad att besluta om barnets återlämnande, då den person eller institution eller det organ av annat slag som motsätter sig återlämnandet visar att a den person eller institution eller det organ av annat slag som hade vård om barnets person faktiskt inte utövade vårdnadsrätten vid den tid då bortförandet eller kvarhållandet ägde rum eller hade samtyckt till eller i efterhand godtagit bortförandet eller kvarhållandet, eller b det finns en allvarlig risk för att barnets återlämnande skulle utsätta det för fysisk eller psykisk skada eller på annat sätt försätta det i en situation som inte är godtagbar. Den judiciella eller administrativa myndigheten kan också vägra att besluta om barnets återlämnande, om den finner att barnet motsätter sig att bli återlämnat och att barnet har uppnått en ålder och mognad vid vilken det är skäligt att ta hänsyn till dess åsikt. Vid övervägande av de omständigheter som avses i denna artikel skall de judiciella och administrativa myndigheterna ta hänsyn till de upplysningar om barnets sociala bakgrund som tillhandahållits av centralmyndigheten eller annan behörig myndighet i den stat där barnet har sitt hemvist. Domstols behörighet enligt förordning (EG) nr 2201/2003 när det gäller fall av bortförande av barn vid internationella vårdnadstvister. Förordning (EG) nr 2201/2003 innehåller enhetliga kriterier för att fastställa vilken domstol som är behörig att meddela dom i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, inklusive mål som gäller bortförande av barn vid internationella vårdnadstvister. Generellt sett kan konstateras att förordningen fäster större avseende vid det personliga hemvistkriteriet än vid medborgarskapskriteriet (som traditionellt sett används av länder med civilrätt) eller det objektiva kriteriet med lex fori (som föredras i länder med sedvanerätt, s.k. common law-länder). När det gäller äktenskapsskillnad, hemskillnad och annullering av äktenskap, fastställs det närmare bestämt en rad kriterier som bygger på den ena makens hemvist eller det gemensamma medborgarskapet (artikel 3). 10

När det gäller föräldraansvar över ett barn fastställer förordningen en allmän behörighet för domstolarna på den plats där barnet har sin hemvist vid den tidpunkt då talan väcks (artikel 8). När det gäller fall av bortförande av barn innehåller förordningen en särskild domstolsbehörighet, eftersom det slås fast att domstolarna i den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före det olovliga bortförandet eller kvarhållandet ska vara behöriga (artikel 10). När det sedan gäller beslutet om återlämnande av barnet anges det i artikel 11 i förordningen att den domstol som är behörig enligt förordningen får meddela sitt beslut (efter det att ett beslut redan meddelats av en domstol i enlighet med Haagkonventionen från 1980), om den första domstolen har beslutat att barnet inte ska återlämnas till den stat där det har sin hemvist (f.d. artikel 13 i konventionen). Det efterföljande beslutet, som har till syfte att garantera att barnet verkligen återlämnas, ska verkställas om det är försett med det intyg som nämns i artikel 42 i förordningen. Förordningen innebär alltså ett mer omfattande skydd än konventionen. I vissa fall kan en sådan kompletterande garanti dock vara otillräcklig för att säkerställa ett fullgott skydd för barnets intressen. Det kan till exempel visa sig vara omöjligt enligt förordningen att invända mot verkställigheten av ett beslut om återlämnande som meddelats i enlighet med artikel 11 i förordningen och som försetts med intyg i enlighet med artikel 42 i förordningen, även om beslutet innebär en allvarlig kränkning av de grundläggande rättigheterna. I ett mål som nyligen lades fram inför EU-domstolen 5 gavs barnet till exempel inte möjlighet att komma till tals vid det andra återlämnandeförfarande som inletts i enlighet med artikel 11 i förordningen, något som barnet dock hade fått göra under det första återlämnandeförfarandet, i enlighet med Haagkonventionen. Under detta första förfarande hade barnet uttryckt önskemål om att stanna kvar i det land där det då hade sin hemvist. EU-domstolen klargjorde dock att invändningar mot verkställigheten av ett beslut om återlämnande som försetts med intyg i enlighet med artikel 42 inte i något fall kan godkännas, inte ens när beslutet innebär en allvarlig kränkning av de grundläggande rättigheterna. Det är fall av detta slag som läggs fram för Europaparlamentets ombudsman för barn som förs bort vid internationella vårdnadstvister (nedan kallad ombudsmannen). Europeiska kommissionen håller på att genomföra en utredning som syftar till att ta fram information om det praktiska genomförandet av förordning (EG) nr 2201/2003 och samla in statistiska uppgifter om bland annat antalet fall av bortföranden av barn vid internationella vårdnadstvister. På grundval av denna utredning kommer kommissionen 2012 att offentliggöra en rapport om genomförandet av den berörda förordningen och besluta om huruvida eventuella ändringar ska införas. 5. Se domen av den 22 december 2010 i mål C-491/10 PPU, Aguirre Zarraga. 11

