Yhteenveto Ruotsinkielinen lastenkulttuuri pääkaupunkiseudulla Tarjonnan ja toimintaedellytysten selvitys ja kartoitus Sydkustens landskapsförbund r.f. 2012 Malin Leppänen Tausta Sydkustens landskapsförbund kartoitti ja selvitti syksyllä 2011 pääkaupunkiseudun ruotsinkielistä lapsi- ja nuorisokulttuuritoimintaa. Selvitys ja koko hanke olivat opetus- ja kulttuuriministeriön rahoittamia. Hankkeen tarkoituksena oli ruotsinkielisen lastenkulttuuritoiminnan inventointi, kartoitus ja koordinointi. Kartoitus tehtiin lähettämällä verkkokysely kulttuurintuottajille, kulttuuritoimittajille, järjestöille, museoille ja kulttuuritaloille, joissa on lastenkulttuuritoimintaa ruotsiksi, suomeksi tai useilla kielillä Koska ruotsinkielinen tarjonta on osalla taiteenaloista lähes olematonta tai ainakin erittäin satunnaista, kysely lähetettiin myös täysin suomenkielisille järjestöille. Näin toimittiin, jotta saataisiin selville, mitä tapahtuu sellaisilla taiteenaloilla, joilla ei ole sen paremmin alueellista, kunnallista kuin valtakunnallistakaan tarjontaa ruotsin kielellä. Halusimme myös selvittää, mitä rahoitusmalleja virallisesti suomenkieliset ja kaksikieset järjestöt käyttävät toimintansa ylläpitämiseen. Tehtävään sisältyivät myös pääkaupunki - seudulla ruotsinkielisen lastenkulttuurin parissa työskentelevät kulttuurityöntekijät. Heitä haastateltiin henkilökohtaisesti. Kartoituksen tarkoituksena oli selvittää, miksi suomenruotsalainen lastenkulttuuri on rakenteeltaan hajanaisempaa ja vakiintumattomampaa kuin suomenkielinen. Pyrkimyksenä oli myös tutkia, miten kaksikieliset järjestöt jakavat toimintansa kielten välillä taideopetuksessaan. Tämä selvitys eroaa muista suomalaisista selvityksistä sikäli, että sen lähtökohtana ovat ruotsinkielisten lasten ja nuorten tarpeet ja kiinnostus lastenkulttuuria kohtaan. Suomessa aiemmin tehdyissä lastenkulttuuriselvityksissä ei yleensä ole otettu huomioon ongelmia, joita maan ruotsinkielisellä väestöllä on omakielisen kulttuurin saatavuuden, laadun ja tarjonnan osalta. Etenkin valtion ja kuntien tekemät tutkimukset, selvitykset ja arvioinnit on usein analysoitu ja laadittu suomenkielisten lasten ja nuortentarpeista lähtien. Ne ovat osittain erilaiset kuin mitä ruotsinkielisillä lapsilla ja nuorilla on. Erot johtuvat muun muassa siitä, että ruotsinkielinen väestö ei asu yhdellä ja samalla alueella, vaan hajallaan eri puolella kaupunkeja. Hajallaan asuvalla ruotsinkielisellä väestöllä ei tämän vuoksi ole lähellään äidinkielistä kulttuuria samassa määrin kuin suomenkielisellä väestöllä. Strategioita ja toimenpiteitä, joita aiemmissa selvityksissä on ehdotettu kulttuurin saattamiseksi kaikkien lasten ulottuville, ei ole voitu soveltaa ruotsinkieliseen väestöön. Tästä syystä ruotsinkielisen tarjonnan tarve tuntuu monesti unohtuneen. Syvähaastatteluissa tuli ilmi, että suuri osa nykyisestä ruotsinkielisestä lastenkulttuuritarjonnasta on suoria käännöksiä suomenkielisestä lastenkulttuurista. Tässä selvityksessä vastaajat ovat jossain määrin kritisoineet käännöstoimintaa, koska se vie voimavaroja ruotsinkielisen lastenkulttuurin tuottamiselta. Kansallinen vastuu Kielellisten oikeuksien edistämisestä ja seurannasta on runsaasti erilaisia määräyksiä. Suomen perustuslaki sisältää selvät määräykset siitä, että julkisen vallan on huolehdittava maan suomen- ja ruotsinkielisen väestön tarpeista yhtäläisin ehdoin. Määräyksiä lasten ja nuorten mahdollisuuksista osallistua omakieliseen kulttuuritoimintaan on myös nuorisolaissa, kuntalaissa ja koulutuslaeissa. 2
Opetus- ja kulttuuriministeriö perusti vuonna 2003 lastenkulttuurikeskusten Taikalamppuverkoston. Tavoitteena oli muun muassa kehittää taidekasvatusta, sisällyttää se kulttuuritoimintaan ja parantaa lastenkulttuuripalvelujen saatavuutta. Lapsipoliittisen ohjelman seurannassa (2010) todettiin, että Taikalamppu-verkosto on tukenut lastenkulttuurin kehittämistä ja uusien rakenteiden luomista useimmilla taiteenaloilla. Tämä koski kuitenkin lähinnä suomenkielistä lastenkulttuuria. Verkosto tukee pääkaupunkiseudulla kulttuuritalo Annantalon ruotsinkielistä lastenkulttuuritoimintaa Helsingissä. Annantalo on verkoston ainoa uusimaalainen taho, joka saa valtion tukea ruotsinkieliseen lastenkulttuuriin. Annantalon lisäksi verkosto tukee myös Pohjanmaalla toimivaa Barkkulttuuriverkostoa. Uudellamaalla ei kuitenkaan ole vieläkään verkostoa ruotsinkieliselle lastenkulttuurille. Useat haastatelluista kulttuurityöntekijöistä kyseenalaistivat ruotsinkielisen lastenkulttuuritoiminnan huomioonottamisen Taikalamppu-verkostossa. Pääkaupunkiseudun kuntien haasteena on virkamiesten pyrkimys sopeuttaa lastenkulttuuritarjonta kaikille sopivaksi, mistä johtuu halu välttää kielisidonnaista toimintaa. Kuntien kulttuurityöntekijät toivat kuitenkin esille, että olisi kaikkien etujen mukaista antaa taideaineiden opetusta sekä suomeksi että ruotsiksi. Etenkin alan toimijat ja tuottajat tähdensivät, että taideopetuksen käsitteiden, termien ja kielen oppiminen ja hallinta, yleisötyö ja taidekasvatus ovat yhtä tärkeitä kuin taiteen luominen. Lapsille ja nuorille tarjottavaan taidetoimintaan kuuluu ehdottomasti myös kielellinen ulottuvuus, joka jää vallinaiseksi, jos turvaudutaan yksinomaan suomesta tehtyihin käännöksiin. Kulttuurityöntekijät vaativat valtiolta ja kunnilta suoria panostuksia suomenruotsalaisen kulttuuriperinnön varaan rakentuvaan ruotsinkieliseen lastenkulttuuriin. Kulttuurityöntekijät toteavat, että kunnissa tarvitaan yhä enemmän yhteisvastuuta vähemmistökielten ja pienten ryhmien etujen huomioon ottamisesta. Syvähaastatteluissa todettiin myös, että ruotsia puhuvia virkamiehiä tarvitaan kipeästi. Heillä on paremmat edellytykset taata kuntalaisille ruotsinkieliset lastenkulttuuripalvelut. Kuntien kulttuuritoiminnasta vastaavien työntekijöiden ensisijaisena tavoitteena on antaa lapsille ja nuorille mahdollisuus päästä osalliseksi monipuolisesta ja laadukkaasta lastenkulttuurista kieleen, etniseen taustaan ja toimintarajoitteisiin katsomatta. Lasten ja nuorten on tärkeää saada ilmaista itseään omalla äidinkielellään heitä kiinnostavissa taidemuodoissa. Lastenkulttuurin rahoitus Ruotsinkielinen toiminta on selvityksen mukaan vahvasti yksityisen rahoituksen varassa. Tästä syystä valtionosuuksia tulisi suuremmassa määrin ohjata ammattimaiseen, laadukkaaseen ja mahdollisimman suurelle kohderyhmälle tarkoitettuun ruotsinkieliseen tarjontaan. Lisäksi valtio ja kunnat tuntuvat ottavan liian vähän vastuuta siitä, että tarjolla olevat kulttuuripalvelut ja niiden seuranta kattaa myös ruotsinkielisen lastenkulttuurin. Kyselyvastaukset osoittivat, että ruotsin- ja suomenkielisen lastenkulttuuritoiminnan rahoituksessa on huomattavia eroja. Selvityksen ja esille tulleiden tietojen perusteella on ilmeistä, ettei valtion ja kuntien tuki yksinään riitä ruotsinkielisen lastenkulttuurin rahoittamiseen. Kyselyvastausten mukaan rahoitus jakautuu seuraavasti: 3
