Malmö museer har på uppdrag av Trafikverket genomfört en fördjupad kulturmiljöutredning av ett område på Romeleåsen mellan samhällena Dalby och Veberöd i Lunds kommun. Utredningen behandlar markanvändningens och bebyggelsestrukturens historiska utveckling i området och vilka kulturmiljövärden som finns i området idag. Utredningen berör fem olika socknar, men har främst koncentrerats på en av Trafikverket preciserad utredningskorridor för planerad framtida järnväg (se Figur 1). Trafikverket arbetar med en järnvägsutredning för ny järnvägslinje mellan Malmö och Tomelilla, den s.k. Simrishamnsbanan. Ett syfte med utredningen är att peka ut lämplig järnvägskorridor mellan de nämnda orterna. En landskapsanalys har gjorts inledningsvis i utredningsarbetet(trafikverket Region Syd 2013). I denna skrift ges en övergripande bild av kulturlandskapets karaktär och variation inom olika delar av sträckan. Under Ramböll Sverige AB:s arbete med att bedöma miljökonsekvenser av olika möjliga järnvägskorridorer har ett behov av kunskapsfördjupning för området mellan Dalby och Veberöd, och norr om Björnstorps slott, efterfrågats vid samråd med länsstyrelsen. Syftet med en fördjupad utredning är att nå kunskap om vilka historiska bebyggelseenheter som funnits i området och vem som ägt dem, hur området utnyttjats av människor under perioden från 1500-talet till idag och vilka spår av utnyttjandet som finns kvar samt vilka kulturmiljövärden som finns i området och hur dessa kan komma att påverkas av en framtida järnvägsutbyggnad. De frågeställningar som behöver belysas i järnvägsutredningen är: 1. Hur har Björnstorps gods som funktionell enhet påverkat områdets markutnyttjande och bebyggelsestruktur (förändrad markanvändning, arrendegårdar och torp, järnvägsstation). 2. Hur har ägostrukturen i området historiskt sett ut? (Bystorlekar, jordnaturer, säterier, skiftenas genomslag). 3. Har det funnits andra säterier än Björnstorp i området? Vad har de i så fall för ålder och bakgrund? 4. Hur ser relationen mellan olika säterier i närområdet ut? 5. Hur har utmarkernas eller fäladernas utbredning sett ut under olika perioder? Har de fäladsrester som finns i området idag tidigare hängt ihop, eller är de delar av olika fälader? 6. Hur har utbyte och relationer mellan Romeleåsens fälader och de slättbygder som omgett åsen sett ut? Studien inleddes med genomgång av vilka kulturmiljövärden som redan har presenterats för området. Det gäller riksintresseområden för kulturmiljövården, länsstyrelsens områden med särskilt kulturmiljövärde i länets kulturmiljöprogram samt Lunds kommuns utpekade områden med miljövärde i naturvårdsprogram (Lunds kommun 2003) och i en underlagsrapport till kulturmiljöprogram (Persson 2012). Efter detta studerades geografisk och historisk litteratur samt tryckta källskrifter som behandlar undersökningsområdet. Därefter gjordes en genomgång av äldre lantmäterikartor från 1700-tal och 1800- talets första hälft. Lantmäterikartorna georefererades och analyserades vad gäller utbredningen av inägor och utmark, redovisad bebyggelse, by- och sockengränser, hägnader samt skiftesgränser från enskiften och laga skiften. Lantmäterikartornas beskrivningar excerperades översiktligt och uppgifter av intresse för utredningens frågeställningar registrerades. Efter digitaliseringen av landskapselementen från lantmäterikartorna jämfördes de med en nutida fastighetskarta och moderna flygfotografier över området. Härigenom erhölls en översiktlig bild av vilka spår av äldre markanvändning och rumslig organisation som är synliga i dagens landskap. Den erhållna kunskapen lades till grund för att avgränsa områden med särskilt stora kulturmiljövärden. Därefter gjor-

des en bedömning av vad en ny järnväg skulle innebära för kulturmiljövärdena. Utifrån detta bedömdes vilka delar av utredningskorridoren som bäst lämpar sig för en framtida järnväg om man vill minimera den negativa påverkan på områdets kulturmiljövärden. Geografiskt har utredningen avgränsats till studier av socknarna Dalby, Bonderup, Gödelöv, Torna-Hällestad samt Veberöd. Inom detta område har studien koncentrerats till de bebyggelseenheter vars mark direkt berörs av den preciserade utredningskorridoren (figur 1.). Det innebär studier av mark som tillhör enheterna Dalby, Bonderup, Lunnarp, Önneslöv, N. Ugglarp, S. Ugglarp, Björnstorp, Hällestad, Vasaholm, Krutladan och Veberöd. Vad gäller fornlämningar i området har sådana inte behandlats i detta sammanhang eftersom det redan genomförts en särskild arkeologisk utredning för området (Söderberg 2013). Det källmaterial som legat till grund för utredningen utgörs av äldre lantmäterikartor och tryckta kartor över områdets bebyggelseenheter, flygfotografier, historisk-geografisk litteratur, tryckta historiska källskrifter, några historiska källmaterial om områdets säterier från arkiv förvarade vid Landsarkivet i Lund samt iakttagelser vid fältbesök inom området. Rapporten inleds med en kortare presentation av utredningsområdets markförhållanden och markanvändning idag. Avsnittet följs av en genomgång av områdets bebyggelseenheter och ägarförhållanden under äldre modern tid. Sedan följer ett avsnitt om områdets bebyggelse och rumsliga fördelning på inägor och utmark/fälad före enskifte och laga skifte. Även fäladernas utseende, användning, fördelning på olika bebyggelseenheter samt uppodling under 1700- och 1800-talet behandlas i detta avsnitt. Efter ovanstående avsnitt riktas studien in på områdets kulturmiljövärden och skyddet av dessa. Här preciseras vilka delar av utredningskorridoren som har särskilt betydande kulturmiljövärden och hur dessa kan komma att påverkas av en järnvägsdragning. I detta avsnitt redovisas också inom vilken del av utredningskorridoren en järnvägssträckning bedöms medföra minst skada på kulturmiljövärdena. Trots försök att inte använda allt för många landskapshistoriska facktermer är det en hel del sådana som bedömts som svåra att kringgå. För att underlätta för läsaren finns därför en ordlista i bilaga 4 sist i rapporten. Det område som specialstuderats i utredningen börjar i väster inom mark till Dalby och sträcker sig som en lång korridor över Romeleåsens höjdområde för att i öster avslutas vid Veberöds tätort (figur 1). Området domineras inom de lägre partierna i väster och längst åt öster av åkermark. På de högre delarna av Romeleåsen, området mellan Önneslöv och de västligaste delarna av Veberöds mark, finns även en hel del öppen gräsmark som främst består av betesmark. Inom det högre området finns också skogsmark. En del av de mörkgröna ytorna inom korridoren i figur 1 består dock inte av högskog av barrträd som gran och tall, utan av fäladsmark täckt av enbuskar. I figur 1 redovisas gränserna för områdets bebyggelseenheter (byar, ensamgårdar och säterier) som de såg ut efter enskiften och laga skiften under 1800-talets första hälft. I huvudsak gäller gränserna ännu idag, men på några ställen har sträckningar ändrats. Ett förhållande som förmodligen under mycket lång tid varit viktigt för bebyggelsestruktur och markanvändning i området är odlingsjordens karaktär och variation. Kulturgeografen Sven Dahl som på 1940-talet skrev en avhandling om landskapets historia inom Torna och Bara härader har gjort en indelning av området utifrån vad han kallar agrogeologiska förhållanden. I figur 2 redovisas hans gränsdragning mellan jordar av olika agrogeologisk karaktär för utredningsområdet.

