DOM 2015-11-24 Meddelad i Stockholm

Avdelning 02 2015-11-24 Meddelad i Stockholm Mål nr 5047-15 1 KLAGANDE Kammarkollegiet Box 2218 103 15 Stockholm MOTPART Scouterna, 802006-2942 Ombud: Advokat Sven-Åke Bergkvist Mannheimer Swartling Advokatbyrå AB Box 1711 111 87 Stockholm ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Förvaltningsrätten i Stockholms dom den 8 maj 2015 i mål nr 31124-14, se bilaga A SAKEN Resegarantilagen KAMMARRÄTTENS AVGÖRANDE Kammarrätten avskriver målet. Dok.Id 352820 Postadress Besöksadress Telefon Telefax Expeditionstid Box 2302 Birger Jarls Torg 5 08-561 690 00 08-14 98 89 måndag fredag 103 17 Stockholm E-post: kammarrattenistockholm@dom.se www.kammarrattenistockholm.domstol.se 08:00-16:00

2 YRKANDEN M.M. Kammarkollegiet yrkar att förvaltningsrättens dom ska upphävas och att Scouternas överklagande ska avslås. Det yrkas vidare att kammarrätten fastställer att Scouterna är skyldiga att ställa resegaranti och att målet återförvisas till Kammarkollegiet för beräkning av en ny garanti. Kammarkollegiet för fram bl.a. följande. Kammarkollegiets beslut från den 27 november 2014 avser både säkerhet som gäller tillsvidare och säkerhet som gällde för en tidsbegränsad period. Aktiviteterna är avslutade och det finns ingen planerad World Scout Jamboree (WSJ). Nu finns det inte längre anledning att ställa samma belopp som säkerhet. Även om det i dagsläget inte går att boka någon resa för år 2016 eller 2017 ska Scouterna ändå ställa säkerhet eftersom även marknadsföring utan faktisk försäljning omfattas av lagen. Utredningen visar att Scouterna marknadsför och säljer paketresor årligen till tusentals personer. Detta sker bl.a. genom Scouternas hemsida som är tillgänglig för både medlemmar och icke-medlemmar. Förhållandena i detta fall är därmed snarlika dem i Högsta förvaltningsdomstolens dom den 6 februari 2015 (HFD 2015 ref. 2). På samma sätt som i den nämnda domen uppkommer det i nu aktuellt fall en kundrelation i förhållande till resenären som inte enbart är ett resultat av att resenären är medlem i Scouterna. Förvaltningsrättens bedömning att omständigheterna i det nu aktuella fallet på ett avgörande sätt skiljer sig från omständigheterna i det fall som Högsta förvaltningsdomstolen prövade är inte korrekt. Tvärtom talar omständigheterna i förevarande fall ännu tydligare för att det är fråga om en kundrelation med tanke på omfattningen av marknadsföringen och målgruppens storlek. Scouterna är inte en ideell förening som riktar sig mot ett litet slutet sällskap utan en rikstäckande organisation med anställda personer och omfattande marknadsföring av en mängd olika resor och aktiviteter. Högsta förvaltningsdomstolen har även uttalat att det förhållandet att medlemskap krävs för att få delta i paketresorna inte ska

