DOMSTOLENS DOM av den 3 februari 1982*

DOM AV DEN 3.2.1982 - FÖRENADE MÅLEN 62 OCH 63/81 I de förenade målen 62 och 63/81 DOMSTOLENS DOM av den 3 februari 1982* har Cour de cassation i Storhertigdömet Luxemburg till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EEG-fördraget i de mål som pågår vid den nationella domstolen mellan Seco SA, ett franskt aktiebolag, och Établissement d'assurance contre la vieillesse et l'invalidité, och mellan Desquenne & Girai SA, ett franskt aktiebolag, och Établissement d'assurance contre la vieillesse et l'invalidité. Begäran avser tolkningen av bestämmelserna i EEG-fördraget om frihet att tillhandahålla tjänster, särskilt artikel 60 i detta. DOMSTOLEN sammansatt âv ordföranden J. Mertens de Wilmars, avdelningsordförandena G. Bosco, A. Touffait och O. Due samt domarna P. Pescatore, Mackenzie Stuart, A. O'Keeffe, T. Koopmans, U. Everling, A. Chloros och F. Grévisse, generaladvokat: P. VerLoren van Themaat, justitiesekreterare: J. A. Pompe, biträdande justitiesekreterare, * Rättegångsspråk: franska. 302

SECO MOT EVI meddelar följande dom DOMSKÄL i Genom beslut av den 26 februari 1981, som inkom till domstolen den 19 mars 1981, har Cour de cassation i Storhertigdömet Luxemburg, i enlighet med artikel 177 i EEG-fördraget, ställt två frågor om tolkningen av bestämmelserna i fördraget om frihet att tillhandahålla tjänster i förhållande till den luxemburgska lagstiftningen om avgifter till försäkring vid ålderdom och invaliditet. 2 Dessa frågor har uppkommit inom ramen för tvister mellan, å ena sidan, två företag etablerade i Frankrike som har specialiserat sig på anläggnings- och underhållsarbeten inom järnvägsnätets infrastruktur, nämligen aktiebolagen Seco och Desquenne & Girai och, å andra sidan, Établissement d'assurance contre la Vieillesse et l'invalidité, en luxemburgsk socialförsäkringsinstitution. Aren 1974 och 1977 utförde dessa företag olika arbeten i Storhertigdömet Luxemburg. För detta ändamål hade de tillfälligt utstationerat arbetstagare som varken var medborgare i en medlemsstat eller i ett land som under den ifrågavarande perioden hade en internationell överenskommelse med Luxemburg om social trygghet, varför arbetstagarna under hela den tid som arbetena utfördes i Luxemburg var obligatoriskt anslutna till det franska socialförsäkringssystemet. 3 I enlighet med bestämmelserna i den luxemburgska Code des Assurances Sociales (socialförsäkringslagen) omfattas arbetstagare som arbetar på luxemburgskt territorium i princip obligatoriskt av försäkringssystemet vid ålderdom och invaliditet. Hälften av avgifterna skall betalas av arbetsgivarna och hälften skall betalas av arbetstagarna. Den luxemburgska regeringen kan dock, med stöd av artikel 174 andra stycket i den lagen, befria utlänningar som endast tillfälligt uppehåller sig i storhertigdömet från försäkringsplikten. I så fall skall dock arbetsgivaren, enligt artikel 174 tredje stycket i samma lag, betala den del av avgiften som åligger honom, utan att den avgiften ger arbetstagarna i fråga rätt till någon social förmån. 4 Av handlingarna i målet framgår att ovannämnda bestämmelser infördes för att det, å ena sidan, inte var rimligt att kräva avgifter av arbetstagare som endast tillfälligt uppehåller sig på luxemburgskt territorium och för att, å andra sidan, inte uppmuntra arbetsgivaren att använda utländsk arbetskraft 303

