Internetbaserat förvaltningssystem för småviltsjakt i fjällen Per-Olov Wikberg Jens Andersson Svante Strömvall Länsstyrelsen i Jämtlands län April 2007 smavilt.se
Innehållsförteckning 1. Sammanfattning... 3 1.1 Historik... 3 1.2 Utvecklingen... 3 1.3 Genomförandet och erfarenheter... 3 2 Historik... 4 2.1 En tillbakablick... 4 2.2 Den fria småviltsjakten... 5 2.3 Småviltsjaktens omfattning... 6 3 Jaktens eventuella effekter på småviltspopulationen... 6 3.1 Ripornas varierande antal... 6 4 Tillkomsten av dataadministrativa systemet... 8 4.1 Tidigare system... 8 4.2 Ett nytt förvaltningssystem... 9 4.3 Det internetbaserade förvaltningssystemet... 9 4.3.1 Systemets upplägg och genomförande... 9 4.3.2 Vad innebär systemet för Länsstyrelsen... 10 5. Framtiden... 11
1. Sammanfattning 1.1 Historik Sedan 1993 har Länsstyrelserna i Jämtlands och Västerbottens län administrerat och förvaltat den s. k. fria småviltsjakten inom statens marker i fjällvärlden. Administrationen innefattar ca 25 000 jaktdygn fördelade på 10 000 jägare. Fram till hösten 2006 har såväl distribution som försäljning av jakttillstånd och kartor, samt redovisning av intäkter hanterats manuellt genom ett nätverk av utsedda återförsäljare i samarbete med tjänstemän vid länsstyrelsen. Dessutom har Länsstyrelsen hanterat ett återrapporteringssystem där jägare genom färdigtryckta viltrapporter via posten lämnat uppgifter avseende var de bedrivit jakt samt i vilken omfattning den skett. Denna återrapportering tillsammans med analyser av insamlat material från ripinventeringar är en absolut nödvändighet för ett långsiktigt hållbart nyttjande av denna naturresurs. Det beskrivna system innebar dock en mycket stor arbetsbelastning för Länsstyrelsen i form av en årligt återkommande produktion av jakttillstånd och jaktkartor, registrering av jägares viltrapporter samt ekonomisk redovisning och fördelning av inkomster för sålda jakttillstånd. 1.2 Utvecklingen För att effektivisera hanterandet och förbättra servicen kring småviltsjakten beslöt Länsstyrelserna i Jämtland och Västerbottens län att under 2005 tillsammans utveckla ett nytt internetbaserat förvaltningssystem för småviltsjakt i fjällområdet. Systemet beslöts innehålla funktioner för internetbaserad försäljning av jakttillstånd med möjligheter till uppföljning av jakttrycket i realtid, kombinerat med digitalt kartstöd och förenklad administration vid ekonomisk redovisning. Jägare skulle dessutom ges möjlighet att sköta återrapportering via samma internetapplikation. 1.3 Genomförandet och erfarenheter Under början av 2005 anställdes en systemutvecklare för uppdraget och i augusti 2006 var system färdigt för driftssättning. Systemet har hittils infriat alla högt ställda förväntningar och bidrar idag till en betydligt effektivare administrationen, till stor nytta för förvaltare, återförsäljare och jägare. Dessutom medför den öppet tillgängliga informationen att även andra intressegrupper inom fjällområdet som t ex rennäringen och det rörliga friluftslivet kan dra nytta av systemet då de planerar sina aktiviteter. Det faktum att mer än 80 % av jägarna i Jämtland idag viltrapporterar sin jakt via internet inom en vecka från avslutad jakt, har inte bara inneburit en besparing av manuellt arbete utan även lämnat Länsstyrelsen möjlighet till en snabb återkoppling gällande förhållandet mellan jakttryck - vilttillgång avskjutning. Tack vare det nya förvaltningssystemet