3 påverka bedömningen av huruvida den ideella föreningen ska anses vara arrangör. Lagen anger tydligt att alla ska ställa säkerhet så länge det finns en kundrelation. Någon sådan relation finns oftast inte i små, slutna sällskap. Som framgår av HFD 2015 ref. 2 är ett syfte med de aktuella bestämmelserna att ge resenärerna ett visst grundskydd. En restriktiv bedömning är därför påkallad vid prövningen av om ett visst arrangemang ska undantas från resegarantilagens tillämpningsområde. Scouterna yrkar i första hand att överklagandet ska avvisas och i andra hand att överklagandet ska avslås. Scouterna för bl.a. fram följande. WSJ och de övriga resorna som nu är i fråga har avslutats. Det finns då rimligen inget att garantera. Resegaranti kan inte krävas för förfluten tid om inte garantianspråk kvarstår. I det aktuella fallet från Högsta förvaltningsdomstolen synes medlemskapet och engagemanget i den ideella föreningen ha varit sekundärt i förhållande till paketresan. Medlemskapet i Scouterna ser annorlunda ut mot vad det gjorde i det avgörandet. Scouterna har ca 63 000 medlemmar. Grundverksamheten är att skapa en meningsfull fritid. I upplevelsen som scout ingår att man får större utmaningar med åren. Resorna är en pusselbit i Scouternas metod. I alla arrangemang ingår en mängd förberedelser. Ofta har man varit medlem en lång tid för att kunna följa med på en sådan här resa och upplevelse. Det går inte att anmäla sig till ett arrangemang och samtidigt bli medlem, eller att följa med på en resa om man inte är med och bidrar. Förträffarna har obligatorisk närvaro. Medlemmarna medverkar i planeringen och genomför allt tillsammans. Det finns ett ömsesidigt ansvar för att verksamheten ska gå ihop. Deltagande i WSJ är en unik händelse i en engagerad ung scouts liv. Även om antalet deltagare ser ut att vara stort vänder sig deltagandet endast till en exklusiv grupp scouter. Det är inte en upplevelse som alla kan ta del av. Man bor i tält, går ganska mycket, man hjälper till och lagar sin mat tillsammans. Vandringsresorna handlar om att man delas in i grupper före resan. Man torkar mat, studerar kultur och

4 planerar upplevelsen. Alla ledare som åker med arbetar ideellt, utan betalning. Förhållandet att Scouterna är framgångsrikt och har många aktiva medlemmar kan inte leda till en annan bedömning än om en liten ideell förening tillhandahåller samma tjänst. Scouterna är inte näringsidkare och arrangörer i lagens mening. Det är helt främmande för Scouterna att se sig ha en kundrelation med sina medlemmar. Av lagens förarbeten framgår klart att lagstiftaren avsett att undanta vissa researrangörer från lagens tillämpningsområde även om de tillhandahåller paketresor. Det är svårt att se på vilket sätt de resandes skyddsbehov minskar om det är en liten grupp föreningsmedlemmar i en liten förening som deltar i en paketresa. Kammarrätten har hållit muntlig förhandling i målet. SKÄLEN FÖR KAMMARRÄTTENS AVGÖRANDE Fråga om Kammarkollegiets beslut har förfallit Frågan i målet är om Kammarkollegiet hade fog för att besluta att Scouterna skulle ställa säkerhet för tre resor. Det står klart att dessa resor, som utgjort grunden för beräkningen av garantin i Kammarkollegiets beslut, har avslutats och att parterna är överens om att det inte längre finns anledning att ställa säkerhet enligt resegarantilagen (1972:204) för dessa. Eftersom förvaltningsrättens prövning endast har omfattat dessa resor finns det inte skäl att, såsom Kammarkollegiet har yrkat, pröva om Scouterna varit skyldiga att ställa säkerhet, för att efter prövning återförvisa målet för beräkning av resegaranti avseende framtida resor. Parterna har dock ett berättigat intresse av att få kammarrättens bedömning i frågan om Scouterna varit skyldiga att ställa säkerhet för dessa tre resor.

5 Fråga om Scouterna skulle ha ställt säkerhet Rättslig reglering m.m. Enligt 1 första stycket resegarantilagen ska den som är arrangör eller återförsäljare av paketresor enligt lagen (1992:1672) om paketresor, innan han marknadsför en paketresa eller transport som sker tillsammans med en paketresa, ställa säkerhet hos Kammarkollegiet. Med paketresa avses enligt 2 första stycket paketreselagen ett arrangemang som har utformats innan avtal träffas och som 1.) består av transport och inkvartering eller någon av dessa tjänster i kombination med någon turisttjänst som utgör en inte oväsentlig del av arrangemanget och som inte är direkt knuten till transport eller inkvartering, 2.) varar mer än 24 timmar eller inbegriper övernattning samt 3.) säljs eller marknadsförs för ett gemensamt pris eller för skilda priser som är knutna till varandra. Enligt 3 paketreselagen avses med arrangör den som annat än tillfälligtvis organiserar paketresor och säljer eller marknadsför dem direkt eller genom en återförsäljare. Genom paketreselagen och vissa ändringar i resegarantilagen genomfördes rådets direktiv 90/314/EEG av den 13 juni 1990 om paketresor, semesterpaket och andra paketarrangemang (paketresedirektivet) i svensk lag. I preambeln till direktivet anges inledningsvis att ett av gemenskapens huvudmål är att förverkliga den inre marknaden där turistsektorn är en väsentlig del. Det anges att nationella regler gör att researrangörer hindras att fritt tillhandahålla sina tjänster avseende resepaket, vilket leder till en snedvridning av konkurrensen mellan näringsidkare som är etablerade i olika medlemsländer. Vidare anges att näringsidkare som är etablerade i en

