KRISTI FÖRKLARINGS ORTODOXA KYRKA

KRISTI FÖRKLARINGS ORTODOXA KYRKA Birger Jarlsgatan 98, Box 19 027, 104 32 Stockholm, tel. 08-15 63 16 april - juli 2013 Kristus är uppstånden! Aktuellt Prot. Aleksej Uminskij Bikten en passersedel till nattvarden? Stiftets liv Stiftsmötet i Paris 30 mars 2013 Åsikt Försök till analys av situatonen Vårt liv Allmänt församlingsmöte den 19 mars 2013

Kristi Förklarings ortodoxa församling grundades år 1617. Församlingen ingår i det Ryska Ortodoxa Ärkestiftet i Västeuropa, vars administrativa centrum, Ärkebiskop, Stiftsstyrelse och Teologiska institut Saint- Serge finns i Paris. Sedan år 1931 är stiftet upptaget i det Ekumeniska Patriarkatet i Konstantinopel. Nuvarande Kristi Förklarings ortodoxa kyrka invigdes år 1907 och är förklarad för byggnadsminne. Ryska Ortodoxa Kyrkan - Kristi Förklarings ortodoxa församling är ett i Sverige registrerat trossamfund. Se vår hemsida www.ryskaortodoxakyrkan.se Kristi Förklarings ortodoxa kyrkas församlingsblad sänds gratis till församlingens medlemmar, vilka erlagt församlingsavgiften 1200:-/år. Övriga som önskar få församlingsbladet bidrar till kostnaderna genom insättning på församlingens postgiro 15 77 95-6

KRISTI FÖRKLARINGS ORTODOXA KYRKA april-juli 2013 AKTUELLT Bikten en passersedel till nattvarden? Den kyrkliga livsstil som fanns under 1900-talet och den som rådde under 1800-talet har små likheter med hur vi lever idag. Under 1800-talet rådde en formalisering som drevs in i det absurda. Fyra gånger om året var man tvungen att följa ett schema: fasta, bikt, nattvard. Det gällde även för att få arbete eller för att få ett intyg om god vandel. Om man fastar och biktar sig är allt i ordning då är man en god och samvetsgrann medborgare. Perioden av förföljelser ledde till andra relationer mellan prästen och hans andliga barn. Vid denna tid var bikt i församlingen alls icke det viktigaste inom själavården. Verklig bikt fanns egentligen inte heller på 60- och 70-talet under förra århundradet, då det inte längre fanns så många öppna och fungerande kyrkor. Då var det vanligt med allmän bikt. Prästen läste upp en lista på synder inför en skara äldre kvinnor. Detta kan

förmodligen inte anses motsvara den evangeliska idén om botgöring och de exempel på botgöringens heliga disciplin som funnits reellt inom kyrkan i årtusenden. Under den period som brukar kallas den kyrkliga pånyttfödelsen, när vi så småningom började det svåra arbetet med att utveckla församlingslivet, var förhållandet till bikten hos unga präster ganska likartat, som fader Pavel Velikanov skrivit. Det finns uppräkningar av synder, det finns skrifter som utgivits om detta och det finns en allmän föreställning om att bikten är en biljett till nattvarden. Nog så. Nu kan vi iaktta vad en sådan praxis förvandlas till, hur den torkar ut det mänskliga livet och fråntar bikten dess innebörd, hur människor upphör att över huvud taget förstå vad som pågår med dem. Allt blir formaliserat, däribland själva nattvarden. Människan lever inte längre medvetet; allt har förvandlats till en form av säreget spel, vars regler alla förstår väl. Som fader Pavel så väl uttryckt det: Har du något papper med synder?, frågar en kvinna en annan. Numera har de tekniska framstegen förenklat uppgiften betydligt tryck på knappen på datorn, och skrivaren skriver ut ytterligare en för länge sedan förberedd bikt till nästkommande lördag. Jag ser sådana utskrivna bikter det är förskräckligt! När jag försöker övertala mina församlingsmedlemmar att inte bikta sig före varje nattvard ser jag skräck i deras ögon: men tänk om något är fel? Det är ju så bekvämt att få ett intyg på att allt är i ordning. Tvättlistan Dessa listor med uppräkningar av synder påminner mig om ett kvitto som fylls i på en tvättinrättning: smutsiga lakan 3 st., örngott 4 st., handduk 1 st. Man tar med sig sin lista och läser upp den, och så är allt lugnt och tryggt. Man kan redan med säkerhet säga att man tar emot nattvarden enligt reglerna och ordningen. Vår bikt är då inte längre någon bikt, utan en trist uppräkning av onyttiga saker, som inte gör människan vare sig bättre eller sämre. Sådana bikter är ett verkligt hinder för andlig växt och har sannerligen inget att göra med botgöring. Dessutom är det en förfärlig fälla för det andliga livet. En sådan praxis ändrar nämligen människans förhållande till nattvarden och förvandlar den till ett slags andligt bränsle, hur grovt det än låter. Det innebär att nattvarden inte uppfattas som ett möte med Kristus och som Hans personliga närvaro i ens liv. Men man känner sig andligen stärkt och går framåt, tills nästa tillfälle kommer. På väg till kalken är man inte rädd för det nära mötet med Kristus. Man uppfattar inte mötet som en dom. Vad då för dom? Alla problem är lösta genom bikten, man har släppts fram! Det värsta som kan oroa en är att man inte läst Bönordningen före nattvarden ordentligt. Men om man har läst Bönordningen ordentligt och biktat sig har man inga undringar om vad som händer med en vid mötet med Kristus.