Oheinen kaavio osoittaa ruotsin- ja suomenkielisen lastenkulttuurin rahoituslähteiden suhteelliset osuudet kunkin järjestön kokonaisbudjetin pohjalta. Vaikka useimmat kulttuurityöntekijät ja järjestöt olivatkin sitä mieltä, että valtiolla ja kunnilla on päävastuu lastenkulttuurin rahoituksesta, ruotsinkielistä lastenkulttuuria rahoitetaan kuitenkin suurelta osin yksityisin varoin. Suomen- ja ruotsinkielisten toimijoiden ja järjestöjen välillä on tältä osin huomattavia eroja. Ruotsinkielisen lastenkulttuurin tarjonta on riippuvainen yksityisistä rahoittajista. Järjestöjä pyydettiin vastauksissaan ilmoittamaan, kuinka suuri prosentuaalinen osuus niiden toiminnasta rahoitettiin yksityisin, valtiollisin, kunnallisin, omin ja sponsoreiden varoin. Yksityisen rahoituksen osuus oli ruotsinkielisissä järjestöissä huomattavasti suurempi. Niissä ruotsinkielisissä järjestöissä, jotka ilmoittivat saavansa yksityistä rahoitusta, yksityisen rahoituksen osuuden laskettiin olevan keskimäärin 63 % kokonaisbudjetista. Suomenkielisissä järjestöissä vastaava osuus oli vain 7 % kokonaistoiminnasta. Tämä tulos osoittaa, että ruotsinkieliset järjestöt toimivat pääosin kolmannen sektorin rahoituksen varassa ja ettei valtion ja kuntien varoin rahoitettavalle säännölliselle ruotsinkieliselle lastenkulttuuri toiminnalle ole pysyviä rakenteita. Vastauksista kävi ilmi, että 71 % ruotsinkielisestä tarjonnasta oli jatkuvaa toimintaa. Jatkuvan toiminnan suuri osuus yllätti, koska edellä olevasta kuviosta käy selvästi ilmi, että ruotsinkielinen toiminta on pääosin riippuvaista yksityisestä rahoituksesta. Tästä voi päätellä, että ruotsinkielisen lastenkulttuuritoiminnan yksityisten rahoittajien odotetaan kantavan vastuuta ruotsinkielisestä lastenkulttuurista samalla tavalla kuin valtio ja kunnat kantavat vastuuta suomenkielisestä lastenkulttuurista. Ruotsinkielisistä järjestöistä 35 % oli sitä mieltä, että koulutuksen saatavuus ja laatu niiden alalla on riittävän hyvä. Suomenkielisissä ja kaksikielisissä järjestöissä vastaava prosenttiluku oli 80. Jatkuvuuden, koulutuksen ja selkeiden rakenteiden puute vaikeuttaa lastenkulttuuritoimijoiden mahdollisuuksia elättää itsensä ammatillaan. Laajempi, koko lastenkulttuurikentän kattava ruotsinkielinen verkosto, jossa on mahdollista tehdä yhteistyötä yli kunnanrajojen, saattaisi helpottaa lastenkulttuurituottajien ja toimijoiden työtä. 4
Lastenkulttuurin saatavuus Tämä selvitys on osoittanut, että ruotsinkielisen lastenkulttuurin saatavuus on ongelma kaikissa pääkaupunkiseudun kunnissa. Suuri osa lapsista saa taidealan peruskoulutuksensa suomeksi, koska ruotsinkielistä koulutusta tarjoavat laitokset eivät ole heidän ulottuvillaan. Espoossa, jossa asuu noin 5 700 ruotsinkielistä lasta ja nuorta, ruotsinkieliset kulttuuripalvelut on keskitetty Tuuliniittyyn ja Tapiolaan. Helsingissä, jossa asuu noin 6 700 ruotsinkielistä lasta ja nuorta, lastenkulttuuri on keskitetty suurimmalta osin kaupungin keskustassa toimiviin Luckaniin ja Annantaloon. Ruotsinkielisen lastenkulttuurin tarjonta on pienin Vantaalla, jossa kaupungin 1 200 ruotsinkielistä lasta ovat selvä vähemmistö. Vantaa on sen vuoksi panostanut toimintaan ja kulttuurielämyksiin, jotka eivät ole kielisidonnaisia. Kunnan lastenkulttuuritoiminnasta vastaavien virkamiesten mielestä lastenkulttuuria pitäisi levittää laajemmalle alueelle ja se pitäisi saada myös kaupunkien laitaosien asukkaiden saataville. Lastenkulttuurin käyttäjille kunnanrajat eivät ole ratkaisevia, vaan he valitsevat ne palvelut, jotka ovat heitä lähellä. Suuremmissa kunnissa, joiden ruotsinkielinen väestö on hajautunut eri puolille kuntaa, vaikeuttavat asukkaiden vähäinen määrä ja resurssien puute lastenkulttuurin ulottamista koko kunnan alueelle. Niin kuntien kulttuurityöntekijöiden kuin Suomen kuntaliitonkin ensisijaisena tavoitteena on taata kaikille samat palvelut sosiotaloudelliseen taustaan, etniseen alkuperään ja kulttuuriseen kuuluvuuteen katsomatta. Jokaisen yksilön tarpeet ovat yhtä suuret siihen katsomatta, kuuluuko hän enemmistöön vai vähemmistöön. Syvähaastattelujen vastaukset osoittivat yksiselitteisesti, että pääkaupunkiseudun kuntien ruotsinkielisen väestön on vaikea päästä osalliseksi lastenkulttuurista. Kulttuurityöntekijät toivoivat, ettei lastenkulttuuria keskitettäisi näissä kunnissa yhdelle alueelle, vaan että se mieluummin hajautettaisiin kunnan eri osiin mahdollisimman monien ryhmien ulottuville. Yhteistyö- ja vastuualueet Monista syvähaastatteluista kävi ilmi, että ruotsinkieliset kulttuurityöntekijät joutuvat usein tilanteisiin, joissa he joutuvat tekemään paljon ylimääräistä työtä ruotsinkielisten palvelujen ylläpitämiseksi. Tämä johtuu siitä, että suomeksi järjestettävää toimintaa on tarjottava myös ruotsiksi. Toteuttaminen jää tällöin usein yhden henkilön vastuulle. Kulttuurityöntekijät ilmoittivat, että ruotsinkielisen lastenkulttuurin varmistamiseen liittyvät ongelmat johtuivat muun muassa vaikeuksista löytää ruotsinkielisiä kulttuurituottajia ja toimijoita. Joissakin kunnissa oli vaikea tavoittaa ruotsinkielisiä kohderyhmiä ja saada lapset ja heidän vanhempansa innostumaan toiminnasta. Suuri merkitys oli myös pitkillä välimatkoilla. Ruotsinkielisen toiminnan puutteellinen tarjonta johtuu usein resurssien puutteesta, mutta myös siitä, ettei tietyillä taidealueilla, kuten tanssi- ja sirkustoiminnassa, ole ollut käytettävissä ammattimaisia ruotsinkielisiä kulttuuripedagogeja. 5
