TROLIGA PILGRIMSVÄGAR I SYDÖSTRA SKÅNE UNDER ÄLDRE TID

Kulturgeografisk utredning Vägar till S:t Olof TROLIGA PILGRIMSVÄGAR I SYDÖSTRA SKÅNE UNDER ÄLDRE TID Malmö Museer Kulturarvsenheten Rapport 2013:016 Lars Persson

Kulturgeografisk utredning Vägar till S:t Olof TROLIGA PILGRIMSVÄGAR I SYDÖSTRA SKÅNE UNDER ÄLDRE TID

Malmö Museer Box 406 201 24 Malmö Tel: 040-34 10 00 Besöksadress: Malmöhusvägen www.malmo.se/museer Kulturgeografisk utredning Vägar till S:t Olof--troliga pilgrimsvägar i sydöstra Skåne under äldre tid Kulturarvsenheten Rapport 2013:016 Författare: Lars Persson Foto: Lars Persson Grafisk form: Anders Gutehall Sättning: Lars Persson Omslagsbild: Utdrag ur lantmäterikarta över S:t Olofs by från 1756 Malmö Museer 2009

Innehåll Tekniska och administrativa uppgifter 5 Inledning 6 Att resa i Skåne före 1700-talet 6 Vägar i Skåne före 1600-talets mitt 6 Vägar i Skåne efter landskapets övergång till Sverige 8 Kartor som källmaterial för vägstudier i Skåne 8 Vägnätet i lantmätare Buhrmans Skånekarta 9 Vägarna i några lantmäterikartor 11 Den skånska rekognosceringskartans vägnät 12 Kyrkor, kloster, helgonbilder och heliga källor 14 Pilgrimsvägar i sydöstra Skåne 14 Avslutande kommentarer 16 Referenser 17 Årets rapporter 18 Bilagor Bilaga 1 Kartor över vägsträckor med samma sträckning kring år 1970 som i början av 1680-talet. Bilaga 2 Kartor över vägsträckor med samma sträckning kring år 1970 som på 1810-talet.

4 MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2013:016

Tekniska och administrativa uppgifter Län...Skåne län Kommun... Simrishamn m fl Ort...S:t Olof MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2013:016 5

Inledning I sydöstra Skåne finns en by med det lite underliga namnet S:t Olof. Byn benämndes fram till 1600-talet Lunkende och låg i S:t Olofs socken. Sockennamnet S:t Olof kom därefter också att användas för själva kyrkbyn. Namnet har sin grund i att kyrkan i byn under medeltiden var helgad åt helgonet S:t Olof, dvs. Olof den helige som varit kung i Norge kring år 1000 e. Kr. Under vintern 2013 fick undertecknad av Simrishamns kyrkliga samfällighet uppdraget att genomföra en studie av vilka vägar som pilgrimer kan tänkas ha utnyttjat vid sina resor till kyrkan i S:t Olof under medeltid och äldre modern tid. Syftet med studien är att resultaten ska kunna utnyttjas som historiskt underlag för att bestämma vilka vägar man med historisk förankring kan välja för nutida pilgrimsvandringar i sydöstra delen av Skåne. Syftet är mera specifikt att bestämma vilka av dagens vägar i undersökningsområdet som har samma sträckning som i äldre tid och vilka vägar som är av yngre datum. Skriftligt historiskt källmaterial kan eventuellt klargöra mellan vilka orter pilgrimer har rest, men för att närmare bestämma vilka vägsträckningar som kan ha utnyttjats bedöms studien behöva ta sin grund i äldre kartmaterial. I en förstudie har klarlagts vilka äldre lantmäterikartor som finns för S:t Olofs och dess angränsande socknar. Sammanfattningsvis kan det konstateras att det för området ifråga finns förhållandevis få äldre, storskaliga lantmäterikartor från 1600-tal och första hälften av 1700-talet. För många byar och ensamgårdar härstammar de äldsta lantmäterikartorna från enskifte eller laga skifte under 1800-talet. En kartering av vägsystemet i sydöstra Skåne utifrån äldsta lantmäterikartan för respektive by och ensamgård skulle därför inte visa en synkron situation. Källsituationen medför därför att en yttäckande studie får baseras på småskaligare kartor som visar större delar av, eller hela, Skåne. Rapportens första del behandlar vägar och kommunikation i Skåne under medeltid och äldre modern tid på en övergripande plan. Därefter följer ett avsnitt om det källmaterial som använts i utredningen och hur man källkritiskt bör bedöma de olika källorna. Därefter följer en redovisning av vägsystemet i sydöstra Skåne utifrån det äldsta kartmaterialet. Detta sätts sedan i relation till ett yngre, men mera geometriskt rättvisande kartmaterial från början av 1800-talet. Slutligen redovisas de vägsträckor som har kvar sin gamla sträckning och vilka av dessa som binder samman S:t Olofs by med andra tänkbara målpunkter i sydöstra Skåne som kan tänkas ha varit av intresse för pilgrimer på vandring. Att resa i Skåne före 1700-talet Under medeltiden var den som önskade resa mellan olika orter i Skåne hänvisad till ett fåtal kommunikationssätt. Handlade det om orter vid kusten kunde transport med båt vara det snabbaste sättet att ta sig fram. På land stod valet mellan att gå till fots, rida häst eller att åka vagn (eller vintertid släde) dragen av hästar eller möjligen oxar. Åarna i Skåne är av sådan storlek att de endast i ett par fall kan ha fungerat för persontransporter någon längre sträcka. Nedre delarna av Helge å, Kävlingeån och Rönne å kan ha fungerat som kommunikationsleder för mindre båtar. Inom huvuddelen av det relativt tätt befolkade Skåne var det dock vägar och stigar som sammanband gårdar, byar och städer. Resandet på vägarna har säkerligen varit olika lätt eller besvärligt beroende på årstid och väderlek. Pilgrimer som vandrade mellan olika kyrkor och andra pilgrimsmål har med största sannolikhet utnyttjat samma vägar som alla andra på resa. Några särskilda pilgrimsvägar har förmodligen aldrig funnits. VÄGAR I SKÅNE FÖRE 1600-TALETS MITT Den historiske vägforskaren Karl Enghoff menar att då byarna uppkom under järnålder och medeltid skapades ett behov av vägar mellan dem och mellan byar och olika typer av mötesplatser. Han anger att: Givet är, att dessa vägar länge inte voro 6 MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2013:016

