Åklagar-, polis- och tullärenden

Åklagar-, polis- och tullärenden Kritik mot Polismyndigheten i Stockholms län, för att polisen i strid mot proportionalitetsprincipen gripit personer som misstänktes för en förseelse som endast kan medföra penningböter (Dnr 457-2014) Beslutet i korthet: Polisen grep tre kvinnor för en förseelse mot Allmänna lokala ordningsföreskrifter för Södertälje kommun. Grunden för gripandena var att kvinnorna saknade hemvist i Sverige och att det fanns en risk för att de genom att bege sig från landet skulle undandra sig lagföring eller straff. JO kommer i beslutet fram till att det var oförenligt med proportionalitetsprincipen att gripa kvinnorna för en förseelse som endast kan medföra penningböter. Anmälan I en anmälan till JO framförde Salomon Rogberg klagomål mot Polismyndigheten i Stockholms län för att tre personer hade gripits av polisen för tiggeri med hänvisning till allmänna lokala ordningsföreskrifter för Södertälje kommun. Anmälaren menade att gripandena var felaktiga eftersom en lokal ordningsföreskrift som förbjuder tiggeri strider mot svensk lag. Utredning Handlingar från polismyndigheten granskades. JO hämtade även in den dom där åtal mot de tre personer som avses i anmälan prövats (Södertälje tingsrätts dom den 21 februari 2014 i mål nr B 266-14). Av handlingarna framgick sammanfattningsvis följande. Den 21 januari 2014 grep en polispatrull tre kvinnor, som saknade hemvist i Sverige, på Storgatan i Södertälje. Kvinnorna hade samlat in pengar på offentlig plats utan tillstånd från polismyndigheten, vilket enligt polisen stred mot 12 i Allmänna lokala ordningsföreskrifter för Södertälje kommun. Beslut att inleda en förundersökning om förseelse mot den lokala ordningsföreskriften fattades av en polisman. Gripandena bestod under drygt tre timmar och hävdes därefter av åklagare. Den 4 februari 2014 väcktes åtal mot de tre kvinnorna. I domen den 21 februari redogjorde tingsrätten inledningsvis för de möjligheter en kommun har att i lokala ordningsföreskrifter reglera penninginsamling på offentlig plats. Tingsrättens bedömning av rättsläget får uppfattas så att tingsrätten ansåg att det i och för sig är möjligt för en kommun att i sådana föreskrifter ställa upp ett straffsanktionerat krav på tillstånd för penninginsamling på offentlig plats, men endast för sådan penninginsamling som är att betrakta som aktiv. De gärningar som kvinnorna hade åtalats för var enligt tingsrätten inte att betrakta som aktiv 99

Å KLAGAR-, POLIS- OCH TULLÄRENDEN penninginsamling. Ordningsföreskriften om krav på tillstånd var därmed inte tillämplig på deras agerande, och åtalen ogillades. Domen har vunnit laga kraft. Mot bakgrund av det som framkommit begärde JO att både polismyndigheten och Åklagarmyndigheten skulle yttra sig. Myndigheterna ombads att särskilt yttra sig över frågan om det var förenligt med proportionalitetsprincipen att gripa de tre kvinnorna för en förseelse som endast kan medföra penningböter. Polismyndigheten (biträdande länspolismästaren Ulf Johansson) redovisade upplysningar och synpunkter som hämtats in från Södertälje polismästardistrikt och de berörda befattningshavarna. Av dessa framgick bl.a. följande. Berörd befattningshavare och ansvarig för gripandet av de tre kvinnorna var polisinspektör Caroline Aspegren, som har tillfrågats om omständigheterna vid gripandet samt om grunden för detsamma. Av hennes utsaga framgår bl.a. att hon tillsammans med sin kollega, polisassistent Tobias Eriksson, utgjorde en civilklädd patrull den aktuella dagen. När de konfronterade de tre kvinnorna började dessa packa ihop sina saker samt gjorde försök att avvika från platsen. Eftersom Caroline och Tobias initialt utgjorde den enda patrullen på platsen beslutade de sig för att gripa kvinnorna, i enlighet med 24 kap. 2 RB, då det inte kunde klarläggas att kvinnorna hade sin fasta hemvist i Sverige eller överhuvudtaget hade någonstans att bo och då de bedömde att det fanns en risk att kvinnorna skulle undandra sig lagföring. De bedömde vidare att det var nödvändigt att förhöra kvinnorna inne på polisstationen med hjälp av tolk. Vid tidpunkten för gripandet var kvinnornas identiteter inte fastställda. Inne på polisstationen fastställdes sedermera att kvinnorna var rumänska medborgare, då de uppvisade rumänska ID-kort. En äkthetskontroll av IDkorten genomfördes genom att jämföra dem med varandra samt genom belysning med s.k. UV-lampa. Kvinnornas personuppgifter kunde emellertid inte kontrolleras i något, för ändamålet aktuellt, register eftersom det elektroniska datasystemet för tillfället låg nere. Under tiden inne på polisstationen medverkade de gripna kvinnorna i utredningen samt uppgav att de var villiga att betala böter. Polisassistent Tobias Eriksson hade den aktuella dagen, en tid före det att de tre kvinnorna påträffades, varit i kontakt Södertörns åklagarkammare. Syftet med åklagarkontakten var att diskutera gällande lagstiftning samt att få råd avseende hur de lokala ordningsföreskrifterna i Södertälje ska tolkas och vilka möjligheter till lagföring som finns utifrån dessa föreskrifter. Diskussionen gällde även möjligheten att använda tvångsmedlet gripande. Vid samtalet, som var en allmän diskussion och inte rörde de sedermera gripna kvinnorna eller något annat konkret ärende, fick Tobias Eriksson uppfattningen att det finns förutsättningar för ett gripande om omständigheterna är sådana som de var i det nu aktuella ärendet. Med anledning av att kvinnornas identiteter behövde fastställas och förhör med hjälp av tolk behövde genomföras på polisstationen, samt mot bakgrund av den diskussion om rättsläget som tidigare hade hållits med åklagare, gjorde patrullen bedömningen att det inte var i strid med proportionalitetsprincipen att gripa kvinnorna. Polismyndigheten gjorde följande bedömning. Polismyndigheten konstaterar först och främst att gripandet av de tre kvinnorna M, C och G inte står i strid med ordalydelsen av 24 kap. 2 andra punkten RB och att det således var formellt möjligt att gripa dem på den grunden att de saknade hemvist i riket och det fanns en risk för att de genom att lämna landet skulle undandra sig lagföring. Frågan i det följande är istället om proportionalitetsprincipen borde ha uteslutit ett gripande. 100