6 medlemsstat genom direktivet får en möjlighet att tillhandahålla sina tjänster i andra medlemsstater. Konsumenter inom gemenskapen kan på så sätt dra nytta av jämförbara villkor när de köper ett resepaket i en medlemsstat. Direktivet är ett s.k. minimiharmoniseringsdirektiv vilket innebär att medlemsstaterna har ett utrymme för att anta eller upprätthålla strängare krav av konsumentskyddskäl (se artikel 8 i direktivet). I förarbetena till resegarantilagen anges att avsikten är att begreppet arrangör ska överensstämma med paketresedirektivets definition av begreppet (prop. 1992/93:95 s. 25). Vidare framhålls att den i lagen intagna definitionen innefattar krav på att det ska finnas en kundrelation mellan arrangören och resenären och att de paketresor som t.ex. idrottsföreningar, församlingar och skolor själva ordnar för sina medlemmar respektive elever härigenom inte omfattas av definitionen (a. prop. s. 67). Högsta förvaltningsdomstolen har i avgörandet HFD 2015 ref. 2 funnit att de seglarläger som anordnades av en ideell förening utgjorde paketresor och att föreningen var en sådan arrangör som är skyldig att ställa säkerhet enligt resegarantilagen. Föreningen vände sig till alla som ville bli medlemmar och cirka 75 procent av deltagarna var medlemmar sedan minst ett år tillbaka. I avgörandet uttalade Högsta förvaltningsdomstolen att ett syfte med paketresedirektivet är att ge resenärerna ett visst grundskydd, varför en restriktiv bedömning är påkallad vid prövningen av om ett arrangemang ska undantas från lagens tillämpningsområde. Domstolen slog fast att bestämmelsen i 3 paketreselagen ska tolkas mot bakgrund av artikel 2.2. i paketresedirektivet. Därefter konstaterade domstolen att föreningen sedan flera år anordnar, marknadsför och säljer paketresor i form av seglarläger till hundratals personer. Mot denna bakgrund gjordes bedömningen att föreningen var arrangör enligt paketreselagen. Det förhållandet att medlemskap krävts för att få delta i seglarläger påverkade enligt domstolen inte denna bedömning.

7 Kammarrättens bedömning Kammarrätten konstaterar inledningsvis att det inom en förening eller organisation kan förekomma både resor och arrangemang som omfattas av resegaranti och sådana som inte gör det. En individuell bedömning av varje resa måste göras. Scouterna har en stor verksamhet med många medlemmar och de i målet aktuella resorna rör ett stort antal personer och betydande belopp. Scouterna har anfört att de inte är näringsidkare och arrangörer i lagens mening och att verksamheten saknar vinstintresse. Kammarrätten konstaterar att såväl paketresedirektivet som paketreselagens definition av arrangör saknar begränsningar avseende associationsform. Inte heller resegarantilagen ställer några krav på näringsverksamhet eller vinstintresse för att skyldighet att ställa säkerhet ska föreligga. Parterna är överens om att Scouterna har tillhandahållit paketresor avseende de i målet aktuella resorna och att resorna har marknadsförts. Mot bakgrund av att WSJ enligt uppgift anordnas vart fjärde år sedan lång tid tillbaka och att de i målet aktuella vandringsresorna är exempel på sådana resor som Scouterna med viss regelbundenhet anordnar för sina medlemmar, finner kammarrätten att Scouterna inte endast tillfälligtvis kan sägas anordna paketresor. Ovan anförda omständigheter talar för att Scouterna ska anses vara arrangör enligt 3 paketreselagen. Även om konsumentskydd är ett viktigt delsyfte med direktivet framgår det att direktivet primärt syftar till att tillförsäkra fri rörlighet på marknaden vad avser paketresor. De i målet aktuella resorna riktar sig till aktiva medlemmar i den svenska scoutkåren. Den fria rörligheten på EU:s inre marknad är därför inte en skyddsaspekt som aktualiseras i dessa fall.