annat än stigar, oftast eländiga sådana av det slag, som än i dag förekomma i avlägsna skogsbygder och i mera undangömda trakter i vårt land. (Enghoff 1938, s 13) Utifrån en del arkeologiska fynd av gamla vägar vet vi dock att det redan under brons- och järnålder på vissa platser anlades sten- eller träbelagda vägsträckor för att underlätta för trafiken. Främst verkar sådana konstruktioner ha gjorts över våtmarker eller i kraftigare sluttningar. I samband med de arkeologiska undersökningarna inför byggandet av yttre Ringleden kring Malmö påträffades bl.a. en sådan i en sluttning vid gården Fredriksberg i Oxie. (Björhem, Carlsson och Svan 2005, s. 44 f.) Vägen hade fortfarande synliga hjulspår med en axelbredd på 1,1 meter. Den har varit i bruk under romersk järnålder eller vid övergången till folkvandringstid (240-410 e.kr.). Framåt i tiden kunde den konstateras vara tagen ur bruk senast under början av vikingatiden. Denna typ av förhistoriska vägspår är emellertid mycket ovanliga och kan endast beläggas genom arkeologiska undersökningar. Hur vägarna såg ut och underhölls i Danmark under medeltiden är tyvärr svårt att skapa sig en bild av p.g.a. brist på källor som berör frågorna. Enghoff skriver att: Rörande de medeltida vägförhållandena i Skåne har man därför svårt att vinna någon närmare kunskap. Källorna tryta och officiella handlingar finnas ej att rådfråga, av det enkla skälet att vederbörande myndigheter föga bekymrade sig om vägärenden. Så mycket kan man dock taga för givet, att ända till mitten av 1500-talet fortforo alla danska vägar och således också de skånska att vara i ett jämmerligt skick. Ännu så länge fordrades blott, att vägen skulle vara synlig, d. v. s. att man skulle kunna se och urskilja, var den gick fram. (s. 29) Bredden på vägarna var ofta så liten att vid möten mellan vagnar ett av ekipagen fick köra av vägbanan och släppa förbi den andre. Detta var inte så svårt då vägarna i Skåne oftast inte hade några parallellt grävda vägdiken. Enghoff berättar att: Det var de gamla tarvliga ridstigarna, som, utan att dessförinnan ha undgått någon större förändring eller förbättring, togos i bruk som körvägar, då körsel med vagnar på 1500-talet blev mera allmän. Och blev en allfarväg alltför bristfällig, fingo bönderna i det härad, där vägen gick fram, befallning att möta med häst och vagn, spadar och skyfflar för att fylla hjulspåren med jord. I de värsta hålen vräktes småsten. (s. 29) Annars tycks grundregeln ha varit att bönderna i den by inom vars mark en väg sträckte sig underhöll vägen på sitt område. De större landsvägarna, ofta benämnda adelvägar, tycks dock ha underhållits av häradets bönder gemensamt. Från 1500-talet finns något flera källor som berör vägar och vägunderhåll. Enghoff citerar bl.a. en paragraf i den s.k. Koldingrecessen från år 1558 som lyder: 58. Om broer at giöre och adelfarveie Skulle koningens fogitter och embitsmend sameledis hafve flitig tilsiun, at de broer, som nogne sogne pleier af lang tid ferdige at holle, blive och i lige maade ferdige gjort och ved magt hollet, och desligeste, at hver bye holder gode broer och veie udi de byer, de sielf udi boer, under den pen och straf, at hver icke vil staa sit herskaf till rette der for och bøde skaden egien, hves nogen reisendis eller veifarendis mand der af fangendis vorder. Item hvor nogne unde och dybe putse eller anden slig farlighed findis udi adelfar veie, daa skulle koningens lensmænd hver udi sit len lade tilsige mienige herritsmend at möde paa en forsagt tid och dag met heste och vogne och tilföre stien och grud och hves andet behof giøres at forfylle och ferdige giøre slig unde och dybe veie met, och kand til des behof partiere och fordielle herritsmend, sa mange sogne eller byer til hver stycke vei epter leigligheden, och dog icke for nogen vild skyld den enne miere end den anden forskaanne eller besverge. ( ) Och skal lensmanden lade besie tvende tider om aarit slige broer och alfar veie, at de ferdige och ved magt hollis, saa frampt at hand icke vil staa til rette der for, som forskrefvit staar. (s. 31) Förmodligen fastslår det citerade textavsnittet från recessen bara vad som redan tidigare varit det rådande sättet att underhålla broar och landsvägar i landet. Sammanfattningsvis kan det konstateras att vägarna i Skåne under tiden fram till 1600-talets mitt på många platser var dåliga, särskilt under vår och höst då nederbörden gjorde vägarna i särskilt de åkerdominerade slättbygderna svårframkomliga. MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2013:016 7