Allt måste vara normalt och garanterat. Dessutom ska det göra nytta. Om man inte uppfyllt allt det som föreskrivits har man tagit emot nattvarden på fel sätt. Men har man uppfyllt det är allt i ordning, och man behöver inte oroa sig för detta heliga ögonblick. Frälsarens kött och blod utgives till församlingsmedlemmarna för att läka själen och kroppen. Då börjar vi tänka att det är ett nyttigt läkemedel vi har framför oss. Det är minsann inget dåligt läkemedel, inget dåligt lugnande medel, när den korsfäste Kristus finns i kalken! Därför kan det inte vara fråga om något lugn när vi närmar oss kalken. Nej, oro, fasa, skräck och bävan ska råda. Runt i samma cirkel? I själva verket formar sig det andliga livet likartat för en präst, en munk och en lekman, för en man och en kvinna. Det är ett sökande efter Kristus, det är människans liv i enlighet med evangeliet. Det är människans bön, hennes samtal med Gud. Botgöringen är inte en process som sker från en lördag till nästa, utan en livslång process, människans väg efter Kristus. När människan går denna väg på allvar mognar hon andligt. Vid något ögonblick då en människa går efter Kristus, och därmed försöker närma sig Honom, ser hon plötsligt i sig själv något som hon tidigare inte sett eller märkt. Det som den kristliga kärlekens ljus låtit framträda i människan, i ett hörn av själen där hon tidigare inte tittat in, fyller hennes själ med fasa. Och då sker den verkliga botgöringen. Då behövs bikten som ett tecken på att människan rör sig mot Gud. I stället för detta, i stället för att gå efter Kristus, går människan i en cirkel, vilket jag skrivit och talat om många gånger. Från bikt till bikt, från nattvard till nattvard, från fasta till fasta. Vi lever lyckligt och bekvämt. Om prästen vid bikten river lappen med uppräknade synder kan man lugna sig och om en vecka eller två komma med en ny med samma innehåll. Och någon som biktar sig och får se att prästen inte river sönder lappen kan börja oroa sig: Är något fel? Som om botgöringen skulle finnas i själva lappen! Som om det skulle vara en inträdesbiljett till nattvarden! Biljetten är riven då kan man lugnt gå vidare. Människor som går så från bikt till bikt tappar ibland modet och slutar ta emot nattvarden. De känner att nattvarden är något seriöst, inget som man kommer till med en biljett. Det som görs på löpande band och enligt en schablon kan inte vara något andligt liv, någon verklig bikt, någon förberedelse till nattvarden. Botgöringen kan inte ske enligt ett schema, regelbundet och periodiskt. Men de flesta människor vänjer sig och börjar ändå uppfatta det andliga livet just så,