Å KLAGAR-, POLIS- OCH TULLÄRENDEN 2015/16:JO1 Polismyndigheten delar lagstiftarens uppfattning att det i en rättsstat måste föreligga tungt vägande skäl för att beröva en person friheten och att det är angeläget att begränsa användningen av frihetsberövande tvångsmedel till sådana situationer då de måste tillgripas av hänsyn till starka samhälleliga intressen (jfr prop. 1986/87:112 s. 25). Vid varje bedömning av om ett tvångsmedel ska tillgripas måste därför en avvägning göras mellan behovet av åtgärden och den skada som kan tillfogas den misstänkte. Skälet för åtgärden måste uppväga det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller något annat motstående intresse. Det ligger i sakens natur att polisen måste vara alltmer restriktiv med frihetsberövanden ju lindrigare det aktuella brottet är (jfr prop. 1986/87:112 s. 32). Vid proportionalitetsbedömningen ska således göras en avvägning mellan olika hänsyn. Den tilltänkta åtgärden får då inte vara mer ingripande, omfattande eller varaktig än att den står i rimlig proportion till vad som kan vinnas med åtgärden (jfr prop. 1988/89:124 s. 26). För resultatet av proportionalitetsbedömningen är det av betydelse vilka straffprocessuella tvångsmedel som står till buds. En mindre ingripande tvångsåtgärd ska väljas framför en mer ingripande om den tillgodoser det eftersträvade syftet (jfr NJA 2011 s. 518). Reglerna om gripande anknyter till reglerna om anhållande, som i sin tur anknyter till reglerna om häktning. Därför måste ett beslut enligt första stycket om att gripa någon i princip grundas på en bedömning av om det föreligger skäl för häktning. JO har emellertid tidigare påpekat att ett gripande i vissa fall kan vara förenligt med proportionalitetsprincipen, trots att man sedan gör den bedömningen att en tillämpning av denna princip utesluter anhållande och häktning. När misstanken avser sådana förseelser som endast kan leda till penningböter bör dock, enligt JO, huvudregeln vara att gripande inte ska förekomma (JO 1997/98 s. 147). Polismyndigheten instämmer i JO:s uppfattning att detta bör vara huvudregeln. Det bör dock, enligt polismyndighetens mening, inte uteslutas att det i vissa situationer kan finnas skäl att göra avsteg från denna huvudregel. JO har i det ovan nämnda ärendet även uttalat att proportionalitetsprincipen får anses lämna ett något större utrymme för ett frihetsberövande med stöd av 24 kap. 2 RB när det är fråga om någon som försöker undandra sig lagföring genom att vägra uppge namn och adress än när det, såsom är fallet i nu aktuellt ärende, är fråga om en i utlandet bosatt person som kan antas bli oåtkomlig för lagföring genom att lämna landet. Inte heller detta uttalande bör, enligt polismyndighetens mening, medföra att det alltid är uteslutet med ett gripande vid det sistnämnda förhållandet. Det kan konstateras att de tre kvinnorna, vid tidpunkten för gripandet, saknade hemvist i Sverige. Inne på polisstationen fastställdes att alla tre var rumänska medborgare, då de kunde de uppvisa rumänska ID-kort. Någon närmare kontroll av kvinnornas personuppgifter kunde emellertid inte göras på grund av tekniska problem. Någon fast adress i Rumänien, avseende de tre kvinnorna, har inte heller fastställts. Omständigheterna i detta fall skiljer sig på det viset från dem i [ ] JO 1997/98 s. 147. Av förarbetena framgår att proportionalitetsprincipen är tänkt som en allmänt hållen regel som lämnar visst utrymme för myndigheternas fria bedömning (SOU 1985:27 s. 142). Proportionalitetsbedömningen i ett specifikt ärende måste göras av den polisman som har för avsikt att frihetsberöva en person och då utgå från hur han eller hon uppfattar omständigheterna i det enskilda fallet. För att bedöma en åtgärds proportionalitet måste man undersöka åtgärdens art, styrka, räckvidd och varaktighet. Åtgärden får inte orsaka större skada för ett motstående intresse än den skada som drabbar samhället eller en enskild på grund av ett brott (SOU 1984:54 s. 78). I det enskilda fallet torde det nästintill alltid vara på det viset att skadan är större för den gripne än för samhället, när det är fråga om gripande på grund av förseelse mot en lokal ordningsföreskrift. I ett längre och större perspektiv blir emellertid samma bedömning mer hypotetisk och betydligt svårare. 101

Å KLAGAR-, POLIS- OCH TULLÄRENDEN En av polisens viktigaste uppgifter är att upprätthålla ordningen i samhället. Detta måste dock ske samtidigt som de grundläggande fri- och rättigheterna i varje enskilt ärende iakttas fullt ut, vilket kan vara en svår balansgång. Å ena sidan bör det i ett demokratiskt samhälle kunna tas för givet att ingen ska behöva utsättas för en så långtgående inskränkning av den personliga friheten som ett gripande då fråga är om ett s.k. bagatellbrott. Å andra sidan kan det finnas en risk att en alltför restriktiv hållning till tvångsmedlet gripande leder till ett samhälle där invånarna får uppfattningen att det finns en högre tolerans mot ordningsstörande brott och förseelser än vad som i verkligheten är fallet och att överträdelser mot lagar eller föreskrifter inte kan beivras på ett effektivt sätt om den misstänkte inte kan identifieras på platsen för överträdelsen. Att dra en skarp gräns mellan rätten till frihet och upprätthållande av allmän ordning kan leda till att inget av dessa intressen blir tillgodosedda på ett tillfredsställande sätt. Det kan i detta sammanhang även nämnas att proportionalitetsprincipen har ett nära samband med behovsprincipen, som innebär att en tvångsåtgärd inte bör företas om det inte är nödvändigt med hänsyn till syftet med åtgärden. Proportionalitets- och behovsprincipen går till viss del i varandra och det finns en risk att de blandas samman. I vissa fall kan ett polisingripande behöva underlåtas trots att behovsprincipen skulle medge åtgärden, vilket kan leda till svåra bedömningar. De ingripande poliserna i nu aktuellt ärende har, med hänsyn till omständigheterna, bedömt att syftet med åtgärden inte kunnat tillgodoses genom någon mindre ingripande åtgärd än ett frihetsberövande eftersom det fanns ett behov av säker identifiering och möjlighet till ett rättssäkert förhör med hjälp av tolk. Polismyndigheten finner mot denna bakgrund att gripandet av de tre kvinnorna i varje fall skett i enlighet med behovsprincipen. Oaktat jämförelsen i skada ska ett tvångsmedel alltid utövas på ett så hänsynsfullt sätt som möjligt och inte utsätta den enskilde för större påfrestning än vad som är sakligt påkallat. Detta innebär till exempel att tvångsmedlet inte får användas under längre tidsperiod än vad som krävs för att uppfylla ändamålet (SOU 1984:54 s. 80). I förevarande ärende har frihetsberövandet endast bestått under så lång tid som krävts för identifiering samt för att kunna hålla ett förhör med hjälp av tolk. Omedelbart därefter har gripandet hävts. Den tid cirka tre timmar under vilken frihetsberövandet bestod kan i detta sammanhang inte anses som någon längre tid. Det har i ärendet inte heller framkommit annat än att gripandet, och medtagandet av de tre kvinnorna till polisstationen, skett på ett hänsynsfullt sätt. Som framgår ovan hade de polismän som verkställde gripandet av de tre kvinnorna, vid ett tidigare tillfälle, inhämtat råd från åklagare beträffande tvångsmedelsanvändning vid brott mot lokala ordningsföreskrifter. Det bör i detta sammanhang klargöras att polismyndighetens uppfattning givetvis är att varje polisman har ett eget ansvar för sitt agerande och således måste göra sin egen självständiga bedömning, även om en åklagare uttrycker en åsikt i frågan utan att det är fråga om ett beslut eller direktiv. Det faktum att de ingripande poliserna i detta fall hade diskuterat rättsläget med åklagare bör emellertid tas i beaktande vid en utomstående bedömning av polisernas agerande och förhållande till olika rättsliga principer, såsom proportionalitetsprincipen. Mot ovanstående bakgrund och med beaktande av att det inte finns några prejudicerande domar gällande tillämpningen av proportionalitetsprincipen vid tvångsmedlet gripande, samt då lagstiftningen lämnar ett stort utrymme för den ingripande polismannens bedömning i det enskilda fallet, är det inte helt okomplicerat att avgöra huruvida gripandet av de tre kvinnorna M, C och G var förenligt med proportionalitetsprincipen. Med tanke på att kvinnorna hade identitetshandlingar med sig och var misstänkta för en förseelse som endast kan medföra penningböter torde det, 102