Syvähaastatteluissa tuli lisäksi esille huoli ruotsinkielisen toiminnan edunvalvonnan puutteellisuudesta. Haastateltujen mielestä ruotsinkielisen lastenkulttuuritarjonnan valvonnan kontrollimekanismit eivät ole riittäviä. Kulttuurityöntekijät totesivat kuitenkin, että kontrollimekanismien haittapuolena on byrokratian hitaus, jolloin ruohonjuuritason toiminta joutuu kärsimään. Ruotsinkielinen lastenkulttuuritoiminta on suurelta osin riippuvainen yksittäisistä virkamiehistä ja toimijoista, koska kenelläkään ei ole kokonaisvastuuta ruotsinkielisestä tarjonnasta. Kulttuurityöntekijät peräsivät valtiolta vastuuta, jotta lapsille ja nuorille taattaisiin ruotsinkieliset kulttuuripalvelut. He toivoivat myös jatkuvaa valtionosuuksien ja kunnallisesti rahoitetun lastenkulttuurin seurantaa ruotsinkielisen tarjonnan varmistamiseksi. Kyselystä kävi ilmi, että monet vastaajista eivät tienneet, kenellä on päävastuu ruotsinkielisestä lastenkulttuurista. Suomeksi vastanneista useimmat olivat sitä mieltä, että päävastuu on valtiolla ja kunnilla. Tämän kartoituksen perusteella voidaan todeta, että vaikka useimmat järjestöt halusivat tarjota ruotsinkielisille lapsille ja nuorille mahdollisuuden tasaarvoiseen lastenkulttuuritarjontaan, ruotsinkielisen lastenkulttuurin tarjonta jää niukaksi. Tosiasia on, että moniin lastenkulttuuripoliittisessa ohjelmassa suositelluista taidemuodoista ei ole edelleenkään mahdollista osallistua ruotsiksi. Tämä koskee etenkin taiteen perusopetusta ja syventäviä opintoja. Vain musiikkiopistot järjestävät tätä toimintaa täysin ruotsinkielisenä. Järjestöt, jotka olivat pääosin suomenkielisiä, ilmoittivat ruotsinkielisen lastenkulttuurin puuttumisen syyksi osaksi puutteelliset resurssit, osaksi vaikeudet tavoittaa ruotsinkielisiä lapsia ja nuoria. Ruotsinkielisen lastenkulttuurin markkinointia on kehitettävä. Tätä mieltä ovat useimmat kuntien kulttuurityöntekijät ja kyselyyn vastanneet. Vaikka suomenkieliset järjestöt markkinoivatkin toimintaansa ruotsiksi, niiden ruotsinkieliset kotisivut eivät useinkaan olleet ajan tasalla. Ruotsiksi käännetyt verkkosivut ja esitteet antavat helposti vaikutelman, että toimintaa on tarjolla ruotsiksi, vaikkei näin käytännössä ollutkaan. Kulttuurityöntekijöiden mielestä ruotsinkielistä lastenkulttuuria pitäisi markkinoida suomenkielisissä verkostoissa. Ruotsinkielisistä järjestöistä ainoastaan pieni määrä ilmoitti tekevänsä yhteistyötä pohjoismaisten ja eurooppalaisten järjestöjen kanssa. Suomenkielisissä järjestöissä vastaava luku oli merkittävästi isompi. Ruotsinkielinen lastenkulttuuri tekee erittäin läheistä yhteistyötä muiden ruotsinkielisten yhteistyökumppaneiden kanssa. Yksi syy vähäiseen yhteistyöhön suomenkielisten ja ulkomaisten järjestöjen kanssa voi olla ruotsinkielisen toiminnan pienimuotoisuus. Toiminnan laajentamiseen ei ole sen paremmin taloudellisia voimavaroja kuin kapasiteettiakaan. Toinen syy voi olla ruotsinkielisten järjestöjen toiminnan keskittyminen lyhytaikaisiin hankkeisiin. Tällaiset hankkeet eivät ehdi saada jalansijaa tai kiinteitä rakenteita suomenkielisten järjestöjen toimintaan verrattuna. Toimenpiteitä ruotsinkielisen lastenkulttuurin takaamiseksi Tutkimus ja koulutus Lisätään panostuksia suomenruotsalaisen lastenkulttuurin ja taidekasvatuksen tutkimukseen Suomessa kielellisen ja kulttuurisen identiteetin ja hyvinvoinnin lisäämiseksi. Tiivistetään organisoitua yhteistyötä kolmannen sektorin, suomalaisten ammattikorkeakoulujen ja yliopistojen välillä sekä pohjoismaista ja kansainvälistä yhteistyötä 6
ja kehitetään ruotsinkielisen lastenkulttuurin osaamistasoa, ammattimaisuutta ja laatua. Panostetaan ruotsinkielisen lastenkulttuuritoiminnan ammattimaistamiseen kouluttamalla lisää päteviä kulttuuripedagogeja ja tarkistamalla koulutusohjelmia (kouluja) ja mahdollisuuksia monialaiseen jatkokoulutukseen. Kehitetään uusia, tarkoituksenmukaisia mittausmenetelmiä ja joustavia arviointimalleja, joissa voidaan erotella myös eri ryhmien/yksilöiden tarpeet. Talous Taataan etabloitunut ja kiinteä rakenne ruotsinkieliselle lastenkulttuurille sekä pysyvä tuki valtiolta ja kunnilta. Kehitetään kiinteät mallit ruotsinkielisen lastenkulttuurin valtiollisille ja kunnallisille rahoitustakuille. Näiden avulla tulee tukea ja valvoa tarpeita ja tarjontaa lastenkulttuurin alueella sekä kehittää uusia yhteistyö- ja rahoitusmalleja, jotta toiminnasta tulisi jatkuvaa. Viranhaltijat ja uudet mallit Varmistetaan, että kunnissa on riittävästi virkamiehiä, joilla on nimenomainen vastuu ruotsinkielisestä toiminnasta tarjonnan seurannan ja arvioinnin takaamiseksi. Kehitetään malleja, jotka takaavat, että yhteiskunta ottaa kokonaisvastuun ruotsinkielisestä lastenkulttuurista. Rekrytoidaan kaksi- ja useampikielisiä kunnallisia virkamiehiä. Ruotsinkielisten ja toimintarajoitteisten lasten ja nuorten keskuuteen luodaan ja taataan riittävästi hajautettua etsivää toimintaa. Kehitetään uusia malleja, jotta toimintarajoitteisten lasten ja nuorten kulttuuritoiminta ei olisi yksinomaan yksityisen rahoituksen varassa, vaan että esimerkiksi sosiaali- ja terveydenhuoltosektorin kanssa tehdään ammattirajat ylittävää yhteistyötä. Yhteistyö Nivotaan luovuus ja eri taidemuodot osaksi esikoulunopettajien, sosionomien, sosiaalityöntekijöiden ja opettajien ym. koulutusta. Kehitetään eri kohderyhmille suunnattua toimintaa tekemällä yhteistyötä suurten eri taiteenlajeihin perustuvien ala- ja kattojärjestöjen kanssa. Lisätään yhteistyötä suomenkielisten, pohjoismaisten ja kansainvälisten lastenkulttuuritoimijoiden kanssa ruotsinkielisen lastenkulttuurin kehittämiseksi ja laadun takaamiseksi. Luodaan edellytykset ruotsinkieliselle lastenkulttuuriverkostolle Uudellamaalla. Parannetaan ruotsinkielisen toiminnan tarjontaa hajauttamalla sitä ja lisäämällä kirjastojen ja kulttuuritalojen toimitilojen käyttöä toiminnan laajentamiseksi kuntien syrjäisiin osiin. Luodaan edellytykset ammattimaiselle, pitkäaikaiselle yhteistyölle kolmannen sektorin järjestöjen ja muiden kunnallisten ja valtiollisten kulttuuritahojen kanssa. Otetaan käyttöön lisämaksu kuljetuksista ja kehitetään palveluja esimerkiksi kulttuuribussien avulla. Panostetaan laajempaan ja laadukkaampaan ruotsinkielisen nuorisokulttuurin tarjontaan. 7
Svenskspråkig barnkultur i huvudstadsregionen En utredning och kartläggning av utbud och verksamhetsförutsättningar Sydkustens landskapsförbund r.f. 2012 Malin Leppänen Sammanfattning Bakgrund Sydkustens landskapsförbund utförde under hösten 2011 en kartläggning och utredning över den svenskspråkiga barn- och ungdomskulturverksamheten i huvudstadsregionen. Utredningen och projektet finansierades av Undervisnings- och kulturministeriet. Projektets syfte var att inventera, kartlägga och samordna den svenskspråkiga barnkulturverksamheten. Kartläggningen genomfördes genom en webbenkät som riktade sig till kulturproducenter, kulturaktörer, organisationer, museer och kulturhus som erbjuder barnkulturverksamhet på svenska, finska eller på flera språk. Eftersom en del konstgrenar inte överhuvudtaget eller mycket sporadiskt erbjuds på svenska, riktade vi även enkäten till helt finskspråkiga organisationer. Orsaken var att vi ville få reda på vad som sker inom de konstbranscher som inte erbjuds på svenska regionalt, kommunalt och