Väster om Romeleåsen ligger Lundaslätten med sina bördiga jordar (område 1). Dahl benämner dess jord sydvästmoränen och anger att den utgör Skånes otvivelaktigt bästa odlingsjord. Jorden består av kalkhaltig, bördig moränlera. På Romeleåsens sluttningar och höjdområden (område 2) dominerar en varierande, men mindre bördig skiffer-urbergsmorän med lågt lerinnehåll och ett betydande innehåll av sten. Öster om Romeleåsen utbreder sig den s.k. Vombsänkan, ett slättområde dominerat av issjösand och isälvsavlagringar (område 3). Dahl benämner området sand- och grusområdet vid Vombsjön eller Vombslätten. Här och där på Vombslätten finns även mindre områden med lerjord.

Topografin i området är varierande men domineras av Romeleåsens höjdsträckning i riktningen nordväst-sydöst mellan Lundaslätten i väster och Vombslätten i öster. På Romeleåsen är terrängen backig och åsen, eller rättare sagt horsten, genomskärs av några dalgångar i öst-västlig riktning. Högst är Romeleåsen vid Romeleklint mellan Björnstorp och Veberöd. Strax norr om Romeleklint, och söder om utredningskorridoren, ligger den s.k. Väderkullen som utgör en annan av områdets höjder. En faktor som har påverkat hur olika områden förändrats över tiden vad gäller bebyggelse och markanvändning är ägandet av jorden. Idag finns det en mängd markägare inom det område som undersökts i denna studie. Storleken på fastigheterna varierar mycket och sträcker sig över hela spektrumet från små tomter med hus och trädgård till godset Björnstorp med stora tillhörande åkermarker och skogsområden. Det finns givetvis ingen möjlighet att inom denna studies ramar göra en total genomgång av markägandet vid olika tidpunkter i historien, men vi ska titta på vissa ägarförhållanden som bedöms vara viktiga för att bättre förstå hur dagens landskap i området har formats. En intressant fråga är hur gamla bebyggelseenheterna i området är. Detta går tyvärr inte att fastslå utan arkeologiska undersökningar av de historiskt kända bebyggelseplatserna. Och inte ens med sådana undersökningar är det säkert att man skulle kunna nå ett svar eftersom en bebyggelseenhet med ett visst namn kan ha bytt bebyggelseplats flera gånger efter att den först uppstod. Ett sätt att åtminstone få en minimiålder är att undersöka när bebyggelseenheterna är skriftligt belagda första gången. I tabell 1 redovisas årtal för äldsta skriftliga belägg för de byar och ensamgårdar vars mark berörs av utredningskorridoren för järnväg. Alla bebyggelseenheter utom ensamgårdarna Krutladan och Vasaholm i Hällestads socken är skriftligt belagda under medeltiden. Dalby är skriftligt belagt redan vid medeltidens början medan N. och S. Ugglarp inte finns belagda förrän i medeltidens slutskede. Vasaholm och Krutladan är små ensamgårdar som mycket väl kan ha uppstått först under 1600-talet. Ingen av dem namnges i 1651 års decimantbok, och förmodligen tillkom de först efter 1600-talets mitt på perifer mark tillhörande Hällestads by. En mera omfattande redovisning av äldsta skriftliga belägg för alla bebyggelseeneheter i socknarna Dalby, Bonderup, Gödelöv, Hällestad och Veberöd, samt torp/gatehus med egna bebyggelsenamn, finns i bilaga 1. Bebyggelseenhet Äldsta skriftliga belägg (årtal) Dalby 1055 Önneslöv 1231 Veberöd 1334 Björnstorp 1372 Lunnarp 1387 Bonderup 1478 Hällestad 1501 N. Ugglarp 1530 S. Ugglarp 1530 Krutladan 1662 Vasaholm 1719 Går vi tillbaka till medeltidens slutskede är det för studieområdet ett par stora markägare som vi har kunskap om. I Dalby fanns under medeltiden ett kloster vars intäktsbok för åren 1530-1531 har bevarats. Till Dalby kloster hörde vid denna tid över 430 skånska bondgårdar vars landbor (arrendatorer) betalade arrende, s.k. landgille, till klostret (Knutsson & Paulsson 1983, s. 53). Klostrets gårdar var utspridda i många olika skånska härader. I Torna härad, som Dalby tillhör, fanns dock en tydlig

koncentration och här ägde klostret drygt 130 gårdar. Ett flertal av gårdarna låg i studieområdet. I tabell 2 redovisas klostrets tillhörande bondgårdar och möllor i området. Socken By eller ensamgård Antal gårdar Antal fästor Antal möllor (små gårdar) Dalby Dalby 34 6 0 Dalby Sjöstorp 11 0 0 Bonderup Bonderup 5 0 0 Bonderup Lunnarp 9 0 0 Bonderup Önneslöv 12 1 0 Bonderup Norra Ugglarp 1 0 0 Bonderup Södra Ugglarp 2 0 0 Tabell 2 visar att Dalby kloster hade ett betydande innehav av gårdar i Dalby och Bonderups socknar. Däremot saknade man gårdar i grannsocknarna Gödelöv, Veberöd och Hällestad. Klostergodset dominerades av vad som benämns gårdar (större gårdsenheter), men det fanns även några s.k. fästor (små gårdsenheter). Klostret saknade däremot landgillebetalande kvarnar i det studerade området. En annan jordägare som hade gårdar inom vårt studieområde i slutet av medeltiden var ärkebiskopssätet i Lund. I den s.k. Palteboken från 1520-talet redovisas huvuddelen av ärkesätets gods (Johannesson 1953). Då ärkesätet ägde ett flertal gårdar inom ett geografiskt begränsat område var gårdarna samlade till administrativa län. Ofta fanns i länet en lite större gård, en s.k. skudgård, vars innehavare hade administrativa uppgifter kopplade till uppbörden av landgillet (Ingesman 1990). Studieområde berörs av två olika län; Hällestads län och Veberöds län. I tabell 3 redovisas antalet gårdar i respektive län fördelat på olika bebyggelseenheter. Län Bebyggelseenhet Skudgård Antal övriga Mölla gårdar Veberöds län Veberöd 1 13 1 Veberöds län Husagård 0 1 0 Hällestads län Hällestad (1) 21 (22) 0 Hällestads län (V?) Tvet 0 1 0 Hällestads län Björnstorps by 0 4 0 Hällestads län Hyllinge 0 3 0 Hällestads län Gödelöv 0 1 0 Ärkesätet ägde ett större antal bondgårdar i Veberöds och Hällestads byar. Intressant är att det till Hällestads län även hörde gårdar i Björnstorps, Hyllinge och Gödelövs byar i Gödelövs socken. Björnstorp som idag utgörs av en huvudgård eller ett säteri utgjorde kring 1520 av en by med minst fyra bondgårdar. Sammantaget kan det konstateras att en betydande del av gårdarna i undersökningsområdet vid medeltidens slut ägdes av olika kyrkliga institutioner. Allt det ovan berörda ärkesätes- och klostergodset drogs in till danska kronan vid reformationen på 1530-talet. Kronan blev därigenom plötsligt en stor markägare i det studerade området. Eftersom vi inte vet exakt hur många gårdar det vid medeltidens slut fanns i det studerade områdets bebyggelseenheter kan det inte anges hur stor del av gårdarna som tillhörde ärkesätet respektive Dalby kloster. Historikern Sten Skansjö har angett att danska kronan vid medeltidens slut ägde få gårdar i nuvarande Lunds kommun (Skansjö 1984, s. 164). Antalet självägande bönder (skattebönder) bör också ha varit litet i området vid medeltidens slut. I slutet av 1500-talet saknades skattebönder i alla fall helt i nuvarande Lunds kommunområde (Skansjö 1984, s. 164). Däremot bör det världsliga frälset, adeln, ha ägt gårdar i Gödeslövs och Veberöds socknar, även om vi inte känner till några medeltida adelshuvudgårdar där. Dahl har studerat vilka adliga huvudgårdar som är skriftligt belagda i Torna och Bara härader under senmedeltiden (Dahl 1942, s. 60 ff.). Han har inte påträffat några belägg för adliga huvudgårdar i de socknar vi är intresserade av i detta sammanhang.

