JW 18. Utskottsbetänkande, innefattande nytt förslag till underdånigt yttrande i anledning af Borgareståndets vid 1872 års landtdag i underdånighet framstälda petition om afskaffande af den bouppteckningsprocent, som erlägges af sterbhus i landets städer. Vid föredragning af det betänkande utaf den 10 sistlidne Mars, hvilket undertecknade såsom ett Stadsfullmäktiges utskott uti ofvannämnda ärende härförinnan afgifvit, hafva Stadsfullmäktige den G innevarande April återförvisat saken till utskottet med anmodan att inkomma med nytt förslag till underdånigt yttrande i ämnet uti det syfte, som är angifvet i den reservation, kvilken åtföljde sagde betänkande. Till fullgörande bäraf anhåller utskottet att, med åberopande af den utredning meranämnda betänkande innehåller, få framhålla följande motiver för och vidare utveckling af den åsigt, som af reservanterne blifvit uttalad. Biträdande de skäl, hvilka Borgareståndet emot bouppteckningsprocenten anfört, hålla äfven reservanterne före, att densamma endast sällan utgör en efter det verkliga besväret afpassad ersättning för boupptecknings förrättande; att sagde procent, betraktad säsom lönebidrag åt städernas tjenstemän, är olämplig, då den i alla städer utfaller ojcnmt och i de mindre till och med ett och annat år kan nästan uteblifva; att den beräkningsgrund, hvarefter densamma utgår, är obillig, emedan afgiften derigenom drabbar icke blott behållet arf efter död person, utan äfven i de flesta fall den dödes sterbhusdelegares, eller åtminstone hans borgenärers tillgångar, samt att nämnda procent sålunda utgör en tillfällig och högst ojemnt fallande beskattning af egendom, hvilken jemväl ej sällan drabbar sterbhusdelegarenes egna eller borgenärernas tillgångar. Äfven om denna beskattning blefve inskränkt till den rena behållningen i sterbhusen, skulle densamma, enär de flesta sterbhus äro mindre bemedlade och ett stort antal sterbhusdelegare utgöres af minderårige, enligt reservanterncs åsigt, också i sådant fall komma att vara en beskattning å en tillfällig inkomst för fattige och minderårige, i förhållande till hvilka sistnämnde denna inkomst är att anses såsom ett kapital, hvarförc en beskattning deraf, såsom fallet är med beskattning å kapital ölvcrhufvud och icke å afkastningen deraf, också ur finansrättslig synpunkt kan gifva anledning till betänklighet. Detta anse reservanterne äfven vara händelsen, när en enkling eller enka nödgas till beskattning uppgifva det kapital, hvari han eller hon har giftorätt. I betraktande häraf och emedan större delen af förenämnda anmärkningar träffar icke allenast bouppteckningsprocenten, utan också den arfskiftesprocent, som
2 enligt Kongl. Förordningen den 10 December 1756 äfven bör erläggas till förmån för borgmästare och råd, anse reservanterne all anledning förefinnas att afskaffa både boupptecknings- ock arfskiftesprocenten; dervid borgmästare och rådmän uti de städer, i hvilka sagde procenter tillskiftats desse tjcnstcmän samt sålunda påräknats och till godo kommit dem såsom en löneförmån, borde ur vederbörande stads kassa erhålla fullt årligt vederlag, motsvarande deras iakomst genom samma procenter efter medeltalet för de tio år, som närmast konime att föregå det år, då förändringen blefve gällande. Om i anledning häraf uti dessa städer, eller i sådana stadskommuner, i hvilkas kassor i fråga varande procenter ingått för att iemte andra medel användas till magistraternes aflöning, städernas öfriga inkomster icke skulle förslå till nämnda aflöning och andra kommunala utgifter, anse reservanterne den brist, som uppkomme genom sagde procenters indragning, icke kunna fyllas på annat siitt, än genom uttaxering inom vederbörande kommuner. Härvid kunde det väl synas, som om de af städernas innevånare, hvilka enligt lag icke behöfva af borgmästare och råd utbedja sig förordnande för gode män att verkställa värdering vid bouppteckningar och närvara vid arfskiftcn, egentligen borde befrias från uttaxeringen lör fyllande af nämnda brist; men reservanterne hälla dock före, att något undantag icke borde för dem göras, dels emedan sådant skulle förorsaka ölägenheter vid uttaxeringarna och inveckla städernas räkenskaper, dels för att den förhöjning af kommunala afgifter, som derigenom korarae att