3. Från privaträttslig till familjerättslig medling. Internationell familjerättslig medling bör särskilt omfattas av ett regelverk som tar hänsyn till ämnets natur och krav. För närvarande tillämpar man inom EU direktiv 2008/52/EG 6 om vissa aspekter på medling på privaträttens område. I skäl 10 i det direktivet anges att det inte bör tillämpas på rättigheter och skyldigheter som parterna enligt berörd tillämplig lag inte får besluta om själva. Sådana rättigheter och skyldigheter är särskilt vanligt förekommande inom familje- och arbetsrätten. Ombudsmannen har i detta sammanhang en särskilt betydelsefull roll. Därför bör hans uppgifter utvecklas och stärkas ytterligare. Mot denna bakgrund framhöll Europeiska kommissionen, i sitt meddelande från februari 2011 med titeln En EU-agenda för barns rättigheter, att ett samarbete med medlemsstaterna behövdes för att man skulle kunna uppdatera informationsbladen om de nationella lagarna om underhållsskyldighet och medling och om erkännande och verkställighet av domar när det gäller föräldraansvar. När det gäller bortförande av barn har kommissionen satsat på att särskilt uppmärksamma de uppgifter som tagits fram av ombudsmannen. Även Europaparlamentet har ställt sig bakom denna strategi. I resolutionen från september 2011 om tillämpning av direktivet om medling i medlemsstaterna, dess inverkan på medlingen och dess utnyttjande i domstolarna underströk parlamentet följande: Europaparlamentet understryker att parter som är beredda att arbeta för att finna lösningar troligtvis hellre arbetar med varandra än mot varandra. Parlamentet tror därför att dessa parter ofta är mer öppna för att sätta sig in i den andra partens situation och arbeta för att lösa de problem som ligger till grund för tvisten. Parlamentet anser att detta ofta också har fördelen att parterna kan bevara den relation de hade före tvisten, vilket är särskilt viktigt i familjeärenden där barn är inblandade. I resolutionen från oktober 2011 om alternativ tvistlösning i civil-, handelsoch familjerättsliga ärenden betonades vikten av det arbete som utförs av Europaparlamentets ombudsman för barn som förs bort vid internationella vårdnadstvister. Dessutom framhölls den avgörande roll som olika typer av alternativ tvistlösning spelar i familjetvister, där den kan minska de psykiska skadorna, hjälpa parterna att börja tala med varandra igen och därigenom särskilt bidra till att säkra skyddet av barn. 12 6. EUT L 136, 24.5.2008, s. 7.