Uppgifter om antalet tiondeskyldiga gårdar i respektive socken finns från slutet av 1570-talet (Lunds stifts landebok). Alla gårdar förutom adelns och kronans huvudgårdar var ålagda att betala tionde till kyrkan. I Dalby socken fanns enligt landeboken totalt 56 tiondegivare, i Hällestads socken 24, i Bonderups socken 25, i Veberöds 41 och i Gödelövs 45. Dalby klosters gods i Dalby socken bör således ha utgjort en mycket stor del av socknens gårdar. Klostrets innehav av hela 29 gårdar i bebyggelseenheter som i sen tid räknats till Bonderups socken framstår som lite märklig då antalet tiondegivare i samma socken kring 1570 bara uppgick till 25. En trolig förklaring till detta är att några av gårdarna i Önneslövs by i vissa källor har räknats till Dalby istället för Bonderups socken. Om så var fallet bör Dalby kloster ha ägt nästan alla bondgårdar i både Dalby och Bonderups socknar vid medeltidens slut. Ärkesätets innehav av 15 gårdar i Veberöds socken, vilken kring 1570 hade 41 tiondegivare, antyder att andra markägare bör ha ägt en stor del av socknens gårdar. Ärkesätets 23 gårdar i Hällestads socken har däremot troligen utgjort huvuddelen av gårdarna, eftersom totala antalet tiondegivare kring 1570 var 24. I Gödelövs socken tycks ärkesätets gårdar ha utgjort en relativt liten del av totala antalet. Under 1570-talet genomfördes en godstransaktion som har fått stor betydelse för delar av studieområdets bebyggelse och markanvändning i senare tid. I ett dokument paa: i Skaane, Thorne H., Giödelöf S., Biörnstruppe By 1 G., hvori han selv bor, med kronens rettighed i 1 kirkejord, som ligger derved, og hvoraf der svares skyld til Giödelöf kirke, og 3 krongaarde, i Etterup 3 G. og kronens rettighed i 1 kirkejord, som ligger til den ene af gaardene, og hvoraf der svares skyld til Giödelöf kirke, i H. G. betyder gård, S. betyder socken). Dokumentet visar den överföring av kronogods till Mickel Pedersen Göing som blev grunden för de båda adelsgodsen Björnstorp och S. Ugglarp. Vem var då Mickel Göing? Sven T. Kjellberg som studerat säteriet Björnstorps bebyggelsehistoria anger att ryktbar partigängare vid namn Mikkel Pedersen Göing stora insatser på den danska sidan. Som belöning a - gårdar av kronan och från denna tid kan man räkna med att Björnstorps säteri funnits. Huvudgården S. Ugglarp i Bonderups socken tillkom sannolikt först som s.k. ladugård (dottersäteri) till huvudgården Björnstorp. Historikern Gert Jeppsson (1967, s. 89) anger att han inte har lyckats verifiera några säkra exempel på etablerande av ladugårdar med tillhörande veckodagsbönder (hoveriskyldiga bönder) i Skåne under 1500-talet. Under 1600-talet skapades däremot ett flertal sådana i landskapet. Ugglarp grundades enligt Jeppsson dock sannolikt som ladugård under Björnstorp i slutet av 1500-talet. Men några veckodagsbönder (skattebefriade hoveribönder)anser han inte att det hört till Ugglarp vid denna tid. Något exakt årtal för när S. Ugglarp fick säteristatus och därmed skattebefriades är inte känt, men det skedde åtminstone före år 1623 (Jeppsson 1967, tab. 6). En första total redovisning av Skånes bondgårdar och dess ägare får vi genom den decimantboken från 1651 för Skåne, Blekinge och Bornholm (Skansjö & Tuvestrand 2007.) Decimant betyder tiondegivare, en person skyldig att betala tionde. Genom denna källa kan man ta reda på hur många gårdar som tillhörde danska kronan, självägande bönder, olika adliga personer respektive olika kyrkliga institutioner i varje skånsk socken. I de flesta fall framgår det också i vilka bebyggelseenheter inom respektive socken de redovisade bönderna hade sin gård. För de socknar som studerats i föreliggande arbete finns det tyvärr en del brister i redovisningen och vi får därför nöja oss med uppgifter om jordägandet på sockennivå. I figur 3 ges en kartografisk representation av jordägandet i områdets socknar vid 1600-talets mitt. Andelen gårdar av olika jordnaturer (ägarkategorier) presenteras med ett utdrag ur lantmätare Gerhard Buhrmans Skånekarta från år 1684 som bakgrund. Totala antalet gårdar per socken år 1651 var 26 i Bonderup, 40 i Gödelöv, 42 i Veberöd, 42 i Dalby samt 26 i Hällestad. Därtill ska vi lägga de adliga huvudgårdarna Björnstorp i Gödelövs socken och S. Ugglarp i Bonderups socken samt kungsgården Dalby kloster i Dalby socken, för vilka det inte betalades tionde.