drabba nyssnämnda personer, icke kan blifva synnerligen betydlig, och dels af det skäl, att också dessa privilegierade personer, åtminstone i de större städerne, kunna erhålla en ekonomisk fördel af den i fråga satta reformen, i fall nemligen dermed förenas ett frångående af eller en inskränkning i den af lagens ordalydelse i 1 9 kap. och 2 12 kap. Ä. B. icke ovilkorligen betingade seden, att borgmästare och råd till förrättningsmän vid bouppteckningar och arfskiften i de oprivilegicrades &tcrbhus utse medlemmar a( rådet. Ty dä rådets medlemmar för att kunna medhinna, dessa förrättningar äro i beliof af ledighet ilrän andra tjenstegöromål, kan det under nuvarande förhållanden i en och annan stad inträffa, att i följd deraf en ny aldelning af rädslulvuriitten beliöfver inrättas och således flere tjenstemän aflönas tidigare, än sådant eljest skulle skett, samt, att följaktligen äfven de privilegierade medlemmarne af kommunen få vidkännas ökade afgifter till staden blott derföre, att rådets medlemmars tid är upptagen af förrättningar i de oprivilegierades sterbhus. På grund häraf ;.nse reservanterne det för de större stadskommunernes sarntlige medlemmar'kunna i längden blifva dyrare, om borgmästare och råd ovilkorligen förpligtades att fortfarande verkställa bouppteckningar och arfskiften, än om de fritoges ifrån alla eller åtminstone en del af dessa förrättningar. I anseende dertill, att folkmängden i Finlands städer utgör knappt sju procent af landets hela befolkning, som för öfrigt egcr rätt att efter eget val om lörrättande af bouppteckningar och arfskiften anmoda hvilka gode män som helst, kan det ock, enligt reservanter-
nes åsigt, sättas i fråga, om tillräckligt skäl må finnas att för städerna bibehålla det nu i lag stadgade tvånget i afseende å förrättningsmännen, helst den omständigheten, att desse utses af borgmästare och råd, vid bouppteckningar icke kan innebära någon synnerlig garanti för en rigtig uppgift af boen. Dock hålla reservanterne före, att ett allmänt intresse är fästadt dervid, att bouppteckningarne i formelt hänseende rigtigt verkställas och att arfskiftena lagenligt för sig gå; emedan de dödes rättsinnehavare derigenom bättre betryggas vid sin rätt och befrias ifrån besvärliga rättegångar, hvilka i annat fall kunna tillskynda dem förluster. Men reservanterne tro, att äfven med en något större frihet för städernas innevånare tillräcklig garanti i berörda hänseenden kunde vinnas derigenom, att det i lag blefve stadgadt, att vederbörande sterbhusdelegare i stad icke få 0111 värdering vid bouppteckningar och närvaro vid arfskiften i det syfte, som i 2 12 kap. Ä. L>. afses, anlita andre gode män, än sådane, hvilka rådstufvurätten eller högre judiciell myndighet antingen efter särskild anmälan eller en gång för alla, på grund af akademiskt vittnesbörd eller annan utredning, förklarat vara skicklige dertill. Då det likväl äfven vid sådant förhållande blefve en uteslutande rättighet för ett mindre antal personer att vara förrättningsmän vid bouppteckningar och arfskiften och sådant kunde framkalla hos dem anspråk på dryg ersättning derför och för mindre bemedlade sterbhusdelegare svårighet att få bo> ppteckningar och arfskiften verkstälda, anse reservanterne magistraternes ledamöter, hvilka enligt reservanternes förslag komme att erhålla fullt vederlag för deras nuvarande inkomst genom boupptecknings- och arfskiftesprocenterna, tillsvidare icke kunna helt och hållet fritagas från deras nuvarande på gammal sed hvilande skyldighet att verkställa nämnda förrättningar, utan böra förpligtas att, emot lösen för instrumentena eller annan efter det verkliga besväret afpassad och i lag stadgad ringare ersättning, fullgöra dessa åligganden i sådana oprivilegierade sterbhus, hvilkas delegare derom anhålla, men att det dock borde vara stadskommunerna obetaget att, när de finna det vara med sin fördel mera överensstämmande, hvar för sig anställa särskilde skicklige personer, för att, emot enahanda ersättning, stå till tjenst såsom förrättningsmän vid bouppteckningar och arfskiften i sterbhus, som deroin anlita dem. På grund häraf får urskottet alltså föreslå:" att Stadsfullmäktige måtte i underdånig skrifvelse, som borde genom Magistraten till Kejserliga Senaten insändas och åtföljas af de handlingar, hvilka Guvernören återbegärt, med anförande af förestående skäl yttra sig derhän, att enligt Stadsfullmäktiges åsigt icke allenast bouppteckningsprocenten, utan äfven den enligt Kongl. Förordningen den 10 December 1756 utgående arfskiftesprocenten borde afskaffas; att i stad, hvarest sagde procenter tillskiftats borgmästare och rådmän, åt desse tjenstemän borde af kommunen gifvas ett år-