som något som görs på löpande band det är rätt och riktigt, sådan är traditionen. I stället för verklig mening är det bekvämare att ha något annat. Och om någon försöker ändra på detta kan han få höra anklagelser från medmänniskorna: Är du förnyare? Du kanske vill ha reformer? Är du katolik? Eller andra galenskaper. När hörseln upphör att fungera Visst, om man inte lämnar ut passersedlar i form av bikt finns en risk att även människor som inte alls förstår nattvardens mening kommer dit med den stora massan. Att undvika detta är prästens uppgift. När församlingslivet utformas måste han ha möjlighet att på något sätt uppfostra disciplin hos nya kyrkobesökare och föra biktsamtal med dem, där han förklarar hur saker går till, hur man ber och så vidare. Men bikten får inte förvandlas till en passersedel! Om en församlingsmedlem behöver bikta sig går han fram och säger det, och då ska prästen avsätta tid till detta. Det är något annat än tre minuter för var och en i en oändlig kö, då det i själva verket är omöjligt att motta någons bikt, rentav omöjligt att verkligen lyssna på någon. Prästens hörsel upphör att fungera efter 20 syndauppräkningar, när man lastat på honom tomhet under en och en halv timme. Och när en människa kommer med smärta i själen, med något riktigt problem, riskerar prästen att inte höra. Människor som stått i kö till bikten och läst upp sin tvättlista tror uppriktigt att de har bekänt sina synder inför Gud. Först senare inträffar det en allvarlig andlig kris. Plötsligt inser man: man har gått i kyrkan så många år, men älskar ingen, tycker inte om att be, gillar inte att fasta och väntar otåligt på att fastan ska ta slut. Det börjar bli outhärdligt att läsa Bönordningen före nattvarden varje vecka, år efter år, årtionde efter årtionde alltid samma sak Om vi försöker ersätta den evangeliska idén om botgöring med mänskliga regler och formaliteter blir det en katastrof. Och i princip kan vi börja se den redan nu. Prot. Aleksej Uminskij

STIFTETS LIV Stiftsmötet i Paris 30 mars 2013 Såsom tillkännagivits redan i januari sammankallades ett urtima valmöte till den 30 mars 2013 efter det att Äkebiskop Gabriel av hälsoskäl lämnat sin tjänst. Till dess att en ny ärkebiskop valts utsågs Metropolit Emmanuil av Gallien till tjänsteförrättande (locum tenens). I februari framlade Stiftsrådet enligt stadgarna en lista med tre kandidater för Patriarken Bartolomeos och Synoden att ta ställning till. Synoden med Patriarken i spetsen godtog inte denna lista och av den anledningen blev valmötet uppskjutet. För att lösa den uppkomna situationen reste en delegation från Ärkestiftet till Konstantinopel. Till svar inkom ett förslag från patriarken Bartolomeos att diskutera på ett allmänt möte. 30 mars 2013 hölls i Alexander Nevskijkatedralen i Paris ett allmänt Stiftsmöte där präster och lekmän från vårt Ärkestift av ryska ortodoxa kyrkor i Västeuropa deltog. På dagordningen stod diskussion av den Ekumeniske Patriarkens förslag. Som resultat följer nedan det officiella meddelande som publicerades på hemsidan: Meddelande från Stiftsrådet om Stiftsmötet 30 mars 2013 Ärkestiftets möte hölls lördagen den 30 mars 2013 i Alexander Nevskijkatedralen i Paris. 188 representanter för prästerskap och lekmän från församlingar och kommuniteter i Stiftet deltog. På dagordningen stod diskussion av den Ekumeniske Patriarkens förslag i brev av 4 mars 2013. Förslaget innebär för det första att Metropolit Emmanuil fortsätter som tjänsteförrättande till 1 november 2013 då nästa Stiftsmöte skall hållas. Till detta datum skall Metropolit Emmanuil även fullgöra funktionen som patriarkal Exark för att styra vårt Ärkestift. Denna hans temporära tjänstgöring för att ha pastoral omsorg om våra församlingar mottogs och erkändes vara till nytta. Funktionen som tjänsteförrättande fortsätter till valet av ny ärkebiskop stadgeenligt har skett. Metropolit Emmanuil bekräftade det Ekumeniska Patriarkatets utfästelse och omsorg att fortsatt bevara vårt Ärkestifts helhet och enhet under sin kanoniska jurisdiktion. Två övriga förslag - val av en vikarbiskop och i förbindelse därmed en eventuell stadgeändring bör behandlas i en stadgeenlig procedur. De kommer att behandlas vidare inom Stiftsrådet. Slutligen uppdrogs åt Stiftsrådet att avfatta ett svar på den Ekumeniske Patriarkens brev.

