SVEA HOVRÄTT YTTRANDE 2008-03-14 Stockholm Dnr 044/08 Justitiedepartementet Enheten för processrätt och domstolsfrågor 103 33 Stockholm Yttrande över promemorian Europeiskt betalningsföreläggande, Ds 2008:2 Sammanfattning Hovrätten avstyrker förslaget såvitt avser sökandens rätt till ersättning för kostnader. Hovrätten anser att förslaget i denna del står i strid med 8 kap. regeringsformen. Hovrätten anser att förfarandet vid förnyad prövning av europeiska betalningsförelägganden bör övervägas ytterligare. Hovrätten anser att förfarandet vid förnyad prövning av europeiska betalningsförelägganden måste kompletteras med bestämmelser om forum. Hovrätten anser att frågan om en ansökan om förnyad prövning av ett europeiskt betalningsföreläggande ska handläggas enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden (nedan ärendelagen) behöver övervägas ytterligare. Hovrätten har ingen erinran mot promemorians förslag i övriga delar.
2 Utgångspunkter för hovrättens granskning av förslagen Promemorian innehåller förslag på författningar som ska komplettera EG förordningen nr 1896/2006 av den 12 december 2006 om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande (nedan Förordningen). Handläggningen av europeiska betalningsförelägganden utgår från vissa standardformulär. Således ska t.ex. ansökan om betalningsföreläggande göras på Standardformulär A, beslutsmyndighetens kompletteringsförelägganden ska skrivas på standardformulär B och om kraven på ansökan är uppfyllda endast för en del av kravet ska beslutsmyndigheten använda sig av standardformulär C. Lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning innehåller en utförligare reglering av förfarandet än vad Förordningen och promemorians författningsförslag gör. Exempelvis saknas i förslag till lag om ett europeiskt betalningsläggande (nedan Lagförslaget) motsvarighet till 11 och 16 lagen om betalningsföreläggande och handräckning angående beräkning av dröjsmålsränta på det yrkade kapitalbeloppet respektive sökandens inställning till kommande verkställighet. Med hänsyn till att de nämnda standardformulären inte bifogats med promemorian kan hovrätten inte bedöma om promemorians förslag är tillräckliga för att åstadkomma en heltäckande reglering av europeiska betalningsförelägganden. Även i andra avseenden begränsas hovrättens möjlighet att uttala sig om förslagen av att standardformulären saknas. Det finns ett antal frågor som inte berörs i promemorian. Utan kännedom om varför så är fallet är det inte möjligt för hovrätten att avgöra om promemorians förslag är baserade på en tillräckligt heltäckande analys. Frågan om när hinder mot verkställighet föreligger enligt Förordningen kan illustrera det sagda. I artikel 22 punkt 2 Förordningen anges att verkställighet av utslag inte ska äga rum om svaranden till sökanden
3 erlagt det angivna beloppet i det europeiska betalningsföreläggandet. Det får anses ovisst om bestämmelsen om invändning mot verkställighet i 3 kap. 21 utsökningbalken i alla delar är förenlig med Förordningen. Detta kan ge upphov till problem i rättstillämpningen och frågan bör därför övervägas vidare. En annan fråga om verkställighet som inte har berörts är hur artikel 23 Förordningen förhåller sig till svensk rätt. Bestämmelsen synes innebära att inhibition av ett europeiskt betalningsföreläggande ska ske i verkställighetsstaten. Det kan därför ifrågasättas om det finns något utrymme att tillämpa bestämmelsen om inhibition i 26 ärendelagen efter en ansökan om förnyad prövning av ett europeiskt betalningsföreläggande. Artikel 23 saknar motsvarighet i utsökningsbalken och promemorians förslag klargör inte hur tillämpningen av den ska ske i svensk rätt. Det framgår inte heller vad som ska ske med redan genomförda verkställighetsåtgärder när förordnande enligt artikel 23 meddelas. Kostnader I 9 Lagförslaget regleras sökandens rätt till ersättning för kostnader i målet. Det anges bl.a. att sökanden har rätt till ersättning för inkassokostnader, liksom för eget arbete och ombudskostnader. I sista stycket bemyndigas regeringen att meddela närmare föreskrifter om ersättning för dessa kostnader. I 7 förslag till förordning om ett europeiskt betalningsföreläggande föreslår regeringen närmare föreskrifter i dessa avseenden. Regleringen av i vilken omfattning inkassokostnader ska utgå påverkar rättsförhållandet mellan enskilda. I 8 kap. 2 regeringsformen anges att sådana föreskrifter ska meddelas genom lag. Någon möjlighet att delegera normgivningskompetens enligt 8 kap. 2 regeringsformen finns i princip inte utan regeringens rätt att meddela föreskrifter som berör