Av figur 3 framgår att frälse- eller adelsgodset var mest omfattande i Gödelövs socken, men att adeln även ägde gårdar i Veberöds och Bonderups socknar. Kronan var den helt dominerande markägaren i Dalby och Hällestads socknar. Kronans gårdar separeras i många socknar i decimantboken tyvärr inte från de självägande böndernas (skatteböndernas). Av andra källor framgår dock att det i princip inte fanns några självägande bönder inom nuvarande Lunds kommunområde vid denna tid. Till kyrkan hörde präst- och klockaregårdar i de flesta skånska socknarna och det är främst dessa som ryms under kategorin kyrkliga i figur 3. Ägare till Björnstorps och S. Ugglarps huvudgårdar och deras underliggande gods var år 1651 adelsmannen Lauridz Galltung. I Gödelövs socken ägde han förutom huvudgården Björnstorp även två bondgårdar i byn med samma namn, fyra gårdar i byn Hyllinge, tre i Ättarp samt en liten ensamgård kallad Thönnisberg. Björnstorp var ett relativt litet adelsgods med endast 10 insockne frälsegårdar vid denna tidpunkt. I huvudgårdsbyn Björnstorp ägde adelspersonerna Otte Tott och Ingeborg Ulfstand vardera en bondgård. Ingeborg Ulfstand som ägde Häckeberga stora gods i grannsocknen Genarps var även ägare till hela 19 av de totalt 20 gårdarna i kyrkbyn Gödelöv. I Bonderups socken ägde Lauridz Galttung förutom sin ladugård S. Ugglarp även två bondgårdar i byn med samma namn. Han ägde dessutom två bondgårdar i grannbyn Önneslöv. Sannolikt har de fyra insockne frälsegårdarna stått för en betydande del av hoveriarbetet vid S. Ugglarps huvudgård vid denna tidpunkt. Ensamgården N. Ugglarp tillhörde däremot inte Ugglarps adelsgods utan ägdes av danska kronan. I den fördjupade arkeologiska utredningen för Simrishamnsbanan (Söderberg 2013) omtalas på flera ställen ett säteri i N. Ugglarp. Det redovisas bl.a. att man funnit byggnadslämningar från ett förmodat säteri i N. Ugglarp. Jag ställer mig mycket tveksam och frågande till detta. Inte i något källmaterial eller någon litteratur som studerats i detta utredningsarbete har det framkommit uppgifter om en huvudgård i N. Ugglarp. Dahl (1942, s. 60 ff.) redovisar ingen känd medeltida eller eftermedeltida huvudgård på platsen. Inte heller Jeppsson (1967), som gjort en detaljerad genomgång av adelns huvud- och ladugårdar med skattebefriade s.k. veckodagsgårdar (gårdar vars landbor var skattebefriade men istället var skyldiga att arbeta vid huvudgården - göra hoveri - då godsägaren så önskade) i Skåne från medeltidens slut till slutet av 1600-talet, redovisar någon huvudgård i N. Ugglarp.

Från senare delen av 1600-talet finns uppgifter om huvudgårdarna Björnstorp och S. Ugglarp i de herrgårdsbeskrivningar som togs fram av en skånsk tiondekommission i början av 1680-talet, och som bl.a. skulle användas av kronan i det följande reduktionsarbetet (LLA, tiondekommissionens arkiv). Ett annat källmaterial som berör adelns huvudgårdar och bondgårdar är de rusttjänstjordeböcker som adeln lämnade in till kronan år 1697. I dem redovisar de adliga godsägarna storleken på sina huvudgårdar och de underlydande landbogårdarnas landgille som ett underlag för fastställande av adelns rusttjänstskyldighet. Enligt herrgårdsbeskrivningen från 1682 ägdes Björnstorps gods av fru Metta Rosenkrantz. Om huvudgården anges att: "Säthegården ligger för sig sielf, doch strax widh Biörnstrup bye, som alleenast bestoedh af 3 st:r 1/3 hemman och et par gatehuus, huilckes grund och äger förledet åhr ehre lagde vnder sätherietz afl, och ehr nu i byen inga hemman mehra, uthan gathehuus, och samma sätheries åcker och ängh nu inom sinna egne särskielte wånger och inheignade marcker." (Skånska sätesgårdar, s. 54). Sedan Björnstorps gods fått samma ägare som granngodset Häckeberga hade ägaren överfört hela Gödelövs by, förutom prästgård och en liten klockaregård, till Björnstorps veckodagsgods. Detsamma skedde med en ensamgård benämnd Stubbarp samt några gårdar i byn Ättarp, som alltsammans tidigare "af uhrminnes tijdh och öfuer 100 åhr haf:r warrit weckudagz till Heckebergha gårdh". (Skånska sätesgårdar, s. 54) Förmodligen var det denna kraftiga ökning av Björnstorps veckodagsgårdar i Gödelövs socken som gjort det möjligt för ägaren att avveckla bondgårdarna i Björnstorps by och låta deras inägor inkluderas i huvudgårdsbruket. Ett större huvudgårdsbruk krävde flera hoverigörande bönder. Det totala veckodagsgodset till Björnstorp i Gödelövs socknen uppgick nu till 32 gårdar samt 11 gatehus och en liten vattenkvarn. (Herrgårdsbeskrivningen, s. 54f). Utom huvudgårdssocknen Gödeslöv hade Björnstorp även (utsockne) veckodagsgårdar i Veberöd socken. Vid sidan av några gårdar i Veberöds by rörde det sig om gården Husagård samt ett större antal smågårdar som anges vara anlagda på Björnstorps utmark. Förmodligen syftar detta på de små gårdarna i Grönland och Husahusen som låg i anslutning till fäladen sydväst om Veberöd. I början av 1680-talet innehades S. Ugglarps gods inte längre av samma ägare som Björnstorp. Ugglarp ägdes nu av ryttmästaren Gustaf Sjöberg, men arrenderades ut. Arrendatorn brukade huvudgården med eget folk, men med hjälp av det hoveri som presterades av fyra små gårdar, två i Önneslöv och två i Ryet, vilka var veckodagsgods till S. Ugglarp. (Skånska sätesgårdar, s. 56). Det tycks nu inte längre ha funnits bondgårdar i S. Ugglarp. Förmodligen hade de avhysts och ägorna lagts under huvudgården mellan 1651 och 1682. Om Ugglarps huvudgård berättas att: "Säthesgården medh des åcker och ängiar ligger för sigh sielff, sepparerat och åthskildt ifrån andra ägare, som grentza dertill. Nemblig på syndre sijdan stötter till Biörnstrups mark och åthskiellies medh een beck. På westre sijdan grentzar till Önneslöf marck, vthj huilcken bye ehr it halfft och et fierdingz hemman medh tuenne gatehuus, som erre wekudagz bönder till Wlleruph. På norde sijdan grentzar till Norre Wllerupz marker, doch medh lagha skielnadt och rågång i förre tijder åthskildt." (Skånska sätesgårdar, s. 57). Öster om Ugglarps huvudgårds inägor fanns enligt herrgårdsbeskrivningen en stor, öde gräslycka, en damm och två öde husplatser, vilka alla låg på utmark men mark gränsade åt norr mot gården Krutladan samt åt söder och öster mot Ryets inägor samt Veberöds bys mark och fäladen Allmänningen (Skånska sätesgårdar, s. 57.) Inga bebodda torp eller hus med tillhörande mark tycks ha funnits på S. Ugglarps utmark i början av 1680-talet. 1697 års rusttjänstjordebok över Björnstorps gods innehåller också information om den nedlagda Björnstorps by. Byn uppges ha bestått av fyra bondgårdar på vardera 1/3 mantal samt sex stycken torp eller hus som taxerades till vardera 1/16 mantal. Det anges även att Björnstorps huvudgård hade enskild bokskog till 150 svins ollonbete vid ollonår. Angående S. Ugglarp anges i samma källmaterial att det på huvudgårdens mark nu fanns två torp benämnda Hjorthuset och Sjöhuset (LLA, 1697 års rusttjänstjordeböcker). Den enda övriga huvudgård som i slutet av 1600-talet fanns inom studieområdet var kronohuvudgården eller kungsgården Dalby kloster. Denna huvudgård hade sina