har Länsstyrelsen också en direkt överblick över jaktttrycket som tillsammans med oberoende vetenskapliga viltinventeringar bidrar till att bedömningar av lämpliga beskattningsnivåer grundade på biologiska faktorer blir betydligt säkrare än tidigare. För första gången någonsin har Länsstyrelsen i Jämtlands län också kunnat avlysa jakt under pågående jaktsäsong baserat på vetskapen om att jakttrycket nått det av forskarna rekommenderade maximala nivån. Projektet med det internetbaserade förvalningsystemet är slutligen dessutom ett gott exempel på ett länsövergripande projekt där samordning leder till ett effektivare nyttjande av statens resurser. Systemet har redan varit så framgångsrikt att även Norrbottens länsstyrelse köpt in
sig och därmed hanteras all småviltsjakt i de svenska fjällen genom detta system. Inför framtiden förväntas även det allmänt upplåtna sportfiske kunna förvaltas genom detta system. 2 Historik 2.1 En tillbakablick Sedan lång tid tillbaks har jakten efter fjällets vilt varit viktig för människor i fjällnära glesbygd. Till en början var snarning av ripa den vanligaste förekommande metoden för fångst, men under de senaste 50 åren har jakten alltmer övergått till att bedrivas med hagel eller kulgevär. Efterhand har det även utvecklats en mer sportinriktad jakt baserad på stående fågelhundar. Denna jaktform var tidigare populär främst bland samhällets högre klasser, som genom långsiktiga men också relativt dyra arrendeavtal kunde bedriva sin jakt i samband med premiären i slutet av augusti och någon vecka framåt. I Jämtlands län var till exempel 1986 cirka 450 000 hektar upplåtna på 103 jaktarrenden varav 39 till personer utanför länet. Dessutom fanns en kölista på omkring 350 personer som önskade få tillgång till ripjakt. Samebyarna och dåvarande rennäringsdirektören (lantbruksnämnden) diskuterade då förutsättningar för att öka möjligheterna till ripjakt samtidigt som samebyarna ville ha chansen att själva ta hand om och administrera jakten. En försöksverksamhet med upplåtelse av jakt inom några samebyar startade 1987 i syfte att bland annat öka jaktutbudet och stödja kombinerade näringsverksamhet inom samebyarna. Formerna för upplåtelserna skiljde sig något mellan samebyarna. I Tåssåsens sameby bildades en ideell jaktförening, Giehren, som genom lanbruksnämnden fick disponera delar av samebyns åretruntmarker. Giehren gavs förhållandevis stor frihet att utveckla ett system. Dock förbehöll sig myndigheten rätten att bestämma avgifternas storlek och vilken areal som kunde upplåtas inom samebyn. I Tännäs sameby (nuvarande Ruvthen Sijte) fick samebyn rätt att utfärda ett begränsat antal jaktkort där varje kort gav rätten att fälla maximalt fem ripor. Från jaktåret 1990/91 infördes den så kallade Jämtlandsmodellen i samtliga samebyar i länet. Cirka 600 000 hektar av det drygt en miljon hektar stora området av renbetesfjäll delades in i 2 500 hektar stora jaktområden. I de flesta samebyarna delade myndigheten och samebyarna på ansvaret, även om myndigheten skötte all jaktupplåtelse i några samebyar. All bokning skedde genom att intresserade jägare kunde ringa till en särskild telefonkö som öppnades ett givet klockslag på ett bestämt datum. Telefonkön användes sedan för att i tur och ordning kontakta jägarna för att diskutera bokning av tid och område. Särskilda områden avsattes för ortsbor. Systemet ansågs dock mycket betungande av myndigheten.