Å KLAGAR-, POLIS- OCH TULLÄRENDEN 2015/16:JO1 med hänsyn till den restriktiva hållning som ska råda gällande frihetsberövanden vid mindre allvarlig brottslighet samt till vad JO har uttalat i tidigare ärenden, vara svårt att anse att gripandet skedde i enlighet med proportionalitetsprincipen. Å andra sidan kan anföras att det fanns formella grunder för ett gripande av de tre kvinnorna, som försökte avvika från platsen, och att frihetsberövandet skedde hänsynsfullt och endast bestod under en kort tid samt syftade till att åstadkomma ett rättssäkert förfarande och att det därvid inte varit mer ingripande, omfattande eller varaktigt än att det stått i rimlig proportion till vad som kunnat vinnas med åtgärden. Oavsett hur JO bedömer frågan om tillämpningen av proportionalitetsprincipen i detta ärende kommer polismyndigheten, precis som tidigare, även fortsättningsvis arbeta för att grundläggande fri- och rättigheter ska respekteras och för att ett restriktivt förhållningssätt till tvångsmedel vid fråga om mindre allvarliga brott och förseelser ska vara det allmänt rådande inom myndigheten. Åklagarmyndigheten (vice riksåklagaren Kerstin Skarp) redovisade följande bedömning. För att det överhuvudtaget ska vara möjligt att gripa någon för misstanke om ett brott som medför böter krävs [ ] att den misstänkte antingen är okänd och vägrar att uppge namn och hemvist alternativt att uppgiften om detta kan antas vara osann eller att den misstänkte saknar hemvist inom riket och det finns risk för att han eller hon genom att bege sig från riket undandrar sig lagföring eller straff. Dessa situationer är till viss del olika. När det gäller en misstänkt som vägrar att uppge vem han är eller där det finns skäl att anta att han ljuger om detta är syftet med möjligheten att använda tvångsmedel att framtvinga identitetsuppgifter. Det kan i dessa fall eventuellt finnas skäl att göra andra överväganden i fråga om vad som är proportionerligt än om det rör sig om en känd misstänkt som saknar hemvist i riket. I det aktuella fallet synes det inte ha varit några frågetecken kring de misstänktas identitet och det har inte utgjort grunden för gripandena. Frågan om och i så fall när det kan vara proportionerligt att gripa någon för misstanke om ett brott som endast föranleder penningböter om den misstänkte vägrar att uppge sin identitet eller det kan antas att han lämnar oriktiga uppgifter om detta kommer inte att behandlas ytterligare [ ]. Ordalydelsen i 24 kap. 2 rättegångsbalken ger således en möjlighet att gripa en misstänkt oberoende av brottets beskaffenhet dvs. oavsett vilket straff gärningen kan medföra. Enligt departementschefen gäller dock angående möjligheten till häktning enligt paragrafen att tillämpningen av bestämmelserna naturligtvis bör ske återhållsamt och med allt större restriktivitet, ju lindrigare brott det är fråga om (prop. 1986/87:112 s. 32). JO har i tidigare beslut ansett att det i de fallen inte var förenligt med proportionalitetsprincipen att gripa en misstänkt för brott som var så lindriga att de föranleder penningböter på den grunden att den misstänkte saknar hemvist i riket (JO 1997/98 s. 147 och JO 2008/09 s. [113, JO:s anm.]). Gunnel Lindberg har tolkat detta på följande sätt JO har hävdat att gripande inte bör beslutas om misstanken avser ett brott som är så ringa att det endast kan leda till penningböter (Straffprocessuella tvångsmedel, tredje upplagan, s. 214). Möjligen har det rått viss oklarhet om rättsläget på den här punkten. För egen del kan jag inte se att ett gripande av en identifierad person som saknar hemvist i Sverige är proportionerligt vid misstanke om brott som medför ett penningbotstraff. I ett beslut den 24 september 2014 anförde JO Renfors följande. 103

Å KLAGAR-, POLIS- OCH TULLÄRENDEN Rättslig reglering m.m. Lokala föreskrifter I 3 kap. ordningslagen (1993:1617) finns bestämmelser om bl.a. användningen av offentliga platser och om ordning och säkerhet på sådana platser. Enligt 8 får en kommun, efter bemyndigande av regeringen, meddela de ytterligare föreskrifter för kommunen som behövs för att upprätthålla den allmänna ordningen på offentlig plats (lokala föreskrifter). Enligt Allmänna lokala ordningsföreskrifter för Södertälje kommun krävs polismyndighetens tillstånd för insamling av pengar i bössor eller liknande, om insamlingen inte är ett led i en tillståndspliktig allmän sammankomst eller en offentlig tillställning (12 ). När insamlingen ska ske i samband med framförande av gatumusik krävs inte tillstånd. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot en lokal föreskrift döms till penningböter (3 kap. 22 ordningslagen). Bestämmelser om gripande m.m. Regler om häktning och vissa andra straffprocessuella frihetsberövanden finns i 24 kap. rättegångsbalken (RB). En grundläggande förutsättning för att en misstänkt ska kunna häktas är att han eller hon är på sannolika skäl misstänkt för ett brott för vilket det är föreskrivet fängelse ett år eller däröver (1 första stycket). Om det kan antas att den misstänkte kommer att dömas endast till böter får personen inte häktas (1 fjärde stycket). Enligt 2 får emellertid den som på sannolika skäl är misstänkt för brott häktas oberoende av brottets beskaffenhet 1. om han är okänd och vägrar att uppge namn och hemvist eller om hans uppgift om detta kan antas vara osann, eller 2. om han saknar hemvist inom riket och det finns risk för att han genom att bege sig från riket undandrar sig lagföring eller straff. Om det finns skäl att häkta någon, får han anhållas i avvaktan på rättens prövning av häktningsfrågan. Beslutet om anhållande meddelas av åklagaren (6 ). Om det finns skäl att anhålla någon, får en polisman i brådskande fall gripa honom eller henne (7 första stycket). Ett sådant gripande är en provisorisk åtgärd i förhållande till anhållande och häktning och får tillgripas endast om saken är så brådskande att ett anhållningsbeslut inte kan avvaktas. Den gripne ska så snart som möjligt förhöras av en polisman eller åklagare, och frihetsberövandet ska skyndsamt anmälas till åklagaren, om han eller hon inte redan har underrättats om åtgärden (8 andra stycket). Efter förhöret ska åklagaren omedelbart besluta om den misstänkte ska anhållas eller friges. För gripande gäller den s.k. proportionalitetsprincipen, som innebär att ett tvångsmedel får användas endast om skälet för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse (1 tredje stycket). Principen kräver att det i varje enskilt fall prövas om den aktuella tvångsåtgärden i fråga om art, styrka, omfattning och varaktighet står i rimlig proportion till vad som står att vinna med åtgärden. 104

Å KLAGAR-, POLIS- OCH TULLÄRENDEN 2015/16:JO1 Om detta inte är fallet får man avstå från tvångsåtgärden. (Se bl.a. prop. 1988/89:124 s. 26 f. samt JO 1997/98 s. 147, dnr 4928-1995, JO 2008/09 s. 113, dnr 1907-2006, och JO 2013/14 s. 101, dnr 915-2012.) Även i de fall där det genom bestämmelserna i 24 kap. 2 RB finns möjlighet till frihetsberövande oberoende av brottets beskaffenhet bör man således i enlighet med proportionalitetsprincipen vara alltmer restriktiv med frihetsberövanden ju lindrigare det misstänkta brottet är (se prop. 1986/87:112 s. 31 f.). JO har i två tidigare beslut uttalat sig om bl.a. frågan om det varit förenligt med proportionalitetsprincipen att med stöd av 24 kap. 2 RB gripa personer som saknade hemvist i Sverige för brott som endast skulle leda till bötesstraff (JO 1997/98 s. 147 och JO 2008/09 s. 113). Det förstnämnda beslutet rörde en man som misstänktes för en hastighetsöverträdelse, en förseelse som endast kan medföra penningböter. JO uttalade att gripande som huvudregel inte ska förekomma när misstanken avser sådana förseelser. Ett något större utrymme kunde enligt JO finnas att frihetsberöva en person som vägrar uppge namn och adress än när det rör sig om en person som är bosatt i utlandet och som kan antas bli oåtkomlig för lagföring genom att fortsätta en planerad resa och lämna landet. JO fann sammanfattningsvis att proportionalitetsprincipen i det aktuella fallet uteslöt ett gripande av den misstänkte endast på den grunden att det fanns risk för att han genom att lämna landet skulle undandra sig lagföring. Bedömning Anmälaren menar att den lokala ordningsföreskrift som polisen lade till grund för gripandena av de tre kvinnorna strider mot lag och att det därför var felaktigt att gripa dem. Södertälje tingsrätts bedömning av åtalet mot de tre kvinnorna innebar att den handling som misstankarna mot dem avsåg inte är straffbar. Det fanns med den utgångspunkten därmed inte heller grund för att gripa dem. Utredningen i detta ärende har emellertid inte inriktats på polisens och åklagarens bedömning att kvinnornas agerande omfattades av den lokala ordningsföreskriften. Mina ställningstaganden nedan tar enbart sikte på frågan om det var förenligt med proportionalitetsprincipen att gripa kvinnorna för misstanke om en förseelse som endast kan medföra penningböter. Polismyndigheten har angett att grunden för att gripa kvinnorna var 24 kap. 2 2 RB, dvs. att kvinnorna saknade hemvist i Sverige och att det fanns risk för att de genom att bege sig från riket skulle undandra sig lagföring eller straff. Den grunden för gripandena har också antecknats i brottsanmälan, och polisinspektören Caroline Aspegren, som deltog i ingripandet, har hänfört sig till den i sina upplysningar. Jag utgår därför från att gripandena skedde endast med stöd av 24 kap. 2 2 RB. JO:s uttalanden i JO 1997/98 s. 147 bör förstås på det sättet att det med hänsyn till proportionalitetsprincipen i princip är uteslutet att gripa en person med stöd av 24 kap. 2 2 RB för en förseelse som endast kan medföra penningböter. Frågan är om det finns skäl att se annorlunda på saken i detta fall. Såväl de ingripande polismännen som polismyndigheten har fäst visst avseende vid frågan om identifiering av kvinnorna. Jag kan för min del inte se att den aspekten kan tillmätas någon betydelse vid bedömningen av om gripandena 105