inägor i samma vångar som byns bondgårdar. Kungsgårdens jordbruk drevs av arbetsskyldiga kronobönder i Dalby och Bonderups socknar. Under 1700-talet skedde en del förändringar i markägandet i Skåne. En viktig förändringsprocess som nu inleddes vara att kronobönder fick rätt at köpa äganderätten till sina gårdar (skatteköp) och bli självägande skattebönder. Därigenom erhöll de bl.a. arvsrätten till sina gårdar och behövde inte betala landgille (arrendeavgift) till kronan. Det blev lite senare också möjligt för icke adliga personer att köpa frälsegårdar, något som tidigare varit helt förbjudet. Vi ska se hur markägandet i studieområde såg ut i mitten av 1760-talet. Valet av tidpunkt styrs av att det var då lantmätaren Lorents Gillberg gav ut sin historiska, ekonomiska och geografiska beskrivning av Malmöhus län (Gillberg 1765). I denna anges tyvärr inte antalet gårdar men däremot det summerade mantalet (taxerad storlek) för gårdar av samma jordnatur för varje bebyggelseenhet. Vi kan härigenom få en bra bild av jordägandets rumsliga variation i området. I figur 4 visas jordägandet inom de studerade socknarna på 1760-talet. Cirkeldiagrammens diameter är proportionell mot enhetens summerade mantal. Spännvidden var stor och varierade från den lilla kronogården Vasaholm på endast 1/16 mantal, till den stora byn Dalby som totalt uppgick till nästan 15 mantal. En särskilt intressant geografisk variation i jordägandet inom området är förekomsten av å ena sidan insockne frälsegårdar och frälsesäterier, och å andra sidan krono- och skattegårdar. Den förra kategorin hade en mycket tydlig koncentration till Gödelövs socken samt säteriet S. Ugglarp i Bonderups socken. I Veberöds socken fanns också frälsegods, men utsockne (icke skattebefriat) sådant, i främst socknens sydvästra del. Här hörde Husagård och Grönland till Björnstorps gods. Kronan var fortfarande en stor markägare i den norra och centrala delen av det studerade området, även om en hel del tidigare kronogårdar nu skattköpts och blivit skattegårdar. En ganska tydlig gräns som särskilt ska poängteras är den mellan adelsgodset i Ättarp, Hyllinge, Björnstorp, S. Ugglarp och Ryet och kronogodset i Lunnarp, Bonderup, Önneslöv, N. Ugglarp, Krutladan, Vasaholm och Veberöd. Mycket av kronogodset kom senare att skattköpas och fördelas på en mängd mindre markägare, medan adelsgodset förblev koncentrerat till Björnstorps och S. Ugglarps ägare. Både Björnstorp och S. Ugglarp innehades enligt Gillberg av en baron Barnekow, men kom snart därefter att övergå i den nuvarande ägarsläkten Gyllenkroks hand.

Utvecklingen inom adelsområdet vad gäller bebyggelse och markanvändning har styrts av relativt få markägare från 1700-talet fram till idag. Detta har bl.a. givet möjlighet till skapandet av några stora jordbruksenheter, och från 1800-talet även ett relativt storskaligt skogsbruk, inom Björnstorps gods. Fram till 1800-talet när de skånska adelsgodsen avskaffade hoveriet har de flesta invånarna i områdets frälsegårdar varit direkt kopplade till huvudgårdarna genom att de stod för huvudgårdsdriften och allt det arbete som det krävde. Hoveribönder stod också för en stor del av transporterna av varor till och från huvudgårdarna. Under 1700-talet ökade antalet torp och gatehus på många håll i Skåne. Dahl (1942, s. 63) menar att den spridda torpbebyggelsen under 1600-talet och tidiga 1700-talet främst hade uppkommit på adelsgodsens marker. Från mitten av 1700-talet blev torpbildningen vanlig även på kronogårdar och inte minst på de skatteköpta gårdarnas mark. I figur 5 åskådliggörs mängden torp/gatehus i det studerade området på 1760-talet. Störst antal torp och hus fanns på ägor till de större byarna Dalby, Hällestad, Veberöd och Gödelöv. Det fanns nu inte någon påtaglig skillnad mellan mängden torp/hus inom frälse- respektive kronodominerade byar i området. Före enskiftesperioden i början av 1800-talet dominerades det sydskånska slättlandskapet av byar med i princip all bebyggelse koncentrerad till små, tätbebyggda bytomter. Det förekom även enstaka ensamgårdar som inte tillhörde någon by, men sådana var betydligt vanligare i skogs- och mellanbygderna. Inom det undersökta området dominerade större byar på både Lundaslätten och i Vombsänkan, medan mindre byar och ensamgårdar främst fanns på Romeleåsen. Kring bytomter och ensamgårdar bredde normalt enheternas inägor (åker och äng) ut sin. Med hägnader av olika typ var inägorna indelade i vångar och lyckor. Inom det studerade området hade de flesta bebyggelseenheter dessutom del i utmark (permanent betesmark), eller fälad som den ofta benämns i Skåne. Fäladerna utnyttjades ofta samfällt för kreatursbete av flera angränsande byar och ensamgårdar. Före 1700-talet fanns det även i södra Skåne ofta större skogsområden på utmarken, men under 1700-talet avverkades skog på många platser och utmarken blev istället öppen betesmark eller betesmark med enbart buskar av t.ex. en. I figur 6 visas en översikt över det studerade områdets bebyggelse, inägor och utmark under 1700-talet och tidiga 1800-talet (före enskiften). Kartan visar att det