Medling som ett instrument för alternativ tvistlösning i de fall då barn förts bort vid internationella vårdnadstvister. 4. Medling är en alternativ tvistlösningsmetod som är inriktad på att lösa konflikter på ett positivt sätt. Syftet med medlingen är att hjälpa de båda parterna att hitta en lösning som de tycker är acceptabel och tillfredsställande. Vid medlingen medverkar en tredje part: ombudsmannen. När det gäller bortföranden av barn vid internationella vårdnadstvister är målet med medlingen att föräldrarna ska uppnå en förhandlingslösning där man har barnets bästa för ögonen. I dessa fall har ombudsmannen till huvuduppgift att, genom förhandlingar utanför domstol, sätta det bortförda barnets intressen i främsta rummet och bespara barn och föräldrar den känslomässiga och psykiska stress som kan bli följden av en ibland lång och besvärlig rättegång. Uppdraget som Europaparlamentets ombudsman för barn som förs bort vid internationella vårdnadstvister. 5. När ett äktenskap eller ett parförhållande mellan personer av olika nationalitet upplöses, väljer ofta en av de båda makarna att återvända till sitt hemland eller bosätta sig i en medlemsstat eller ett tredjeland där den andre maken eller partnern inte är bosatt. Om paret har barn, ska den behöriga domstolen fastställa makarnas vårdnads- och besöksrättigheter. Tyvärr kan det hända att den förälder som inte har vårdnaden om barnen för bort dem eller vägrar att lämna tillbaka dem efter ett normalt besök, eller att den förälder som har vårdnaden flyttar med barnen till annan ort för att på så sätt hindra den andra föräldern från att träffa dem. Dessa fall innebär inte bara ett bristande föräldraansvar, utan även och framför allt en kränkning av barnets grundläggande rättighet att ha regelbundna kontakter med båda föräldrarna. Artikel 24 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna Barnets rättigheter Barn har rätt till det skydd och den omvårdnad som behövs för deras välfärd. De ska fritt kunna uttrycka sina åsikter. Dessa åsikter ska beaktas i frågor som rör barnen i förhållande till deras ålder och mognad. Vid alla åtgärder som rör barn, oavsett om de vidtas av offentliga myndigheter eller privata institutioner, ska barnets bästa komma i främsta rummet. Varje barn har rätt att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkta kontakter med båda föräldrarna, utom då detta strider mot barnets bästa. 13

För att lösa dessa konflikter kan man vända sig till de rättsliga myndigheterna eller inleda en medling med hjälp av ombudsmannen, som har till uppgift att bistå föräldrarna i arbetet för att ta fram bästa tänkbara lösning för barnen. Medlingen består i att man ger information om tillämplig lagstiftning och råd och förslag om hur man ska kunna bilägga tvisten och nå fram till ett avtal. Den stora fördelen med detta förfarande är att de föräldrar som är beredd att använda medling i större utsträckning tenderar att respektera ett avtal som båda föräldrarna ingått snarare än en dom som meddelats av en domstol. 14

Hur vänder man sig till Europaparlamentets ombudsman för barn som förs bort vid internationella vårdnadstvister? 6. Medborgarna kan vända sig till ombudsmannen per fax, post, e-post och telefon. Kontaktuppgifterna offentliggörs på Europaparlamentets webbplats i en särskild avdelning som tillägnats ombudsmannen och som innehåller en beskrivning av dennes tjänster. Länk: www.europarl.europa.eu/parliament/public/staticdisplay.do?language=sv&id=154 Europaparlamentets ombudsman för barn som förs bort vid internationella vårdnadstvister Roberta ANGELILLI Bât. Altiero Spinelli 09E130 Kontaktperson: Simona Mangiante ASP5G302 60, rue Wiertz / Wiertzstraat 60 B-1047 Bruxelles / Brussels E-post: MediationChildAbduct@europarl.europa.eu Tfn: +32 (0)2 28 43 613 Fax: +32 (0)2 28 46 952 15