Johannesson skriver i sin bok Skånes historia att: Alla resor och transporter försvårades i Skåne av det dåliga skick som vägarna befann sig i, särskilt på slättbygdern (sic!). Mylla och lera är ett dåligt underlag för en vägbana. Det var svårt att skaffa fram grus och sten för att göra körbanan fast och motståndskraftig. Diken och vattenavlopp saknades i regel, och eftersom också åkrarna var dåligt dränerade, samlades ofta vatten på låglänta ställen.. ( ) Att färdas vintertid i Skåne var betydligt svårare än längre upp i landet, och även under sommaren hade de skånska vägarna mycket dåligt rykte. De var leriga, ojämna och svårtrafikerade. (Johannesson 1977, s. 216) VÄGAR I SKÅNE EFTER LANDSKAPETS ÖVERGÅNG TILL SVERIGE Under senare delen av 1600-talet och i början av 1700-talet försökte man från svensk sida förbättra vägnät och broar i Skåne. Myndigheterna såg detta som ett sätt att förbättra för provinsens invånare och därigenom göra dem mindre negativa till försvenskningen. Man införde nu också skjutshåll och gästgiverier utmed de större vägarna efter svensk modell. Ett system med milstenar utmed vägarna kom nu också till stånd. Successivt blev vägarna allt bättre och mera lika vägarna längre norrut i Sverige. Under 1700-talet blev det också allt vanligare att man anlade vägdiken utmed vägarna för att ledan bort vatten från vägbanorna. I och med Skånes övergång till Sverige började det skapas storskaliga lantmäterikartor över byar och ensamgårdar i provinsen. Denna typ av kartor saknas nästan fullständigt från dansk tid. Lantmäterikartorna ger bl.a. möjlighet att få en bild av vägarnas sträckning och vilka olika typer av vägar som fanns. Genom omfattande studier av äldre skånska lantmäterikartor har jag fått uppfattningen att vägarna generellt kan delas in i tre huvudtyper. De största vägarna var de regionala vägar, landsvägar, som sträckte sig mellan städer och andra särskilt betydelsefulla orter. I vissa fall gick dessa vägar utanför bytomterna där byarnas bebyggelse var belägen, men i andra fall kunde de gå genom bytomter. I en del bygder kunde denna typ av vägar dessutom sträcka sig över utmarker där man slapp alla de grindar som fanns vid byarnas vångar och lyckor (inägorna), och som krävde mycket öppnande och stängande och därmed tog längre tid. En andra typ av vägar var de mindre vägar som sträckte sig mellan bytomterna i närliggande byar. Här ingår också de kyrkovägar som sammanband byar och ensamgårdar med kyrkbyn i socknen. Slutligen fanns en typ av mindre odlingsvägar som ofta sträckte sig från byarnas bytomter ut till olika delar av deras vångar, lyckor och hagar. På dessa vägar transporterade man sig med jordbruksredskap när det var dags att plöja, gödsla, skörda, slå ängar eller genomföra någon annan jordbrukssyssla. Vägarna behövdes för att man skulle kunna nå ut till de olika teglag av smala åkrar eller ängar som inägorna ofta var indelade i. Vanligen gick vägarna på åkerrenarna mellan olika teglag, men i vissa fall kunde de skära över tegarna och då givetvis ta en del av åkermarken i anspråk. Odlingsvägarna slutade ofta i den yttre delen av bymarken och behövde inte leda vidare till grannbyarnas ägor. Av de tre typerna av vägar är det de två försnämnda som normalt bör ha utnyttjats av pilgrimer på deras resor. Kartor som källmaterial för vägstudier i Skåne Från dansk tid finns det ett fåtal småskaliga kartor över Skåne i sin helhet. Geometrin är dock så felaktig och vägarnas sträckning så schematiskt återgiven att de bedömts sakna värde för den här aktuella studien. Behovet av bättre översiktskartor över Skåne, med bl.a. orter, vägar, broar, vadställen, vattendrag och skogsområden, växte för den svenska militären under årtiondena efter Roskildefreden och särskilt efter det Skånska kriget under andra hälften av 1670-talet. Förmodligen var det dåvarande generalguvernören över Skåne, Rutger von Ascheberg, som beordrade lantmätaren Gerhard Buhrman att i början av 1680-talet skapa en bättre och mera rättvisande Skånekarta. Buhrmans Skånekarta var färdig några år senare. Flera andra Skånekartor som tillkom senare under 1600-talet och tidigt 1700-tal tycks basera sig på Buhrmans 8 MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2013:016