8 Frågan som kammarrätten har att pröva, och som även förvaltningsrätten har prövat, är därmed om det finns en kundrelation mellan Scouterna och de enskilda scouter som deltar i de i målet aktuella resorna. Vid en sådan prövning kan flera faktorer vara av betydelse. Kammarkollegiet har framhållit att Scouternas marknadsföring av resorna bl.a. skett genom Scouternas hemsida som är tillgänglig såväl för medlemmar som icke-medlemmar och att resorna rört ett mycket stort antal personer. Kammarrätten konstaterar härvid att de aktuella resorna riktar sig till aktiva scouter med viss eller i fråga om WSJ stor erfarenhet av scoutlivet. Att marknadsföringen via t.ex. Internet är tillgänglig för en bredare krets än medlemmarna ändrar inte denna bedömning. Kammarkollegiet har vidare anfört att små, slutna sällskap normalt sett saknar en kundrelation i paketreselagens mening, och att Scouternas storlek och resornas omfattning innebär att det finns en kundrelation. Mot detta har Scouterna ifrågasatt varför t.ex. medlemmar i en församling som reser på pilgrimsresa skulle falla utanför kraven på resegaranti och uppgett att en mindre grupp föreningsmedlemmar har lika stort skyddsbehov som en större grupp. För de i förarbetena angivna undantagen från lagens tillämpningsområde idrottsföreningar, församlingar och skolor som själva ordnar resor för sina medlemmar har bedömningen gjorts att en kundrelation mellan arrangören och medlemmarna typiskt sett saknas. Något som kännetecknar dessa verksamheter är att det normalt finns en nära anknytning mellan den enskilde medlemmen och den som anordnar resan. Kammarrätten finner att resornas storlek, sett till antalet deltagare, talar för att en kundrelation har förelegat. Den genomsnittlige enskilde scouten som anmäler sig till resan har sannolikt inte haft någon närmare kontakt med den som i praktiken samordnar, bokar och anordnar resan.

9 Kammarrätten finner dock inte att det stora antalet resande i sig är tillräckligt för att en kundrelation ska anses föreligga. Det är i målet inte ifrågasatt att varje medlem som väljs ut till resan deltar i ett långt och grundligt planerande och utformande av resans innehåll som sker i mindre grupper. Alla ledare som åker med arbetar ideellt, utan betalning. Det går inte att följa med på en resa om man inte är med och bidrar. Förträffarna har obligatorisk närvaro och det finns ett ömsesidigt ansvar för att verksamheten ska gå ihop. Även om antalet resande är mycket stort liknar förhållandena för den enskilde scouten därmed verksamheten i en mindre förening eller en skolklass. Även detta talar för att en kundrelation inte ska anses föreligga. En annan utmärkande omständighet för de resor där det enligt förarbetena inte ska anses finnas en kundrelation är att själva resan utgör en liten del av arrangörens verksamhet. Inom en fotbollsförening spelar medlemmarna primärt fotboll, i en skola undervisas eleverna. Vad gäller frågan om kundrelation ligger Scouterna, enligt kammarrättens bedömning, nära dessa exempel. Även om det inte kan uteslutas att någon väljer att bli medlem i Scouterna för att framledes få delta i en vandringsresa eller i WSJ, utgör dessa resor en mycket liten del av föreningens och medlemmens grundverksamhet. Som ovan nämnts har Högsta förvaltningsdomstolen uttalat att det förhållandet att medlemskap krävts för att få delta i ett seglarläger inte påverkat bedömningen av om en ideell förening skulle anses vara skyldig att ställa säkerhet enligt resegarantilagen. I avgörandet HFD 2015 ref. 2 är det emellertid, enligt kammarrättens bedömning, tydligt att det förelåg en kundrelation. Visserligen fanns ett krav på medlemskap för att delta i föreningens seglarläger, men marknadsföringen riktade sig till alla som ville delta i seglarlägren och endast 75 procent av deltagarna vid lägren var medlemmar sedan minst ett år tillbaka. Vidare bestod föreningens