2.2 Den fria småviltsjakten År 1993 ändrades förutsättningarna drastiskt då den s.k fjälljaktsreformen eller den fria småviltsjakten genomfördes av dåvarande regeringen. Reformen innebar att staten genom Länsstyrelsen nu skulle ge betydligt fler jägare möjlighet att komma åt tidigare outnyttjade fjällmarker för att jaga småvilt. Syftet med reformen var också att jägare möjligheten att få jaga småvilt till en rimlig kostnad. Reformen innebar startpunkten för en intensiv debatt och politisk strid ända upp i riksdagen och medförde av naturliga skäl en intensiv medial bevakning. Debatten handlade både om eventuella ekologiska risker men även huruvida jakten skulle innebära en störning på såväl rennäring samt förekommande älgjakt. Motståndet från företrädare för rennäringen var från början mycket starkt och det var många som menade att resurserna av jaktbart vilt inom fjällområdet skulle ta slut. De mest omdiskuterad konflikterna var de mellan småviltsjägare och renskötare samt de mellan småviltsjägare och älgjägare. Av gammal tradition så har ripjakt förekommit under lång tid inom fjällområdet men i ganska låg omfattning då det före 1993 inte fanns samma tillgång till jakt. Efter 1993 tillkom mer än 10,000 jägare under den mest populära perioden, dvs, från ripjaktspremiären den 25 augusti och en månad framåt. Detta skapade av naturliga skäl, nya och ganska komplexa problem för både jägare och renskötare. Majoriteten av jägarna tyckte sig inte alls störa renskötseln samtidigt som renskötare såg störningsmoment över hela området. Inte bara renskötseln upplevde ett störningsmoment utan även den älgjakt som bedrevs inom fjällområdet fick uppleva att, i deras ögon, oförsiktiga ripjägare bedrev jakt inom tidigare helt folktomma områden. Detta var naturligtvis både en säkerhetsrisk jägare emellan men också en källa till irritation och nya konflikter. Efterhand ökade jaktrycket så att det vid ca 1999 hade uppnått i stort sett dett dubbla jämfört med 1993 års siffror. Inom vissa lätttillgängliga jaktområden blev misstrivseln allt större när alltför många ripjägare valde att jaga där det redan var många andra jägare. Detta inföll allt som oftast under de premiärdagar då nästan all ripjakt sker. Inom andra, mindre lättillgängliga, områden var det istället nästan helt fritt från jägare men ingen kunde direkt på förhand förutsäga var just dessa områden fanns då premiärdagen inföll. Ett annat diskuterat problem med den genomförda reformen var att systemet med allmänt upplåten statlig fjällmark för jakt i allt för hög grad skulle riskera att utvecklas till ett allmänningarnas tragedi. Det vill säga att då ingen känner ett personligt ansvar för resursen så är ingen heller beredd att avstå sin del för att gynna det allmänna. Slutligen ansågs att reformen skulle kunna medföra ett ökat intresse för småviltjakt i fjällområdet vilket i sin tur skulle kunna möjliggöra framtida kombinationsverksamheter för
renskötare och andra i närområdet boende genom att dessa gavs möjligheter att utveckla jaktoch fisketurism. 2.3 Småviltsjaktens omfattning Totalt sett omfattar småviltsjakten inom fjällområdet under de senaste åren ca 40 000 jaktdygn fördelade på ca 15 000 jägare. Den areal som är öppen för jakt inom Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län uppgår till ca 5,5-6 miljoner hektar och omfattar både rena fjällbiotoper men även fjällbarrskogar och vidsträckta myrar. Småviltjakten består i huvudsak av jakt efter dalripa och fjällripa, men även tjäder, orre och hare. Jakten efter ripor, tjäder och orre börjar den 25 augusti och sker i huvudsak som jakt med stående fågelhund. Det mesta av jakten sker de första två veckorna efter premiären. Ripjakt är tillåten till den sista februari i Jämtlands län, medan i Norrbottens och Västerbottens län tillåts den pågå fram till den 15 mars. Harjakten börjar den 1 september. 