fanns ett sammanhängande fäladsområde på Romeleåsen som sträckte sig genom alla de studerade socknarna (se bilaga 2). Smalast var fäladen öster om gården Krutladans inägor. Med brun färg visas områden som utgjorde fälad i början av 1700-talet, men som inhägnades och gjordes till inägomark senare under 1700-talet. Utredningskorridoren bestod alltså på 1700-talet av både inägor som fäladsmark. Korridorens norra del dominerades dock av fälad eller mark som tidigare utgjort fäladsmark. Vi ska inte fördjupa oss i alla berörda byars inägor, men det kan vara av intresse att se hur säterierna Björnstorps och S. Ugglarps inägor var fördelade på vångar och lyckor under 1700-talet. De skånska säteriernas åkermark utökades nämligen i många fall kraftigt under 1800- och 1900-talet. I figur 7 visas Björnstorps och S. Ugglarps inägor år 1767. De båda säterierna hade en del av sina inägor i gemensamma vångar. Ängsmarken utgjorde en betydande del av inägorna. Längs de raka vägarna norrut och söderut från Björnstorp fanns alléer. Det är, som framgår av kartan, en mycket begränsad del av säteriernas inägor som är belägna inom utredningskorridoren för framtida järnväg. Inga torp eller hus var belägna inom säteriernas inägor, men som framgår av kartan fanns ett flertal sådana i direkt anslutning till dem. Flera torp eller hus låg i kanten av det utmarksområde som vidtog öster om Ugglarps inägor och som delvis är beläget inom södra delen av utredningskorridoren. Tyvärr är denna utmark ej kartlagd i 1767 års karta. Däremot finns en yngre avmätning av åker och äng till S. Ugglarps torp och hus, samt av säteriets utmark från år 1819 (figur 8). I figur 8 visas att det i början av 1800-talet fanns relativt många torp och hus som tilldelats åker och äng av säteriet S. Ugglarps enskilda mark. De som bebodde dessa torp och hus var med största sannolikhet dagsverksskyldiga vid huvudgården. Torpen och husen öster om S. Ugglarp är i många fall skriftligt belagda först under 1700-talet och har sannolikt tillkommit först under detta århundrande (se bilaga 1). Det kan också påpekas att ensamgårdarna Krutladan och Vasaholm, som låg strax öster om torp/husområdet, också är sent tillkoma enheter och att deras små inägor sannolikt dessförinnan utgjort fälad. Fäladen har alltså tidigare haft betydligt större omfattning öster om S. Ugglarp. Utmarken i figur 8 utnyttjades som betesmark för främst huvudgårdens kreatur.

Ända fram till skiftesperioden under första hälften av 1800-talet fanns, som visas ovan, en stor fäladsmark på Romeleåsen. Byar och ensamgårdar som låg utmed åsens sidor hade i de flesta fall del i denna stora utmark. Den utgjorde en viktig resurs för dem, främst som betesmark för kreatur men åtminstone i vissa fall även som skog som kunde lämna trämaterial till många olika verksamheter. I bilaga 2 visas med grön färg fäladens utbredning inom området från Sjöstorp i nordväst till de sydligaste ensamgårdarna i Veberöds socken i sydöst under senare delen av 1700-talet, och för vissa byar under tidigt 1800-tal. Det nutida vägsystemet har lagts in i kartan för att underlätta lokaliseringen i dagens landskap. Under århundrandena före 1800-talet fanns det hela tiden ett tryck från olika markägare i byarna att utvidga den enskilt ägda inägomarken, dvs. åker och äng, på fäladsmarkens bekostnad. Sådana intag av fäladsmark påverkade dock alla delägare i fäladen genom att det gemensamma kreatursbetet blev mindre. Som visas i figur 6 fanns det i undersökningsområdet flera tidigare fäladsytor som tagits in till inägor under 1700-talet. De största bruna ytorna i figur 6 finner vi mellan Hällestads och Veberöds inägor samt inom den södra delen av Veberöds mark. Fäladens utbredning var således inte statisk, utan förändrades över tiden. Den fälad som fanns kvar ända fram till skiftesperioden bestod ofta av sådan mark som inte ansågs duglig till uppodling. Under senare delen av 1700-talet och början av 1800-talet bestod mycket stora delar av fäladen på Romeleåsen av betesmark utan skog. På vissa platser verkar marken ha varit helt öppen gräsmark, medan det på andra platser fanns buskvegetation av främst en, bok, al eller björk. Avskogningen av fäladen tycks ha varit särskilt stor under sent 1600-tal och under 1700-talet. En översiktlig bild av skogens utbredning under 1680-talet kan vi få av lantmätaren Buhrmans Skånekarta (se figur 3). Kartan visar att bokskog då fanns dels söderut från Veberöds by, mot Dörröd, dels som ett stort område öster och nordöst om Dalby (Skrylleskogen). Den senare skogen täckte både åsen och ett stort område kring Hällestads by nere i Vombsänkan. Mellan dessa båda skogsområden har Buhrman redovisat ett nästan skoglöst område mellan S. Ugglarp och Veberöd. Ingen skog är heller redovisad österut från Gödelöv, uppe på åsen kring Romeleklint. Utredningskorridoren har således varit relativt skogfattig och bestått av öppen betesmark redan under 1600-talets andra hälft. Den av bok dominerade utmarksskogen gav möjlighet till s.k. ollonbete för svin under hösten de år ollonsättningen var riklig. Byar, gårdar och säterier med bok- eller ekskog kunde ofta, förutom att föda egna svin på ollonskogen, även mot ersättning ta emot svin från de skoglösa slättbygdernas bönder. Hade de även god tillgång till betesmark kunde man på motsvarande sätt mot ekonomisk ersättning ta emot nötkreatur för sommarbete. Många byar på de åkerdominerade slättbygderna hade nämligen svårt att föda den boskap man behövde på egna marker. I äldre tid har fäladen på Romeleåsen troligen helt saknat hägnader mellan de olika byarnas och ensamgårdarnas delar, och möjligen saknades också utstakade gränser mellan deras fäladsdelar stora fäladsmarken på Romeleåsen åtminstone till stor del av gammalt varit uppdelad på angränsande byar. Det förefaller ju rimligt, att man velat ha bestämda gränser för 1942, s. 181) Kreaturen från många byar och gårdar har hur som helst kunnat beta gemensamt över mycket stora områden. Under 1700-talet och i 1800-talets början genomfördes dock en del fäladsdelningar som möjliggjorde uppförande av hägnader i gränslinjerna. En sådan hägnad uppfördes t.ex. i gränsen mellan å ena sidan godset Björnstorp-Ugglarps utmark och å andra sidan Veberöds bys utmark. I beskrivningarna till främst de geometriska lantmäterikartorna från sent 1600-tal och första hälften av 1700-talet ger lantmätarna vanligtvis en kortfattad beskrivning av utmarkernas karaktär. Inom det område vi studerar finns sådana beskrivningar för Önneslöv, Dalby, Hällestad och Veberöd. Utmarken till säterierna Björnstorp och S. Ugglarp samt till byn Lunnarp beskrivs i yngre lantmäteriakter från 1760- och 1770- talet. Veberöds mark karterades redan vid sekelskiftet 1700 och lantmätaren anger i dehlen af bööke, dels något eek, underskougen nu förtijden mycket förhuggen, eeke skougen som är uthi behå