nationellt. Vi ville även se hurdana finansieringsmodeller formellt finskspråkiga och tvåspråkiga organisationer har för att upprätthålla sin verksamhet. Uppdraget riktade sig även till kulturarbetare i huvudstadsregionen som arbetar med svenska barnkulturfrågor. Dessa har intervjuats personligen. Syftet med kartläggningen var att identifiera orsakerna till att den finlandssvenska barnkulturen i viss mån saknar en kontinuerlig och etablerad struktur i jämförelse med den finskspråkiga barnkulturen. Ett mål var att se hur tvåspråkiga organisationer genomför språkfördelningen i sin konstundervisning. Den här utredningen skiljer sig från andra finländska utredningar i avseendet att utredningen fokuserar på svenskspråkiga barns och ungas behov och intresse för barnkultur. Tidigare utredningar om barnkulturen i Finland har i de flesta fall inte tagit i beaktande den problematik som den svenskspråkiga befolkningen berörs av med tanke på tillgänglighet, kvalitet och utbud på svenska. Mycket av det forskningsmaterial som finns, speciellt statlig och kommunal forskning, utredningar och utvärderingar som gjorts, har oftast analyserats och gjorts utgående från finskspråkiga barns och ungdomars behov. Dessa skiljer sig till en del från de behov som svenskspråkiga barn och ungdomar har. Skillnaderna beror bland annat på att den svenskspråkiga befolkningen inte är samlade till ett och samma område utan lever glesbebott i städerna. Den glestbebodda svenskspråkiga befolkningen har på grund av utspridningen inte tillgång till kultur på sitt eget modersmål i samma utsträckning som den finskspråkiga befolkningen. I tidigare utredningar har både strategierna och åtgärderna som framställts för att göra kulturen tillgänglig för alla barn inte kunna tillämpas på den svenskspråkiga befolkningen och behovet av ett svenskspråkigt utbud verkar i många fall falla i glömska. I djupintervjuerna framkom även att en stor del av den svenskspråkiga barnkulturen idag är direkt översatt från den finskspråkiga barnkulturen. Översättningarna har i denna utredning i viss mån kritiserats av respondenterna eftersom det skär ner på de resurser som istället kunde riktas till en direkt produktion av svenskspråkig barnkultur. Nationellt ansvar Det finns flera olika bestämmelser och regleringar för främjande och uppföljning av språkliga rättigheter. I Finlands grundlag är riktlinjerna klara för att det allmänna skall tillgodose 8
landets finskspråkiga och svenskspråkiga medborgare på lika villkor. Författningsgrund för barns och ungas deltagande i den egna kulturen på eget språk finns även i ungdomslagen, kommunallagen och lagarna om utbildning. Nätverket Aladdins lampa grundades 2003 av undervisnings och kulturministeriet. Målet med nätverket var att bland annat utveckla och inkludera konstfostran på olika områden och att förbättra tillgängligheten på barnkulturtjänster. I en utvärdering av det barnpolitiska programmet (2010) konstaterades att nätverket Aladdins lampa har stött barnkulturutvecklingen och nya strukturer inom de flesta konstformer. Detta berörde dock främst barnkulturverksamheten på finska. Nätverket stöder i huvudstadsregionen den svenska barnkulturverksamheten på kulturhuset Annegården i Helsingfors. Annegården är den enda instans i Nyland som får statligt stöd för svenskspråkig barnkultur inom nätverket. Förutom Annegården stöder nätverket även kulturnätverket Bark i Österbotten. Ett nätverk för den svenska barnkulturen i Nyland saknas dock fortfarande. Flera av kulturarbetarna ifrågasatte hur den svenskspråkiga barnkulturverksamheten beaktas inom nätverket Aladdins lampa. Utmaningarna för kommunerna i huvudstadsregionen är att tjänstemännen försöker anpassa barnkultur utbudet till alla och därför vill avstå från verksamhet som är språkbunden. Kulturarbetarna i kommunerna lyfte dock fram att det ligger i allas intressen att undervisningen i konstämnen sker på både finska och svenska. Speciellt aktörerna och producentrena lyfte fram att kunskapen och lärdomen av begreppen, termerna och språket i konstundervisningen, publikarbetet och konstfostran är av lika stor betydelse som att skapa konst. Det är nödvändigt att konstverksamheten och kvaliteten på den verksamhet som erbjuds barn och unga även har en språklig dimension och inte alltid sker genom översättningar från det finska till det svenska. Kulturarbetarna efterlyster att man på statlig och kommunal nivå i framtiden i stället kunde satsa direkt på att skapa svenskspråkig barnkultur, som grundar sig på det finlandssvenska kulturarvet. Kulturarbetarna konstaterar att behovet av ett gemensamt ansvar för att minoritetsspråk och mindre grupperingars intressen i kommunerna tas i beaktande ständigt växer. I djupintervjuerna konstaterades också att det finns ett stort behov av tjänstemän som talar svenska. De kunde bättre arbeta för att garantera svenskspråkiga barnkulturtjänster i kommunerna. Det primära målet för ansvariga kulturarbetare i kommunerna är att ge barn och unga möjlighet att uppleva och få ta del av en mångsidig barnkultur av hög kvalitet, oavsett språk, etnicitet eller funktionshinder. För barn och unga är det viktigt att få uttrycka sig på sitt eget modersmål inom de konstformer de tar del av. Finansiering av barnkultur Utredningen visade att den svenskspråkiga verksamheten är starkt beroende av privat finansiering. Statsandelarna borde därför i större utsträckning kanaliseras till professionell svenskspråkig barnkulturverksamhet som riktar sitt utbud till en så stor målgrupp som möjligt och som är av hög kvalitet. Statens och kommunernas ansvar att kunna erbjuda och följa upp att kulturtjänsterna även täcker behovet och efterfrågan för svenskspråkig barnkulturverksamhet verkar också brista. Enkätsvaren visade på en märkbar skillnad mellan finansieringen för den svenskspråkiga och finskspråkiga kulturverksamheten för barn. Enligt vår utredning och de uppgifter vi fått är det tydligt att statens och kommunernas stöd inte ensamt kan finansiera den svenskspråkiga barnkulturen. Finansieringen såg enligt respondenterna till enkäten ut på följande sätt: 9