DOM AV DEN 3.2.1982 - FÖRENADE MALEN 62 OCH 63/81 för att minska sina egna socialavgifter. I praktiken behöver dock arbetsgivaren inte längre betala arbetsgivarens del av avgifterna för de av sina arbetstagare som endast tillfälligt uppehåller sig på luxemburgskt territorium om dessa är medborgare i en medlemsstat eller är likställda med medborgare i medlemsstaterna. 5 I det förevarande fallet uppnådde företagen Seco och Desquenne & Girai befrielse för arbetstagarnas del av försäkringsavgiften enligt artikel 174 andra stycket i Code des Assurances Sociales, men ålades av den luxemburgska institutionen att betala arbetsgivarens del av dessa avgifter enligt artikel 174 tredje stycket i den lagen. De två företagen överklagade detta beslut och hävdade att den ifrågavarande luxemburgska lagstiftningen inte kunde tillämpas på dem eftersom den var diskriminerande och kunde hindra friheten att tillhandahålla tjänster inom gemenskapen. 6 Cour de cassation i Storhertigdömet Luxemburg har funnit att dess avgörande beror på huruvida den ifrågavarande nationella lagstiftningen är förenlig med bestämmelserna i gemenskapsrätten om frihet att tillhandahålla tjänster och har därför ställt följande frågor. "1) Skall artikel 60 i EEG-fördraget tolkas på så sätt att en medlemsstat i Europeiska gemenskapen enligt sin nationella lagstiftning kan kräva att en utländsk fysisk eller juridisk person, som är hemmahörande i en av gemenskapens medlemsstater och som tillfälligt utför arbeten i den förstnämnda staten med arbetstagare som är medborgare i stater som inte har någon bindning till gemenskapen, skall betala arbetsgivarens del av avgifterna till försäkringen vid ålderdom och invaliditet på samma sätt som den kräver av sina egna medborgare, eller strider ett sådant krav mot ovannämnda eller några andra gemenskapsbestämmelser i det att det utgör en diskriminerande praxis som hämmar friheten att tillhandahålla tjänster, eftersom de som tillhandahåller tjänster och som är hemmahörande i gemenskapen måste betala bl.a. arbetsgivarens del av avgifterna för sina utländska arbetstagare både i sitt ursprungs- och etableringsland och i den stat i vilken de tillfälligt utför dessa tjänster med utländsk arbetskraft? 2) Om svaret på fråga 1 blir att ovan beskrivna praxis i princip utgör en förbjuden diskriminering, blir svaret då nödvändigtvis detsamma eller eventuellt ett annat om den som tillhandahåller tjänster faktiskt kompenserar nackdelarna av den dubbla betalningen av arbetsgivarens del av avgifterna genom andra ekonomiska faktorer, t.ex. genom att betala 304

SECO MOT EVI sin utländska arbetskraft en lön som är lägre än den fastställda minimilönen i den stat där tjänsten utförs, eller lägre än de löner som gäller enligt den statens kollektivavtal?" 7 Dessa frågor går i huvudsak ut på huruvida gemenskapsrätten förhindrar att en medlemsstat förpliktar en arbetsgivare, som är etablerad i en annan medlemsstat och som tillfälligt utför arbeten i den förstnämnda staten med arbetstagare som är medborgare i tredje land, att betala arbetsgivarens del av avgifterna till socialförsäkringen för de nämnda arbetstagarna, när den arbetsgivaren redan måste betala motsvarande avgifter för samma arbetstagare och för samma anställningsperioder enligt lagstiftningen i den stat där han är etablerad och när de avgifter som betalas i den stat där tjänsten utförs inte ger dessa arbetstagare några sociala förmåner. Särskilt frågas huruvida en sådan förpliktelse är berättigad i den mån den syftar till att utjämna de ekonomiska fördelar som arbetstagaren kan ha erhållit genom att inte iaktta bestämmelserna om minimilön i den stat där tjänsten utförs. 8 I enlighet med artiklarna 59 och 60 tredje stycket i fördraget får den som tillhandahåller en tjänst, för att utföra denna tjänst, tillfälligt utöva sin verksamhet i det land där tjänsten tillhandahålls på samma villkor landet uppställer för sina egna medborgare. Såsom domstolen vid upprepade tillfällen har understrukit, senast i sin dom av den 17 december 1981 i målet 279/80 Webb (Rec. 1981 s. 3305) innebär dessa bestämmelser att all diskriminering skall avskaffas som riktar sig mot den som tillhandahåller tjänster på grund av hans nationalitet eller det faktum att han är etablerad i en annan medlemsstat än den i vilken tjänsten skall utföras. Dessa bestämmelser förbjuder följaktligen inte bara öppen diskriminering av den som tillhandahåller tjänster på grund av hans nationalitet, utan även alla former av förtäckt diskriminering som, även om de grundas på kriterier som framstår som neutrala, i praktiken leder till samma resultat. 9 Detta är fallet med en sådan nationell reglering som den ifrågavarande när förpliktelsen att betala arbetsgivarens del av avgifterna till socialförsäkringen, som åläggs de som tillhandahåller tjänster och som är etablerade på den statens territorium, utvidgas till att omfatta arbetsgivare som är etablerade i en annan medlemsstat och som enligt lagstiftningen i den staten måste betala motsvarande avgifter för samma arbetstagare och samma anställningsperioder. Under sådana omständigheter medför regleringen i den stat där tjänsten utförs en ytterligare ekonomiska börda för de arbetsgivare som är etablerade i en annan medlemsstat eftersom resultatet blir att de faktiskt får bära en tyngre börda än de som är etablerade på den förstnämnda statens territorium. 305