gräsgång anbelangar så är till byen skiönt gräsgång att åboerne der uppå kunna taga grässtutar från slätten een 20 á 30 par, sin fänadt utan skada, hafwandes föruthan sin enskijlte mark frij klöfwe d Veberöd hade alltså egen skog på fäladen och dessutom så bra kreatursbete att man kunde ta in beteskreatur från slättbygden mot betalning. Byns fälad var samfälld med godsen Björnstorp och Häckeberga och kreaturen har kunnat beta gemensamt på stora utmarksarealer. Byn Önneslöv som till stor del berörs av utredningskorridoren har däremot haft byen är mycket magert, och består af mås och ljungbelupen suurstaggs hårdvald, som och een dehl kiärwald, med eenebuska bewuxien, sampt mycken steen och tufwer upfyld, hwarest till förne warit stor skoug men nu allenast några gambla bökestabbar och odugl. trään hwar af der som efterhand wäderfaller och till intet duga uthan by, och angående dess fälad anges att:, för des egne creatur, män att antaga gräsboskap blifwer dem intet tillåtit för dee näst intill stötande byar, består största dehlen af mås och ljungbelupen surstaghårdwall med steen och tufwor upfylt sampt eenebuskar, bewuxin med ale och hasle uti willdebanen, hwaräst och tätt med gammalt och ungt böke- och ekeskoug, som dock eij är dugligit till byggningstimmer del kunglig jaktmark och böndernas möjlighet att hugga träd var därför begränsad. I yngre skifteshandlingar för Dalby från åren 1786 och 1799 beskrivs byns fälad däremot som en skoglös betesmark. För Björnstorps huvudgård redovisar lantmätaren vid avmätningen 1767 att skog tående af bök, någon ek och surskog, til ägit behov tillräckeligit, uti goda ollonår kan (200?) stycken swin stycken goda och stora hagar, som och samfällt med godsets underliggande - och Slutligen finns en beskrivning av byn Lunnarps utmark från 1775. I den heter det får och (?) till de öfrige dragare och ungnöt hafwa de gräsgång på skogsfäladen, män intet att antaga någon främmat creatur, och hafwa de haft deras skogslått i förra tijden på samma skogsfälad, män nu aldeles afhugen att där finns inte ett trä uthan Sammanfattningsvis tycks det ha funnits en hel del högskog av främst bok och ek inom fäladen fram till åtminstone början av 1700-talet. Därefter har skogen minskat i omfattning, inte minst på de krono- och skattegårdsdominerade byarna Dalby, Lunnarp, Önneslöv och Veberöds fäladsdelar. Något mera ollonskog tycks ha funnits kvar på Björnstorps gods betesmarker. Här är det dock lite oklart om denna skog fanns på fäladen eller i Björnstorps huvudgårds enskilda beteshagar. Beskrivningarna belägger att beteskreatur från slättområdena kunde tas in på gräsbete mot ersättning i Veberöd vid 1700-talets början. Däremot tycks det ha funnits motstånd mot att man gjorde motsvarande i Dalby och senare i Lunnarp. Grannbyarna har här förmodligen menat att betesmarken inte tålde större betestryck än vad som åstadkoms av byarnas egen kreatur. Intagande av svin från andra byar till området beläggs av beskrivningen av Björnstorp från år 1767. Sannolikt har svin från slättbygden tidigare också kunnat erbjudas ollonbete på Dalby kungsgårds och bys fälad i Skrylleskogen. Med avtagande skogsbestånd försvann senare denna möjlighet till inkomster. De öppna betesmarker som uppstod på fäladen då högskogen avverkats har delvis varit helt öppen gräsmark och delvis haft buskage av framför allt enar. Här har sannolikt funnits en dynamik över tiden som medfört att buskar ibland höggs bort och användes som hägnadsmaterial kring inägorna, och andra perioder tilläts breda ut sig på fäladsmarken.

Under senare delen av 1700-talet blev det allt mera uppenbart att en höjning av jordbrukets avkastning krävde ett avvecklande av de tegskiften som funnits i byarna sedan medeltiden. Genom att få bort ägoblandningen och koncentrera varje gårds inägomark till större, sammanhängande ytor ansågs det vara lättare att införa olika agrartekniska förbättringar. Samtidigt ökade även antalet lantmäteriförrättningar som medförde fäladernas uppdelning och särhägnad av respektive bys eller gårds betesmark. Genom enskiftesförrättningar som blev möjliga i Skåne från år 1803 kunde gårdarna i en by få all sin mark koncentrerad till ett enda sammanhängande markområde inom bymarken. Därmed blev det också nödvändigt att flytta ut gårdsbebyggelse från de tätbebyggda bytomterna till gårdarnas respektive nytilldelade markområde. En föregångare till enskiftena var de s.k. partiella enskiften som medförde att en markägare hade rätt att få sina gårdars ägor utbrutna ur byalaget, medan övriga byn fick fortsätta med sitt tegskifte. Sådana partiella enskiften blev möjliga att genomföra från år 1783. Laga skiftesförordningen från 1820-talet medförde en viss uppluckring av enskiftets stränga krav på att varje gård skulle få all sin mark som ett enda sammanhängande skifte. Nu tilläts de enskilda gårdarna få sin mark samlad till några få olika delområden i bymarken. Detta gjorde det lättare att genomföra ett rättvist skifte i byar som hade fäladsområden som inte var lämpliga för uppodling. Varje gård kunde få ett skifte inom de odlingsbara delarna av bymarken samt ett eller ett par skiften inom skog, torvmossar och permanent betesmark. Inom det här aktuella undersökningsområdet genomfördes skiftena under en ganska lång tidsperiod. I byar där alla gårdar ägdes av samma godsägare kunde ägaren själv bestämma över hur ett ev. skifte skulle genomföras, och det finns därför i vissa fall inga lantmäteriförrättningar i lantmäterimyndighetens olika förrättningsarkiv. I tabell 4 redovisas årtalen för de enskiftes- och laga skiftesförrättningar som genomförts i området och från vilka skifteskartor finns bevarade i lantmäteriarkiven. Om man undantar en delning av utmarksskog i Veberöds by år 1769 inleds skiftesperioden under 1700-talets sista årtionde. Då genomförs ett partiellt enskifte i Gödelövs by. Genom detta skifte bröts prästgården nr 6 inägor ut ur den i övrigt adelsägda byns tegskifte. Partiella enskiften genomfördes i några fall även efter att enskiftesstadgan kommit 1803. I Dalby bröts kungsgårdens och gård nr 30:s mark ut ur byns tegskifte år 1807. Samma år lät Björnstorps gods ägare få sina fyra gårdar i Veberöds by utbrutna ur byalaget. Marken till Björnstorps gårdar samlades till ett större, sammanhängande skifte utmed sockengränsen mot Hällestads och Krutladans mark. De byomfattande enskiftena inleddes i området med att Dalby och Lunnarp enskiftades 1812 respektive 1813. I övrigt genomfördes de flesta skiften först efter att laga skiftesstadgan kommit år 1827. Påfallande sen är skifteskartan över Gödelövs by från 1868. Här tycks dock skifte och utflyttande av gårdar i praktiken ha skett innan kartan kom till. Kartan visar placeringen av redan utflyttade gårdar inom respektive skifteslott. Eftersom hela byn, utom den tidigt utbrutna prästgården, tillhörde Björnstorps gods har godsägaren kunnat låta genomföra skiftet utan att skifteskarta först upprättats. Några av resultatet i landskapet av enskiften och laga skiften blev förutom en spridd bondgårdsbebyggelse, att landskapet blev dominerat av de raka fastighetsgränser och nya vägsträckningar som lantmätarna lade ut i skiftesförrättningarna. I de nya fastighetsgränserna uppfördes ofta stenmurar eller gränsvallar av sten och jord. Där skogsbristen var betydande planterades pileträd i gränsvallarna. De hägnader som tidigare avgränsat byarnas vångar och lyckor miste däremot vanligen helt sin funktion och togs bort. Gatehus kunde uppföras på de utflyttade gårdarnas gamla tomter inom bytomten. Där gårdar tilldelades separata utmarkslotter kunde det bli intressant för gårdsägaren att låta jordlösa få slå sig ner i torp och odla upp de ofta steniga betesmarkerna. Ibland kunde sådana utmarkslotter säljas ifrån gården och bli nya gårdsenheter.

