SPRÅKVETENSKAP OCH ORDKLASSER

SPRÅKVETENSKAP OCH ORDKLASSER Indoeuropeiska språkträdet målat av Marie Söderman. Lägg märke till att baskiskan idag ofta räknas som ett isolerat språk och alltså troligen inte borde vara med på trädet. Innehåll Lånord och arvord... 2 Affix, prefix och suffix... 2 Substantiv... 3 Adjektiv... 5 Verb... 7 Pronomen... 10 Räkneord... 13 Adverb... 15 Prepositioner... 16 Konjunktioner... 17 Interjektioner... 18 Huvudsats och bisats... 19 Sid 1

Lånord och arvord Lånord Lånord är ord som vi lånat från andra språk. Det har skett i alla tider. Vanligen lånar vi många ord från språk som har hög status, t ex franskan under 1700-talet, engelskan/ amerikanskan under 1900-talet, men också ord från grannländer och minoritetsspråk inom landet. Direktlån är ord vi lånat från ett språk utan att översätta ordet. Exempelvis radio, toalett, garage, sushi, ciao, laptop. Översättningslån är ord vi översatt till vårt eget språk, t ex loppmarknad (flea market), korsord (crossword), motorväg (autostrada), magkänsla (gut feeling). Arvord Arvord är ord som alltid funnits i vårt språk och man kan spåra dem tillbaka till urnordiskan, forngermanskan och ibland ända tillbaka till indoeuropeiskan. De är ofta sådana ord som var nödvändiga för överlevnad, till exempel ord inom områden som släktskap, väder och mat, t ex broder, moder, hand, äta, björk, vete. Affix, prefix och suffix Affix är ett samlingsnamn på ord som läggs framför och efter ett ord, och på så sätt ändrar ordets betydelse. Ett prefix sätts framför ett ord och ett suffix bakom. Genom att lära sig de vanligaste suffixen och prefixen kan man få en helt annan förståelse för ord, även sådana man inte stött på förut. Exempel på några vanliga prefix: bio - (liv) biologi, biografi, demo- (folk) demokrati, demografi, mono (en, ensam) monolog, monoton Exempel på några vanliga suffix: -logi (läran om) biologi, geologi, -krati (styre) demokrati, teokrati, - dom (tillstånd) sjukdom, ungdom Sid 2

Substantiv Vad är substantiv? Det finns en gammal ramsa som börjar med: Substantiv är namn på ting, sådana som boll och ring Det är litet sant, men substantiv är så mycket mer. Substantiv är det namn eller ord vi har för olika saker. Man kan dela upp substantiv på: Personer syster rörmokare Jonathan gammelfarfar Djur ekorre hamster kamphund Saker boll ring sudd skattkista Ämnen silver kväve kolhydrat Idéer nazism konservatism kommunism Känslor sorg glädje hat kärlek Obestämd och bestämd form Oftast kan man sätta: en, ett eller flera, framför ett substantiv om det är i obestämd form, eller: den, det eller de framför ett substantiv i bestämd form. En ekorre - den ekorren ekorrar - de ekorrarna. Konkreta och abstrakta substantiv Som du ser i listan kan man ta på vissa substantiv som t.ex. hamster, medan andra inte går att ta på som t.ex. kärlek. De man kan ta på kallas för konkreta substantiv, medan de som man inte kan ta på kallas för abstrakta substantiv. Egennamn Ett egennamn är ett namn på en speciell person eller en speciell plats, ett speciellt djur eller ett speciellt föremål. Namn är också substantiv. Alla namn börjar med stor bokstav. Linda, Olle, Sverige, Europa. Sid 3

Kollektivt substantiv Ett kollektivt substantiv används om man har ett enda ord för en grupp människor, djur eller saker. familj, flock, hjord, skolklass. Numerus Numerus betyder antal. Nästan alla substantiv kan vara ett, eller fler än ett. Ental kallas för singular: (en) varg, (ett) getingbo Flertal kallas plural: (flera) vargar, (flera) getingbon Det finns flera olika sätt att skapa plural från singular genom att ändra de sista bokstäverna i ordet: -ar vargar -or hackor -er regler -r skor -n riken - (ingen förändring) bord Kasus Substantivet har två kasus i svenskan. Ett substantiv kan stå i grundform eller i genitiv. Genitivformen är samma sak som att substantivet hör till, eller ägs av, någon annan. Genitivformen får man genom att sätta ett s på slutet av substantivet. Grundform: flicka, flickan, flickor, flickorna Genitiv: flickas, flickans, flickors, flickornas Genus Genus förklarar vilken sorts substantiv vi har att göra med. I svenskan finns två olika: n-genus (kallas även utrum) och t-genus (kallas även neutrum). De kallas så för om substantivet står i bestämd form slutar det endera på n eller på t. n-genus (utrum): stol(en), bok(en), vind(en) t-genus (neutrum): bord(et), hus(et), skrik(et) Det finns ingen direkt regel i svenskan som förklarar om ett ord är ett n-genus eller ett t-genus, utan det får man helt enkelt lära sig utantill. Sid 4