3 Jaktens eventuella effekter på småviltspopulationen 3.1 Ripornas varierande antal För att kunna utvärdera effekten av jakt på ripbestånden måste man följa deras numerära utveckling under relativt lång tid. Ju längre norrut i fjällkedjan man kommer desto fler år är det mellan riktigt bra ripår. I Norrbotten är dessa återkommande mellan 8 12 år medan det i Västerbotten och Jämtland endast är 3 4 år mellan toppåren. 3.2 Inventeringar av ripa För Jämtlands del inleddes 1996 ett samarbete med ledande forskare vid SLU angående inventeringar av ripa. Syftet med inventeringarna var att följa rippopulationerna i några representativa områden för att undersöka jaktens effekter. De som rent praktiskt utförde inventeringen var intresserade och kunniga jägare med erfarna jakthundar. Linjeinventeringarnas design är utarbetade av Tomas Willebrandt som tilsammans med Maria Hörnell W. är de i dag klart mest framstående forskarna inom detta område. Inventeringsdesignen är gjord så att man skall få ett så bra mått som möjligt på den relativa täthetsskillnaden mellan år. Detta åstadkommer man genom att varje år räkna antalet ripor längs givna linjer vilket möjliggör ett bra mått på den relativa tätheten av ripa och därmed också skillnader i populationerna mellan år i samma områden. Dock är metoden midre tillförlitlig ifall man vill jämföra tätheterna mellan områden eftersom olika områdn är olika lätta att söka ignom. Trots detta kan man fortfarande med fördel titta på samtliga områden i ett län för att bilda sig en uppfattning om hur rippopulationerna i stort uppför sig.
Det är omöjligt att använda endast ett års resultat som grund till eventuella förändringar i förvaltningsstrategier. Istället krävs ett långsiktigt och upprepat arbete för att famarbeta en långsiktig förvaltningsstrategi. Resultaten från linjeinventeringarna är ett mått på hur tidigare års förvaltning har fungerat. Genomför man en förändring tar det minst ett år, men oftast fler för att få något betyg på de beslut man fattat. Hittills har dock inget av de områden som inventeras i Sverige visat på någon mätbar effekt av jakt. Detta behöver dock inte betyda att inte jakten har effekt utan antingen på att Figur 1. Den årsvisa förändringen av antalet observerade vuxna ripor per km 2 under åren 1996-2006 den effekten är så liten att vi inte med den typ av inventering man använder sig av, kan upptäcka den; eller att de inventeringar vi har inte är tillräckligt noggranna för att upptäcka en trend. Det första kan man bara anta medan man statistiskt kan beräkna det andra, och hittills tyder allt på att inventeringarna skulle vara tillräckligt noggranna och dämed är jakttrycket idag lägre än den gräns då jakt negativt påverkar bestånden. Rippopulationernas fluktuationer har delvis bekräftats i den tidserie av inventeringar som redovisats för Jämtlands del och andra områden men faktum är att på senare tid har dessa mer eller mindre tidigare regelbundna fluktuationer blivit något mer oregelbundna vilket måste följas upp. Med anledning därav kan man anta det vara än viktigare att samtliga jägare inkommer med viltrapport efter avslutad jakt inom angiven tid för att Länsstyrelsen snabbt kan åtgärda ett exempelvis för högt jakttryck vid låga tätheter av ripa. Genom att följa rippopulationens storlek och dess reproduktion tillsamman med insamlade viltrapporterna kan alltså Länsstyrelsen med relativt god säkerhet avgöra om beståndet av ripa överbeskattades eller om jaktens uttag låg på en nivå som var försvarbar ur långsiktig ekologisk synvinkel. Ju snabbare Länsstyrelsen kan ta del av jägarnas jaktframgång desto säkrare prognoser av ripbeståndens status kan den göra.