10 verksamhet i att anordna och sälja seglarläger, dvs. paketresorna utgjorde föreningens grundverksamhet. Vid en sammantagen bedömning anser kammarrätten att det saknas en sådan kundrelation mellan Scouterna och resenärerna som innebär att Scouterna, i fråga om de nu aktuella resorna, ska anses vara en arrangör i paketreselagens och resegarantilagens mening. Scouterna har därför inte varit skyldig att ställa säkerhet för de medlemmar som deltagit i de aktuella resorna. Eftersom de resor som förvaltningsrättens prövning har omfattat har avslutats och det inte är aktuellt att ställa någon säkerhet för dessa i efterhand ska målet skrivas av från vidare handläggning. HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga B (formulär 1). Mikael Åberg Cecilia Landelius Tove Weiner kammarrättsråd kammarrättsråd tf assessor ordförande referent (skiljaktig, se nedan) Anna Eriksson Vallin föredragande

11 Mikael Åbergs skiljaktiga motivering Jag är ense med övriga ledamöter om att målet ska skrivas av från vidare handläggning och skälen för detta. Jag instämmer även i övriga ledamöters bedömning att parterna trots att talan har förfallit har ett berättigat intresse av att få kammarrättens bedömning av sakfrågan i målet. Under rubriken Skälen för kammarrättens avgörande finns underrubriken Kammarrätten gör följande bedömning. I de tre första styckena efter rubriken fastslås vissa utgångspunkter för bedömningen. Jag instämmer i dessa och vill i övrigt utveckla min motivering enligt följande. Scouterna uppfyller de rekvisit som finns i både den svenska lagstiftningen och i EU:s motsvarande regler för att anses vara en arrangör. Detta genom att paketresor har anordnats, marknadsförts och sålts av Scouterna i flera år till hundratals personer. Bara i år bestämdes säkerheten enligt resegarantilagen till närmare 62 miljoner kronor för samtliga resor. Scoutmedlemmarna som köpt resorna uppfyller vidare lagstiftningens förutsättningar för att vara resenärer. Högsta förvaltningsdomstolen har som redogjorts för under rubriken Skälen för kammarrättens avgörande helt nyligen i avgörandet HFD 2015 ref. 2 uttalat att ett syfte med bestämmelserna är att ge resenärerna ett visst grundskydd och att en restriktiv hållning ska intas när man överväger att inte tillämpa reglerna i paketreselagen för en säljare av en paketresa. Domstolen uttalade vidare att den omständigheten att köparna var medlemmar i en ideell förening inte medförde någon annan bedömning.

12 Det som vid detta förhållande skulle kunna medföra att Scouterna ändå inte skulle anses vara en arrangör enligt paketreselagen är enligt min uppfattning enbart de förarbetsuttalanden (prop. 1992/93:95 s. 67) som redovisats under Skälen för kammarrättens avgörande. Dessa uttalanden förutsätter att det finns en kundrelation mellan en säljare och en köpare för att bestämmelserna ska tillämpas. Reglerna förutsätts därför inte tillämpas på en anordnare (t.ex. förening, skola eller församling) och en resenär (medlem respektive elev) när de själva anordnar sina resor eftersom de då inte har någon kundrelation utan någon annan form av relation. I detta fall har den paketreseverksamhet som anordnats av Scouternas riksövergripande organisation haft en mycket stor omfattning, krävt en stor organisation även innefattande anställd personal samt haft en kontinuitet under flera år. Någon personlig relation mellan den riksövergripande organisationen som har 63 000 medlemmar och varje enskild resenär kan inte ha funnits. Den enskilde scouten kan under dessa förhållanden, oavsett vilka förberedelser denne varit med om inom organisationen, inte ses som något annat än en kund som är i behov av det skydd lagstiftningen ger. Mot bakgrund av den restriktiva bedömning som ska göras i dessa ärenden anser jag att redovisade förarbetsuttalanden inte kan motivera något undantag från reglerna i detta fall. Scouterna har således varit skyldig att ställa säkerhet för de resenärer som deltagit i aktuella resor.