Adjektiv Vad är adjektiv? Det finns en gammal ramsa som börjar med: Substantiv är namn på ting, sådana som, boll och ring Adjektiven sen oss lär, hurudana tingen är [...] Adjektivens uppgift är alltså att beskriva hur någonting är. Är man trött, glad, sprallig, eller galen är alltihop olika adjektiv. Adjektiven står alltid tillsammans med ett substantiv eller ett pronomen. Adjektivets placering Adjektivet kan stå framför substantivet Den gula citronen En glad pojke. Den svarta valpen. Den grymma vakten. En stor häst drog vagnen längs vägen. Flera adjektiv kan stå framför substantivet En underbart, söt och god glass. En snabb, dyr sportbil. Vilka saftiga, smaskiga smultron det växer här! Han såg en liten, lycklig ekorre i ekens topp. Miriam ledde en grå, sävlig åsna. Adjektivet kan stå efter substantivet Adjektivet kommer då efter orden vara eller bliva och dess olika former. Lägg märke till att adjektiven beskriver personen eller djuret. Pippi är stark. Tommy hade blivit klok. Herr Nilsson var söt. Hästen blev mätt av morötter och hö. Sid 5

Kongruensböjning Adjektiven böjs för att passa ihop med substantivens genus och numerus: Rött hår (neutrum), röd bil (utrum), röda bär (plural) Komparering (jämförelse) Man kan komparera adjektiv och det gör man oftast genom att lägga till ändelserna are och ast. Tommy är stark men hästen är stark-are och Pippi är starkast-ast. Adjektivet har tre olika jämförelseformer: Grundformen kallas positiv: stark Andra jämförelseformen kallas komparativ: starkare Den högsta jämförelseformen kallas superlativ: starkast Ibland ändras vokalerna i adjektivet vid komparation: Stor större störst Cykeln är stor, bilen är större, men bussen är störst. Tung tyngre tyngst Katten är tung, grisen är tyngre och kossan är tyngst. Ibland ändras adjektivet helt: Liten mindre minst Ärtan är liten, myran är mindre, men sandkornet är minst. Längre adjektiv kompareras genom att man lägger till mer och mest framför. Spännande mer spännande mest spännande Boken var spännande, tv-programmet mer spännande och filmen mest spännande. En del adjektiv kan inte ingå i en jämförelse och kan därför inte kompareras, som t.ex.: Gravid, död, barhuvad, trekantig, daglig Död-dödare-dödast fungerar inte, eftersom man bara kan vara död. Sid 6

Verb Tredje satsen i sången om ordklasserna lyder: Verb är saker man kan göra, till exempel se och höra, något som beskriver ordklassen bra. Verb är också den ordklassen i det svenska språket som man kan säga mest om, men här tar vi bara upp det viktigaste. Handling, tillstånd och hjälpverb Ett verbs uppgift i språket är att beskriva någon form av handling eller ett tillstånd. Handlingar kan vara: Skriva, måla, rida, cykla skjuta, vinka. Tillstånden baseras på orden. Vara, bliva, heta och kallas eller varianter av de orden och man hittar dem i ord som: Kattungen är söt. Kristina blev glad över tårtan. Hon heter Vendela. Hunden heter Karolus men kallas Tufsen. Hjälpverben används med ett huvudverb för att beskriva en handling i tiden. Hjälpverb kan vara: har, hade, ska, skulle, kommer att Verbets temaformer, Infinitiv-preteritum (imperfekt)-supinum Verbet kan skrivas i olika former,: Infinitiv kan man sätta ordet att framför. Att springa. (Infinitiv kallas ibland för grundform). Preteritum kan man sätta igår framför. Igår sprang han. (Preteritum kallades förr för imperfekt.) Supinum kan man sätta har eller hade framför. Han har sprungit, hon hade sprungit. Sid 7