By eller ensamgård Typ av förrättning Årtal Kommentar Dalby, Sjöstorp Utmarksdelning 1799 Dalby kungsgård Partiellt enskifte 1807 Även utbrytning av hemman nr. 30 Dalby by Enskifte 1812 Bonderup, Lunnarp Utmarksdelning 1805 Även avgränsning mot Önneslövs by Bonderup Laga skifte 1829 Lunnarp Enskifte 1813 Önneslöv, N. Laga skifte 1833 Ugglarp S. Ugglarps säteri Avmätning och 1819 Avser säteriets torp och hus gränsbestämning samt ensamgården St. Ryd Björnstorp, Uppmätning och 1804 Berör även utmark till Gödelöv m.fl gräns-bestämning Hyllinge och Husagård av utmark Gödelöv Partiellt enskifte 1793 Utbrytning av prästhemman nr. 6 Ättarp Enskifte 1818 Gödelöv Laga skifte 1868 Även skifte av utmark till Björnstorps gods Hällestad Laga skifte 1832-41 Krutladan Laga skifte 1841 Veberöd Skifte av enskild 1769 utmarksskog Veberöd Partiellt enskifte 1807 Frälsegårdarna nr. 9, 11, 18 och 19 som tillhörde Björnstorps gods Veberöd Enskifte 1827 Dörröd m.fl. Laga skifte 1817-29

I figur 9 åskådliggörs de bygränser och nya fastighetsgränser i undersökningsområdet som fastlades i skiftena. För utredningskorridoren har även de fastighetsgränser som skapades mellan skiftena och 1910-talet, då den i bakgrunden presenterade häradsekonomiska kartan ritades, markerats. I kartbilden visas också den ungefärliga gränsen för Björnstorps gods under 1910-talet. Det kan observeras att Önneslövs mark öster om bytomten i skiftet delades i många rektangulära fastigheter med gemensam bas i en lång, rak gräns som i öst-västlig riktning drogs från bytomten mot Vasaholm. De med röd färg markerade fastighetsgränserna är spår av de hemmansklyvningar och andra lantmäteriförrättningar som genomfördes under 1800-talet och fram till 1910-talet. En del vid skiftena skapade fastigheter blev senare delade i ett flertal mindre fastigheter. 1800-talet var en period av kraftig befolkningsökning och hemmansklyvningarna kan ses som ett spår av detta. En samlad bild av bebyggelsestruktur, vägnät och skogsförekomst på 1810-talet och i början av områdets skiftesperiod ges av skånska rekognosceringskartan (fig. 10). Kartan visar bl.a. hur gårdsbebyggelsen i Önneslöv då fortfarande låg samlad på bytomten. Enstaka torp och ensamgårdar som t.ex. S. Ugglarps torp, N. Ugglarp och Krutladan var utspridda inom främst de högre delarna av Romeleåsen. Inom Veberöds mark i öster fanns några gårdar eller torp inom den del av bymarken som tilldelats Björnstorps arrendegårdar vid ett partiellt enskifte år 1807. Namnet Skälbäck finns utsatt på platsen. I övrigt saknas bebyggelse inom den del av Veberöds mark som finns med i figur 10. Det kan noteras att säteriet S. Ugglarps torp och hus öster och nordöst om säteribyggnaden finns markerade. Bl.a. fanns fem ganska tätt belägna hus i kanten av det område som ligger inom, men undantagits från, utredningskorridoren. Det är tyvärr svårt att skilja på bondgårdar och torp i rekognosceringskartan. I den beskrivning som hör till kartverket finns dock en redovisning av antal bondgårdar, byggda gårdar som säterier, avelsgårdar eller annan mera påkostad gårdsbebyggelse. I tabell 5 redovisas bebyggelsen i de bebyggelseenheter som direkt berörs av utredningskorridoren.

Bebyggelseenhet Antal bebyggda gårdar Antal bondgårdar Antal torp/hus Bonderup 0 5 6 Lunnarp 0 9 9 Önneslöv 0 19 24 S. Ugglarp 1 0 16 N. Ugglarp 0 0 3 Hällestad 4 17 46 Vasaholm 0 1 0 Krutladan 0 1 1 Veberöd 0 34 96 De ganska höga siffrorna för antalet torp eller hus i de större byarna i beskrivningen och tabell 5 är intressanta. En stor del av dem har förmodligen tillkommit under senare delen av 1700-talet och 1800-talets början. En omfattande torp- eller husbebyggelse fanns nu i Veberöd, Hällestad och Önneslöv. På säteriet S. Ugglas mark låg totalt 16 torp eller hus. Lite underlig är uppgiften att det inte fanns någon gårdsbebyggelse, utan bara tre torp/hus i N. Ugglarp. Enheten utgjordes på 1760-talet av en kronogård med ett tillhörande torp, men tycks på 1810-talet sakna gård. Av beskrivningen till en skifteskarta över Önneslövs by från 1833 framgår att N. Ugglarp vid denna tidpunkt ägdes av godsägaren på Björnstorp. En hypotes är att Björnstorps ägare efter köpet av kronogården N. Ugglarp har avvecklat bondgården och fört över delar av dess jordbruksmark till det angränsande säteriet S. Ugglarp. Kvar i N. Ugglarp har det då istället bara blivit tre torp/hus. Med grön punktad linje markeras yttergränserna för de områden i korridoren som på rekognosceringskartan anges ha skog av träd eller buskar. Det rör sig främst om ett område mellan nuvarande platsen för Björnstorps stationssamhälle och ensamgården Krutladan. Träd och buskar fanns även på de nedanför åssluttningen belägna slättmarkerna i östra delen av korridoren. Den senare marken bestod sannolikt främst av sank ängsmark och har senare till stor del odlats upp till åker. Förändringen i främst bebyggelsestrukturen under årtiondena efter skiftena blir tydlig när man jämför rekognosceringskartan med generalstabskartan från 1860-talet (figur 11). Generalstabskartan visar den efter skiftena utflyttade gårdsbebyggelsen i t.ex. Önneslöv och Veberöd. Kartan visar även de betydligt flera torp och gatehus som nu fanns i samma byar. Områden med lövskog av träd och buskar har markerats med ljusgröna ytor och tycks ha minskat sedan 1810-talet.