Å KLAGAR-, POLIS- OCH TULLÄRENDEN var förenliga med proportionalitetsprincipen. I 24 kap. 2 1 RB anges de formella förutsättningarna för att gripa en person som är misstänkt för brott i syfte att tvinga fram uppgifter om hans eller hennes identitet. Den bestämmelsen kan möjligen ge ett något större utrymme för att gripa en person för en förseelse som endast kan medföra penningböter. Ett gripande med stöd av 24 kap. 2 1 RB hade dock krävt att försök hade gjorts att identifiera kvinnorna på plats och att de då vägrat att uppge namn eller hemvist eller lämnat uppgifter om detta som kunde antas vara osanna. Något sådant har inte gjorts gällande av polismyndigheten, och under alla förhållanden greps kvinnorna inte på den grunden. Svårigheterna att förhöra kvinnorna kan inte heller tillmätas någon betydelse vid proportionalitetsbedömningen. Om polisen bedömde att kvinnorna behövde förhöras på polisstationen kunde man ha övervägt att ta med dem till förhör enligt 23 kap. 8 RB. Även utrymmet för medtagande till förhör är emellertid, med hänsyn till proportionalitetsprincipen, mycket begränsat i en utredning om en penningbotsförseelse (jfr JO:s beslut den 2 februari 1995, dnr 2926-1994). De omständigheter som polismyndigheten särskilt har pekat på har alltså inte någon relevans för bedömningen av proportionalitetsfrågan. Jag anser, i linje med JO:s slutsatser i JO 1997/98 s. 147, att det stred mot proportionalitetsprincipen att gripa kvinnorna enligt 24 kap. 2 2 RB för misstanke om en förseelse som endast kan medföra penningböter. Ärendet avslutas med den kritik som ligger i det anförda. 106

Å KLAGAR-, POLIS- OCH TULLÄRENDEN 2015/16:JO1 Kritik mot bl.a. två polismän vid Polismyndigheten i Västra Götaland för beslut om gripande och hämtning till förhör (Dnr 4761-2013) Beslutet i korthet: J.R. greps som misstänkt för våldtäkt mot sin dotter efter att hennes mamma hade gjort en polisanmälan i samband med att hon skulle lämna över dottern till J.R. JO konstaterar att beslutet att gripa J.R. fattades på ett bristfälligt underlag och på oklara grunder. Anmälan avsåg ett brott som skulle ha skett för flera år sedan och som redan hade varit föremål för polisanmälan och utredning. Det fanns alltså varken någon tillräckligt stark misstanke mot J.R. eller några utredningsskäl som motiverade ett gripande. Efter att J.R. hade varit gripen i cirka en timme beslutades det att han i stället skulle hämtas till förhör utan föregående kallelse. JO anser att även det beslutet var felaktigt. Det framstår i det närmaste som en förhastad åtgärd som vidtogs när det stod klart att det inte fanns tillräckliga skäl för gripande. I beslutet erinras därför om att hämtning till förhör inte får användas som substitut för ett gripande när förutsättningarna för gripande inte är uppfyllda. De polismän som fattade besluten om gripande respektive hämtning till förhör kritiseras. I beslutet behandlas även de åtgärder som vidtogs när J.R. förts till arresten. Bakgrund Genom ett beslut av domstol den 24 mars 2013 fick J.R. ensam vårdnad om sin dotter, född 2004. I beslutet angavs att dotterns mamma, C.E., senast den 4 april 2013 skulle lämna dottern till ett familjecentrum. Så skedde dock inte, och C.E. anhölls i sin frånvaro för egenmäktighet med barn. Den 8 maj 2013 fick socialtjänsten kontakt med C.E. och dottern. De fördes till familjecentret, dit även J.R. anslöt. Syftet var att J.R. där skulle återknyta kontakten med dottern, som han inte hade träffat på nästan två och ett halvt år. Den 9 maj 2013 ringde C.E. till Polismyndigheten i Västra Götaland och anmälde J.R. för att ha förgripit sig sexuellt på dottern. Polisen kom till familjecentret och tog upp anmälan. Brottsmisstanken gällde våldtäkt mot barn, som skulle ha skett någon gång under perioden den 1 mars 2009 1 mars 2010. På grund av dotterns hälsotillstånd tillkallade polisen ambulans som förde henne och C.E. till akuten. När J.R. senare anlände till akuten greps han som misstänkt för våldtäkt mot barn. Efter cirka en timme fattades det i stället beslut om att han skulle hämtas till förhör utan föregående kallelse. J.R. fördes därefter till personintaget vid arresten på Aminogatan. Han kroppsvisiterades och placerades i ett rum i arrestlokalen som kallas kapellet. Nästan tre timmar senare beslutade åklagaren att J.R. skulle friges utan att förhör hade hållits. Som skäl för frigivningen angavs bl.a. att beslutet om hämtning hade grundats på en polisanmälan om 107

Å KLAGAR-, POLIS- OCH TULLÄRENDEN mycket gamla brott som tidigare hade anmälts och som det för närvarande saknades anledning att misstänka någon för. Anmälan J.R. anmälde händelsen till JO. Han redogjorde för händelseförloppet och anförde dessutom bl.a. följande. Han greps och placerades i ett rum på sjukhuset. Polisen tog samtidigt hans mobiltelefon. Senare fick han besked om att han inte längre var gripen, men att han skulle följa med till polisstationen för förhör. Han fördes till arresten. Där kroppsvisiterades han, och polisen omhändertog bl.a. hans plånbok. Därefter låstes han in i en förvaringscell. Efter drygt tre timmar i förvaringscellen frigavs han utan någon närmare förklaring. Först då fick han tillbaka sin mobiltelefon och övriga tillhörigheter. J.R. ansåg sammanfattningsvis att polisen grep och frihetsberövade honom utan grund. Polisen borde ha vetat att C.E. var anhållen i sin frånvaro och att hon tidigare hade gjort ca 30 grundlösa polisanmälningar mot honom, som alla hade lagts ned. J.R. framförde även annan kritik mot polismyndigheten. Utredning Polismyndighetens yttrande Polismyndigheten (länspolismästaren Klas Friberg) yttrade sig om det som J.R. anfört. I yttrandet redovisades bl.a. upplysningar från de berörda tjänstemännen. Omständigheterna i ärendet Polismyndigheten lämnade följande redogörelse: En kvinna [C.E.] ringer den 9 maj 2013 kl. 10.05 till länskommunikationscentralen (LKC) i Västra Götaland och berättar att hon snart ska tvingas lämna över sin dotter till dotterns far. C.E. påstår att fadern utsätter dottern för övergrepp. C.E. och dottern befinner sig enligt uppgift på ett familjecentrum [...]. Operatören på LKC gör en slagning på C.E:s personnummer varvid det kommer fram att hon är efterlyst och anhållen i sin frånvaro för egenmäktighet med barn. [En] polispatrull [ ] beordras till familjecentret och är på plats kl. 10.51. En anmälan tas upp angående våldtäkt mot barn. Av anmälan framgår att det misstänkta brottet ska ha begåtts någon gång mellan den 1 mars 2009 och den 1 mars 2010. Ambulans tillkallas därefter och dottern förs till barnakuten på Östra sjukhuset för undersökning. Patrull[en] följer efter till Östra sjukhuset och meddelar kl. 12.30 att flickans far, J.R, har kommit till sjukhuset. Polisassistent Martin Ambjörnsson fattar beslut om gripande av J.R. kl. 12.30. Därefter kontaktas åklagare kl. 12.35. Något beslut om tvångsmedel från åklagaren finns dock inte. Patrullen tar därefter kontakt med vakthavande befäl kl. 12.38. Gripandebeslutet hävs kl. 13.48 och omvandlas till ett beslut om hämtning till förhör utan föregående kallelse. Båda besluten fattas av vakthavande befäl Staffan Sellberg. Patrull[en] transporterar senare C.E. till personintaget på Aminogatan medan en annan patrull, [ ] transporterar J.R. till Aminogatan för förhör. 108