Att ta tema på verb Man tar tema på ett verb genom att skriva det i: Infinitiv-preteritum (imperfekt) -supinum. Du har säker gjort det i t.ex. engelskan med verb som gå: go-went-gone. I svenskan blir det på samma sätt: gå-gick-gått. Svaga, eller regelbundna, verb Svaga, eller regelbundna, verb är namn på verb som alltid har samma rot när man tar tema på dem, t.ex.: Rop/a rop/ade rop/at (roten är rop) Hör/a hör/de hör/t (roten är hör) Köp/a köp/te köp/t (roten är köp) Tro tro/dde tro/tt (roten är tro) Starka verb "Starka verb" ändrar sin stamvokal när du tar tema på dem, t.ex.: Falla föll fallit Finna fann funnit Gå gick gått Oregelbundna verb Oregelbundna verb är verb, som inte följer något bestämt mönster när man tar tema på dem, de är varken starka eller svaga, t.ex.: Skilja skilde skilt Sova sov sovit Ha hade haft Verbets tempus Tempus betyder tid, och verb kan skrivas i olika tidsformer. Det finns fem tidsformer: Presens=nutid Jag cyklar till affären. Sid 8

Preteritum (Imperfekt) =dåtid Jag cyklade till affären. Perfekt = har ordet har framför sig Jag har cyklat till affären. Pluskvamperfekt = har ordet hade framför sig Jag hade cyklat till affären om du hade bett mig. Futurum = något som skall hända Jag ska cykla till affären. Cyklar - cyklade - har cyklat - hade cyklat - (skall) cykla Falla - föll - har fallit - hade fallit - (skall) falla Man kan även använda presens och ange att något kommer att ske i framtiden: I morgon reser jag till Spanien. Sid 9

Pronomen Pronomen är ett latinskt ord som egentligen betyder istället för substantiv. Ett pronomen kan alltså ersätta ett substantiv. Man kan t.ex. skriva: Stolen (substantiv) - den (pronomen) Bordet (substantiv) - det (pronomen) Sara och Demian (substantiv) - de (pronomen) Kvinnan (substantiv) - hon (pronomen) Pojken (substantiv) - han (pronomen) De olika grupperna av pronomen är: Personliga pronomen Possessiva pronomen Reciproka pronomen Reflexiva pronomen Demonstrativa pronomen Determinativa pronomen Interrogativa pronomen Relativa pronomen Indefinita pronomen Personliga pronomen Personliga pronomen ersätter namn. De finns i två former: subjektsform och objektsform. Singular (en, ett) Subjektsform Objektsform Plural (flera) Subjektsform Objektsform Jag Mig (mej) Vi Oss Du Dig (dej) Ni Er han Honom De (dom) Dem (dom) Hon Den Det Henne Den Det Sid 10

Possessiva pronomen Ett possessivt pronomen betyder ett ägande. Varje personligt pronomen har ett tillhörande possessivt pronomen. personligt possessivt jag min, mitt, mina du din, ditt, dina han hans (genitiv) sin, sitt, sina hon hennes (genitiv) sin, sitt, sina den/det dess (genitiv) sin, sitt, sina vi vår, vårt, våra ni er, ert, era de deras Reciproka pronomen I svenskan finns bara ett enda reciprokt pronomen: varandra. Reflexiva pronomen I svenskan finns: sig, sin, sitt och sina. Att det är reflexivt innebär att det syftar till subjektet i satsen. En katt slickar sin tass. (katt är subjektet och sin är det reflexiva pronomenet). Demonstrativa pronomen Demonstrativa pronomen är ord man använder för att peka ut någonting: den, det, de, denna, dessa, den här, det där, densamma, sådan, sådant, sådana. Det som skiljer demonstrativa pronomen från personliga pronomen är att de demonstrativa sägs med eftertryck. Man kan tänka sig att man pekar med hela handen samtidigt som man säger meningen för att se att det är ett demonstrativt pronomen. Sid 11

Determinativa pronomen Determinativa pronomen används om man vill visa att mer kommunikation följer, vanligen i form av ett som.... Determinativa pronomen kan vara: den, det, de eller sådan, sådant, sådana T.ex. "Jag vill ha en sådan mobil som alla andra har". Interrogativa pronomen Interrogativa pronomen används om man har en fråga. Vanligtvis består detta pronomen av: Vem, vad, vilken, vilket, vilka, hurudan. Relativa pronomen Relativa pronomen är ord som används istället för ett substantiv som redan beskrivits i föregående sats. Vanliga relativa pronomen är: som, vars, vilket, vilken, vilka, vilkas, vars, vad. Indefinita pronomen Det finns även en handfull pronomen som man använder istället för obestämda personer eller saker. Dessa kallas för indefinita pronomen. t.ex.: Alla, ingen, några, få, man. Sid 12