FÖRVALTNINGSRÄTTEN Allmänna avdelningen Enhet 15 2015-05-08 Meddelad i Stockholm Mål nr 31124-14 Bilaga A 1 KLAGANDE Scouterna, 802006-2942 Ombud: Advokat Sven-Åke Bergkvist Mannheimer Swartling Advokatbyrå AB Box 1711 111 87 Stockholm MOTPART Kammarkollegiet Box 2218 103 15 Stockholm ÖVERKLAGAT BESLUT Kammarkollegiets beslut 2014-11-27, se bilaga 1 SAKEN Säkerhet enligt resegarantilagen FÖRVALTNINGSRÄTTENS AVGÖRANDE Förvaltningsrätten beslutar att Scouterna inte är skyldiga att ställa säkerhet enligt resegarantilagen för resan till Wold Scout Jamboree och vandringarna i Slovakien och Storbritannien år 2015. Dok.Id 596899 Postadress Besöksadress Telefon Telefax Expeditionstid Tegeluddsvägen 1 08-561 680 00 08-561 680 01 måndag fredag 115 76 Stockholm E-post: 08:00-16:30 forvaltningsrattenistockholm@dom.se

FÖRVALTNINGSRÄTTEN Allmänna avdelningen 31124-14 2 YRKANDEN M.M. Scouterna yrkar att de inte ska vara skyldiga att ställa säkerhet enligt resegarantilagen (1972:204). Till stöd för sin talan anför de bl.a. följande. Scouterna säljer eller marknadsför inga resor utan anordnar scoutaktiviteter exklusivt för sina medlemmar. Det finns ingen kundrelation mellan scouten och Scouterna. Scouterna kommer sommaren 2015 att skicka en delegation av svenska scouter till Wold Scout Jamboree (WSJ) i Japan. För att kunna delta behöver scouten vara medlem i Scouterna och bli uttagen till delegationen. Deltagandet är eftertraktat och det finns ingen möjlighet för icke-medlemmar eller potentiella framtida medlemmar att delta. Deltagande som scout i en WSJ kan endast ske en gång och är ofta höjdpunkten i en ung scouts verksamhet. Även om WSJ numerärt berör en större grupp ungdomar är gruppen helt sluten. Samtliga deltagare har aktivt deltagit i scouting flera år före en WSJ. Scouterna anordnar sommaren 2015 även två vandringar i Europa. För att kunna delta i dessa vandringar krävs att deltagaren är medlem i Scouterna och att en uttagning av deltagare sker. Att kräva resegarantier utanför egentlig näringsverksamhet strider mot lagstiftarens uttalade syfte. Kammarkollegiet vidhåller sitt beslut och tillägger bl.a. följande. Att det ska finnas en kundrelation innebär att normala betalningsvillkor på marknaden tillämpas och/eller att marknadsföring förekommer. Utifrån det faktum att 1 resegarantilagen anger att alla ( den ) ska ställa säkerhet samtidigt som 1 paketreselagen ställer krav på en kundrelation ( säljer eller marknadsför ), är det Kammarkollegiets praxis att den som anordnar resor för små, slutna sällskap inte behöver ställa säkerhet. En förening som däremot anordnar resor som är öppna för ett större sällskap måste ställa säkerhet eftersom det då finns en kundrelation mellan dem. Scouterna har flera hundra deltagare till sina vandringsresor och de skickar 1 350 deltagare till WSJ i Japan. Det är alltså fråga om närmare 2 000 deltagare och inte ett litet, slutet sällskap.

FÖRVALTNINGSRÄTTEN Allmänna avdelningen 31124-14 3 SKÄLEN FÖR AVGÖRANDET Frågan i målet är om Scouterna ska anses vara arrangör av paketresor enligt lagen (1992:1672) om paketresor (paketreselagen) avseende resa till Wold Scout Jamboree år 2015 och vandringar i Slovakien och Storbritannien sommaren 2015. Enligt 1 resegarantilagen ska den som är arrangör eller återförsäljare av paketresor enligt paketreselagen, innan han marknadsför en paketresa eller transport som sker tillsammans med en paketresa, ställa säkerhet hos Kammarkollegiet. Av 3 paketreselagen framgår att med arrangör avses den som annat än tillfälligtvis organiserar paketresor och säljer eller marknadsför dem direkt eller genom en återförsäljare. Genom paketreselagen och vissa ändringar i resegarantilagen genomfördes rådets direktiv 90/314/EEG av den 13 juni 1990 om paketresor, semesterpaket och andra paketarrangemang (paketresedirektivet). Av förarbetena till paketreselagen framgår att avsikten är att begreppet arrangör ska överensstämma med paketresedirektivets definition av begreppet (prop. 1992/93:95 s. 25). Endast den som "annat än tillfälligtvis" ordnar paketresor är arrangör i lagens mening. Vidare är endast den arrangör i lagens mening som "säljer eller marknadsför" paketresor. Det betyder att det ska finnas en "kundrelation" mellan arrangören och resenären. Härigenom utesluts paketresor som t.ex. idrottsföreningar, församlingar och skolor själva ordnar för sina medlemmar respektive elever. Den som därvid står för arrangemangen kan inte anses vara arrangör i lagens mening (a. prop. s. 67).