Å KLAGAR-, POLIS- OCH TULLÄRENDEN 2015/16:JO1 J.R. anländer till Aminogatan kl. 14.15 och kroppsvisitation utförs på honom. Han placeras därefter i det s.k. kapellet. Åklagare beslutar kl. 17.00 att han ska friges utan föregående förhör. Upplysningar från berörda tjänstemän Polisassistenten Martin Ambjörnsson har uppgett att han kommer ihåg att frågan om gripande diskuterades men inte att han fattade beslutet. Anledningen till gripandet måste enligt honom ha varit kollusionsfara, dvs. att förhindra att J.R. skulle ta kontakt med C.E. och dottern på sjukhuset. Bland annat på grund av flickans tillstånd hade han uppfattningen att misstanken avsåg en våldtäkt som hade skett nyligen. Vakthavande befälet Staffan Sellberg har uppgett följande: Vid aktuellt tillfälle fick jag via operatör på LKC vetskap om händelsen [ ]. Uppgifter som operatören tagit fram klargjorde att [kvinnan som gjort polisanmälan, C.E.] var efterlyst för egenmäktighet med barn och befann sig på ett familjecentrum. Uppgifter från C.E. gjorde [ ] gällande att hon var där med sin dotter och att pappan, J.R., hade förgripit sig sexuellt på dottern. Då jag en stund senare får samtal från polispatrullen på plats får jag veta att dottern är helt apatisk och i mycket dåligt skick på grund av [ ] förgripelse[n]. En ambulans är rekvirerad till platsen. Dottern och C.E. förs med ambulans till Östra sjukhuset. När polispatrullen är på sjukhuset får de uppgifter om att J.R. är på väg dit [ ] och de önskar gripa [honom]. På de uppgifter vi då fått fram prövar jag gripandet och säger att det är klart. Ytterligare uppgifter från flera håll kommer efter hand till LKC, om att C.E. kan ha fått dottern att spela att hon har varit utsatt för [ ] sexuella förgripelser och sitt nästan medvetslösa tillstånd. Jag vill minnas att uppgifterna kom från J.R:s juridiska ombud och från socialtjänsten. Uppgifter gör även gällande att C.E:s anhöriga är på väg till platsen för att hjälpa henne i ärendet vilket gör att jag ändå har kvar en viss misstanke om att [ ] brott kan ha skett. Med tanke på ovan [nämnda] uppgifter ser jag att ett gripande av en misstänkt inte längre kan göras. Anmälan om en sexuell förgripelse kvarstår dock och får ställas mot de nya uppgifter som kommit till min kännedom, om att C.E. med dottern kan ha iscensatt händelsen. För att säkerställa uppgifter[na] och J.R:s oskuld/skuld talar jag om för patrullen att gripandet hävs och att jag tagit beslut om hämtning till förhör utan föregående kallelse [ ]. Polismannen Johan Gabrielsson, som inledningsvis var förundersökningsledare, har uppgett att han av beredskapskommissarien Susanne Tidstrand fick information om att det anmälda brottet redan utreddes av Länskriminalpolisen och att det inte var aktuellt med några utredningsåtgärder mot J.R. Denna information förmedlade han till åklagaren. Beredskapskommissarien Susanne Tidstrand var även handläggare i de två ärenden där anmälningar av J.R. för våldtäkt/sexuella övergrepp mot dottern behandlades. Hon har uppgett att anmälningarna hade kommit in under 2013 men att det var mycket som tydde på att de avsåg händelser som redan var anmälda och utredda och där förundersökningen var nedlagd. Det fanns inte några beslut om tvångsmedel eller direktiv att J.R. skulle förhöras eller delges någon misstanke. Polisanmälan den 9 maj 2013 gällde också dessa tidigare händelser. 109

Å KLAGAR-, POLIS- OCH TULLÄRENDEN Kammaråklagaren James von Reis, som uppgett att han trädde in som förundersökningsledare först efter det att beslutet om hämtning hade verkställts, har i en tjänsteanteckning den aktuella dagen angett följande: Åklagaren [ ] häver hämtningsbeslutet och beslutar att misstänkt ska friges utan förhör. Det har framkommit att hämtningsbeslutet grundats på en i dag gjord polisanmälan om mycket gamla brott som tidigare anmälts och som det för närvarande saknas anledning att misstänka någon för. Dagens anmälan kan ses som en hämndåtgärd med anledning av samtidigt vidtagna tvångsmedel mot den andra parten rörande misstanke mot denne om egenmäktighet med barn. Helena Trolläng, tf. biträdande chef för polisområde Storgöteborg, har uppgett att den normala rutinen vid misstanke om våldtäkt mot barn är att ärendet lottas på en åklagare och att ett beslut om eventuella tvångsmedel fattas först efter det att målsägandeförhör hållits. Polismyndighetens bedömning Polismyndigheten redovisade bl.a. följande bedömning av beslutet om gripande: Ett beslut att gripa någon förutsätter att det finns anhållningsskäl. För ett anhållningsbeslut krävs i sin tur att det föreligger skäl för häktning. För att en polisman ska få gripa någon krävs vidare att det är fråga om ett brådskande fall. Enligt vad som framkommit av utredningen greps J.R. när han kom till Östra sjukhuset. Polisassistent Martin Ambjörnsson hade då, enligt de uppgifter han lämnat, uppfattningen att det misstänkta brottet var nyligen begånget och att det fanns en risk för att J.R., om han fick tillfälle att ta kontakt med mamman [C.E.] och dottern på sjukhuset, skulle kunna påverka utredningen av brottet. Enligt Martin Ambjörnsson måste det därför ha varit fråga om ett brådskande fall när han beslutade att gripa J.R. Först efter gripandet tog polispatrullen kontakt med åklagare och vakthavande befäl, vilket också tyder på polispatrullen bedömde frågan som brådskande. Åklagaren fattade inget beslut om anhållande av J.R. Vakthavande befäl Staffan Sellberg har uppgett att han gav klartecken till ett gripande. Mot bakgrund av de uppgifter som Staffan Sellberg lämnat, nämligen att dottern var helt apatisk och i mycket dåligt skick på grund av förgripelsen, är det högst sannolikt att även han haft uppfattningen att det var fråga om misstanke om ett nyligen begånget brott och att han prövade gripandefrågan utifrån denna förutsättning. När det gäller gripandet vill polismyndigheten vidare framhålla att det är polis på plats som ska fatta ett beslut om gripande, och inte vakthavande befäl, som inte befinner sig på platsen. Det förekommer dock att poliser i yttre tjänst vid svårbedömda fall kontaktar vakthavande befäl, eller annat befäl, för rådgivning i gripandefrågan. Av utredningen i ärendet kan inga andra slutsatser dras än att så har skett i detta fall. Vakthavande befäl Staffan Sellberg har senare, när han fått in nya uppgifter i ärendet, hävt gripandebeslutet. Detta beslut kan i sig inte klandras eftersom polismyndigheten får häva ett beslut om gripande, innan åklagare har underrättats om frihetsberövandet och om det är uppenbart att det inte finns skäl för fortsatt frihetsberövande. I fråga om beslutet att hämta J.R. till förhör utan föregående kallelse anfördes bl.a. följande: 110