Räkneord Om ett ord kan ersätta en siffra eller ett tal kallas det för ett räkneord. I svenskan finns två typer av räkneord: Grundtal, som anger ett bestämt antal. Ett, två, tjugosju, tusen osv. Ordningstal, som anger ordningsföljden inom en serie. Första, andra, tjugosjunde, tusende osv. Räkneord går inte att böja, med undantag för en och ett. Vi säger t.ex. en smörgås men ett ägg. En och ett kan användas på ett sätt som egentligen inte betyder ett tal, t.ex. i meningen: Det hade gått en tid sedan de senast sågs, är inte en använd som siffra. Räkneord kan också användas som substantiv. I meningen: Sjuorna fick gå först till matsalen, är sjuorna inte ett räkneord utan ett substantiv. Oftast skriver man siffror och tal upp till tjugo med bokstäver och siffror och tal över tjugo med siffror. Är det höga, jämna tal som hundra skrivs de också oftast med bokstäver. Siffror används vanligtvis om det är en numrering (t.ex. Sveavägen 6), ett mått (badkaret rymmer 200 liter), en prisuppgift (priset för godispåsen är 50 kronor), en tid (bussen går 8.30) eller ett årtal (slaget vid Hastings var 1066 e.kr/e.vt.). Datum kan skrivas på flera sätt: 1: Den 11 september 2001 2: Den 11/9 2001 3: 2001-09-11 De två första sätten är vanligast i löpande text. Det tredje sättet är vanligast vid en datering som t.ex. i ett brev eller ett kontrakt. I stora delar av Europa skrivs datum ofta som i Sverige, d v s dag/månad/år, exempelvis 10/1/18 (tionde januari 2018), men i andra delar av världen kan det Sid 13

vara annorlunda. I USA skrivs datum som månad/dag/år, exempelvis 1/10/18 (januari 10 2018). Anledningen till ordningen är att datum på engelska i tal vanligen anges som January 10, 2018. Storbritannien har dock numera tagit efter övriga Europa. Siffror Siffrorna vi vanligen använder (1, 5, 2017 etc) är lånade från arabiskan. Ibland kan vi dock använda romerska siffror, t ex vid regentlängder och ibland när vi talar om vilken våning vi bor på, exempelvis Karl XIV Johan (Karl den fjortonde Johan), Plantegatan 8, III (tredje våningen). Sid 14

Adverb Adverb är en grupp ord som främst används för att ytterligare beskriva verb, adjektiv och andra adverb. De kan se mycket olika ut. För att känna igen olika typer av adverb kan man ställa frågorna: Tidsadverbial (tal): När? Nu går vi hem. Rumsadverbial (ral): Var? Vart? Boken finns hemma. Lillebror sprang bort. Sättsadverbial (sal): Hur? På vilket sätt? Alfons sprang snabbt. De dansade hysteriskt. Det finns flera andra sorters adverb, men tids - rums och sättsadverbialen är de du ska känna till. Att skilja på adverb och adjektiv Adverb är lätta att blanda ihop med adjektiv, men adjektiv beskriver oftast substantiv och ändras (kongruensböjs) efter om det är en, ett eller flera substantiv det beskriver. Adverben beskriver verb, adjektiv och andra adverb och behöver inte kongruensböjas. Därför kan man pröva om ordet är ett adverb eller adjektiv genom att sätta satsens substantiv i singular eller plural och se om ordet böjs. Gör det det, är det ett adjektiv. Hästen (singular) hoppade högt. Hästarna (plural) hoppade högt. Ordet ändras inte, alltså är det ett adverb. Hästarna hoppade över ett högt hinder (singular). Hästarna hoppade över flera höga hinder (plural). Ordet ändras, alltså är det ett adjektiv. Sid 15

Prepositioner Prepositioner En preposition är ett ord du oftast använder för att beskriva: läge, riktning, tid eller sätt. T.ex. Prinsessan hade kronan på huvudet när hon gick mot dörren med snabba steg. Detta hände före midnatt. Prepositionerna är oböjliga och placeras vanligtvis framför substantiv eller pronomen. De vanligaste prepositionerna är: med, mot, till, från, bakom, framför, av, på, i, ur, över, under, efter, före, för, åt, om, omkring, bredvid, längs, bland, mellan, genom, hos. I sällsynta fall består en preposition av flera ord som t.ex.: han greps på bar gärning. Där är på bar gärning prepositionen. Eller: han stängde affären på grund av inbrottet. Där är på grund av prepositionen. Sid 16