7. Medlingens genomförande och innehåll. a/ Efter att ha mottagit en begäran från en medborgare, ska ombudsmannen börja med att undersöka begäran. b/ Om det inte finns några lagliga skäl som förhindrar ett genomförande av förfarandet (till exempel att ett brott har begåtts), ska medlingen inledas formellt samtidigt som parterna ska uppmanas att underteckna en förklaring om att de godtar medlingsförfarandet. c/ En dialog inleds med parterna genom anordnandet av telefonkonferenser och utbyte av skriftlig och elektronisk korrespondens för att ringa in de viktigaste punkterna i förhandlingen. d/ När man uppnått en samsyn kring de viktigaste frågorna utarbetar man ett förslag till överenskommelse som sedan ska diskuteras innan det slutligen godkänns under medlingen. e/ Medlingen ska genomföras i Europaparlamentets lokaler, där de berörda parterna ska vara närvarande (ibland via en video- eller telefonkonferens) liksom personalen på ombudsmannens kontor och de berörda parternas eventuella juridiska ombud. f/ Vid en video- eller telefonkonferens ska parterna tas emot på en institution, till exempel en ambassad, ett konsulat eller en EU-delegation. g/ När medlingsöverenskommelsen har ingåtts ska den undertecknas av parterna och ombudsmannen och därmed bli giltig som en officiell handling. Medlingsöverenskommelsen är ett privaträttsligt avtal mellan parterna. Överenskommelsen får juridisk legitimitet i och med det samförstånd varigenom parterna visar att de är överens om de punkter som diskuterats under medlingen. Ombudsmannen hjälper parterna att sammanställa överenskommelsen och går därmed i god för dess lagenlighet och försäkrar att det man kommit överens om är lagligt och skäligt. Den överenskommelse som har ingåtts på detta sätt kan på initiativ av parterna godkännas av de behöriga domstolarna i parternas ursprungsländer och/eller bosättningsländer och i förekommande fall ligga till grund för en gemensam definition av hemskillnad eller äktenskapsskillnad. Denna medlingstjänst erbjuds medborgarna kostnadsfritt. Europaparlamentet förfogar nämligen över ett särskilt kontor med juridiskt sakkunniga tjänstemän som kan ge parterna det stöd de behöver för att få till stånd ett stringent och lagligt avtal som åtföljs av en institutionell garanti från ombudsmannen. 16

Fall som lagts fram för ombudsmannen. 8. Från september 2009 till december 2011 har ombudsmannen tagit emot 98 begäranden: Tio fall gäller medling: två av dessa löstes genom förhandlingar i Europaparlamentets fastighet i Strasbourg, vilka ägde rum i juni 2010 respektive september 2011. I två andra fall blev det möjligt att återupprätta banden mellan den förälder som nekats besöksrätt och dennes barn. De övriga 6 fallen är fortfarande föremål för förhandlingar. I 42 begäranden påtalas oegentligheter eller avvikelser vid en signatärstats tillämpning av Haagkonventionen om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn. I 45 begäranden anges att en medlemsstat har underlåtit att tillämpa förordning (EG) nr 2201/2003 (Bryssel IIa) eller tillämpat den felaktigt eller underlåtit att erkänna den dom som den behöriga domstolen i en medlemsstat har meddelat när det gäller vårdnad av barn och/eller besöksrätt. Ett fall handlade om internationella adoptioner. I detta fall ledde ombudsmannens diplomatiska ingripande till att förfarandet slutfördes i rimlig tid. 17

Exempel på medling Medling Italien Slovakien Tvist mellan en italiensk pappa och en slovakisk mamma om vårdnadsrätt och besöksrätt när det gäller deras två barn, 5 respektive 7 år, som är födda i Italien och som förts av mamman till Slovakien. Bakgrund Paret bodde i Italien till dess att mamman åkte med de två barnen till Slovakien för att hälsa på sin sjuke far. Mamman och barnen stannade längre i Slovakien än väntat och barnens pappa, som stannat kvar i Italien, fick ingen kontakt med barnen. Därefter uppgav mamman klart och tydligt att hon inte längre ville återvända till Italien utan stanna med barnen i Slovakien, där hon ville börja leva tillsammans med en ny partner. Pappan inledde i Italien ett skilsmässoförfarande och ett straffrättsligt förfarande mot mamman för bortförande av barn. I mellantiden inledde mamman ett skilsmässoförfarande även i Slovakien. Därmed uppstod en behörighetskonflikt som ledde till att pappans advokat kontaktade ombudsmannen för att man skulle kunna nå en förhandlingslösning med den andra föräldern, med de två barnens bästa för ögonen. Förfarande Efter att ha undersökt parternas begäran och den rättsliga bakgrunden till detta fall inledde ombudsmannen förhandlingar mellan föräldrarna, vilket medförde att ett formellt medlingsförfarande började på Europaparlamentet i Strasbourg i juni 2010. Förfarandet bestod av följande faser: En telefonkonferens mellan pappan, som befann sig i Strasbourg med sin advokat, och italienska ambassaden i Slovakien, där mamman befann sig tillsammans med sin advokat, en tolk och konsuln. 18