karta och tillför vad gäller vägnätet inte mycket nytt. Buhrmans karta kan ge oss en relativt god bild av mellan vilka orter de större vägarna sträckte sig på 1680-talet. Från 1680-talet och framåt ritade svenska lantmätare allt fler storskaliga geometriska kartor som visade ägor till enskilda byar, ensamgårdar eller säterier i Skåne. De geometriska kartorna är mycket välgjorda och visar vägarnas sträckning med relativt stor noggrannhet, särskilt inom inägomark. Tyvärr finns denna typ av lantmäterikartor endast för ett fåtal bebyggelseenheter i S:t Olofs och angränsande socknar. Från mitten av 1700-talet och fram till tiden kring år 1800 skapades många s.k. storskifteskartor över byar vars inägor skulle omfördelas till färre, men större tegar. Även denna typ av lantmäterikartor redovisar det existerande vägnätet på ett mycket detaljerat sätt. Men för S:t Olofs omgivningar är också storskifteskartorna fåtaligt förekommande. Istället kommer de äldsta lantmäterikartorna för många byar och ensamgårdar i trakten från enskiften och laga skiften som i huvudsak genomfördes under 1800-talets första hälft. Sammantaget medför bristen på äldre storskaliga lantmäterikartor för området att det inte går att få en yttäckande bild av vägnätet från 1600-talets slut eller från 1700- talet. Från den period då enskifteskartor och laga skifteskartor ritades, dvs. tidigt 1800-tal, finns en tryckt kartserie med topografiska kartor som benämns Skånska rekognosceringskartan. Kartserien omfattar nästan hela Skåne och redovisar vägnätet med relativt god noggrannhet. Kartserien togs fram för militära ändamål och vägarnas sträckning var viktig för att man skulle veta var trupper kunde ta sig fram. Eftersom det kräver mycket mindre arbetstid att georeferera rekognosceringskartans blad över sydöstra Skåne, än vad som skulle ha gått åt för att georeferera alla enskiftes- och laga skifteskartor, har valet blivit att basera studien på rekognosceringskartan. Vad gäller S:t Olofs socken har även förekommande äldre lantmäterikartor studerats och deras vägar digitaliserats. Uppgifter om det moderna, nutida vägnätet i sydöstra Skåne har i avsaknad av nyare, storskaliga ekonomiska kartor eller s.k. fastighetskartor hämtats från de ekonomiska kartor i skala 1:10 000 som trycktes kring år 1970. De ekonomiska kartorna ger en god uppfattning om även ganska små brukningsvägars sträckning. Sannolikt existerar huvuddelen av de vägar som fanns kring 1970 ännu idag. Nya vägar kan ha tillkommit efter 1970-talet, men de bör inte vara av historiskt intresse Vägnätet i lantmätare Buhrmans Skånekarta I Buhrmans karta finns vägnätet redovisat med två olika linjetyper. Med dubbel punktad linje representeras landsvägar och med enkel punktad linje åskådliggörs sträckningen för vad som enligt kartlegenden utgjorde små vägar. Redan vid en översiktlig granskning av kartan förstår man dock att det inte är alla små vägar som finns redovisade. Många av de orter som finns utsatta med symbol och namn på kartan saknar anslutande vägar, och i den skala kartan är ritad skulle en presentation av alla mindre byvägar och brukningsvägar ha gjort kartbilden svårtolkad. I figur 1 visas Buhrmans karta för den sydöstra delen av Skåne med vägarna förtydligade med röd heldragen linje (landsväg) respektive brun, streckad linje (små vägar). På kartbilden har även f.d. kloster, städer samt kyrkbyar vid redovisade vägar markerats av undertecknad. De medeltida städerna i sydöstra Skåne var Ystad, Simrishamn, Åhus och Tommarp. Kloster har under medeltid funnits i Ystad, Tommarp, i Öved vid Vombsjön och på Bosön i Ringsjön (Bosjökloster). Buhrmans karta visar skogens ungefärliga utbredning (gröna trädsymboler) och de större vattendragen (mörkblå färg) i området. Det framgår av kartan att byn S:t Olof på 1680-talet låg inom Skånes sydöstligaste större skogsområde. Över de större åarna i sydöstra Skåne fanns antingen broar eller vadställen. Den enda å som bör ha utgjort ett mera påtagligt hinder för resande även vid lågvatten är Helge å i kartans nordöstra del. Här fick man ta sig över vattnet med särskilda färjor som fanns dels nordöst om Vittskövle, dels närmre Åhus längre nedströms i ån. MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2013:016 9

Figur 1. Sydöstra Skåne i Buhrmans karta från 1684 med vägar förtydligade och en del annan information redovisad på kartan. Figur 2. Samma information som i figur 1 redovisad mot bakgrund av en modern karta över sydöstra Skåne. I figur 2 redovisas Buhrmans vägar och kyrkbyar vid vägar mot bakgrund av en modern översiktskarta över sydöstra Skåne. I denna kartbild redovisas även bynamnen för de kyrkbyar som låg vid vägarna. En närmare studie av figur 2 visar att det bitvis finns ganska stora vinkel- och avståndsfel i Buhrmans karta. Bland annat hamnar hans kustlinje på många platser en bra bit från den moderna kartans kustlinje. Också en del kyrkbyar hamnar ganska långt från byarnas verkliga läge. I området kring S:t Olof redovisar Buhrmans karta tre landsvägar med i huvudsak nord-sydlig sträckning. Genom S:t Olofs by gick en landsväg som kom från Borrby, Hammenhög och Smedstorp i söder och sträckte sig vidare till Ravlunda och Maglehem i norr. En annan landsväg sträckte sig närmre kusten i öster och gick från Ö. Tommarp i söder, via Ö. Vemmerlöv och Rörum, till Ravlunda i norr. Väster om S:t Olof sträckte sig en närmast parallell landsväg från Tryde och Tranås i söder till Eljaröd och Brösarp i norr. Det är lite underligt att Buhrmans karta inte visar några landsvägar eller småvägar som i öst-västlig riktning sammanbinder de tre nämnda landsvägarna i S:t Olofs omgivningar. Dagens väg från Rörum, via S:t Olof, till Fågeltofta skulle t.ex. kunna misstänkas ha haft en föregångare på 1600-talet. Ska vi tro på Buhrman var så dock inte fallet. 10 MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2013:016