4 Tillkomsten av dataadministrativa systemet 4.1 Tidigare system Efter några år med småviltsjakt insåg allt fler intressegrupper vikten av att kunna följa upp jaktens omfattning, både ifråga om antalet jaktdagar men också hur god jägarens jaktlycka hade varit under jakten. Inför hösten 1996 var ett nytt system klart att användas för att kunna hantera och producera en för förvaltningen allt viktigare statistik och uppföljning av småviltsjaktens effekter. Det var dock en manuell och därmed kostsam inmatning av samtliga uppgifter i databasmiljö vilket i längden skulle kunna spoliera detta arbete. De jakttillstånd som såldes hanterades i ett enkelt system med vanliga kortblock, numrerade och med jägarens personuppgifter samt angivelse av vilken fjällkommun som jakten skulle ske. Efter avslutad jakt uppmanades sedan jägaren att inkomma med en skriftlig viltrapport som kunde inlämnas per post till berörd Länsstyrelse. I tillägg till detta tillkom även produktion och distrubition av jaktkartor och annat informationsmaterial, naturligtvis även det resurskrävande och i längden kostsamt för myndigheten. Under de första åren var återrapporteringsfrekvensen mycket låg sannolikt till stor del beroende av att jägarna var ovana vid denna typ av återrapportering, efterhand skärptes kraven på jägarna så att viltrapporten måste vara inkommen om man skulle vilja ha möjlighet att lösa jakttilstånd kommande år. Eftersom de flesta jägarna ofta är återkommande gäster så blev återrapporteringsfrekvensen snabbt mycket god och ända upp till 95 % av försålda jakttillstånd återrapporterades. Detta beredde dock Länsstyrelsen vissa praktiska problem, eftesom en stor mängd jakttillstånd och viltrapporter nu skulle databehandlas på ett rationellt sätt. De beskrivna rutinerna krävde relativt stora personella resurser, totalt ca 15-20 manveckor gick åt bara till inmatningen av inkomna viltrapporter men då inmatningen var klar kunde Länstyrelsen i gengälld presentera en ganska omfattande statistik över jaktens omfattning. Ett annat inneboende problem var att statistiken först kunde presenteras när inmatningen var färdig och att det var klart först sent på våren när ripjakten avslutats sedan lång tid. Därmed omöjliggjordes ett snabbt och aktivt förvaltande av resursen. Ett annat problem var att andra intressegrupper, främst rörliga friluftlivet och älgjägare etc. aldrig kunde planera sina aktiviteter utefter den pågående ripjakten. Med kunskap om var småviltsjakt pågår skulle dessa gupper kunna styra sina aktivteter till områden där störningen är betydligt lägre. Man skulle kunna därmed kunna sammanfatta detta tidiga upplåtelsesystem som fullt fungerande men alltför resurskrävande samt ej tillräcklig avancerat för att använda det som ett fullgott redskap för en effektiv och god förvaltning av småviltsjakten.
4.2 Ett nytt förvaltningssystem Problemställningen var som beskrivits ovan klar avseende vad ett nytt system skulle behöva hantera i samband med myndighetens upplåtande av småviltsjaktsupplåtelsen. En djupare genomlysning av problemen under 2004 resulterade i en hel del frågor att besvara och problem att lösa. För att åstadkomma en förändring behövde en Länsstyrelsen inte bara utveckla ett nytt datasystem, utan dessutom krävdes även att jägare och återförsäljare av jakttillstånd tvingades till ett nytt systemtänkande. Omprövningen påbörjades 2005 när de nya riktlinjerna drogs upp vilka förhoppningsvis skulle kunna innebära en smärre revolution för Länsstyrelsernas sätt att arbeta med den tidigare mycet betungande administrativa hanteringen av småviltsjakten. En viktig del i arbetet var att identifiera på vilka sätt uppgifter om jaktens omfattning skulle samlas in och därigenom även på ett smidigt och effektivt sätt kunna ta emot jägarnas uppgifter om fällda vilt samt inom vilket område jakten slutligen hade bedrivits. Den kanske viktigaste vinsten var dock att systemet skulle medföra att många tunga administrativa moment sparades in utan att det innebar en sämre service till jägare och återförsäljare av jakttillstånd. Naturligtvis var det hela även en kostnadsfråga eftersom tryckning av 20 000 jakttillstånd årligen, samt lika många jaktkartor naturligtvis också är kostnadskrävande och genom ett webbsystem gavs en möjlighet att drastiskt sänka även den kostnaden. 