4 ligt vederlag, motsvarande deras årliga inkomst genom desamma efter medeltalet för de tio år, som närmast komme att föregå det år, då förändringen blefve gällande; att den minskning i en kommuns inkomst, som genom i fråga varande procenters indragning uppstode, borde i fall af behof fyllas genom uttaxering hos stadskommunens alla betalningsskyldige medlemmar, samt att det, med ändring af 1 9 kap. och 2 12 kap. Ä. B., borde stadgas, att vederbörande sterbhusdelegare i stad icke få om värdering vid bouppteckningar och närvaro vid arfskiften i det syfte, som i nästberörda lagrum afses, anlita andre gode män, än sådane, hvilka rådstufvurätten eller högre judiciell myndighet, på grund af åstadkommen utredning, förklarat vara skicklige dertill, men att borgmästare och råd likväl tillika borde förpligtas att, emot lösen för instrumentena eller annan efter besväret afpassad ringare ersättning, fullgöra enahanda åligganden i sådana oprivilegierade stcrbhus, som deroni göra anhållan; stadskommunerna dock obetaget att, när de finna det vara med sin fördel mera öfverensstämmande, livar för sig antaga särskilde skicklige personer att, på anmodan af sterbhusdelegare, emot enahanda ersättning stå till tjenst såsom förrättningsmän vid bouppteckningar och arfskiften. I sitt förra betänkande i ämnet har utskottet fästat Stadsfullmäktiges uppmärksamhet på några åldriga stadganden af sådant innehåll, att af arf, hvilket ifrån finsk stad utföres, bör i vissa fall till staden erläggas sjette penningen, om arfvet afföres till utrikes ort, och tionde penningen, om det flyttas till någon ort inom landet. Af dessa stadiranden har det förra, hvilket står i nära sammanhang med föreskriften i 2 15 kap. Ä. B. derom, att utländsk arfvinge, som vill ifrån riket utföra arf skall deraf gifva sjette penningen till kronan, "ther ej annorlunda mellan begge riken slutit är 75, efterhand förlorat i praktisk betydelse genom de med utländska makter afslutade fördragen om upphörande af jus detractus. Dereraot har det senare stadgandet om tionde till staden af arf, som flyttas till annan ort i landet, hvilket grundar sig å en föreskrift i 18 af Stadgan om städernas administration af den 26 December 1619 och Kongl. Brefvet den 4 April 1674 samt derefter blifvit såsom ett städerna tillkommande privilegium ansedt, väl lidit hvarjchanda inskränkningar, i det att Kongl. Brefvcn den Maj 1681, den 4 November 1692, den 21 Juni 1695 och den 9 December 1697 med flera författningar gjort undantag till förmån för prester, tjenstemän samt deras enkor och barn jemte omyndige öfverhufvud,
5 men qvarstår likväl i orubbad kraft åtminstone för borgare, som tager arf efter annan borgare, samt har icke allenast blifvit för Städerna i Wiborgs län och staden Nyslott bekräftadt genom två Kejserliga Bref af den 21 Mars 1827, utan äfven ansetts höra till sådana privilegier, som blifvit stadfästade genom Kongl. Försäkran för städerna af den 23 Februari 1789. Emellertid innefattar detta sednare stadgande ett band å rättigheten till fri flyttning inom landet och torde så mycket mera vara förtjent af att upphäfvas, som detsamma under sednare tid synes flerstädes hafva fallit i glömska. Åtminstone har här i Helsingfors någon tillämpning deraf på lång tid icke kommit i fråga, enligt hvad utskottet vid förfrågan hos Magistratens t. f. ordförande och Stadskamreraren inhemtat. Utskottet har derföre trott sig äfven böra föreslå: att Stadsfullmäktige måtte i deras underdåniga skrifvelse angående bouppteckningsprocenten jemväl framhålla önskligheten deraf, att gällande föreskrifter om tiondepenningsafdrag från arf, som ifrån stad till annan ort i landet afföres, blefve i laga ordning upphäfda. Helsingfors, den 19 April 1875. F\ K, N y b o m, N. Chr. Westermarek. Ad. Wasenius. Emil Hjelt. G-. Ehrström. Helsingfors, J. Simelii arfvingar, 18?o.