Å KLAGAR-, POLIS- OCH TULLÄRENDEN 2015/16:JO1 [Det] kan konstateras att hämtningsbeslutet, med beaktande av att det var fråga om misstanke om ett brott begånget för flera år sedan och att utredning rörande det påstådda brottet redan var genomförd, fattades utan att förutsättningarna för hämtning till förhör utan föregående kallelse var uppfyllda. Frågan är dock vad vakthavande befälet Staffan Sellberg kände till om detta vid tidpunkten för beslutet. De uppgifter som kommit fram, särskilt de uppgifter som lämnats av Staffan Sellberg och Martin Ambjörnsson, ger en bild av att samtliga inblandade befattningshavare, i vart fall inledningsvis, hade uppfattningen att det rörde sig om färska brottsmisstankar. Såväl gripandebeslutet som hämtningsbeslutet synes ha fattats på grundval av denna missuppfattning av situationen. Sammanfattningsvis konstaterade polismyndigheten att såväl beslutet om gripande som beslutet om hämtning till förhör inte föregicks av en tillräckligt noggrann prövning och att de fattades utifrån felaktig information. I frågan om hur länge J.R. hölls kvar i väntan på förhör anfördes följande: [ ] J.R. fick vänta i två timmar och 45 minuter [ ] innan han frigavs. Något förhör genomfördes aldrig med honom. Den lagstadgade tidsgränsen för kvarhållande vid hämtning till förhör har i och för sig inte överskridits. Förhör ska dock påbörjas med största skyndsamhet och kan så inte ske på grund av omständigheter som inte är hänförliga till den person som ska höras bör förhöret i stället skjutas upp och personen ges möjlighet att lämna förvarslokalen. Polismyndigheten anser att kvarhållandet av J.R., särskilt med beaktande av de bakomliggande omständigheterna, var för lång. Polismyndighetens kompletterande yttrande JO återremitterade ärendet till polismyndigheten för att få ytterligare klargöranden och svar på vissa frågor. Polismyndigheten (biträdande länspolismästaren Morgan Orvenholt) kom in med ett kompletterande yttrande. Allmänt om ingripandet och handläggningen av ärendet Polismyndigheten redogjorde inledningsvis för ärendet i stort och utvecklade följande om vad som låg bakom polisens handlande: Aktuellt ärende är svåröverskådligt och allt tyder på att det var så även den 9 maj 2013. Polisen kontaktades den dagen av en kvinna [C.E.] som uppgav att hon ville göra en anmälan om övergrepp mot sin dotter. Anmälningar om brott tas på allvar av polisen och en patrull skickades till platsen för att ta upp en anmälan. Brottsmisstanken gällde våldtäkt mot barn, som skulle ha skett någon gång under åren 2009 2010. Patrullen kände till att C.E. var anhållen i sin frånvaro för egenmäktighet med barn. Samtidigt kunde de konstatera att barnet uppträdde på ett sätt som gav stor anledning till oro och de tillkallade därför ambulans. Både C.E. och barn[et] fördes till Östra sjukhuset i Göteborg och patrullen följde efter. Till sjukhuset kom så småningom även barnets far, J.R., den utpekade gärningsmannen. J.R. hävdade att han enligt domstolsbeslut hade vårdnaden om barnet, en uppgift som var korrekt. Det är i det läget och med den informationen som patrullen hade att fatta ett beslut. Det första beslutet som fattades var ett beslut att gripa J.R. Om det finns skäl att anhålla någon får en polisman i brådskande fall gripa en person, även om det saknas ett anhållningsbeslut. Ett gripande är en provisorisk åtgärd i avvaktan på att åklagare ska hinna pröva frågan om anhållande. Mot bakgrund av att brottsmisstanken gällde våldtäkt mot barn, ett brott 111

Å KLAGAR-, POLIS- OCH TULLÄRENDEN som har fängelse i lägst två år i straffskalan, var patrull på plats tvungen att fatta ett beslut. De visste samtidigt att J.R. skulle avlägsna sig med barnet, dvs. målsäganden, om de inte ingrep. Mot denna bakgrund fattades beslutet om gripande. Därefter kom nya uppgifter om situationen in till vakthavande befäl. Uppgifterna kom bl.a. från J.R:s juridiska ombud och gällde att C.E:s och dotterns beteenden kunde vara spelade och oriktiga och att en vårdnadstvist pågick sedan länge. Det rörde sig dock om partsuppgifter, vilka ska och måste kontrolleras innan de används som underlag för ett beslut. Vakthavande befäl gjorde bedömningen att misstankarna mot J.R. hade försvagats och hävde därför gripandebeslutet och beslutade i stället om hämtning till förhör. Han ansåg dock fortfarande att J.R. var misstänkt. J.R. fördes till personintaget på Aminogatan och placerades i det s.k. kapellet. Under tiden arbetade utredare och förundersökningsledare med att få klarhet i ärendet. Detta medförde så småningom att åklagare kunde konstatera att det inte fanns några misstankar mot J.R. och således inga utredningsåtgärder att vidta. J.R. kunde då friges utan att förhör behövde genomföras. Att en person som har hämtats till förhör i vissa situationer kan få vänta på att förhöret ska kunna genomföras anses vara vedertaget om det finns skäl för det. [ ] I förevarande fall krävde situationen enligt myndighetens uppfattning ett snabbt beslut om hämtning till förhör som i sig medförde att förberedelserna inte var färdiga när J.R. kom till polisstationen. Det är i vart fall förklaringen till att J.R. fick vänta i nästan tre timmar innan han kunde lämna polisstationen. Kontakter med åklagaren i samband med gripandet av J.R. Polismyndigheten angav att patrullen enligt händelserapporten kontaktade åklagaren kl. 12.35 om eventuella beslut mot pappan. Martin Ambjörnsson kommer dock inte ihåg vad som diskuterades vid samtalet med åklagaren. Det framgår i vart fall inte av dokumentationen att åklagaren skulle ha underrättats om gripandet. Beslutet om hämtning till förhör utan föregående kallelse Polismyndigheten anförde att grunden för beslutet att hämta J.R. till förhör som misstänkt var att det fanns en risk för att utredningen försvårades. Misstanken avsåg ett brott med ett straffminimum på två års fängelse, och J.R. skulle hämta målsäganden från platsen. Mot den bakgrunden fanns det en kollusionsfara oavsett om brottet var begånget 2009 eller i nutid. Förvar i väntan på förhör m.m. Polismyndigheten uppgav att det bl.a. på grund av bristande dokumentation inte är klarlagt om J.R. hade tagits i förvar eller endast hållits kvar för förhör. Myndigheten ansåg dock att det hade funnits förutsättningar för att ta J.R. i förvar utifrån den kunskap man hade om ärendet vid tidpunkten och med hänsyn till ändamålet med ingripandet. Polismyndigheten anförde även att det kunnat konstateras att det inom myndigheten råder osäkerhet om tillämpningen av bestämmelsen om rätt för polisen att ta någon i förvar. Myndigheten har för avsikt att omgående göra en genomlysning av problematiken. 112

Å KLAGAR-, POLIS- OCH TULLÄRENDEN 2015/16:JO1 Kapellet J.R. har uppgett att han placerades i ett låst rum när han väntade på att förhöras. Polismyndigheten, som tidigare uppgett att J.R. placerades i det s.k. kapellet, har förtydligat att detta är ett olåst utrymme, beläget vid entrén till personintaget och att det övervakas av en vaktkonstapel. I kapellet kan flera personer placeras samtidigt, till skillnad från en arrestcell där endast en person åt gången placeras. Kroppsvisitationer och omhändertagande av föremål m.m. I frågan om vilket stöd polismyndigheten hade för att kroppsvisitera J.R. och omhänderta eller beslagta hans tillhörigheter uppgav myndigheten följande: Av arrestantbladet framgår att J.R. kroppsvisiterades med stöd av 19 1 polislagen [ ]. Arrestantbladet är upprättat av den polispatrull som transporterade J.R. till polisstationen och avser därför den skyddsvisitation som dessa polismän gjort i samband med eller före transporten. Vid en andra visitation i samband med ankomsten till personintaget kroppsvisiterades J.R. med stöd av 4 kap. 2 häkteslagen [ ]. JO:s inspektioner av arresten på Aminogatan JO:s tillsyn bedrivs förutom genom prövning av klagomål från allmänheten också genom inspektioner. JO inspekterar regelbundet myndigheter och domstolar runt om i landet. Under de senaste åren har JO inspekterat polisarresten på Aminogatan vid två tillfällen. Den senaste inspektionen genomfördes i oktober 2014. Det framgick då bl.a. att det kunde variera om dörren till det rum som har kallats kapellet låses eller inte. (Se JO:s protokoll i ärende med dnr 5548-2014.) Övrigt Ingripandet mot J.R. har varit föremål för utredning hos Riksenheten för polismål (numera Särskilda åklagarkammaren) vid Åklagarmyndigheten. Den 31 januari 2014 beslutade åklagaren att inte inleda någon förundersökning. Enligt åklagaren gav uppgifterna i ärendet inte anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal hade begåtts. Den anmälda gärningen var att bedöma som ringa fall av tjänstefel och var därför inte brottslig. J.R:s yttrande J.R. yttrade sig över det som polismyndigheten hade anfört och utvecklade det han framfört i sin anmälan. Han ifrågasatte bl.a. att polisen ansåg att ärendet var svåröverskådligt eftersom det var ett gammalt ärende som han hade haft kontinuerlig kontakt med polisen om. Han anförde även att dottern enligt domstolsbeslutet skulle lämnas till familjecentret och att polisens påstående att han skulle hämta dottern är en efterhandskonstruktion. När det gäller hans mobiltelefon angav han att polisen tog den redan när han greps och att han inte fick tillbaka den förrän han frigavs. I samband med att han kom till arresten omhändertogs även vissa andra tillhörigheter, bl.a. hans plånbok. J.R. höll även fast vid att dörren till kapellet hade varit låst utifrån och ifrågasatte att det skulle ha funnits förutsättningar för att ta honom i förvar. 113