4.3 Det internetbaserade förvaltningssystemet 4.3.1 Systemets upplägg och genomförande Under planeringsfasen för det nya förvaltningssytemet fanns tankar på hur det skulle skapas ett system där de flesta viktiga uppgifter direkt inhämtades från återförsäljaren och jägare, dvs. när en försäljning av jakttillstånd skedde, skulle jägaren ange det jaktområde dit han mest sannolikt skulle bege sig samt ange under hur många dagar jakten skulle pågå. Efter avslutad jakt skulle Länsstyrelsen även fortsatt Figur 2. Redovisningen av var, när och hur många jägare som bedrivit småviltsjakt inom ett specifikt område. ställa kravet på jägaren att omgående inkomma med viltrapport där det skulle framgå med säkerhet vilket område som hade besökts samt hur många vilt som hade fällts. Denna mycket viktiga återrapportering skulle om möjligt i större mån än tidigare försöka läggas över på jägarens ansvar för att kunna spara in resurser till Länsstyrelsen. Av naturliga skäl började Länsstyrelsen att titta på ett internetbaserat system med en kraftfull databas i grunden. Ett sådant system skulle med ett minimum av teknikinvestering innebära
att nätverket av återförsäljare i realtid redovisade samtliga jägares uppgifter om var och när småviltsjakt skulle komma att bedrivas, samt att jägarna i sin tur med stöd av ett förtryckt lösenord på jakttillstånde snabbt via internet skulle kunna inkomma med sin viltrapport. Under början av 2005 anställdes en erfaren systemutvecklare för uppdraget och i augusti 2006 var system färdigt för driftssättning. Som en naturlig följd av detta förfarande kunde nu Länsstyrelsen presentera en aktuell, löpande statistik på hur jakttrycket fördelades från dag till dag och helt öppet delge alla som önskade ta del av denna information. En viktig del av hanteringen av informationen var att det skulle bli ett öppet system för användare där alla skulle kunna se var jakt skett och planerades ske. Länsstyrelsen hoppades att denna öppna redovisning skulle kunna medföra att småviltsjägare efter att ha mottagit informationen, medvetet valde ett jaktområde som passade deras egna behov och förhoppningsvis ett område där inte så många tidigare hade bedrivit jakt. Att även de övriga intressegrupperna skulle kunna nyttja systemet och den öppna redovisningen stod nu helt klart. I den redovisning som nu presenteras via Internet finns förutom en översikt i tabellformat, även en kartfunktion som kan visa aktuellt jakttryck, både accumulerat under hela säsongen och löpande utveckling dag för dag. Figur 3 En interaktiv karta som visar på fördelningen av ackumulerat jakttryck. 4.3.2 Vad innebär systemet för Länsstyrelsen En annan karta visar aktuella jaktområden, öppna resp. stängda för småviltsjakt. Via en allmän informationssida presenteras även aktuell och viktig information angående störningskänsliga områden för renskötseln samt var älgjakt för tillfället bedrivs. Upplägget med det internetbaserade systemet har visat sig vara viktig inte minst med tanke på informationsspridningen till berörda intressegrupper. För Länsstyrelsens är det nya systemet ett fantastiskt verktyg jämfört med tidigare system. Under den första hösten som systemet var i drift, dvs. 2006 uppnåddes ett betydligt högre jakttryck jämfört med tidigare jaktår, i främst norra Härjedalen. Nära 1000 jägare kom att