4 rättsförhållandet mellan enskilda måste stödja sig på dess rätt att enligt 8 kap. 13 1 regeringsformen meddela föreskrifter om verkställighet av lag. På privaträttens område får utrymmet att meddela verkställighetsföreskrifter anses vara litet (se t.ex. Strömberg, Normgivningsmakten enligt 1974 års regeringsform, 2 uppl., 1995, s. 136 med hänvisningar). En förutsättning för att regeringen ska få fylla ut en bestämmelse på privaträttens område torde vara att lagbestämmelsen är så detaljerad att regleringen inte tillförs något väsentligt nytt genom regeringens föreskrifter (se Strömberg, a a s 153 med hänvisningar). Den nuvarande regleringen av inkassokostnader ger ett exempel på att lagbestämmelser inom privaträtten kompletterats genom förordning. I lagen (1981:739) om ersättning för inkassokostnader m.m. föreskrivs i 2-3 vilka åtgärder från borgenärens sida som är ersättningsgilla som inkassokostnader. Av 4 nämnda lag framgår att kostnaderna endast är ersättningsgilla om de varit skäligen påkallade för att ta till vara borgenärens rätt. Det anges också att ersättning utgår med skäligt belopp enligt vad regeringen närmare föreskriver. Av intresse är att lagrådet ifrågasatte om regeringens föreskrifter om avgifternas storlek var förenlig med 8 kap. regeringsformen (prop. 1980/81:10 s. 329-331). Lagförslaget anger, till skillnad från lagen om inkassokostnader, överhuvudtaget inte vilka inkassokostnader som är ersättningsgilla. En konsekvens av det är att regeringens genom sina föreskrifter skapar nya förpliktelser mellan enskilda. Det visar sig också i att det i 7 2 förslaget till förordning anges att andra inkassokostnader än sådana som är ersättningsgilla enligt nuvarande reglering kan ersättas till ett belopp om 360 kr. Denna föreskrift saknar motsvarighet i 9 Lagförslaget. Det är också oklart vilka åtgärder från borgenärernas sida som kan ersättas enligt förslaget till förordning.
5 Mot bakgrund av det anförda anser hovrätten att promemorians förslag om kostnader står i strid med 8 kap. regeringsformen. Inkassokostnader behandlas idag som ett civilrättsligt anspråk, vilket innebär att de, med processrättens terminologi, behandlas som en del av saken. Promemorians ovan berörda förslag till reglering av kostnader har rubriken Sökandens rätt till ersättning för kostnader i målet. Det ger intryck av att inkassokostnader ska behandlas som en rättegångskostnad. Hovrätten ifrågasätter om val av processform ska avgöra vad som behandlas som en del av saken. Det kan i sammanhanget uppmärksammas att det får betydelse för hur dessa anspråk ska handläggas vid domstol när målet överlämnas dit. Att vid domstol ha två olika handläggningssätt för inkassokostnader beroende på hur målet handlagts vid kronofogdemyndigheten är inte ändamålsenligt. Om det är så att förslaget inte syftar till att ändra nuvarande ordning enligt vilken inkassokostnader utgör en del av saken bör rubrikerna eller bestämmelserna ändras i det nu aktuella avseendet. Hovrätten anser att det bör finnas en möjlighet för kronofogdemyndigheten att avslå sökandens yrkande om kostnader (jämför s. 38). I vissa fall då ansökan medgivits kan en sådan möjlighet vara av värde. Förfarande vid ansökan om förnyad prövning Hovrätten delar uppfattningen som uttrycks i promemorian (s. 43) att en ansökan om förnyad prövning snarast är att likställa med ett extraordinärt rättsmedel. Det talar enligt hovrättens mening för att hovrätt bör pröva dessa frågor i likhet med vad som är fallet med extraordinära rättsmedel. Ett europeiskt betalningsföreläggande kommer inte att kunna angripas med rättegångsbalkens extraordinära rättsmedel. Det kan finnas skäl att i