Å KLAGAR-, POLIS- OCH TULLÄRENDEN I ett beslut den 18 december 2014 anförde JO Renfors följande. Rättslig reglering m.m. Regler om häktning, anhållande och gripande Den som på sannolika skäl är misstänkt för ett brott för vilket påföljden är fängelse minst ett år får häktas om det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller någon annan omständighet finns risk för att han eller hon avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff, genom att undanröja bevis eller på något annat sätt försvårar sakens utredning (s.k. kollusionsfara) eller fortsätter sin brottsliga verksamhet (24 kap. 1 första stycket rättegångsbalken, RB). Häktning beslutas av domstol och får endast ske om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse (24 kap. 1 tredje stycket RB). Om det finns skäl att häkta någon får personen anhållas i avvaktan på rättens prövning. Beslut om anhållande fattas av åklagaren. Om det finns skäl att anhålla någon får en polisman i brådskande fall besluta att gripa personen. Därefter ska förhör hållas och åklagare skyndsamt underrättas om frihetsberövandet. Åklagaren ska efter förhöret omedelbart besluta om den misstänkte ska anhållas. Om den misstänkte inte anhålls ska beslutet om gripande omedelbart hävas. Innan åklagaren har underrättats om frihetsberövandet får beslutet om gripande hävas av polismyndigheten, om det är uppenbart att det inte finns skäl för fortsatt frihetsberövande. I omedelbar anslutning till gripandet får beslutet under samma förutsättningar hävas även av den polisman som har fattat beslutet. (Se 24 kap. 6 8 RB.) Den som frihetsberövats som gripen, anhållen eller häktad på grund av kollusionsfara får åläggas inskränkningar i sina kontakter med omvärlden (s.k. restriktioner). Restriktioner kan avse t.ex. begränsningar i rätten till telefonsamtal och annan elektronisk kommunikation. Frågor om restriktioner prövas av förundersökningsledaren eller åklagaren. Om en person är häktad krävs det att domstol beslutat om tillstånd att meddela restriktioner. (Se 24 kap. 5 a RB och 6 kap. 2 och 3 häkteslagen.) Regler om hämtning till förhör utan föregående kallelse Att en förhörsperson under vissa omständigheter får hämtas till förhör är reglerat i 23 kap. 7 RB. Av bestämmelsens andra stycke följer att hämtning i en del fall får ske utan någon föregående kallelse. Förutsättningarna för detta är bl.a. att förundersökningen avser ett brott på vilket fängelse kan följa och att det skäligen kan befaras att förhörspersonen antingen inte skulle följa en kallelse eller, med anledning av en kallelse, skulle undanröja bevis eller på annat sätt försvåra utredningen. Ett beslut om hämtning kan avse både den som är misstänkt och annan. Ett beslut om hämtning av den misstänkte förutsätter inte att misstanken om brott 114

Å KLAGAR-, POLIS- OCH TULLÄRENDEN 2015/16:JO1 har nått upp till skälig misstanke. Misstankens styrka bör dock beaktas vid bedömningen av om det finns förutsättningar för beslut om hämtning (se bl.a. JO 1994/95 s. 352). Hämtning till förhör får inte användas som substitut för gripande eller anhållande när de rättsliga förutsättningarna för de senare åtgärderna inte är uppfyllda. Hämtning till förhör har endast som syfte att möjliggöra förhör. Gripande och anhållande har ett vidare användningsområde: att förhindra att en misstänkt person avviker, undanröjer bevisning eller fortsätter brottslig verksamhet. (Se Gunnel Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel, 3:e upplagan, s. 185.) Inför ett beslut om hämtning ska polisen, liksom vid andra tvångsmedel, beakta behovs- och proportionalitetsprinciperna. Detta innebär bl.a. att polisen ska överväga om det för den enskilde finns mindre ingripande alternativ och om skälen för hämtning uppväger den olägenhet som det innebär för den enskilde. Regler om kvarstannande för förhör och förvar m.m. Beslutet om hämtning till förhör är verkställt och upphör när den hämtade har kommit till förhörslokalen. Då blir i stället reglerna om skyldighet att stanna kvar för förhör tillämpliga. Kvarstannande för förhör är en särskild tvångsåtgärd som främst syftar till att förhör ska kunna hållas även med den som mot sin vilja förts till polisen för förhör. Den som inte är anhållen eller häktad är dock i normalfallet inte skyldig att stanna kvar för förhör längre tid än sex timmar. (Se 23 kap. 9 första stycket RB och Gunnel Lindberg, a.a., s. 186.) Förhöret ska påbörjas så snart som möjligt när beslutet om hämtning har verkställts. Hämtning till förhör ska planeras så att man undviker onödig tidsspillan för den som ska höras. Vid ett beslut om hämtning bör utredningen ha kommit så långt att det finns förutsättningar för att omedelbart hålla ett meningsfullt förhör med den som hämtats. (Se 5 förundersökningskungörelsen, Gunnel Lindberg, a.a., s. 180 f. och JO 1975 s. 136.) Om förhöret av någon anledning inte kan påbörjas omgående bör den som hämtats få uppehålla sig i ett väntrum, förhörsrum eller annat lämpligt rum. I normala fall får det rummet inte vara låst. Den som är skyldig att stanna kvar för förhör får däremot hållas kvar med visst tvång, t.ex. bevakning. Det får dock endast vara sådant tvång som krävs för att hindra den förhörde från att avlägsna sig eller kommunicera med andra förhörspersoner. En person som endast är hämtad till förhör får inte åläggas restriktioner, och det är inte heller tillåtet att omhänderta mobiltelefon eller annan kommunikationsutrustning i syfte att hindra honom eller henne från att ta kontakt med andra personer, t.ex. för att en sådan kontakt skulle riskera att försvåra utredningen. Oönskade telefonkontakter får i stället förhindras genom att förhörspersonen bevakas. (Se bl.a. Gunnel Lindberg, a.a., s. 181 f. och 189 och JO 2005/06 s. 84.) Utgångspunkten är alltså att den som hålls kvar för förhör ska placeras i en öppen lokal. Den som kan misstänkas för brott får dock under vissa omständigheter tas i förvar, dvs. låsas in, under den tid som han eller hon är skyldig att stanna kvar för förhör. Det krävs då att förvar är nödvändigt med hänsyn till 115