I figuren ovan jämförs den svenska och finska finansieringen sinsemellan utifrån varje organisations helhetsbudget. Fastän de flesta kulturarbetare och organisationer ansåg att staten och kommunen bar det övergripande ansvaret för finansiering av barnkultur är dock en stor del av finansieringen för den svenska barnkulturverksamheten finansierad med privata medel. Skillnaderna i finansieringen av verksamhet för de finska och för de svenska aktörerna och organisationerna är påtaglig. Barnkulturutbudet på svenska är beroende av privata finansiärer. I enkätsvaren ombads även organisationerna besvara hur stor del (procentuellt) som finansierades av privat, statlig, kommunal, egna intäkter eller av sponsorer. Det fanns en uppenbar skillnad mellan storleken på den privata finansieringen mellan de svenska och finska organisationerna. I ett uträknat medeltal av de svenskspråkiga organisationerna, vilka uppgav sig få privat finansiering, uppgick den privata andelen av finansiering till 63 % av den totala budgeten. I jämförelse med de finska organisationerna som i medeltal endast finansierade 7 % av sin totala verksamhet med privata medel. Resultaten tyder på att de svenskspråkiga organisationerna främst uppehålls av tredje sektorn och att de saknas fasta strukturer för en kontinuerlig svensk barnkulturverksamhet som skulle finansieras med statliga eller kommunala medel. I enkätsvaren framkom även att 71 % av den svenska verksamheten var fortgående. Den höga procenten för kontinuerlig verksamhet är överraskande eftersom ovanstående figur tydligt redogör för att finansiärerna för den svenska verksamheten till största del är beroende av privat finansiering. Detta tyder på att de privata finansiärerna för svenskspråkig barnkulturverksamhet uppfattas bära liknande ansvar för barnkulturverksamheten som staten och kommunerna gör för den finskspråkiga barnkulturverksamheten. De svenskspråkiga organisationerna ansåg till 35 % att tillgången och kvaliteten var tillräcklig inom utbildningen i den egna branschen. De finskspråkiga och tvåspråkiga organisationerna ansåg att tillgången och kvaliteten var till 80 % tillräcklig, inom det konstområde organisationen representerade. Bristen på kontinuitet, utbildning och klara strukturer bidrar till att det är svårt för barnkulturaktörerna att försörja sig på sitt yrke. Ett större svenskspråkigt nätverk, med översikt över barnkulturfältet och verktyg att samarbeta över kommungränserna kunde underlätta barnkulturproducenternas och -aktörernas arbete. 10
Tillgänglighet till barnkultur Denna utredning har visat att tillgängligheten till barnkultur på svenska är ett problem i alla kommuner i huvudstadsregionen. En stor del av barnen får sin grundläggande konstundervisning på finska eftersom konstinrättningarna som erbjuder undervisning på svenska är utom räckhåll. I Esbo, där det bor ca 5700 svenskspråkiga barn och unga är de svenska kulturtjänsterna centrerade till Vindängen i Hagalund. I Helsingfors, där de bor ca 6700 svenskspråkiga barn och unga är största delen av barnkulturen centrerad till Luckan och Annegården i Helsingfors centrum. I Vanda är utbudet av barnkultur på svenska minst, där utgör även de svenskspråkiga barnen en klar minoritet, ca 1200 barn. Vanda har därför gått inför att erbjuda kulturupplevelser och verksamhet som inte är språkbundna. Tjänstemännen som har ansvar för kommunens barnkulturtjänster anser att barnkulturen borde vara mera utspridd och tillgänglig för kommuninvånare som bor i utkanten av städerna. För barnkulturkonsumenterna är kommungränserna inte relevanta och de väljer de tjänster som finns i närheten. I de större kommunerna där den svenskspråkiga befolkningen är större men utspridd är det både det knappa svenskspråkiga invånarantalet samt resurserna som är orsaken till att det är svårt att sprida ut barnkulturen till kommunens utkanter. För både kommunala kulturarbetare och Finlands kommunförbund är det primära målet att garantera alla invånare rätten till samma tjänster oavsett socioekonomisk bakgrund, etnicitet eller kulturell tillhörighet. Varje enskild individs behov är lika stort, oavsett om individen representeras av en majoritet eller minoritet. I djupintervjuerna var man överens om att det är problematisk för den svenskspråkiga befolkningen i kommunerna i huvudstadsregionen att kunna ta del av barnkulturverksamhet. Kulturarbetarna önskade att barnkulturen i dessa kommuner inte skulle vara centrerade till ett område utan hellre utlokaliserad i olika delar av kommunen så att så många målgrupper som möjligt kan delta i verksamheten. Områden för samarbete och ansvar Svenskspråkiga kulturarbetare sätts ofta in i situationer, där de är tvungna att göra ett betydligt mer omfattande arbete, vid sidan om sina egentliga arbetsuppgifter, för att upprätthålla den svenska servicen. Det här framkom i flera av djupintervjuerna. Orsakerna till detta är att den verksamhet som erbjuds på finska även ska erbjudas på svenska och förverkligandet av det här ofta faller på en person. Kulturarbetarna uppgav, att orsakerna till att det var problematiskt att garantera ett svenskspråkigt barnkulturutbud i kommunerna bland annat berodde på att det var svårt att hitta svenskspråkiga producenter och kulturaktörer. I vissa kommuner var det ett problem att nå de svenska målgrupperna och få barnen samt föräldrarna engagerade. De långa avstånden till barnkulturverksamheten spelade också en betydande roll. Det bristande utbudet på svenska handlar även ofta om resursbister, men även om att det inte finns professionella svenskspråkiga kulturpedagoger inom vissa konstarter som t.ex. dans och cirkus. I djupintervjuerna framkom en oro över att den svenska intressebevakningen brister. De intervjuade ansåg att kontrollmekanismerna för att bevaka det svenskspråkiga barnkulturutbudet inte är tillräckliga. Kulturarbetarna konstaterade dock att nackdelarna med kontrollmekanismerna är att byråkratin blir allt långsammare vilket leder till att verksamheten på gräsrotsnivån blir lidande. En stor del av den svenskspråkiga barnkulturverksamheten är beroende av enskilda tjänstemän och aktörer, eftersom ett helhetsansvar för det svenskspråkiga utbudet saknas. Kulturarbetarna efterlyste ett statligt ansvar för att garantera svenskspråkiga kulturtjänster för barn och unga samt en kontinuerlig uppföljning över hur 11