Vägnätet i Buhrmans Skånekarta visar på en del intressanta skillnader mot dagens vägnät i sydöstra Skåne. Det nutida huvudstråket (väg 11) från Sjöbo, via Tomelilla, till Simrishamn saknades på 1680-talet. Motsvarande väg sträckte sig då längre åt norr. Från S. Åsum vid Sjöbo gick landsvägen via Tolånga och Vanstad till Skåne Tranås och Onslunda. Från Onslunda redovisas därefter ingen väg till Ö. Vemmerlöv, utan landsvägen gick söderut till Smedstorp och Ö. Herrestad. Från Ö. Herrestad gick landsvägen österut till Simrishamn via Ö. Tommarp och Järrestad. Mellan Simrishamn och Ystad fanns på 1680-talet ingen kustväg likt idag. Den mest kustnära vägen gick då istället via byarna Simris, Gislöv, Ö. Hoby, Borrby, Hagestad, Valleberga och Ingelstorp. Den väg som sammanband trakten kring S:t Olof med Mellanskåne och bygden kring Ringsjön gick från Eljaröd och Andrarum, via Frenninge, Långaröd och Ö. Sallerup, till Hörby och Fulltofta. En granskning av de gamla vägarnas sträckning i figur 2 visar att flera landsvägar går parallellt med större vägar i den bakomliggande moderna kartan. I många fall handlar det här säkert om felaktigheter i Buhrmans karta. I verkligheten hade sannolikt många av de gamla landsvägarna ungefär samma sträckning som de moderna. För att säkrare kunna avgöra när så varit fallet krävs en jämförelse med vägar i yngre, mera storskaliga kartor. I några fall kan vi jämföra med lantmäterikartor över byar och ensamgårdar i S:t Olofs närhet, i andra fall får vi jämföra med skånska rekognosceringskartan från 1810-talet och med ekonomiska kartan från omkring år 1970. I bilaga 1 finns utsnitt ur 1970-talets ekonomiska karta med särskild markering av vägsträckor som sannolikt hade samma sträckning på 1680-talet som kring år 1970 (grov, röd linje). För att binda samman sträckorna med bevarad äldre sträckning till ett vägnät har mellanliggande avsnitt markerats med sin 1970-talssträckning (grov, lila linje). Vid S:t Olofs by är det relativt många delsträckor av vägen från Ravlunda i norr till Tunbyholm i söder som bedöms ha haft samma sträckning på 1680-talet som i början av 1970-talet. Vägarna i några lantmäterikartor De fåtaliga äldre, storskaliga lantmäterikartor som finns för bebyggelseenheter i S:t Olofs socken har georefererats och därefter har vägarna digitaliserats. Ett exempel finns återgivet i figur 3. Kartan är ifrån år 1759-61 och visar ägorna till S:t Olofs gård samt byn Måsalycke. Vägarna från kartan ifråga, och från en annan karta över S:t Olofs by, har digitaliserats och är markerade med röd heldragen linje. Figur 3. Vägar (röd linje) i geometrisk karta från 1761 över S:t Olofs gård och byn Måsalycke. MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2013:016 11

I figur 4 visas de från lantmäterikartor digitaliserade vägarna mot bakgrund av ekonomiska kartan från 1970-talets början. Trots georefereringen kan man se att vissa av de digitaliserade vägarna hamnat lite snett, men med ungefär samma svängar som på 1970-talet. I dessa fall har vägen på 1700-talet med stor sannolikhet haft samma sträckning som på 1970-talet. Så är t.ex. fallet med den öst-västliga huvudvägen genom S:t Olof som sträcker sig från kyrkan i väster till gränsen mot Raskarums ägor i öster. Denna hade förmodligen samma sträckning 1761 som i början av 1970-talet. Vägen österut från S:t Olof till Rörum hade på 1700-talet en betydligt krokigare sträckning än idag, och gick bl.a. ner om Raskarums bygata. Den gamla vägen finns dock i huvudsak kvar idag som mindre skogs- och brukningsvägar, ömsom norr om ömsom söder om dagens uträtade landsväg. Figur 4. Vägsträckningar från äldre lantmäterikartor (röd linje) över byar i S:t Olofs sn. mot bakgrund av ekonomisk karta från omkring 1970. Den skånska rekognosceringskartans vägnät Eftersom Buhrmans karta från 1684 är relativt småskalig och ganska oprecis vad gäller vägarnas sträckning behöver vi komplettera studien med en genomgång av rekognosceringskartan från 1810-talet. På separat cd-skiva som bifogas rapporten finns samtliga blad av rekognosceringskartan för undersökningsområdet i sydöstra Skåne redovisade. Vägarna i denna karta delas upp i flera olika typer; kungsväg, landsväg, häradsväg, kärrväg, ridväg och vinterväg. Alla typerna finns dock inte representerade i undersökningsområdet. För att anpassa kartan till behoven i den här föreliggande studien har de delats in i två typer; större vägar (kungs-, lands- och häradsvägar) samt mindre vägar (kärrvägar och ridvägar). Vägarna har digitaliserats och redovisas i cd-skivans filer ovanpå rekognosceringskartbladen med grov, gul heldragen linje (större vägar) och tunnare, cerise streckad linje (mindre vägar). Mängden redovisade vägar inom studieområdet är i rekognosceringskartan mycket stort, mycket större än vad som redovisas i Buhrmans karta från 1680-talet. I filen Rek_kartan_översikt finns en översiktsbild med alla de analyserade kartbladen i sydöstra delen av Skåne. Enskilda vägsträckningar i rekognosceringskartan ska inte 12 MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2013:016