ÅSIKT Försök till analys av situationen I samband med uppskjutandet av valmötet och avhållandet i stället därför av ett Allmänt Stiftsmöte den 30 mars uppstod några missförstånd. Olika tolkningar och reaktioner började spridas på Internet. Då detta började inverka menligt på det fredliga klimatet iärkestftet, i synnerhet i Skandinavien bör man dra några allmänna slutsatser och försöka ge en kort analys. Svar på de uppkomna missförstånden som spreds på Internet och sedan kom till uttryck på mötet 1. Att det Ekumeniska Patriarkatet vill nedgradera Ärkestiftets ställning från exarkat till vikariat (en lägre grad av autonomi, där ledningen utövas blott av en vikarbiskop och inte av en ärkebiskop/exark). Några ansåg detta till och med som en "förnedring". Svar: Av det som Metropolit Emmanuil sade på mötet 30 mars framgick det ytterst klart att det Ekumeniska Patriarkatet i Konstantinopel uppskattar sitt/vårt Ärkestift av Västeuropeiska Ryska Ortodoxa Kyrkor, sätter värde på det och har omsorg om att bevara dess helhet och kanonicitet. Metropoliten kännner sig i uppfyllandet av sina plikter personligen ansvarig för att samverka till att valet av en ny Ärkebiskop sker i bästa överensstämmelse med våra stadgar. Dett har även varit och är Patriarkens mål. I vart fall finns det inga anledningar att tro att Synoden skulle vilja "göra sig av med" sitt exarkat av den ryska traditionen i Västeuropa. Våra församlingar har redan sedan länge visat sin livsduglighet i Väst under det ekumeniska Patriarkatets jurisdiktion och just i den ryska traditionen - och det samtidigt. 2. Att metropolit Emmanuil liksom i hemligt samförstånd med Patriarkatet har ambitionen att ensam styra vårt Stift. Svar: Det är den mest absurda misstanke. Själv förklarade metropoliten för alla att han har tillräckligt att göra i Frankrike. Åtagandet att ha pastoral omsorg även om vårt stora stift är för honom ett inte lätt kors att bära, men han bär det i lydnad. En sådan lydnad kan emellertid inte vara beständigt, den är bara temporär. Icke desto mindre bär han det med glädje eftersom han själv är utbildad vid vårt teologiska institut St. Serge i Paris, som grundades av framstående teologer i den ryska emigrationen för mer än 80 år sedan. 3. Att Konstantinopel bryter mot våra stadgar när man uppskjuter valet och inte

godtar kandidatlistan. Svar: Här måste man ha i minnet att Stiftsrådets förpliktelse att framlägga en lista till Synoden i sig innebär att listan inte omedelbart behöver godkännas. Detta är den ekumeniske Patriarkens rättighet. Stadgarna är i samstämmighet med Kyrkans kanon, men stadgarna står inte över kanon. Både autonomi och själva Exarkatets existens framgår ur Patriarkatets gottfinnande och medgivande. Det betyder att Exarkatet styrs av sina inre stadgar men är hierarkiskt och kanoniskt underordnat Patriarken. Och slutligen, som metropolit Emmanuil påminde, patriarken Bartolomeos är en skarp kännare av den kanoniska rätten, så att det är minst sagt oklokt att misstänka honom för att vilja bryta mot kanon. 4. Att Konstantinopel avser att låta bara den franska delen av vårt Ärkestift förbli under metropolit Emmanuil och underställa de andra delarna de lokala grekiska metropoliterna. Svar: Detta var en farhåga fråmst från några företrädare från Skandinavien och England. Men den är ogrundad eftersom särarten i våra församlingar är den ryska liturgiska traditionen och det kyrkoslaviska språket tillsammans med de lokala språken (engelska, svenska, danska, norska). De lokala grekisktalande metropoliterna skulle ha svårt att i praktiken iakkta denna vår särart. 5. Att Ärkestiftets för de Västeuropeiska Ortodoxa Ryska kyrkorna existens skulle upphöra och att de skulle ställas under Moskvapatriarkatets strukturer. Svar: Ja sådana ambitioner finns sedan länge hos en del personer, men de framgår främst ur politiska och inte kyrkliga ståndpunkter, i allra bästa fall ur romantiska föreställningar... Men om man resonerar nyktert och kyrkligt så är Ärkestiftet inom det Ekumeniska Patriarkatets jurisdiktion ett unikt stift, inom vilket på ett nästan idealt sätt och i kanonisk fullhet förverkligas tron "på en enda helig, allmännelig och apostolisk Kyrka", grundad inte på nationell utan territoriell princip, och som i högsta grad i den samtida världens villkor uttrycker idealet om en universell kristen ortodox tro. Ärkestiftet har sedan länge hävdat sig på sin speciella och självständiga historiska väg av missionerande ortodoxt vittnesbörd i Västeuropa. Att formellt återvända till romantiska ideal är såväl omöjligt som onaturligt och till ingen nytta. Det är tillräckligt med vår ekumeniska kommunionsgemenskap med alla lokala ortodoxa kyrkor, bland dem Moskvapatriarkatet. Vi har alla ett gemensamt mål men vägarna dit är olika även om de kan vara parallella. 6. Att mötet 30 mars visade sig vara meningslöst eftersom inget val genomfördes. Svar: Detta är djupt oriktigt eftersom 'sobornost' i sig är kyrkans natur och ett kriterium för kyrklig sannhet. Även om dagordningen ändrades så har glädjen av att mötas, samtala ansikte mot ansikte och lyssna till metropolitens personliga levande