DOM AV DEN 3.2.1982 - FÖRENADE MALEN 62 OCH 63/81 io n i2 n i4 En reglering som föreskriver att arbetsgivarna är förpliktade att för sina arbetstagare betala socialavgifter som inte motsvaras av några sociala förmåner för dessa arbetstagare, vilka för övrigt har befriats från försäkringsplikten i den medlemsstat i vilken tjänsten utförs och som dessutom, under hela den period då arbetet utförs, förblir obligatoriskt anslutna till socialförsäkringssystemet i den medlemsstat där arbetsgivaren är etablerad, kan för övrigt inte rimligen anses berättigad med hänsyn till allmänintresset att ge arbetstagare ett socialt skydd. I detta sammanhang har Établissement d'assurance contre la vieillesse et l'invalidité anfört att eftersom medlemsstaterna har frihet att vägra arbetstagare som är medborgare i tredje land såväl rätt att resa in till deras territorium som tillstånd att där utföra avlönat arbete, så kan de likaväl förena ett eventuellt arbetstillstånd, som de fritt väljer att bevilja, med villkor eller restriktioner, som t. ex. obligatorisk betalning av arbetsgivarens del av avgifterna till socialförsäkringen. Detta argument kan inte godtas. En medlemsstat får inte använda sina befogenheter att kontrollera anställning av medborgare från tredje land till att ålägga ett företag från en annan medlemsstat, som omfattas av friheten att tillhandahålla tjänster enligt artiklarna 59 och 60 i fördraget, en diskriminerande avgift. Établissement d'assurance contre la vieillesse et l'invalidité har vidare gjort gällande att en tillämpning av en nationell reglering, som den som är i fråga, på ett sådant sätt att den även omfattar de som tillhandahåller tjänster som är etablerade i en annan medlemsstat,,under alla förhållanden är berättigad i den mån den rent faktiskt utjämnar de ekonomiska fördelar som de som tillhandahåller tjänster kan ha uppnått genom att inte iaktta regleringen i den stat.där de utför sina tjänster bl.a. vad gäller minimilöner. Denna institution har i detta sammanhang hänvisat till de särskilda svårigheter som den stat där tjänsten utförs skulle ha att säkerställa att en sådan reglering efterlevs av arbetsgivare som är etablerade utanför den statens territorium. Det är klarlagt att gemenskapsrätten inte förhindrar att medlemsstaterna utvidgar sin lagstiftning om minimilöner, eller de kollektivavtal som ingåtts av arbetsmarknadens parter om detta, till att omfatta alla personer som utför ett avlönat arbete, även om detta bara är tillfälligt, på deras territorium oavsett i vilket land arbetsgivaren är etablerad. Gemenskapsrätten förhindrar inte heller att medlemsstaterna med lämpliga medel säkerställer att dessa bestämmelser iakttas. En reglering eller praxis som generellt förpliktar alla 306

SECO MOT EVI de som tillhandahåller tjänster som är etablerade i en annan medlemsstat och som anställer arbetstagare som är medborgare i tredje land, att betala socialavgifter eller andra motsvarande avgifter, oavsett om de har iakttagit bestämmelserna om minimilön i den medlemsstat där tjänsten utförs eller inte, kan dock inte, när den inskränker friheten att tillhandahålla tjänster, betraktas som ett lämpligt medel eftersom en generell åtgärd av detta slag inte kan säkerställa att denna reglering iakttas och inte heller på något som helst sätt kan gynna arbetstagarna i fråga. 1 5 Svaret på de frågor som har ställts av Cour de cassation i Storhertigdömet Luxemburg blir alltså följande. Gemenskapsrätten förhindrar att en medlemsstat förpliktar en arbetsgivare, som är etablerad i en annan medlemsstat och som tillfälligt utför arbeten i den förstnämnda staten med arbetstagare som är medborgare i tredje land, att betala arbetsgivarens del av avgifterna till socialförsäkringen för dessa arbetstagare, när den arbetsgivaren redan måste betala motsvarande avgifter för samma arbetstagare och för samma anställningsperioder enligt lagstiftningen i den stat där han är etablerad och när de avgifter som betalas i den stat där tjänsten utförs inte ger dessa arbetstagare rätt till några sociala förmåner. En sådan förpliktelse är inte heller berättigad i den mån den syftar till att utjämna de ekonomiska fördelar som arbetsgivaren kan ha uppnått genom att inte iaktta bestämmelserna om minimilön i den stat där tjänsten utförs. Rättegångskostnader i6 De kostnader som har förorsakats kommissionen, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN - angående de frågor som genom beslut av den 26 februari 1981 förts vidare av Cour de cassation i Storhertigdömet Luxemburg - följande dom: 307

DOM AV DEN 3.2.1982 - FÖRENADE MÅLEN 62 OCH 63/81 Gemenskapsrätten förhindrar att en medlemsstat förpliktar en arbetsgivare, som är etablerad i en annan medlemsstat och som tillfälligt utför arbeten i den förstnämnda staten med arbetstagare som är medborgare i tredje land, att betala arbetsgivarens del av avgifterna till socialförsäkringen för dessa arbetstagare, när den arbetsgivaren redan måste betala motsvarande avgifter för samma arbetstagare och för samma anställningsperioder enligt lagstiftningen i den stat där han är etablerad och när de avgifter som betalas i den stat där tjänsten utförs inte ger dessa arbetstagare rätt till några sociala förmåner. En sådan förpliktelse är inte heller berättigad i den mån den syftar till att utjämna de ekonomiska fördelar som arbetsgivaren kan ha uppnått genom att inte iaktta bestämmelserna om minimilön i den stat där tjänsten utförs. Mertens de Wilmars Bosco Touffait Due Pescatore Mackenzie Stuart O'Keeffe Koopmans Everling Chloros Grévisse Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 3 februari 1982. A. Van Houtte Justitiesekreterare J. Mertens de Wilmars Ordförande 308