statsandelar och kommunalt finansierad barnkulturverksamhet även garanterar ett utbud på svenska. I enkätsvaren framkom att flera av respondenterna inte kände till vem som bär ansvar för den svenskspråkiga barnkulturen. Bland de respondenter som besvarat enkäten på finska ansåg de flesta att staten och kommunerna bär det huvudsakliga ansvaret. Med hänvisning till denna kartläggning kan konstateras att fastän det fanns en vilja i de flesta organisationer att ge svenskspråkiga barn och unga möjlighet till ett jämlikt utbud av barnkultur så förblir utbudet magert på det svenskspråkiga barnkulturfältet. Det är ett faktum att flera av konstformerna som förespråkas i det barnkulturpolitiska programmet fortfarande saknas på svenska, speciellt då det gäller grundläggand och fördjupad konstundervisning. Det är endast musikinstituten som erbjuder denna verksamhet heltäckande på svenska. De huvudsakligt finskspråkiga organisationerna uppgav att orsakerna till att det inte kan erbjuda svenskspråkig barnkultur dels beror på knappa resurser, men även på att det är svårt att nå de svenska barnen och ungdomarna. Marknadsföringen av svenskspråkiga barnkulturtjänster bör utvecklas. Det anser de flesta kulturarbetare och enkätrespondenter i kommunerna. Även om finskspråkiga organisationer marknadsför sin verksamhet på svenska, visade det sig att organisationernas svenskspråkiga hemsidor ofta inte är uppdaterade. Översatta svenskspråkiga webbsidor och broschyrer, ger ofta intryck av att verksamheten erbjuds på svenska fastän det i praktiken inte var fallet. Kulturarbetarna ansåg att det finns ett behov av att marknadsföra den svenska barnkulturen i finska nätverk. De svenskspråkiga organisationerna koncentrerade sitt samarbete främst till Finland och till andra svenskspråkiga organisationer. De finska organisationerna har ett avsevärt större nätverk och mera samarbeten med Norden och i Europa. Orsakerna till att samarbetet med finskspråkiga och utländska organisationer är litet kan bland annat bero på att den svenskspråkiga verksamheten i flera fall är småskalig. Det finns varken ekonomiska resurser eller kapacitet att utvidga verksamheten. En annan orsak till det knappa samarbetet, kan även vara att de flesta svenskspråkiga organisationerna erbjuder verksamhet som består av korta projekt. Dessa projekt hinner varken få fotfäste eller bestående strukturer i jämförelse med den verksamhet som de finska organisationerna idkar. Samlade åtgärdsförslag för att garantera svenskspråkiga barnkultur Forskning och utbildning Öka satsningar på finlandssvensk forskning inom barnkultur och konstfostran i Finland för att befrämja språklig och kulturell identitet samt välmående Tillförsäkra ett strukturerat och intensivare samarbete mellan tredje sektorn, finländska yrkeshögskolor, universiteten samt nordiskt och internationellt samarbete och utveckla kompetensnivån, professionaliteten och kvaliteten på den svenskspråkiga barnkulturen. Satsa på att professionalisera den svenskspråkiga barnkulturverksamheten genom att utbilda flera kompetenta kulturpedagoger och se över utbildningsprogram(skolor) och möjligheter till tvärsektoriell fortbildning. Utveckla nya, ändamålsenliga mätningsmetoder och flexibla utvärderingsmodeller som även kan särskilja olika grupper/individers behov 12
Ekonomi Garantera en etablerad och fortgående struktur med bestående stöd via stat och kommun för den svenskspråkiga barnkulturen Utveckla bestående modeller för statliga och kommunala finansgarantier för den sveskspråkiga barnkulturen. Modellerna bör både stöda och bevaka behoven, utbudet på barnkulturfältet och utvecklar nya samarbets- och finansieringsmodeller för att verksamheten skall vara kontinuerlig Tjänsteinnehavare och nya modeller Säkerställa tillräcklig tillgång till tjänstemän med särskilt ansvar för det svenska i kommunerna i syfte av uppföljning och utvärdering för att garantera ett svenskspråkigt utbud. Modeller bör utvecklas för ett samhälleligt helhetsansvar för den svenskspråkiga barnkulturen. Rekrytera flera två- och flerspråkiga tjänstemän. Skapa, garantera och utlokalisera uppsökande verksamhet för svenskspråkiga barn och unga samt barn och unga med funktionsnedsättning. Utveckla nya modeller för att barnkulturverksamheten för barn och unga med funktionsnedsättning inte endast skulle upprätthållas av privata finansiärer utan genom sektoröverskridande samarbete t.ex. med social- och hälsovårdssektorn. Samarbete Integrera kreativitet och olika konstformer i olika utbildningar t.ex. i utbildningen för barnträdgårds-, socionom- och socialarbete samt lärarutbildningen. Utveckla den målgruppsinriktade verksamheten genom att samarbeta med större konstartbaserade bransch- och takorganisationer Intensifiera samarbete med finskspråkiga, nordiska och internationella barnkulturaktörer för att vidare utveckla och garantera att den svenskspråkiga barnkulturverksamheten är kvalitetsmässig och av hög standard Skapa förutsättningar för ett svenskspråkigt barnkulturnätverk i Nyland Förbättra utbudet av svenskspråkig verksamhet genom att utlokalisera verksamheten, använda i större utsträckning bibliotekens och kulturhusens utrymmen för att föra ut verksamheten till periferin Skapa förutsättningar för ett professionellt och långsiktigt samarbete mellan organisationer i tredjesektorn och andra kommunala och statliga kulturinstanser Introducera transporttillägg och utveckla servicen t.ex. genom kulturbussar Satsa på ett bredare och kvalitetsmässigt utbud för svenskspråkig ungdomskultur. 13
14
Förord I regeringsprogrammet för statsminister Jyrki Katainens regering fastslås följande: Regeringen utvecklar en kulturpolitik som beaktar kulturell mångfald, där kulturen är tillgänglig för alla medborgare och där delaktigheten i kulturen, genom specialåtgärder, kan förbättras för de grupper som nu inte är delaktiga i den. Man konstaterar även i regeringsprogrammet att man under denna regeringsperiod skall stöda alla barns rätt till konst och kultur genom att stärka barnkulturens ställning och verksamhetsförutsättningar. Finlandssvenskarna i huvudstadsregionen lever idag i en starkt tvåspråkig miljö. För barn som växer upp och formar sin egen identitet är det viktigt att genom kulturupplevelser, såväl skapande som underhållande, få stimulans för sin personliga utveckling som individ. Sydkustens landskapsförbund beslöt därför utreda på vilket sätt och i vilken omfattning kultur och konst når de finlandssvenska barnen. För detta anhölls om bidrag från undervisnings- och kulturministeriet och uppdraget att genomföra utredningen gavs till FM Malin Leppänen. Genom att såväl kartlägga utbudet som att rikta undersökningen till ett så heltäckande fält som möjligt, har en omfattande utredning genomförts. Den är den första i sitt slag genom att den specifikt riktat in sig på utbudet av konst och kultur för svenskspråkiga barn och unga. Utredningen har visat att det finns anledning att se över hur tillgängligheten av kultur för de svenskspråkiga barnen kan förbättras. Både tillgång och kvalitet samt fördelningen av offentlig finansiering för barnkultur på svenska uppvisar brister. På statlig och kommunal nivå kunde man överväga