FÖRVALTNINGSRÄTTEN Allmänna avdelningen 31124-14 4 Förvaltningsrättens bedömning Avgörande för frågan om Scouterna är en arrangör i paketreselagens mening är om det finns en kundrelation mellan Scouterna och deltagarna i WSJ och de aktuella vandringarna. Förvaltningsrätten anser, till skillnad från Kammarkollegiet, att storleken på ressällskap inte kan vara avgörande för bedömningen av om det föreligger en kundrelation. Med hänsyn till paketresedirektivets syfte bör i stället sättet på vilket resorna marknadsförs och säljs vara avgörande. Förvaltningsrätten anser att det inte har kommit fram något i målet som ger skäl att ifrågasätta vad Scouterna har anfört om att deltagandet i WSJ inte är öppet för alla medlemmar och att det krävs erfarenhet av scouting för att få delta. Det finns inte heller skäl att ifrågasätta uppgiften om att det sker en uttagning till de aktuella vandringarna i Europa. När en enskild blir medlem i Scouterna får han eller hon alltså inte automatiskt rätt att även köpa en plats på någon av de aktuella resorna. Scouternas marknadsföring av resorna sker enligt ansökan till Kammarkollegiet genom internet och riktas, såvitt framgår, till befintliga medlemmar. Omständigheterna i målet skiljer sig därmed på ett avgörande sätt från omständigheterna i Högsta domstolens avgörande i mål nr 7822-13, där vem som helst kunde köpa resorna i fråga. Mot bakgrund av vad som kommit fram om hur resorna säljs och marknadsförs anser förvaltningsrätten att det saknas en kundrelation i paketreselagens mening mellan Scouterna och deltagarna i de aktuella resorna. Scouternas arrangemang kan i stället likställas med en idrottsförening som anordnar resor för sina medlemmar. Scouterna är därmed inte en arrangör av de aktuella resorna i paketreselagens mening. Det saknas därför grund för Kammarkollegiet att kräva att Scouterna ställer säkerhet enligt resegarantilagen.

FÖRVALTNINGSRÄTTEN Allmänna avdelningen 31124-14 5 HUR MAN ÖVERKLAGAR Detta avgörande kan överklagas. Information om hur man överklagar finns i bilaga 2 (DV 3109/1 A). Karl Lundberg Rådman Nämndemännen Mansur Jama, Lena Kulling och Ulla Nilsdotter har deltagit i avgörandet. Förvaltningsrättsnotarien Maria Andersson har föredragit målet.