beröras närmare här, men det bör betonas att det vid S:t Olof inte fanns några vägar av kategorin större väg, men att vägnätet av mindre vägar var tätt i området. Efter att alla vägar i rekognosceringskartan digitaliserats har deras sträckning jämförts med vägnätet i ekonomiska kartan från åren kring 1970. På grund av avstånds- och vinkelfel i rekognosceringskartbladen hamnar dess vägar ofta inte exakt över vägarna i ekonomiska kartan. Istället har varje vägs sträckning i den äldre kartan fått bedömas mot ekonomiska kartans, och i analysen har jag bestämt om det handlar om samma vägsträcka i båda kartorna eller om vägens sträckning faktiskt ändrats mellan karteringstillfällena. Kartbilderna i bilaga 2 visar med tunn, röd linje vägnätet vid början av 1970-talet. Med tjockare blå linje markeras de vägsträckor i ekonomiska kartan som har samma sträckning som vägar i rekognosceringskartan. I figur 5 ges en sammanfattande, översiktlig bild av vilka av 1970-talets vägar som bedömts ha samma sträckning som 1680-talets respektive 1810-talets vägar. Tillsammans bildar de bitvis ett relativt sammanhängande nät av vägar med äldre sträckning. Hur stor del av dem som har kontinuitet tillbaka till medeltiden kan inte fastslås utifrån det källmaterial som står till buds, men sannolikt har ett flertal en lång historia. En del kan ha fått sin ungefärliga sträckning redan vid bybildningen. Figur 5. Sammanfattning av vägar med förmodligen samma sträckning på 1680-talet respektive på 1810-talet som på ekonomiska kartan från omkring 1970. Efter den omfattande kartstudien ska vi nu flytta blickpunkten mot vilka platser i sydöstra Skåne som, vid sidan av S:t Olof, kan ha varit av intresse för människor på pilgrimsvandring under medeltiden. MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2013:016 13

Kyrkor, kloster, helgonbilder och heliga källor En viktig fråga att försöka besvara för att kunna föreslå troliga pilgrimsvägar i sydöstra Skåne, är vilka platser förutom S:t Olofs kyrka och källa pilgrimer kan ha besökt. Något källmaterial som klart redovisar detta har jag inte påträffat. Men man kan tänka sig att det funnits en del troliga typer av mål. Tittar man på Skåne i stort bör staden Lund med alla sina kyrkor och kloster ha besökts av många pilgrimer. En annan ort med både kyrka helgad åt S:t Olof, S:t Olofsmarknad och helig källa är byn Hallaröd vid Höör i centrala Skåne. Landskapets kloster kan också ha fungerat som mål, såväl de i städerna som landsbygdsklostren. De kloster som fanns i, eller i någorlunda närhet av undersökningsområdet låg i Ö. Tommarp, Ystad, Öved, Vä, Åhus och på Bosön i Ringsjön. I Skånes centrala del finns förutom den heliga källan i Hallaröd även S:ta Magnhilds källa vid byn Hästäng, nära Fulltofta och öster om Ringsjön. En annan helig källa är Sisselas källa i Borrby på Österlen. En del kyrkor var under medeltiden helgade åt S:t Olof. Förutom de nämnda i S:t Olof och i Hallaröd fanns en sådan i Löderup. Vissa menar att pilgrimer även besökte kyrkor helgade åt S:ta Gertrud. I sydöstra Skåne fanns sådana kyrkor i Eljaröd och Rörum. Ett kapell helgat åt S:ta Gertrud fanns dessutom i Vä. Kalkmålningar som föreställer helgonet S:t Olof finns också i några andra kyrkor i sydöstra Skåne. Det är möjligt att även dessa kyrkor besökts av pilgrimer. S:t Olofsbilder finns kyrkorna i Ö. Vemmerlöv, Ö. Herrestad, Vallby och Hörup. Träfigurer som avbildar S:t Olof finns dessutom i Ö. Tommarps och Onslundas kyrkor. Valvmålningar av S:ta Gertrud finns i Ö. Vemmerlöv och Hörup. Utifrån det geografiska läget för de här berörda kyrkorna, klostren och källorna är det möjligt att ge förslag på vägar med äldre sträckning som kan tänkas ha använts av pilgrimer. I följande avsnitt ska ett par förslag på troliga pilgrimsrutter i sydöstra Skåne presenteras. Pilgrimsvägar i sydöstra Skåne Den ovan presenterade rekonstruktionen av vägar med samma sträckning på 1970- talet som på antingen 1680- eller 1810-talet gör att man med viss historisk underbyggnad kan ge förslag på vägar som kan ha använts av pilgrimer under medeltid eller äldre modern tid. Två förslag på rutter genom sydöstra Skåne har tagits fram och ska behandlas lite närmre. Förslagen kan användas vid bestämmande av vilka vägar som lämpligen kan användas för ev. framtida pilgrimsleder genom sydöstra Skåne. De båda kartorna med vägförslag finns även som filer i bifogad cdskiva. Förslag 1 (figur 6) innehåller en vägsträckning som utgår ifrån att pilgrimer vandrat genom sydöstra Skåne. De kan ha kommit från centrala Skåne med besök i Hallaröd och vid S:ta Magnhilds källa i Fulltofta och lämnat sydöstra Skåne på vägen mot Ystad. Vägen från centrala Skåne går till Andrarum och vidare till Eljaröds kyrka. Från Eljaröd används vägen söderut till Fågeltofta där man viker av österut mot huvudmålet S:t Olof. Från S:t Olofs by kan man på äldre vägsträckning ta sig vidare österut till Rörum och dess kyrka. Vägen söderut från Rörum går via kyrkan i Ö: Vemmerlöv till f.d. staden Ö. Tommarp. Från Tommarp har jag två förslag på pilgrimsvägar. Antingen tar man sig till Ö. Herrestad för att därifrån gå till Borrby via Hammenhög, eller så går man till Vallby och därifrån till Borrby. I Borrby sammanfaller de två alternativa pilgrimsvägarna. Efter besöket i Borrby fortsätter man västerut till Hörup och vidare till det närbelägna Löderup. Färden fortsätter sedan genom Ingelstorp mot staden Ystad. Hela rutten i förslag 1 kan givetvis lika väl genomföras på motsatt håll, med start i Ystad och efter turen i sydöstra Skåne vidare mot Fulltofta och S:t Olofskyrkan i Hallaröd. 14 MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2013:016