hur man kan förnya och utveckla tillvägagångssätt för att direkt kunna upprätthålla och nyskapa svenskspråkig barnkultur, som uttryckligen grundar sig på det finlandssvenska kulturarvet. En förutsättning för att det skall lyckas kräver att det finns ett gemensamt ansvar för minoritetsspråket och de svenska barnens lika möjlighet till kulturupplevelser på sitt eget språk. I praktiken innebär det att samhället aktivt uppmuntrar till att svenskspråkiga barn får ta del av konst och kultur som ger dem stimulans genom kulturyttringar av alla former genom tydliga och målinriktade satsningar, organiserade genom samhällets försorg. Idag är beroendet av annan finansiering oskäligt stort. Genom kultur- och konstfostran ges barn och unga en positiv värdegrund, kännedom om sitt kulturarv, inspiration till egen aktivitet samt stöd för sin utveckling som individer. Barn och unga skall kunna uppleva glädjen i kulturen såväl som motiverad elev i inlärning, som aktiv kulturaktör och som kulturkonsument likvärdigt på såväl svenska som finska. Helsingfors i maj 2012 Agneta Eriksson direktör Sydkustens landskapsförbund r.f. 15
Innehållsförteckning 1. Inledningen 17 1.1 Barn och kultur 17 1.2 Nya nationella satsningar på barnkultur 18 1.3 Nationellt ansvar för svenskspråkig barnkultur 19 2. Vad är barnkultur 20 2.1 Forskning inom barnkultur? 21 3. Insamling av data 23 4. Den svenskspråkiga barnkulturen i huvudstadsregionen 24 4.1 Språkliga konsekvenser när utbudet minskar 25 5. Finansiering av kultur inom kommunerna i Finland 26 6. Finansiering av barnkultur i huvudstadsregionen 27 6.1. Finansiering av kommunernas svenskspråkiga barnkultur 28 6.2 Konst och kultur på svenska i huvudstadsregionen 30 6.3 Kultur för barn med funktionsnedsättning 33 6.4 Den svenska barnkulturen och dess kontinuitet 34 7. Enskilda barnkulturaktörer i huvudstadsregionen 36 8. Tillgänglighet till barnkultur 38 8.1 Barnkultur för skola, daghem, förmiddags- och eftermiddagsverksamhet 41 9. Kommunerna samarbetar med läroanstalter 42 10. Ansvar för det svenskspråkiga barnkulturutbudet 44 11. Orsakerna till det knappa utbudet på svenska 46 11.1 Marknadsföring 47 12 Det svenskspråkiga samarbetet 49 13 Organisationer och deras samarbeten 50 14. Samlade åtgärdsförslag för att garantera svenskspråkig barnkultur 51 Bilaga 1: Kartläggning av de svenskspråkiga barnkultur 53 Bilaga 2: Enkätfrågor 67 Referensgruppen 86 Källförteckning 86 Intervjuobjekt 87 Litteraturlista och stöd för konst- och kulturfostran 88 16
1 Inledning Sydkustens landskapsförbund utförde under hösten 2011 en kartläggning och utredning över den svenskspråkiga barn- och ungdomskulturverksamheten i huvudstadsregionen. Projektets syfte var att inventera, kartlägga och samordna den svenskspråkiga barnkulturverksamheten. Målet var att medverka i utvecklandet av en ökad kontinuerlig synlighet av det svenska kulturutbudet för barn i huvudstadsregionen. Kartläggningen genomfördes genom en webbenkät som riktade sig till kulturproducenter, kulturaktörer, organisationer, museer och kulturhus som erbjuder barnkulturverksamhet på svenska, finska eller på flera språk. Eftersom en del konstgrenar inte överhuvudtaget erbjuds på svenska, riktade vi även enkäten till helt finskspråkiga organisationer. Orsaken var att vi ville få reda på vad som sker inom de konstbranscher som inte erbjuder verksamhet på svenska regionalt, kommunalt och nationellt. Vi ville även se hurdana finansieringsmodeller formellt finskspråkiga och tvåspråkiga organisationer har för att upprätthålla sin verksamhet. I utredningen intervjuades även kulturarbetare som arbetar med svenska barnkulturfrågor i huvudstadsregionen. Dessa har intervjuats personligen. Projektet finansierades av Undervisnings- och kulturministeriet. Bakgrunden till utredningen är att det i huvudstadsregionen finns ett stort antal svenskspråkiga barn och ungdomar för vilka det inte är en självklarhet att kunna ta del av svenskspråkig barnkultur. Enligt Regionalförvaltningsverket i Västra och Inre Finlands uppgifter från år 2010 finns det i huvudstadsregionen 14 622 svenskspråkiga barn och unga i åldern 0-18 år. 1 I denna rapport har en stor del av den barnkultur och de evenemang som erbjuds sporadiskt och på frivillig basis av föreningar och tredje sektorn inte tagits i beaktande. Det är dock nämnvärt att det svenskspråkiga föreningslivet och tredje sektorn producerar, inom ramen för sin verksamhet, en hel del barnkulturevenemang. Syftet med kartläggningen har varit att identifiera orsakerna till att den finlandssvenska barnkulturen i viss mån saknar en kontinuerlig och etablerad struktur i jämförelse med den finskspråkiga barnkulturen. Ett mål har varit att se hur tvåspråkiga organisationer genomför språkfördelningen i sin konstundervisning. Tidigare utredningar om barnkulturen i Finland har i de flesta fall inte beakta den problematik som den svenskspråkiga befolkningen berörs av med tanke på tillgänglighet, kvalitet och utbud på svenska. Den här utredningen skiljer sig därmed från andra finländska utredningar i avseendet att utredningen fokuserar på svenskspråkiga barns och ungas behov och intresse för barnkultur. 1.1 Barn och kultur Att garantera alla barn en jämlik tillgång till barnkultur spelar i tider av snabba samhällsförändringar en betydande roll för barn och unga. Kunskaper om den egna kulturella bakgrunden leder inte endast till en ökad självkännedom och förståelse för den egna omgivningen. En stark kulturidentitet ökar även lusten att lära känna andra kulturer, förstå olikheter och främja växelverkan mellan olika kulturer. Kulturarvet omfattar den fysiska kulturmiljön, liksom de konstnärliga uttrycksformerna och språket. Kulturarvet har inte några bestämda tidsgränser och redan i vår livstid deltar vi i skapandet av både vårt eget och morgondagens kulturarv. Forskare har påvisat att barns och ungdomars delaktighet i kulturlivet är av stor betydelse med tanke på både skolframgång och förebyggande av utslagning och kriminalitet. 1 I huvudstadsregionen är uppdelningen av svenskspråkiga barn följande: Helsingfors: 6699, Esbo: 5689, Vanda:1232 och Grankulla:1002. 17