bedriva jakt under de första dagarna inom ett begränsat område. Med stöd av aktuella siffror från ripinventeringen och med den i realtid aktuella jakttrycksredovisningen samt inkomna viltrapporter kunde Länsstyrelsen för första gången sedan jakten uppläts fastslå att ett sannolikt överutnyttjande av resursen ar på väg att ske. Länsstyrelsen kunde just därför detta år ta ett unikt beslut att stänga sådana områden under pågående jakt med stöd av det nya systemet. Dessa stängningar fick också full acceptans av alla inblandade intressegrupper, till stor del beroende på systemets öppenhet. Den andra viktig fördelen med systemet är naturligtvis att det kan hantera jaktkorten digitalt via internetapplikationen. Detta innebar naturligtvis en stor besparing för Länsstyrelsen på grund av att produktion av jaktkartor och informationsmaterial nu kan läggas ut på internet och dessutom med möjligheten att hålla informationen och kartorna dagsaktuell. Det är också värt att notera att Norrbottens länsstyrelse inför kommande jaktår också köpt in sig i detta system då de funnit det vara ett utmärkt förvaltningsredskap. Det innebär alltså att det i dag hanterar all småviltsjakt inom statens marker. Det faktum att mer än 80 % av jägarna i Jämtland idag viltrapporterar sin jakt via internet inom en vecka från avslutad jakt, har inte bara inneburit en besparing av manuellt arbete utan lämnar även Länsstyrelsen möjlighet till en snabb återkoppling gällande förhållandet mellan jakttryck - vilttillgång - avskjutning. Denna information är även av stort intresses för viltforskare eftersom de numer ges goda möjligheter att föstå jägarnas beteende och därmed den effekt dessa beteenden kan ha för viltpoulationen. Detta har i sin tur initierat ett samarbete mellan länsstyrelsen och världsledande ripforskare i Sverige och Norge. Ett sådant samarbete går inte att underskatta då förvaltning av naturresurser måste involvera biologisk expertis på ett naturligt sätt. 5. Framtiden Inför hösten 2007/2008 har det nya förvaltningssystemet kommit än mer i fokus än tidigare. Genom tidigare regelverk har Länsstyrelsen kunnat begränsa antalet jägare vid småviltsjaktstarten genom att differentiera jakt beroende av medborgarskap. Svenska medborgare har tillåtits att bedriva jakt under längre tid än andra nationaliteter. Då exempelvis Norge har över 100,000 aktiva ripjägare i jämförelse med Sveriges ca 10,000 har denna möjlighet varit accepterad av de flesta jägarna då det lett till ökad trivsel bland jägare och andra intressegrupper. Dessa regler har nu snabbt ändrats genom att att Kommerskollegium har påtalat att diskriminering av utländska medborgare pågår och att deras möjlighet till jakt är alltför begränsad i förhållande till svenska medborgares. Regeringen har därför valt att ändra rennäringsförordningen så att utländska jägare ej kan särbehandlas vilket förmodligen kommer leda till ett drastiskt ökat intresse för jakt i de svenska fjällen. Därmed är vikten av att under realtid följa jaktens utveckling alltmer viktig. Systemet har under föregående höst visats på seminarier och för många olika intressegruper och erhållit stort beröm och uppmärksamhet. Även från forskningen är man mycket intrresserad av fortsättningen då något likande förvaltningssystem ännu inte finns någon annanstans i världen. Med anledning därav har ett nytt 3-årigt forskningsprogram förlagts till Jämtland och Västerbotten där man främst kommer att titta mer på varför jägare väljer ett specifikt område för jakt. Dessutom kommer för första gången att studeras huruvida
småviltsjakten har en effekt på förekommande renskötsel, allt möjligt genom den information detta sytem genererar. Projektet med det internetbaserade förvaltningsystemet är också ett gott exempel på ett länsövergripande projekt där samordning leder till ett effektivare nyttjande av statens resurser. Kommande år räknar länsstyrelsen att vidareutveckla systemet så att det även skall involvera fiske. Med tanke på den totala avsaknad av återrapportering gällande sportfisket bör systemet innebära betydande möjligheter att utöva en aktiv förvaltning även gällande fisket. Ur ett globalt perspektiv ökar graden av intresse för lokal förvaltning av naturresurser. En av kärnpunkterna i lyckade projekt kring lokal förvaltningen är att all verksamhet är öppen och lättilgänglig. Därför hoppas länsstyrelsen att applikationen på några års sikt skall möjliggöra nya försök att öka graden av lokalt inflytande rörande nyttjande av naturresurser i Norrland.