Presentation av parterna och formellt inledande av förfarandet. Diskussion om det utkast till medlingsöverenskommelse som utarbetats under de föregående månaderna och förhandling om vissa avgörande punkter i medlingsöverenskommelsen. Slutförande av medlingsöverenskommelsen efter åtta timmars telefonkonferens. Undertecknande av överenskommelsen och formellt avslutande av förfarandet. Grundläggande beslut inom ramen för medlingsöverenskommelsen: vårdnadsrätt, besöksrätt och rätt till underhåll. Medling Israel Frankrike/Tyskland Exempel på medling Tvist mellan en judisk kvinna av fransk-tysk nationalitet och en israelisk man, bosatt i Tel Aviv. Bakgrund Kvinnan, som har hemvist i Frankrike, fick ett barn med en israelisk man då hon var tillfälligt bosatt i Tel Aviv. Paret bodde aldrig tillsammans, och under sina första år bodde barnet med mamman, först i Frankrike och sedan i Kanada. Pappan hade nämligen avbrutit relationen med barnets mamma då hon bara hade varit gravid i två veckor. Han hade även förklarat att han inte ville ha barnet och avslöjat för första gången att han redan var gift med en annan kvinna. Två år senare, då kvinnan bodde och arbetade i Kanada, blev hon åtalad för bortförande av barn. Åtalet hade väckts av pappan inför en rabbinsk domstol i Israel och syftade till att ge honom vårdnadsrätten, liksom rätten att uppfostra barnet i enlighet med judendomens principer. Först gick kvinnan med på att flytta till Israel med barnet för att ge pappan möjlighet att delta i barnets liv och religiösa uppfostran. Ett par månader efter det att de bosatt sig i Tel Aviv beslutade kvinnan att åka till Paris med sin son för att besöka sin sjuka mor, vars tillstånd hade försämrats, och därefter att stanna kvar i Frankrike för att hjälpa henne. Pappan väckte omedelbart talan mot mamman för bortförande av barn vid en internationell vårdnadstvist. I detta skede hänvisade kvinnan, som företräddes av sin advokat, ärendet till ombudsmannen. 19

Förfarande Efter att ha undersökt parternas begäran och den rättsliga bakgrunden till detta fall inledde ombudsmannen förhandlingar mellan föräldrarna, vilket medförde att ett formellt medlingsförfarande började på Europaparlamentet i Strasbourg i september 2011. Förfarandet bestod av följande faser: En videokonferens på Europaparlamentet i Strasbourg tillsammans med EU:s delegation i Israel, som var värd för parterna och rättsligt ombud för en av dem. Presentation av parterna och formellt inledande av förfarandet. Diskussion om det utkast till medlingsöverenskommelse som utarbetats under de föregående månaderna och förhandling om vissa avgörande punkter i medlingsöverenskommelsen. Många viktiga punkter i överenskommelsen ändrades under de direkta förhandlingarna mellan parterna. Slutförande av medlingsöverenskommelsen efter nio timmars videokonferens. Undertecknande av överenskommelsen och formellt avslutande av förfarandet. Väsentliga inslag i medlingsöverenskommelsen (43 artiklar), enligt vilka bland annat följande punkter fastställdes och definierades: 1. Barnet ska ha Israel som hemvist. 2. Föräldrarna ska ha gemensam vårdnad och gemensamt föräldraansvar. 3. Barnet ska uppfostras enligt judendomens principer och regler. 4. Beslut om underhåll. 5. Beslut om besöksrätt. 6. Eventuella tvister som kan uppstå i fråga om tillämpning av överenskommelsen ska hänvisas till en domare som parterna utsett i samförstånd under ombudsmannens överinseende. 8.1.1. Begäranden som avser klagomål på grund av en oegentlighet i tillämpningen av Haagkonventionen. 20 De flesta begäranden som inkom till ombudsmannens kontor avsåg klagomål på grund av en oegentlighet i tillämpningen och/eller genomförandet