Å KLAGAR-, POLIS- OCH TULLÄRENDEN ändamålet med ingripandet, ordningen eller säkerheten (23 kap. 9 fjärde stycket RB). I motiven till bestämmelsen anges att det kan finnas behov av att ta en misstänkt person i förvar om förhöret inte kan genomföras omgående. Som exempel ges fall där det kan finnas en risk att den som ska höras avlägsnar sig eller för en olämplig kommunikation med någon som också ska förhöras. (Se prop. 1996/97:175 s. 53 f.) I Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om förvaring av personer i polisarrest anges att om ett förhör med en person som har hämtats med stöd av 23 kap. 7 RB undantagsvis inte kan påbörjas omedelbart, bör han eller hon uppmanas att vänta i ett väntrum, förhörsrum eller något annat olåst utrymme. Den som kan misstänkas för brott bör inte enbart på den grunden förvaras i en polisarrest. Sådan förvaring kan dock i undantagsfall vara ett alternativ till bevakad vistelse i en olåst lokal när det t.ex. finns risk för att den frihetsberövade avlägsnar sig eller försvårar utredningen. (Se 2 kap. FAP 102-1.) Regler om kroppsvisitation enligt polislagen och häkteslagen Enligt 19 första stycket 1 polislagen får en polisman kroppsvisitera en person som gripits eller omhändertagits i den utsträckning som är nödvändig av säkerhetsskäl för att vapen eller andra farliga föremål ska kunna tas om hand (s.k. skyddsvisitation). I häkteslagen finns det regler om kroppsvisitation som gäller bl.a. den som är intagen i en polisarrest för förvar. Den som ska tas in i en förvaringslokal ska senast vid ankomsten kroppsvisiteras eller kroppsbesiktigas för eftersökande av otillåtna föremål. Det behöver dock inte ske om det är uppenbart obehövligt. (Se 1 kap. 3 2 och 4 kap. 2 häkteslagen.) Dokumentation I 23 kap. 21 RB anges att det ska föras protokoll över en förundersökning. De närmare reglerna om vad förundersökningsprotokollet ska innehålla finns främst i förundersökningskungörelsen. Där anges bl.a. att beslut och uppgifter om tvångsmedel ska antecknas i förundersökningsprotokollet (20 ). I 27 polislagen finns bestämmelser om dokumentation av tvångsmedel, t.ex. gripande och omhändertagande av föremål. Bedömning Inledning J.R. greps som misstänkt för våldtäkt mot sin dotter. Efter att han hade varit gripen i cirka en timme beslutades det att han i stället skulle hämtas till förhör utan föregående kallelse. Han ansågs fortfarande misstänkt och fördes till arrestlokalen i väntan på förhör. Av utredningen framgår att det var C.E., dotterns mamma, som hade polisanmält honom. Det sexuella övergreppet skulle enligt anmälan ha begåtts någon gång mellan den 1 mars 2009 och den 1 mars 2010. Det har också kommit fram att det som anmälan avsåg redan hade polisanmälts och utretts ett antal 116

Å KLAGAR-, POLIS- OCH TULLÄRENDEN 2015/16:JO1 gånger tidigare. C.E. var vid tidpunkten för den nu aktuella polisanmälan anhållen i sin frånvaro för egenmäktighet med barn. Anledningen till detta var att hon inte hade lämnat över dottern i enlighet med ett domstolsbeslut som innebar att J.R. skulle ha ensam vårdnad om dottern. Min granskning har varit inriktad på besluten om tvångsmedel mot J.R. och placeringen av honom i arrestlokalen. Jag går därmed inte in på de andra frågor som J.R. tar upp i sin anmälan. Beslutet att gripa J.R. Ett beslut att gripa någon ska i princip grundas på en bedömning av om det finns skäl för häktning. I viss mån skiljer sig dock gripande från anhållande och häktning eftersom det är ett provisoriskt frihetsberövande som är avsett att gälla endast under en kort tid, innan åklagaren prövar frågan om den misstänkte ska anhållas eller friges. Även ett gripande är dock ett allvarligt ingrepp i den personliga friheten. Det var Martin Ambjörnsson som beslutade att J.R. skulle gripas. Han har som skäl för gripandet angett att det skulle förhindra att J.R. tog kontakt med C.E. och dottern på sjukhuset, dvs. att det fanns en kollusionsfara. Polismyndigheten har i sitt kompletterande yttrande uppgett att beslutet fattades mot bakgrund av att det fanns en risk att J.R. skulle avlägsna sig med dottern om polisen inte ingrep. Utredningen tyder på att det varit en upprörd stämning när polisen kom till familjecentret och även senare på akuten. Det är under sådana förhållanden särskilt angeläget att polisens agerande är professionellt och genomtänkt. Det är inte helt klarlagt vilka av de bakomliggande omständigheterna Martin Ambjörnsson kände till när han fattade beslutet att J.R. skulle gripas. Det verkar dock som om han drog förhastade slutsatser av de uppgifter han hade. Han har t.ex. angett att han på grund av flickans tillstånd var av uppfattningen att misstanken avsåg ett övergrepp som hade skett nyligen. Det är anmärkningsvärt att han inför beslutet inte förvissade sig om när det anmälda brottet skulle ha begåtts. Det har inte kommit fram vilka kontrollfrågor som ställdes till C.E. i samband med att anmälan togs upp och inte heller om det vidtogs några andra åtgärder, t.ex. att kontakta personalen på familjecentret, för att få en klarare bild av situationen. Beslutet att gripa J.R. fattades alltså på ett bristfälligt underlag och på oklara grunder. Att under sådana förutsättningar över huvud taget fatta beslut om frihetsberövanden är inte rättssäkert. I detta fall visade det sig att det var ett oriktigt beslut. Anmälan avsåg ett brott som skulle ha begåtts för flera år sedan och som redan hade varit föremål för polisanmälan och utredning. Det fanns alltså varken någon tillräckligt stark misstanke mot J.R. eller några utredningsskäl som motiverade ett gripande. Beslutet att gripa J.R. var alltså felaktigt. Martin Ambjörnsson ska kritiseras för sitt beslut. Eftersom polismyndigheten självmant hävde gripandet efter cirka en timme finns det inte tillräcklig anledning till kritik för att gripandet inte anmäldes till åklagaren. Jag vill dock ändå erinra om att ett gripande skyndsamt ska anmälas 117

Å KLAGAR-, POLIS- OCH TULLÄRENDEN till åklagare. Det är angeläget att den som gripits inte är frihetsberövad längre än nödvändigt innan saken prövas av åklagaren. Det kan i detta fall konstateras att J.R., när åklagaren väl tog över ledningen av förundersökningen, frigavs utan att förhör hade hållits. Beslutet att hämta J.R. till förhör utan föregående kallelse Efter att Staffan Sellberg bl.a. fått information om att C.E. kunde ha iscensatt händelsen bedömde han att misstankarna mot J.R. hade försvagats och hävde beslutet om gripande. Detta var i sig en korrekt åtgärd. Han beslutade dock i stället att J.R. skulle hämtas till förhör utan föregående kallelse. Han ansåg att J.R. fortfarande var misstänkt för våldtäkt mot barn. För att någon ska få hämtas till förhör i en situation som denna, dvs. utan föregående kallelse, krävs att det finns en konkret omständighet som talar för att förhörspersonen inte skulle följa en kallelse eller att han skulle undanröja bevis eller försvåra utredningen om han fick en kallelse. Av beslutet om hämtning av J.R. framgår inte något närmare om grunden för åtgärden. Staffan Sellberg har inte heller i samband med utredningen hos JO anfört någon närmare motivering. Polismyndigheten har dock uppgett att det fanns en risk att utredningen skulle försvåras eftersom J.R. skulle hämta dottern från platsen. Att det fanns en risk att J.R. skulle påverka utredningen, t.ex. dotterns utsaga, kunde i och för sig ha varit ett skäl för hämtning. Utan att göra någon ingående prövning kan jag konstatera att detta rimligtvis borde ha förutsatt att förhör också hölls med dottern. Oavsett det ska även misstankens styrka beaktas vid prövningen av om det finns förutsättningar för hämtning. Särskilt mot bakgrund av att det anmälda brottet redan hade varit föremål för polisanmälan och utredning anser jag inte att misstanken mot J.R. var sådan att det var befogat att besluta om hämtning. Liksom när det gäller gripandet fattades beslutet om hämtning på ett bristfälligt underlag och utan att tillräckliga kontroller hade gjorts. Det framstår i det närmaste som en förhastad åtgärd som vidtogs när det stod klart att det inte fanns tillräckliga skäl för gripande. Det finns därför anledning att erinra om att hämtning till förhör inte får användas som substitut för ett gripande när förutsättningarna för gripande inte är uppfyllda. Även beslutet om hämtning av J.R. till förhör var alltså felaktigt. Staffan Sellberg ska kritiseras för det beslutet. Förvar och kroppsvisitation av J.R. m.m. Eftersom jag anser att beslutet om hämtning av J.R. var felaktigt fanns det inte heller någon grund att hålla kvar honom för förhör. Min bedömning när det gäller åtgärder som vidtogs när J.R. förts till arresten görs dock utifrån de förutsättningar som gällde vid den aktuella tidpunkten, dvs. att J.R. var hämtad till förhör. Som framgått i avsnittet om den rättsliga regleringen får en misstänkt person som hämtats till förhör endast i undantagsfall placeras i polisarrest eller på an- 118