Konjunktioner Konjunktioner är ord som binder samman ord eller grupper av ord och beskriver förhållandet mellan dem. Ordet konjunktion betydde från början "förbindelse". Konjunktioner är oböjliga ord, som man använder för att binda samman ord eller grupper av ord. Samordnande konjunktioner Nedanstående är de vanligaste samordnande konjunktionerna i svenskan. I satsläran kallas dessa ord för "bindeord". Bindeorden binder samman likadana satsdelar och satser. De vanligaste samordnande konjunktionerna är: och, för, men, eller, utan. Exempel: Per och Stina åkte till Malmö. Nils sprang hem, för han ville möta henne. Han gick ut men glömde att låsa dörren. Greta eller Sture får laga middag. Per var inte sjuk utan trött. Underordnande konjunktioner Nedanstående är de vanligaste "underordnande konjunktionerna" i svenskan. I satsläran kallas dessa ord för "fogeord". Fogeorden inleder en bisats och binder samman den med huvudsatsen. De vanligaste underordnande konjunktionerna är: så, att, så att, för att, medan, fastän, därför att. Exempel: Diana skämtade, så alla skrattade. Han ville gärna, att vi skulle hälsa på. Hon frös så att hon skakade. Aya gick till stranden för att bada. Jamie åkte till Göteborg, medan Ludvig väntade i Stockholm. Vi badade, fastän det var så kallt. Vi gick hem, därför att festen var slut. Sid 17

Interjektioner Interjektioner är ord man ropar ut, som: aj, usch, fy. Oftast har man ett komma eller utropstecken bakom dem. Efter utropstecken kommer (nästan) alltid stor bokstav. Interjektioner kan uttrycka en stark känsla som: fy, hurra, skål osv. Interjektioner kan vara en hälsning som: hej, tja ba, hallå, god natt osv. Interjektioner kan dessutom vara ett ljud man ropar ut, vilket som helst, som: kuckeliku, pang, wrooom, smack osv. Sid 18

Huvudsats och bisats En huvudsats är den viktigaste satsen i en mening. Den kan oftast ensam bilda en förståelig mening. En huvudsats innehåller för det mesta både subjekt och predikat. Jag satt och skrev. En bisats är ett tillägg eller mer kommunikation till huvudsatsen. Den är underordnad huvudsatsen, som innehåller den viktigaste kommunikationen. Ibland vill man lägga till ytterligare information till sin kommunikation, då bildar man en bisats och inleder den med ett fogeord. Man skiljer ofta satserna åt med ett kommatecken. Antingen huvudsatsen eller bisatsen kan sättas först. Jag satt och skrev (huvudsats), när Nils kom in i rummet(bisats). När Nils kom in i rummet (bisats), satt jag och skrev (huvudsats). Meningar med två huvudsatser Ibland har man två eller flera huvudsatser i en mening. Du binder då samman dem t. ex. med samordnande konjunktioner som t ex och, för, men. Man skiljer huvudsatserna åt med ett kommatecken. Exempel: De spelade hög musik, och grannarna sjöng med. Melvin kan inte komma imorgon, för han känner sig inte bra. Tindra kommer snart, men hon vill inte stanna så länge. En del huvudsatser kan inte ensamma bilda förståeliga meningar Vi gillar, att vi skall åka snabbt med bilen. Jag tror, att vi snart är klara. Testa om det är huvudsats eller bisats Prova att sätta in adverbet INTE i satsen. Hamnar ordet före det första verbet i satsen så är det en bisats. Exempel: Eva anade, att något var fel. (Verben är markerade med fetstil.) Eva anade INTE = huvudsats... att något INTE var fel = bisats Sid 19

Källor Allt i svenska, Falkenland, NoK 1994 ISBN 91-27-40015-8 Studio svenska 2, Almqvist & Wiksell 2004 ISBN 91-21-20454-3 Svenskboken 9, Gleerups 1994 ISBN 91-40-60740-2 Ess i svenska, NoK 1997 ISBN 91-27-76140-1B http://www.grundskoleboken.se/wiki/huvudsida Http://www.ordklasser.se Sid 20