Förslag 2 (figur 7) utgår ifrån att pilgrimen kommer norrifrån, t.ex. från Vä eller Åhus, och via Maglehem och Brösarp tar sig till Eljaröd. Från Eljaröd fortsätter vägen österut till Vitaby och därefter söderut till S:t Olofs kyrka. Resterande rutt i förslag 2 utgör en rundtur i Sydöstskåne med återkomst till S:t Olof. Figur 6. Förslag på pilgrimsväg med gammal sträckning i sydöstra Skåne. Figur 7. Förslag på pilgrimsväg med gammal sträckning i sydöstra Skåne. MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2013:016 15

Först går rutten österut från S:t Olof till Rörum. Därefter är siktet inställt på Ö. Tommarp, men med ett stopp i byn Ö. Vemmerlöv. Efter besöket i Ö. Tommarp med dess gamla klosterplats fortsätter rundan till Vallby och därefter till Borrby. Från Borrby föreslås en vandring till Löderup via Hagestads gamla radby. Hörups kyrka utgör det därpå följande målet och därefter vidtar en lång sträcka till Ö. Herrestad via Hannas och Hammenhög. Efter besöket i Ö. Herrestad följer ytterligare en lång etapp genom Smedstorp och Tunby till byn Onslunda. Härifrån går vandringen norrut till det lilla samhället Kyrkeröd där man vrider österut för att slutligen åter nå S:t Olofs by. Ytterligare ett par orter i sydöstra Skåne som möjligen också varit av intresse för pilgrimer är byn Gladsax med sitt under senmedeltiden kungliga slott, och staden Simrishamn strax öster där om. Avslutande kommentarer I föreliggande studie har vägsystemet i sydöstra Skåne digitaliserats och studerats utifrån kartmaterial från senare delen av 1600-talet, 1700-talet och början av 1800- talet. Tillsammans ger de en relativt täckande bild av åtminstone de större landsvägarna i området under Skånes svenska tid. De medger tyvärr ingen säker bestämning av var vägarna i området gick under medeltiden. Skapandet och underhållet av vägar har dock varit en samhällsinsats som krävt mycket arbete, och övergivande och flyttning av vägsträckningar har sannolikt i de flesta fall undvikits under äldre tid. När väl huvudvägarna fått sin sträckning har de dessutom varit bidragande till var ny bebyggelse lokaliserats. Den nya bebyggelsen har i sin tur bidragit till att fixera vägsträckningarna. Väl etablerade har vägsystemen förmodligen medfört en tröghet mot större förändringar. Detta hindrar givetvis inte att vägar kan ha rätats och flyttats kortare sträckor även under äldre tid. Bedömningen av vilka nutida vägar som har en sträckning med lång historisk kontinuitet skapar en grund för att åtminstone komma med förslag på vilka vägar pilgrimer kan ha förflyttat sig på mellan olika målpunkter i sydöstra Skåne. Ytterligare målpunkter utöver de jag räknat med här kan givetvis ha funnits. Det kartmaterial som bifogas rapporten kan förhoppningsvis läggas till grund för att föreslå vilka vägar pilgrimer använt för att nå även dem. 16 MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2013:016

Referenser Litteratur Björhem, Berit, Carlsson, Martin och Svahn, Bengt (2005) Öresundsförbindelsen, Fredriksberg 13A-D, Rapport över arkeologisk slutundersökning. Malmö kulturmiljö. Enghoff, Karl (1938) De allmänna vägarna i Malmöhus län. Historisk översikt över vägväsendet från äldsta tider intill 1937. Johannesson, Gösta (1984) Skåne, Halland & Blekinge om Skånelandskapens historia. Knabe, Ebba (1996) Sankt Olof en studie av hans kult i Skåne. C-uppsats i medeltidsarkeologi, Lunds Universitets arkeologiska institution. Lundbye, J. T. (1933) Danmarks veje i oldtid og middelalder, Nordisk Kultur band XVI: B, Handel og samfærdsel, utg. av Schuck, Adolf, s. 200-216. Pilgrim, Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid, band XIII (1968) s. 292-306. Stilje, Emma Kristina (1997) Nord till Nidaros en tvärvetenskaplig studie av en medeltida pilgrimsled genom tre riken. D-uppsats i medeltidsarkeologi, Lunds Universitets arkeologiska institution. Veg (Väg), Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid, band XIX (1975) s. 622 ff. Opublicerat material Jönsson, Lars (2013-03-27) e-mail om troliga pilgrimsmål i sydöstra Skåne under medeltiden. Kartmaterial Tryckta kartor: Ekonomiska kartor i skala 1:10 000 från åren omkring 1970. Rikets allmänna kartverks arkiv, Lantmäteriverket. Gerhard Buhrmans Skånekarta från 1684. Reproduktion tryckt 1969 vid generalstabens litografiska anstalt. Original i Kungliga Krigsarkivet med aktnummer XVII:5b. Skånska rekognosceringskartan framställd av Fältmätningsbrigaden 1812-1820. Tryckt av Lantmäteriet år 1986. Original i Krigsarkivet. Lantmäterikartor: Lantmäterimyndigheternas arkiv, Lantmäteriverket: Äldre lantmäterikartor över gårdar och byar i S:t Olofs socken. Lantmäteristyrelsens arkiv, Lantmäteriverket: Äldre lantmäterikartor över gårdar och byar i socknarna S:t Olof, Fågeltofta, Smedstorp, Rörum, S. Mellby, Ö. Vemmerlöv och Vitaby. MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2013:016 17