framställning sin fulla ecklesiologiska mening. Av allt detta sagda följer några huvudsakliga slutsatser: 1. Den situation vårt Ärkestift befinner sig är extraordinär och inte framkallad med avsikt. Den huvudsakliga orsaken är vår tidigare ärkebiskop Gabriels oförutsedda ohälsa, inte politik, diplomati eller ambitioner. 2. Det ekumeniska Patriarkatet försöker inom ramen för sin kompetens att lösa upp situationen, inte att försvåra den; att bevara enhet och helhet och att inte bryta ned något. 3.Kyrkan är till sin natur ett av de mest demokratiska samhällena i vår värld, men denna demokrati bygger på kärlekens hierarkiska grunder. Därför skall man inte se ett motsatsförhållande mellan demokrati och hörsamhet mot kyrklig ledning. 4. Att sprida brev och uttalanden på Internet är inte alltid till nytta. Kyrkan är till sin natur inte en virtuell utan en personlig organism. Man bör alltid föredra ett personligt möte i en kyrklig församling (eller brev"med bläck på papper") framför virtuella debatter på det elektroniska nätet. 5. En sak är en kyrklig cirkulärskrivelse, en annan global spridning av olika åsikter. Det första är alltid (även på elektronisk väg) förenat med ett samtycke i hierarkisk ordning, det andra är ofta en medveten eller omedveten anarkistisk handling. 6. Det väsentliga, det högsta målet i det kyrkliga livet är att bevara kononiciteten, friden och hörsamheten mot Kyrkan: - Ett formellt iakttagande av demokratiska principer står inte över hörsamheten. - Iakttagande av stadgar står inte över kanoniciteten. - Att bevisa sin egen sanning står inte över bevarandet av friden. - Kanonicitet står ojämförligt högre än autonomi.

VÅRT LIV ALLMÄNT FÖRSAMLINGSMÖTE DEN 19 MAJ 2013 Med kyrkorådets medgivande hålles det årliga mötet för medlemmarna i Kristi Förklarings ortodoxa församling söndagen den 19 maj 2013 direkt efter liturgin i kyrkan. Anm. 1. Alla i Sverige bosatta ortodoxa, ej yngre än 24 år och utan avseende till kön, ålder eller nationalitet och som genom sin skriftliga ansökan blivit införda i församlingsboken samt betalt den årliga församlingsavgiften, äger rätt att deltaga i församlingsmötet. Anm. 2. De som inte finns införda i församlingsboken äger inte rätt att deltaga i församlingsmötet även om de är kända som trogna gudstjänstbesökare och givmilda understödjare av kyrkan. Anm. 3. De församlingsmedlemmar som ännu inte hunnit erlägga församlingsavgiften för år 2013 1.200 kr ombedes göra detta inte senare än 12 maj. De som lever under ansträngda ekonomiska omständigheter, kan erlägga medlemsavgiften uppdelad i mindre poster under hela året. D A G O R D N I N G: 1. Val av tre befullmäktigade att justera mötets protokoll. 2. Redogörelse av kyrkoherden för församlingens liv. 3. Ekonomisk redogörelse för 2012. 4. Budget för 2013. Den ekonomiska redogörelsen för år 2012 och budgeten för år 2013 finns tillgängliga i kyrkan fr.o.m. lördagen den 12 maj. Alla som vill deltaga i församlingsmötet bör dessförinnan ha bekantat sig med församlingens ekonomi. 5. Avslutning av Revisionskommitténs granskning. 6.Val av en medlemmar till kyrkorådet med anledning av att mandattiden har utlöpt för Jurij Gourman Om någon vill föreslå andra kandidater skall valberedningen (Olga Andersson tel: 0709 41 01 11, Zoja Mejericher, tel. 08-530 33 881 eller Ljudmila Lindgren, tel. 0704 33 45 73) Kontaktas senast 14 dagar före församlingsmötet