Bilaga 2 Bilaga HUR MAN ÖVERKLAGAR - PRÖVNINGSTILLSTÅND DV 3109/1A 2013-06 Producerat av Domstolsverket Den som vill överklaga förvaltningsrättens beslut ska skriva till Kammarrätten i Stockholm. Skrivelsen ska dock skickas eller lämnas till förvaltningsrätten. För att kammarrätten ska kunna ta upp Ert överklagande måste Er skrivelse ha kommit in till förvaltningsrätten inom tre veckor från den dag då Ni fick del av domen/beslutet. Om beslutet har meddelats vid en muntlig förhandling, eller det vid en sådan förhandling har angetts när beslutet kommer att meddelas, ska dock överklagandet ha kommit in inom tre veckor från den dag domstolens beslut meddelades. Om sista dagen för överklagande infaller på lördag, söndag eller helgdag, midsommarafton, julafton eller nyårsafton räcker det att besvärshandlingen kommer in nästa vardag. Om klaganden är en part som företräder det allmänna, ska överklagandet alltid ha kommit in inom tre veckor från den dag beslut meddelades. För att ett överklagande ska kunna tas upp i kammarrätten fordras att prövningstillstånd meddelas. Kammarrätten lämnar prövningstillstånd om 1. det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut som förvaltningsrätten har kommit till, 2. det inte utan att sådant tillstånd meddelas går att bedöma riktigheten av det slut som förvaltningsrätten har kommit till, 3. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt, eller 4. det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet. Om prövningstillstånd inte meddelas står förvaltningsrättens beslut fast. Det är därför viktigt att det klart och tydligt framgår av överklagandet till kammarrätten varför man anser att prövningstillstånd bör meddelas. Skrivelsen med överklagande ska innehålla 1. Klagandens person-/organisationsnummer, postadress, e-postadress och telefonnummer till bostaden och mobiltelefon. Adress och telefonnummer till klagandens arbetsplats ska också anges samt eventuell annan adress där klaganden kan nås för delgivning. Om dessa uppgifter har lämnats tidigare i målet och om de fortfarande är aktuella behöver de inte uppges igen. Om klaganden anlitar ombud, ska ombudets namn, postadress, e-postadress, telefonnummer till arbetsplatsen och mobiltelefonnummer anges. Om någon person- eller adressuppgift ändras, ska ändringen utan dröjsmål anmälas till kammarrätten. 2. den dom/beslut som överklagas med uppgift om förvaltningsrättens namn, målnummer samt dagen för beslutet, 3. de skäl som klaganden anger till stöd för en begäran om prövningstillstånd, 4. den ändring av förvaltningsrättens dom/beslut som klaganden vill få till stånd, 5. de bevis som klaganden vill åberopa och vad han/hon vill styrka med varje särskilt bevis. Adressen till förvaltningsrätten framgår av domen/beslutet. www.domstol.se

Bilaga B Bilaga HUR MAN ÖVERKLAGAR Den som vill överklaga kammarrättens avgörande ska skriva till Högsta förvaltningsdomstolen. Skrivelsen ställs alltså till Högsta förvaltningsdomstolen men ska skickas eller lämnas till kammarrätten. Överklagandet ska ha kommit in till kammarrätten inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet. Om beslutet har meddelats vid en muntlig förhandling, eller det vid en sådan förhandling har angetts när beslutet kommer att meddelas, ska dock överklagandet ha kommit in inom tre veckor från den dag domstolens beslut meddelades. Tiden för överklagande för det allmänna räknas dock från den dag beslutet meddelades. Om sista dagen för överklagande infaller på en lördag, söndag eller helgdag, midsommar-, jul- eller nyårsafton, räcker det att skrivelsen kommer in nästa vardag. För att ett överklagande ska kunna tas upp i Högsta förvaltningsdomstolen krävs att prövningstillstånd meddelas. Högsta förvaltningsdomstolen lämnar prövningstillstånd om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas eller om det finns synnerliga skäl till sådan prövning, såsom att det finns grund för resning eller att målets utgång i kammarrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag. Om prövningstillstånd inte meddelas står kammarrättens beslut fast. Det är därför viktigt att det klart och tydligt framgår av överklagandet till Högsta förvaltningsdomstolen varför man anser att prövningstillstånd bör meddelas. Skrivelsen med överklagande ska innehålla följande uppgifter; 1. den klagandes namn, person-/organisationsnummer, postadress, e-postadress och telefonnummer till bostaden och mobiltelefon. Dessutom ska adress och telefonnummer till arbetsplatsen och eventuell annan plats där klaganden kan nås för delgivning lämnas om dessa uppgifter inte tidigare uppgetts i målet. Om klaganden anlitar ombud, ska ombudets namn, postadress, e-postadress, telefonnummer till arbetsplatsen och mobiltelefonnummer anges.om någon person- eller adressuppgift ändras är det viktigt att anmälan snarast görs till Högsta förvaltningsdomstolen 2. det beslut som överklagas med uppgift om kammarrättens namn, målnummer samt dagen för beslutet 3. de skäl som klaganden vill åberopa för sin begäran om att få prövningstillstånd 4. den ändring av kammarrättens beslut som klaganden vill få till stånd och skälen för detta 5. de bevis som klaganden vill åberopa och vad han/hon vill styrka med varje särskilt bevis. DV 681 Formulär 1