Årets rapporter Lista över utgivna rapporter inom Malmö Museers rapportserie Kulturarvsenheten Rapport: Kulturarvsenheten Rapport 2013:001 Maria Johansson och Anders Reisnert Byggnadsdokumentation. Stinshuset dokumentation inför flyttning av byggnad. Fastigheten Hamnen 21:147 i Malmö stad, Skåne län. Kulturarvsenheten Rapport 2013:002 Lina Bjermqvist och Helena Nilsson Antikvarisk rapport. Limhamns kapellkrematorium - Byte av plåtmaterial på tak. Malmö kyrkogårdsförvaltning, Limhamns socken i Malmö stad, Skåne län. Kulturarvsenheten Rapport 2013:003 Lina Bjermqvist Antikvarisk rapport. Västra Skrävlinge kyrka Invändig restaurering.malmö kyrkliga samfällighet, Västra Skrävlinge socken i Malmö stad, Skåne län. Kulturarvsenheten Rapport 2013:004 Maria Johansson och Olga Schlyter Byggnadsantikvarisk utredning. Kronetorps gård Dokumentation och riktlinjer inför detaljplan. Fastigheten Kronetorp 1:1 i Burlövs kommun, Skåne län. Kulturarvsenheten Rapport 2013:005 Olga Schlyter Byggnadsantikvarisk utredning. Sege Park Fd Malmö östra sjukhus. Fastigheten Östra sjukhuset 2 i Malmö stad, Skåne län. Kulturarvsenheten Rapport 2013:012 Maria Johansson och Olga Schlyter Byggnadsantikvarisk dokumentation. Malmö Stora Valskvarn. Fastigheten Triton 6 i Malmö stad, Skåne län. Kulturarvsenheten Rapport 2013:013 Lars Persson och Pia Gunnarsson Wallin Kulturhistorisk utredning. Kronetorpsområdet- En studie av ett riksintresseområde för kulturmiljövården och hur riksintresseområdets kulturmiljövärden kan beaktas vid en exploatering. Fastigheten Kronetorp 1:1 m.fl. i Burlövs kommun, Skåne län. Kulturarvsenheten Rapport 2013:014 Pia Gunnarsson Wallin och Niklas Ingmarsson Byggnadsminnesutredning. Bensinstationen på Mariedalsvägen i Malmö En stadsmack från bilismens genombrotts år. Fastigheten Tomtebo 13 i Malmö stad, Skåne län. Kulturarvsenheten Rapport 2013:015 Pia Gunnarsson Wallin och Niklas Ingmarsson Byggnadsminnesutredning. Caltex bensinstation i Mörarp En landsortsmack från bilismens genombrotts år. Fastigheten Byttan 13 i Helsingborgs stad, Skåne län. Kulturarvsenheten Rapport 2013:016 Lars Persson Kulturgeografisk utredning. Vägar till S:t Olof troliga pilgrimsvägar i sydöstra Skåne under äldre tid. Simrishamns kommun m.fl., Skåne län. Kulturarvsenheten Rapport 2013:006 Lina Bjermqvist Antikvarisk rapport. Sankt Andreas kyrka Ombyggnadsarbeten. Malmö kyrkliga samfällighet, Malmö socken i Malmö stad, Skåne län. Kulturarvsenheten Rapport 2013:007 Lina Bjermqvist Antikvarisk rapport. Oxie kyrka Byte av läktarorgel. Malmö kyrkliga samfällighet, Oxie socken i Malmö kommun, Skåne län. Kulturarvsenheten Rapport 2013:008 Carola Lund och Maria Johansson Arbeten utförda 2002-2013. Kvarndala gård Malmö Försköningsoch Planteringsförenings insatser gällande Kvarndala gård Fastigheten Västra Klagstorp 11:70 i Malmö stad, Skåne län. Kulturarvsenheten Rapport 2013:009 Maria Lundberg och Maria Johansson Arbeten utförda 1997-2010. Katrinetorps gård Malmö Förskönings- och Planteringsförenings insatser på Katrinetorp Fastigheten Lockarp 44:1 i Malmö stad, Skåne län. Kulturarvsenheten Rapport 2013:010 Lina Bjermqvist och Helena Nilsson Antikvarisk rapport. Västra Klagstorps kyrka Uppförande av utvändig ramp samt invändiga förändringar. Malmö kyrkliga samfällighet, Västra Klagstorps socken i Malmö kommun, Skåne län. Kulturarvsenheten Rapport 2013:011 Helena Nilsson Antikvarisk rapport. Bunkeflo kyrka- Ramp samt dörr för nödutrymning. Malmö kyrkliga samfällighet, Bunkeflo socken i Malmö kommun, Skåne län.

Bilaga 1. Kartor över vägsträckor med samma sträckning kring år 1970 som i början av 1680-talet. MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2013:016 19

20 MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2013:016

MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2013:016 21

22 MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2013:016

MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2013:016 23

Bilaga 2. Kartor över vägsträckor med samma sträckning kring 1970 som på 1810-talet. 24 MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2013:016

MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2013:016 25

26 MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2013:016

MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2013:016 27

28 MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2013:016

MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2013:016 29

30 MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2013:016

MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2013:016 31

32 MALMÖ MUSEER KULTURARVSENHETEN RAPPORT 2013:016