Förenta Nationernas barnkonvention trädde i kraft i Finland år 1991. Konventionen omfattar alla barn under 18 år oberoende av hudfärg, kön, språk, religion, politisk tillhörighet, nationellt, etniskt eller socialt ursprung, egendom, handikapp eller börd. FN:s barnkonvention förespråkar barnkulturens betydelse och artikel 31 fastslår följande: Konventionsstaterna ska främja barnets rätt att till fullo delta i det kulturella och konstnärliga livet och skall uppmuntra tillhandahållandet av lämpliga och lika möjligheter för kulturell och konstnärlig verksamhet samt för rekreations- fritidsverksamhet. I Finland har man konkretiserat artikel 31 i barnkonventionen genom att beakta barnkulturen i både statens och kommunernas kulturstrategier. Det finns flera olika bestämmelser och regleringar för främjande och uppföljning av språkliga rättigheter. Författningsgrund för barns och ungas deltagande i den egna kulturen på eget språk finns även i ungdomslagen, kommunallagen och lagarna om utbildning. I Finlands grundlag är riktlinjerna tydliga med att det allmänna skall tillgodose landets finskspråkiga och svenskspråkiga medborgare på lika villkor. Språklagen fastställer flera åtgärder som ska främja de språkliga rättigheterna. Statens och kommunernas ansvar och skyldighet för att befolkningens kulturella och samhälleliga behov skall tillgodoses oavsett språk betonas i citaten nedan. När förvaltningen organiseras skall en indelning i sinsemellan förenliga områden eftersträvas så att den finskspråkiga och den svenskspråkiga befolkningens möjligheter att erhålla tjänster på det egna språket tillgodoses enligt lika grunder. Myndigheterna skall i sin verksamhet förvalta landets språkkulturarv och främja användningen av båda nationalspråken. När omständigheterna kräver det skall det allmänna vidta särskilda åtgärder för att kulturella eller samhälleliga behov som gäller nationalspråken tillgodoses. (Språklagen 8/35 ) I Finland konkretiserades de huvudsakliga riktlinjerna för barnkulturen med ett barnkulturpolitiskt program som utfördes av Undervisnings- och kulturministeriet 2003-2007. Det barnkulturpolitiska programmet omfattade alla barn och ungdomar under 18 år. Det primära målet för programmet vara att skapa redskap för att möjliggöra att barns och ungas behov att uppleva och skapa kultur och konst skulle mötas. En annan målsättning var att eliminera de faktorer som kunde upplevas som hinder för ett jämlikt deltagande. Det barnkulturpolitiska programmet lyfter fram 10 konstformer och introducerar riktlinjer för att barn och unga i Finland skall ha jämlika möjligheter att ta del av dessa konstformer. De konstformer som nämns är följande: (1) filmkonst, (2) litteratur, (3) bildkonst, (4) scenkonst, (5) formgivning, illustration och serier, (6) tonkonst,(7) byggnadskonst, (8) danskonst, (9), fotokonst och (10) cirkuskonst. Dessa konstformer utgör ramen för den här undersökningen och utredningen över det svenska barnkulturutbudet i huvudstadsregionen. 1.2 Nya nationella satsningar på barnkultur Under de senaste åren har barnkulturen blivit ett allt större prioriteringsområde i Finland. Kulturen och möjligheterna till att skapa konst bidrar till ett för samhället kostnadseffektivt sätt att motarbeta utslagning bland barn och unga. Enligt forskare är konsten även ett gott redskap för social- och hälsovården och ett verktyg i undervisningen som både inspirerar och engagerar eleverna. Framförallt är känslan av delaktighet och möjligheten att skapa konst och kultur viktig för barn och unga. Det här lyftes även fram av 1/3 av de barn och unga som deltog i Ungdomsbarometern år 2009. Över en miljon finländare deltar i konstfostran om man räknar samman den verksamhet inom och utanför utbildningssystemet som erbjuds alla åldersklasser. Konstfostran kan ges från småbarnsfostran på olika undervisningsstadier och i både läroanstalter för fritt bildningsarbete och olika privata klubbar och skolor. Den grundläggande konstundervisningen är ett sätt att erbjuda i första hand barn och unga, men också vuxna, konstfostran. Bland annat kommunerna, olika organisationer, församlingarna och privata organisationer sörjer för utbudet av tjänster inom konstfostran. 18
I regeringsprogrammet 2011 är ett mål att utveckla en kulturpolitik som beaktar kulturell mångfald, där kulturen är tillgänglig för alla medborgare. Det anges också att delaktigheten i kulturen genom specialåtgärder kan förbättras för de grupper som är mindre privilegierade. Regeringen har förbundit sig till att under följande regeringsperiod stöda alla barns rätt till konst och kultur genom att stärka barnkulturens ställning och verksamhetsförutsättningar. Landsomfattande tillgång till grundläggande konst främjas också. Inom ungdomspolitiken är satsningarna på barn- och ungdomskulturen aktuell. I det nya ungdomspolitiska programmet 2012-2015 har tio strategiska mål fastslagits. I det ungdomspolitiska programmet berörs den svenskspråkiga barnkulturen; strategiska målet 2: likabehandling stöds, strategiska målet 5: barns och ungas jämlika deltagande inom kultur-, idrotts- och fritidsverksamhet stöds och det strategiska målet 6: ungas tillträde till arbetsmarknaden förbättras och sysselsättningen höjs, (spec. 6.4 stöder olika vägar för inlärning och sysselsättning.) 1.3 Nationellt ansvar för svenskspråkig barnkultur Det nationella nätverket av barnkulturcenter, Aladdins Lampa, grundades 2003 av Undervisningsoch kulturministeriet. Nätverkets huvudmål var att både utveckla och inkludera konstfostran, förbättra tillgängligheten av barnkulturtjänster, främja barns och ungas välbefinnande och att utöva kulturpolitiskt inflytande. I huvudstadsregionen hör Annegårdens konstcentrum i Helsingfors och barnens kulturhus Pessi i Vanda till nätverket. I den här kartläggningen framkom att flera kulturinstanser under nästa ansökningstid 2013 tänker ansöka om medlemskap i nätverket Aladdins lampa. Det barnkulturpolitiska programmet evaluerades år 2010 i Undervisningsministeriets arbetsgruppspromemoria och utredningar. I utvärderingen konstaterades bland annat följande: Det barnpolitiska programmet hade främjat förändringar på statlig, regional, och kommunal nivå. De ekonomiska anslagen och stöden för barnkultur hade ökat. I utvärderingen konstaterades även att utbudet och tillgängligheten till barnkultur ökat för minoriteter i Finland. Överlag ansågs det barnkulturpolitiska programmet och de föreslagna åtgärderna ha lett till att barn och unga fått flera möjligheter att bekanta sig med olika konstformer, de hade kunnat utveckla sina egna färdigheter och fått en möjlighet att själva skapa både konst och kultur. Nätverket Aladdins lampa utvärderades även i programmet och det ansågs ha medverkat till att barnkulturen runt om i hela landet förbättrats. Den här utredningen påvisar dock att de positiva resultaten i form av tillgänglighet och utbud skiljer sig avsevärt beroende på om målgruppen är svenskeller finskspråkig. 19