6 58 och 59 kap. rättegångsbalken hänvisa till att europeiska betalningsförelägganden prövas endast genom ansökan om förnyad prövning. Hovrätten instämmer i bedömningen (s. 44) att en ansökan om förnyad prövning ofta torde kunna avgöras på handlingarna. Det kan noteras att en rätt till förhandling enligt artikel 6 Europakonventionen har en begränsad betydelse för extraordinära rättsmedel. Enligt Lagförslaget görs mot denna bakgrund nedan ärendelagen tillämplig på förfarandet. Av 14 ärendelagen följer dock att en part som huvudregel har rätt till muntligt sammanträde. Mot den bakgrunden kan det ifrågasättas om ärendelagen gör det möjligt att avgöra målen på handlingarna i den utsträckning som det antas i promemorian. I 13 andra stycket Lagförslaget anges att en ansökan om förnyad prövning ska ges in till en tingsrätt som enligt vad handlingarna visar är behörig. Det är samma lokution som används för de fall ansökan om betalningsföreläggande efter bestridande lämnas över till domstol för handläggning som ordinärt tvistemål. Till skillnad från dessa fall är emellertid ärendelagen och inte rättegångsbalken tillämplig. Ärendelagen innehåller inga forumregler utan sådana återfinns ofta i de materiella bestämmelserna. Så är t.ex. fallet vad gäller överklagade utmätningsbeslut som också handläggs enligt ärendelagen. För dessa har det i 17 kap. 1 utsökningsförordningen (1981:981) angetts vilka tingsrätter som är behöriga beroende på var svaranden har sitt hemvist. I avsaknad av reglering av forumfrågan förefaller det oklart vilka regler som avgör om en domstol är behörig att handlägga en fråga om förnyad prövning. Det finns skäl att uppmärksamma att utrymmet för analogier till 10 kap. rättegångsbalken är begränsat vid tillämpning av ärendelagen (Fitger, lag om domstolsärenden, 1996, s 68).
7 Hovrätten anser att forumfrågan bör regleras i lag på ett sådant sätt att det blir tydligt för allmänheten till vilken domstol en ansökan om förnyad prövning kan inges. Det framstår som oklart vilka handlingar som åsyftas i uttrycket i 13 Lagförslaget som enligt vad handlingarna visar är behörig Åsyftas de handlingar som ges in av den som ansöker om förnyad prövning torde uttrycket kunna ersättas med behörig domstol. Ärendelagen innehåller regler både för de fall en ansökan görs vid tingsrätt eller en förvaltningsmyndighets beslut överklagas. Det ligger i sakens natur att vissa av ärendelagens bestämmelser rörande överklagande av beslut måste tillämpas vid ansökan om förnyad prövning. Det kan dock ifrågasättas om så är fallet med alla bestämmelser. Det gäller t.ex. 11 ärendelagen av vilken det följer att beslutsmyndigheten är motpart vid överklagandet. Dessa frågor berörs inte i promemorian men bör övervägas innan förslagen genomförs. Överlämnande till tingsrätt Om en ansökan om europeiskt betalningsföreläggade bestrids av svaranden ska målet överlämnas till domstol om inte sökanden uttryckligen motsatt sig detta (artikel 17 Förordningen). Den valda regleringen innebär att sökanden inte behöver komplettera sin ansökan innan målet överlämnas till tingsrätt. Promemorians förslag innebär att frågor om taleändring m.m. kommer att prövas med utgångspunkt från vad sökanden anfört i standardformulär A. En följd av promemorians förslag är också att tingsrätten, som torde få börja handläggningen med att förelägga käranden att komplettera ansökan, inte kan beakta kompletteringarna i den mån dessa utgör en otillåten taleändring enligt 13 kap. 3 rättegångsbalken.
8 Promemorians övriga förslag Hovrätten har ingen erinran mot promemorians förslag i övriga delar. I handläggningen av detta ärende har deltagit hovrättslagmannen Jan Öhman, hovrättsrådet Ingela Perklev och tf. hovrättsassessorn Thomas Edling, föredragande. Jan Öhman Thomas Edling